Bara leksingar, överallt leksingar!

I torsdags var jag med om bland det häftigaste jag har gjort. Min första supporterresa någonsin. Jag tyckte matchen jag och Jocke var och tittade på förra säsongen, Djurgården - Leksand, var grymt häftig och den klart bästa hockeymatch jag varit på, men den här slog den matchen solklart. Det var som sagt min första supporterresa, men definitivt inte den sista.

Bussen hämtade upp oss, mig och Julian, i Mjölby strax efter klockan 17, varefter vi åkte de ca fyra milen in till Linköping och Cloetta center. Matchen klassades tydligen som en högriskmatch, vilket innebar att vi fick slussas in i en säkerhetszon innan vi klev av bussen, varifrån vi sedan entrade arenan, efter att ha blivit visiterade. Under matchens gång skulle vi vara instängda på bortastå och i pauserna hade vi tillgång till en egen kiosk och lite så, allt för att inte blandas med LHC-supportrar och för att undvika bråk.

Det var en mäktig känsla att kliva ut där på bortastå innan matchen, att äntligen få representera, sjunga fram och hylla laget i mitt blåvita hjärta. Jag behöver väl knappast säga att jag var laddad innan match?

Av själva matchen hängde jag inte med särskilt mycket, men det här var ändå den klart roligaste match jag har varit på. Det är i första hand stämningen man vill åt när man går på hockey och här var det verkligen stämning. Leksand drar alltid publik, var vi än spelar i vårt avlånga land,från Luleå i norr till Växjö i söder. Vi fyller arenorna med blåvita fans var vi än kommer, vår klack hörs var vi än spelar och det är helt enkelt som man brukar säga, "Hela Sveriges lag". Det finns fans överallt och andra människor, som inte är fans, vill också se Leksand, för det är nästan alltid fullsatt dit vi kommer, åtminstone inte långt ifrån.

Efter matchen var min hals inte direkt i toppskick. Jag tror aldrig jag har skrikit så mycket som jag gjorde denna kväll. I sextio minuter, nästan oavbrutet, sjöng vi och höll igång där på bortastå. Detta trots att LHC gjorde både 4-1 och 5-1 i sista perioden. Vi slutade inte sjunga för det. Vi sjöng enda in i det sista och en bra stund efter att hesa Fredrik hade ljudit efter sextio spelade minuter och LHC stod som klara segrare nere på isen. Faktum var att vakterna som släppte in och ut oss under kvällen frågade om vi inte kunde komma och visa och lära White lions, LHC:s klack, hur en klack ska låta och höras. De var mäkta imponerade av Superstars och hälsade oss mer än gärna tillbaka igen.

LHC vann matchen klart med 5-1, men läktarkampen, den vann vi, solklart. det ger inga poäng, jag vet, men det ger stolthet. Stolthet över att ha ett blåvitt hjärta och att kunna stå där och heja, klappa och sjunga precis lika högt, oavsett resultat på tavlan eller hur matchen ser ut. Det är långt ifrån alla klackar i Sverige som gör det och som når upp i den klass som Leksand Superstars gör. Kort sagt, trots förlust i själva matchen så är jag en stolt leksing med huvudet högburet efter matchen, för den kultur, det hjärta och allt det som den blåvita skölden står för. Mitt älskade Leksands IF.

Vad ekade då från bortastå under matchen?
Ja, bland annat var det dessa ramsor:

"Bara leksingar,
överallt leksingar,
bara leksingar,
överallt leksingar!"

"Här är Tokiga masar,
här är Superstars,
och alla håller på Leksand,
och vi älskar LIF!"

"Vita vita vita
blå blå blå
vita vita vita
blå blå bblå
vita
blå
vita
blå
vita vita vita
blå blå blå!"

"Oscar Oscar Oscar Alsenfelt!"

"Ni bara sjunger när ni leder,
ni bara sjunger när ni leder,
sjunger när ni leeder,
ni bara sjunger när ni leder!"

"Sämre klack än Hästen,
ja ni har sämre klack än Hästen,
sämre klack än Häästen,
ja ni har sämre klack än Hästen!"

"Ni på sittplats är ni klara?
Jajjamensan fattas bara!"

"Vita lejon har aldrig funnits!"

"Ååh LIF,
ååh LIF
ååh LIF
ååh Lif!"

Det var så grymt kul och min hals är fortfarande inte helt bra, såhär tre dygn efteråt. Det kommer som sagt garanterat att bli fler supporterresor, det kan jag lova!

Utöver hockeyn har det hänt en hel del under den gångna veckan. Jag har varit ute på krogen inte mindre än två gånger. Det är värt att notera. Särskilt med tanke på att jag innan veckan knappt har varit ute över huvud taget sedan studenten för 3,5 år sedan.

Nu blev det två gånger på tre dagar och först ut var lillördag i onsdags, då Jennifer skulle ut med Fanny och några andra, lite som en avskedskväll, eftersom att Fanny åker till Australien och jobbar i åtta månader nu framöver.

Utöver Jennifer och Fanny, som var de enda jag hade träffat, + Julian, som också följde med, var det några andra gamla bekanta till Jennifer och Fanny som var med. Inte riktigt min typ av människor kanske, vissa av dem väldigt speciella, med alla möjliga bokstavskombinationer inblandade. Jag gav det i alla fall en chans, både folket och krogen i stort.

När jag har varit ute tidigare har jag inte tyckt att det har varit så kul, för det har varit hög musik, vilket jag iofs gillar, men inte när det är så högt att man inte kan prata med varandra och när det dessutom är dålig musik. Jag tänkte dock att klubbmusiken som är nu tycker jag ju är ganska bra, men tyvärr var det mycket sämre musik än jag hade väntat mig, någon slags Chillhouse eller vad man kan kalla det, inte alls bra. Jag hade inte heller så mycket gemensamt med folket, så nja, jag får nog stå fast vid min synpunkt gällande krogen, det är fortfarande inte min grej.

I fredags var det trots det dags igen. Actic hade en mingelkväll på platens, samma ställe vi var på under onsdagen. Det bjöds på buffé, där det var betydligt mer mat än jag hade väntat mig, så mätt blev man verkligen. utöver det gav kvällen dock inte så mycket. Det var samma dåliga musik som under onsdagen och det där med att mingla är inte riktigt min grej, särskilt inte när det är så hög musik att man knappt hör vad den andre säger. Det var i alla fall ett par stycken som kom fram och pratade med mig, som hade sett mig på gymmet och undrade lite vad jag tränade och höll på med och det är ju alltid kul när man får delge folk information och skylta lite med sig själv.

Kvällen blev dock tidig, redan runt 22:00 åkte vi hemåt, för dagen efter var det ju träning, som vanligt på lördagar. Sex pass har det blivit den här veckan. Två styrkepass, två intervallpass och två goalballpass.

Jag har också börjat fila lite på tentan som vi ska ha skrivit klart och skickat in om drygt två veckor, dammsugit efter att en påse linfrön gått sönder, skurat badrumsgolvet, rengjort toan och handfatet, tvättat, lagat mat, fikat, skrivit diskussionsinlägg till skolan, som försvann inte mindre än två gånger så att jag fick skriva om dem, ätit bufé igen, nu tillsammans med Jennifer, hennes föräldrar och mormor, sökt jobb som Mystery shopper, läst kurslitteratur och haft en heldag med mamma och pappa på Ikea, köpt kängor och tre korv med bröd, tre kaffe och tre bullar för 27kr. Att det kan vara så billigt är helt sjukt, men det uppskattas och gott är det också. Så ja, det har varit en ganska händelserik och produktiv vecka måste jag säga.

Med de orden signar jag ut för kvällen, för nu ska jag sova. Sov gott världen, som vissa skriver på Facebook ibland. Vissa inlägg där är väldigt onödiga kan jag ibland känna...

Träningsläger med Brasilien och inget EM för min del...

I helgen hade vi i det svenska landslaget träningsläger tillsammans med det brasilianska landslaget. De tog silver i London förra året, fick stryk av Finland i finalen. Det var således väldigt bra motstånd som skulle stå på andra sidan under helgen.

Brassarna kom till Sverige redan under torsdagen. De skulle då ha tränat med de av oss i svenska landslaget som hade möjlighet till det, men deras plan var försenat, så det blev inget då. Istället blev det av under fredagen.

Jag hade då inte möjlighet att delta, utan jag åkte ner till Malmö, där vi höll till under helgen, på fredagskvällen. Då blev det bara lite mat och sedan en tidig sänggång.

Dagen efter väntade nämligen tre träningspass, där de två första innehöll rent matchspel. Två fullängdsmatcher/pass hann vi med under de två första passen, vilka slutade 4-0 till Brasilien. Det var dock jämna matcher, men brasilianarna visade klass och kunde vinnaalla fyra matcher.

För egen del blev det inte mycket matchspel alls. Vi matchade Fatmir, Stefan, Åke och Piotr i större delen av matcherna. Dzenan fick spela en del, men varken jag eller David fick särskilt mycket matchspel. Jag är dock av den åsikten att det kan man inte heller räkna med i det läge som vi befinner oss i. Visst, det handlade om träningsmatcher, men det var ändå en hel del prestige i det hela, det var som på riktigt. Därför är det självklart att vi matchar det bästa vi har och där platsar inte jag i dagsläget. I de få minuter jag får spela gäller det därför att gå in och ge allt, verkligen visa framfötterna och kriga för varje boll, visa att jag verkligen är där för att utmana om de sex platserna i truppen och att jag verkligen vill och att jag har pottential.

Dagens tredje pass var en mixturnering tillsammans med brasilianarna. Det var en kul grej. Det blev inte alls på samma sätt som matcherna tidigare under dagen. Här blev det mer som en kul grej, även om alla lag så klart även här ville vinna. Det var dock lite svårt med kommunikationen, för brasilianarna var inte jättebra på engelska och som det brukar vara för min del så låser det sig litegrann när jag ska använda engelska sådär i verkligheten. Det handlar troligen om osäkerhet som grundar sig i att jag inte är van att använda det.

Mixturneringen slutade hursomhelst med en oavgjord och två förluster för vårt lag och efter turneringen väntade mat på Vagabond, plankstek, riktigt gott, som vanligt. Det är en restaurang i Malmö som jag verkligen kan rekomendera.

Därefter blev det en tidig kväll, för dagen efter var det upp ännu tidigare än under lördagen och två träningspass väntade.

Det första av dessa båda var, likt de båda första under lördagen, rena matchpass, där det blev 1-1 i matcher. Vi vann med 5-3 i första matchen och förlorade sedan stort i sista matchen med 10-1. Totalt blev det alltså 5-1 i matcher till Brasilien.

Sista passet för helgen var även det en mixturnering och den här gången gick det lite bättre med kommunikationen. Vi vann en match, 3-2, och förlorade de båda andra med 4-1 och 5-2.

En väldigt kul och givande helg tycker jag. Kul med nytt folk och väldigt nyttigt att spela mot annat motstånd än det man är van vid. Brasilien spelar ju inte riktigt som vi gör. De har ett väldigt tight försvar, limmar väldigt många bollar, någon har nästan ingen ansats alls när han skjuter och någon skjuter med ryggen mot motståndarna och mellan benen.

Vi avslutade lägret med lite information kring kommande aktiviteter och så. Detta inkluderade EM, dit truppen också offentliggjordes. Egentligen skulle den ha skickats in i slutet av september, men Florim ville ge alla en ärlig chans att visa vad de gick för och eftersom att jag inte var med till Belgien för några veckor sedan så fick jag kortlägret i tisdags, som jag förövrigt var väldigt nöjd med, tyckte det gick riktigt bra, och lägret här under helgen på mig att visa mig från min bästa sida. Tyvärr för min del så räckte det inte ändå. Det blev Fatmir, Stefan, Åke, Piotr, David och Dzenan som får åka till EM. Tråkigt för min del, så klart, det hade varit grymt kul att få åka med dit, det är ju det jag har siktat mot, men samtidigt har David och Dzenan haft en grym utvecklingskurva de senaste månaderna och det vore dumt att inte utnytja det. Så det här är för lagets bästa i nuläget och det är jag helt med på.

Tyvärr är det ju så att alla de andra har bättre träningsmöjligheter än vad jag har. Motståndet här hemma är för svagt. Inget ont om klubblaget, men det är inte det motståndet jag behöver. Det optimala för min del vore att flytta ner till Malmö och därmed få träna med FIFH hela tiden och därigenom få mycket bättre motstånd. Det känns dock ganska långt bort att flytta ner till Malmö i nuläget. Jämför man med andra idrotter, t.ex. hockey, och en talang i Väsby, då är ju den talangen villig att flytta för att optimera sin utveckling. Så, egentligen borde jag kanske flytta, men skillnaden på hockey och goalball är att i hockey hade den där talangen bara kunnat byta klubb i stockholm, t.ex. till Djurgården, AIK eller någon lite mindre klubb i området. Det går inte i goalball, för det finns inga andra klubbar i samma område. Så nej, någon flytt blir det inte, men ännu fler resor ner till Malmö kan det mycket väl bli...

I övrigt har det inte hänt så mycket. Jag och Julian körde ett intervallpass på rodd förrra veckan. 5x4+4x2min. Ett väldigt tungt och jobbigt pass, särskilt på rodd. 7326 meter hann jag dock under passet, vilket ger en snitthastighet av 261,6m/min. Det är inte jättehögt, jag har haft bättre, men å andra sidan tror jag aldrig jag har kört något såhär tungt pass på rodd tidigare, så jag är nöjd.

När vi ändå är inne på motion så sprang jag och Jennifer 4km med Linda i måndags. Sprang och sprang föresten, det blev mer som ett moraliskt stöd. Jag och Jennifer spurtade visserligen ganska rejält mot slutet, så lite trött blev jag ändå, men under övriga passet blev jag knappt andfådd. Drygt 27 minuter tog rundan, vilket ändå inte är jättedåligt om man jämför med vad jag har åstadkommi tidigare i mitt liv. 14.27 som bäst på 2,5km, 38 minuter på 5km och ca 23 minuter på 3km är tider jag låg på i högstadiet och året i Stockholm. Med andra ord, ganska dåligt. 27 minuter är ändå ungefär 5 minuter bättre än vad Julian och jag hade på 5km i somras, vilket innebär aatt jag nog hade slagit den tiden om vi hade sprungit 1km till nu i måndags. Då i somras var det dock stekande sol och mitt på dagen, så förhållandena var ju inte så optimala, men ändå, Det känns att uthålligheten har gått framåt sedan i somras. 24.59 på 5km senastär jag t.ex. väldigt nöjd med.

Vi var utöver det ute och gick ca 1,2 mil igår. Det tog ungefär två timmar, men det var fint höstväder och väldigt skönt att gå ut och gå. Lika skönt var det inte idag, även om jag nog behövde det, när Emma och jag gick ut och gick hemifrån mig, till ICA, till station och hem, så att det blev en runda där. Målet är väl att jag ska kunna gå runt där, men det är några gånger kvar innan jag känner mig trygg med den vägen. vägen hemifrån och till ICA hittar jag ju, liksom från station och hem, så det är bara vägen däremellan som vi behöver träna lite på. Skönt var det dock inte ute idag, men friskt var det och det kändes uppiggande för mitt trötta huvud. Jag sov nämligen urdåligt inatt. Tror klockan var halv 5 sista gången jag tittade på den, så ikväll blir det tidigt kan jag lova. Hoppas då bara inte att jag blir väckt av en granne som spikar upp lister och borrar i väggen 07:30 imorgonbitti, som jag blev en dag förra veckan. Bättre uppvaknanden kan man ju faktiskt få...

Slutligen kan jag notera att varm oboy har blivit en av mina nya höjdpunkter såhär i höstkylan. Jag blev jättesugen på det inatt när jag inte kunde sova, så jag fixade en kopp och det var så grymt gott. Gjorde i ordning en kopp förut också och det var lika gott då. får se om det håller i sig eller inte. Det kommer troligtvis aldrig att slå ut kaffe, för utan kaffe är dagen knappt komplett, kaffe är livets svarta guld, men ett komplement kan det kanske bli, vem vet...

Hoppas att ni alla har det bra såhär i mitten av oktober. Dags för snö snart kanske...?

Musik genom åren - 2004

2004 var

2004 var ett ganska dystert år. Det var en dålig sommar, dåligt väder, och min negativa högstadieperiod fortsatte.

En rad typiska 2004-hits har jag dock och först ut var Da Buzz med Dangerous, en låt som jag lyssnade väldigt mycket på när vi var på Kanarieöarna, i februari, pappa fyllde 50 och jag flög för första gången i mitt liv.

Ungefär samtidigt hade Grynet, ni vet, "Grynets show", en cover på Magnus Ugglas gamla Jag skiter. Den gillade jag.

Jag gillade också Günther and the sunshine girls, måste jag faktiskt erkänna. Idag är hans låtar urdåliga, men när de släpptes, då gillade jag dem. Ding dong song var så klart störst.

Sommar blev det och med denna semester med familjen i Tyskland. Jag köpte massor godis, en hel byrålåda full där hemma, byggde en djup och lång tunnel i sanden på en strand och vi hade bokat in oss på det sämsta boende jag någonsin har bott på. Något slags bunkeraktigt ställe från andra världskriget, som man hade byggt om litegrann och där det luktade malmedel. Passande nog lyssnade jag då mycket på tyskan Blümchen. SOS Herz im not, Du und ich, Taxi taxi och Liebe liebe var några av mina dåvarande favoriter.

Semestern var mitt under fotbolls-EM, då Grekland vann och sverige blev utslaget av Holland. Markoolios In med bollen var så klart en stor hit där och då, även för mig.

Sommarhittarnas sommarhit det året var dock så klart Nick and the family med den, såhär i efterhand, skitdåliga låten Hej Monica. Alla gick omkring och nynnade på den, såväl jag själv.

Jag nynnade också på Raymond och Marias ingen vill veta var du köpt din tröja och O-Zone's Dragostea din tei.

Min största sensommarhit var dock Tess med The second you sleep. Den nådde in på de svenska hittlistorna, men blev ingen större hit officiellt sett. Jag gillade den dock skarpt.

Höst och vinter blev det och då släppte Snook sin megahit, Mr Cool.

Björn Rosenström lyssnade jag också en hel del på, han och Blümchen var nog de största artisterna i mina öron under detta året. Några persoliga favoriter var Flourtanten och Muffins.

Ovan nämnda Blümchen var också återigen tillbaka med en stor hit, nu Es ist nie vorbei.

Sedan blev det 2005 och då hände det mycket med min musikstil kan jag lova, men det tar vi i nästa inlägg...

ett ganska dystert år. Det var en dålig sommar, dåligt väder, och min negativa högstadieperiod fortsatte.

En rad typiska 2004-hits har jag dock och först ut var Da Buzz med Dangerous, en låt som jag lyssnade väldigt mycket på när vi var på Kanarieöarna, i februari, pappa fyllde 50 och jag flög för första gången i mitt liv.

Ungefär samtidigt hade Grynet, ni vet, "Grynets show", en cover på Magnus Ugglas gamla Jag skiter. Den gillade jag.

Jag gillade också Günther and the sunshine girls, måste jag faktiskt erkänna. Idag är hans låtar urdåliga, men när de släpptes, då gillade jag dem. Ding dong song var så klart störst.

Sommar blev det och med denna semester med familjen i Tyskland. Jag köpte massor godis, byggde en djup och lång tunnel i sanden på en strand och vi hade bokat in oss på det sämsta boende jag någonsin har bott på. Något slags bunkeraktigt ställe från andra världskriget, som man hade byggt om litegrann och där det luktade malmedel. Passande nog lyssnade jag då mycket på tyskan Blümchen. SOS Herz im not, Du und ich, Es ist nie vorbei, Taxi taxi och Liebe liebe var några av mina dåvarande favoriter.

Semestern var mitt under fotbolls-EM, då Grekland vann och sverige blev utslaget av Holland. Markoolios In med bollen var så klart en stor hit där och då, även för mig.

Sommarhittarnas sommarhit det året var dock så klart Nick and the family med den, såhär i efterhand, skitdåliga låten Hej Monica. Alla gick omkring och nynnade på den, såväl jag själv.

Jag nynnade också på Raymond och Marias ingen vill veta var du köpt din tröja.

Min största sommarhit var dock Tess med The second you sleep. Den nådde in på de svenska hittlistorna, men blev ingen större hit officiellt sett. Jag gillade den dock skarpt.

Höst och vinter blev det och då släppte Snook sin megahit, Mr Cool.

Björn Rosenström lyssnade jag också en hel del på, han och Blümchen var nog de största artisterna i mina öron under detta året. Några persoliga favoriter var Flourtanten och Muffins.

Sedan blev det 2005, men det tar vi i nästa inlägg...


Musik genom åren - 2003

Okej, just nu händer det inte så mycket anmärkningsvärt i mitt liv. Det är träning, studier, hockey och lite mer träning. Med andra ord, vardag. Därför tänkte jag här och nu börja ge er årliga sammanfattningar av vad jag lyssnade på för musik just det året, för, musik, det går ju alltid hem, eller hur?

Vi börjar med 2003. Det var året då mitt liv vändes upp och ner. Jag slutade sexan, synen blev kraftigt sämre, jag bröt handleden, jag började sjuan, jag lärde migg punktskrift och min allmänt negativa högstadietid tog sin början, mycket p.g.a. ovan nämnda synförsämring.

Här hade jag inte hittat min musikstil och jag lyssnade mest på vad som var inne, mycket blandskivor som Absolute kidz och Hits for kids, som man lyssnade mycket på när man var mindre.

Några typiska låtar för 2003 har jag dock, inte minst för sommaren, som innehöll en rad sommarhits.

Dessförrinnan var det dock DJ Sammy som hade vårens största hit, den numera riktigt klassiska covern på Bryan Adams Heaven.

Den största sommarhitten av dem alla blev sedan Alive med Da Buzz. Da Buzz hade jag lyssnat lite på även innan och skulle komma att lyssna på en hel del under de närmsta åren. Alive var en riktig sommarhit det året, såväl för mig som officiellt sätt.

En annan sommarhit det året var Antique's Moro mou. En låt som särskilt ger en bild av en solig sommardag, låten spelas på radion och mamma och jag ligger ute på en filt och läser.

Desenchantee med Kate Ryan var en annan stor hit det året. Den låten hade några i klassen redan spelat innan sommaren, men jag visste inte vad låten hette, inte förrän senare under sommaren. Jag fattar inte ett ord av texten, franska är inte min kopp, men en klassiker är det likväl för det och den är faktiskt ganska bra än idag.

Timbuktu har inte gjort mycket bra efter hans debut, enligt mig, men debuten gillade jag, och det var så klart The botten is nådd. Också det en ganska stor sommarhit.

så blev det höst och Evanessence hade två hits, Going under och Bring me to life, där den sistnämnda blev störst i mina öron.

I samband med att jag lärde känna Chris, som var min assistent under hela högstadietiden, blev E-Type's This is the way en stor hit under hösten. Ett särskilt minne med den låten var när jag och Chris åkte i hans föräldrars Mercedes A-klass, ni vet, den där lilla halvfula Mercedesen, och "gjorde en fuling". Vi svängde vid ett ställe där man egentligen inte fick svänga. Om vi lyssnade på den låten just då vet jag inte, men en skiva med den låten på hade vi igång i alla fall.

Peaches, ni vet, de som gjorde Rosa helikopter, hade också en stor hit i mina öron den hösten. Dynamit nitroglyserin hette den.

Framåt vinterkanten blev det en balad som var störst. Stacy Orrico's More to life, efter hennes debutsingel, Stuck, som jag också tyckte var ganska bra.

September släppte också nytt, We can do it, som var uppföljare till hennes debut, Lalala, never give it up. Någon som minns?

Sedan blev det 2004, men det tar vi i nästa musikinlägg...


RSS 2.0