Varför denna pasion för hockeyn?

Ni som har följt min blogg ett tag nu, eller ni som för all del har ögonen med er, ni vet att mitt hjärta är blåvitt rakt igenom och att det slår för hockeyn och för Leksands IF. Hockeyn är min stora pasion, förutom goalballen och musiklyssnandet, som också har stora delar av mitt hjärta. Dock inte på samma sätt som detta älskade blåvita lag. Ingenting kan beröra på samma sätt som hockeyn och Leksand berör, inte ens en riktigt bra låt på öronbedövande volym och med bas som får möblerna att flytta sig och fönsterrutorna att skallra. Det ger mig rysningar av välbehag, men ändå inte på samma sätt som när Leksand tog klivet upp i svensk hockeys finrum igen för snart ett år sedan, när 7650 åskådare i ett kokande Tegera arena skanderade "vi är tillbaks, chalalalalalala". Jag satt där i soffan med tårar i ögonen. Tårar av ren lycka, samtidigt som jag kände mig alldeles salig av stundens magi, att sju års längtan och misslyckanden äntligen hade burit frukt. Att se mr. Leksand skälv, Jens Bergenström, gråta i TV av lycka, det var stort.

att efter en lång och härlig sommar sedan själv få stå där i bortaklacken, på min första riktiga supporterresa, och själv få sjunga fram våra blåvita krigare där nere på isen, det var också stort och bland det roligaste jag har gjort. Trots 1-2, 1-3, 1-4 och 1-5 på tavlan fortsatte vi att sjunga för fullt och det är det inte många klackar i Sverige som gör, det vågar jag nog säga.

Hur en sport, ett spel, kan beröra och röra upp så extremt starka känslor, det är svårt att förklara. Att förklara det för någon som är totalt ointresserad av sport i allmänhet och hockey i synnerhet, det går i princip inte. Egentligen är det väl samma sak med alla pasioner oavsett vad det handlar om. Att försöka förklara det för någon som inte är det minsta intresserad, det går inte, samtidigt som andra med liknande pasion förstår precis vad man pratar om. Man bildar som ett slags förbund i det gemensamma intresset eller pasionen.

Varför då denna fanatiska pasion för hockey?
Ja, det är svårt att svara på. Eller, rättare sagt, det som är lite svårt att svara på är varför det just är Leksand som är laget i mitt hjärta. Jag bor inte i närheten av Dalarna, men när pappa var liten, då var det bara två lag som gällde, Leksand eller Brynäs. Pappa valde Leksand. När jag var liten ville jag ju så klart vara som pappa och därför blev det Leksand för mig med. Numera är jag dock betydligt mer pasionerad supporter än vad han är.

Varför jag har fastnat för just hockeyn vet jag egentligen inte heller, inte från första början. Det kunde ju lika gärna ha varit fotboll, handboll, basket, golf, tennis, baseball, builjard eller vad som helst, men det blev det inte. Vissa av de idrotterna kan vara ganska okej att titta på, men inte i närheten av hockeyn.

Under sommarhalvåret förstår jag knappt hur jag kan klara mig utan hockeyn. såhär års, mitt under säsongen, får jag nästan hockeyabstinens när det inte spelas matcher på två-tre dagar. Det är också såhär års, när serierna närmar sig upploppet och där varje match är enormt viktig, där varje poäng kan göra skillnad mellan ett säkrat kontrakt och att få spela kvalserien senare i vår.

Systemet i SHL har gjorts om lite tills i år när det gäller slutspel. Istället för att de åtta främsta lagen går till slutspel, som det var tidigare, är nu de sex främsta lagen klara för slutspel. Lag sju-tio möts i bäst av tre matcher, där segrarna där tar de två sista slutspelsplatserna. Målet för den här säsongen har för oss blåvita, enligt mig, varit att säkra kontraktet i högsstaligan och undvika kvalserien. Det vågar jag nästan säga att vi har gjort, trots att det är tolv matcher kvar. AIK är nämligen tjugofem poäng bakom och Örebro är tjugo poäng bakom. Det ska man inte kunna ta in på tolv matcher. Så ja, kontraktet är säkrat för nästa säsong. Grädden på moset vore ju dock att ta sig till slutspel. I nuläget ligger de blåvita sexa, vilket som sagt ger en direktplats till slutspelet. det är dock flera lag som vill vara med och slåss där. färjestad, Modo, Linköping och HV jagar bakom. Framför finns Brynäs, Växjö, Luleå och Frölunda inom räckhåll. Lag två-tio ligger alltså inom femton poäng. Varje match är därför viktig. Vid en förlust kan lagen bakom vinna och vips så är man nere under sträcket. En förlust till så är man sex poäng från sträcket. Sex poäng kan kännas tryggt, men det går fort i hockey. Laget som ryckt åt sig sex poängs försprång förlorar sedan två raka, medan vi vinner och vips så är vi över ssträcket igen. det går så fort, det svänger så fort och det är det som är tjusningen med det hela.

samma sak i Hockeyallsvenskan. Där leder nu Karlskrona serien, efter att man vänt mot Asplöven och vunnit med 4-1 tidigare idag, samtidigt som Bofors, som tidigare hade serieledningen, tappade poäng borta mot Oskarshamn. Bofors hade 73 poäng innan helgen, Västerås 72, Karlskrona 71 och Malmö 70 poäng. Västerås och Karlskrona vann i full tid i fredags, medan Bofors vann på straffar mot Troja. Bofors var då fortfarande serieledare, på samma poäng, 75, som Västerås. Idag vann Karlskrona igen, medan Bofors bara tog en poäng. Bofors klättrade därmed upp på 76 poäng. Karlskrona klättrade upp på 77 och är därmed nya serieledare. Det är just detta som är så kul. När det svänger i tabellen. Efter nästa omgång kan Västerås vara serieledare, eller så har Bofors tagit tillbaka greppet. Kanske seglar Malmö rentav upp bland de där tre främsta lagen?

Just tre lag går här direkt till kvalserien. Det fjärde laget får spela playoffserie mot femman, sexan och sjuan i Allsvenskan, för att ta den sista kvalserieplatsen. Det var den vägen Örebro gick förra säsongen. Då gick man hela vägen upp i SHL. Säsongen innan gjorde Rögle samma sak. Det går så fort och det svänger. Varje match är viktig, varje poäng kan vara avgörande. Det är därför jag sitter som klistrad inför varje omgång och följer den med spänning. Det är det här man älskar och längtar efter hela säsongen, upploppet då allt avgörs och sedan den hiskeligt spännande och intensiva kvalserien och så SM-slutspelet. Det är därför hockeyn är så häftig och därför jag älskar den här delen av året. När ens eget lag dessutom är involverat i t.ex. kvalserien är det ännu mer spännande och hjärtslitande, man slits mellan hopp och förtvivlan och man räknar på resultat och tabeller till förbannelse. Det är charmen med hockey och därför jag älskar denna intensiva och känsloframkallande idrott.

Hockeyn är kort sagt det som lyser upp oktober och november, när det är som mörkast ute. Ja, förutom älsklingen då, som alltid lyser upp mitt liv och min tillvaro, när på året det än är och som jag älskar över allt annat <3

Videoanalys och nya förutsättningar

Första helgen i januari var det dags igen. Landslagsläger. Mitt första läger sedan Brasilienlägret i början av oktober. därefter hade EM-truppen några aktiviteter innan EM och efter EM har det varit väldigt lugnt. Jag har dock hållt igång hela november och december, fortsatt med två styrkepass och två intervallpass i veckan, även om det blev mindre träning än vanligt där runt jul. Bara ett eller två pass under julveckan och nyårsveckan. Båda passen var styrka. Det var nästan två veckor mellan intervallpassen och det kändes när det väl var dags för intervaller igen kan jag säga. Till en början kändes det som vanligt, men efter två-tre intervaller, då slog tröttheten till och det gick fruktansvärt tungt. Ändå var det bara 4x3+3x2min.

Nu har jag dock börjat komma tillbaka rent konditionsmässigt. I fredags sprang vi 5km igen och det kändes jättebra och jag var nästan helt säker på att jag skulle slå mitt 24.59 från förra gången. Därför blev det en liten besvikelse när jag trots känslan inte gjorde det. 23 sekunder långsamare gick det, 25.22. Inte jättedåligt, men med tanke på hur bra det kändes så var det som sagt en liten besvikelse.

Styrkemässigt går det långsamt framåt. Jag är uppe på över 100kg på enbens benböj, 100,5kg hade jag senast, vilket känns bra. Igår när vi körde Styrka 1, där benböjen finns, var Schmitten dock upptagen, så vi fick köra benpress istället. Det är en benpress med fria vikter, inte en sådan maskin där man sätter i en sprint. En sådan sprintvariant är betydligt lättare och man kan ta betydligt tyngre eftersom att hela konstruktionen sätts i rörelse när man väl har tryck till. Med fria vikter är det mer statisk vikt. Jag var nästan säker på att jag hade tagit 150kg där senast jag körde benpress, men det kan jag inte ha gjort, för det gick inte att rubba. Det slutade med att jag körde på 95kg ren vikt, + 18kg för själva konstruktionen. Så 113kg. Det gjorde mig lite konfunderad, för jag är nästan helt säker på att jag hade 150kg förra gången, men rent logiskt kan jag inte ha haft det, såvida jag inte har blivit jättesvag, vilket inte heller är rimligt eftersom att jag inte har haft något träningsuppehåll eller så.

Press kör vi också på vaderna numera, vadpress. Den tar betydligt mer än enbens vader i Schmitten, som vi ska köra enligt träningsschemat. Igår höjde jag till 65kg på vadpressen och det kändes bra. Marklyft är jag uppe på 90kg på och utfallssteg med skivstång på axlarna har jag 85kg. Jag kör numera en mer statisk variant där, som jag tycker ger betydligt mer. Istället för att gå upp till utgångsläget efter varje utfall står man kvar i samma position och köttar upp och ner. Det suger i baksida lår kan jag lova.

nåväl, back to topic. Landslagslägret.

Eftersom att vi floppade rejält på EM i höstas och nu kommer få spela B-EM senare i år räknas vi inte som världselit längre och budgeten är därmed mycket lägre än tidigare år. Vi räknar dock med runt tio läger och tre-fyra turneringar innan EM. Troligen kommer vi inte kunna få till alla de aktiviteterna, men det är åtminstone målet. Tyvärr blir det inga kortläger, d.v.s. att man åker ner till Malmö på eftermiddagen, tränar och åker hem igen, som vi hade förra året. Det var väldigt bra för alla, men särskilt för mig och David, som inte har det hårda motståndet på hemmaplan. Det är också risk för att vi inte kommer kunna sova på hotell under alla läger, allt för att spara pengar och på så sätt kunna få till fler läger.

Våra roller kommer också bli mer tydliga i år, alltså vilka positioner vi kommer ha. Min roll kommer att vara enbart center. Målet är att få ut mig som en stabil center. Det är en bra bit kvar dit och Dzenan, som är den jag främst fightas med om den positionen, är klart före mig i nuläget, men det går långsamt framåt och det är bara att kämpa vidare. Jag kommer skriva mer om min utveckling i ett senare inlägg.

För att vara första lägret för året och första gången jag spelade på knappt en månad tycker jag det gick bra. Vissa detaljer blev dock ännu tydligare än tidigare. Vi filmade nämligen allt spel under helgen och analyserade det efteråt. Där framgick det att jag dels har problem med övergående och inåtgående bollar, alltså att skytten antingen står lite till vänster om mig och skjuter snett över till höger om mig, eller att skytten står ute vid ena stolpen och skjuter in någon meter. Då har jag en tendens att gå åt fel håll, jag har inte tillräckligt med is i magen och hinner inte riktigt med. Dels har jag också problem med min explosivitet. Jag är helt enkelt för långsam. Båda dessa brister visste jag om tidigare, men i och med videoanalysen blev det mer svart på vitt exakt hur mycket det är som fattas. Det är ca 3-5dm som fattas, där jag alltså är nästan en halvmeter för långt in när jag egentligen ska vara ute och antingen ta eller toucha ut bollen. När jag väl är ute så är bollen redan i mål.

Så tempo, explosivitet och övergående/inåtgående bollar är det jag måste träna mer på och bli bättre på för att kunna bli en stabil center. Så klart också bollmöte, uthållihghet och styrka.

På hemmaplan har vi tyvärr inte i närheten av det motstånd som jag behöver, men det är bara att göra det bästa av situationen och dessutom försöka åka ner till Malmö så ofta som möjligt för att kunna få bättre och hårdare motstånd. På hemmaplan blir det mycket fokus på offensiven. Nu är det Kenneths skotteknik som gäller till 100%. Det är två inledande steg, ett litet hopp framåt på tredje steget, landa på fjärde och så avstampet på femte steget. Jag har hela grejen rent teoretiskt, men sedan gäller det att göra det praktiskt och få alla delar att kugga i och gå ihop.

Så det är väl det jag ska sikta på att förbättra under våren. Min skotteknik, explosiviteten och övergående/inåtgående bollar.

2013, part 2

Andra halvan av år 2013 inleddes väldigt lugnt. Många chillkvällar och soltimmar på balkongen, som är inglasad och går att få till ett alldeles eget minispanien om man vill. Mycket tid spenderades även i stugan, där solen gassade, himlen var klarblå, vattnet varmt och livet var helt enkelt underbart.

Så kom augusti och allvaret började dra igång igen. Träningsläger med landslaget under årets varmaste helg, då det var fruktansvärt varmt i hallen med alla skydd och grejer och där min knackiga höst inleddes. Jag fick inte alls spelet att stämma. Timingen i bollmötet var inte bra, flera bollar studsade över mig, jag var för långsam och fick helt enkelt inte alls till spelet, något som skulle hålla i sig stora delar av hösten.

September kom och därmed det vi blåvita fans gått och längtat efter och sett fram emot sedan den där dagen i mars när Tegera arena fullständigt kokade och då Leksand äntligen, äntligen var tillbaka i svensk hockeys finrum igen, efter sju års längtan, kamp, misslyckade kvalserier och säsong efter säsong i Hockeyallsvenskan. Den 12 september var det dags. Brynäs stod på andra sidan mittlinjen och arenan var så klart fullsatt, 7650 åskådare. Det var dock Brynäs som skulle gå segrande ur det hela, med 3-1 på resultattavlan. Leksand sågades där och då av många experter och av media, för man såg ruskigt tama ut där ute på isen, men man har stått emot, gått emot strömmen och överraskat hela hockeysverige under hösten. Runt jul var man fortfarande uppe och fightades med Växjö, Luleå, Brynäs, Modo, Färjestad och LHC om tredjeplatsen i serien. Vem hade trott det efter de rundningsmärken man utgjorde då mot Brynäs i första matchen? Man är dessutom det lag som drar mest publik på bortaplan, nästan 7000 åskådare i snitt. LHC är sämst med drygt 5200, vilket är något Linda har fått höra.

I september blev jag också sjuk, men spelade tredje omgången av Sverigeserien i alla fall. Det resulterade i en vinst och fem förluster, trots att vi spelade bra, särskilt under lördagen, och borde ha fått med oss några fler poäng.

Detta var också mitt i uppladdningen inför EM i Turkiet som avgjordes 1-10 november. Min tunga höst fortsatte dock och jag blev varken uttagen till EM eller till träningsturneringen i Belgien dessförinnan. Vi hade dock ett träningsläger med Brasilien i början av oktober, vilket var väldigt bra och nyttigt.

Några intensiva träningsmånader tog sitt slut när jag inte blev uttagen till EM och årets två sista månader blev väldigt lugna sett till resor och annat, något som augusti, september och oktober definitivt inte hade varit. Nu blev det bara ett träningsläger med klubblaget i slutet av november och en första informationsträff med Elitidrottsskolan i början av december. En infoträff som syftade till att lära känna varandra litegrann och få information om och kring vad som kommer krävas av oss som aktiva, men även vad vi kan förvänta oss av de som håller i det hela, SHIF och SPK.

Som ni ser har det varit en höst fylld av träning och resor, men lite annat har jag också hunnit med. Mina två första supporterresor någonsin var ett faktum och det var en upplevelse bara det. Att stå i klacken och sjunga fram våra blåvita krigare kändes stort och var bland det roligaste jag har gjort, även om båda matcherna var mot LHC, som har blivit lite som ett spöke för oss under säsongen. 5-1 och 7-1 vann Clubben med vid de båda tillfällena. Jocke och Sofie har också varit och hälsat på och Tissen har blivit en ny familjemedlem. Direkt när jag kom hem från infohelgen kring Elitidrottsskolan hämtade jag hem honom. Jätteliten var han då, men han har växt massor bara på den här månaden, äter massor och far runt som ett yrväder ibland. Han har dock lugnat ner sig väldigt mycket. I början kunde han vara igång i flera timmar. Nu är det oftast bara en liten stund och sedan lugnar han ner sig. Att inte gå upp på bordet eller diskbänken håller vi fortfarande på att lära honom, liksom att inte bita i tåna när man sover så att man vaknar, men han lär sig och det går framåt.

Trots det milda vädret hade jag ganska bra julfeelings innan jul. Jag och Linda gick på stan och handlade julklappar vid ett par tillfällen, jag och Jennifer gjorde julgodis och risgrynsgröt och jag åt mängder med peppisar och drack massor glögg och kaffe. Självklart spelades också julmusiken i högtalarna.

Julen blev precis lika fin som den brukar vara. Släkt och familj samlades hemma hos mormor, umgicks, åt julmat, delade ut paket, spelade julklappsspelet, åt ännu mer, fikade lite till och umgicks lite till. Faktun var att jag träffade familjen åtta gånger på tolv dagar, vilket är mer än någon gång tidigare efter att jag flyttade i somras. Mamma och pappa bjöd på mat och fika, vi klädde granen, traditionsenligt kvällen den 23:e, det var jul, mammma firades två gånger och så hann det bli en liten nyårslunch där på slutet också.

Nyårsafton tillbringades sedan hemma i det Flisborgska hemet, där det bjöds på trerätters middag och fint umgänge. En väldigt lugn nyårsafton med andra ord.

Så avslutades 2013, varmt för årstiden och utan snö, men med ett leende på läpparna och vetskapen om att ha den bästa familj och släkt man kan ha, världens finaste flickvän och ett liv som är allmänt bra.

2013, part 1

2013 inleddes med några lägenhetsvisningar, för jag hade på allvar börjat fundera på att flytta och hade nu ändrat mig, från Linköping, som var det enda som gällde något år tidigare, till Mjölby, där jag absolut inte ville bo ett år tidigare. Priser och ekonomi styr mycket och jag insåg att Linköping skulle bli en omöjlighet.

Först ut var en likadan etta som jag sitter i nu, fast högre upp i ett grannhus och betydligt mer renoverad. Nytt kök, tvättmaskin och utsikt över hela Mjölby erbjöds, men när priset skenade iväg stannade jag och flera andra med mig. 260 000kr stannade den slutligen på.

Nästa lägenhet var den enda jag tittade på som inte var en sådan här som jag sitter i nu. Det var en stor etta, nästan en tvåa, på 50 kvm, med renoverat kök, helkaklat badrum och planer på att glasa in balkonger och uteplatser. Priset skenade dock iväg även här och den stannade på 280 000kr. Det låter nästan gratis för er som bor i större städer, men jämför man med Mjölby för fem år sedan så är det ungefär 700% dyrare. Då kunde man få en etta för knappt 40 000kr.

Januari avslutades med min internationella landslagsdebut. Det skedde i finska Pajulahti och jag fick göra två inhopp under turneringen med en sammanlagd speltid på ca tre minuter. Mot Finland i mitt första inhopp släppte jag in två av tre skott jag hann få på mig, men mot Ryssland, som visserligen utgjorde ett betydligt sämre motstånd, gick det bättre och jag höll tätt under de minuter jag fick spela. Totalt slutade vi tvåa i den turneringen, slagna av Litauen i finalen.

Februari kom och med den Malmö open, där jag bildade ett elitlag tillsammans med Albin, David, Jimmy och Micke aspegren. Vi var snubblande nära på att ta oss till medaljligan, dit de tre främsta lagen gick och där de sedan spelade internt om medaljerna. Minns jag rätt så saknades det en poäng för vår del. Det var en poäng som vi kunde ha tagit mot Leicester, där vi hade en stabil ledning, men där vi tappade mot slutet och där de kunde kvittera med bara sekunder kvar. 9-9 slutade matchen. Hade vi vunnit där hade vi spelat om medaljerna. Nu gjorde vi inte det, vilket så klart kändes ganska surt.

Kort efter Malmö open skadade jag knät. i en styrkeövning på gymmet felbelastade jag knät med för hög vikt och det vek sig kort och gott. Först trodde jag inte det var någon fara, så efter den lilla chock som infann sig när jag plötsligt låg på golvet tänkte jag resa mig upp. Det gick dock inte insåg jag ganska snappt. Personal kom och klämde och kände på knät och jag ordinerades vila i några dagar. Vår naprapat i landslaget, Fredrik, tog också en titt på det och han ordinerade också vila och därefter rehabträning med succesivt ökad belastning. Inget var av i knät, sådan tur var, men ett ledband var uttänjt och hela knät hade svullnat upp ganska rejält, samtidigt som rörligheten i detsamma var högst begränsad.

Tråkigt nog hade vi landslagsläger bara tre dagar senare, men det var bara att glömma för min del. Jag var där, men det var nog det tråkigaste lägret jag har varit på. Att bara sitta bredvid och inte kunna vara med och spela själv, det är inte kul.

Det hela skulle bli en betydligt mer långdragen process än vad jag hade räknat med. i slutet av mars skulle jag ha åkt till Idre och åkt skidor, men knät var inte ens då riktigt bra, så den skidresan blev bara att ställa in, precis som första omgången av Sverigeserien, som också den spelades i mars och blev den första turneringen någonsin som jag missade med klubblaget.

Februari och mars var således inga bra månader sett till träningen, men lägenhetsvisningarna fortsatte i mars och först ut var en liten etta i samma hus där jag bor nu. 26 kvm stor, där rummet faktiskt var större än vad jag hade trott, men där kokvrån var minimal. Stod man med armarna utsträckta där inne nådde man lätt till vardera sida av den. Dessutom låg toan på andra sidan, man var alltså tvungen att gå igenom kokvrån för att komma dit. Stod det någon annan i kokvrån gick det inte, för det var omöjligt att passera varandra där. så nej, jag avstod intresse där, men den stannade slutligen på 125 000kr.

Den andra lägenheten jag var och tittade på var en likadan etta som jag sitter i nu, igen, i ett annat grannhus. Det var ett dödsbo och jag var snubblande nära på att få den. Det var jag och en f.d. gymnasievän, Lisa, som slogs om den. Hon skulle titta på en annan lägenhet under budgivningen och om hon gick över på den, ja, då skulle jag få den här. nu gjorde hon inte det och budade över mig igen. Jag kände att min gräns var nådd, så jag stannade och hon fick den för 205 000kr.

Mars skulle dock, trots den missade lägenheten, sluta i dur. Leksand gjorde nämligen en heroisk kvalserie, efter att man vunnit Hockeyallsvenskan. Man inledde med att slå Södertälje, som just nu förövrigt ligger på kvalserieplats för att hålla sig kvar i Hockeyallsvenskan, med 3-1 hemma i en kokande Tegera arena. Sedan blev det förlust med 5-2 borta mot Örebro, men luften gick inte ur de blåvita för det. Istället åkte man ner till Ängelholm och tvålade dit Rögle med klara 4-0, vilket man följde upp med 6-1 hemma mot det andra Elitserielaget, Timrå. Dubbelmöten med västerås väntade därefter och där blev det full pott, sex poäng. Både Leksand och Örebro hade gått som tåget genom serien och saken var nästan klar redan efter sex spelade omgångar. Timrå hade dock fortfarande en chans, men när Leksand krossade dem med hela 8-3 uppe i E.on arena, ja, då sjönk den chansen till en teoretisk skärva, som dock försvann helt några dagar senare, närmare bestämt den 30 mars, på älsklingens födelsedag, då Leksand mötte Rögle på hemmais, inför ett blåvitt hav på läktarna. Pelle Prestberg och Filip Forsberg såg tidigt till att ge Leksand en trygg ledning med 2-0, en ledning man aldrig släppte och saken var klar. 3-1 slutade matchen och efter sju års kämpande, sju års krigande, sju års misslyckanden var det äntligen, äntligen klart. "Vi är tillbaks, chalalalalalala" dånade i hallen, Jens Bergenström grät av lycka när han intervjuades i Viasat efter matchen och jag själv satt hemma i soffan och hade nästan tårrar i ögonen. Jag var helt salig, det gick knappt att förstå, men äntligen hade vi klarat det, vi hade gjort det, vi hade tagit klivet upp till svensk hockeys finrum igen.

Rehabträningen gick framåt och i april spelades SM nere i Malmö. Där kunde jag äntligen delta igen och här bildade jag, Albin, David och Claudio ett lag som slutade fyra i turneringen. Vissa matcher var bättre än andra, t.ex. vår första match mot IFAS, där vi inte ens blev gameade. semifinalen mot samma lag var dock turneringens klart sämsta insats och ingen av oss var nöjd med den. Efter åtta skott stod det 7-0 till IFAS och matchen var över på bara några minuter. Ingenting fungerade och det spelade ingen roll vad vi gjorde, allt de sköt gick in. Det var nog sämsta matchen på länge.

Ännu en lägenhet kom ut på Hemnet och den här gången bestämde jag mig för att göra en fuling. Jag mailade mäklaren så fort jag fick se annonsen och kollade om säljaren var villig till en snabb affär, alltså innan visningarna. Det hade de inte diskuterat, men det visade sig inte alls vara någon omöjlighet, så jag gav ett bud på 180 000kr. Säljaren sa att om han fick 190 000kr så var lägenheten min. Det fick han, efter att jag och pappa hade varit och tittat på den. så den andra maj, exakt tio år efter att jag ramlade ner från garaget och bröt armen, ritade jag på kontraktet.

Maj blev annars en ganska lugn månad, förutom det att vi hade vår första arrangerade goalballtävling någonsin här i Linköping, andra omgången av Sverigeserien. Det blev ett mycket lyckat arrangemang och vi fick många lovord från övriga lag. Annars var maj lite av lugnet före stormen skulle man kunna säga, för juni blev allt annat än lugn. Det är nog den mest hektiska månad jag har varit med om. Inte mindre än fyra resor ner till Malmö, älsklingens student, flytt, midsommar, födelsedag och besök av en ny bekantskap i slutet av månaden.

Malmöresorna var två kortläger, som vi hade börjat med i april, med landslaget, ett helgläger med landslaget och ett träningsläger där jag, Albin och Linda åkte ner under två dagar för att få lite mer och bättre träning än här hemma. Ett mycket lyckat läger måste jag säga.

Älsklingens student var också den lyckad, trots dåligt väder, och hon var så fin i sin klänning och uppsatta invecklade frisyr, som Linda hade ordnat. Min fina sol i livet <3

Så var det då dags att lämna barndomens trygga vrå och flyga ut ur boet, efter nästan 24 år på samma adress, i samma hus, där jag hade haft samma rum under alla nästan 24 åren. Den femtonde juni bar flyttlasset iväg. Det blev visserligen inga långa sträckor, för Mjölby ligger bara någon mil från Skänninge, så flytten gick smidigt och bra och jag hade äntligen min alldeles egna lägenhet, mitt alldeles egna place, bara mitt. Eller ja, nästan i alla fall. Pappa äger en del av lägenheten och det är jag tacksam för. Tacksam för mina fina föräldrar som alltid ställer upp och som alltid finns där och har hjälpt och hjälper mig med nästan vad som helst. Utan dem hade jag inte bott här idag, för då hade jag inte fått ta något lån.

Andra halvan av året får ni vänta på i några dagar, för det blir alldeles för långt annars. Så ge er till tåls med detta så kommer en fortsättning så småningom, jag lovar.

RSS 2.0