Formbesked i Malmö

I helgen var det dags för landslagsläger nere i Malmö. Det var drygt en månad, ja, nästan två, sedan jag mötte så bra motstånd senast, under januarilägret, vilket ofta brukar leda till att jag har svårt att komma in i tempot under det första passet. Det hade jag nu med, släppte bl.a. fyra mål under en och samma halvlek när jag spelade vänsterback, till största del beroende på att jag var för långsam ut åt min stolpe. Det blir lätt så när man inte är van vid tempot och är van att spela i ett betydligt lägre sådant, men trots fyra insläppta mål, där vi har ett kollektivt lagmål på fyra mål/match, alltså två/halvlek, och där det långsiktiga målet är två mål/match och därmed alltså ett mål/halvlek, var känslan bra, trots att jag på egen hand släppte fyra mål under en och samma halvlek, vilket så klart inte är bra.

Under eftermiddagen spottade jag upp mig ytterligare och gjorde en riktigt stark insats som center vid ett tillfälle. Det kändes lugnt och stabilt rakt igenom, jag tog de bollar som kom på mig och min zon. De jag släppte in var jag inte ens på, men också här berodde det i stort på att jag var för långsam, men även att jag gick för rak ner och inte ut åt sidan när jag slängde mig.

Jag var hursomhelst riktigt nöjd med dagen och det skulle inte bli sämre under söndagen, då vi först hade ett pass där vi två och två skulle fokusera på en specifik detalj som Florim innan passet individuellt hade pratat med oss om. I mitt fall var det händer och armar jag skulle fokusera på och då speciellt det faktum att jag är långsam ut åt vänster, alltså det håll där jag har armar och händer. Jag jobbade tillsammans med Peter, men det mest konkreta kom faktiskt Florim själv med. En detalj som varken jag själv eller någon här hemma har tänkt på. Tydligen sticker jag med överkroppen lite före armarna när jag ska ut åt vänster. Det gör att armarna blir lite låsta och för att frigöra dem måste jag gå upp yttepyttelite. Det är de hundradelarna som fattas, självklart i kombination med explossivitet. Istället måste jag fokusera och träna på att släppa händerna tidigare, att glida ut med dem och helt skjuta ifrån med benen där, för armarna ska ju ut före överkroppen, så att man slänger sig längs golvet.

Det var hursomhhelst ett bra och givande pass, som fölljdes upp av ett spelpass till, det fjärde goalballpasset för helgen och det som helt klart blev mitt sämsta, rent spelmässigt. ÅTerigen fick jag spela center, men fick inte alls till det lika bra som under lördagen. Det var flera bollar som studsade, både framåt och uppåt, bollar som jag inte lyckades limma, + att jag släppte in tre-fyra mål. Därefter byttes jag ut. Nej, det var ingen bra insats, men är det något jag har blivit bättre på under det senaste halvåret så är det att skaka av mig och släppa en mindre bra prestationer. Det som har varit har varit, går inte att göra något åt, och istället gäller det att fokusera här och nu, hela tiden nästa boll, att helt enkelt inte gräva ner sig i ett iinsläppt mål eller ett misstag, något som andra spelare i vårt klubblag kan ha lite svårt med ibland. Det är lättare sagt än gjort att inte fastna i det negativa, för man gör gärna det, men Tommy, vår idrottspsykolog, har gett flera bra och användbara nycklar till just den biten.

Nu släppte jag hursomhelst min mindre bra insats och gjorde det senare bätrre när jag fick chansen som vänsterback.

Helgens sista, eller näst sista om man ska vara petig, pass innehöll en överraskning till oss. Vet ni vad det var? Nej, klart ni inte vet, men jag kan berätta det för er. Det var goalballidioten. Ni vet, idioten, när man springer fram till en punkt, sedan tillbaka och så om igen, under en viss tid. Det här är samma grej, fast mer goalballinspirerat. Man startar i grundposition, slänger sig sedan, som om det skulle komma ett skott, reser sig upp, springer fram de knappa nio meterna till mitten av planen, backar tillbaka och börjar om igen. Detta skulle vi göra i fyra minuter. Det var jobbigt kan jag lova. Jag satte upp ett eget mål i huvudet på tjugo gånger fram och tillbaka, men där överträffade jag mig själv rejält. Tjugosju gånger stannade jag på. Med det var jag och David bäst av alla. Alla låg dock väldigt tätt, mellan tjugofyra och tjugosju, så det var ingen som stack iväg åt något håll. Detta ska vi nu göra under nästa läger, som jag missar, för då är jag i Idre, och lägret efter det, för att se en utvecklingskurva.

På väg hem efter helgen pratade jag med Linda om hur helgen hade varit och när hon sa att vi skulle köra goalballidioten under måndagsträningen också, då trodde jag först att hon skojade. Det gjorde hon inte. Dock var det "bara" två minuter, för fyra minuter var kanske lite väl saftigt för vissa i vårt lag. Det var tur det, för efter de där fyra minutrarna under söndagen var jag helt död i benen. Jag rasade ihop intill väggen och det tog en stund innan andningen hade återgåt till det normala. Nu satte jag hursomhelst ett mål på femton. Hade jag hållt samma tempo under två minuter som jag gjorde på fyra hade jag landat på 13,5, och därför tyckte jag inte att femton var någon omöjlighet. Jag överträffade återigen mig själv och stannade på arton. Det kändes riktigt bra, precis som hela träningen i måndags gjorde, trots att det bara var jag, Tobbe och Julian som tränade, + Linda och jennifer som tränare. Julian kommer nämligen ev. agera backup under Sverigeserien i Stockholm senare i mars, då jag, Jennifer och Albin inte kan vara med. Det kommer därför att bli ett hopsnickrat lag som då ställer upp och i det kan Julian komma att delta. därför har han börjat träna "på riktigt" nu och jag måste säga att han gör det bra. Han har en del att jobba på när det gäller speluppfattning och försvarsarbete, men han har redan nu ett helt okej skott, så han får en klar tumme upp såhär långt.

Ser man på helgens och måndagens spel så tycker jag det både kändes och gick bättre än vad det gjorde under i stort sett hela hösten, som var lite motig och där jag inte riktigt fick till mitt spel. Nu kändes det riktigt bra och det är bara att hoppas att jag ka nå en lika hög, eller helst ännu högre, formtopp till B-EM, som är årets stora mål och som avgörs i Ungern i september. Då gäller det att vi går till final, för att då ta oss upp i A-EM igen och därigenom sedan knipa en biljett till Rio om 2,5 år. Så ja, det är en viktig period vi har framför oss nu.

Kvartsfinaldags i Sotji

Imorgon vankas det kvartsfinal i OS för Tre kronor. Den troliga motståndaren blir Slovenien, som just nu leder playoffmatchen mot Österrike med 3-0. Slovenien ska inte kunna utgöra något hot för våra svenska kronor, inte med det spel de hittills visat upp. Visserligen skrällde man och slog Slovakien med 3-1, men nej. Å andra sidan var det just vad vi sa för tolv år sedan, 2002, i salt Lake city, när Vitryssland stod för motståndet i kvartsfinalen. Ett Vitryssland som hade hängt med hyfsat bra mot Ryssland i öppningsmatchen, men sedan förlorat stort mot både USA och tyskland. på pappret skulle man inte ha en chans, särskilt inte mot ett Sverige som hade slagit både Kanada och Tjeckien i gruppen. Ändå gick det som det gick. Vi minns alla ett av svensk idrotts största fjaskon i modern tid. tre kronor tog visserligen ledningen i matchen, men Vitryssland kvitterade och med knappt tre minuter kvar att spela kom den där målvaktstavlan av Tommy Salo, som numera är sportchef i Leksand. Ett skott som knappt var ett skott, men som han tappade in och det var 4-3 för Vitryssland. 4-3 till turneringens sämsta lag, mot turneringens stora guldfavorit. Hur kan det bli så?

Här kommer idrottspsykologin in i bilden. ett inte allt för otroligt svar är underskattning. Man trodde helt enkelt att det skulle gå lättare än vad det gjorde. Jag själv har varit med om det i goalball. Man scoutar ett motstånd innan man själv ska möta dem, tycker att de har jättedåliga skott och släpper billiga mål bakåt, så det här kommer bli pease of cake, men det blir det inte. Istället kuggar ingenting i när målen framåt inte kommer, trots att det där laget släppte skitmål när man scoutade dem. Frustrationen byggs upp, kanske rentav en insikt om "vad är det som håller på att hända? Vi kan ju inte förlora mot de här!". Ändå är det just vad man gör. Det där dåliga laget slog oss, man har underskattat motståndet totalt och omedvetet byggt upp en förvissning om att det här kommer att gå bra. 99 gånger av 100 slår sverige Vitryssland, men inte den gången, just då, tyvärr.

Tolv år går fort, men även för fyra år sedan försvann vi i kvarten, då mot Slovakien, som hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen mot Norge i plaayoffmatchen. Ändå gick man in och slog ut Tre kronor. Samma sak ska inte hända i år. Henrik Zetterberg, som nu tyvärr har utgått ur den olympiska truppen p.g.a. sin skada, var en av de spelarna som var med då, som också skulle ha varit med nu. Han har nog fått de andra att förstå att det inte finns några genvägar till ett OS-guld. Även om det nu är Slovenien som står för motståndet så gäller det att köra all in och spela vårt spel och inte slarva det minsta, för det har man inte råd med på den här nivån, inte ens när motståndet heter Slovenien. Så, visst tror vi på svensk seger imorgon?

På tal om Henrik Zetterberg så läste jag innan OS att han tjänar lika mycket som 600 damspelare tillsammans. Det är helt sjukt egentligen. damkronorna, som ändå har gjort en bragd under detta olympiska spel. 1-0 mot Japan, 4-0 mot Tyskland och så förlust i gruppfinalen mot Ryssland. Man ställdes då mot Finland i kvartsfinal, en kvartsfinal där Finland var tunga, tunga favoriter, men där svensskorna gjorde en enorm krigar och laginsats, vände 1-2 till 3-2 och satte sedan 4-2 i tom kasse. Sedan tog det visserligen stopp i semifinalen mot USA, som jag sätter en slant på kommer vinna OS-guld på damsidan, så nu blir det bronsmatch mot Schweiz. Schweiz, som har en grymt bra målvakt, så det blir tufft för damkronorna att knipa en medalj. Även om man inte gör det så har man ändå gjort mer än vad de flesta hade trott på förhand. Ännu större blir insatsen när man tittar på deras förutsättningar. Jämför man dem med Tre kronor så är det som att jämföra goalball med fotboll. Det finns nästan inga pengar i damhockey, åtminstone inte i Sverige. Det gör det inte i handikappidrotten heller. Många av damspelarna pluggar eller jobbar extra vid sidan av sin elitsatsning, medan herrarna är proffs och lever på sin hockey. Det är samma sak med goalball vs fotboll. I fotboll är man proffs och lever på sin idrott. I goalball måste man jobba eller studera vid sidan av sin elitsatsning för att gå runt ekonomiskt. Därför är damkronornas insats minst sagt bragdartad under detta olympiska spel, enligt mig.

Annars då?
Ja, det är våra svenska längdåkare som har levererat. Guld på både herr och damstaffetten, silver och brons till Emil Jönsson och teodor Petersson i sprinten, silver till Charlotte Kalla i både skiathlon och 10km, silver också till Markus Hellner i herrarnas skiathlon och så guld till Johan Olsson och brons till Daniel Richardsson på 15km. 9 medaljer än så länge alltså. Damguldet i staffett är nog ändå det häftigaste av de alla. Vilken spurt hon gjorde, vår egen Charlotte Kalla. Häftigt!

Vi har också flera medaljhopp framför oss. Både de svenska herrarna och damerna är klara för semifinal i curling och så har vi som sagt Tre kronor och Damkronorna att hoppas på. Anna Holmlund och Viktor Örling-Norberg i skicross kan kanske också ta några svenska medaljer om det vill sig väl.

Jessica Lindell Vikarby hade medaljläge inför damernas andra åk i storslalom nu idag, hon låg tvåa inför detsamma, men tyvärr blev det ingen medalj där och efteråt var hon så ledsen och besviken. Jag kan verkligen förstå den känslan, när man är så nära, så otroligt jättenära, men så skiter det sig ändå. Hade nästan lust att ge henne en kram där. Ingen medalj blev det heller för Henrik Harlaut i slopestyle. Hans poäng räckte tyvärr inte hela vägen. Annars tycker jag just slopestyle, freestyle, halfpipe, bordercross, skicross och sådana mer ovanliga skid och brädsporter är ruskigt roliga att följa. Bordercross och skicross är så actionfyllt och halfpipe, freestyle och slopestyle, det är så häftigt att de ens kan göra sådana trix. Snurra 3-4 varv, volta 3-4 varv osv. Det är häftigt tycker jag, men verkar totalt livsfarligt.

Så ja, än så länge ska vi vara nöjda med vårt svenska OS där borta i Sotji.

Vi övergår till hockeyn här på hemmaplan. SHL har ju uppehåll nu under OS, men allsvenskan spelar vidare. Det drar ihop sig nu, bara sex omgångar kvar, arton poäng. Det är guldläge för Västerås och Malmö, som är tio resp. åtta poäng före Karlskrona på fjärdeplats. Det är som bekant de tre främsta som går direkt till kvalserien och just nu är det Karlskrona, som inledde säsongen fullkomligt strålande, som är utanför topp tre och får spela playoff. Det jör man just nu tillsammans med Djurgården, Rögle och Mora. Djurgården, som har varit borträknade från direktplatserna ganska länge nu, närmar sig dock och med lite tur kan man kanske knipa en direktplats trots allt.

Ännu längre ner i seriesystemet, i Div. 1, har Allettorna nu spelats klart och där inträffade en lite häftig grej. Kallinge ledde Allettan södra inför sista omgången. Då mötte man Vita hästen, som låg tvåa. Det var alltså en ren seriefinal om vem som skulle vinna serien. Hästen vann matchen med 1-2 och passerade därmed Kallinge. Det häftiga är att det var exakt samma sak som hände förra året. Då ledde också Kallinge inför sista omgången. man mötte då Hästen, som vann med, just det, 1-2 och passerade Kallinge i tabellen. Att samma lag möts i sista omgången, två år i rad och dessutom med samma förutsättningar, + att matchen slutar med samma resultat, det kan inte vara särskilt sannolikt, eller vad tror ni?

Lämnar vi slutligen sportens värld så har jag en ren chilldag idag. Jag har visserligen både städat och tvättat, men att inte ha några måsten alls, att bara ta det lugnt, skjuta allt åt sidan och bara vara, det tror jag är både bra, viktigt och nyttigt för att kunna må bra. Att ta hand om sig själv, att inte göra något alls, bara glassa omkring i mjukisbyxor, dricka kaffe och lyssna på OS, det är livskvalitet det. Så, mina vänner, se till att bara vara någon dag då och då, inte ha något inplanerat över huvud taget, helt enkelt ha en chilldag deluxe.

Såhär bor jag

Det här mina vänner, det här är exklusivt! Min första videoblogg! Jag har länge funderat på att köra en vlogg av något slag och nu äntligen har jag kommit till skott. Här nedan kan ni se hur jag numera bor, en kort genomgång av min lägenhet.

uppskattas detta så är det ingen omöjlighet att det dyker upp fler vlogginlägg i framtiden. Så, vad tycker ni?


Malmö open 2014

I helgen avjordes den tjugonde upplagan av Malmö open. För vår del var det sjätte gången vi fanns med. Jag minns första gången vi deltog, 2009, då vi hade tränat "på riktigt" i ungefär ett halvår och i stort sätt inte hade koll på någonting. Vi var kort sagt ett gäng nybörjare. Det var jag, Albin, Jennifer, Kevin, som sköt två "third time throw" i rad, Thaer, som inte kunde engelska, och Johanna, som spelade i jeans och inte tyckte att man behövde värma upp varje vecka, för "det gjorde vi ju förra veckan", som åkte dit som spelare, med våra dåvarande coacher, där den ena, som var av det kvinnliga könet, inte tyckte det var något konstigt i att promenera rakt in i herrarnas omklädningsrum och där den andra var ytterst speciell. Han visade alltid upp en fin fasad utåt, var väldigt social och skapade nätverk och kontakter, men när det kom till kritan gjorde han alltid saker på sitt eget sätt, trots att han hade noll kunskap om goalball från början. Ändå vägrade han att ta hjälp av bättre kunnande utifrån, utan han tränade oss på det sätt han tyckte var bäst och så som han tolkade saker och ting. Att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in som lärling i landslaget 2010 säger det mesta i det fallet. Jag visste ju dock inte bättre. Jag hade aldrig sett hur någon annan satt, så jag kunde inte ta efter någon annan och coachen sa ingenting. Vi körde vårt race och egentligen kan man säga att allt vi lärde oss under de dryga tre åren han var tränare var fel. Såhär i efterhand är det glasklart att som vi tränade då, som vi agerade på planen osv. inte fungerar och inte är optimalt någonstans, men där och då visste vi inte bättre.

När Linda tog över oss efter honom var det som att börja om på nytt. Hon har dock gjort underverk med oss och ser man till att det bara är drygt två år sedan hon tog över, ja, då är det en enorm utveckling hos samtliga spelare. Det gäller inte bara oss spelare. Allt är betydligt mer proffesionellt idag, såväl spelare, ledare, organisation, träning osv. Då, för sex år sedan, var vi ett gäng pajasar som inte hade koll på någonting, hade minst sagt bristfällig teknik, både offensivt och defensivt, där vi egentligen inte lärde oss någonting av värde och där majoriteten av såväl spelare som ledare tog det hela med en klackspark och inte tränade för att vinna eller bli bäst. Det var mer det sociala folk var ute efter och även på tävlingar kunde uppträdandet vara minst sagt diskutabelt. Det kanske låter hårt, men det faktum att vi fortfarande blev knockade i nästan allting efter två års träning säger en hel del om den träning vi fick. Jämför det med de senaste två åren, när Linda har tränat oss. Nu har vi börjat vinna matcher, vi har ett helt annat försvar och även en helt annan offensiv nu jämt mot då. Det ska hon ha en eloge för, Linda. Hon har verkligen vänt det här laget och hjälpt oss dit vi är idag. Att hon gör det med en sådan glädje och verkligen tycker det är kul, + att hon mer än gärna tar hjälp av bättre kunnande utifrån, gör ju inte saken sämre.

Årets Malmö open kändes till en början dock som ett steg tillbaka för min del. Jag skulle spela bredd igen, något jag inte gjort på såhär stora tävlingar på två år. Det faktum att både David och dzenan, som är de två jag främst konkurerar med om platser i landslaget, skulle spela elit gjorde ju inte saken bättre. Det konkretiserade verkligen det faktum att de ligger steget före mig just nu. såhär i efterhand känns det dock bra. Varken David eller Dzenan fick särskilt mycket speltid i helgen och det är ju det vi behöver. Jag fick mängder med speltid. Visserligen inte riktigt mot det hårda motstånd som jag vill ha, men det var ändå matchspel och jag fick koncentrera mig på andra detaljer i spelet än just tempot.

Först ut i helgen var IFAS Power. Det blev tyvärr en typisk morgonmatch, där vi inte alls nådde upp i någon högre nivå. Det var främst defensivt som det brast. Bollar studsade över både händer och fötter, bollmötet och timingen i detsamma var inte alls bra och IFAS kunde enkelt vinna matchen med hela 14-7.

Nej, det var ingen av våra bättre matcher, men det var bara att ladda om för nästa match, mot Peja, från Kosovo. Vi hade scoutat dem lite innan matchen och konstaterat att de inte hade någon vidare offensiv, men att de var ganska stabila bakåt. Det gällde därför att inte bli otåliga om målen inte kom, att ha tålamod och fortsäta jobba metodiskt. Det gjorde vi bra. Vi tog ledningen med 1-0. Sedan kvitterade de visserligen till 1-1 och då kändes det väl lite sådär, men vi kunde dock återta ledningen och gå till pausvila med 3-1 på tavlan.

I andra halvlek rullade det sedan bara på. Vi gjorde 4-1 och 5-1 och därefter slappnade vi verkligen av. Det var inga hårda bollar vi fick mot oss, men vi gjorde vad vi skulle, limmade dem, spelade tryggt och stabilt och kunde slutligen vinna med 12-2. Vår första knock någonsin, vilket så klart kändes väldigt bra.

Nöjda med matchen laddade vi om för dagens sista match mot BSI Majolarna, som vi också hade scoutat litegrann innan matchen. De hade en skytt som sköt riktigt bra, men de andra hade inga jättefarliga skott, men också dessa hade en bra defensiv, så samma sak gällde egentligen här som mot Peja, att jobba metodiskt och inte bli otåliga om målen inte kom och stressa upp oss över det. Vi behövde dessutom vara mer på tå, för skotten mot oss skulle bli betydligt bättre än mot Peja. Som kuriosa kan nämnas att killen med det hårda skottet senare vann hela skytteligan i breddklassen.

Matchen då?
tyvärr lyckades vi inte alls med vad vi hade sagt innan och personligen var det helt klart helgens sämsta match. Vi hamnade snett redan från början. Det var farligt redan på deras första skott och det andra gick i mål. Jag släppte fyra mål bara i den första halvleken och det är inte okej någonstans. Alla målen var dessutom slarv med händer och fötter, kanske lite bristande fokus, så det var bollar som jag egentligen skulle ha tagit. 10-5 stod det i halvtid och då byttes jag ut. Både jag och Linda var inne på samma spår där, för det fungerade inte alls för mig där och då. Jag försökte hitta samma lugn och stabila känsla som mot Peja, mmen misslyckades totalt.

Jennifer kom hursomhelst in och gjorde det bra. Från min position på bänken tycker jag att hon räddade upp hela matchen för vår del. Själv tyckte hon inte alls det kändes bra, men ändå gjorde Majolarna bara 3-0 i andra halvlek. Det att jämföra med 10-5 i första. Det är viss skillnad.

13-5 slutade alltså matchen och Linda var allt annat än nöjd efteråt. Vi var inte heller nöjda, inte alls. Det var en riktigt dålig match, men det var bara att åka tillbaka till hotellet, gå ut och äta, sedan sova och ladda om till sista gruppspelsmatchen under söndage n.

Den spelades mot Nottingham. De hade vi inte hunnit scouta så mycket innan matchen, men likt Peja hade de ett ganska stabilt försvar, men inga mästerskyttar. Samma sak gällde därför här som mot Peja. Jobba metodiskt och behålla lugnet även om målen inte ramlade in. Den här gången gjorde vi det återigen bra. Det var ett helt annat fokus och en helt annan känsla än mot Majolarna och vi gick till pausvila med 5-2 på tavlan.

I andra halvlek gjorde de ganska snabbt 5-3. Ofta har vi då haft en tendens att vika ner oss och släppa in fler mål, tills motståndarna är ikapp och förbi, för att slutligen vinna matchen. Så blev det dock inte nu. Vi gjorde istället både 6-3 och 7-3 och sedan rullade det bara på, precis som mot Peja. Det där lugnet och stabiliteten i defensiven och vårt spel i stort infann sig och vi kunde slutligen vinna komfortabelt med 12-4.

Det innebar att vi slutade trea i vår grupp, bakom Majolarna och IFAS. Vi fick därmed möta trean i andra gruppen i match om femteplatsen i tabellen. Det visade sig bli Belgrad, ett lag vi inte heller hade hunnit scouta så mycket, men som vi hade hört hade såväl en bra offensiv som defensiv. Det gällde alltså, precis som mot Majolarna, att vara på tå, distinkta i vår defensiva aktion och ha tålamod framåt. Det gjorde vi bra även denna gången. Till en början var det dock jämnt. 2-2 stod det, innan vi kunde göra 3-2 på straff. I andra halvlek fortsatte vi att spela lugnt, tryggt och stabilt. Vi gjorde vad vi skulle och det räckte till seger med 8-4. En mycket stabil och väl genomförd match får jag säga. Tycker nog det var helgens bästa insats, från samtliga spelare. Vi jobbade tillsammans, satte bollarna där de skulle sitta och hade ett kompakt försvar. Kort sagt, en bra match.

Trots de två mindre bra matcherna så är jag ändå nöjd med helgen. Vi vann 3/5 matcher och bara det är stort för att vara vi. För bara två-tre-fyra år sedan var det inte alls ovanligt att vi blev knockade med 10-0 eller 11-1. Den tiden känns långt bort nu, även om det blev 7-14 mot IFAS och 5-13 mot Majolarna. Det är ändå ett helt annat spel nu jämt mot då. Det är en stor förvandling bara på de här senaste två åren. Tänk om Linda hade tränat oss från början. Jag undrar hur långt fram vi hade legat då?

Vi avslutar med den årliga statistiken från Malmö open, från 2009 och framåt. Förra året exkluderar vi dock, för då spelade jag elit, så det går inte riktigt att jämföra, men såhär har det sett ut genom åren:

2014 - 44-37 (+7)
2012 - 12-34 (-22)
2011 - 15-39 (-24)
2010 - 9-41 (-32)
2009 - 10-43 (-33)


Musik genom åren, 2005

2005 var året då min musikstil reviderades radikalt. Det var då jag upptäckte den elektroniska musiken. Jag gick i åttan och det skulle vara hög volym med mycket bas. Det ska det fortfarande vara och det här är fortfarande musik som jag mestadels lyssnar på.

Året började dock med Mimikry och Lirarnas lag, en låt jag lyssnar på än idag.

Heman hunters, ni vet, Berts band i serien, lyssnade jag också på. Några låtar var med de riktiga Heman hunters, som t.ex. Är det såhär, och vissa låtar var med några killar som skulle föreställa Heman hunters, som t.ex. Moppe.



Sedan hittade jag den låt som blev inträdet till den elektroniska musikens värld, Clubraiders med låten Move your hands up. Hur jag hittade den minns jag inte riktigt, men tror det var min dåvarande bästa vän som spelade den för mig.

Våren gjorde sitt intåg och med den kom Groove Coverage in i bilden. Första låten jag hörde med dem var 7 years and 50 days, en låt jag fortfarande lyssnar en del på, då det är en av deras bästa låtar. Den och Little June blev väl störst här, men även Runaway, Milion tears och Moonlight shadow var stora.



Da Buzz fortsatte att hänga med och nu var det Cause I need your love som var den största hiten.

Lite Eurodance fick vi in i bilden också, främst genom E-Type med låten The predator, en låt som påminner mig om då jag hade praktik på stadsbiblioteket i Norrköping, då Chris, min assistetnt, och jag spolade band, flyttade kassettböcker, sköt gummisnoddar på varandra och hade "hissduell" varje dag.

April övergick i maj, med varma och härliga dagar, konfirmation och en rad nya hits, många som jag lyssnar på än idag. Alice Deejay och Special D kom in i bilden. Alice Deejay med klassikerna Will I ever och Better of alone, som jag tror att många känner igen, och Special D med främst Come with me.





Plojmusik lyssnade jag också en del på. Lite Rally och Dr. Alban, där Tio små moppepojkar nog var den största hiten, och Mora Nisse, ni vet, han som har gjort Volvo 142, nu med Skejtaridioti.



Groove coverage fortsatte att inta scenen, nu med The end.

Sommaren kom och precis som de flesta andra den sommaren lyssnade jag på Schnapi...

Groove Coverage fortsatte med God is a girl och Poison.



Special D fortsatte med Me and my lover, en riktigt bra låt som jag fortfarande lyssnar på och som verkligen påminner mig om den sommaren.

Den låt som dock påminner mig mest om den sommaren och som är en outtröttlig klassiker, det är Gigi D'Agostino med låten L'Amour toujours. Det var en låt som jag hade hört tidigare och som jag försökte få tag i under flera veckors tid utan att lyckas. Jag visste inte vad den hette, men så råkade jag ladda ner den samtidigt som jag laddade ner lite Alice Deejay. Tror ni jag blev glad?

Scooter ska vi inte glömma bort. Jag hade redan tidigare år lyssnat lite på honom, bl.a. Weekend och The night från 2003, men nu blev Nessaja en riktigt stor hit.

Kelly Clarkson slog igenom med Since you've been gone och de norska tjejerna i Lilyjets hade en liten sommarhit med låten Going blind.



Sommaren gick mot sitt slut och då var det Barthez med låten On the move, Siria med låten Endless summer, N-Trance med låten I'm in heaven och Lady violet med klassikern Inside 2 outside som dominerade.







Hösten kom och då blev det lite tyngre dansmusik, Harddance och Hands up dominerade. Tune up med låten Another day, 2 Vibez med Always be mine och Just 4 you.





Alex Megane med låten Huricane var också den riktigt stor och Cascada gjorde sitt intåg på allvar med Everytime we touch. tidigare under sommaren hade Bad boy funnits med i bilden, men det blev aldrig någon jättehit för mig. Everytime we touch blev betydligt större.



DJ Aligator med Davaj davaj var också en riktigt bra låt enligt mig.

Så avslutades året och jag hoppas inte att ni fick en hjärtattack av kontrasten i mitt musiklyssnande jämt mot tidigare år som jag har gått igenom, 2003 och 2004, som ni hittar längre ner.


RSS 2.0