19,3km/h och kortläger i Stockholm

Den här träningsveckan har, hittills, varit betydligt bätre än förra veckan, då det bara blev tre träningspass, vilket inte alls är acceptabelt. En del av anledningen till detta var dock att jag skadade knät under fredagen. Plötsligt när jag stod i köket och skulle sätta mig gick det inte att böja benet mer än knappt 90 grader. Det gjorde svinont. Lika plötsligt som det dök upp, lika plötsligt försvann det dock igen. Jag mailade Fredrik och förklarade läget och han trodde det var en meniskskada eller något jag knappt kan uttala. Han rekomenderade mig att först uppsöka vårdcentralen, så får vi se vad de säger där.

Obehagligt var det hursomhelst och därför inledde jag måndagens intervallpass, 4x4+7x1min, lite försiktigt i 12km/h, för att känna hur knät reagerade på löpningen. Ganska snabbt höjde jag dock tempot, då det inte kändes något alls i knät, och startade de sista fyrorna på 13,2km/h och avslutade i 16,4km/h som snabbast. Därefter kom det roliga. Enminutersintervallerna. Eftersom att de går så fort har jag inte kört dem på löpband på över ett år nu p.g.a. knän och benhinnor och allt vad jag har haft problem med. Nu bestämde jag mig dock för att testa att springa dem på löpband och det gick alldeles utmärkt. Det gick så bra att jag maxade löpbandet på 19,3km/h. Då gick det fort vill jag lova och den där minuten, som inte låter mycket för världen, kändes ganska lång där mot slutet. Ett grymt bra pass var det hursomhelst och jag var mer än nöjd med passet.

Det klockrena intervallpasset följdes upp med ett kortläger med landslaget i Stockholm under tisdagen. Nu gällde det att visa vad jag kunde, efter den minst sagt svajiga insatsen på Beckis för tre veckor sedan och det något bättre kortlägret i malmö för två veckor sedan.

Uppvärmningen kändes bra och stundtals var också spelet bra från min sida. Formen är dock inte toppad, det är helt klart, men det går åt rätt håll. EM närmar sig dock med stormsteg och ska jag ha en chans att slå mig in i truppen som åker dit måste jag upp några snäpp ganska snart. För jag vet att jag kan. Jag är medveten om vad jag behöver träna på, så det är bara att nöta på hemmaplan.

Försvarsspelet var dock mycket bättre här än tidigare kortläger i Malmö och Beckisläger, även om jag fortsatt är för långsam och slarvar med att spänna alla lemmar vid varje skott. Slarvar man där, då blir det mål. Så enkelt är det på den här nivån. Jag måste också träna på att ha mer is i magen när det kommer diagonala eller övergående bollar på mina ytterkanter. Där har jag en tendens att antingen gå åt fel håll eller slänga mig rakt ner. Det bygger dock också på explossiviteten. Ska jag ha mer is i magen och hinna ut och möta bollen måste jag få upp speeden, annars hinner jag inte med. Så, det är bara att nöta här på hemmaplan.

Ett steg i det hela är att få upp explossiviteten i mina styrkeövningar. Goalball är en väldigt explossiv idrott och därför krävs stor explossivitet. Våra styrkeprogram är särskilt framtagna för just goalball. Många av övningarna är lite speciella och flera gånger har folk var nyfikna på gymmet och frågat vad jag gör för något. Vissa har också sagt att "sådär kan man inte göra, man ska göra den övningen såhär". De har säkert rätt, men det är inte så vi ska göra.

Hursomhelst så har alla övningar få reps. Meningen är att man ska maxa på de få repsen. Samtidigt som man gör det ska man göra övningarna, som offta inkluderar både styrka och balans, explossivt. Det är jag lite dålig på och måste därför få upp explossiviteten i övningarna. Därför testade jag att, under onsdagens styrkepass, som inkluderade mycket ben, sänka lite på vissa övningar och istället försöka få upp explossiviteten i dem, samtidigt som jag korigerade lite teknik. Det gick ganska bra. Jag fick sänka från 97 till 82kg på enbens benböj, men höjde å andra sidan från 50 till 55kg på stående sidvrid och var dessutom uppe och nosade på 37,5kg på enarms bänkpress. På enarms bänkpress har jag tidigare varit uppe på 37,5kg, men fick då sänka, då jag hade missat detaljen med att ha ena benet i luften, samtidigt som man pressar upp ghanteln. Detta för att inkludera mer bål i det hela. 55kg på stående sidvrid har jag också haft tidigare, t.o.m. 64kg, men då gjorde jag fel och det var då jag skadade knät i vintras, p.g.a. felaktig teknik.

Styrkepasset följdes upp med den sista skott/teknikträningen på Fontänen någonsin. I höst kommer vi nämligen att kunna vara i vår ordinarie hall två gånger i veckan och det känns oerhört skönt att slippa Fontänen, för den hallen är inte bra, inte för goalball i alla fall. Golvet är nästan som klister, så det är omöjligt att glida längst golvet när man ska försvara. Det tar tvärstopp. Därför brukar vi oftast fokusera mest på skott och skotteknik där. Den här kvällen ville jag dock att Jennifer och Tobbe, som var de två som var där förutom jag själv, skulle skjuta på mig. För, som jag skrev ovan, EM närmar sig med stormsteg och är det något jag ska bli uttagwn för dit så är det mitt defensiva arbete. Offensivt har jag inget att komma med på den nivån. Därför ville jag att de skulle skjuta på mig så att jag fick träna lite försvarsteknik och detaljer. Tyvärr gick det inte alls bra. Sämst hittills efter sommaren, med tanke på motståndet. Jag tror inte ens jag tog hälften av bollarna och då stod de ändå inte jättenära. Sju meter ifrån stod dem. Som närmst kan vi stå fyra meter ifrån, men måndagens tuffa intervallpass, tisdagens kortläger, styrkepasset med mycket ben och uppvärmningen inför det här passet blev nog för mycket för mina klena ben. Jag fick nämligen jätteont i vänsterbenet, så ont att jag fick vila en stund. Det värkte och kändes ungefär som när benhinneinflammationen var som värst för drygt två år sedan. Från att vila gick jag sedan direkt till att försvara och där var jag alldeles för långsam, flera bollar stusade över mig, Tobbe fick till några småstudsar som jag hade jätteproblem med, jag släppte någon boll mellan smalbenen och det var helt enkelt inte alls bra. Långt under godkänt.

En välbehövlig vilodag väntade därför under gårdagen. En vilodag där jag var ute och tränade orientering med en från Syncentralen. Det handlar alltså inte om sådan orientering i skogen, utan orientering i den mening att lära sig hitta. Vi gick till och från Ica och det tog 1,5h. Det är så många detaljer som man inte ens tänker på när man ser och är ute och går. Ett övergångsställe som ligger precis efter en sväng och där svängen inte har slutat helt, vilket gör att man hamnar mitt ute i korsningen om man ställer sig rakt efter trotoarkanten, en skylt som står utanför en affär e.d., dilemmat om man ska följa en mur eller trotoarkanten etc. Det tar tid, men bra gick det och senare på dagen kom familjen hit på fika. Kaffe och negerboll. Vi har nu också lyckats fixa min perkulator. Kaffet har tidigare blivit jättesvagt, trots att jag har tagit mer än dubbelt så mycket kaffe som jag gjorde hemma när jag brygger. Hemma kunde jag ta två koppar vatten och tre mått kaffe. Det blev jättegott. Här har jag tagit två koppar vatten, dock lite större koppar än hemma, och sju mått kaffe. Ändå smakar det knappt något alls. Igår hittade vi dock instruktionsboken och jag har nu testat att dels trycka ihop fjädern litegrann, dels varit noga med att ta kallt vatten när jag mäter upp och framförallt sett till så den lilla brickan under den skålformade delen är rörlig, vilket den inte var tidigare. Där hade vi troligen boven i dramat. Är brickan fast blockerar den de små hålen som finns i skålformningen. Så nu fungerar den äntligen igen och jag kan få mitt starka kaffe!

Förutom att ha testat perkulatorn idag har jag också tvättat och ska senare ikväll tillbringa fredagskvällen på gymmet med ett intervallpass. Imorgon är det vila igen och på söndag är det en paralympisk dag i Linköping, där man får prova på goalball, rullstolsbasket, boccia och mycket annat. Vi kommer där att finnas på plats, visa goalball och även spela en liten uppvisningsmatch. Därefter drar vi vidare till gymmet och avslutar veckan där.

Hoppas att ni alla får en trevlig och fin helg!

Krypteria - The tears I cry

Den här låten hörde jag när jag lånade Sofies ipod, när hon var här för drygt en vecka sedan, och fastnade direkt. Lugna och emotionella låtar är svårt att träffa rätt på, det finns några klassiker som jag gillar starkt, men nyare låtar brukar sällan gå rakt in i hjärtat på det sättet tycker jag. Det gjorde dock den här. Den är så sorglig. Lyssna själva, längst ner i inlägget...

"As i awoke this morning and realized you were gone
I wondered what life would be like if we were over and done

And i know that
I can't replace your face,your touch,your smile
I miss you like crazy,i'm lost inside
I promise i'll wait for you wasting my time
Trying to count all the tears i cry

When i'll rest my head tonight this house just won't feel like home
And i'll lay there helplessly yearning,staring all night at the phone

And i know that
I can't replace your face,your touch,your smile
I miss you like crazy,i'm lost inside
I promise i'll wait for you wasting my time
Trying to count all the tears i cry

No i can't replace your face,your touch,your smile
I miss you like crazy,i'm lost inside
I promise i'll wait for you wasting my time
Trying to count all the tears i cry
The tears i cry,the tears i cry
The tears i cry,the tears i cry"

Texten är hittad på lyricstime.com och här nedan kan ni, som jag skrev i början, lyssna på den här vackra, men sorgliga, låten.


Höstsäsongen drar igång...

Höstsäsongen börjar så smått dra igång, även om det i kalendern fortfarande är sommar. Klubblagsträningarna har inte dragit igång ännu, men landslagsaktiviteterna har däremot startat. EM stundar ju senare i november och innan dess är det ett gäng kortläger, några helgläger och några träningsturneringar som ska hinnas med.

Först ut var dock ett helgläger, som oturligt nog hamnade på årets varmaste helg, för två veckor sedan. Lägret hölls på Beckis i Stockholm och medan Sveriges övriga befolkning glassade ute i solen, med en kall öl eller en glass i handen, solglasen på och med vågornas kluckande i öronen hade jag och de övriga i landslagstruppen full goalballmundering på och tränade inne i en skapligt varm idrottshall, men det var bara att gilla läget.

Hur gick det då?
Ja, jag kan väl säga som så att jag nog tyvärr inte direkt stärkte mina chanser att få åka med till EM senare i höst. Det var visserligen över en månad sedan jag senast spelade goalball och fick ett skott mot mig, men det var lika för alla. Alla hade mer eller mindre haft ett litet sommaruppehåll innan lägret. I vanliga fall brukar det ta ungefär halva lördagen för mig att komma in i det betydligt högre och tuffare tempot än vad jag är van vid hemifrån. Så ävn nu.

Mitt spel under lördagsförmiddagen var bedrövligt. Mängder av misstag, bollar som studsade över mig, timingen i bollmötet var dålig, jag var för långsam och vid ett par tillfällen släppte jag in motståndarnas segermål med mindre än minuten kvar att spela. Vi hann med tre halvlekar under förmiddagens spelpass och mitt lag förlorade alla tre, 6-5, 6-5 och 7-6. Jämna matcher, ja, men vi fick hela tiden slå ur underläge, vilket gör det ännu tyngre att jobba ikapp. Ofta när vi väl kom ikapp gjorde jag ett misstag så motståndarna kunde ta ledningen igen. Nej, jag är inte alls nöjd med mitt spel...

Under eftermiddagen gick det betydligt bättre. Här spelade vi bl.a. en fullängsdmatch och det var ett helt annat försvarsspel än under förmiddagen. Matchen vann mitt lag med 14-8. Fortfarande mycket mål bakåt alltså, men det att jämföra med förmiddagen, då vi släppte 6 resp. 7 mål på en halvlek. Därför är jag klart nöjd med mitt spel under eftermiddagen.

Tyvärr föll jag tillbaka litegrann till förmiddagens spel under hela söndagen. Det var mängder av misstag, timingen var inte bra och jag var för långsam vid några tillfällen. Kort sagt var det inget av mina bättre läger och inget att skriva hem om direkt. Jag får dock ta med mig både det bra och det mindre bra, analysera det och försöka bena ut varför det blev som det blev. En del i det hela är så klart att jag inte är van vid varken det höga tempot eller matchspel över huvudtaget efter sommaren. En annan del är att det var väldigt, väldigt varmt, men en stor del i det hela är troligen psykisk. Särskilt i de matcher där jag gör misstag mot slutet och släpper in deras segermål med mindre än minuten kvar att spela. Det är som att jag fokuserar för mycket, så att jag istället tappar fokus, eller att anspänningen blir för hög om man nu hellre vill säga det. Det är samma problem som vi såg i klubblaget under Sverigeserien här i Linköping tidigare i våras. När vi hade likaläge eller låg i ledning tappade vi istället fokus och motståndarna kunde ofta ta ledningen eller kvittera igen. Det är en väldigt viktig bit att jobba med och jag tror nästan att jag får ta ett snack med vår idrottspsykolog, tommy, kring detta.

Jag fick dock chans till snabb revansch. Redan nästkommande tisdag, alltså förra tisdagen, var det nämligen dags för kortläger, denna gång i Malmö och här gick det betydligt bättre än under helgen innan. Jag var faktiskt riktigt nöjd med mitt spel till en början, men mot slutet blev jag tröttare än jag varit på väldigt länge. Vi var bara fem spelare på plats, vilket gjorde att det blev mycket tre mot två, där de två spelade utan ögonbindel för att pressa laget med tre på deras ytterkanter lite extra. Eftersom att jag inte har något att komma med rent offensivt om man jämför man de andra i truppen så fick jag spela mycket i laget med tre spelare och fick dessutom spela mycket back. Det var varmt i FIFH-hallen och jag svettades något kopiöst. Mot slutet av träningen kom jag knappt någonstans när jag slängde mig, jag bara halkade omkring där på min position. Slutsatsen av det blir att jag måste börja med undertröjor, i alla fall när det är såhär varmt.

Efter träningen hämtade Sofie och hennes far mig och vi åkte mot Hörby. Det var första gången jag var hemma hos henne, men det var trevligt, även om vi inte hann göra mycket mer än att äta, sova och äta lite till, innan vi åkte mot Lund för att därifrån ta tåget vidare hem mot Östergötland igen.

Det blev några fina och minnesvärda dagar här hemma hos mig, med mängder av Rederietavsnitt även denna gången, tror no det blev 30+ på de fyra dagarna hon var här, innan hon återigen reste hem mot Skåneland. Jag är så glad och tacksam för att jag får ha en så fin och underbar vän i mitt liv, precis som jag är oendligt tacksam för de övriga tre riktigt nära och äkta vänner jag har, som ni kan läsa mer om i ett inlägg lite längre ner.

Jag för min del åkte till Jennifer, som i sin tur hade varit uppe i huvudstaden och varit ledare för Nordic camp, ett läger för synskadade från hela norden. Med andra ord var hon skapligt trött, så det blev en tidig kväll där under söndagen.

Måndagen blev lugn, men resten av veckan var inte lugn. Då har jag och Jennifer nämligen jobbat på Sportis camp här i Mjölby och visat goalball för ett gäng mellanstadiebarn.

I tisdags gick vi därför upp 06:11. Strax innan 08:00 var vi på plats för att gå igenom lite detaljer för veckan och sedan tejpa planen och förbereda, innan de första barnen kom kl 09:30, vilket var tiden då vi började alla andra dagar, utom i torsdags, då vi fick sovmorgon enda till 13:30.

15:45 slutade vi alla dagar och vi hade "bara" fyra grupper om dagen, förutom i torsdags, då det bara var två. Tiden för varje grupp var också den väl tilltagen, för vi hade ungefär en timme för varje grupp. Trots det har jag varit helt slut på kvällarna. I tisdags lyckades vi sova i tre timmar när vi kom hem och alla kvällar har jag slocknat på två minuter när vi har lagt oss. Jag är inte van att stå upp hela dagarna och benen har känts ungefär som efter ett riktigt bra benpass på gymmet. Jennifer tyckte dock inte det var så farligt. Hon jobbade ju nämligen på Stadium sports camp tidigare i sommar, där hon också visade goalball. Där hade man arton grupper om dagen och jobbade ca tolv timmar, fyra dagar i veckan. det att jämföra med här, där vi hade fyra gruupper om dagen och jobbade ca fyra timmar effektivt. Jag fattar seriöst inte hur hon orkade med de fyra veckorna hon var på Stadium sports camp. Det är inte bra att jobba så mycket, så jag är glad att det "bara" handlade om fyra veckor, för att jobba 120%, det mår ingen bra av i längden...

Som en reaktion på veckans stående hela dagarna trodde jag att jag hade dragit upp min knäskada igår igen. Plötsligt kunde jag inte böja benet mer än knappt 90 grader. Det gick inte. Det gjorde svinont och det kom bara sådär. Hundratals tankar flög genom huvudet och den främsta var att "jaha, där försvann min chans att komma med till EM". Jag kunde knappt gå, haltade fram, men några timmar senare försvann det, lika plötsligt som det dök upp. Att stå upp hela dagarna frestar ju på ganska rejält på knäna, så troligen kan det ha något med det att göra och därför tar jag det lite lugnt nu i helgen med all träning och så, för på tisdag är det dags för kortläger igen, denna gången i Stockholm.

Idag har det således varit en träningsfri dag. Istället har jag ägnat mig åt att sitta vid datorn, som jag knappt har hunnit med de senaste veckorna, lagat mat och tvättat. Nu ska jag fortsätta min hemmafixardag med att städa och det är grundligt...

Hoppas att ni alla har en fin helg!

Sommaridyll

När solen skiner från en klarblå himmel, termometern visar 25+ och man ligger nere på bryggan, lyssnar på sommar i P1 och äter hemmagjord jordgubbsglass, ja, då finns det ingen bättre plats att vara på än i stugan.

Det är där jag har tillbringat mycket av de senaste två veckorna och ja, det har blivit en hel del solande, även om det inte har varit strålande sol varje dag. Det har ändå varit varmt i luften och då är det underbart att vara där. Att antingen ligga på bryggan, läsa, lyssna på musik eller helt enkelt bara lyssna till alla fåglar, gubben som alltid sågar ved uppe i skogen, bilarna som åker förbi ppå vägen och fiskarna som då och då hoppar upp ur vattnet. Eller att sitta på baksidan, med datorn i knät och lyssna till mormor som stökar i köket, mamma som hämtar vatten, pappa och Mats som klyver ved, Mikael som spikar någonting uppe vid Bygget eller Sofia som kommer med motorcykeln efter jobbet. Mormor som sedan bär ut en bricka med kaffekoppar, samtidigt som doften av nybryggt kaffe blandar sig med doften av nyklippt gräs, blommor och humlornas surrande. Kaffet som dricks när alla har samlats kring bordet, en stund mitt i allt jobb där alla bara kan umgås och prata och njuta av det fantastiska vädret. Pappa och Mats fortsätter sedan med vedklyvandet, efter att ha svalkat sig med varsin iskall öl, Mikael återvänder till spikandet, medan mormor, jag, Liselott, mamma, Emma, Shep, Hasse och Elin sitter kvar vid bordet, tar fram en kortlek och börjar spela kort i solgasset.

Behöver jag säga mer än att det är underbart att vara i stugan på sommaren? Det tyckte jag inte förr om åren. Då var det jättetråkigt tyckte jag. Som tonåring ville man ju så klart vara hemma hos kompisarna, sitta vid datorn och lyssna på musik. Inte vara mitt ute på landet, utan rinnande vatten, utan toalett och helt isolerad från omvärlden.

Med åren har helhetsbilden av stugan minst sagt förändrats och det finns ärligt talat ingen bättre plats att vara på en fin sommardag än där. Det är en ren sommaridyll.

Under alla dagar i stugan har jag också haft tid att utforska och lära mig Iphonen. Det är ju ett helt nytt system mot vad jag är van vid sedan tidigare och när man inte ser tar det lite längre tid att lära sig nya saker sådär. Jag tycker dock det har gått väldigt snabbt, precis som när jag var med och testade och utvärderade Ipads för två somrar sedan. Man lär sig snabbt och jag skriver redan nu flera 100% snabbare än jag gjorde i början, vilket är bra, med tanke på hur mycket jag messar. Jag tänkte dock passa på att fråga er läsare, nu när vi ändå har ämnet uppe på tråden, om ni har några bra apptips?

En lite tråkigare grej är att jag länge sett fram emot den stora Elitseriepremiären i Tegera arena, den första Elitseriematchen på sju år, mot Brynäs. Jag skulle bara dit. Jag måste dit för att se mitt älskade Leksand, men tyvärr så är biljetterna redan slut, så det blir inget av med det, vilket var en stor besvikelse tidigare idag. Jag lade mig i sängen, drog en filt över mig och tittade på ett avsnitt av Rederiet. Efter det kändes det lite bättre, men det känns fortfarande lite surt att missa också den matchen, som jag hade sett fram emot så länge och som för en gångs skull inte krockade med någon tävling, något läger eller annat. Nu får vi istället titta framåt, på andra matcher som kanske kan passa in i kalendern. Det är inte lätt att hitta sådana matcher nu framöver, för augusti, september och oktober är ganska fullbokade. Därefter väntar EM i Turkiet och jag ska göra allt för att bli uttagen dit. Med andra ord är det bara träning, träning och ännu mer träning som väntar i höst och det drar igång redan nu i helgen. Senare idag åker jag nämligen upp till Stockholm för landslagsläger. Sedan är det kortläger med landslaget i Malmö på tisdag. Därefter sover jag hos Sofie, varefter vi åker upp hit, går på Skänninge marken, två av tre dagar varje år som min kära barndomsstad lever upp. Sedan är det Sportis camp här i Mjölby veckan efter och där ska jag, Jennifer och Albin visa goalball för de små barnen och sedan är det dags för kortläger igen. Så, augusti blir betydligt mer fullspäckad än vad juli har varit.

Lite studier ska jag väl förhoppningsvis hinna med i höst också. Jag hoppas bara jag kommer in på något. Det är sociologin jag hoppas mest på. På socionom var jag typ 260:e reserv, vilket t.o.m. är sämre än förra året, så det är nog bara att glömma. Kommer jag inte in på sociologin heller, då ligger jag inte bra till rent ekonomiskt. Inte alls bra faktiskt. Dels får jag inget från CSN och dels får jag inte mitt beviljade stipendium på 20 000kr. Med andra ord blir det arbetsförmedlingen och att leva på sparpengar i sådant fall, så håll tummarna för mig nu!

 

RSS 2.0