En svajig vecka och tankar kring elitidrott

Den gångna veckan har gått väldigt mycket upp och ner. Det började med ett riktigt bra styrkepass i tisdags där jag höjde från 82 till 87kg på enbens benböj, från 57 till 62kg på enbens vader och från 75 till 80kg på enbens marklyft. Det var ett roligt pass, ett sådant där pass där allt bara flyter på och det är riktigt kul att träna.

I onsdags blev det dubbla träningspass. Först ett intervallpass där jag har snott idén från Leksands sommarträning förra året. Passet är väldigt intensivt, men tar bara 15 minuter att genomföra. Ett tips om ni vill ha ut mycket på kort tid. Man cyklar allt man har i 20 sekunder, vilar i 10 sekunder, kör allt man har i 20 sekunder, vilar 10 osv. Detta upprepas 30 gånger.

Till skillnad från ett vanligt intervallpass, där det är mycket fokus på hjärtats återhämntning och kapacitet, så blir det här ett mer intensivt och jobbigt pass rent orkesmässigt. Pulsen stegras hela tiden. Den går upp rejält under de 20 sekunder man cyklar, går ner litegrann under 10 sekunder och går sedan upp ännu högre nästa 20 sekunder. Att cykla i 20 sekunder låter kanske inte mycket, men efter några gånger är man ganska trött och mot slutet är det grymt jobbigt. Testa!

Onsdagens andra pass blev ett skott/teknikpass som var helt okej. Jag fortsatte att försöka slipa detaljer i min skotteknik. Att ta alla tre stegen, komma ner tillräckligt djupt när jag släpper bollen, så att det inte blir hög boll, och få med vridningen på bålen varje gång. Det är många bitar som ska stämma och det är mycket teknik bakom det hela. Det gäller att bara nöta, nöta och nöta ännu lite mer, för till slut kommer rörelsen sitta där, precis som den ska.

Efter dessa tre relativt bra pass kom så den stora dippen. Det var ingen liten dipp heller. Fredagens intervallpass var det sämsta på länge. Jag sprang 2x3min på löpband och körde de resterande 3x3+3x2min på cykel. Jag startade i 15km/h och redan där kändes det som det gick väldigt fort. Jag avslutade trots det på 16,5km/h på den första löpintervallen och 17km/h på den andra. Med tanke på att jag kom upp i 16,7km/h senast jag sprang en fyraminutersintervall så var resultatet inte jättebra, men det var fruktansvärt jobbigt och mot slutet på den andra intervallen stod det "error" på skärmen. Tekniken i löpningen fallerade totalt och jag hade ett väldigt tungt nerslag när jag sprang. Inte alls bra med tanke på mina tidigare benhinneproblem etc.

Ett dåligt pass följdes upp av en nästan ännu sämre lagträning igår. Linda jobbade, Tobbe var på någon träningshelg inför Haninge open i showdown och Albin var helt enkelt inte där. Så jag, Jennifer och Louise tränade själva.

Känslan innan passet var inte bra, men uppvärmningen kändes bra och ett litet ljus tändes och med det en förhoppning om att träningen kanske trots allt kunde bli bra, men icke. Vi började med att spela match, 2 mot 1. Louise sköt och Jennifer släppte in 3-4 skott på rad. Jag vet inte vad hon höll på med. Även jag gjorde några riktiga grodor. Jag släppte bl.a. ett skott mellan smalbenen. Där ska det bara inte gå in några bollar och då skjuter inte ens Louise särskilt hårt. Fokus var inte alls där och vi avbröt övningen för att istället köra lite precision. Det började bra. Jag satte 3/4 skott, men sedan gick det utför även där och det slutliga resultatet stannade precis under godkänt, 12/26 skott. 50% har jag sagt till mig själv är minimum för godkänt.

Därefter blev det lite explosivitetsövningar, vilka var de övningar som kändes klart bäst under passet och jag tog hela 9/10 skott när vi körde ytterkanter.

Vi avslutade passet med ännu lite match. Den här gången fick jag vara själv på ena sidan och det gick bokstavligen skitdåligt. Jag försökte pressa på Jennifers ytterkanter, men träffade inte alls där jag ville. Jag tänkte även utnytja tillfället när jag var själv på den sidan att rädda lite straffar, men jag tror inte att jag tog ett enda av alla de skott som Jennifer sköt. Det gick för snabbt. Jämför man med elitnivå så skjuter hon inte ens hälften så hårt som vissa av de killarna kan göra, även om hon har börjat få till sina skott riktigt ordentligt nu på senaste. Det är alltså skott jag i normala fall ska ta, men inte denna dagen.

Veckan avslutades dock bra med ett styrkepass idag. Till en början kändes det lite segt och jobbigt även denna dag, men efter att jag hade ätit lunch fick jag världens energi och den satt i hela passet, som gick riktigt bra även det. Inga höjningar dock, men ändå skönt att vända en så negativ trend som de senaste dagarnas träningspass ändå har varit.

Det är under och efter sådana pass i fredags och igår som man får sätta sig ner och tänka igenom allt lite extra, helt enkelt påminna sig själv om varför man gör det här. Att elitidrotta är nämligen ingen lek. För att nå världseliten går det inte att glassa igenom allt och tro att man ska nå dit ändå. Nej, det krävs många, många timmar på gymmet och på planen, många timmars nötande av detaljer i såväl skott som försvar och varje pass är viktigt för att nå det slutgiltiga målet.

Tränar man "som vanligt" kan man en dag känna att det känns tungt och man har absolut ingen lust att träna. Då gör man inte det. Den valmöjligheten finns så klart här med, men väljer man den vägen når man inte toppen, det kan jag nästan lova. Det finns anledningar till att skippa ett träningspass här med, men det ska vara fullgoda anledningar, inte att man har lite ont i huvudet, att det har varit en lång jobb/skoldag eller att det är motorträff på Mantorp park ikväll. Som elitidrottare måste man offra vissa saker. Träning och tävling tar upp en himla massa tid och det är något man måste vara medveten om när man ger sig in i det. Man kanske inte alltid kan träffa kompisarna eller åka på en weekend någonstans, för då är det träningsläger eller tävling någon annanstans. Idrottandet blir som en livsstil. Det handlar inte bara om att träna, utan det är kost, återhämtning och det sociala livet som ska in i pusslet också, vilket kanske inte alltid är det lättaste, men då får man som sagt offra något som man egentligen skulle velat ha gjort, för, som sagt, att nå världseliten är ingen lek och det går inte att glassa sig dit.

Som elitidrottare har du också vissa förväntningar och krav på dig och det gäller att kunna hantera de på ett bra sätt, att ha ett starkt psyke och att klara av den mentala press som ställs på dig. Det är en stor skillnad jämt mot om man tränar "som vanligt". Då gör man det bara för att man tycker det är kul, kanske för att se bra ut och få större muskler eller att orka springa längre. På elitnivå gör man det också för att man tycker det är kul i grunden, men elitvägen är betydligt hårdare och mer strikt än den vanliga vägen, det går som sagt inte att skippa ett pass bara för att man känner sig lite nere, som man kanske kan göra på den vanliga vägen. Alla pass går självklart inte bra, men som jag skrev så gäller det då att påminna sig själv om varför man gör detta.

För min del är Paralympics i Rio om drygt tre år mitt stora mål. Bilden jag har framför mig är jag själv, tillsammans med de övriga fem som får åka dit, iförda blågula tröjor, precis innan en match, inför fullsatta läktare med x antal tusen på de samma. Det är den bilden jag frammanar i mitt huvud när det går lite tyngre under ett pass. Jag vet vad som krävs för att nå dit, jag vill verkligen nå dit och därför biter jag ihop och kör vidare, istället för att avbryta och skita i passet för att det gick så dåligt.

Slutmålet är det primära målet, men det är inte det som är det viktiga. Hur mycket man än vill någonting så är det vägen dit som räknas. Det gäller egentligen allting här i livet. Sitter jag bara hemma framför datorn spelar det ingen roll hur mycket jag vill komma till Rio, jag kommer garanterat inte att nå dit. Nej, det är vägen fram till det slutgiltiga målet som räknas och här återkommer vi till det där med att varje träningspass är viktigt. Varje lyft under styrkepassen, varje avklarad kilometer under intervallpassen, varje räddad boll under en match eller träning, allt ingår i vägen mot det primära målet. Lägger jag inte ner de där timmarna på gymmet och på planen som krävs, då kommer jag inte nå det primära målet. Svårare än så är det inte.

Det låter kanske enkelt och självklart, men det krävs mer av dig som person än man kanske kan tro. Främst mentalt. Att orka och framförallt vilja lägga ner den tid och energi som krävs för att nå toppen. För det är trots allt det mest grundläggande av allt. Att man har viljan och motivationen till att verkligen kämpa och ge allt man har för att nå det där slutgiltiga målet, även när det känns hopplöst och ett pass precis har gått käpprätt åt helvete. Då gäller det att ladda om, släppa det och se framåt mot nästa pass i raden av nödvändiga pass för att nå målet.

Där har ni lite att fundera över!


Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Jag har egentligen aldrig lyssnat så mycket på Håkan, även om han har gjort några ganska okej låtar genom åren. Den senaste veckan har just dessa låtar fått lite extra liv på nytt och så har han ju kommit med ännu en sådan där låt som faktiskt är rätt så bra. Jag gillar den här låten skarpt måste jag säga. Läs, lyssna och begrunda nedan!

"Jag är sexton år
Jag är platsen dom aldrig upptäckte
Jag är en storm från ingenstans
Jag kan krossa ditt hjärta

Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig

Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig

Jag är tjugofyra
Bara en liten gnista
Bara ett ord kan sätta eld på en skog

Jag kan älska dig just som den där elden
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig

Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig
Om du leker med mig
Det kommer aldrig va över för mig

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig

Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
det kommer aldrig va över för mig."

Texten är hittad på Svenskalyrics.se och här nedan har ni låten, som vanligt.

 

 

Hockey-VM på hemmaplan

Tre kronor har inte alls imponerat i VM under gruppspelet. Förlust 1-3 mot Schweiz och 0-3 mot Kanada, seger med bara 2-0 mot Slovenien, 4-2 mot Danmark, 2-1 mot Vitryssland och Tjeckien och storseger med 5-1 mot Norge. Inte alls särskilt övertygande, men trots det slutade man trea i gruppen och fick därmed möta tvåan från samma grupp, Kanada, i en kvartsfinal.

Vad gör man då? Jo, man går in och gör turneringens i särklass bästa match och vinner med 3-2, trots att Alexander Edler åkte på ett matchstraff tidigt i matchen för en tveksam knätackling. Jag såg det inte själv, men jag är skeptisk till domslutet. Utvisning, visst, men matchstraff, tveksamt.

Sedan gör Kanada 1-0 på det och läget såg frustrerat ut i det svenska lägret, men så kom kvitteringen i inledningen av tredje perioden. Niklas Danielsson smällde in 1-1 från blå i spel fem mot fyra. Sedan gör samme Danielsson 2-1 till Sverige på exakt samma sätt. Tyvärr blev glädjen kortvarig, för Kanada kvitterade kort därefter och de sista minuterna blev en riktig nagelbitare.

Kanada pressade på ganska bra, men Johnas Enroht var kung i mål och såg till att matchen gick till förlängning. En förlängning där det kunde sluta hur som helst. Chanser åt båda håll, men två stabila målvakter och två stabila backuppsättningar gjorde att det blev straffavgörande. Där inledde Kanada med att missa. Enroht räddade. Sedan lurade Loui Eriksson Mike Smith i Kanadamålet upp på läktaren och lade in 1-0 för Sverige i mål. Sedan kvitterade Kanada i andra straffomgången och i tredje missade båda två. Det innebar golden shots och där var Sverige först ut. Fredrik Pettersson gjorde sig redo, tog pucken och smackade in den i nät bakom Smith, ett rappt slagskott som han inte hade en chans på. Jordan Eberle hade då pressen på sig, var tvungen att överlista Enroht, men Johnas Enroht gjorde precis som Tommy Salo gjorde under OS 1994, han räddade den avgörande straffen och Sverige stod därmed som segrare av matchen, vilket innebar respass för Kanada i kvarten, i år igen.

Det var en riktig rysare och jag satt som på nålar där hemma i soffan. För den oinsatte är det svårt att förstå hur en simpel hockeymatch, där två lag åker omkring på en isyta, jagandes en liten svart gummibit och försöker göra mål på varandra kan frambringa så enormt starka känslor, men ni som är insatta i hockeyns värld, sportens värld över huvud taget, ni vet nog vad jag pratar om. Man sitter där, på helspänn och håller nästan andan när motståndarna kommer i en kontring eller attack. Det svartnar nästan för ögonen och hjärtat slår mer än dubbelt så hårt som i vanliga fall. Handen är krampaktigt knuten om fjärrkontrollen eller soffans armstöd och när Sverige så gör mål, då sjunker man nästan ihop av lättnad, när anspänningen släpper och man kan slappna av igen. Ett leende sprider sig över ansiktet och känslan av att matchen är i hamn är enorm.

Egentligen frambringar klubblagshockeyn betydligt mer känslor än landslagshockeyn, men matchen mot Kanada var en riktig rysare, precis som en del JVM-matcher har förmågan att bli, och då är det riktigt kul.

Annars är kvalserien årets höjdpunkt när det gäller känslor. Detta ständiga räknande på tabeller och resultat, för att, i mitt fall, Leksand ska gynnas på bästa möjliga sätt. När matchen man har sett fram emot sedan den senaste matchens slutsignal ljöd äntligen är där sitter man klistrad framför TV:n eller datorn, med webbradion i öronen och Stats.swehockey.se flitigt uppdaterad för att hålla koll på, främst de övriga två matcherna i kvalserien, men även de tre matcherna i kvalserien upp till allsvenskan och SM-slutspelet, dit vi hoppas att Leksand kan ta sig om knappt ett år, efter elva år utanför detsamma, nu när vi äntligen är tillbaka i svensk hockeys finrum, i Elitserien, där vi verkligen hör hemma.

Känslan tidigare i våras, den 30 mars 2013, när Leksand gästades av Rögle i ett fullsatt och gungande Tegera arena och saken blev helt 100% klar, att vi äntligen är tillbaks i Elitserien, ja, den går inte att beskriva. Jag satt med tårrar i ögonen där i TV-soffan och kände mig helt salig. Att vi äntligen hade lyckats, äntligen nått vårt mål, efter alla år av misslyckanden, när det har varit så nära och rubriker i landets tidningar som "Sämst när det gäller" har lyst mot oss blåvita fans runtom i vårt avlånga land. Samma lycka som nu infann sig, samma känsla av tomhet har innfunnit sig de senaste sju åren, när vi har snubblat på mållinjen, varit så nära, men inte räckt hela vägen. När kvalseriens sista match har varit över och man sitter där framför datorn, utan att egentligen se någonting, kanske stirra rakt in i väggen medan tyngden i bröstet växer sig allt större. Känslan av att "jaha, det var det det. Ännu ett år i Allsvenskan då".

Det är svårt att beskriva hur hockey kan ha en så enorm känslomässig inverkan på en person. ni som inte bryr er ett dugg om hockey eller annan idrott kan nog inte förstå det, men ni som är insatta i hockeyns värd, ni vet precis vad jag pratar om. Känsloaspekten inrymmer allt från den mest fantastiska av euforiska lyckor till den mest deppiga stämning man kan tänka sig.

Går vi så tillbaka till VM så stannade Tre kronors succe inte vid kvartsfinalsegern mot Kanada. Nej, tidigare idag stod Finland för motståndet i semifinalen och Sverige gör ytterligare en bragdartad insats. Inte riktigt med samma känslomässiga inslag som matchen mot Kanada, men Johnas Enroht håller nollan och håller kvar Sverige i matchen, särskillt i andra perioden, när Finland trycker på som tusan. Istället går Loui Eriksson in och trycker in 2-0, mitt i all finsk press. Han var assisterad av Henrik Sedin, som slog en fullständigt briljant passning fram till Loui, som då bara hade att slå in pucken i nät bakom Ranta i det finska målet.

Nu väntar antingen USA eller Schweiz i finalen imorgon. Vilket av dem båda nationerna det blir avgörs nu ikväll. Schweiz, som har överraskat de flesta under detta VM och vunnit det mesta, och USA, som krossade storfavoriterna Ryssland i kvarten med hela 8-3!

Vädret idag har varit helt fantastiskt. Igår var det ännu bättre. Klarblå himmel och strålande sol, 26 grader, lite kaffe och några avsnitt Rederiet ute på altanen gjorde dagen fullbordad. Vilken härlig dag!

Träningen den här veckan har också den gått bra. I tisdags sprang jag 2x5min och i onsdags 2x4min, vilket är bra för att vara jag. Tempot är jag också nöjd med. Femminutersintervallerna startade jag i 13 resp. 12km/h och avslutade i 15,5km/h. Fyraminutarna startade jag i 13km/h och avslutade som bäst i 16,7km/h. Så jag är nöjd.

I tisdags fick jag också för mig att testa hur mycket bandet gick att höja rent lutningsmässigt. Det gick ännu mer än vad jag lutade det, men när det kom upp i 15,5% lutning, då fick det räcka tyckte jag. Sedan sprang jag i en minut i den oerhörda lutningen. Bara i 10km/h, men det räckte gott och väl. Det blev en helt annan löpning än i vanliga fall, men det var faktiskt skönt för vaderna.

Om ni har lika fint väder hos er som jag har, då tycker jag att ni ska droppa allt ni gör inomhus och gå ut i det fina vädret, för det är ju sommar!


Andra omgången av Sverigeserien 2013

Så var andra omgången av Sverigeserien 2013 avslutad. Första tävlingen någonsin här på hemmaplan, i Linköping.

Som jag har nämnt tidigare gick det inte jättebra under första omgången av årets serie, uppe i Stockholm, då jag inte var med p.g.a. knäskadan. Vi samlade visserligen ihop 6 poäng, vilket placerade oss på en fjärdeplats i tabellen, före FIFH Malmö på den femte platsen, men vi hade en målskillnad på hela 48-75 (-27) på sex matcher, vilket inte alls är speciellt imponerande...

Just FIFH Malmö stod för motståndet i helgens första match och till en början hade jag lite svårt med timingen i bollmötet, för att det gick så långsamt. Jag har ju inte spelat bredd sedan i december och det är lite skillnad mot att spela Elit under Malmö open, SM eller att träna med landslaget under våra läger.

Matchen blev hursomhelst en svängig historia, där vi ryckte åt oss en ledning med 2-0. FIFH kunde dock vända på steken och gå till pausvila med 4-2 på tavlan.

I andra halvlek biter vi ihop och går ikapp till 4-4. Sedan orkar vi inte riktigt hela vägen, orken börjar tryta mot slutet och det rinner iväg lite onödigt mycket. Det stod 6-5 till FIFH's favör med bara några minuter kvar att spela, men då kapitulerar vi totalt och släpper tre mål till, vilket gör att de kan vinna med 9-5 och därmed ta sin första seger under Sverigeserien 2013.

Dagens andra, och sista, match spelades mot Stockholmslaget IFAS, med de tre gamla landslagsspelarna Maria Wåglund, Winter Andersson och Josefine Hjälmestål, + Per och Per. Även detta blev en jämn historia, där IFAS slutligen kunde gå segrande ur det hela med 5-7.

Hade vi inte straffat bort oss hade vi åtminstone haft en poäng där. Vi hade visserligen domsluten på vår sida, för det var många höga bollar som det inte blåstes för, men några straffar fick vi ändå emot oss och de släppte vi in. Jag tror dessutom att jag missade en straff om jag minns rätt.

En sur förlust, men jag tyckr ändå att vi håller ihop spelet på ett bättre sätt än under matchen mot FIFH. Vi får inte den där dippen mot slutet, utan håller en jämn nivå hela vägen, vilket är bra. Sedan räcker det tyvärr inte för poäng, men jag tycker ändå det är en match som vi ska vara nöjda med.

Indisk mat väntade senare på kvällen innan det var dags att sova. Klockan ringde nämligen redan 06:20 på söndagen, för vår första match för dagen startade redan 08:30. Det var återigen FIFH som stod för motståndet och precis som under lördagen blev det en jämn batalj. FIFH kunde dock gå till pausvila i ledning med 4-3.

I andra halvlek gör vi det återigen bra och vänder matchen till 5-4. FIFH gör dock 5-5 och 6-5 och tar tillbaka komandot i matchen. Till slut lyckas vi få till ett kryss, 8-8, även om vi pressade på ganska bra där under den sista minuten för att ta tre poäng.

8-8 är godkänt, men det är fortsatt relativt mycket mål bakåt och vi hade en klar tendens att tappa fokus när vi hade likaläge eller låg i ledning, vilket gjorde att FIFH kunde kvittera eller ta ledningen relativt snabbt igen. Det är i sådana lägen det är totalt fokus på försvar, men tyvärr lyckas vi inte med det i den här matchen.

Dagens andra motståndare var Göteborg, som jag måste beröma litegrann. De flesta av de spelarna började träna "på riktigt" i höstas, utom David och Lisa, som har tränat betydligt längre. Resten av killarna har inte ens tränat ett år, men har tagit jättekliv framåt och är redan nu i princip på vår nivå, trots att vi har tränat i snart fem år. De lyckades samla ihop hela 12 poäng under första omgången av serien i år, så i det laget finns massor av talang och de skulle fortsätta att plocka poäng under denna helgen.

Vår förstahalvlek var inte alls bra. Det var alldeles för många individuella misstag och Göteborg kunde gå till pausvila i ledning med hela 7-1. Detta trots att David, som är deras klart bäste skytt, satt på bänken hela halvleken.

I andra halvlek biter vi dock ihop ordentligt och gör både 7-2, 7-3 och 7-4, innan vi drar på oss en straff för ilegal coaching, d.v.s. när bänken pratar med spelarna på planen efter att domaren har sagt "quiet please". Straffen släppte vi in och det var 8-4, men vi replikerade med 8-5 ganska snabbt, men sedan orkade vi inte ta ikapp mer och Göteborg kunde ta ännu en seger, nu med 9-5.

Två matcher återstod av helgens matchspel och först ut var återigen IFAS. Här skulle det bli betydligt mer målsnålt, men vi kunde göra både 1-0 och 2-0 i inledningen av matchen, innan det uppstod en liten kommunikationsmiss och jag råkade passa bollen i mål när jag skulle passa Jennifer. En miss jag får ta på mig. Vi utökade dock ledningen till 3-1, men innan paus kunde IFAS reducera fram till 3-2, varefter de också kunde vända på steken i andra halvlek genom att först göra 3-3 och sedan också 4-3. Vi gav dock inte upp, utan fortsatte att spela vårt spel och fick också in en kvittering fram till 4-4 och med bara några minuter kvar att spela satt också 5-4 i nät. Till skillnad mot i matchen mot FIFH, när vi tenderade att tappa lite fokus när vi låg i ledning eller hade likaläge, höll vi här fokus uppe till 100%, attackerade varje boll och såg till att inga fler mål föll i matchen, vilket innebar helgens första seger, första segern på hemmaplan, med 5-4.

Det är en match som jag tycker att vi ska vara riktigt nöjda med. Vi behåller lugnet och kör vårt spel hela vägen, får vissa av deras spelare lite ur balans och utnytjar deras svagheter, samtidigt som vi håller uppe vårt eget försvar och spelar tryggt och disciplinerat. Kort sagt, en match jag tycker att vi ska vara klart nöjda med!

Helgens sista match spelades mot Brukarhuset, som hade förstärkt sitt ordinarie lag med två gamla landslagstjejer, Sofia Naeström och Anna Dahlberg.

Det märktes att det var sista matchen för helgen redan från start. Det fanns ingen riktig taggning, som det hade funnits i de andra matcherna, spelet kändes lojt, avslaget och bitvis ofokuserat. Klart att fem matcher under helgen sätter sina spår, men det är samma för alla, så det är ingen ursäkt. Vi gör hursomhelst en dålig första halvlek och Brukarhuset kan gå till pausvila med 5-1 på tavlan. Vårt enda mål kom på straff.

I andra halvlek rycker vi dock upp oss, skärper till försvaret och är mer noggranna i detsamma och släpper inte in något mål bakåt. Tyvärr gör vi inte heller några mål framåt, vilket gör att det fortsatt står 5-1, tills jag drar på mig en hög boll. Straffen släppte jag in. Skottet efter blev också en hög boll och även den straffen släppte jag in. Jag tappade fokus totalt och blev irriterad. Jag ville byta ut, för att sitta ner på bänken i några minuter, ta några djupa andetag och sedan kanske byta in igen om det behövdes, men Linda ville inte göra något byte, så vi fick kämpa vidare och jag släppte inte in några fler mål efter det. Brukarhuset kunde dock vinna enkelt med hela 9-1.

Personligen var det min klart sämsta match för helgen. Nästan fem hela matcher gör att kroppen blir sliten och här i helgens sjätte och sista match lyckades jag inte hålla fokus uppe hela vägen och då blir det lätt så. Tyvärr var det just den matchen som större delen av min släkt fick se, förutom de som jobbade som funktionärer under helgen, mamma och pappa. De gjorde det bra, trots att mamma var så nervös efter funktionärsutbildningen i lördags och inte trodde att hon skulle klara det, men det gjorde hon.

Detta var som sagt vår första tävling som arrangörer och vi fick massor av beröm, både från domare och andra lag. Ett mycket bra arrangemang och nu hoppas vi på att det blir fler tävlingar på hemmaplan, för det är trots allt lite speciellt att spela på hemmaplan, inför lite publik där man vet vilka vissa av dem är. Det är dock mycket att fixa och dona med innan en tävling, saker som man oftast inte tänker på när man bara åker till och ifrån en match. Det är domare och funktionärer som ska fixas, domar och funktionärsscheman, spelschema, mat och mellanmål, boendeförslag åt de olika lagen, transport, hallbokning, nycklar och koder till dörrar etc. Så det är mycket att göra utöver skälva tävlingen.

Ett pressmeddelande till media skickades också ut innan helgen, men vi tyckte det var väldigt lite mediafolk på plats i lördags, men igår var det bättre. Jennifer blev intervjuad av Coren24, Coren, Östergötlands största morgontidning, var på plats och tog lite bilder och följde oss under en del av dagen, gjorde lite intervjuer och så, + att Östnytt var på plats och gjorde ett reportage som visades på TV igårkväll. Det var min första TV-intervju, men jag tycker det gick bra och jag försökte tänka på vad vi har lärt oss under vår mediaträning, "korta och kärnfulla svar" och jag är nöjd med resultatet.

Vill ni se Östnytts reportage hittar ni det här, på SVT play och Correns relativt stora artikel hittar ni här, på Corren.se.

 

Kafé bärs

Tjäääna! Välkomna till Kafé bärs, programet för alla er som gillar att ta en bira och snacka lite med polarna...

Tycker de är härliga, killarna i Kafé bärs. Pelle, Pedda och Hasse Hansson, så klart.

Det finns inte mycket att skriva, lyssna istället.

Här testas en bira, som vanligt, och det blir fyra Kenta av fem möjliga, som vanligt. Hasse Hansson löser et relationsproblem när Arsenals match krockar med Desperate housewives. Det självklara svaret är att frugan får läsa om vad som hände i det avsnittet av DHW på internet. Slutligen stylar Pelle om Pedda, så att han ser ut som en "riktig supporter" med skitig halsduk och allt.

 

Även här testas en bira och det blir fyra Kenta av fem möjliga, som vanligt. Hasse Hansson svarar på en relationsfråga, där Roffes tjej klagar på att han är så tyst. Hasses självklara svar är att det är viktigt att hon ska få prata och därför måste hon få gå ut med sina vänner så att hon får göra det. Dagens gäst är Lasse Hansson, den gamla guldmålvakten, som svarar på några "kniviga" frågor, eller hur det nu var...

 

En bira testas, som vanligt, och det blir fem Kenta av fem möjliga, även om kommentarerna uteblir och den uppenbart inte är god. Hasse Hansson svarar på en relationsfråga. Steffe glömde förlovningsdagen förra året. Hasses självklara svar för att det inte ska upprepas är att låta tjejen påminna honom någon dag innan. Pelle presenterar Kafé bärs egna chokladask, Pelles praliner. Några av de smaskiga godbitarna som den innehåller är Derbytryffel, Blåbärs, Vinbärs, Prillingnöt, Just idag är jag stark-krokant, Ölrussin och Slutspelsskägg-likör. Slutligen kör Pedda ett partytrick, öppnar en bira med ögongloben. Går... sådär.

 

Också här testas en bira, som får fyra Kenta av fem möjliga. Hasse Hansson svarar på en relationsfråga från Fille, vars tjej tycker att han bara äter skräpmat. Själv vill hon äta "konstig mat", som fisk och liknande. Hasses diplomatiska svar är att man får mötas på halva vägen och göra pizza med fisk på. Man testar sedan sångförmågan hos Pedda, för tappa rösten får man ju absolut inte göra under en match. Svaret på knattefrågan, där alla under tio år fick skicka in svar, presenteras slutligen och där blir priset varsin wiskey till de två barnen som vann. Ingen hänsyn till åldern där inte...

 

Tjäääna!

 

Lägenhet, check!

Yes, äntligen, äntligen är det klart! Efter alla lägenhetsvisningar, radar upp dem nedan, så är det slutligen klart och jag fick precis som jag ville.

Det är en stor etta, 42 kvm, i samma område där jag har kollat på flertalet av de tidigare lägenheterna och där jag var snubblande nära ett kontrakt för någon månad sedan, men där Lisa, min gamla gymnasiekompis, budade över mig och tog det kontraktet ur min hand. Hon blev riktigt förälskad i den lägenheten, enligt Carro, hennes bästa vän, men ser man det såhär i efterhand så gick jag ändå med vinstlotten, för den här lägenheten, som ligger i grannhuset till den som Lisa fick, är betydligt fräschare än den hon fick. Dessutom blev slutpriset billigare på den här än vad Lisa fick ge för sin.

Slutpriset ja. Direkt när den här lägenheten dök upp på Hemnet tänkte jag på ettan i samma hus som Lisa som togs bort innan visning tidigare i vintras. Senare såg jag att den såldes för 150 000kr. Utgångspriset var endast 95 000kr. På den här var utgångspriset 125 000kr, men jag tänkte att man ju alltid kan chansa, så jag mailade mäklaren, som jag också har träffat tidigare på en rad visningar, och frågade om säljaren var öppen för en snabb affär. Det hade de inte diskuterat, men mäklaren frågade säljaren och han var inte helt emot det. Han bad mig lägga ett bud, så skulle han överväga det. Jag gav då 180 000kr. Säljaren replikerade med att om han fick 190 000kr, då fick jag lägenheten.

Jag ville dock titta på den först, så i tisdags åkte pappa och jag dit för att titta på den. Som jag har skrivit flera gånger tidigare så är de här ettorna riktigt stora och har en bra och väldisponerad planlösning. Det är ett stort och rejält kök, ett stort vardagsrum, badrum med plats för tvättmaskin, klädkammare och en inglasad balkong. Det enda som inte var så fint var en bänkskiva i köket som man möjligen får lacka om eller byta ut. Spisen var också väldigt gammal, såg nästan ut som 60-tal, så en ny spis, kanske ny kyl och frys och en tvättmaskin är det som först ska göras. Golven och ytskikten var annars fräscha och i betydligt bättre skick än i lägenheten som Lisa ritade på för.

Så ja, jag accepterade säljarens motbud på 190 000kr och lägenheten var därmed min.

Visningarna skulle egentligen ha varit imorgon och på måndag, men de ställs nu in, för igår var jag och pappa och skrev på alla papper och grejer. Jag slogs av hur galet mycket det är som ska skrivas under. Det var fyra kontrakt, ett tuill mig, ett till säljaren, ett till mäklaren och ett till bostadsrättsföreningen. Utöver det var det tre kopior av allting som skulle signas. Det var energideklarationer, ansökan om att gå med i/gå ut ur föreningen och gud vet allt. Vi gick också igenom när allt ska betalas och första steget på vägen är där handpenningen, som ska vara inne senast nästa fredag. Därefter träffas vi och säljaren på Swedbanks kontor, där det bokas en tid, så överför vi resten av pengarna där och då. Utöver själva köpet av lägenheten tillkommer en avgift på 500kr för att gå med i föreningen och en avgift på drygt 1000kr för lite småfix, såsom byte av namn på dörr etc. Så det är väldigt mycket pappersgrejer som ska fyllas i och ordnas med innan allt är klart. Mer än jag trodde. Jag fick med mig en hel pärm hem.

14 juni får jag tillträde till lägenheten och helgen efter, 15-16:e, flyttar jag troligen, bort från detta hem som har varit mitt hem under ganska exakt 24 år av mitt liv, där jag har växt upp och trivts jättebra. Det har verkligen varit precis som ett hem ska vara, Varmt, hemtrevligt, tryggt oh med en familj som alltid har funnits där och ställt upp.

Som jag skrev i början tänkte jag lista alla lägenheter jag har varit och tittat på här nedan, so, here we go:

Oktober 2011
Adress: Atlasgatan 14, Linköping
Storlek: 30 kvm
Hyra: 3220kr/mån
Kommentar: Lägenheten var inte så fräsch, hade ingen balkong och var svårmöblerad. Dessutom var vägen till och från bussen inte den lättaste. Så efter mycket övervägande blev det ett nej där, trots att jag redan då ville flytta hemifrån.

Oktober 2012:
Adress: Munkhagsgatan 130, Linköping
Storlek: 38 kvm
Pris: 395 000kr
Slutpris: 760 000kr
Hyra: 1850kr/mån
Kommentar: Lägenheten var fin och hade det mesta jag ville ha. Ett högt läge, sjätte våningen, stora fönsterpartier, balkong och helkaklat badrum med tvättmaskin. Priset blev dock alldeles, alldeles för högt...

December 2012
Adress: Svartåliden 8, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 100 000kr
Slutpris: -
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Den första i en rad lägenheter i det området som jag var och tittade på. 100 000kr var överkomligt tyckte jag, men när priserna började gå upp mot 170 000kr, då backade jag ur. Tyvärr hade jag då ingen vidare koll på bostadspriserna i Mjölby. Hade det varit nu så hade 170 000kr varit billigt för den lägenheten. Jag levde dock kvar i det gamla, då priserna för ettor i Mjölby låg runt 35-45 000kr, vilket bara är några år sedan. Vad slutpriset blev vet jag inte, för den såldes privat.

Januari 2013
Adress: Svartåliden 8, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 115 000kr
Slutpris: 260 000kr
Hyra: 2159kr/mån
Kommentar: En exakt likadan etta som den föregående, men betydligt finare och fräschare, dessutom högre upp i huset. Den hade nya ytskikt överallt, ny kyl och frys och tvättmaskin. Priset rusade dock iväg, hela vägen upp till sanslösa 260 000kr...

Januari 2013
Adress: Bondegatan 15A, Mjölby
Storlek: 50 kvm
Pris: 150 000kr
Slutpris: 280 000kr
Hyra: 2550kr/mån
Kommentar: En jättestor etta, där det fanns gott om plats för både dubbelsäng och soffa. Köket var nyrenoverat, liksom golv och toalett. Tyvärr sprang ju priset iväg även här...

Mars 2013
Adress: Industrigatan 13, Mjölby
Storlek: 26 kvm
Pris: 75 000kr
Slutpris: 125 000kr
Hyra: 1859kr/mån
Kommentar: En liten etta med billig hyra. Rummet var faktiskt större än jag trodde att det skulle vara, men kokvrån var minimal. Stod jag med båda armarna utsträckta nådde jag lätt till vardera sida av den. Jag tvekade dock ändå, tänkte ge ett bud en bra bit under utgångspriset, men då hade någon redan gett 70 000kr, så jag tackade nej även till denna. Så mycket pengar var den inte värd, för renoverad var den definitivt inte.

Mars 2013
Adress: Industrigatan 11, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 125 000kr
Slutpris: 205 000kr
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Lägenheten som Lisa fick, men som jag var snubblande nära att få. Det var jag, Lisa och en till som budade. Den tredje gubben stannade redan vid 150 000kr. Sedan var det bara Lisa och jag kvar. Lisa skulle titta på en annan lägenhet och hade hon gått över på den, ja, då hade jag fått den här. Nu gjorde hon inte det. Hon budade över mig igen och tog lägenheten, som var ett dödsbo och inte alls var renoverad. Gamla plastgolv från 70-talet, en gammal spis och även gammal kyl och frys.

April 2013
Adress: Industrigatan 13, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 125 000kr
Slutpris: 190 000kr
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Min lägenhet. Storyn kring den har ni här ovan. Jämför man den med den som Lisa slutligen lade beslag på så tycker jag ändå att jag drog en vinstlott. Den här är inte heller jätterenoverad, men ytskikten är åtminstone fräschare och finare. så ja, jag är jättenöjd!

På den vägen är det och jag är som sagt jättenöjd. Det känns stort, men fortfarande lite overkligt. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Det kommer bli ett stort steg att flytta, men jag tror det kommer bli kanonbra!

Från något jättekul till något jättetråkigt. Igår var det nämligen exakt tio år sedan som jag ramlade ner från garagetaket och bröt handleden. Tiden går så snabbt. Att det redan är tio år sedan kan jag knappt fatta. jag minns det fortfarande lika tydligt som om det vore igår. Handleden var helt av, det var en av de värsta frakturerna läkaren hade sett i sin karriär och det blev gips i sju veckor, varefter jag fick ha stödskena och knapt inte bada alls under hela sommaren. Usch, vilka minnen...


Hixxy - Don't feel like love

Hixxy har både blandat och gett. Några låtar man har blivit riktigt besviken på och några kanonbra låtar, exempelvis den här.

2010 var året då jag hörde den här låten första gången och den är fortfarande bra. Genren är UK hardcore, vilket i princip innebär uppsppedad Hands up, som är en elektronisk genre med tung och taktfast basgång och glada syntslingor. So, here you go!

"I feel your hands caressing me
But it don't feel the same
I can't pretend, or fake the truth
Everything has changed
I can't forget the lies, baby
No matter how I try, baby

When precious things get broken
They just cannot be replaced
But all my tears are dry, baby
All my tears are dry, baby

It's time to go... (6X)

Walk away from me!
Far away from me!
Take your heart, I won't miss it
And your kiss, I don't want it
Promises, they won't heal it
'Cause it don't feel like love!
(2X)

I feel your hands caressing me
But it don't feel the same
I can't pretend, or fake the truth
Everything has changed
I can't forget the lies, baby
No matter how I try, baby

When precious things get broken
They just cannot be replaced
But all my tears are dry, baby
All my tears are dry, baby

It's time to go... (6X)

Walk away from me!
Far away from me!
Take your heart, I won't miss it
And your kiss, I don't want it
Promises, they won't heal it
'Cause it don't feel like love!
It don't feel like love! (3X)
Anymore..."

Texten är hittad på Lololyrics.com och här nedan kan ni som vanligt lyssna på låten.

 

 

RSS 2.0