Denon AH-GC20

Det här var väl lite av en julklapp till mig själv skulle man kunna säga, ett par trådlösa Denon AH-GC20 med aktiv brusreducering.
Köpte de på black friday, då de var nedsatta 800kr.

Av vad jag har sett nu verkar de tyvärr ha utgått från HIFI-klubbens sortument, vilket kan förklara varför det var rea på dem, men jag är hursomhelst grymt nöjd med dem!

Jag har ju letat nya lurar nu ett tag och här har jag äntligen hittat min solemate.
Det är gedigen byggkvalitet i stål med skinnbeklädnad på både bygel och kåpor, ingen plast här inte, active noice canceling som väldigt effektivt stänger ute allt buller från motorer, torktumlare och annat, och så är det ett grymt ljud. Jag bara satt och log när jag lyssnade på dem första gången. Wow säger jag bara!
Även om de kostade en slant, trots rean, så är de värda varenda krona!


Jag är med i direktsänd radio

Idag var en produktiv dag. Först var jag med i direktsänd radio och sedan pratade jag inför kommunfullmäktige i Linköping.

Komunfulmäktige ska anta en ny funktionshindersplan och då var jag där och prratade lite om hur det är att leva med en synnedsättning i Linköping idag, samtidigt som de fick prova på att äta något litet och dricka lite saft utan att se något alls.

Jag pratade om hur otroligt stor hjälp jag har av Julian och hur enormt viktig hans roll som ledsagare är för att jag ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Jag pratade om att besöka ett gym utan att se något alls, att gå en promenad inne i stan, vilka problem något så enkelt som en snöhög kan bli och det viktigaste av allt, hur samhället kan bli bättre och mer tillgänglit. Där tryckte jag främst på informations och kunskapsspridandet i form av föreläsningar och liknande, särskilt i skolor. Barnen är ju vår framtid och att redan tidigt lära dem att det inte är någon skillnad på folk och folk, att alla är människor oavsett om man sitter i rullstol, har en vit käpp eller inte har någon funktionsnedsättning alls, det tror jag är väldigt viktigt.

Hela föreläsningen, eller vad man ska kalla det, blev ganska improviserad, men bra blev det och alla politiker verkade verkligen lyssna och ta till sig det jag sa. Väldigt positivt!

Dagens stora happening var dock att vara med i direktsänd radio.
En tjej ringde upp mig för ett tag sedan, efter att ha hittat min blog och blivit superinspirerad av mig och alla mina åtaganden. Jag fick nästan en liten wow-upplevelse där och då, att min lilla blogg och mitt liv kan inspirera någon så mycket.

Jag blev i vilket fall väldigt glad och det hela utmynnade till slut i att hon ville göra som ett personportrett av mig i radio, så under dagens första timme av Förmiddagsprogrammet i P4 Östergötland var jag på plats och pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med att starta en mörkerrestaurang i Norrköping.

Det var väldigt roligt att vara där och mina gamla mediadrömmar som jag hade typ på högstadiet väcktes till liv litegrann.

Här har ni i vilket fall programmet om ni också vill lyssna och bli inspirerade. Det är första timmen av programmet som gäller och om ni inte vill lyssna på råmaterialet som det lät i radio så finns en hopklippt intervju utan musik och grejer. Lyssna och inspireras!


Ända sen jag var ett litet barn har jag stått där vid kanten...

Den här är riktigt bra tycker jag.
En svensk version av Broder daniels Shoreline.
Hörde den på Fredagspodden med Hannah och Amanda första gången och den har verkligen satt sig. Lyssna!


Årets första landslagsläger

Förra helgen hade vi årets första landslagsläger, det första för min del på över ett år och det första efter Rio i somras.

Det var lite av ett nystartsläger, några spelare har lagt skorna på hyllan efter Rio och andra har kommit in i laget, både spelare från utvecklingslandslaget och spelare som likt mig själv har haft ett litet uppehåll.

Med tanke på detta blev det mycket matchspel i syfte att mest se var alla individer står och var vi står som lag.

Vi är alla väl medvetna om att nivån vi startar på nu är lägre än vanligt och delvis var det nog därför jag kände att jag hängde med så bra som jag faktiskt gjorde, men jag blev ändå positivt överraskad. Särskilt under lördagen. Under söndagen kom Jimmy in och sparrade lite och Fatmir var tillbaka efter sjukdom. Jimmy och Fatmir var två av våra främsta skyttar i Rio och när de kom in blev skotten betydlit snabbare och hårdare och då blev det återigen tydligt att det är tempot jag har problem med. När det går fort, då hinner jag helt enkelt inte med.

Vi jobbade dock en del med min utgångsposiion genom hela helgen. Var i din zon du sitter i ready posision, alltså där du är beredd att explodera ut åt sidorna när bollen kommer, avgör ju dels hur långt du kommer och dels hur mycket kraft du måste lägga i sidled för att nå ut dit du ska nå. Någon decimeters förflyttning i utgångsposiion kan göra markant skillnad i hur mycket kraft du måste lägga i din rörelse ut åt sidan.

Vi jobbade också en del med defensiva nötningsövningar och feedback under matchspel, att jag som center exempelvis ger feedback till var mina backar träffar i offensiven i förhållande till den offensiva plan vi har sagt att vi ska bygga upp, men även att kunna läsa spelet på andra sidan, vad de gör, vad deras offensiva tanke mot oss är, var bollen är på andra sidan, hur de rör sig och var de tänker skjuta.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var ett väldigt bra läger och med nytankad energi och motivaion så ser jag väldit mycket fram emot den här resan vi har framför oss nu fram till EM i Finland i höst.

Jag blev dock inte uttagen till årets första tävling, den årliga tävlingen i Pajulahti som avgörs nu i helgen som kommer och där Finland ställer upp med två lag, Litauen med två lag, Tyskland, Belgien och England om jag minns rätt. Det var nära att jag blev uttagen, i lördags såg det väldigt positivt ut, men som sagt, när Jimmy och Fatmir kom in under söndagen och hastigheten i skotten gick upp en del, då fick jag problem och då kändes det bättre att låta tempot mogna innan jag får chansen så. jag hänger dock inte med huvudet för det, det är nya tävlingar både i april, maj och juni, så jag fortsätter kämpa med gott mod.

Fortsättningen på år 2016...

Nu när jag är hemma, är sjuk och ändå inte kan träna eller något så passar det bra att vi går igenom andra halvan av förra året. Jag lovar att det här inlägget inte kommer bli lika långt som det förra, för andra halvan av år 2016 var betydligt mer händelselöst än första halvan.

Vi startar där vi avslutade förra gången. Det var efter midsommar och i början av juli åkte hela familjen, plus mormor, ner mot västkusten för att hälsa på shep och Schulle i Lysekil/Fiskebäckskil, där de jobbade över sommaren.

det blev några fina dagar med kortspelande, promenerande längs kajen i Lysekil, där vi bodde, allsong i folketspark med bl.a. Jack Vreeswijk, roadtrips till både Grebbestad, Fjällbacka och Strömstad, där vi gick längs vattnet och bryggorna, tittade i de små butikerna och åt riktigt god fisk, grillad lax med smörslungad färskpotatis. Samma kväll åt vi på Norra hamnen i Lysekil, satt i en glasdel av restaurangen med enorm utsikt över havet. Synd bara att det just den kvällen inte var så fint väder. Maten var i vilket fall riktigt god, kungsflundra med div. tillbehör, rödvin och en supergod chokladmousse till efterrätt. Det var dock inte den godaste maten på resan, för det var under sista kvällen, när vi åkte över till Fiskebäckskil, strosade lite längs gatorna där och åt på Brygghuset nere i hamnen, där Schulle jobbade. Jag åt veckans fongst och det var bland det godaste jag någonsin har ätit! Halstrad röding, potatispuré med citrus och morot på tre vis, morotspuré, smörstekta morötter och friterad morot.

Tur med vädret hade vi också under resan, för innan vi åkte ner dit hade det regnat en hel del, men när vi kom ner sken det upp och sedan regnade det inte mer under tiden vi var där, även om det blåste en del. Sista kvällen, när vi var i Fiskebäckskil, var t.o.m. en sådan där magiskt fin sommarkväll, helt vindstilla och varmt så att man utan problem kunde gå med bara armar och ben. Vi tog därför en kvällspromenad i den idylliska sommarkvällen innan vi åkte tillbaka till Lysekil.

Kort sagt en väldigt fin minisemester tillsammans med världens finaste familj.

Jag stannade sedan kvar på västkusten i ytterligare någon vecka, närmare bestämt i Kungsbacka, där Louise jobbade över sommaren. Nu var det dock sämre väder och regnade en hel del, men vi hade det trevligt ändå.

Hemma från västkusten var jag nästan bara hemma och vände innan det bar iväg till stugan för en veckas semester och helledigt från träningen. Återigen hade jag tur med vädret, för nu kom den där riktiga värmeböljan och det var nog sol och över 25 grader varje dag jag var där. Det inebar att det blev frukostar i solen ute på verandan med utsikt ner mot sjön varje dag, många härliga dopp i vattnet, som hann bli ganska varmt under de där dagarna, många timmars pressande i solen, några somriga promenader, fika, fika och ännu mer fika, ett måste när man är i stugan. Det fikas minst två gånger om dagen där. ett besök på klädhuset Falerum hann vi också med och därifrån fick jag med min nya favorittröja som jag hade spanat in redan året innan, men som jag då inte köpte för att den var för dyr, men som jag nu slog till på, eftersom jag ångrade mig så gruvligt efteråt förra sommaren.

Juli övergick i augusti och där tillbringade jag till en början ännu mer tid i stugan, men sedan gjorde hösten ett alldeles för tidit intåg och större delen av augusti var inget vidare rent vädermässigt.

jennifer började jobba på nytt jobb och det var först då som vi träffades igen. Under större delen av hennes ledighet sedan midsommar hade vi mer eller mindre sprungit om varandra hela tiden och knappt ens träffats, trots att vi är sambos. Lite tråkigt, men så blir det ibland och jag njöt ändå.

Jag och Jocke åkte på en kryssning till Tallinn precis innan höstterminen drog igång. En hösttermin där jag hade tänkt att prova på att plugga 75% och se hur det skulle gå att kombinera med träningen. Jag tänkte dock fel, så istället för 75% blev det studier på 100% kombinerat med en elitsatsning under september och oktober. Det blev inget bra. Träningen blev lidande, jag fick skippa en hel del pass för att hinna med skolan, jag var dessutom sjuk vid något tillfälle, julian var sjuk och träningen blev helt enkelt väldigt hackig.

Sommaren gjorde ett sista desperat återbesök och det var över 25 grader en helg när vi var i stugen, sista gången för min del för året. Det var nästan tropiskt där under den där helgen och jag minns att jag satt ute i mörkret, lyssnade på gräshopporna och frös inte alls, trots att klockan blev mycket.

I september var det också dags för premiär av SHL 2016/17. Leksand mot Djurgården. Givetvis var jag på plats uppe i Tegera och även om Djurgården vann klart med 5-2 så var det en magisk stämning där inne i arenan, precis som alltid och här nedan har ni det.

Vi hann också med att spela tredje omgången av Sverigeserien 2016 i Göteborg, vi tog 15/18 poäng, vilket gjorde att vi ledde serien med nitton poäng före tvåan och med arton poäng kvar att spela om var saken redan klar, vi hade vunnit Sverigeserien för första gången någonsin. Jag var dessutom på träningsläger i England tillsammans med utvecklingslandslaget, där vi sparrade mot just England inför deras stora mål för året, B-EM. där slutade de senare också tvåa och gick upp i A-EM, vilket innebär att vi, Sverige, kommer att möta dem i EM nu i höst. Lägret i England var i vilket fall väldigt bra, väldigt nyttigt att få den typen av matchspel för min egen del och jag blev nästan lite förvånad över att jag hängde med såpass bra som jag ändå gjorde, med tanke på att jag typ bara hade fyra pass goalball i kroppen sedan juni.

Oktober kom och där var det i princip plugg för hela slanten. Det var väldigt mycket i skolan och jag hann typ inte med något annat kändes det som, men jag klarade det. Första veckan i november var den sista i den ena kursen och därefter fortsatte jag att plugga 50% under resten av terminen. Det blev med andra ord betydligt lugnare, men huvudsaken var att jag hade klarat att plugga 100%, även om det bara var för en halv termin. Det räcker dock så. En gång, aldrig mer, ungefär. Det går ett tag, men inte i längden och jag kände som sagt verkligen att andra saker fick prioriteras bort p.g.a. studierna och så vill jag inte ha det.

Lagbild_efter_guldet_i_Stockholm_paragames_2016

I början av november tog vi guld i Stockholm paragames 2016 och i mitten av månaden började julkänslorna komma på riktigt. Nu när det var lite lugnare i skolan hann jag också med att fika med några vänner, umgås mer och göra mer saker som jag mår bra av. Hockey i Saab arena blev det också, både i oktober och november. Tyvärr vann LHC båda matcherna, men i stort vände Leksand skutan, efter att ha inlett säsongen väldigt svagt med fem poäng på tretton matcher. Nu började man plötsligt hitta rätt och få marginalerna med sig och i dagsläget är man inte ens sist. Faktum är att man för första gången den här säsongen kan gå upp över det nedre kvalsträcket om man slår örebro ikväll. Snacka om att vända skutan och perra har återigen fått det här laget på rätt kurs och få dem att prestera.

Diplom_fran_Elitidrottsskolan

I slutet av november var det avslutning med Elitidrottskolan och tre fantastiskt bra och givande år är därmed över. Jag har lärt mig massor där, men framförallt har utbildningen bidragit till att lära känna och umgås mer över idrottsgränserna. Annars blir det lätt att man håller sig på sin kant och är helt uppe i sin egen prestation, vilket så klart är en nödvändighet när det väl är skarpt läge, men i och med utbildningen så känner man till de andra idrottarna bättre och har dessutom lärt sig en hel del om hur andra idrotter går till och vad som är viktigt i just de idrotterna.

Lagbild_efter_guldet_i_Sverigeserien_2016

Första helgen i december var det dags för fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2016 och även om det var vår sämsta omgång under året rent poängmässigt så räckte det ändå till att ta hem och vinna hela serien.

Efter segern kontaktade vi, eller jag, en del media och fick till en stor artikel i corren och en lite mindre artikel i Östgötatidningen. Kul med mediauppmärksamhet tycker jag och läs gärna artiklarna!

Julkänslorna mattades av en del in i december, det var ingen snö, men Lucia blev det och lite glöggmingel hos mammas kusin, mer fika och lunchande med vänner, julklappsinslagning, en himla massa julmusik och så vankades det då jul. En jul som blev precis sådär fin och mysig som man vill att den ska vara, med släkt och familj, kärlek, värme och gemenskap i fokus.

Vi avslutade året hemma hos svärföräldrarna, med trerätters middag, kortspelande och så skålade vi in det nya året under bar himmel, medan regnet strilade ner i den varma och härliga badtunnan där vi satt.

Där har ni mitt år 2016 och nu hoppas jag att 2017 blir ett riktigt bra år med mycket lycka, kärlek och utmaningar!


Såhär var mitt 2016

Nytt år med nya utmaningar och möjliheter. 2017 är här och som traditionen är så tänkte jag därför börja året med en liten sammanfattning av förra året. Vi kör först ett kort svep över årets främsta händelser och minnen och sedan går vi in lite mer i detalj på de olika punkterna. Det blir mycket text, men jag bryter av det med lite Youtubevideos här och där.

2016 var i stort ett bättre och mer händelserikt år än vad 2015 var. Minns att jag inte tyckte att det hade hänt så mycket under 2015 när jag skrev en resumé av året för ganska exakt ett år sedan nu, men när jag började ransaka mig själv lite mer insåg jag att det visst hade hänt en hel del.

Så behöver jag inte säga i år, för under 2016 hände det en hel del. Utan inbördes kronologisk ordning så hann jag med att skriva min C-uppsats, prova på att plugga 100% parallellt med en elitsatsning, åka långfärdskridskor, köra skoter, åka till Kläppen med mammas sida av släkten för att hälsa på Shep och Schulle, en skidresa till Idre, ta hem totalsegern i Sverigeserien 2016, tävla internationellt med utvecklingslandslaget i Berlin, vara på träningsläger i England, supporterresor till Leksand, både i direktkvalet i våras och i premiären nu i höstas, vara på semester i Lysekil med familjen, ta guld i Stockholm paragames 2016, bli kattägare till världens finaste katt, vara med när kusin tog studenten, tillbringa många och långa sommardagar i vårt alldeles egna sommarparadis och sist men inte minst fick vi bevittna ett miracle on ice när Leksand tog steget upp i SHL igen. Det kan nog förövrigt mycket väl kunna vara årets absolut lyckligaste dag, jävlar vad glad jag var då, bara skrek rakt ut!

Tar vi allt i kronologisk ordning så inleddes året mer intensivt än vad år brukar göra. Januari brukar vara en månad som det inte händer särskilt mycket i, en månad som går på tomgång skulle man kunna säga, men här blev jag först sjuk och missade ett landslagsläger första helgen på året. Sedan blev jag frisk och åkte långfärdsskridskor för första gången i mitt liv tillsammans med svärföräldrarna och sambon. En kall och härlig vinterdag var det och vi hade tur med vädret, minst sagt, för helgen efter var det plusgrader och det låg ett lager vatten uppepå isen och tror t.o.m. att det var ett par som gick igenom isen då. När vi åkte var det dock superfin is och på sina ställen såg man t.o.m. hela vägen ner till botten. En underbar dag, men svårt att åka var det, i synnerhet som mina skenor inte ville fästa ordentligt i kängorna, så fötterna vek sig gång på gång. till slut fick vi ändå ordning på det och mot slutet av den några timmar långa färden, inkl. fika och korvgrillning över öppen eld, gick det faktiskt ganska bra.

Sista helgen i januari åkte vi upp till kläppen för att hälsa på Shep och Schulle, som jobbade där över vintern. Natten innan vi åkte sov jag hemma hos mamma och pappa för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Det var lite nostalgiskt får jag faktiskt säga, att sova i mitt gamla rum, äta frukost, duscha och göra alla kvällsrutiner som jag gjorde på den tiden.

I Kläppen åkte de flesta skidor, utom jag och mormor, men de hade otur med vädret, för alla dagar vi var där var det ganska milt och regnade t.o.m. litegrann.

Trevligt var det i vilket fall, med god mat, sällskapsspel, promenader och så drog vi alla syskon och kusiner till harrys i Sälen för att se Icona pop, vilket tyvärr blev en stor besvikelse och var absolut intte värt pengarna.

Ungefär i samma veva som vi var i Kläppen meddelade jag coacherna i landslaget att jag ämnade ta ett uppehåll tills efter paralympics i Rio. Ett väldigt tufftt beslut, i synnerhet som Rio hade varit mitt stora mål sedan jag kom in i landslaget för sex år sedan, men mer om det beslutet och varför tänkte jag skriva i ett annat inlägg, för det har jag faktiskt ännu inte gjort här i bloggen.

Februari blev därför väldigt lugn. Man kan nästan säga att januari och februari switchade plats, för i februari hände inte mycket alls. Studierna fortsatte, men hela vårterminen var tillägnad C-uppsatsen. Det var dock gott om tid tyckte jag, så jag var ledig hela januari och större delen av februari också, för uppsatsen skulle ändå inte vara inne förrän i slutet av maj.

Mot slutet av månaden började jag dock så smått läsa lite kurslitteratur till uppsatsen och sista helgen i februari åkte jag till Södertälje och en kompis där. Det blev filmtittande större delen av helgen och på måndagen åkte jag vidare därifrån till en annan kompis i Stockholm. Vi åkte på en kryssning till Tallinn, samtidigt som Slutspelsserien i Hockeyallsvenskan tog sin början, dit leksand till slut hade tagit sig, efter att man låg sist i serien i slutet av november. Då kom Perra in i båset och laget började vinna, för att slutligen bli fyra i grundserien, vilket, med tanke på hur säsongen såg ut, var klart godkänt, men det skulle som bekant inte stanna där.

I slutspelsserien gäller det att vinna serien för att ha fortsatt chans till avancemang mot SHL och när det handlar om så få matcher, fem till antalet, är varje match och varje poäng oerhört viktig. När Leksand då förlorade första matchen med 4-2 mot Oskarshamn såg det därför inte särskilt ljust ut, men man vann andra matchen mot Bofors med 5-1, samtidigt som Oskarshamn förlorade och vips så var man med i racet igen.

Hoppet levde, men grusades ordentligt när Timrå vann tredje matchen med 4-1, efter Leksands kanske sämsta period för säsongen i första perioden där. I efterhand gjorde det därför inte så mycket att det inte blev någon resa upp till Leksand i den matchen, som det var tänkt att det skulle bli. Det blev strul med transport dit och därför blev resan inställd och besvikelsen var stor den där söndagen.

Tisdagen efter var det match igen och det var bara en sak som gällde. Seger. Det blev också seger, 4-2 mot Almtuna, samtidigt som Oskarshamn förlorade klart mot Bofors och Mora vann i sudden mot Timrå. Det gjorde att vi stod inför faktumet att sista omgången i serien skulle bli helt avgörande. Då möttes nämligen Leksand och mora. Mora låg etta, Leksand tvåa. Mora var tre poäng och sju mål före Leksand, vilket alltså gjorde att Leksand var tvunget att vinna i ordinarie matchtid och man var tvunget att göra det med minst fyra mål för att passera mora på målskillnad. Mora kunde alltså t.o.m. förlora matchen med typ 3-1 eller 5-2 och ändå gå vidare, men vad händer då??? Jo, det smått osannolika i att Leksand gick in och krossade Mora med 6-0 och där tror jag mycket av vad som sedan hände grundlades, för efter den bragden, som ingen trodde var möjlig, kunde man sedan rida vidare på den vågen av adrenalin och självförtroende.

Leksand vann alltså smått osannolikt Slutspelsserien och nu skulle man spela bäst av tre mot Tingsryd, som med minsta möjliga marginal hade förlorat den Allsvenska finalen mot AIK med 3-2 i matcher, efter att Robin Kovacs hade avgjort i förlängningen i match 5.

Första matchen mot Tingsryd spelades samma dag som vi åkte upp mot Idre för en veckas skidåkning. Bussresan var helt okej och matchen vann Leksand med 3-2, efter att man vände 1-2 till 3-2.

Glad efter segern anlände vi till idre, där vi släpade runt våra väskor en stund innan vi hittade rätt stuga och resten av veckan innehöll mycket skidåkning, främst på förmiddagarna, då det blev för varmt och smörigt i backarna framåt eftermiddagarna och då är det inget vidare kul att åka.

Roligast under hela veckan var dock skoteråkningen, där Idres skoterklubb bjöd in oss alla för att vi skulle få testa på att både åka och köra skoter själva. Ni vet, när man inte ser och aldrig har haft körkort eller liknande, då är det grymt häftigt att dra iväg över sjön i 90km/h när det är jag själv som kör, wow, vilken frihetskänsla det var! Att göra ett accelerationstest med en av ledarna, från 0-100 på fyra sekunder, där skotern stegrade, det var inte heller fel och den där förmiddagen med skoteråkning, det var utan tvekan veckans höjdpunkt och inte nog med det så vann leksand också andra mötet med Tingsryd och var plötsligt klara för direktkval i bäst av 7 mot Modo.

Där såg resan ut att ta slut när Modo enkelt vann match 1 och 2 med 5-0 och 4-0, men sedan lyckades Leksand på något sätt reducera till 2-1 i matcher när Martin Grönberg avgjorde i sudden i match 3, efter att Alexander Ytterell till slut fått hål på Adam Reideborn någonstans i mitten av matchen.

Då väntade supporterresa upp till Leksand i match 4 och det var bland det roligaste och häftigaste jag har gjort. Vi åkte minibussar upp och väl på plats var det ett galet tryck där inne i arenan, wow säger jag bara och såhär lät det då.

Trycket blev inte mindre av att Leksand tog ledningen efter bara 59 sekunders spel och att Jon Knuts sedan ökade på till 2-0 i tredje perioden, trots att Modo dominerade spelet stort och bara öste på med skott mot Haukeland i kassen. I andra perioden var det bara spel mot ett mål och därför kändes det där 2-0-målet så skönt, vilken lättnad det blev! Modo reducerade till slut och de sista tio minuterna av matchen var en ren pärs och man ville bara att det skulle ta slut. Det gjorde det också till slut och då stod det fortfarande 2-1 på tavlan, vilket innebar att Leksand hade vunnit och nu hade 2-2 i matcher.

Modo mosade sedan Leksand i match 5, vann med 7-1, och återigen kändes det som att resan var på väg att ta slut, men återigen reste de sig, vann sjätte matchen med 5-4 och plötsligt hade allt kokats ner till en enda match, där allt skulle avgöras och där Modo hade en enorm press på sig och där Leksand hade allt att vinna. Modo dominerade och ägde matchen fullständigt och hade 3-1 på tavlan. Man vann skotten med 19-4 i andra perioden, samma sak i tredje. Ändå lyckades Leksand reducera med halva tredje kvar och mot slutet plockade Perra Haukeland, spelade sex mot fem och då vet vi alla hur det brukar gå, mål i öppen kasse för motståndarlaget, men inte den här gången. Istället gjorde Alexander Ytterell 3-3 och förlängning väntade och jag minns hur nervös jag var. Hjärtat slog så hårt att det nästan tog sig ut ur bröstet på mig. Jag minns att jag drack lite vatten i pausen inför förlängningen och sa till mig själv att "nu jävlar går vi ut och tar det här". Det gjorde vi också. rantakari tappade pucken på blå, Broc Montpetit snodde åt sig den, kom fri med Reideborn och halvt liggande i luften slog han in 4-3 för Leksand! Glädjen visste inga gränser och jag bara skrek rakt ut, men gladast av de alla var nog Kenneth Karlsson, som har blivit lite känd efter sitt glädjefnatt i direktsänd TV, här har ni det, ni bara måste se det här, det är lycka i dess renaste form.

Jag kunde knappt tro det var sant. Sagan var fullbordad och den fick ett lyckligt slut. Jag grät av lycka morgonen efter när jag vaknade och läste artiklar och såg en video från när laget landade i Borlänge och där hundratals fans hade samlats för att ta emot sina hjältar. Det var en ren saga och jag kommer alddrig att glömma den 1 april 2016 kl. 22:13. Det var då avgörandet kom och jag... nej, det finns inga ord som räcker till för att beskriva känslorna där och då. Det går inte att beskriva den resa som laget gjorde, från att ha legat sist i Allsvenskan, till SHL, på fyra månader. Wow, alltså, jag får gåshud bara jag tänker på det!

Vi var nu alltså inne i april, som återigen blev en ganska lugn månad, där jag nu hade kommit igång ordentligt med uppsatsen och där jag så smått kom igång med goalballen mot slutet av månaden, efter att helt ha tagit en paus från den i drygt en månad.

Maj kom och där flög jag till Berlin tillsammans med utvecklingslandslaget. Det var mitt andra internationella framträdande någonsin och vi spelade åtta matcher under helgen, mot Ungern, Qatar, Tyskland 1 och Tyskland 2. En väldigt bra och givande helg för min del, för det är precis sådant spel som jag behöver för att utvecklas. Varmt var det också i Tyskland då, men det var också varmt hemma och det blev flera soliga dagar ute på balkongen under månadens gång, mer och mer intensivt skrivande, fixande och slipande på uppsatsen, som till slut blev klar och skickades in och som jag tillhandahöll ett VG för, blev riktigt nöjd med deen.

Jag, Emma och Shep träffades på stan och fikade på en uteservering en solig dag, planerade för vår meeting i stugan tillsammans med kusinerna på mammas sida när maj övergick i juni. Mitt sommarlov hade börjat och meetingen i stugan blev väldigt lyckad. Vi spelade kubb, grillade och bara umgicks, innan Shep och Schulle skulle ut och åka igen, den här gången för att jobba i Fiskebäckskil över sommaren.

Jag och Julian var ledare under Sportis camp i Mjölby och visade goalball i en veckas tid och precis som vanligt tyckte barnen att det var superkul.

Det var ungefär samtidigt som vi hastigt och lustigt blev kattägare igen. Det var inget vi hade planerat, men Lindas sambo hade två katter med sitt ex och nu ville exet göra sig av med den kvarvarande katten, eftersom att han hade börjat kissa inne. Lindas sambo ville inte ta bort honom, men Linda är alergisk och vägrade ha katten hemma hos sig. Därför frågade hon om inte vi kunde ta hand om honom och det kunde vi. Stackarn kände sig nog inte så glad när han först kom hit, jamade konstant till kl. 04:00 första natten han var här. Jag skulle upp sex dagen efter och var inte jätteimponerad av honom där och då, men han anpassade sig ganska snabbt och nu är han världens mest sociala katt som kan ligga i knät i flera timmar och som jamar missnöjt om ingen har kelat med honom på fem minuter. Han ska alltid vara med och älskar att ligga under täcket eller uppepå benen/magen när man ska sova. Ett riktigt charmtroll är han.

Kusin tog också studenten i samma veva, jag konstaterade att det var sex år sedan min egen student, jag fyllde år, vi åt glass i Bergs slussar och det var midsommar.

Där tror jag nog att vi bryter för nu. Det här blev längre än jag trodde och har ni orkat läsa hela vägen hit så ska ni ha en stor eloge!
Vi tar resten av året i nästa inlägg istället...
Tills dess hoppas jag att ert 2017 har börjat bra!


RSS 2.0