Hur vi ritar samhället påverkar hälsan

Det här var något vi pratade en del om när jag läste folkhälsovetenskap förra hösten och jag tror det ligger något i det.

Folkhälsomundigheten menar att tendensen för oss svenskar är att vi rör oss allt mindre i vardagen, vilket så klart inte är bra då det leder till ökad risk för välfärdssjukdomar och liknande.

För ett tag sedan, ganska länge sedan nu, lyssnade jag på en podcast där man pratade just om det här och lyfte fram det ur en väldigt intressant vinkel, som jag faktiskt tror att det ligger mycket i.

Varför vi rör oss mindre beror inte enbart på telefoner, surfplattor, datorer, E-tjänster och andra bekvämligheter, även om tekniken och alla andra bekvämligheter säkerligen har en väldigt stor del i det, men det påverkas också av hur vi väljer att bygga upp vårt samhälle rent fysiskt och arkitekttoriskt.

De exemplifierade med en amerikansk studie som visade att nästan ingen tog trapporna i en byggnad där hissen låg rakt fram vid entren och trapporna lite vid sidan av, men i en likartad byggnad där förhållandet var det omvända, att trapporna låg rakt fram vid entren och hissen lite vid sidan av, ökade andelen drastiskt.

Jag tror faktiskt det ligger något i det. Designar vi en byggnad med bekvämliheterna i fokus, då kommer majoriteten av oss också att använda dem.

Det gäller alltså att tänka om från grunden och inte fokusera på bekvämligheter, utan mer på vardagsmotionen och hälsan i stort, för att ta de där trapporna istället för hissen gör så enormt stor skillnad på sikt.

Problemet är att ingen tänker så.

Givetvis finns det undantag och det här är mest en generalisering, men det är en generalisering som inte är helt obefogad, för dagens barn blir många gånger uppväxta med att mamma och pappa sitter med telefonen i handen, att de tar hissen istället för trapporna, tar bilen de få hundra metrarna till affären istället för att gå osv. för det är så dagens samhälle ser ut. Får de se det dag efter dag, år efter år, då kommer givetvis de själva också att ta efter det, det kommer rota sig djupt hos dem och blir svårt att få bort senare i livet, hur gärna de än vill det. När de sedan blir vuxna och själva ska rita och designa nya byggnader i samhället, då kommer de göra det utifrån vad de har lärt sig sedan de var små, alltså att ta hissen istället för trapporna, bilen till affären osv.

Allt går i en cirkel och det är därför dagens föräldrar har ett så oerhört stort ansvar jämt mot sina barn. Det kanske känns som att det inte spelar någon roll om jag sitter en stund extra med mobilen, att jag tar hissen idag också eller att jag tar bilen till affären för att ens hinna handla, men jo, det är just det som det gör, spelar roll, särskilt om barnen ser på eller följer med.

Samtidigt är föräldrarna också inkörda i vad samhället vill få dem att göra, de påverkas också av att hissen ligger rakt fram innanför entren osv. så det är inte lätt att bryta det där mönstret, det ska gudarna veta, men jag tror definitivt att det ligger något i det och att det först och främst handlar om att bli medveten om och observant på alla de här småfällorna som lockar till inaktivitet runtomkring oss i samhället.

Vad tror ni om det här?

Beslutet

En grej som jag inte har berättat för er här i bloggen är varför jag valde att ta ett uppehåll från landslaget under större delen av 2016, detta trots att vi hade ett paralympics drygt ett halvår framåt i tiden.

Det var ett beslut som rörde i stort sätt hela mitt liv och min tillvaro, eftersom att idrotten mer eller mindre blir en livsstil, men det var ett noga genomtänkt och övervägt beslut som jag funderade mycket på innan jag valde att meddela mina förbundskaptener. Det var ett beslut som höll mig vaken under flera nätter, då jag försökte att väga fördelar mot nackdelar och få fram både positiva och negativa konsekvenser av både den ena och andra sidan.

Vad var det då som fick snöbollen att börja rulla?
ja, det var faktiskt Facebook och minnesfunktionen där, "se dina minnen". Den fick mig att reagera och börja tänka efter ordentligt över mit liv och min situation där innan julen 2015.

Det jag reagerade på genom Facebook var att jag under tidigare år hade "klättrat på väggarna" efter typ tre dagars träningsledigt och jag hade varit galet taggad på goalball efter tre veckors uppehåll där kring jul.

Så kände jag inte alls där i början av år 2016. Då tyckte jag mest att det var skönt att vara ledig från träningen och hade egentligen inte alls längtat tillbaka till goalballplanen under juluppehållet. Nej, snarare tvärtom och träningen kändes där och då mer som en börda än något jag längtade efter och såg fram emot. Jag kände helt enkelt inte samma glädje över träningen längre.

Med tanke på detta försökte jag att reflektera över hur mitt liv såg ut där och då, försökte hitta olika infallsvinklar och verkligen analysera mig själv, både i relation till landslaget och den satsning som skulle ta fart på riktigt där under de kommande sju månaderna fram till Rio, men framförallt i relation till mig själv och mitt liv där och då.

Den här sviktande motivationen, om vi ska kalla den det, var inget som bara var just då, för när jag reflekterade över min situation fick jag klart för mig att jag inte hade tyckt att det var särskilt roligt med goalball på ganska länge. Ändå hade jag bara kört på, för målet var hela tiden glasklart, det var paralympics jag skulle nå, det var till Rio jag skulle. därför gjorde jag mina pass, tränade på efter bästa förmåga, utan att egentligen tänka efter. Fokus låg hela tiden längre fram mot sommaren och höstkanten, då paralympics skulle gå av stapeln i Brasilien.

Det håller ju inte i längden och när jag minskade ner träningsmängden lite under julen så fick jag tid att tänka efter, på riktigt, samtidigt som Facebook gav mig en äkta "eyeopener".

Detta fick mig att fundera ännu lite extra kring framtiden.

Skulle jag verkligen orka?

Om jag kände en sviktande motivation och glädje i träningen redan där, skulle jag då verkligen orka göra en helhjärtad satsning mot Rio och därefter satsa fyra år till, mot Tokyo, och inte minst, skulle det vara rätt mot övriga laget att göra det?

Jag funderade fram och tillbaka kring detta, men kom hela tiden fram till samma slutsats. Kände jag sviktande motivation redan där, då skulle jag inte tillföra övriga laget någonting under de kommande månaderna och jag trodde ärligt talat inte att jag själv skulle orka lägga ner vad som faktiskt krävs för att nå ett paralympics i stort och specifikt Rio i det här fallet.

min egen motivation var givetvis den största faktorn till det här, men samtidigt ansåg jag även att mina möjligheter att nå Rio var väldigt, väldigt små om jag skulle välja att ändå satsa till 110% dit.

Varför?
Jo, helt enkelt för att det var för ont om tid fram till Rio för mig att äta in det avstånd som jag hade fram till de sex främsta i truppen. Det kändes inte realistiskt och någonstans trodde jag själv inte på det.

i samma veva var det även tal om att jag och min dåvarande sambo skulle flytta ner till Malmö eller Göteborg för att jag skulle optimera mina träningsförutsättningar, eftersom att de har bättre och mer kvalitativt motstånd både i Malmö och Göteborg jämfört med vad vi har i Linköping. Från början var det Malmö som var alternativet, men själv kände jag att om jag/vi skulle flytta, då skulle det vara till Göteborg. Att under de kommande åren spela tillsammans med David, nisse och Olof i Göteborg, det kändes som en roligare utmaning för framtiden. De killarna är dessutom spelare som ligger mer på min nivå, där vi skulle kunna sporra och utmana varandra och där jag personligen kände att jag skulle kunna ge dem mer än vad jag skulle kunna ge Malmökillarna, som ligger på en lite annan nivå när det gäller erfarenhet.

Nåväl, back to topic.

Anta att vi trots allt skulle ha bestämt oss för att flytta där innan rio, för att ge mig bättre förutsättningar att nå dit.

då hade flytten skett tidigast typ två-tre månader fram i tiden, alltså mars-april någon gång. Då skulle det i sin tur bara vara två-tre månader kvar tills Riotruppen togs ut.

Att vi då skulle komma i ordning med flytt och allt annat vad det innebär att flytta till en helt ny stad, samtidigt som jag skulle utvecklas på ett sätt så att jag gick förbi flera andra spelare i truppen för att på så sätt ta en plats blandd de sex som fick åka till rio, det kändes väldigt osannolikt. Skulle det ha gått, då skulle vi ha flyttat redan ett år tidigare, när det för första gången kom upp på tapeten att vi kanske skulle flytta, men det är lätt att vara efterklok och den gången valde vi att inte flytta, med tanke på att vi inte ville lämna hela vår tillvaro här hemma, flytta ifrån både släkt, vänner och familj, för en idrott som genomförs helt på idiell basis. Tilläggas ska också göras att det erbjudandet kom väldigt plötsligt och vi var tvungna att bestämma oss ganska snabbt och därför blev det ett nej den gången.

Det blev heller ingen flytt här i början av år 2016. Istället för att i all hast göra en flytt och försöka skynda fram allting kändes det mer rätt att hålla en dialog med mina förbundskaptener under våren 2016 och att i lugn och ro förbereda en flytt till Göteborg med allt vad det innebär, vilken då skulle kunna bli klar till hösten, eller rentav någon gång nu i år. Då skulle jag istället kunna göra en helhjärtad satsning mot Tokyo 2020, i en ny stad, men framförallt med nyvunnen energi, vilja och motivation efter en lugnare period under våren/sommaren 2016, då jag tänkte att jag skulle träna vidare på egen hand och försöka hitta tillbaka till glädjen och motivationen i att träna och inte minst att spela goalball.

Det var inga lätta beslut jag funderade över där, särskilt inte som Rio hade varit mitt stora mål egentligen enda sedan jag kom in i landslaget 2010, men som sagt, som det kändes där och då så hade jag ingen riktig motivation för det, hur konstigt det än kan låta. Någonstans trodde jag som sagt inte riktigt på det själv, att jag faktiskt skulle nå dit.

Varför motivationen och viljan sviktade just i det läget låter kanske lite konstigt, med tanke på vad som väntade, men jag skulle ändå säga att det var en kombination av år av motgångar och att jag just där och då som sagt inte riktigt själv trodde på att jag kunde nå Rio.

Allt jag hade fått kämpa mot under de då senaste 5,5 åren, dåliga förutsättningar här hemma, dålig feedback på vad jag har gjort från klubbtränare, svagt motstånd i klubblaget, att jag har fått åka in och träna helt själv, ibland t.o.m. utan boll, men att jag ändå inte har räckt till på landslagsnivå, att jag har haft svårt att hänga med i tempot på den nivån, att jag har känt att alla andra drar ifrån mig i utvecklingen och att jag inte heller hänger med där, att jag helt enkelt inte har fått ut särskilt mycket för allt mitt slit, att alla dessa faktorer till slut slog tillbaka.

Man kommer långt med vilja och motivation, men någon gång kommer en gräns och den gränsen var nådd där kände jag och därför valde jag att ta ett medvetet uppehåll för att sedan komma tillbaka ännu starkare och med ännu mer vilja och motivation än tidigare. Det tycker jag också att jag har gjort. Jag hade en helt goalballfri månad under förra våren, trappade sedan upp sakta men säkert och har sedan förra hösten kört fullt igen. Vi har sedan dess avverkat en hel väg fram till ett nytt europamästerskap, dit jag inte heller dena gång blev uttagen, och nu påbörjas vägen mot ett av de största och häftigaste målen i min och många andra killar i landslagets karriärer, nämligen ett VM på hemmaplan nästa år!

Så, nu är jag på riktigt back on track igen och det känns väldigt kul tycker jag, men det här visar ändå på att svackor kan drabba alla, att man kommer långt med enbart vilja och motivation, men ska man nå hela vägen, då måste man få tillbaka något för allt slit och de externa faktorerna ska allra helst vara mer optimala än vad jag har haft och har möjligheterna till att ha.

Nu vet ni iaf hur det ligger till. Det var bland de svåraste besluten jag har fattat i hela mitt liv, men jag ångrar det definitivt inte och tror att det var helt rätt. Hade jag kört på och ändå försökt nå Rio, då hade jag troligtvis inte orkat hela vägen till Tokyo, men det kommer jag att göra nu och jag kommer att göra allt jag kan för att försöka ta en plats dit, men först ska vi kvala in dit och det har vi som sagt chans att göra på VM här på hemmaplan nästa år eller i ett par tävlingar efter det, men nu, först och främst, VM i malmö i juni 2018!

RSS 2.0