Det finns fog för oro - men vi kan vända skutan

Den här vintern har gått fort och nu, mina damer och herrar, nu drar det redan ihop sig till slutspel, direktkval och allt annat som tillhör den klart roligaste hockeyperioden under hela året.

Leksands 2018 har milt sagt varit ganska svagt. Det går jag igenom i videon nedan, som spelades in när det återstod tio matcher av grundserien och Leksand precis hade förlorat hemma mot Björklöven, trots en överlägsen skottstatistik.

Sedan dess har det blivit 50/50, två vinster och två förluster.

Ett riktigt bottennapp i Ljungby, 1-6, vinst hemma mot Modo, 4-1, torsk i Norrköping mot Hästen, 4-2, och så vinst nu senast mot Pantern, 3-1.

Samtidigt har AIK också tagit sina poäng och är just nu en poäng före Leksand, med sex omgångar kvar att spela. AIK och Leksand möts dessutom på Hovet om exakt en vecka och mycket pekar på att det mesta kommer att avgöras just i den matchen. AIK har väl lite mer marginal, dels eftersom att man ju är före Leksand i tabellen, dels eftersom att man utöver den matchen har tre ytterligare hemmamatcher kvar på de här sex matcherna, medan Leksand bara har två hemmamatcher kvar. Så det är viss fördel AIK, men gör Leksand vad man ska och framförallt slår AIK på Hovet, då kan det fortfarande gå.

Varför är då det så angeläget?
Jo, helt enkelt för att om laget slutar tvåa i grundserien, då får man möta Timrå, som med stor sannolikhet vinner serien, i bäst av fem. Vinnaren där ställs mot drömmotståndet i ett kommande kval upp till SHL, nämligen ett rejält sargat Karlskrona.

Förlorar man den serien i bäst av fem mot Timrå eller missar topp 2 i serien, då måste man ta sig till direktkvalet via slutspelsserien/playoff och kommer då att få möta lag 13 i SHL, vilket jag tror blir Örebro eller Mora. Chansen att möta Karlskrona är alltså borta och det skulle bli ett betydligt tuffare motstånd i det där direktkvalet, det är jag ganska säker på.

Så mycket står på spel nu under de kommande två veckorna, men här nedan går jag iaf igenom förutsättningarna för Leksand som det såg ut med tio omgångar kvar att spela.


För vita och blå

I helgen som var åkte jag på supporterresa till Dalarna och Leksand.

Superstars sydöst ska ha en eloge för att de verkligen vill ha med alla och försöker ordna så att alla kan följa med, oavsett förutsättningar. Den här gången fick jag nämligen inte med mig någon på resan och jag hade således ingen ledsagare. Då ordnade de så att de själva ställde upp som ledsagare och hjälpte mig under resans gång, vilket möjliggjorde för mig att kunna följa med. Är inte det värmande så vet jag inte vad som är det!

Resan då?
Ja, jag sov skitdåligt natten till llördag, vi var på AW med 18-30-gruppen i SRF på fredagen, plus att jag hade sovit tretton timmar natten till fredag, så jag var givetvis inte trött när jag kom hem från AW'n och somnade inte förrän 03:00. Klockan ringde sedan 05:03. Jag var med andra ord så trött att om jag hade sett så hade jag nog sett i kors...

Bussen anlände i vilket fall till rece 07:00 och resan upp med inkluderat matstopp gick bra och när vi var framme i Leksand med dess underbart friska och härliga luft så chillade vi lite i stugorna innan vi åkte till arenan, där vi sedan åt och därefter var det dags att gå ut på Norra.

Norra stå har blivit lite som ett andra hem för mig. Det är helt galet vad jag trivs att stå där. Det är mäktigt och ger rysningar när spelarna presenteras, hela "Vita väggen" där på Norra tar i och sjunger upp med Bröder innan nedsläpp och sedan när alla klappar, sjunger och håller igång hela matchen, oavsett vad det står på tavlan. Det är häftigt, mäktigt och svårt att beskriva eller förklara.

Matchen i sig var kanske inte så välspelad, ineffektiviteten är fortsatt stor, vi missade flera jättelägen och brände en straff, men till slut kunde Leksand ändå vinna matchen med 2-0 och det var en sådan där lättnadsseger, ni vet, när det kanske inte ser så snyggt eller bra ut, men där det ändå blir tre poäng.

Vi firade sedan med en öl i stugorna och sedan var det läggdags, iaf för min del, och sedan väntade brunch på Siljans konditori innan vi rullade hemåt igen och jäklar vilken brunch säger jag bara! För 129kr fick man både rökt och gravad lax, smörgåstårta, vanlig tårta, pannkakor med sylt och grädde, korv, köttbullar, äggröra, mackor, juice, kaffe och mycket mer. Behöver jag ens säga att det var prisvärt?

Det var hursomhelst en väldigt lyckad resa och här nedan har ni en ramsa som verkligen sätter sig på hjärnan. Melodin är Feliz Navidad och det går typ inte att sluta nynna på den.


Leksand tog över Himpan

Hockey har jag också varit på nu i höst, närmare bestämt 15 november, när Leksand gästade Norrköping och Himmelstalundshallen.

Hur det gick?
Leksamd tog över Himpan helt, både på isen och läktaren. Vi vann med 7-2 och Superstars ägde!

Vi stod precis vid trumman och såhär lät det då:

Marcus Karlberg, son till "Challe" i sportrådet gjorde både sin första match och sitt första mål i A-laget under matchen och då lät det såhär:


Äntligen är det dags igen!

Äntligen är det dags igen!
En ny hockeysäsong med Leksands IF.

Det är sällan, om ens någonsin, som jag har varit såhär taggad och förväntansfull på en säsong i Hockeyallsvenskan.
Det ska bli oerhört kul att följa det här laget under den kommande säsongen.
Revanschlustan är dessutom ruggigt stor och här nedan går jag igenom truppen och snackar upp säsongen litegrann.
Lyssna...


Vi stänger säsongen med det här...

Som ett avslut på den här säsongen, som ju inte slutade något vidare bra, ger jag er här mina tankar, reflekioner och känslor efter att kvalet mot Mora avslutats.


Det tar aldrig slut...

Just nu är jag mest bara tom.
Leksand ramlar alltså ur SHL, igen, för femte gången på sexton år.

Det tar aldrig slut och frågan som snurrar konstant i mitt huvud är varför just Leksand?
Varför ska just Leksand ha så förtvivlat svårt att etablera sig i SHL? Andra lag, typ Växjö, Djurgården och Malmö, har klarat det utan att ens behöva kvala sig kvar en enda gång, och lag som Rögle, Örebro och Karlskrona är också på god väg att etablera sig genom avklarade kval på ett eller annat sätt, men inte Leksand.

Den här direktkvalserirn mot ärkerivalen Mora utvecklade sig precis så som jag var rädd för att den kunde göra.

Leksand ägde isen de första tio minuterna iförsta matchen, men fick ingen utdelning. Istället gjorde Mora 0-1 och efter det var Mora klart bättre genom hela den matchen. Leksingarna såg virriga, stirriga och ängsliga ut, det knöt sig liksom och man skapade i stort ingenting.

Mora vann den matchen med 0-2.
Sedan lyckades Leksand vinna match 2 i Mora med 4-2 och tog därmed tillbaka hemmaplansfördeelen som man hade haft från början.

då trodde jag det skulle släppa, men det gjorde det inte. Mora fick första målet i match 3 och körde till slut över Leksand och vann med klara 6-1. Man vann även match 4 och vips så satt Leksand i ett måsteläge. Mora ledde nu med 3-1 i matcher och att vända 1-3 till 4-3 i matcher, det har typ bara hänt fyra-fem gånger sedan 1987. så det är inget som händer varje år direkt.

Leksand gav det iaf ett försök och i match 5 fick vi plötsligt se ett helt annat Leksand än i de fyra inledande matcherna. Här släppte man alla tankar, stress och press och bara körde. Då vann man också med 4-2 och det var Mora som såg stirriga och ängsliga ut.

Därför kände jag mig ganska lugn inför matchen tidigare idag, eller ja, igår är det ju nu, för om Leksand skulle spelat så, då hade man vunnit och skakat fram en game 7 även i år, för i match 5 var man klart bättre än mora.

Tyvärr blev det inte så. Mora fick en kanonstart och hade 2-0 efter knappt fem minuters spel och även om Leksand reducerade så spelade man på den ledningen hela matchen och vann till slut med 5-1.

Mora är därmed klart för SHL, Leksand åker ur samma serie, igen, för femte gången på sexton år. Man åkte först ur 2001, gick upp direkt igen 2002, tog sig till klubbens senaste SM-slutspel 2003, åkte ur dåvarande Elitserien 2004, gick upp direkt igen 2005, bara för att åka ur igen år 2006. Sedan väntade sju säsonger i Allsvenskan, innan man till slut gick upp igen 2013. Man gjorde en bragdartad säsong 2014, tog sig till playin, där man föll med 2-1 i matcher mot HV71. Sedan åkte man ur 2015, tog sig som sagt tillbaka igen, mot alla ods, 2016 och nu ramlar man alltså ur igen år 2017, dessutom mot Mora av alla lag...

inte nog med det, det är precis på dagen ett år efter den där magiska game 7 uppe i Övik, där Leksand, mot alla odds, trots att man var helt utspelade under stora delar av både matchen och hela matchserien i stort, kunde vända både matchen och matchserien och vinna båda två med 4-3.

Jag bara skrek rakt ut,firade med en kall öl och leendet sträckte sig på riktigt från öra till öra.

Där och då var jag så lycklig, det var nog förra årets absolut lyckligaste dag, och morgonen efter grät jag t.o.m. litegrann när jag tittade på klipp från natten, då laget landade i Borlänge och togs emot av tusentals fanns, för att inte tala om när de rullade in i Leksand. Det var stort, det var hähftigt och jag var så förbannat jävla stolt över att vara leksing.

Lika glad, lycklig och stolt som jag var då, lika ledsen, tom och bedrövad är jag nu, exakt på dagen ett år senare, som om det vore något dåligt jävla aprilskämt eller något...

Glöden och pasionen för det här laget kommer att komma tillbaka, den kommer aldrig dö så länge jag lever, men just nu är det fan inte kul. Inte alls kul och en kram eller två hade varit på sin plats...

Jag kommer slänga upp en video med lite mer och fler tankar efter det här om några dagar, men just nu orkar jag inte med det här längre och ska försöka sova och hoppas på att tankarna kan sluta snurra litegrann, efter att jag skrivit av mig lite här. Tills nästa gång får ni se det här underbara klippet på Montpetits avgörande förra året och intervjun med Perra precis efteråt. Det är hockeyhistoria och en dag jag aldrig någonsin kommer att glömma, synd bara att det inte spelar någon roll, rent sportsligt, nu längre...


Mina tankar efter igår...

Direktkvalet mellan Leksand och Mora är i full gång och imorgon spelas match 4. Mora vann första mötet i Leksand med 2-0. Leksand kvitterade matchserien i match 2 i Mora, men så vann Mora som bekant även tredje matchen igår, även den i Leksand, och jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite efter den käftsmällen.

Det här är långt ifrån avgjort, det ska vi komma ihåg.
Det är först till fyra som gäller.
Visst, Mora har 2-1 och behöver "bara" vinna två matcher till. Det räcker dessutom om man tar sina hemmamatcher så fixar man det.
Så klart det är fördel Mora, men det är definitivt inte avgjort.

Vi låg under med 2-1 i matcher förra året också.
Skillnaden då var att vi då inte hade något att förlora, bara allt att vinna.
Nu har vi allt att förlora, precis som för två år sedan mot Malmö och då vet vi ju alla hur det gick.

Ja, faktum är att historien definitivt inte talar för Leksand i det här.
Under de senaste sexton åren har vi hamnat i negativt kval fem gånger, inkl. den här gången, och alla de tidigare fyra gångerna har vi åkt ur.
Det handlar om 2001, 2004, 2006 och 2015.

Det är naturligtvis inte bra och jag kan inte låta bli att frustreras över det faktum att just Leksand ska ha så förtvivlat svårt att hålla sig kvar i SHL när man väl har tagit sig upp.

Jag tror inte jag är helt ute och cyklar när jag säger att inget lag i SHL eller Allsvenskan har åkt så mycket upp och ner under hela 2000-talet som Leksand har gjort.

Man har tagit sig upp fyra gånger, men ingen av gångerna har man lyckats hålla sig kvar.

År ett i högstaligan har man klarat två gånger, 2002/03 och 2013/14, men då har man trillat ur år två, 2003/04 och 2014/15.

Jämför man det med andra lag som har gått upp i Elitserien/SHL under de senaste åren så har vi Karlskrona för två år sedan. De fick kvala sig kvar år ett, fixade det med 4-1 i matcher om jag minns rätt och klarade sig undan kval år två. För två år sedan gick också både Malmö och Rögle upp. Malmö har klarat sig undan kval båda åren, Rögle gjorde det år ett, men tvingas nu kvala sig kvar år två. Det ser man ut att fixa. Man har 3-0 i matcher på Karlskoga just nu och kan slå in matchbollen på onsdag.

För tre år sedan gick Djurgården upp. De har inte heller behövt kvala sig kvar en enda gång än så länge.

För fyra år sedan gick både Örebro och Leksand upp. Leksand har sedan dess kvalat tre gånger till, åkt ur en gång, gått upp en gång och nu ser det inte så bra ut igen. Örebro tvingades kvala sig kvar år ett, fixade det och har sedan dess inte behövt kvala sig kvar något mer.

Så ser man till andra lag så har de oftast klarat av att hålla sig kvar i SHL.
Det är bara Leksand som inte har gjort det och då handlar det inte heller om en gång, nej, det är fyra gånger på femton år och som det ser ut nu blir det fem gånger på sexton år som man inte klarar av det.

då är frågan varför det är så?
Varför har just Leksand så förtvivlat svårt att göra det som övriga lag klarar av?

Både för två år sedan och i år, särskilt i år, har målsättningen hela tiden, enda från början, egentligen varit att hålla sig kvar i SHL till nästa säsong, troligtvis via kval. Med den truppen vi hade och har att förfoga över så är det inget annat att vänta.
Trots det var det nära att vi klarade av att hålla oss kvar, utan kval, men nu blev det kval och då ser det ut att gå åt helvete ändå, för jag kan ju inte direkt påstå att man har haft tur med sina motståndare i kvalen heller.

För två år sedan var det ett lag jag absolut inte ville ha och det var Malmö. Ett storsatsande Malmö som hade som uttalat mål att gå upp. Det gjorde man också, för självklart fick Leksand möta just malmö då. Modo, å sin sida, glassade sig igenom kvalet det året, när man vann med 4-0 mot Vita hästen, som redan var übernöjda med den rokiesäsong i Allsvenskan som man gjorde då. Nu ska man kanske inte sparka på de som redan ligger, för Modo fick ju igen det förra året, men då var det istället KHK, tvärjumbon i SHL, som relativt lätt klarade av ett kval mot AIK, som vann Allsvenskan.

I år har Rögle haft tur och kommer med all sannolikhet att fixa en plats i SHL till nästa säsong.

Hade Leksand klarat av att hålla den där trettondeplatsen, som man hade ganska klart där ett tag, typ tio poäng före Rögle, ja, då hade det varit Leksand som hade mött Karlskoga nu och det tror jag man hade fixat. Risken hade så klart varit att man hade fått AIK då, men nu blev det inte så och det blev bingo för Rögle, men inte för Leksand, som nu möter Allsvenskans suveräner och dessutom ärkerivalen, Mora, i det här direktkvalet.

Så båda gångerna som Leksand har tvingats kvala sig kvar via direktkval här under de senaste tre åren så har man i princip ställts mot tuffast möjliga motstånd och inte alls haft någon tur med vilket lag man har fått möta.

Nu är det absolut inget att skylla på, oavsett vilket lag det handlar om så gäller det att ta fyra segrar först. Sedan är det klart att det finns lättare och svårare lag att möta, men nu är det som det är, det är inget att göra något åt, bara att ta tjuren vid hornen och kötta sönder, för nu finns fan inga livlinor längre. Imorgon, i match 4, då är det bara en sak som räknas. Vinst. Få Mora 3-1 i matcher där, då är det nog godnatt. 2-2 i matcher och det är vidöppet igen.

Klart det kan gå, men tittar man på hur det har sett ut nu, både i match 1 och 3, så har Mora varit klart bätre. Inte bara stundtals, utan nästan hela matcherna. I synnerhet när Leksand har hamnat i underläge. Då förmår man inte att hitta det där lugnet, tugga på, gnugga på för att få in pucken i nät. Istället blir det stirrigt, hafsigt och Mora kontrollerar matchen väldigt bra, Leksand skapar i stort ingenting.

Nu är jag kanske lite hård, lite har man skapat, men man är fortsatt fruktansvärt ineffektiva och sätter inte dit sina chanser, + att jag tycker att Engstrrand i Morakassen har varit bättre än vad engren har varit i Leksandskassen. Engren räddade förvisso kvar Leksand i match 1 och i match 2 gjorde han också några idioträddningar, men generellt känns engstrand tryggare och mer stabil tycker jag, vilket i princip bara speglar den bild jag hade av situationen innan den här matchserien drog igång och som ni kan höra i videon i inlägget under.

Vad ska till för att Leksand ska vinna imorgon nu då?
Ja, nästan allt det här handlar om psykologi. Det är i princip bara mentalt det här och där har Mora ett jätteövertag just nu, för man spelar bara, precis som Leksand gjorde förra året, med allt att vinna, inget att förlora.
Leksand å sin sida är väl medvetna om vad som står på spel och klart som fan att det blir en extra tyngd på spelarnas acxlar, i synnerhet när man hamnar i underläge. då blir allt det där extra tydligt och påtagligt. Därför är det där förstamålet så grymt jävla viktigt imorgon! Får Leksand 0-1, gärna tidigt i matchen, då tror jag man har goda chanser, men får Mora 1-0 istället, då blir det tufft...

Nyckeln är alltså att göra första målet imorgon.
det hade man flera chanser att göra igår med, bl.a. genom inte mindre än tio minuter i powerplay i första perioden, och visst, man hängde en kasse där, men där måste det sitta fler än ett mål.

Så imorgon vill jag se skarpare avslut, sänkta axlar, tidigt ledningsmål och ett växande självförtroende efter detsamma. då kan det gå vägen, för än är det inte slut. Mora har bara 2-1 i matcher, vinst imorgon och vi är med på allvar igen!

Så, vi #knyternäven, för #vadsomänkrävsvigördettillsammans!

Jag snackar upp vad som komma skall...

No words needed...
Om fem dagar smäller det.
Wow!


Beslutet om bloggens vara eller icke vara

Det här är ju min huvudsakliga blogg, men för er som inte hade koll på det så driver jag ju två bloggar till, utöver den här. Det handlar om min träningsblogg, där man kan följa min träning och väg mot världseliten i goalball på lite närmre håll, och min hockeyblogg, där jag under ett antal säsonger har följt både Hockeyallsvenskan och SHL på nära håll, men där i synnerhet mitt älskade Leksands IF har stått i fokus.

Det är just den senare bloggen där som det här beslutet gäller.
Och nej, ni som inte gillar hockey kan vara lugna, det här blir inget hockeyinlägg, men det berör ett beslut som i högsta grad rör hockeybloggen.

So, here we go.

"Här kommer något så ovanlit som ett personligt inlägg som inte har något med hockey att göra, men det har med den här bloggen och dess vara/icke vara att göra.

Jag har nu drivit den här bloggen i inte mindre än 7 säsonger. 7 säsonger med Leksands IF, men nu har jag bestämt mig, det här blir den sista säsongen med den här bloggen.

Jag har funderat över det ett längre tag nu, hade det egentligen i bakhuvudet redan för två år sedan. Den gången slutade säsongen i rejält moll när Leksand förlorade game 7 mot Malmö i direktkvalet, och då kände jag att jag inte kunde avsluta så.

Så det blev en säsong till. En säsong fylld av både hopp och förtvivlan och som slutade i eufori den 1 april i våras.

Där och då kunde jag ha avslutat på topp, men då fanns samtidigt viljan och motivationen för att fortsätta min bevakning och hur "laget som aldrig dog" skulle klara av att hävda sig i SHL under kommande säsong.

Så jag fortsatte.

Efter den här säsongen känner jag dock att det får räcka.

Det gäller för alla senarior, utom ett.
Om Leksand, mot alla odds, skulle åka ur igen, då kommer jag att fortsätta att följa vägen tillbaka, men klarar man av ett kval framåt vårkanten och håller sig kvar i SHL även till nästa säsong, då avslutar jag här. Kanske kommer jag då att komma med mer sporadiska inlägg, kanske lite mer krönikeliknande jämfört med nu, men den här bevakningen av match för match, den kommer det inte att bli.

Det har varit 7 säsonger med både toppar och dalar. Jag har under dessa 7 säsonger skrivit mer eller mindre detaljerade redogörelser för Leksands alla tävlingsmatcher. Det har varit grundserier i både Hockeyallsvenskan och SHL, Leksand har mött såväl Troja, Borås och Asplöven som Färjestad, Frölunda och Skellefteå. det har varit kvalserier, direktkval och t.o.m. ett playinspel med blåvitt deltagande.

Laget har spelat 2 kvalserier, 2012 och 2013, gått upp i SHL 2 gånger, 2013 och 2016, åkt ur SHL 1 gång, 2015, spelat 2 Daladerbyn i Globen, 2013 och 2016, spelat ett derby ute på Villa långbers arena, 2011, laget har överpresterat något enormt och slutat 7:a i SHL's grundserie 2013/14 och vi har både gråtit och glädjts med det här laget, både en och fjorton gånger under de här åren.

Vi har set spelare som Jensa Bergenström, Gabbe Karlsson, Matias Timander, Filip Forsberg, Oliver Ekman-Larsson, Pelle Presteberg, Jacke Blomqvist, Michael Raffl, Oscar Alsenfelt, Joonas Rönnberg, Johan Svedberg, Mattias Ritola, Johan Ryno, Patrik Hersley, Tommi Sallinnen, Tobbe Forsberg, Henrik Haukeland, Jonas Frögren, Erik Hanses, Jakob De la rose m.fl. dra på sig den blåvita tröjan och alla matcher med dessa spelare finns dokumenterade här i bloggen. Alla.

Det är ett gansska omfattande arkiv får jag säga. Inte nog med det. Utöver Leksands alla matcher har jag dessutom gjort kortare inlägg om SHL när Leksand spelade i Allsvenskan och om Allsvenskan nu när Leksand spelar i SHL. Det har varit ganska bra bevakning på landets 2 högstaligor får jag ändå säga och det har t.o.m. varit ganska bra uppdatering kring Hockeyettan när det dragit ihop sig mot Allettan, playoff och kvalserier upp till Allsvenskan. Under en period skrev jag t.o.m. tabellinlägg varje vecka, där jag redogjorde för tabellerna i både sHL och Allsvenskan, vilka lag som hade gått bra under den senaste veckan och vilka som inte hade gjort det, lite som en sammanfattning av veckan som gått.

Kort sagt har bevakningen varit ganska så omfattande under de här åren. Det har varit väldigt roligt, men det tar också en hel del tid. Det är tid som jag inte riktigt känner att jag har längre. Jag själv bedriver en elitsatsning och pluggar halvtid, plus att jag driver 2 andra bloggar utöver denna. Jag älskar hockey, det är min stora pasion här i livet, men tiden räcker inte till.

samtidigt är jag lite småsugen på att förnya mig litegrann. Att exempelvis starta en podcast med ungefär samma syfte som bloggen här har funnits i bakhuvudet under en period. En podd där jag exempelvis i all korthet summerar veckans 2 högsta ligor, drar igenom tabeller, trender etc. Vi får se vad det blir av det, men det är iaf en tanke jag har, om tiden räcker till för det, vill säga...

Så, nu vet ni hur det ligger till, så nu avslutar vi den här säsongen tillsammans, kör heela vägen in i kaklet, för, #Vadsomänkrävsvigördettillsammans!"


Kan Leksand undvika kval?

Halva grundserien är nu spelad.
Leksand övertygade inte till en början, men har "växt in i kostymen" och nu ser det betydligt bättre ut.

Frågan är då om man rentav kan undvika kval till våreen?
Titta på videon så får ni se min analys av läget.


Premiär!

I torsdags var det då äntligen dags för premiär av SHL 2016/17. Kändes nästan lite konstigt med tanke på hur fint vädret har varit nu i september. Hockeyfeelingsen har inte riktigt kommit än, för det känns nästan mer som sensommar än som höst och det känns fortfarande lite som träningsmatcher.

Upp till Leksand skulle vi i vilket fall och minibussarna avgick från Norrköping 11:30 och större delen av resan upp tillbringade jag med att läsa kurslitteratur inläst med talsyntes. Sådär halvkul kan jag väl lite diplomatiskt säga. Även resan hem tillbringade jag med detta, innan vi var framme i Norrpan igen strax innan tre natten mot fredag.

Väl framme i Leksand skulle Superstars ha en marsch till arenan, men tyvärr får jag säga att det var en flopp. Väldigt oorganiserat, ingen som riktigt tog tag i det och inte särskilt mycket folk. Flera av de som var med upp nu, som också var med i premiären mot Timrå förra hösten, sa att det var mycket bättre förra året. Mer organiserat och betydligt mer folk, vilket är lite konstigt med tanke på att vi då spelade i Allsvenskan, men att vi nu, mot alla odds, är tillbaka i SHL igen.

Matchen då?
Ja, den vann Djurgården med 5-2, men jag blev ändå positivt överraskad. Det var en dipp där i andra perioden, där Djurgården gick från 1-1 till 1-4 på knappt fem minuter, men annars såg det bättre ut än vad jag hade förväntat mig att det skulle göra.

Vi ska komma ihåg att det är första gången många av de här spelarna spelar på en såhär hög nivå, ta Daniel bertov som exempel. Han lirade i Hockeyettan förra säsongen, plockades in till Leksand innan transferdeadline, gjorde det riktigt bra och spelar nu i SHL med laget. En väldigt, väldit snabb resa, så klart det kommer ta ett tag innan killarna kommer in i det högre tempot och det lite annorlunda spelet som är i SHL jämfört med i Allsvenskan. Vi måste ha tålamod, men samtidigt ska vi inte inbilla någon att det kommer bli en lätt säsong. Vi kommer få kriga för varje poäng och undviker vi kval till våren, då är det en jäkla bonus. Nej, fokus den här säsongen är i huvudsak att kvala sig kvar i ligan till nästa säsong och det tror jag att vi har goda chanser till att göra, i synnerhet med det här laget, som var med förra säsongen när vi gjorde "the miracle on ice" och med Perra i båset. Han kanske inte är vad man behöver i båset på sikt, men för att etablera sig i SHL och få laget att kriga tillsammans och mala ner motståndet i kvalet när det verkligen gäller, då tror jag knappast att man kan ha en bättre coach, så i nuläget är Perra perfekt, det tror jag.

Trots förlust med 2-5 i torsdags var stämningen ändå på topp, precis som alltid i Leksand. Det spelar ingen roll vad det står på tavlan, vi håller igång hela matchen ändå, hoppar, klappar och sjunger. Det är jag stolt över, för det är det inte många klubbar i Sverige som gör. Jag lyssnade exempelvis på LHC's första hemmamatch för säsongen, derby mot HV71, men det var inte ens 6000 åskådare på plats, 5620 för att vara exakt, och det var helt knäpptyst i hallen.
Jag menar, vafan, kom igen! Det är premiär och dessutom derby, ändå gapar nästan 3000 stolar tomma i arenan och det gick nästan att höra vad spelarna skrek till varandra nere på isen. Tyst som i en kyrka. Nej, där har White lions en hel del att lära av exempelvis Superstars och Järnkaminerna, som, i mina ögon, är Sveriges två klart främsta supporters när det gäller att hålla igång på läktarna.

Såhär lät och såg det ut i torsdags.


30 mars 2013

30 mars 2013 var en väldigt speciell dag.
Dels fylde sambon, som inte var sambo då, år, det var påskafton och en väldigt solig och fin vårdag,
men dels så blev äntligen Leksand klart för Elitserien, efter sju års längtan, hopp och förtvivlan.

Leksand hade vunnit första matchen i kvalserien, förlorat andra, men sedan vunnit mot Rögle, Timrå, dubbla möten mot Västerås och när man sedan slog Timrå med 8-3 uppe i Timrå i omgång sju, ja, då var saken i princip klar.

Än fanns det dock en teoretisk chans att missa avancemang, men känslan var milt sagt ganska bra där innan Rögle kom upp till Leksand i omgång åtta den där soliga påskaftonen för tre år sedan.
Fanns det några tvivel innan så tystades dem när Leksand vann matchen med 3-1 och sju års längtan, hopp och förtvivlan var därmed över.
Vi var tillbaks!

Jag minns hur jag satt i soffan hemma hos svärföräldrarna, solen lyste in genom vardagsrumsfönstret, kaffekoppen stod på bordet och ögonen svämmade nästan över av tårar när det stod 3-1, hela arenan skanderade "vi är tillbaks, chalalalalalala" där mot slutet och jag faktiskt insåg att vi äntligen hade gjort det, efter alla dessa misslyckanden i år efter år. Nu var vi äntligen framme och glädjen visste knappt några gränser.
Ja, det är milt sagt en speciell dag, en dag jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin.

Här nedan har ni hela Viasats sändning med Jide och grabbarna, uppsnack, matchen, intervjuer och firande inifrån omklädningsrummet efteråt.

Lyssna särskilt på ljudkulissen där inne i arenan under matchens sista minuter, det är magiskt och publiken bär verkligen fram spelarna där mot slutet. Det är mäktigt och ger gåshud.


Minns tillbaka till påskhelgen...

Säsongen 2016/17 är inte långt bort nu, men jag vill och kan ändå inte riktigt släppa taget om säsongen som var. Det var så häftigt, så mäktigt, ett rent "miracle on ice".

Här är vi framme i match 4:7 mot Modo, hemma i ett kokande Tegera arena, på påskafton i våras.
Modo hade vunnit de två första matcherna tämligen enkelt, 5-0 och 0-4, men så fick Alexander Ytterell hål på Adam Reideborn i match 3 och Martin Grönberg avgjorde i sudden, vilket innebar att det inför den här matchen stod 2-1 i matcher för Modo.
Ett Modo som fortfarande var i kraftit överläge, trots 2-1 i matcher. Man hade totalt 10-2 i målskillnad och det skulle till något enormt för att Leksand skulle kvittera matcserien till 2-2.

något enormt inträffade också, för Broc Montpetit fick arenan att explodera redan efter 59 sekunder, när han gav Leksand ledningen, en ledning som man sedan var nära på att utöka, men det var fortsatt 1-0 och i andra perioden var det mer eller mindre ett under att Modo inte både kvitterade och vände matchen, för det var i princip spel mot ett mål och ett gigantiskt tryck nere mot Haukeland i kassen. Han stod dock emot, växte till en ren vägg och det var fortfarande 1-0 efter två spelade perioder.
När Jon Knuts då istället gjorde 2-0 i tredje perioden, då lyfte nästan taket i arenan, oj, oj, oj!
Det var ett vrål som löste upp måånga knutar i tusentals magar där inne i arenan och säkert ute i vårt avlånga land också, för plötsligt hade vi lite marginal, en marginal som dock krympte igen när Modo reducerade till 2-1 och de sista minuterna där, jäklar så de sniglade sig fram, men vi höll undan och "the miracle on ice" fortsatte, Leksand hade kvitterat till 2-2 i matcher, trots 4-11 i målskillnad på 4 matcher.

Jag var på plats i arenan under den här matchen, andra gången i mitt liv som jag klev ut på Norra och det var nog den häftigaste match jag har sett live!!!


Morakrossen

Det kan tyckas malplacerat såhär mitt i sommaren, men hockeysuget börjar växa sig allt större nu och faktum är att det bara är 67 dagar till premiären hemma mot Djurgården i höst, den 22 september, en match där det garanterat kommer vara knökfullt i arenan.

Att vi ens spelar i SHL till hösten är ett smärre mirakel.
Ja, jag vet att jag har sagt det tidigare, men det går att tjata om hur mycket som helst och vårens bragd går att se hur många gånger som helst.

Därför tänkte jag här ge er hela den där matchen som sedan fick laget att bara köra på, bara mala ner allt som kom i dess väg, t.o.m. Modo i bäst av sju matcher, t.o.m. när man låg under med 0-2 i matcher och 0-9 i mål efter två av de sju matcherna.
Ni vet, den där Morakrossen med 6-0 i sista omgången av slutspelsserien...

Vägen dit hade varit allt annat än spikrak för detta Leksand, som ramlade ur SHL våren innan, i en sjunde och avgörannde match mot Malmö.
I princip hela laget lämnade, dåvarande sportchef Tore Jobs hade ett enormt jobb med att sätta ihop ett slagkraftigt lag, vilket han med facit i hand inte lyckades med.
Säsongen började uselt och förlusterna radade upp sig.
Man låg sist i tabellen, sist, t.o.m. efter Asplöven och Sundsvall, efter 24 spelade omgångar, nästan halva serien.
Då kom Perra in i bilden och laget började vinna.
Man klättrade sakta men säkert uppåt i tabellen och stannade till slut på en imponerande fjärdeplats, vilket innebar att man gick in i slutspelsserien, där lag 3-8 i grundserien gjorde upp om att ta sig vidare för att få möta förloraren i den Allsvenska finalen i bäst av tre, i det här fallet Tingsryd, som förlorade med 3-2 i matcher mot AIK, efter att Robin Kovacs avgjort i sudden för AIK, med två bonuspoäng i kraft av sin fjärdeplats i grundserien.

Förutsättningarna inför matchen mot Mora var glasklara.
Mora ledde serien, tre poäng och sju plusmål före Leksand.
Ett Leksand som ditills hade förlorat det inledande toppmötet i slutspelsserien mot Oskarshamn med 4-2.
Alla dömde då ut oss, för vips så var Oskarshamn fyra poäng före oss i tabellen.
Men efterr en stark seger mot Bofors i omgång 2 med klara 5-1, samtidigt som Oskarshamn tappade poäng mot Mora tändes dock hoppet igen.
Ett hopp som sedan nästan dog ut helt efter att man gjort en riktigt urusel insats mot Timrå på hemmaplan i omgång 3, kanske säsongens sämsta period i första perioden, där Timrå redan hade 0-3, vilket var klart i underkant. Timrå vann till slut med 4-1.
Då var det bara en sak som gällde de två sista omgångarna. 6/6 poäng mot Almtuna och Mora, samtidigt som man skulle ha viss tur med andra resultat.
Det var med andra ord inte mycket som talade för att Leksand skulle ta sig vidare till playoff och få möta Tingsryd...

Man började dock med att slå Almtuna med 4-2, samtidigt som man hade tur med de andra resultaten, när Bofors slog Oskarshamn med klara 5-0 och Mora tappade poäng mot Timrå.
Plötsligt var läget det att Mora ledde serien inför sista omgången, tre poäng och sju plusmål före Leksand, som i och med segern över Almtuna och turen med de andra resultaten klättrade förbi både Timrå och Oskarshamn i tabellen.
Vi fick alltså ett helt avgörande Daladerby i sista omgången, bara det var en wow-känsla.

Allt talade dock för Mora.
Leksand var tvunget att slå mora med minst fyra mål. Allt annat innebar att Mora skulle avancera till playoff mot Tingsryd. Mora kunde alltså vinna matchen, spela oavgjort eller t.o.m. förlora med två-tre mål och ändå gå vidare.

Ja, ni fattar själva, Mora hade det där som i en liten ask och kunde då avancera, i vår hemmaborg, slå ut oss, släcka drömmen om SHL nästa säsong och själva ha kvar den chansen. Man skulle bara gå in och inte förlora med mer än fyra kassar så var saken klar och ni vet, rivaliteten är stor mellan Mora och Leksand, att förlora mot det andra laget är den värsta förlust man kan tänka sig, i synnerhet när det gäller vinna eller försvinna, som här, och Mora hade då här ett gyllene tillfälle att förnedra oss på hemmais, inför våra egna blåvita fans, en förlust bittrare än den bittraste bittermandel.

Vad händer då?
Jo, det helt osannolika i att Leksand går in och kör över Mora och vinner med 6-0!

Trycket i arenan i slutskedet av den här matchen är något enormt, bragden var ett faktum och det som knappt kunde hända hade ändå hänt, Leksand passerade Mora på bättre målskillnad i sista omgången och gick vidare till playoff.
Det var den stora början på "the miracle on ice" och jag ljuger inte när jag säger att jag grät efter matchen.
Jag gjorde en Youtubevideo efter matchen och den har ni här om ni vill se

Så. jävla. stort. och. så. jävla. häftigt!

Oavsett om man hade vunnit eller inte så hade jag varit grymt nöjd med säsongen, med tanke på att man låg sist i serien i slutet av november.
Då sa jag till mig själv att "bara vi når slutspelsserien så är jag nöjd".
Det gjorde vi, med råge, och det stannade inte där.
Att få slå ut Mora av alla lag, inför kokande läktare i ett fullsatt Tegera, när ingen trodde det var möjligt, det är så jävla häftigt så det finns knappt ord för det.

Här nedan har ni hela matchen, titta, lyssna och njut av riktigt hockeygodis och en odödlig klassiker!


En månad sedan idag

Det är exakt en månad sedan idag, ikväll kl. 22.13 för att vara exakt och ojojoj, det här kan man se hur många gånger som helst!
Först Brock som snor pucken från Rantakari i Modo, mer eller mindre ligger i luften när han slår in 3-4 för Leksand knappt sex minuter in i förlängningen, ett mål som innebär SHL till hösten för Leksand och jag bara skrek rakt ut, jag lovar!
Sedan intervjun med Perra direkt efteråt. Wow, alltså, det är så mycket känsla i det!


Modos fall började långt tidigare

Modo, detta Modo. Hur det gick under säsongen som var vet vi ju alla vid det här laget, men att det gick som det gjorde, det var egentligen ingen slump. Tecknen fanns där långt innan 1 april i år, när mardrömmen blev ett faktum för alla Öviksbor och Modofans runtom i vårt avlånga land.

Man tog SM-guld så sent som 2008, när man besegrade Linköping i finalen, men därefter har det gått utför för Övikslaget.

2011 hamnade man i kvalserien och lyckades då, i sista matchen, rädda kontraktet, när Robert Rosén, om jag minns rätt, såg till att man vann en direkt avgörande match mot Södertälje med 2-0. Kontraktet var räddat, men man fortsatte att harva där i botten av tabellen under de kommande säsongerna och 2015 lyckades man ju kvala sig kvar på nytt, när man enkelt vann i direktkvalet mot Vita hästen, 4-0 i matcher.

Då var det ett Hästen som redan hade övertrunfat allas förväntningar, först och främst hållt sig kvar i Allsvenskan första året där, dessutom gått till slutspelsserien med minsta möjliga marginal och sedan också slutat tvåa i densamma.

Klart man var tröttkörda och mer än nöjda efter den säsongen då.

Tur för Modo.
Hade man fått möta exempelvis Malmö i direktkvalet istället för Hästen, ja, då vetitusan var man hade spelat den här säsongen som var.

Nu klarade man SHL-kontraktet den gången, men likväl gick man samma öde tillmötes under säsongen som var.

Tittar man på hur situationen i föreningen såg ut efter drygt halva grundserien i vintras så var den nästan lika kaosartad som den var i Leksand under förra säsongen i SHL, när man ramlade ur, och under första halvan av säsongen som var nu i höstas, då ingenting gick vägen för de blåvita. Dyra importer som inte levererade, enorma pengasummor som lades ut på spelare som skulle bära laget till en högre tabellplacering än året innan, men som floppade, spelare som fick sparken och ett lag i total disharmoni, helt utan skälvförtroende.

ryan Whitney värvades till modo som en bomb strax innan säsongen. Efter bara några matcher meddelade han att karriären var över. Kroppen höll inte.

Juha-Pekka Haataja lämnade i oktober och Kyle Wilson, som väl ändå hade varit den import som hade levererat bäst i Modo, fick foten i december och senare fick också Maxim Lapierre sparken. Det var alltså tre transatlanter och en finne som fick lämna, redan då. Alla fyra var spelare som som sagt skulle leda och bära detta modo, men som floppade, men ändå fortsatte att kosta pengar för föreningen, eftersom att alla hade kontrakt över säsongen som var.

Ovanpå detta hade Larry Huras, som skulle vara den tränare som fick modoskutan på rätt köl igen, också fått lämna, efter bara en tredjedel av säsongen, när resultaten uteblev. Trots alla stjärnor lyckades han inte få ihop laget och gruppen så att de drog åt samma håll.

Känns det här igen?
Ja, precis så byggde Leksand sina lag under några säsonger där efter att man åkte ur Elitserien 2006. Stjärnor med höga meriter på kontot värvades in, tunga pjäser som var överlägsna på pappret, men som inte kunde dra åt samma håll, som inte hade hjärta för klubben. Spelare som bara kostade pengar, men som inte var berädda att ta skitjobbet för att egentligen förtjäna dem. Istället fick man sparken när man inte levererade, men fortsatte ändå att kosta pengar för klubben, eftersom att man fortfarande hade kontrakt.

Precis så var det i Modo under säsongen som var.

Gick det vägen för Leksand då under de där första åren i Allsvenskan?
Nej.
Gick det vägen för modo nu under säsongen som var?
Nej.

Det blev direktkval för att hålla sig kvar i SHL även denna säsong och hur det gick där vet vi ju alla vid det här laget. Leksand lyckades på något mirakulöst sätt vinna matchserien med 4-3 i matcher, men varningsklockorna ringde redan långt tidigare för Övikslaget. Redan i höstas frågade jag mig själv om Modo verkligen skulle klara av ett direktkval även den här säsongen, när Whitney, Haataja, Wilson och Lapierre redan hade lämnat? Rent meritmässiht och spelare för spelare skulle man utan tvekan göra det, för Modos trupp var överlägset mer namnkunnig än alla klubbar i Allsvenskans trupper var, men jag var ändå tveksam. Meriter är bara en del av helheten. Sedan gäller det att prestera och där hade flera klubbar i Allsvenskan en betydligt bättre sammanhållning, där alla drog åt samma håll, i synnerhet Tingsryd, som på pappret inte hade någon trupp att komma med, men som ändå länge ledde serien, som bara vann och vann och som till slut slutade tvåa i serien.

Så nej, tyvärr alla Modofans, redan som det såg ut då, någon gång i vintras, var jag inte alls säker på att laget skulle klara en matchserie i bäst av sju mot exempelvis Västerås, Tingsryd eller Leksand och det gjorde man ju inte heller. Tecknen var tydliga redan där och om man nu hade klarat sig kvar även den här gången så hade det varit på lånad tid känns det som, för förr eller senare hade man rasat ihop. Därför tror jag inte att den här degraderingen behöver vara så negativ för Modo. Visst, det är en väldigt lång väg tillbaka igen, det kommer bli tufft, svårt och jobbigt, men man får ändå en chans att rensa ut och börja om på nytt, göra en nysatsning och tänka om, utgå efter en annan lagmodell och verkligen göra något bra av det här.

Jag lider med alla modofans, för det de upplever nu är inte roligt, det vet vi leksingar allt för väl, efter typ sju sorger och hundra bedrövelser, men jag tycker ändå det ska bli spännande och intressant att följa Modos väg i allsvenskan under den kommande säsongen, det får jag faktiskt säga.

Bragden är ett faktum, vi är tillbaks!

Sista sidan i den här makalösa och helt otroliga sagan är skriven och bragden är ett faktum, vi är tillbaks, efter bara en säsong i Allsvenskan, en minst sagt turbulent sådan.

Det här är helt sinnessjukt, helt jävla sinnessjukt! Jag kan knappt fatta det än, men det är sant, sagan är fullbordad, vi är tillbaaks!!!

Jag kände nästan likadant efter Morakrossen med 6-0, men att det skulle bära hela vägen, det vågade jag aldrig hoppas på, men det gjorde det och det är helt sagolikt ofattbart, men ändå sant!

Jag bara skrek rakt ut här hemma när Montpetit satte avgörandet, knappt sex minuter in i förlängningen, firade med en öl och en munk. Hade svårt att somna sen också kan jag lova och det kom tårar av ren lycka, grät det första jag gjorde imorse också, när jag tittade på klipp från matchen och från när spelarna rullade in i Leksand. Det är svårt för er som inte är insatta i det att förstå hur mycket det här faktiskt betyder. "Det är bara idrott" säger nog en del, men det är så mycket mer än "bara idrott". Det går inte att förklara.

Wow, alltså, det är helt ofattbart detta, uträknade av alla gång på gång, men ändå har man rest sig, gång på gång och trots att man förlorar tre av matcherna i den här serien i bäst av sju stort, 5-0, 0-4 och 7-1, så vinner man ändåd med 4-3 i matcher. Man har en målvakt i Henrik haukeland som är förbannat jävla bra, alla krigar och offrar sig hänsynslöst och Jonas Frögren får avsluta karriären med att ta upp Leksand i SHL igen, precis som Mattias Timander gjorde för tre år sedan.

Jag överlåter resten till videon här nedan...

Krigare!!!


Vårat mål är klart

Vad är det som håller på att hända? Det är knappt så jag vågar eller kan tro det. Var t.o.m. osäker på om jag skulle skriva det här, för jag vill inte jinksa eller något...

Som det såg ut i höstas, när jag var glad om vi ens skulle nå topp åtta efter avslutad grundserie, när vi låg sist i Allsvenskan, sist! Nu, fyra månader senare, är vi en match från SHL! Hur sjukt är inte det?

Vilka krigare vi har, det är helt sjukt!
Tårarna var inte långt bort igår, när vår egen kung Henrik storspelade på nytt, när Jonas Frögren, som har fått utstå mycket klagomål, men som har växt till en gigant här mot slutet, som jorde sin sista match hemma i Tegera igår, kastade sig och hänsynslöst täckte skott med huvudet och när Jon Knuts, en av krigarna med det största blåvita hjärtat i den här truppen, fick avgöra fram till 5-4, inför ett fullständigt kokande och vibrerande Tegera arena. Ja, den som inte tar de här krigarna till sitt hjärta, den bör kort sagt starkt ransaka sig själv.

De gjorde det igen, reste sig när vi var uträknade, för vilken gång i ordningen vet jag inte längre, men är det något man har lärt sig den här säsongen så är det att aldrig, aldrig, räkna ut Leksand och just nu är det bara så jäkla roligt!

Jag vet precis hur stämningen är i Övik just nu, för vi var i exakt samma situation för ett år sedan och det är inte roligt kan jag lova. Vi hade då 3-2 i matcher, Malmö vann sin sista hemmamatch och vaskade fram en sjunde och helt avgörande match. All press låg då på oss, det var ångest till tusen och så jäkla spänt, nervöst, darrigt och fokuserat. Hur det gick vet vi alla och exakt samma sak som malmö jorde mot oss förra året kan och ska vi nu göra mot Modo! All press ligger på dem, det är de som kan förlora sin SHL-status och 30 miljoner. Att vi ens har nått såhär långt är en saga bara det och som det har sett ut och utvecklat sig blir jag inte ett dugg förvånad om sista sidan i denna fantastiska saga skrivs imorgon, för nu ska vi bara gå ut och ha roligt, njuta av det här och spela på ett nytt rus, precis som efter Morakrossen. Ju längre kung Henrik spikar igen kassen och ju längre matchen går imorgon, ju mer nerver kommer det bli hos alla Öviksbor, spelare och ledare, jag lovar. ojojoj, vad skakade de är nu, för nu finns det inga livlinor kvar, det är vinna eller försvinna för deras del imorgon och jag har nog inte varit såhär uppskruvad inför en match sedan... ja, sedan Röglematchen 2013, för exakt tre år sedan igår, när avancemanget då blev klart. Förra året, inför game seven, var jag också taggad, men på ett helt annat sätt, på ett mer spänt och ångestladdat sätt, precis på samma sätt som alla Modoiter känner nu, men jag själv, nej, det här ska bara bli så jävla kul!


Påskhelg med sol och hockey!

Vilken fin och härlig påskhelg vi har haft!

Igår var vi hos mamma och pappa, lagade mat och fixade tills det att de kom hem från en vecka i Alperna. Syster, som har säsongsjobbat i Kläppen i vinter och som åkte upp dit idag igen för de sista veckornas jobb, ville träffa oss alla innan hon åkte upp dit igen, så vi åkte dit, fikade, handlade, lagade mat och umgicks större delen av dagen. En väldigt fin dag!

Idag blev det en riktig långpromenad på nästan två timmar i det fina vårvädrret och sedan har jag suttit i nästan två timmar till ute på balkongen, druckit kaffe och läst kurslitteratur, men nu börjar nerverna göra sig påminda inför ikväll. Då väntar ju nämligen match fem i bäst av sju mellan Leksand och Modo.

Modo vann de två första matcherna väldigt enkelt, 5-0 och 0-4, men sedan fick Alexander Ytterell till slut hål på Adam Reideborn, efter drygt 140 minuter. Martin Grönberg gjorde sedan det matchavgörande 1-2-målet dryga minuten in i period fyra i torsdags, vilket gjorde att det var reducerat till 1-2 i matcher, och sedan väntade ett blåvitt hav och en enorm stämning i ett fullsatt och kokande Tegera arena i match fyra i lördags.

Jag var på plats, klev ut på Norra stå för andra gången i mitt liv, tillsammans med 1200 andra likasinnade och visst fick Leksand en smakstart på matchen. Brock Montpetit drog Reideborn och satte 1-0 redan efter 59 sekunder och arenan fullständigt exploderade.

Man hade sedan också bud på 2-0, men Lukas ericsson missade öppet mål och i andra perioden var det istället mer eller mindre ett under att inte Modo kvitterade, för det var i princip spel mot ett mål, men Henrik Haukeland, som var väldigt svajig i första matchen, men som sedan har gått in och gjort två kanonmatcher här i match tre och fyra, växte ännu mer i mål. Han växte till ett spöke för Modo, växte till en matchhjäte för Leksand och i tredje perioden gjorde helt ologiskt Jon knuts 2-0 för Leksand och taket i arenan lyfte nästan, för oj så skönt det målet var!

Modo reducerade med nio minuter kvar att spela, vann skotten med 13-1 i tredje perioden och de sista minuterna sniglade sig fram, spänningen i arenan gick nästan att ta på och det var en riktig nervpärs, men Haukeland, ojojoj, denna Henrik haukeland klev fram ännu mer och när slutsignalen gick och det fortfarande stod 2-1 på tavlan, då var det nästan som vi hade vunnit SM-guld. Närmre en sjätte utespelare än så går inte att komma och i min värld är det bara Djurgården och Leksand som kan leverera en sådan ljudkuliss i svensk hockey. Wow säger jag bara!

Det är en så magisk stämning där inne. Norra håller givetvis igång hela matchen och det är nästan som ett helt träningspass att stå i klacken , men sittplats är också involverade och det blir ett drag och en ljudvolym i arenan som Saab arena här i Linköping aldrig ens kommer i närheten av. Oavsett vad det står på tavlan så håller man igång, sjunger, klappar och skriker. Det är det inte många supportrar som gör i vårt avlånga land. Att hålla igång när man leder med 3-0 är en sak, men att hålla igång precis lika mycket när man ligger under med 0-3 är en helt annan.

Har man problem med hjärtsvikt eller andra hjärtrelaterade sjukdomar är det heller ingen bra idé att ställa sig på Norra, för bra för hjärtat är det sannerligen inte heller, men vilken pasion det finns där uppe i den lilla byn i Dalarna. En by, eller ort, med drygt 5000 invånare, där arenan tar 7650 och alltså rymmer mer folk än vad som bor på hela orten. Att random människor kommer fram och pratar hockey och bilförare tutar på en när man kommer med matchtröjan på, det är också något som definitivt inte förekommer här. Nej, den hockeykultur som finns i Leksand, den är svårslagen!

Går vi tillbaka till den här matchserien mot Modo så är det så jäkla häftigt och plötsligt står det alltså 2-2 i matcher och Leksand har lika stor chans att nå SHL som Modo har. Det är bäst av tre som gäller och Modo är garanterat skakat, för när man vann de två första matcherna ganska enkelt, då trodde man nog att det här skulle gå lättare än vad det sedan har gjort, undermedvetet så klart, så om Leksand kan fortsätta att spela på precis samma sätt som man har gjort nu i match tre och fyra, då vetitusan om inte det här kan bära hela vägen och bara tanken på det är nästan absurd, med tanke på hur det såg ut efter halva grundserien.

då låg vi sist i tabellen. Sist, t.o.m. efter Asplöven och Sundsvall, som båda två håller på att nu åka ur Allsvenskan i kvalserien, till förmån för Södertälje och Västervik från Hockeyettan. vi klättrade till en slutlig fjärdeplats i grundserien, var borträknade både en och två gånger i slutspelsserien, men avslutade makalöst och krossade mora med 6-0 när man var tvungna att vinna med minst fyra mål, slog sedan u Tingsryd i bäst av tre med 2-0 i matcher, förlorade stort i de två inledande matcherna här, men har rest sig, igen, och oavsett hur det går nu i de maximalt tre avslutande matcherna så är jag så fantastiskt stolt över det här laget! Vilken resa man har gjort den här säsongen!

Har ni haft en bra påsk?
Min påskpresent till er blir hursomhelst två klipp från i lördags och det är en magisk stämning som levereras i ett fullsatt Tegera!




Det är sinnessjukt!

Det svänger snabbt här. Förra inlägget gick ordentligt i moll. Nu går det i dur istället.

Ja, videon säger det mesta om hur jag känner just nu. Tänk att det skulle sluta väl till slut ändå och än är det ju inte slut. det kan räcka ännu längre än såhär...


Tidigare inlägg
RSS 2.0