Det är det här man längtar efter hela året...

Det är det här man går och väntar på hela säsongen. Februari-mars, när grundserierna ska sumeras, när SM-slutspelet drar igång, när kvalserier upp och ner från de olika serierna ska spelas och det ska bli klart vilka lag som spelar var till nästa säsong. Det räknas hit och dit på tabeller och resultat och det är helt enkelt ett paradis för alla hockeyälskare.

I synnerhet den här säsongen är det intressant, eftersom att SHL ska utökas till fjorton lag nästa säsong. Det innebär att lagen från Hockeyallsvenskan har en jättemöjlighet att nu ta steget upp till SHL.

Skulle lagen i SHL åka ur serien i år är det inget roligt alls. Nytt för i år är nämligen att jumbon och nästjumbon i SHL kommer att få kvala sig kvar genom en playoffserie mot ett Allsvenskt lag i bäst av sju matcher. Det innebär alltså att laget från Hockeyallsvenskan måste vinna 4/7 matcher mot SHL-motstånd för att ta steget upp. Det innebär också att SHL-lagen måste förlora 4/7 matcher mot Hockeyallsvenskt motstånd för att åka ur. Det kändes inte särskilt troligt att det skulle ske innan och i början av säsongen, men hos de klubbar som nu ligger i botten av SHL, Djurgården, Brynäs, Leksand och Modo, finns det garanterat ångestkänslor inför detta. För att möta t.ex. Rögle, Bofors eller Björklöven i bäst av sju är ingen barnlek och skulle man åka ur i år, ja, då är steget tillbaka väldigt långt...

Leksand såg ju ut att säkra sitt kontrakt tidigare i januari, när man först slog Brynäs i en ren nyckelmatch hemma i Tegera arena med 3-2. Det var den matchen pappa och jag var uppe och såg och Guters avgörande med 26 sekunder kvar, det är nästan obeskrivligt. Den segern följdes upp med ännu en nyckelseger på hemmaplan, mot Djurgården, och plötsligt var det fem poäng ner till Brynäs under sträcket, en skapligt skön känsla.

Sedan har det gått rejält utför. Förlust mot HV med 4-1, förlust mot Växjö med 4-1, förlust mot färjestad med 4-1, förlust mot brynäs med 4-1, förlust mot Luleå med 4-1, förlust mot Modo med 4-1 och förlust mot Örebro med 5-3. Sju raka förluster. Mot HV, Växjö och Färjestad var en sak, men mot Brynäs, när man hade chans att återigen rycka åt sig fyra poängs försprång. Då vände Brynäs 0-1 till 4-1 och passerade Leksand i tabellen. Sedan sköt Leksand 49 skott mot Daniel Larsson när man mötte Luleå på hemmais, men Larsson storspelade och Leksand gjorde ändå bara ett mål och förlorade med 4-1. Väldigt ineffektivt. Det var det även mot Modo, när man fick in 0-1 i en grötig situation framför mål, men där Modo sedan kunde kvittera i tredje perioden och sedan göra 2-1 bara minuter senare, varefter Leksand pressade på ordentligt för en kvittering, men där Modo istället, från ingenstans, fick in 3-1, vilket var ett rent turmål, en puck som gick på Leksandsskridsko och in bakom Alsenfelt. Det var också precis efter att Leksand missat helt öppet mål och kvittering fram till 2-2. Nu blev det istället 3-1 och Modo kunde vinna matchen. Tursamt för Leksand hade även Brynäs och Djurgården förlorat de här två senaste matcherna och det var således fortfarande två poäng upp till Brynäs över sträcket. När man får sådana här gratischanser, när Brynäs förlorar och det är så viktiga matcher som mot Modo, som man fightas med i tabellen, då måste man ta chansen. Det gjorde man inte.

I fredags var turen sedan slut. Då vann Brynäs lite överraskande uppe i Luleå med 0-3, efter att matchen stått och vägt vid 0-1, men där Brynäs fick det så viktiga målet och efter 0-2 kunde man avgöra. Samtidigt hade Leksand gjort det bra hemma mot Örebro, som man har slagit åtta av de nio senaste mötena lagen emellan. Ett lag som man alltså har haft väldigt lätt för, men istället för 1-0 fick Örebro tre relativt snabba enkla mål i mitten av första perioden och den uppförsbacken orkade leksingarna aldrig resa sig ifrån, trots att man fick 1-3 på ett riktigt höstlöv som signade in bakom Johannes Jönsson i Örebrokassen i slutet av den första perioden och att man reducerade på nytt i början av den andra, varefter man öste på för 3-3, men trots att man fick fyra minuters powerplay lyckades man inte få in pucken. Istället gjorde Örebro 2-4. Leksand reducerade visserligen på nytt i den tredje perioden, men Örebro kunde gå vinnande ur striden och nu var det fem poäng upp till Brynäs, med arton poäng kvar att spela om. Tungt, väldigt tungt.

I lördags blev man dock äntligen vinnare där nere i bottenstriden. Borta mot Växjö hade jag på förhand tippat noll poäng, men man fic in 0-1, en ledning man såg ut att hålla hela matchen igenom, samtidigt som Brynäs, Djurgården och Modo förlorade. Då hade det varit två poäng upp till brynäs igen, fyra upp till Djurgården och sju ner till Modo. I slutet av matchen missade man också att göra 0-2 och definitivt stänga matchen, men missade och istället kunde Växjö göra 1-1, en puck som fastnade på spelare framför mål och på något sätt hittade in bakom Jocke lundström i mål. Sedan kunde Växjö också ta bonuspoängen i sudden, så det blev bara en poäng för Leksand. Hade jag sagt en poäng borta mot Växjö på förhand hade det varit skitbra, men nu, när man hade tre poäng, tills det återstod två minuter av matchen, men bara fick med sig en, då känns det lite surt och nu är det istället fyra poäng upp till Brynäs, sex till Djurgården och fem ner till Modo, med fem matcher kvar att spela.

På tisdag gästar Örebro Brynäs och Modo tar emot HV. Där hoppas vi på bortasegrar. Sedan gästar djurgården Luleå och Leksand tar emot Skellefteå på onsdag. Där hoppas vi på hemmasegrar. Skellefteå är definitivt inget lätt motstånd, man leder serien, elva poäng före Växjö, och har nästan tagit dubbelt så mycket poäng som Leksand, men här på slutet tycker jag ändå inte att man har övertygat sådär jättemycket, så fortsätter leksand på samma inslagna bana som mot Växjö, då kan det räcka till poäng om vi har tur.

Tabellmässigt är annars det mest intressanta om färjestad ska krångla sig förbi något av lagen där framför och upp på en topp 6-plats, vilket gör att man slipper playin och går direkt till slutspel. Man är en poäng bakom HV, som just nu ligger sexa, efter en katastrofvecka förra veckan, när man tog 0 poäng på fyra matcher och hade en målskillnad på 3-24! Färjestad har varit en poäng bakom nu ett tag, men jag står fast vid vad jag har sagt innan, jag tror FBK tar en plats bland de 6.

Sedan är frågan om LHC kommer klara en plats bland de 4 främsta, vilket ger hemmaplansfördel i slutspelet, vilket i högsta grad är intressant i LHC's fall, eftersom att man är ruskigt starka hemma i Saab arena, men har betydligt sämre statistik på bortais.

I Hockeyallsvenskan återstår det bara tre omgångar nu. Om en vecka vet vi svaren på alla frågor där och det kommer bli ett race in i det sista. De två främsta lagen i den serien går ju nämligen till en ren Allsvensk final, där man spelar bäst av fem matcher. Vinnaren där kommer att spela i SHL nästa säsong. tar man sig dit är det alltså 50% chans att man spelar i SHL nästa säsong, man behöver ta tre segrar mot tuffaste konkurenten i serien, sedan är man ett SHL-lag.

Efter att Västerås vänt 0-2 till 3-2 mot Bofors i fredags, när först Jan Urbas reducerade sent i andra perioden, där dustin Johner satte kvitteringen med fem minuter kvar av matchen och där Jeremy Williams fullbordade vändningen minuten senare, stod både Malmö, Karlskrona och Västerås på 89 poäng uppe i toppen av tabellen. Två av dessa kommer alltså att få spela Allsvensk final med 50% chans att spela i SHL nästa säsong, och det tredje laget kommer få spela slutspelsserien, som är en enkelserie mellan lag tre-åtta i serien.

Sedan var det dags för seriefinal i Malmö arena i lördags, när karlskrona kom på besök. KHK gick också segrande ur den matchen med 3-5 och är nu tre poäng före både Malmö och Västerås, som möts imorgon. Det lag som där vinner hakar på Karlskrona i toppen, som, om man slår Asplöven hemma imorgon, är väldigt, väldigt nära den där Allsvenska finalen. Då kommer man ha sex poäng ner till trean Malmö/Västerås med sex poäng kvar att spela om. I praktiken kan Karlskrona alltså säkra en plats i den Allsvenska finalen redan imorgon.

Asplöven, som i sin tur figjtas för att nå den sista slutspelsserieplatsen, alltså åttondeplatsen i serien, som just nu innehas av Vita hästen. Hästen, som har övertygat ordentligt den här säsongen, särskilt till en början, då man länge låg topp 2, men där man nu har fallit tillbaka. Man har dock hela tiden varit topp 8, men jag tror inte man grejar det i slutänden. Timrå, som har gjort en resa åt andra hållet, då man innan jul var avsågade i botten av tabellen, fem-sex poäng bakom nästjumbon, är nu bara en poäng bakom Hästen och sedan följer Almtuna ytterligare en poäng bakom och Asplöven ytterligare en poäng bakom. 68, 67, 66 och 65 poäng är poängfördelningen där. Timrå hade chansen att gå om hästen redan nu i lördags, när Hästen förlorade med 1-2 mot Mora, men då föll Timrå i Haparanda mot Aspllöven med 3-0, vilket alltså gör att Hästen fortfarande är över sträcket. Almtuna, som då också vann, och Asplöven passerade däremot Oskarshamn, som nu ligger närmst ovanför det negativa kvalsträcket, där AIK och Södertälje befinner sig under. AIK, som tog en riktigt fin skalp i lördags, när man slog Björklöven med klara 4-1. Björklöven har varit seriens bästa lag nu efter nyår, man i princip bara vinner och vinner, men mot AIK blev det noll poäng. Tråkigt nog för AIK så vann ju både Asplöven och Almtuna, som var närmst över sträcket då, så det är fortfarande tre poäng upp till Oskarshamn över sträcket. för Södertäljes del är det nu helt klart att man kommer få kvala sig kvar i Hockeyallsvenskan. Detta efter nionde raka förlusten, 3-4 mot Rögle, samtidigt som Asplöven tog poäng mot Timrå. Det gör att det är tolv poäng upp till Oskarshamn för SSK, med nio poäng kvar att spela om.

Snacka om floppsäsong för Södertälje, som uttalat hade som mål att ta steget upp till SHL till nästa säsong. Man hårdsatsade med 50% högre spelarbudget än tidigare år, men allr har verkligen gått snett där och nu är man fast förankrade i botten av tabellen och med tre omgångar kvar av serien är det bara att rikta in sig på den kommande kvalserien...

Kvalserien, dit redan Sundsvall och Pantern är klara. Pantern, som alltid har varit ett utfyllnadslag i Div. 1, alltid hållt till på den nedre halvan av sin grupp, nästan fått kvala sig kvar, tills den här säsongen. Nu har man exploderat och slutade tvåa i Hockeyettans grupp F i höstas, bakom Kristianstad, tog sig till Allettan Södra, där man har övertygat ännu mer. Man vann hela Allettan, två poäng före Troja. Ett tag var det nästan tio poängs gap ner till tvåan i serien och man blev tidigt klara för kvalserien.

Nu ska bara två ytterligare lag från Hockeyettan ta sig till kvalserien och det har lag två-fem i Allettan Norra och Södra gjort tillsammans med ettan och tvåan i resp. fortsättningsserie i ett playoffspel i tre steg, där playoff 1 avgjordes i åtta bataljer i bäst av tre matcher. Där slog Troja ut Kumla, Tingsryd slog ut Kallinge, Västervik slog ut Mariestad, Kristianstad slog ut Helsingborg, Piteå slog ut Örnsköldsvik, Östersund slog ut Kovland, Huddinge slog ut Haninge och Hudiksvall slog ut Åker/Strängnäs.

Nu stundar alltså playoff 2, som startar på torsddag, där dessa åtta vinnare lottas in i bataljer i bäst av tre, där vinnarna går till playoff 3, där man ställs mot varandra i bäst av tre. vinnarna där spelar sedan kvalserien, som består av sex lag, där fyra av dessa spelar i Hockeyallsvenskan nästa säsong. Södertälje har alltså 66% chans att spela i Allsvenskan nästa säsong och det tror jag definitivt att man kommer göra. Det ska till väldigt, väldigt mycket för att man ska sluta femma eller sexa i den serien, tror jag.

Nostalgi från 90-talet!

Det här inlägget blir nostalgi för alla er som med värme minns 90-talet...

En påsk, minns inte exakt hur gammal jag kan ha varit, men precis som vanligt så vankades det påskpresent från mamma och pappa och precis som vanligt var det ledtrådar jag och Emma skulle följa. Det här året slutade det med "Titta under Johans TV". Där fanns ingenting, men under mamma och pappas TV fanns det. Ett TV-spel. Vårt alldeles egna första TV-spel. Ett Nintendo NES, ni vet, ett sådant där där man fick trycka in spelen, som var som fyrkantiga plastbitar med en liten bild på och en öppning på ena sidan, i en apparat, stänga en lucka och trycka på "start". Ibland kom det damm i såväl spelet som enheten och då fick man blåsa för att få det att funka. Ibland kunde färgerna i spelen bli konstiga och då fick man slå på enheten, så funkade det igen. Kanske inte helt rätt väg att gå, men det fungerade och så gjorde vi.

Vi fick inte spela när vi ville, utan vi fick fråga mamma och pappa om vi fick spela, precis på samma sätt som man fick fråga om man fick sova över eller se på film, för det fick vi inte heller göra hursomhelst.

Mina tre favoriter var så klart alla vårt Super Mario, Zelda och Ducktales 2. Oj vad jag spelade dessa tre spelen. Ducktales klarade jag en gång och Zelda kom jag till sista labyrinten på, men den klarade jag aldrig. Mario klarade jag faktiskt heller aldrig, tro det eller ej. Däremot minns jag spelen med all tydlighet. När jag tittar på videorna nedan väcks minnen till liv, såväl av banor och företeelser som händelser i spelen. Spelen var så klart i 2D, förutom Zelda, som var lite revolutionerande, för där kunde man gå åt alla håll. Man kunde gå in i dörrar, som var som svarta hål, och där inne köpa svärd, pilbågar, ringar och annat man skulle ha för att klara spelet. I vissa dörrar kunde man också satsa pengar och antingen vinne eller förlora. Spelet gick så klart ut på att klara av alla de nio labyrinterna, med allt svårare svårighetsgrad, och sedan rädda prinsessan Zelda, men som sagt, så långt kom jag aldrig. I Mario gällde det att klara banan i fråga på tid, annars dog man. Man hade tre liv innan det blev "game over", men man kunde fånga extralivssvampar eller få extraliv om man samlade tillräckligt med pengar. Det gällde att klara av de fyra världarna, med fyra banor i varje värld, där den fjärde banan i varje värld var "bossen", där man alltid skulle döda Bouser på ett eller annat sätt. I Ducktales fanns det fem banor om jag inte minns fel, "Ön", "Båten", "Öknen", "Slottet" och "Första banan". Första banan var helt klart min favorit. Båten och Öknen var svårast tyckte jag.

Oj, oj, som ni förstår, vilka minnen det här är! Här nedan kan ni som sagt också, om ni vill ha lite extra nostalgi, titta på longplays av de tre spelen...





På lågstadiet hade en kompis ett Playstation. Ni vet, det första playstation, med spelen på skivor. Där satt vi och spelade oräknerliga timmar. Hans pappa kände någon via sitt jobb som berände spel, så han fick nya spel titt som tätt, men de spelen vi spelade mest var V-Rally, Formula one 95 och Tomb Rayder 2. V-Rally var det spel som gick varmast och när man tittar på det nu ser man hur dåligt det var. Det var visserligen klasser bättre än de gamla NES-spelen, men motorljuden är jättedåliga, liksom kartläsarrösten och musiken. Bilarna ser inte alls verkliga ut, grafiken ser nästan tecknad ut och bilarna går inte sönder, men på den tiden var det bra. En kompis hade sagt att om man klarade alla banor i spelet fick man bygga egna banor och efter det försökte vi ta oss igenom spelets alla rallyn med dess olika sträckor, för att få bygga egna banor. En gång var vi snubblande nära på att lyckas, men inför sista sträckan på sista rallyt hängde sig spelet och vi fick starta om.

Formula one 95 spelade vi oftast med on board-cam, oftast Monacos GP och oftast var vi Michael Schumacher, på den tiden i en Benethon. I klippet nedan ser vi Monacos GP, men spelaren har valt en Mclaren, inte Benethon.

Tomb Rayder kunde man antingen köra uppdragsmässigt, då man var ute i det vilda och skulle döda djur och grejer, jättesvårt var det, eller träningsmode, då man var hemma i Lara's hus, där man bl.a. kunde bada i swimingpool, stänga in betjänten, som följde efter en hela tiden, i frysen, gå en hinderbana utomhus och hoppa ner och bryta nacken från övervåningen. Vi brukade springa runt och ha kul, men avslutade alltid med att antingen dränka Lara i poolen eller bryta nacken på henne på ovan nämnda sätt Nedan ser ni en walk through i hennes hus.





En annan kompis hade ett Nintendo 64, vilket jag och emma också hyrde över en helg en gång. Ja,inte från min kompis då, utan från leksaksaffären hemma i stan. Där fick man hyra ett 64 över en helg med två valfria spel till. Minns inte vad det kostade, men vi hyrde så klart Mario 64 och sedan var det något bilspel som inte var så roligt. Mario 64 är en riktig klassiker och jag älskade att bara springa omkring i det stora huset/slottet, simma, gå runt lite varstans och göra ett uppdrag då och då. Helt klart ett av de roligaste spelen till Nintendo 64. Det och Golden eye var mina favoriter till den konsollen, särskilt toalettbanan på Golden eye, där jag antingen brukade ställa mig inne på en toalett och vänta tills motståndarna öppnade dörren och sjuta ihjäl dem, eller sätta fast minor lite överallt och sedan spränga alltig.



Så fick vi vår första dator, en Gateway med Windows 98. Mina första spel var Need for speed 2 och GTA. Till Need for speed 2 fanns det hur mycket koder som helst, så man kunde tävla som en skolbuss, ett utedass, en blomlåda, en T-rex, en trästock och ja, hur mycket orealistiska föremål som helst, men kul var det. Jag och min kusin brukade spela tillsammans och alla motståndare hade namn från Spindelmanen. Minns att de orangea motståndarna var Hob Goblin, de ljusblå var King pin och de mörkgröna var Skorpionen. I sann Need for speed-anda sänktes bilen ner på vägen igen om man kraschade, grafiken var jättedålig och bilarna gick inte sönder. GTA såg man gubben uppifrån på den tiden och det fanns bara fyra vapen på hela spelet, pistol, maskingevär, eldkastare och micilgevär. Vapnen låg ofta i trälådor på trotoaren som man kunde slå sönder. Ljuden var jättedova på hela spelet och det blev aldrig natt. Det gick inte att simma, så åkte man ner i vattnet dog man. När man fick Uppdragen stod dem i gult på skärmen, samtidigt som en röst, som skulle föreställa telefonsamtal, pratade något som inte liknade något modernt språk.



Jämför det här GTA med GTA V. Det är viss skillnad om man säger så. GTA V kommer jag aldrig kunna spela och det känns faktiskt lite typiskt att precis i den vevan som min syn blev sämre började både TV och dataspelen utvecklas enormt. De här nyare spelen som ser helt verklighetstrogna ut fick jag aldrig uppleva. Tyvärr. Jag minns att jag och en kompis någon gång i slutet av 90-talet fantiserade om ett dataspel som såg nästan helt verkligt ut och där man skulle kunna åka på vägar som finns i verkligheten och röra sig helt obegränsat i spelet, något som är i princip sanning idag. I mitt huvud är dock spelen fortfarande lite sådär halvt overkliga, med lite konstiga skuggor, halvkantiga gubbar med inte helt verklighetstrogna rörelsemönster. Man kan säga att jag lever kvar lite i det som var för drygt tio år sedan...


Rakt ner i källaren...

I helgen som var avgjordes Malmö open 2015 och det måste ha varit min sämsta turnering på flera år. Som ni minns så var jag ganska missnöjd efter Sverigeserien i december, men det här var ännu sämre. Mycket sämre...

Ändå tycker jag att det har känts bra hemma. Tycker den defensiva nötningen har gett resultat och jag hade förväntat mig att spela betydligt bättre i helgen än senast under Sverigeserien i Malmö. Ja, skötte vi våra kort rätt hade jag t.o.m. goda medaljförhoppningar.

Det slutade med en niondeplats och en totalhavererad defensiv. Utan att gå in på speldetaljer som ingen av er läsare ändå kommer att förstå och för att istället göra det enkelt för er att förstå vidden av det så kan vi säga såhär.

57 insläppta mål på 5 matcher. Det att jämföra med 29 insläpta mål på 6 matcher under Stockholm paragames i höstas, som nog var den bästa turnering vi någonsin har spelat. då snittade vi totalt 4,83 mål bakåt/match och bara 2,75 mål bakåt/match mot de övriga fyra svenska lagen vi mötte. Det är riktigt, riktigt bra för att vara vi. Nu snittade vi 11,4 mål bakåt/match. Då förstår ni hur illa det var.

Det var inte många bollar som gick rakt in under helgen, alltså där vi var för långsamma eller gick åt fel håll, nej, majoriteten av alla bollar var vi på, men det var slarv i teknik, bristande timing i bollmötet och inte minst bristande speluppfattning.

Att snitta över 11 mål bakåt/match är aldrig, aldrig någonsin okej. Det är rentav skitdåligt.
Tyvärr kan jag inte säga att jag var bättre än någon annan i laget, alla gjorde misstag och jag var inte ett dugg bättre än någon annan.

Eftersom att känslan innan helgen var så bra så blev besvikelsen därmed ännu större. Besviken, förbannad och frustrerad var känslorna jag kände efter helgen och efter densamma har jag inte orkat ta tag i bloggen. Det har varit mycket, mycket tankar och stundtals har det t.o.m. varit så illa att jag har funderat på vad jag ens har i landslaget att göra.

I en breddklass ska jag vara dominant, men det var jag definitivt inte i helgen. Jag blev bara trea i vår interna skytteliga med mina tio mål, både Albin och Claudio gjorde fler mål än mig, och jag var inte alls ett defensivt ankare och trygghet bakåt, som jag helt klart ska vara på den här nivån. Landslagsledningen måste hela tiden motivera, både för sig själva, för övriga truppen och inte minst för förbundet varför de spelare som är med i landslaget är det, men i nuläget är det ganska svårt att motivera min plats i laget, vilken funktion jag där fyller över huvud taget, eftersom att jag inte ens sticker ut på breddnivå. så ja, just nu är det tungt. Väldigt tungt. Det här var nog min första riktiga motgång under min karriär.

Resultaten då?

Linköpings HIF - Kosova 20-13
Linköpings HIF - Sergiev posad 2-9
Linköpings HIF - Brukarhusets IF 10-15

Första matchen vann vi, men inte för att vi spelade bra, utan för att Kosova gjorde fler misstag än vi. Hade vi spelat som vi kan hade vi knockat dem i första halvlek, för då ledde vi med stil 8-3 eller liknande, men där någonstans tappade iaf jag fokus, när ledningen var så stor, och sedan hade jag jättesvårt att ta tillbaka det under resten av matchen.

Sergiev posad är det ryska damlandslaget och man tillhör den absoluta eliten på damsidan. Hade vi spelat som under Stockholm paragames hade vi kanske, kanske kunnat rubba dem, men det gjorde vi definitivt inte nu. stundtals spelade vi ganska bra, men svackorna var för många, för djupa och vi lyckades inte ta oss ur dem tillräcligt snabbt.

Mot Brukarhuset, som vi förövrigt slog med 7-2 under Stockholm paragames, satt jag på bänken i första halvlek. När jag kom in i andra åt vi nästan ikapp deras försprång, låg bara under med ett mål, men så tappade vi det igen, släppte in tre raka mål och matchen var körd. Vi hade haft råd att förlora med tre mål och ändå sluta tvåa i gruppen och därmed få spela om plats 4-6, men så blev det inte. Med två måls sämre målskillnad än Brukarhuset slutade vi trea i gruppen och därmed blev det spel om plats 7-9 under söndagen.

Linköpings HIF - RGC Hansa 2 10-10
linköpings HIF - Belgrade 9-10

Matchen mot Hansa förde vi hela vägen och gjorde det faktiskt riktigt bra i första halvlek, den enda halvlek under helgen jag är nöjd med, då vi ledde med klara 7-2, till sista skottet i halvleken, då de gjorde 7-3. Det såg ändå stabilt ut, men jag hade jätteont i vänsterarmen och tvingades vila hela andra halvlek. Det var inte alls planerat, men nu fick Jennifer, som inte alls var motiverad för att spela, hoppa in. Vi såg ändå ut att reda ut det, för med drygt en minut kvar av matchen ledde vi med 10-7. Trots det blev det bara 10-10. Behöver jag säga att det kändes mer som en förlust än som en vunnen poäng?

Belgrade hade vi sett under lördagen och nästan skämtat om att "de där kommer vi i alla fall inte få möta imorgon". De såg ut som rena nybörjare, gjorde massor misstag, drog på sig massor straffar och när de skulle ta straffarna satt de bara kvar vid centerlinjen. Det var bara att skjuta stolpar så blev det garanterat mål. Ändå förlorade vi mot dem. Nästan pinsamt, inte minst med tanke på att de bara gjorde tolv mål under sina tre matcher på lördagen, medan vi gjorde näst flest mål av alla i hela bredden, trettiotvå. Ändå vann de med 10-9 och jag missade dessutom en straff. Den enda straffen under hela helgen som jag sköt. Jag som brukar vara stensäker på straffar här hemma. Nu sköt jag rakt på centern, som mycket riktigt bara satt kvar i mitten.

De resultaten gjorde att vi slutade nia i turneringen, vilket som sagt inte alls var vad vi hade räknat med inan densamma. Klart är att det vi tränar på här hemma inte fungerar och att vi måste ändra på något i vårt upplägg, men i nuläget vet jag faktiskt inte riktigt vad, för jag har varit helt säker på att den här defensiva nötningen vi har kämpat med skulle vara nyckeln till en ännu bättre defensiv från vårt håll. Det har än så länge gått käpprätt åt helvete, det är en jättestor negativ förändring sedan Stockholm paragames i höstas. Nej, vi får ta allvarliga diskussioner kring det här och lämna den här turneringen bakom oss, för den får ett stort fett underkänt betyg, inget snack om saken!

Om att bemöta det som är "annorlunda"

När jag tidigare idag var själv på gymmet, Julian var sjuk, reflekterade jag över en sak.

När jag är själv där, då är det få som hälsar eller börjar prata.
När jag och Julian är där tillsammans är det betydligt fler som hälsar och börjar prata.

Exakt samma sak var det under min gymnasietid.
Gick jag själv i en koridor, gick förbi några som satt på några bänkar eller vid några bord i kaffis eller liknande var det sällan någon som hälsade eller började prata med mig.
Gick jag å andra sidan tillsammans med Spike, min assistent jag hade back in the days, då var det många som hälsade eller började prata med oss.

Varför?
Ja, antingen är det så enkelt som att ingen vill hälsa eller prata med mig. Det är Julian/Spike folk vill åt. Kan vara så iblannd, men långt ifrån alla gånger.

Nej, jag tror tyvärr att det fortfarande handlar mycket om osäkerhet hos folk. När jag kommer där med min vita käpp är det något som avviker från det "normala". Allt som är "avvikande", spelar ingen roll om det är ett beteende, en funktionsnedsättning, politiska åsikter, ja, u name it, gör folk osäkra och obekväma. Man vet inte riktigt hur man ska tackla det, hur man ska beté sig eller vad man ska göra. Så man gör oftast ingenting. Man tittar bort och fortsätter gå, ignorerar beteendet eller han i rullstol som man passerar på bara någon meters håll. Hamnar man i en debatt med någon som visar sig ha radikalt olika åsikter gällande politik eller religion försöker man på ett smidigt sätt krångla sig ur den situationen, för att slippa det obekväma.

Det är den stora massan bland oss svenskar.

Sedan finns det minoriteten. De som ser beteendet, går fram och frågar hur det är eller om man kan hjälpa till på något sätt. De som står rakryggade i en politisk debatt. De som ser han i rullstol och hälsar på honom som vem som helst annars man möter.

Den där minoriteten blir fler och fler, jag har själv märkt en positiv förändring hos allmänheten i stort under de senaste åren, att folk vågar sig fram mer, vågar fråga om man behöver hjälp, vågar hälsa, ja, rentav vågar börja prata med en, trots att det är så osvenskt.

Det är en jättebra och positiv utveckling, men fortfarande är majoriteten de som tittar bort, slingrar sig och inte hälsar, vilket i min värld till stor del bygger på okunskap och osäkerhet. Med kunskap kommer säkerheten i hur man ska/bör tackla en viss företeelse. Kunskapen nås genom föreläsningar och informationsspridande. Det är därför jag tror att det är så extremt viktigt för oss som lever med t.ex. en funktionsnedsättning, att vi kommer ut och föreläser och informerar allmänheten om hur vardagen ser ut, hur man löser olika problem, hur samhället är anpassat och vad man som privatperson kan göra. Det minskar osäkerheten i och med att kunskapen ökar, vilket är en nyckel till att våga mer. När det där som inte är "normalt" inte längre upplevs som annorlunda, att då våga hälsa, att våga fråga, att våga börja prata med en.

Det är inte lösningen på hela problemet, men jag tror definitivt att det är en stor del i det.
Vad tror ni? Vad hade ni läsare gjort om ni hade mött mig ute på stan eller på gymmet? Hur hade ni agerat? Ta er en funderare och tänk efter ordentligt. Berätta sedan gärna vad ni kommer fram till, hur ni tänker och resonerar!

Defensiv nötning

I lördags var det dags igen. Egentligen skulle vi ha haft en extrainsatt lagträning i och med att Malmö open är redan nu i helgen, att vi behöver all träning vi kan få och att vi inte har haft så många träningar efter jul, men till slut var det bara jag och Jennifer som kunde, så vi körde ett defensivt nötningspass istället och den här gången gick det betydligt bättre än förra gången, då Jennifer pressade mig ordentligt på mina svageheter och där jag blev lite halvt förbannad på mig själv för att jag hela tiden blev lurad av det hon gjorde och där jag tog med mig en rad detaljer jag måste nöta vidare på.

Vi körde serier om 15 skott och där blev resultatetn följande:

Set 1

7 blockerade
6 limmade
1 långsam
1 fel håll

Set 2

3 blockerade
5 limmade
3 långsam
1 fel håll
3 kort

Set 3

6,5 blockerade
1 limmad
4 långsam
2,5 kort
1 slarv

Totalt

18,5 blockerade
14,5 limmade
12 långsam
6,5 fel håll
5,5 kort
4 slarv

Blockerade är bollar som jag är på och styr, eller blockar, ut åt sidan eller framåt.
Limmade är bollar som jag möter perfekt och håller kvar dem utan att de studsar iväg.
Långsam är bollar som går i mål p.g.a. att jag är för långsam ut med kroppen.
Fel håll är bollar där jag bluir lurad av skytten och slänger mig åt fel håll, vilket resulterar i mål.
Kort är bollar där jag inte täcker min zon, vilket gör att bollarna går förbi och in i mål.
Slarv är helt enkelt bollar där jag slarvar i tekniken och "sjabblar" in bollen i mål.

Analyserar man det här lite kort så ser vi att första serien är klart bäst. Där limmar jag 6/15 skott och blockar 7/15, alltså tar jag 13/15 skott, en riktigt bra procentsats, 86,6%.
Andra setet är klart sämre. Här limmar jag fortfarande relativt många, 5/15, men blockar bara 3/15, totalt alltså 8/15, bara 53,3%.
Tredje setet är återigen lite bätttre, men här sjunker andelen limmade bollar rejält, från 6 och 5 på seten innan ner till 1. Blockeringssifrran stiger igen, upp till 6,5, alltså totalt 7,5, 50%.

Vi kan alltså konstatera att jag tar färre och färre bollar ju längre tiden går. Ett tecken på trötthet kanske? Tröttheten gör att jag även tappar lite fokus och då går bollarna i mål.

De flesta bollar som går i mål beror på att jag är långsam. Det är ett problem jag är väl medveten om, men hela 12/28 av målen jag släpper in beror på att jag är för långsam, alltså nästan 50%.

Utöver de målen där jag är långsam är speluppfattning och spelförståelse det stora problemet. Dock bara 6,5 mål som beror på det, men här ser vi en detalj värd att notera. Det är i slutet, under sissta setet, när jag rimligtvis bör vara som tröttast, som jag inte går åt fel håll en enda gång. Då är istället tempot det stora problemet. 4 bollar släpper jag för att jag är för långsam där, mot 3 i set 2 och 1 i set 1.

Alltså tycks problemen med tempot komma ju tröttare jag blir, medan spelförståelsen konstigt nog blir bättre när jag är riktigt trött.

Det går givetvis inte att dra några stora växlar av bara en studie, men vi ska fortsätta anteckna såhär så får vi se hur det ser ut framöver.

När jag ändå är igång och snackar goalball så passar jag ännu en gång på att tipsa om min träningsblogg, där ni dels kan följa min väg mot världseliten och dels få tips och råd om er egen kost och träning där hemma. In och läs!

RSS 2.0