Mycket har hänt sedan senaste inlägget. Först ut var mitt allra första möte i SRF Östergötlands styrelse. Jag kan ju inte direkt påstå att jag var jättepepp på att gå dit, men väl där, efter ett bra intervallpass, hade de andra redan börjat mötet och jag fick kort presentera mig själv, varefter jag mest satt tyst under mötets gång. Jag känner att jag inte riktigt har koll på vad som händer och sker där i styrelsen, men det kommer väl med tiden. Det bjöds i alla fall på smörgåstårta och vin, så det var ju inte helt fel.
Dagen efter var det dags att åka upp mot huvudstaden och Jocke. På vägen upp satt jag bredvid en tjej som undrade om hon skulle hjälpa mig med mobilen. Jag satt och skrev sms och jag antar att hon såg att skärmen var helt spräckt, men jag förklarade att det ju inte gör något för mig eftersom jag ändå inte ser den och så pratade vi lite om mobiler och tillgänglighet, innan jag försvann in i musikens värld.
Uppe hos Jocke blev det mat och film, innan vi slocknade tidigt. Dagen efter var det nämligen dags för en återträff på ågesta folkhögskola, skolan jag gick ett år på efter nian och där Jocke och jag också lärde känna varandra. det var det skolår som till en början kändes väldigt stelt och konstigt, ny stad, ny skola, nya människor, ja, allt var nytt, men som senare kom att bli mitt absolut bästa skolår genom hela min skolgång. Vi blev som en familj, jag, Jocke, Jessica och therese, som utgjorde klassen, + Martin, Linus, Jan och Inger, som då jobbade som assistenter. Även lärarna vi hade blev delvis en del av familjen.
tyvärr var det bara Jocke och jag från vårt år som kunde komma, Therese har nu blivit mamma och Jessica fick Linus, som tog kontakt med oss, inte tag i. Dock blev det ett kärt återseende av Sofie, som jag inte hade träffat sedan jag var och hälsade på dem året efter vårt år, d.v.s. hösten 2007, men som jag nu på senare tid har pratat en del med på msn. Personkemin visade sig stämma direkt och efter bara någon timme munhöggs vi som om vi vore syskon. Även nya bekantskaper stiftades och inte nog med det så var både Linus, Jan och Åsa, vår gamla friskvårdslärare, där. På kvällen, när vi hade grillning dök också Martin och Catarina, som på vår tid var ansvarig för kursen, upp.
Det var så kul att träffa alla igen och nostalgin stod som ett skimmer över allt och alla. Att återigen gå genom klassrumskorridoren man vandrade flera gånger varje dag, att återigen gå in i klassrummet, att återigen slå koden till ytterdörren och gå in genom dörrarna, att återigen traska ner till Strandhuset för att äta och sist men inte minst, att återigen befinna sig i mitt gamla rum. Vi inkvarterades nämligen i internatrummen, och ja, jag fick t.o.m. mitt gamla rum nr 15. Rummet jag under hösten fick byta till, efter att det uppstått en vattenläcka i rummet jag hade från början, nr 10. Det rummet höll de sedan på att renovera och fixa till större delen av det läsåret och det var det första av alla internatrum som fick kaklat badrum. Numera har alla rum det, men annars var allt likadant. Sängen, skrivbordet, skrivbordsstolen, garderoberna, ja, t.o.m. dofterna. Större nostalgitrip får man leta efter!
Vad gjorde vi då?
Jo, vi inledde vistelsen med lite mat nere i Strandhuset, där jag och gunilla, som tillsammans med Linus försökte få i mig svamp under hela läsåret jag gick där och som till slut lyckades, pratade om just detta faktum. Det var också där Sofie fick sitt nya smeknamn, "Sofie på hörnet". Hon satt nämligen på hörnet av bordet när vi åt och vi ingick ett löfte att hon skulle byta namn till det på Facebook, om jag lade till "Rabbarberpajen" som mellannamn. Sagt och gjort, båda två heter nu enligt avtalet på Facebook. Varför jag skulle heta just "Rabarberpajen" är en högst intern historia. Östgötska är ju så gräsligt fult och eftersom jag är härifrån Östergötland lärde jag Sofie att uttala "Rabarber" på den bredaste av breda östgötskor. Jag måste säga att hon hade talang för det och "owabarber" blev ordet med stort O för hela återträffen. Oj så kul vi hade!
Under eftermiddagen blev det i alla fall femkamp, ledd av Åsa. Vi delades in i tre lag, där jag fick vara med Rakel, som gick några år efter mig, och Sofie S, som gick året innan mig, tillsammans med bl.a. Albin.
Grenarna bestod bl.a. i att kasta ett par hopbundna skor från punkt A till punkt B. Det krävdes många kast för att nå fram, men jag var överlägset bäst i vår grupp och lyckades t.o.m. få skorna att fastna högt upp i ett träd, när jag släppte aningen för sent.
Andra grenar var bl.a. "Flytta floden", när man skulle transportera vatten från en hink till en annan med hjälp av kosor, "Över floden", när man skulle flytta sig tvärs över en volleybollplan med hjälp av två små liggunderlagbitar, alla tre på en gång, utan att nudda gräset, för då fick man minuspoäng. Riktigt bra grenar måste jag säga och sammarbetsförmågan sattes verkligen på prov.
Mitt under alla grenar blev det också fika, som ett litet break. Glass med varm banan och bl.a. kanel. Riktigt gott var dett. Riktigt gott var också grillbufén vi senare åt på kvällen,där vi också hade uppträdanden och där jag berättade lite kort om hur livet som elitidrottare är, hur mycket och vad vi tränar, vad som krävs för att nå dit man vill osv. Alla tycktes uppskatta det hela väldigt mycket och jag fick flera "lycka till" inför min fortsatta kariär.
En mycket trevlig kväll som avslutades med lite snack och snax, innan det var dags att sova i mitt gamla hederliga rum.
Sömnen var god, även om det tog ett tag att somna, och nästa dag bjöd på frukost, däe det första jag gjorde var att välta ut skålen med flingor, en kortkurs i massage, lite nostalgiprat, fika, lunch och utvärdering av vistelsen. Alla var överens om att det hade varit superkul och alla var positiva till att göra om det, med 2-4 års mellanrum.
Jag kan bara säga att det var mer än lyckat och minnen för livet skapades där och då.
Jocke åkte med mig hem till Östergötland och stannade här hela helgen. Det var inte igår det heller, om mman säger så. Senast vi över huvudtaget träffades var i februari, när vi åkte på kryssning till Riga, och senast han var här var i september förra året, precis i början av allt fint jag och mitt hjärta har upplevt under vår ännu bara påbörjade resa tillsammans. <3
Jocke och jag pratade, spelade lite kort, men överlägset mest Fia den här gången. Jag tror jag vann med totalt 6-3 eller liknande. Vi såg också lite på Solsidan, fotbollen, som bekant inte gick så bra, stekte hamburgare, utan att brandvarnaren gick igång, vilket vi lyckades med för ca 2,5 år sedan, och så fick jag min första present för i år, en flaska lakritsshot.
Direkt efter att vi lämnat av Jocke vid tåget under söndagskvällen åkte jag till älsklingen, som jag inte hade träffat på fyra dagar. Saknaden var enorm, för ja, man blir bortskämd med att kunna träfas så ofta när det inte är några större avstånd emellan.
Måndagen och därmed också midsommarveckan inleddes med ett styrkepass som gick helt okej. Dock inte i närheten av så bra som styrkepasset veckan innan, under onsdagen, då jag i princip höjde på alla övningar. Riktigt, riktigt bra! Det här passet var dock okej, liksom intervallpasset under tisdagen. Därefter var det dags för beeptestet med laget. Tyvärr blev det ett rejält antiklimax, då det bara blev jag och Jennifer som kunde komma. Jennifer, som dessutom inte kunde köra fullt ut p.g.a. halsen, som inte vill vara med henne. Jag vände dock den negativa feelingen till ännu större krafter och slog personligt rekord. I vintras, när vi körde testet senast med landslaget, stannade jag på 6:3-6:4 någonstans, där secxan anger antalet sekunder man har på sig och trean/fyran anger antalet man klarat på det aktuella sekundantalet. I slutet hann jag då knappt tillbaka och fick slänga mig från stående till liggande för att klara ett pip till. Nu var det inga problem och jag stannade slutligen på 5:2! Det är riktigt, riktigt bra och man märker verkligen att det har gått framåt nu i vår. Det är fortfarande en bit kvar till absolut elitnivå, där flera av killarna i landslaget är nere på 3-4 sekunder, men det är bara att kämpa vidare och ge gärnet!
Jag och älsklingen begav oss sedan hem hit efter kvällsträningen, för torsdagen var min födelsedag. Det blev ingen frukost på sängen i år, eftersom mamma började jobba kl 6 och pappa kl 7, men under eftermiddagen, när alla hade kommit hem, blev det riktigt gofika med vaniljbullar, wienerbröd, rabarbersaft och kaffe ute på altanen, samtidigt som jag fick mina presenter. Jag fick en finhackningsmaskin av Emma och Shep, en ugnssäker form och mina efterlängtade skor, Puma Dforce, ultralätta svart/röd/vita Pumaskor med ett Ferrarimärke på. Ett par skor jag har kollat på i några månader nu, men som jag inte riktit har velat köpa p.g.a. priset och att det inte riktigt kändes värt, men nu fick jag dem och det blev jag riktigt glad för.
Senare på kvällen kom också släkten och där fick jag en vattenkokare, sex snapsglas/äggkoppar och en korg med div. festsaker i, flera lite exklusivare ölflaskor, chips, popcorn, Riesen, ölkorv och nötter. Det bjöds också på mat, fläskfilé med pasta oh ädelostsås, varefter det blev fika med "vanlig tårta" som jag och älsklingen hade knåpat ihop, och en "owabarberpaj". Riktigt gott var det och trots att temperaturen sjönk allt eftersom tiden gick satt vi ändå ute ttill någon gång runt 22. En riktigt härlig födelsedag, med bra väder. Det är nämligen inte ofta vi har kunnat sitta ute på min födelsedag vill jag lova, men i år gick det alldeles utmärkt.
Dagen efter, och den sista i raden av händelser de senaste veckorna, var midsommar. I år firades den här hemma, tillsammans med älsklingen, Albin och Louise. Med andra ord, parmiddag. En riktigt trevlig och fin tillställning där vi bjöd på Kocak, eller hur det stavas, till fördrink, där Albin och Louise stod för en fenomenal förrätt och där jag och älsklingen stod för huvudrätten och efterrätten. Riktigt gott var det och efter maten blev det kortspelande, som drog ut lite extra på tiden. Vi spelade nämligen min specialversion av Chicago, som jag, Albin och Louise spelade en hel del i Kungsbacka förra året. Man kör till 102 istället för 51. När jag hade just 51 fick Albin fyrtal och nollställde oss andra. Från början skulle vi ha ätit glass, grädde och jordgubbar efter omgången, runt 23-tiden, men nu blev det inte förrän 01:30.
En fin och minnesvärd, lugn, midsommar, där jag också blev erbjuden en katt av Albin och Louise. En bekant till Louise, vars barn inte riktigt kan uppföra sig med djur, var tvungen att göra sig av med sin lilla kisse. Jag pratade lite med mamma och pappa om det och vi får se. Problemet är nu bara att vi har fått ännu ett erbjudande om en katt. Robin, min äldsta kusin, och hans sambo har två katter som hon plötsligt har blivit rejält allergisk mot. så de måste också göra sig av med dem. Så nu har vi två erbjudanden. Mamma verkar inte helt negativ, inte pappa heller, även om det är han som tvekar. Det gjorde han dock i typ 12 år innan Ford kom också, så jag är ganska säker på att det kommer bli annat ljud i skällan sen när kissen väl är här. Vi får se vad som händer på den fronten.
På tal om fronter så ser väderfronten inte allt för ljus ut här hemma i Sverige under den närmsta veckan. 40mm regn kunde det komma, bara imorgon, sa de på radion förut. Dock rör det inte mig. Jag och älsklingen åker nämligen till Spanien på tisdag och är borta i två veckor. 24-31 grader är det där nere just nu. Det ska bli så skönt att få lite sol, bad och värme nu känner jag och åh så vi har längtat efter detta!
Som väntat blev jag inte uttagen till Paralympics i London senare i sommar. Det var inget chockartat besked direkt, det var ganska givet vilka som skulle få åka dit, om dessa höll sig friska och skadefria. Det har de också gjort och truppen som åker till London för att kriga för ytterligare en paralympisk medalj, den fjärde i rad i sådant fall, är följande:
#1 Fatmir Seremeti
#2 Magnus Rendahl
#3 Stefan Gahne
#¤¤4 Niklas Hultqvist
#7 Mikael Åkerberg
#9 Piotr Lawniczac.
Uppladdningen inför det stora målet är i full gång och det återstår nu två turneringar, en camp i London och ett träningsläger innan invigningen av Paralympics, 29 augusti. Under dessa aktiviteter kommer det vara fullt fokus på killarna ovan och därför kommer jag, Albin, Dzenan och David inte finnas med under dessa aktiviteter.
Hemmaträningen fortsätter dock under sommaren för vår del, ingen vila där inte, för direkt efter slutsignalen i London påbörjas vägen mot Rio om fyra år. Det är också där mitt långsiktiga mål ligger, men vägen dit är som sagt lång. Det är ingen barnlek att vara en elitidrottsman, det är som Florim sa igår, "det blir som en livsstil". Träningen går i första hand och man får göra vissa uppoffringar. Det kanske inte går att vara med på alla andra aktiviteter runtomkring som man skulle vilja vara med på, träffa de människor man vill träffa etc. vilket är något de runtomkring en också måste förstå och acceptera. Elitidrott tar mycket tid och energi, så är det bara. Dock är det viktigt att inte glömma bort bitarna runtomkring, både sömn/vila och vad man stoppar i sig, men även de sociala faktorerna, vänner, familj och kärleken, som också de är pusselbitar som måste klaffa för att elitidrottandet ska fungera optimalt. Det finns trots allt också ett liv även efter elitkariären, vilket absolut inte får glömmas bort. Kärleken är det viktigaste för mig och det går att kombinera med elitidrott. Älskar man verkligen varandra är det inga problem och jag tror att jag och J har vad som krävs för att klara av det, det är jag helt övertygad om.
Ännu är det dock en lång bit kvar innan jag och de andra "lärlingarna" i landslaget är på den absoluta elitnivån, men för att nå dit finns inga genvägar. Det gäller bara att träna, träna, träna och träna ännu lite mer. Att utmana sig själv, att sätta nya delmål hela tiden. För det är trots allt så, för att nå dit man vill är det vägen till målet som är det viktiga och under den långa vägen är det delmålen som ska betas av, ett efter ett. Det behöver inte vara några stora mål. Det kan handla om att skjuta tre perfekta diagonaler, ta 80% av ytterkantsskotten eller att släppa max två mål under en träning. Små individuella mål, som kanske kan ge lite extra energi och taggning till just den träningen. För det är också en sanning man inte ska bortse från. Alla träningar är inte kul. Ibland känns det oerhört tungt att ta sig till gymmet för att köra ett intervallpass, men väl där, väl efter passet känns det oerhört skönt. Särskilt då om man har lyckats med sin egen utmaning, att kanske slå hastighetsrekord eller starta intervallen i ett högre tempo än senast. Det är som sagt inga stora saker, men huvudsyftet med det hela är att hela tiden utmana sig själv, utmana sig själv att bli bättre, utmana sig själv till att utvecklas.
Sedan är det ju så att hur mycket man än kämpar, krigar och vill i en lagidrott räcker det inte, om alla i laget inte strävar åt samma håll. Tyvärr är goalball en såpass relativt liten idrott att det inte finns så många utövare. Man får ta tillvara på de få man har. Vissa satsar betydligt högre än andra och det märks tyvärr även i spelet och under matcherna i vårt lag. Vissa spelar för att nå världseliten, andra spelar bara för att det är kul. Man har inte riktigt samma mål med träningen och det går tyvärr inte att tvinga någon att lägga ner mer tid och energi på det hela än vad de själva vill. För risken är då att de då istället slutar helt och det har vi absolut inte råd med.
Vi är idag mellan 2-4 spelare på varje träning. För att spela match ska man vara sex spelare, men man får göra det bästa av situationen, spela två mot två eller liknande. Det blir inte samma sak, men det är vad som går att göra och det gäller trots det att hålla samma fokus och ha samma inställning som om det vore på riktigt. Det är lättare sagt än gjort. Återigen, alla träningar är inte roliga, men återigen så gäller det att på något sätt motivera sig själv, kanske sätta upp de där små delmålen, så små mål som att rädda 80% av ytterkantsskotten eller släppa max två skott under hela träningen, som jag skrev ovan. Det ger en själv lite extra energi och vilja att kämpa vidare, men det gäller att man verkligen går in för det och inte är likgiltig inför sina personliga mål. Målet med de små individuella målen är självklart att uppnå dem och då gäller det att kämpa till 110%, på varje träning, i varje moment, oavsett vilka långsiktiga mål man har med sin träning.
Mitt stora mål är Paralympics i Rio om fyra år. Då ska jag vara där, på elitnivå och på allvar utmana om och kriga för att ta en av de sex åtrovärda platserna i truppen som förhoppningsvis åker till Brasilien. Innan dess gäller det dock att kvala in dit, vilket i sig är en lång process, men hursomhelst finns inga genvägar. Det är bara att kötta, kötta och kötta ännu lite mer för att nå dit. Träningen kommer bli min livsstil, kanske än mer tydligt än vad det är idag, men det är detta jag brinner för, detta jag verkligen vill. Så, nu köör vi!
Så länge kan ni följa landslaget och förberedelserna inför Paralympics på deras blogg.
