Att förlora synen

Att förlora synen är något som är i det närmaste omöjligt att föreställa sig hur det är, men som jag själv har personlig erfarenhet av.

Synen är det av våra fem sinnen som står för den klart största andelen av det vi tar in och registrerar runtomkring oss. Hela 75-80% registreras via det visuella, synen. Tänk er då att den andelen inte längre finns, att du tvingas förlita dig enbart på de övriga fyra sinnena, lukt, smak, känsel och hörsel. Jag tänkte nu ge er en inblick i detta faktum, men först backar vi bandet till 1989.

Jag föddes för tidigt. Redan i vecka 30 ville jag ut, men eftersom jag då var väldigt liten fanns inget annat val än att lägga mig i kuvös. Ögonen är i sin stora utveckling i vecka 28-32 och är då väldigt känsliga för medicinering, höga syrgasnivåer etc. vilket var just vad jag blev utsatt för.

Läkarna trodde där och då att jag skulle bli helt blind, men man lyckades rädda 10% av synen. 10% låter väldigt lite för fullt seende, men jag har inget att jämföra med och jag lärde mig utnytja den lilla synrest jag hade maximalt, vilket gjorde att jag kunde cykla och springa som vem som helst, både när det var ljust och mörkt ute, jag läste vanliga tryckta böcker med extremt förstorande glasögon, ja, jag klarade av i princip allt som seende klarar av. Det enda jag hade lite svårt att förstå var hur långt och skarpt fullt seende verkligen ser. Att mamma kunde säga att det lyste hemma i vårt hus när vi var ute och gick och var ca fem minuter från hemet var för mig smått obegripligt.

Så inträffade då det omvälvande, det som kastade mitt liv helt upp och ner, ja, kort sagt, det faktum att synen hastigt försämrades.

Det var våren 2003 och jag skulle fylla 14. Mamma sa senare att hon hade märkt att jag började se sämre redan tidigare under vintern, men jag hade inte märkt något själv. Nu märktes det dock mer än väl. Det kändes som att det andra ögat "kom ifatt" eller vad man ska säga. Tidigare var det högerögat jag såg klart mest med, men för varje dag som nu gick kändes det som det vänstra kom ifatt allt mer. Efter några veckor såg jag bara ljus, mörker, färger och vissa konturer. Detta mitt under tonårstiden, den tid i livet då så mycket annat kan vara nog så jobbigt och svårt med kärleksbekymmer, skolan, kompisar, familj och inte minst att lära känna sig själv, "vem är jag?".

Behöver jag säga att mitt psyke var på minus, totalt kört i botten?

Jag trodde inte jag skulle kunna klara någonting. Jag kunde inte längre ge mig ut och cykla, att läsa tryckta böcker var bara att glömma, jag kunde inte längre köra dator, se på TV eller köra TV-spel etc. Kort sagt, allt jag tidigare hade tyckt om att göra kunde jag inte längre göra. Dessutom ramlade jag ner från garagetaket och bröt armen rejält mitt i allt detta, plus att jag skulle byta skola och börja högstadiet efter sommaren.

Högstadiet ja. Finns det någon värre tid att inte vara som alla andra, att sticka ut och inte riktigt passa in? Jag tror inte det. I den åldern är mycket antingen eller, svart eller vitt. Antingen är man "normal", eller så är man det inte. Självklart vill man vara som alla andra, vara en i gänget liksom, men hur lätt är det när man inte har något val, utan måste ha en assistent, läsa punktskrift, sitta med en dator i klassrummet och gå med vit käpp om man vill ta sig någonstans själv?

Den sistnämnda vägrade jag dock att använda. Jag tyckte att jag såg såpass bra att jag klarade mig utan den, jag ville inte få en stämpel som "blind", för det var jag ju inte. Jag såg. Till och från skolan gick jag utan käpp. Jag såg kontrasten mellan asfalten och gräset och konturerna av hus och träd. I skolan såg jag människorna som mörkare skuggor och jag såg klart och tydligt fönster och lampor samt kontrasten mellan golv och vägg. Så nej, käppen ville jag inte använda.

Att lära sig arbeta på ett helt nytt sätt med dator istället för papper och penna och dessutom lära sig punktskrift var bitar jag inte heller var helt överens med, men som jag tog betydligt bättre än käppanvändandet. Allt detta utöver tonåringens vanliga tankar och funderingar, mitt i kaoset i att hitta sig själv, att passa in i det abstrakta pussel som alltid läggs när man bedömer och plasserar in folk i olika fack.

Nej, min högstadietid var präglad av en negativitet till det mesta. Klart att det fanns ljusglimtar i allt mörker, som när jag och min dåvarande assistent var ute på olika aktiviteter som bl.a. SRF (Synskadades riksförbund) anordnade, när vi åkte i hans Saab till gymmet och lyssnade på musik, när min enda vän från mellanstadiet jag hade kvar skaffade moppe och jag fick åka med, när familjen var på semester på Kanarieöarna och när tyskagruppen var i Berlin i nian. Det finns många bra minnen även från den tiden, särskilt med min assistent, Chris, som var den jag tyckte bäst om och kom klart närmast av alla under hela högstadietiden. Vågskålen vägde dock helt klart över åt det negativa. Jag hade ingen flickvän, var inte alls nöjd med mitt utseende, kunde inte ha moppe när alla andra skaffade det och var dessutom nästintill helt blind, vilket var en belastning för mig under den tiden.

Någonstans gav jag dock inte upp och det jag ser såhär i efterhand som verkligen hjälpte mig var det faktum att jag valde att gå ett år i Stockholm på ÅGesta folkhögskola och preparandkursen efter nian. Jag såg det inte då, men oj så det året hjälpte mig!

Till en början var jag dock helt negativ till det. Jag ville absolut inte hamna ett år till efter i skolan. Jag hade redan gått om sexan ett år och ville definitivt inte gå med 91:orna på gymnasiet. Jag släppte dock lite på min stenhårda motståndsmur och vi åkte upp till huvudstaden och hälsade på en solig vårdag 2006. Därefter började jag fundera allvarligt på alternativet. Jag gillade nämligen gruppen där uppe starkt, både elever, lärare och assistenter, och slutligen bestämde jag mig för att gå ett år där uppe.

Till en början kändes det väldigt osäkert och jag gillade inte alls den här gruppen lika mycket som den året innan. Dessutom var det ny stad, ny skola, ny miljö, nya människor. Allt var nytt.

Det året skulle dock visa sig bli mitt absolut bästa skolår genom alla år. Vi blev som en familj och jag lärde känna Jocke, som nästan är som en bror för mig idag, ja, det var kort sagt ett kanonår, där vi inte bara satt i klassrummet och gjorde vad vi skulle göra, utan vi åkte på utflykter, studiebesök, gick på museer, paddlade kajak och sov i tält, åkte på klassresa till London och inte minst, ingick en gemenskap jag varken förr eller senare har varit med om i skolans värld. Skolan blev en plats där jag trivdes, en varm och hemtrevlig plats, där vi lagade mat tillsammans med assistenterna om kvällarna, satt uppe och pratade halva nätterna och där jag tog jättekliv framåt i min personliga utveckling och blev flera 100% mer självständig än jag varit innan. Jag lärde mig knep för bl.a. matlagning, städning och tvätt och jag lärde mig gå med käpp. Här var det ju inget konstigt med det, för här var det ju normalt. Kursen vänder sig till synskadade personer, så här var det inga konstigheter med det.

Mitt självförtroende ökade med flera 100% även det och när vi så slutade i början av juni var jag en helt annan människa mot när vi började. Jag kände nu att jag faktiskt kunde klara mig själv relativt bra och att jag faktiskt klarade av mer än jag trott innan.

Där lades grunden för vem jag är idag kan jag nog säga. Under gymnasiet var det lite back to reality, ny klass, ny skola, allt nytt igen. Jag fick inga riktiga vänner under gymnasietiden, hade nog setts som ganska ensam av många, men mitt självförtroende var stärkt rejält mot högstadiet och jag stod nu för vem jag var. Jag gick med käpp, både i och utanför skolan, jag höll flera redovisningar, både inför klassen och på öppet hus, om mitt liv och jag träffade min första flickvän. Det var inte vem som helst, utan Nicolina, som om en vecka tävlar i paralympics i London för att bärga en medalj till Sverige. Vi träffades först under en goalballträff i Stockholm och senare under en ungdomsturnering i Göteborg, men vi lärde verkligen känna varandra via msn, men det är en annan historia. En annan historia är också den om Alex, min andra flickvän, också hon från Göteborg. Hon är utan tvekan en av de personer som format och påverkat mig mest, särskuilt när det gäller empati och förståelse för andra, psykisk ohälsa, stöttning av andra osv. vilket också, i högsta grad, har format min personlighet idag. Det gick som det gjorde med vårt förhållande och efter det mådde jag sämre än jag någonsin gjort, t.o.m. sämre än när synen blev sämre, men som man säger, man blir starkare av motgångar, när man bearbetat och brutit ner det i sin egen takt och byggt upp det igen.

Efter gymnasiet såg jag ingenting. Strax före sommaren i ettan försvann nämligen den sista synresten. Det var dock inte alls i närheten av så psykiskt påfrestande som 2003, men klart jag märkte skillnad. Lite av den självständighet jag byggt upp under året i Stockholm försvann igen. Nu kunde jag inte längre orientera mig efter hussiluetter och gatlampor, se färger och avgöra vädret utanför fönstret. Hörseln hade jag dock redan innan stärkt upp, men nu tog den över ännu mer istället för den syn som nu inte längre fanns. Att t.ex. höra väggar eller lyktstolpar är smått obegripligt för en seende, men den egenskapen förstärktes nu ytterligare, när jag inte längre kunde se eller urskilja väggarna.

Goalball nämnde jag här ovan och också det var något jag tvingades erkänna för mig själv att jag ändrat uppfattning om under året i Stockholm. Innan dess hade jag nämligen tyckt att det var jättetråkit, men en kväll åkte vi till Södertälje för att prova på det och bara några månader senare startade verksamheten här i Linköping. Nu, drygt fem år senare, är mitt mål glasklart. Paralympics i Rio 2016. För att nå dit krävs mycket och hårt arbete, många timmar på gymmet och på planen. Alla träningar är inte roliga och ibland undrar man vad man håller på med när man inte ens får något betalt för det, men här snackar vi verkligen pasion för idrotten. Envishet, att aldrig ge sig, att hela tiden sträva framåt och vilja utvecklas, bli bättre och så inte minst, den egna viljan och motivationen, som är A och O skulle jag vilja säga. Utan den når man inte hela vägen.

Det gäller egentligen allting i livet. Med erfarenheter och möten med andra synskadade har jag fått klart för mig att man som gravt synskadad måste kämpa lite mer än alla andra, för att få den hjälp man har rätt till och för att klara saker och ting. Bara att ta sig 500m till tåget kan vara en utmaning som kan sluta hursomhelst. Tänk er själva att ge er ut i trafiken utan att se ett dyft. Det gäller att våga, att tro på sig själv, att man faktiskt kan om man vill och att våga misslyckas. För så är det. Det mesta, inte allt, men det mesta går, bara man själv har viljan och motivationen till att klara det. Det är inte lätt alla gånger och man möter ständigt okunskap och ovilja hos samhället och folk runtomkring, men det gäller då att stå på sig, att våga stå för den man är och för att man faktiskt kan, trots att man inte ser.

Jag ska inte säga att jag är helt självständig, för det är jag inte. Det finns de gravt synskadade som är betydligt mer självständiga än vad jag är, som reser helt på egen hand, både med flyg, tåg och buss, men allt handlar om den egna viljan. Jag känner inget behov av att kunna klara mig helt till 100% på en flygplats, så jag lägger ingen energi på att lära mig det. Det gäller att fokusera på det som man själv känner är viktigt och det man själv känner att man verkligen vill och kommer ha nytta av.

Stockholm var som sagt min vändpunkt, men alla får inte den klara vändpunkten efter en synförsämring. Då gäller det att bearbeta det i sin egen takt, vilket gäller i vilket fall, det får ta den tid det tar, men samtidigt gäller det att inte fastna där, i stadiet av negativitet och där psyket är kört i botten, som under min högstadietid. Gör man det är risken stor att man sitter hemma, utan att göra något alls och behöva hjälp med i stort sätt allting. Så, återigen, stärk självkänslan och självbilden för att få ett bättre självförtroende. Det är inte lätt i början, men det är som med småbarn. Bara en så enkel grej som att hälla upp ett glas mjölk, eller att sätta igång tvättmaskinen, gå några meter helt själv utomhus, bara sådana småsaker stärker självförtroendet. Mycket ligger där också hos omgivningen, hos familj, släkt och vänner. Att man pushar och utmanar till utveckling och inte fastnar i "tycka synd om-stadiet" och servar den synskadade med allting. Det gynnar knappast den sunskadades utveckling.

Så, nu står jag här idag, med världens finaste flickvän och familj, med planer på att flytta hemifrån så snart jag kan och med mitt huvudsakliga mål glasklart för mig. Det har varit en minst sagt snårig väg hit och mycket kommer att hända och ske i livet ännu. Jag har majoriteten av detsamma framför mig och jag avslutar detta inlägg med nyckelorden "envishet", "vilja", "motivation", "stöd" och "självförtroende". So, keep up and fight. You can do what you want to do!


Sommarens träning

Sommaren har rullat på med träning som vanligt. Vi i landslaget fick under junilägret ett nytt schema, som vanligt framtaget av Kenneth Riggberger, som i många år har tränat elitidrottare och som nu är vår fysresurs i landslaget.

Styrkeschemat var identiskt med de tidigare, med den skillnaden att Styrka 1 och 2 är kraftigt reduserade. Schemat är ju i första hand designat för killarna som om drygt en vecka åker till London, för att installera sig och greja lite innan paralympics drar igång. För deras del har fokus legat på att behålla den styrka man tidigare byggt upp, vilket innebär att Styrka 1 och 2 har reduserats rejält. Även fast vi lärlingar ska forsätta att bygga så har vi ändå kört enligt detta schemat under sommaren, vilket har medfört en rad ganska stora höjningar. Vad sägs om följande, sedan början av juni:

Från 68 till 77kg på drag fram
Från 27,5 till 30kg på enarms bänkpress
Från 40 till 45kg på enbens frivändningar
Från 17,5 till 21kg på enarms hantelryck med rotation
Från 55 till 59kg på statisk mage, ett ben, maskin drag bakåt
Från 26 till 30kg på statisk mage med hantel över huvudet
Från 45 till 50kg på utfallssteg med skivstång på axlarna
Från 42,5 till 50kg på tvåbens marklyft
Från 62,5 till 70kg på enbens marklyft
Från 80 till 85kg på enbens benböj
Från 17,5 till 20kg på enbens baksida lår.

Ett urval av sommarens höjningar, där många av dessa främst beror på det minskade antalet reps och varv på de aktuella övningarna. Frågan är dock hur det senare kommer gå, när schemat återigen hårdnar och Styrka 1 och 2 blir lika tuffa och hårda som tidigare, fler reps och varv igen...

Alla pass har dock inte varit bra. Riktigt bra och energifulla pass har blandats med riktigt, riktigt tunga pass, där i stort sätt inget har fungerat och där jag bara har önskat att passet ska vara slut, redan på första övningen. Två sådana pass var Styrka 4 förrförra torsdagen och Styrka 2 nu i torsdags. Det kändes fruktansvärt tungt och det gick inte alls bra. Frågan är om det är ett mönster där? Två torsdagar på rad. Dock hade jag bara kört ett pass dagen innan första veckan och två pass dagarna före andra veckan, så kroppen bör rimligen inte varit trött, men bra gick det inte i vilket fall, det kan vi slå fast. Dock måste jag nog trots allt vara nöjd med sommarens höjningar, det går inte att säga något annat. Flera har också sagt till mig att det syns på mig att jag har gymmat och det är ju alltid kul när det syns. Dock är det ju en bra bit kvar till toppkillarna i landslaget, men jämför man med mig själv, som man ska göra, så ser vi att det har gått framåt rejält det senaste året. Jag har bl.a. gått +20kg på enbens benböj, +15kg på hängande djupa drag och enbens frivändningar, +8,5kg på enarms hantelryck med rotation, +7,5kg på omvänt bänkdrag och enarms hantelryck, +6kg på överstöt fram och bak och +5kg på statisk mage diagonalt.

Något som dock är mindre kul är mina ben, som känns som en ständigt återkommande följetång. Nu var det hursomhelst äntligen dags för Fredrik att kolla på mig. Fredrik är vår naprapat i landslaget och jag har länge fört en dialog med honom kring mina ben och träningsupplägg. Redan i höstas, när benen gav upp helt och jag inte längre klarade av att springa ens litegrann innan det gjorde ont, pratade vi om att köra cykel istället för löpband under intervallerna och sedan, efter några veckor, gå på succesivt med löpningen igen. Det har jag nu gjort under en längre tid. Jag hann till ungefär 33% av ett intervallpass innan benen återigen sa nej. Jag försökte under ett 4x5min-pass att köra 50-50, alltså 2x5min på löpbandet, men det gick inte alls. Eller jo, det gick, men det gjorde ont. Ändå körde jag inget jättetempo. Jag startade i 12,5km/h och avslutade i 15,6km/h.

Linda har även hon varit i kontakt med Fredrik den senaste tiden och efter att vi testat att höja löpintervallerna till 50% och det inte gick bokade vi en tid med honom.

Linda och jag åkte till Norrköping, där vi letade oss fram till Citykliniken och Fredrik. Jag fick först förklara hur det känns och sedan undersökte han mig och fastslog att det troligen rör sig om en rejält elak benhinneinflamation som inte vill ge med sig.

Därför ska jag nu, till att börja med, träna lite extra vader, tåhävningar, göra några olika balansövningar, då min balans verkligen behövdes tränas upp, enligt Fredrik, + att jag och Linda ska införskaffa vadskydd åt mig. Dessa ska, om jag förstod det rätt, fixera vaden litegrann när jag springer, så att muskeln inte hoppar upp och ner lika mycket, eftersom det lätt kan slita på muskelfästena vid benhinnorna. Jag har även totalt löpförbud i fyra veckor till att börja med, så nu blir det enbart cykelintervaller ett tag och sedan, då jävlar ska mina ben bli bra igen!

Intervallträningen har med andra ord inte gått så jättebra i sommar. Det har inte heller vår goalballträning gjort. Lagträningen har ju haft uppehåll , men vi har ändå haft en tid varje vecka då vi har kunnat träna skott och teknik. Dock inte i vår ordinarie hall, då den har varit "stängd" i sommar. Därför har vi fått hålla till i en mindre hall, som är för liten för att spela riktig match i. Därför har vi fått fokusera på skott och teknik. Tyvärr har inte heller detta gått smärtfritt. Det har nämligen varit världens problem med nyckeltagen till hallen, vilket gjorde att vi fyra veckor på rad inte ens kom in och kunde träna. Vi var t.o.m. där och bytte tag och kontrolerade den mot systemet så att den skulle funka, men icke. Det funkade inte. Det är nästintill katastrof. Hade ja blivit uttagen till truppen som åker till London om 11 dagar hade jag ju knappast kunnat fått en sämre uppladdning inför det. Klart jag hade velat åka dit, det hade varit en grym erfarenhet inför Rio om fyra år, men uppladdningen hade ju inte varit den bästa.

Nu fungerar det i alla fall och vi har kunnat ha två skott/teknikpass i alla fall, vilket är bättre än inget alls, men ett klart minus om man tittar på hur vi tänkte oss innan sommaren.

På tal om london så är ju nu OS slut. 600 TV-sända timmar och runt 1000 timmar på nätet hörde jag att de hade sänt. Nu är frågan hur många timmar det blir till paralympics?

OS gav annars åtta medaljer till vårt lilla avlånga land. Det gjorde att förbundets stora mål, att ta fler medaljer än i Peking, uppnåddes. Medaljerna var följande:

Fredrik Lööf/Max Salminen - guld
Sara Algotsson - silver
Lisa Nordén - silver
Håkan Dahlby - silver
Herrlandslaget i handboll - silver
Rasmus Myrgren - brons
Johan eurén - brons
Jimmy Lidberg - brons

Frågan är då, kommer vi ta fler medaljer i paralympics? Vi har flera goda chanser till det och jag tror vi har chansen till en hel del medaljer även där.

Vi avslutar med en liten klurighet. Ikväll åt jag påskorkester. Vad åt jag? Knäcker ni det får ni en guldstjärna i marginalen!

Göteborg

Då har jag återigen varit ute och fart i vårt avlånga land. Denna gången var det Västkusten och Göteborg som var destinationen. Det var Drygt ett år sedan jag var där senast, då med albin och Louise, hemma hos Louises mamma och delvis också pappa.

Det var också Albin och Louise som nu hade varit nere hos Louises föräldrar, och när Louise under söndagen åkte hemåt Östergötland igen tog jag och terje vid, för att under måndagen gå på Liseberg. En grabbgrej liksom, utan tjejerna. Lite egentid behöver man också ibland.

Liseberg blev en trevlig vistelse, trots att det regnade när vi kom dit och trots att vi inte alls åkte lika mycket som tidigare. Bara 14 åk blev det totalt, vilket innebär ungefär 20kr/åk. Jag är dock glad att vi slipper det hemska med att stå i kö. När man inte ser och har med sig en ledsagare får man nämligen gå före i kön och dessutom, allt som oftast, åka två gånger i rad, utan att kliva av, vilket jag är väldigt glad över. För att stå i kö i ca 45 minuter till Balder eller Kanonen och sedan åka knappt 2 minuter känns vääldigt ovärt, känner jag.

Just Balder hade vi dock lite problem med. För det första kallade han som jobbade där Albin och mig för "brukare", vilket han inte hade rätt att göra, eftersom varken Albin eller jag har personlig assistent. Dessutom fick vi bara åka en i taget. Så först fick jag åka med Terje, medan Albin stod och väntade, och sedan tvärtom. Så har det aldrig tidigare varit och det var inte så någon annanstans nu heller. Man kan väl hoppas att han var ny på jobbet eller något...

Det var dock inte bara Liseberg som stod på schemat för min del. På kvällen skulle jag, äntligen, äntligen, träffa mitt ex igen. Fina Alexandra, som jag först lärde känna här på bloggen och som jag snabbt insåg var något speciellt med. Vi bloggkonverserade i några veckor, innan det blev msn och kort därefter också sms. Vi träffades första gången här, i augusti 2010, och andra gången här, i september samma år. Det var några av de absolut finaste dygnen i mitt liv och jag befarade att det skulle bli ett känslomässigt kaos nu när jag väl fick återse henne, efter nästan 2 år. Kanske skulle allt återigen komma upp till ytan? Allt som jag bearbetat och sakta men säkert kommit över.

Det gick dock mycket bättre än jag trodde på förhand. Det var jättekul att träffas igen! Vi gick och köpte lite kaffe, varefter vi satte oss på en bänk och pratade i nästan två timmar. Dock går det inte att bortse ifrån att den tjejen har betytt oerhört mycket för mig och alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Med tanke på allt fint vi hade så vore det konstigt om det inte blev någon form av reaktion innombords nu, så ja, klart minnen och annat kom över en lite extra sådär igen, där vi satt bredvid varandra på en bänk i solskenet. Det tillhör dock en svunnen tid, även om det tog drygt ett år att komma över, så jag är mest bara oändligt glad och tacksam att vi nu återigen kunde träffas och prata. Jättekul!

Det stannade dock inte där. Dagen efter var det dags att träffa ännu en bloggvän, Linda, mer känd som "I am Baam" i bloggosfären. Hon blev den 4:e i ordningen och även detta blev ett lyckat möte. Hon och hennes sambo mötte mig på stationen, varefter vi traskade iväg och köpte kaffe på ett ställe. Där satt vi en stund, pratade om allt möjligt, varefter vi traskade vidare till ett annat ställe, där jag köpte mat. Sedan satt vi där och pratade ytterligare några timmar, varefter de slutligen hjälpte mig till stationen igen, där Albin och Terje, som hade gått på stan under tiden, väntade. Ett roligt möte även detta och jag hoppas vi ses fler gånger.

Många är fortfarande skeptiska till det där med att träffa folk via nätet, "man vet ju inte vem det verkligen är man pratar med" osv. Jag tycker dock det är en alldeles utmärkt väg att skapa nya nätverk och lära känna nya människor. Bland alla miljontals bloggar är det dock inte lätt att hitta de guldkorn som senare kan bli ens bästa vän, men man lär sig sina strategier. Alla bloggare/bloggerskor är ju inte ute efter att binda nya vänskapsband och lära känna nya människor. Vissa bloggar är mer kul och spännande än andra att läsa, ja, kort sagt, alla är vi olika, även på nätet. För min del handlar det oftast om att hitta bloggar som är personliga och bra skrivna, bloggar vars innehåll man lätt fastnar för och vars ägare inte bara svarar "SV: blablabla" på alla kommentarer. Då blir det en envägskommunikation och relationen utvecklas ingenting. Till slut tröttnar man och slutar läsa bloggen, för kommentarerna är trots allt en stor del av det hela. Då menar jag inte antalet kommentarer, utan mer kvaliteten på dem. Relationen mellan bloggare utvecklas i huvudsak via bloggkonverserande, man lär känna varandra mer och mer och slutligen kanske det leder någonvart, kanske inte. Det är svårt att säga innan man är där.

Nåväl, back to topic. Direkt efter hemkomsten från "De goa gubbarnas stad" var det dags för Skänninge marken, 2 av 3 dagar om året då vår lilla stad lever upp. Det är stånd och grejer i hela staden och ett tivoli nästan precis utanför oss. När jag var mindre tyckte jag det var superkul, men nu på senare år har det förlorat lite av sin glans. Det är bara samma saker överallt och man hittar sällan något bra att köpa, tycker jag, förutom den årliga saltgurkan och plastfolien, som man måste köpa.

Jag och älsklingen var bara ute en sväng i år och hittade inget annat än en rem som vi delade på. Dessutom var det träning både onsdag och torsdag, så lite av tiden försvann där.

På tal om träning så pågår ju OS för fullt och man kan väl säga att marginalerna inte har varit på vår sida hittills. Sara Algotsson missade sista hindret och fick nöja sig med silver, Lisa Nordén var nio tusendelar från ett guld i triathlon, men fick nöja sig med silver, Michel Tornéus var 1cm från bronset i längdhopp och Sara Sjöströms tider hade räckt till två silver. Så nej, marginalerna har inte varit med oss såhär långt. Det har dock inte bara varit negativa besked. Nordéns silver var ändå en bragd och jag tycker det är grymt häftigt att det kan skilja så lite som nio tusendelar mellan guld och silver, när man varit ute och simmat, cyklat och sprungit i nästan två timmar. Håkan Dahlbys silver är också stort och idag får vi ännu en medalj i och med seglingern. Dessutom tycker jag det är så galet starkt av Jessica Enis och Mo Farah att palla trycket, förväntningarna och förhoppningarna, från en hel nation och ta guld. Hur man ens kan springa 10 000 meter, en mil, på ca 27 minuter är en annan femma. Det är i princip maratontempo. Sprintdistanserna är nästan ännu mer ofattbara. Ikväll springer Usain Bolt final på 100 meter. Hur han kan ha sprungit den distansen på 9:68 i Peking är en gåta. Springer man på tio sekunder blankt ligger man på ungefär 36km/h. Han sprang alltså ännu snabbare än det. Det är ofattbart hur man ens kan komma upp i så höga hastigheter. Häftigt!


RSS 2.0