Paradisio - Bailando

Just nu orkar jag inte med allting, så vi slänger in en låt istället. En riktigt bra klassiker från 1996 som jag tror att alla känner igen. Paradisio's gamla megahit, Bailando!
Den påminner mig av någon anledning om varma sommarkvällar i Motala. Om det var varma sommarkvällar i Motala då minns jag inte, men likväl är det det jag tänker på. Vad låten handlar om har jag egentligen ingen aning om, men enligt Googles språkverktyg så betyder "Bailando" dans och låten handlar om en tjej och en kille, på dans, hela natten. Översättningen på temat blir ungefär:
 "Du och jag på festen
 Du och jag hela natten
 Du och jag på festen
 Du och jag

 Dans dans vänner adjö, adjö galen tystnad
 Dans dans vänner adjö, adjö galen tystnad."

I vilket fall har ni den riktiga texten och låten här! Njut av nostalgin och berätta gärna era minnen för mig!

"Si señor, efectos especiales, ye, ye, ye
Si señor, una tentacion, ye, ye, ye

Tu y yo a la fiesta
Tu y yo toda la noche
Tu y yo a la fiesta
Tu y yo

Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco

Si señor, corona de cristales, ye, ye, ye
Si señor, una emocion, ye, ye, ye

Tu y yo a la fiesta
Tu y yo toda la noche
Tu y yo a la fiesta
Tu y yo

Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco

La luna estaba llena, soñe de un palacio
un paraiso que se llama Paradisio

Tu y yo a la fiesta
Tu y yo toda la noche
Tu y yo a la fiesta
Tu y yo

Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco
Bailando bailando amigos adios, adios el silencio loco

Baile sensual
noche romantica melodia."

Som vanligt kan ni så klart också lyssna på låten här nedan och texten är hittad här.



Så, vad tycker ni om denna gamla superhit? Jag tycker den är kanonbra, ger verkligen sommarkänslor och en rejäl tillbakablick i backspegeln.


Hur vet man att det är rätt?

En fråga säkerligen många har ställt sig och undrat över, så även jag. Nu behöver jag inte undra längre, nu vet jag.

Det ända svar jag kan ge är att man märker det, man känner det inuti, i hjärtat. Det är en känsla som inte går att beskriva i ord, något utöver de där vanliga förälskelsekänslorna, som i sig är så magiskt fina, men det här är något mycket större. Något abstrakt som är svårt att greppa. En känsla av total lycka till 110%, en trygghet och tillit större än något annat, en känsla som säger "jag lämnar dig aldrig, aldrig någonsin, vad som än händer". Det är den där känslan som får två människor att fläta samman fingrarna, se varandra djupt i ögonen, kyssa varandra, ömt och mjukt, och lova varandra evig kärlek. Det låter klyschigt, jag vet, men det är verkligen så det är.

Jag vet att jag har hittat rätt. Mitt hjärta har hittat hem, det är hos dig det hör hemma, långt där inne hos dig, på samma sätt som jag mer än gärna tar emot dig och sveper in ditt hjärta, dina händer, ditt hår, dina läppar, din röst, din kropp, ja, kort sagt, allting som är du, med så mycket värme, trygghet och kärlek det någonsin går att tänka sig.

Det är dig jag älskar, det är dig jag vill dela mitt liv tillsammans med. Det vet jag, utan tvekan. Det är stora ord, jag vet, ord man ska vara väldigt försiktig med, för de kan såra något så fruktansvärt mycket om de uttalas och sedan inte hålls. Därför är jag oerhört försiktig med dem. Jag skulle aldrig säga det om jag inte var helt säker på att jag verkligen skulle kunna hålla dem.
Jag är säker. Så säker man kan vara. Det är ord direkt från hjärtat, från det allra innersta av hjärtat. Där inne finns du. Alla ord som har uttalats, alla meningar, alla hundratals, tusentals magiskt fina sms, alla timmeslånga telefonsamtal, men framför allt, de 3 dygn vi har haft tillsammans. De allra 3 första dygnen tillsammans, men långt ifrån de sista. Där inne, i det djupaste av mitt hjärta finns du, allra längst där inne, dit ingen annan någonsin har tagit sig och där ingen annan någonsin kommer att ta sig, för den platsen, den är din, bara din.

Du är det bästa och finaste som någonsin har hänt mig och någonsin kommer hända mig. Du är mitt hjärta, min själ, mina andetag, ja, mitt allt. Du är som ett guldkorn i sanden, ett guldkorn jag har lyckats finna, ett guldkorn mer värt än alla världens pengar, ett guldkorn mer värt än allt på jorden, ett guldkorn jag aldrig, aldrig, vill släppa,för det är det dyraste jag har.
Du är som en ängel utan vingar. En ängel, sänd från den finaste av änglahimlar, så magiskt fin, med ett leende som får mig att smälta totalt, en röst som får mig alldeles varm och ett hjärta, fyllt med så mycket av den renaste och finaste av kärlek. Du läker mitt hjärta, du gör mig hel.

Idag var det jobbigt att gå upp. Tankarna snurrade om varandra, ljusa som mörka , hopp och förtvivlan. Att det ska vara såhär är hemskt, säkerligen både för dig och mig. Jag förstår inte hur och varför det har blivit såhär och ibland kan jag inte låta bli att tänka de hämska tankarna vars innebörd säger att det är slut, att allting är över, att denna magiskt fina kärlekssaga är slut innan den knappt har börjat. Dessa tankar får tårarna att tränga fram och hjärtat blöder. Jag begraver huvudet i din tröja, som alltid ligger vid min kudde, gråter lite och pussar sönder den, precis som jag mer än något annat skulle vilja göra med dig. Krama så hårt, så hårt, men ändå så mjukt och försiktigt, känna din kropp och din värme tätt intill mig, pussa dig alldeles blöt, kyssa dig gång på gång, mjukt och omsorgsfullt, med så obeskrivligt mycket kärlek bakom varje liten beröring.

Jag brukar vanligen ha huvudet på din tröja när jag ska sova, men två nätter på rad har jag nu haft den på mig istället. Det känns bra, det är som du är närmre då, som du trots allt är här på ett sätt, här, hos mig, där jag så otroligt gärna vill att du alltid ska vara.

Din tröja ger mig hopp, mina tankar ger mig hopp, för någonstans där inne vet jag att allt det vi sa och lovade varandra, det är inte borta, det försvinner inte bara sådär. Det är svårt att förklara, men för att du är du och för att jag är jag. Det låg så mycket kärlek, ett sådant djup, bakom allting, ett djup som inte infinner sig om man verkligen inte menar det man säger. Allt vi lovade, allt vi sa, det finns där inne, hos både dig och mig, det är jag mer än helt säker på.

Just nu är kontakten minimal, 100 sms på en månad, och det känns så fruktansvärt tomt utan dig. 100 sms kunde det bli på 2-3 dagar för sisådär 6 månader sedan. Om 6 månader kan vi vara där igen. Ingen vet vad framtiden har att erbjuda, det kan bara tiden utvisa och den kan vi inte påverka. Man får ta en sak i taget, det går inte att ta allt på en gång, det kvittar vad det handlar om. Allt har sin tid, så enkelt är det, även om det är hemskt jobbigt ibland. Den raka vägen är inte alltid den rätta, just nu är det väldigt krokigt och snårigt, men på något sätt tror jag ändå det här behövs. Det behövs för vår gemensamma framtid tillsammans, precis som du sa, strax efter att du var här s

enast, för drygt 3 månader sedan.

Jag har mina teorier om varför det har blivit såhär, men det är bara teorier, bara spekulationer. Jag vet inte. Kanske vet inte du heller, men längst där inne känner jag att det kommer bli bra, att vi kommer klara det här, att våra hjärtan kommer leda oss dit vi verkligen vill, ut ur denna mörka, blåsiga höstkväll och in i vårens och sommarens evigt ljusa, hoppfulla och vackra framtid. För ingen av oss vill ha det såhär, det är jag tämligen säker på.

Igår när jag satt i köket och läste kurslitteratur och pimplade kopp efter kopp med kaffe och solen sken in genom fönstret, då kände jag hur solen och värmen spred hopp och tro till alla tankar och drömmar. Snart är det vår, det blir varmare, ljusare och det kommer ske stora livsförändringar i båda våra liv. Förhoppningsvis kan dessa livsförändringar vara till det positiva för oss, för jag vet att det kommer bli bra, på ett eller annat sätt. Jag tror på oss och det kommer jag alltid att göra. Jag tror och lever för kärleken, för att älska och bli älskad av någon, det är det finaste som finns. Det finns inget som slår ren och äkta kärlek, så enkelt är det.

Jag har drömt sanna drömmar tidigare. Var det jag drömde natten till igår ännu ett exempel på det, då kommer jag/vi bli världens lyckligaste, det kan jag utan tvekan lova. :) <3

 


Bygga upp, bevara och förändra självbilden

3:e delen i serien om kommunikation, om att bevara, bygga upp och förändra självbilden, som jag skrev om i del 2.

Man kan se att det är andra som har störst inverkan på dessa 3 faktorer. Detta enligt Argyle, 1973, som menar att inverkande faktorer på hur vi bedömmer och bevarar jaget är:
Andras reaktioner på vår kommunikation
Våra jämförelser med andra
De roller som spelas
Identifieringen med andra runtomkring oss.

Således kommer en person att lyssna på t.ex. en rådgivare, eftersom att denne anses veta vad han/hon pratar om, tack vare sin roll.
Jämförelsen med andra görs troligen lika mycket med grupper som med enskilda individer, dock sker detta realistiskt. Barn i en klass jämför sig t.ex. med varandra, inte med lärarna. Man tenderar dock ofta att snarare jämföra sig uppåt än neråt. Spelar andralaget mot förstalaget och gör en bra insats höjer det deras självförtroende, men hade de istället förlorat mot tredjelaget hade de skylt på att de hade en dålig dag.

För att stabilisera självbilden kan man använda sig av olika strategier. Dessa strategier sollar bort den information som inte stämmer med det realistiska jaget, så vi verkligen är.
Strategierna går ut på att vi:
Uppmärksammar, på ett ensidigt sätt, den feedback vi får av andra, som bekräftar vår uppfattning om oss själva
Tolkar den information vi får, ensidigt, så att den passar oss själva
Förenar oss med andra och presenterar oss själva på ett selektivt sätt.

Kort sagt kan man alltså säga att vi söker vänner och bekanta som kan bekräfta vår självbild. Vi presenterar oss på ett sätt så att vi förväntar oss att få tillbaka feedback från andra som bekräftar vår självbild. Vi söker alltså omedvetet efter de signaler som kan bekräfta det vi själva anser stämmer in på oss .

Det finns belägg för att det förhåller sig på detta sätt. Människor bearbetar information på ett snabbare sätt om den faller inom ramen för deras självbild. Man har även lättare att minnas saker som är förenlig med självbilden.

På samma sätt som vi söker vänner och kontakt hos de som kan bekräfta vår egen bild av oss själva, stöter vi bort de som inte gör det. Det optimala sättet att bevara sin självbild är att helt enkelt ignorera allt som inte stämmer med den bild vi har om oss själva. Detta är dock inget bra alternativ, då risken blir att man till slut lever i sin egen värld, en värld av inbillning. Man är då så låst vid den syn på sig själv man har, söker enbart efter signaler som bekräftar denna syn, stänger ute allt annat, vill inte se något annat.

Ska man istället förändra sin självbild krävs goda skäl till detta. Det är inget man bara gör sådär utan anledning. 2 av dessa skäl kan vara att man vill vinna andra människors gillande, eller att man måste möta de förändringar som tvingas på en.

Förutsätter man att förändring och utveckling av självbilden kommer efter uppbyggnaden av densamma, kan man ta två exempel.
Först då man träffar någon som kommer att betyda något speciellt för en. Man ändrar då på sig själv för att behaga den andre. Detta kan ske högst omedvetet, men såvida inte detta bara blir ett sken kommer det att förändra det sätt på vilket vi ser oss själva, under förutsättning att den andre ger positiv feedback för detta beteende så klart.

I det andra exemplet handlar det om att byta jobb eller gifta sig. Båda dessa förändringar i livspositionen kräver att vi förändrar oss själva. Vi anpassar oss till det nya.

Ibland söker man frivilligt dessa förändringar i livet, ibland tvingas dem på en, t.ex. genom att man blir arbetslös. Man kan dock se det positiva och säga att ju fler förändringar vi riskerar och klarar av, ju mer anpassningsbara och öppna för förändringar blir vi.

som tidigare nämnts spelar andras kommunikation med oss en viktig roll för vår självbild och självuppfattning. Dock ska poängteras att detta bara gäller om vi själva tillåter det. Tillåter vi det inte kan man fastna i det jag skrev ovan, att man vägrar se något annat än de signaler som tydligt bekräftar det man vill få bekräftat och inte ser något annat. Det innebär dock på intet sätt att vi bara söker beröm, utan en person med låg självkänsla kan lika gärna söka bekreftelse hos andra för den bild de har om sig själva.

Brist på erkännande eller bekreftelse hos andra kan tolkas som avvisande, att man tycker de inte bekräftar det man vill få bekräftat. Exempelvis om någon man tycker om har gått förbi en X antal gånger under en dag utan att ens blinka. Då frågar man sig själv vad man har gjort för fel. Således kan minsta lilla leende eller blinkning fungera som bekreftelse för det man är ute efter.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild


Självbild

Här kommer då andra delen i min serie om kommunikation, detta om vår självbild.

En människas självbild/självuppfattning speglar ofta den natur man har växt upp i, med attityder, värderingar och beteenden, man fostras in i vissa roller, se längre ner.

Ser man återigen på Maslovs behovshirarki, som jag skrev om i första delen, så kan självuppfattningen vara mindre utvecklad i ett samhälle och en miljö där de fysiologiska behoven och trygghetsbehoven fortfarande är stora och där de sociala behoven kan vara av större betydelse än annars. Behovet högst upp i maslovs behovsstege är behovet av självförverkligande, att uppnå fysiska såväl som emotionella frriheter. Detta är den yttersta drivkraften i ett västerländskt individualistiskt samhälle, enligt Maslov.

Påståendet om att vår självbild inte är fast stärks av det faktum att människor ofta visar upp olika "jag" i offäntliga och privata sammanhang. Vissa människor tror sig även ha ett privat jag inom sig som står i strid med det offäntliga jaget man visar upp, inkl. för vänner. Jaget har alltså både sina privata och offäntliga dimentioner. Vi kan prata med oss själva, om oss själva, även i offäntliga sammanhang, men då sker detta helt internt. När vi är för oss själva och pratar med oss själva framställs detta mer externt, vi bokstavligen pratar med oss själva. Vi märker ofta att detta privata jag ofta är annorlunda jämt mot det offäntliga uppvisade jaget. En person som ägnar sig åt det privata jaget, t.ex. pratar med sig själv, i offäntliga sammanhang betraktas ofta som avvikande.

Begreppet "självbild" blandas ofta ihop med andra ord och begrepp, som exempelvis självkänsla. I allmänhet brukar man dock säga att självbilden betecknar hur vi ser på oss själva, hur vi kategoriserar oss själva.

Hur vi kategoriserar och ser oss själva har faktiskt till väldigt stor del att göra med hur vi tror att vi kategoriseras och ses av andra, det s.k. spegeljaget. Således måste självbilden ha en koppling till den yttre världen. Denna koppling är kommunikationen. Den är av yttersta vikt, eftersom vi bara vet hur andra ser oss genom verbal eller ickeverbal kommunikation från dem.
För att skapa ett spegeljag måste man alltså ha uppgifter att utgå från, feedback av andra. Denna feedback bearbetas sedan intrapersonellt inom oss.
Meed påpekade, 1976, att vi dock faktiskt har en egen uppfattning om oss själva, en uppfattning som konstrueras av den uppfattning man tror att andra har om en. Hängde ni med där?
Denna bild skapas genom att vi försätter oss i "den andres" situation, "som jaget ses av andra".
Noterbart är att detta likställs med förmågan att känna empati, då man också betraktar världen så som en annan människa skulle göra.

Många ser självbilden ur rollernas perspektiv. Dominerande roller är t.ex. yrkes och familjestatusen. Vissa roller är redan tillskrivna av andra, t.ex. dotter/son etc. medan andra roller är förvärvade, t.ex. yrkesroller som butiksbiträde eller avdelningschef. Till dessa roller tillskrivs attribut av andra. Som avdelningschef förväntas man t.ex. bete sig och vara på ett visst sätt, ett sätt som är tillskrivet redan innan man tillträder tjänsten, av andra. I en situation kommer vi vidare att kommunisera utifrån den roll som just då är dominant. Är vi således på jobbet som avdelningschef kommer vi kommunisera med de egenskaper som är tillskrivna en avdelningschef. Vi uppfattar det som vi "har" denna roll och besitter egenskaper som är knutna till den.

I många människors syn på sig själva dominerar även självförtroende, intelligens och socialt värde. När man bedömmer sin självbild kan man utgå från 3 slag av egenskaper. De fysiska, intelektuella och sociala egenskaperna. Ett tydligt exempel på vad vi har för fysiska föreställningar om oss själva är en person med anorexia. Man har en tvångsföreställning om sitt utseende och har skaffat sig en förvrängd självbild. Man kan inte värdesätta sig själv ur något annat perspektiv och har ofta låg självkänsla.

Den intelektuella delen av vår självbild har med analys, logiskt tänkande, argumentering och problemlösning att göra. Sådana kunskaper bedöms och värdesätts ofta när det handlar om utbildning. Att läsa en bok kan vara ett exempel på intelektuella färdigheter. Inte att läsa själva boken, men på det sätt på vilket du närmar dig bokens innehåll, tar till dig det och analyserar det. Ser man sig själv som mindre klyftig är det lätt att börja läsa en bok med fel inställning, "den här boken är för svår för mig.
Detta är helt fel. Du, precis som vem som helst, kan ta till dig informationen i boken, bara du är berädd att ge det ett försök.

Den emotionella bilden av självbilden är ofta den del av densamma som är lättast att misstolka. Har Börje, som du har mött några gånger, exempelvis visat sig upprörd och du själv är rädd för aggressivt beteende kan du lätt dra slutsatsen att Börje har ett argt och aggressivt beteende, fastän så kanske inte alls är fallet. Det kan handla om ett tillfälligt beteende, inte ett permanent. För att bestämma ett permanent beteende krävs att man studerar eller umgås med personen i fråga under en längre period.

Viktigt med dessa 3 egenskaper är att de fungerar tillsammans, inte enskilt. "Vi är mer än summan av våra olika delar".

Ett vanligt sätt att beskriva självbilden på är att ställa en realistisk och en idialisk självbild mot varandra. Dessa båda existerar tillsammans i vårt medvetande och som namnen antyder handlar det om en idialisk bild av oss själva, hur vi skulle vilja vara, och en realistisk bild, hur vi verkligen är. Sara kan anse sig själv som tråkig och inkompetent, därför att hon inte har lyckats så bra när det gäller sociala relationer. I själva verket kan hon vara kompetent i allra högsta grad när det gäller t.ex. modellskapande eller liknande. Hon har då fastnat i fällan att generalisera och undervärdera sig själv, eftersom detta med hennes sociala relationer inte följer den mall för hur idialbilden ska vara. En realistisk självbild hade istället fokuserat på det hon är bra på och därmed höjt självkänslan.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation


Tenta

Så var då äntligen denna tenta avklarad. Det jag har suttit och pluggat till dag ut och dag in den senaste veckan känns det som. Jag har kämpat och slitit för att få klart portfolion, loggboken, vi har skrivit under hela hösten. Den som har innehållit både dagböcker från alla lektioner, reflektioner över seminarium och det viktigaste ur X antal litteraturböcker, + kopplingar mellan dessa och lektionstillfällena.
Eftersom jag inte har mått något vidare på hela november och december har jag inte gjort så mycket då, vilket alltså innebär i princip ingenting. Jag mår inte bra nu heller, men var ändå tvungen att göra klart allt, så de 3 senaste veckorna nu har jag tagit igen allt det. 96 sidor blev det totalt.

Tentan då, hur gick det?
Det kändes ganska bra. 3 frågor var det. Svaren skulle vara 2-4 sidor och jag tyckte jag fick till det helt okej. Dock blev det lite tidsbrist på slutet och jag hade inte pratat om förlängd tid med Niklas och Christel, så det var lika bra att skicka in ändå. Christel sa att jag får kompletera nu i efterhand om jag vill och om det behövs. Det gör jag i vilket fall inte idag, för det orkar jag inte.

Istället har det varit en hel del goalballtittande från Pajulahti. Pressakey.net har även sänt live därifrån, precis som man gjorde under VM i somras. För svensk del har det inte gått något vidare. Turneringen inleddes med match mot regerande världsmästarna, Litauen, i fredags. Litauerna drog ganska tidigt ifrån till 4-0, men Sverige gav sig inte. 6-3 stod det i paus, men i 2:a halvlek orkade vi inte riktigt och Litauen kunde till slut vinna med 12-5.

Det var alldeles för mycket individuella misstag, för mycket straffar, vilka Litauen utnyttjade på ett bra sätt, tror de gjorde mål på alla straffar de fick.

Resultaten i turnringen skrivs enligt följande:
Canada - Finland 1-11 (game)
Slovenien - England 15-6
Canada - England 10-0 (game)
Sverige - Litauen 5-12
Finland - Sverige 16-8
Slovenien - Litauen 9-8
Finland - England 13-9
Slovenien - Kanada 7-7
Litauen - Finland 4-9
Sverige - England 4-4
Litauen - Kanada 7-6
Sverige - Slovenien 6-12
England - Litauen 4-9
Finland - Slovenien 9-7
Kanada - Sverige 7-6

Det man kan notera, tycker jag, är Finlands styrka. 16-8 mot Sverige, 9-4 mot regerande världsmästarna, 11-1 och game mot Kanada och en slutlig seger i turneringen efter 9-7 mot slovenien. Den ända svagare matchen var väl mot England, 13-9.
Noterbart åt andra hållet är väl att Litauen inte alls verkade så starka. Man saknade visserligen några spelare, men ändå. Även Sverige kändes förhållandevis svaga.

Ny match under lördagsmorgonen väntade i vilket fall, nu mot värdnationen Finland, men som ni ser ovan  fick man inte heller nu till det. 8-7 stod det till finländarna i paus, men de kunde sedan dra ifrån och vinna med hela 16-8. Matchen mot Litauen var inte mycket att säga något om, tyckte man då, men nu, efter att ha sett både Slovenien och Finland slå dem var det mindre bra. Man höjer lite på ögonbrynen och frågar sig vad Litauen håller på med?
I vilket fall så är 16-8 mot Finland inte bra, även om finländarna imponerar, speciellt med 9-4 mot Litauen. Alldeles för många straffar även här, 9st, varav Finland gjorde mål på 6.

Inte heller gårdagens 2:a match mot England var något vidare. 4-4 blev det där, efter att vi kviterat mot slutet av matchen. Det är inget man ska vara nöjd med och det fortsatte gå tungt under dagens 1:a match, mot Slovenien. Förlust igen, som ni kan se ovan, nu med 6-12. Turneringen avslutades med ytterligare en förlust, 7-6 mot Kanada, däe vi ändå hade 4-0 i början av matchen.

För de svenska damerna har det dock gått lite bättre. Resultaten för damerna skrevs såhär:
Finland - Israel 3-2
Kanada - Sverige 5-3
USA - Finland 4-0
Sverige - Israel 7-3
USA - Kanada 5-6
Israel - Kanada 0-8
Sverige - USA 3-5
Kanada - Finland 7-1
Israel - USA 2-9
Finland - Sverige 1-7

Tabell
1, Kanada 12p +17
2, USA 9p +12
3, Sverige 6p +6
4, Finland 3p -15
5, Israel 0p -20

Placeringsmatch: 4 vs 5, Finland - Israel 8-7
Semifinal: USA - Sverige 3-2
Semifinal: Kanada - Finland 6-0
Bronsmatch: Finland - Sverige 2-3
Final: Kanada - USA 3-1

Ett brons för damerna alltså, även om bronsmatchen kanske inte var den mest imponerande match man har sett. Ett brons är alltid ett brons.

För egen del har det gått sådär med träningen den här veckan. Jag inledde, som skrivet i tidigare inlägg, med ett styrkepass, Styrka 2, i måndags. Ett riktigt bra pass som också kändes riktigt bra.
I tisdags mådde inte Albin så bra, så skotträningen uteblev tyvärr.
I onsdags hade jag en fruktansvärd träningsverk i sidan av bålen, efter sidleds bellybacks från måndagen, men trots det körde jag och Albin ett konditionspass. 6x3min blev det, men satan vad jobbigt det var. Antingen hade jag för lite energi redan innan, eller så körde jag för hårt, för efter 2 treminutare var det jobbigt, efter 4 var jag helt slut och efter 5 fick jag bryta. Kände mig lite yr och då var det lika bra att bryta. Skorna är dock kanonbra!
Torsdag-fredag har det inte blivit någon träning, det har varit fullt fokus på tentan, men imorgon blir det förhoppningsvis styrka igen, Styrka 3.

Igår var det tentafest hos Johanna. Eller fest och fest, vi blev 3 totalt, jag, Johanna och Rasmus. Det blev mat och prat och strax efter 11 var jag hemma. Det var väl trevligt, men egentligen hade jag velat vara någon helt annan stans än här hemma. Igår fyllde nämligen världens finaste, mitt hjärta, år.

Det gör ont att inte få vara med och fira någon som betyder så otroligt mycket...:(

Vi avslutar med en riktig klassiker, Vitamin C - Graduation (Friends forever). Tur att man kan använda den gamla inbäddningskoden fortfarande, den nya ser ju helkonstig ut.


Intrapersonell kommunikation

 

Så, nu tänkte jag starta en liten serie här på bloggen där jag går igenom vår kommunikation från grunden, alltså intrapersonellt, inuti oss själva, som det här inlägget kommer handla om, till mer interpersonellt, människa till människa. Inläggen kommer troligen inte publiseras på rad, men i varje senare inlägg kommer jag länka tillbaka till tidigare delar i serien. Får se vad ni tycker om detta, men jag tycker det är intressant och det finns väldigt mycket att ta till vara och tänka på.

Intrapersonell kommunikation, eller IRPK, som man även kan förkorta det, handlar som sagt om kommunikationen med oss själva, kommunikationen från jaget till jaget, inom oss själva.

Man pratar främst om att det finns en "jagkärna" som kan delas in i flera olika element. Några av de viktigaste elementen är:
Hur vi ser på oss själva
Hur vi värderar oss själva och vår personlighet.

 

Jaget och dess personlighet är inte statisk och passiv, utan är i allra högsta grad aktiv och dynamisk, föränderlig.
För att förstå världen runtomkring oss utvecklar vi s.k. kognitiva kartor, utifrån vilka vi sedan försöker tolka och förstå andra människors kognitiva handlande. För att bygga upp dessa kartor tar vi hjälp av tidigare erfarenheter, våra tankar och värderingar, samt begrepp. Dessa delar, som har blivit till en del av oss själva, används som sagt till att tolka och förstå andra människor. En annan inre aktivitet, utöver kognitionskartan, är att vi följer andras reaktioner på vår kommunikation. Jaget samspelar hela tiden med människor och miljön runtomkring oss. Vi tar hela tiden in feedback, information, om hur våra handlingar påverkar och sätter spår hos andra.

 

Ett centralt begrepp för IRPK är det faktum att vi hela tiden kodar och avkodar vad som händer runtomkring oss och tolkar det för att försöka få det att passa in i våra kognitiva kartor. Vi försöker alltså ge egna signaler till andra, samtidigt som vi tar emot och avkodar andras signaler till oss.

Kodning handlar om att skapa kommunikationstecknen inne i hjärnan för att sedan ge dem fysiska uttryck, t.ex. genom tal, medan avkodning handlar om att ta in yttre signaler från andra, t.ex. genom hörseln, varifrån vi sedan försöker skapa mening eller förståelse ur dessa signaler.

 

All kommunikation mellan varandra är alltså förenat med intrapersonella prosesser. Allt går igenom kodningen och avkodningen för att det över huvud taget ska bli någon kommunikation.

 

När det gäller IRPK finns det både helt internaliserade prosesser och mer externaliserande uttryck. Med interna prosesser kan t.ex. tas att man tänker på vad man vill göra imorgon, funderar över en konversation man har haft, eller om man ska köpa ett par skor. Detta sker helt inne i huvudet, i våra tankar. Begrepp som hör till internaliserade prosesser är reflektion, värderingar och problemlösning. Kommunikationen vänder sig helt till det egna jaget och kommer också från jaget.

Däremot kan externaliserade prosesser innefatta att vi t.ex. pratar med oss själva när vi reparerar en bil. vi har då kanske ingen motpart att bolla våra idéer med och bollar dem då istället med oss själva, man pratar för sig själv, vilket många av oss nog känner igen. Vem har inte pratat/sjungit för sig själv när man har varit ensam hemma?

 

För att så gå in lite på jagets drivkrafter så är våra personliga behov i högsta grad en drivkraft för oss själva. Vi är motiverade att ständigt kontrollera om vår uppfattning om oss själva verkligen stämmer, med hjälp av hur andra kommuniserar med oss. Vi kontrollerar deras reaktioner, eller feedback.

Denna motivation, att ständigt se till och få bekräftat av andra att bilden av oss själva verkligen stämmer, kan kategoriseras in under kategorin "personliga behov". Att ha detta som drivkraft för mänskliga aktiviteter är väl etablerad och Maslovs behovshierarki från 1984 åberopas ofta.
Han menar att sådana behov måste ha väckts någon gång, men inte blivit uppfylda, för att de ska motivera oss till ett sådant beteende. Dessa behov beskrivs av Maslov som:
Fysiologiska trygghetsbehov
Sociala behov
Behov av aktning, alltså att uppnå något slags värde,
Behov av självförvärkligande, alltså att uppnå fullkomlighet.

När dessa behov blir mindre viktiga för den fysiska överlevnaden, blir de samtidigt mer viktiga för den enskilda individens psykiska hälsa.

 

Schults, till skillnad från Maslov, föreställer sig en mer enkel bild av det hela, där han har 3 behov:
Behovet av kontroll
Behovet av tillgivenhet.
Behov av införlivning, alltså ett behov av att erkännas som individ av andra.

 

I vilket fall kan slås fast att vissa av dessa behov är inriktade på att tillfredställa en jagkänsla, att definiera sitt jag i jämförande med andra och att uppnå ett slags värde. Av dessa behov uppkommer så kommunikation.

Väldigt djupt och invecklat detta, så vi får se om någon har orkat plöja sig igenom allting eller inte. Jag ska erkänna att just den här delen av vår kommunikation känns väldigt abstrakt och svår att greppa, eller vad tycker ni?

 


Bloggen prioriteras bort...

Just nu är det tyvärr så. Det är därför jag har varit lite inaktiv här på senaste, men så är det i tentatider. Känns som att dagarna mestadels består i plugga, plugga, plugga, äta, plugga, träna, äta, plugga, sova. Jag gör inget annat känns det som just nu och huvudet är helt slut framåt kvällen. Snart är det dock över, på lördag smäller det, men sedan är det vårterminen kvar också. Får se vad det blir sen i höst. Kanske fortsättningskursen på dramakommunikationen, någon distanskurs i Växjö eller något i Göteborg. Vi får se. Förhoppningsvis har saker och ting ordnat upp sig tills i sommar och livet kan kännas bra igen.

I helgen var jag och Jocke återigen i Tallinn. Vi hade bokat en A-premium-hytt denna gången med, som vi lyckades få ner till 200kr/pers med hjälp av lite bonuspoäng etc. Tyvärr fick vi ingen A-premium, vi fick en vanlig A-hytt. Det är samma pris på dem, men A-premium har dubbelsäng och är något större, så egentligen spelar det inte så stor roll, men man vill ju ha det man har bokat.

Vi frågade ändå om de kunde fixa en premiumhytt åt oss . Det kunde de, på ditvägen, för hem var båten full, så då hade vi fått byta tillbaka igen. Då tyckte vi det var lika bra att strunta i det och behålla den vanliga A-hytten.

Resan bestod annars i en hel del kortspelande och prat. I Tallinn ägnade vi oss åt det vanliga, fikade på vårt standardställe med rommbollar och kaffe, åt på Petri pizza och handlade lite. Denna gången handlade jag faktiskt bara en Bacardi rasp, som vi drack på nyår blandat med fruktsoda, riktigt gott!

Det var en bra resa, men nu är det back to the reality igen och allt plugg. Ska dock avbryta pluggandet för att åka och träna lite senare, vilket jag även gjorde igår. Styrka 2 blev det då och det kändes riktigt bra. Enbens frivändningar, enbens hantelryck med rotation, statisk mage med hantel över huvudet, sidleds bellybacks, enbens drag och bröstdrag, ni vet, när man drar en stång ner mot bröstet och pressar ihop skuldrorna. Ett riktigt bra träningspass och idag blir det skotträning, men först ska jag klippa mig. Det är ett bra tag sedan sist. Närmare bestämt 4 månader och 5 dagar. Om 4 månader och 5 dagar är det 23 maj...

Apropå datum så är det 2 månader och 24 dagar sedan världens finaste var här.
Det är 2 månader och 11 dagar sedan vi ens pratade i telefon, hemskt nog...
2 månader och 24 dagar innan hon var här senast var det 1 augusti och då hade vi inte ens träffats första gången.
2 månader och 11 dagar innan senaste telefonsamtalet var det den 27 augusti och det var drygt 2 veckor sedan vi hade haft ett alldeles magiskt, underbart, fint dygn tillsammans.
Då var det knappt en månad tills vi skulle ses nästa gång, 24 september. Månaden mellan 25 september och 24 oktober, då vi träffades senast, bestod, precis som tiden mellan 12 augusti och 24 september, i dagliga telefonsamtal och önskan och längtan att bara vara hos varandra, varje dag, varje sekund.
Det är det fortfarande, men med den skillnaden att vi nu inte har pratat på snart 2,5 månader. Usch. Jag saknar henne så det gör ont. Vill bara att allt ska bli bra, avskyr att det ska vara såhär, troligen lika mycket som hon gör. Ingen av oss vill detta, egentligen, det är jag nästan säker på. Ändå är det så. Varför?

Förhoppningsvis kan det vara, om inte helt bra så i alla fall bättre, om 2 månader och 11 dagar/2 månader och 24 dagar, 29 mars resp. 11 april. Jag hoppas av hela mitt hjärta, men detta är inget man kan styra över. Det tar den tid det tar, men jag känner, i och med det nya året och att ljuset är på väg åt rätt håll igen, att det går åt rätt håll. November och december har varit fullkomligt hemska månader, men nu går det åt rätt håll, även om vissa dagar är hemska, saknaden blir för stor, man bara gråter.
Det märks inget ännu att det blir bättre, kontakten mellan oss är inte alls vad den borde vara just nu, men som jag sa, det tar den tid det tar, det är svårt att styra över, men jag känner det, det kommer bli bra. Jag känner det, i det innersta av hjärtat.

För "när den rätte dyker upp, då säger hjärtat till och då får hjärnan säga vad den vill."
Citat från Tsatsiki, men det stämmer verkligen. När man har funnit den rätte märker man det. Det går inte att förklara hur det känns, men man känner det innombords, i hjärtat. En känsla av total värme, trygghet och oändlig kärlek, en känsla som säger "jag lämnar dig aldrig, aldrig någonsin, vad som än händer". Förvisso känner man kanske liknande vid alla förälskelser, men detta är något annat. Något mycket större, utöver detta. En känsla som säger att det är dig jag älskar, det är dig jag vill dela mitt liv tillsammans med. Det måste vara något med äktheten i den känslan som får fingrar att flätas samman och lova varandra evig kärlek. Orden uttalas, paraspråket understryker dess innebörd och de ickeverbala signalerna bekräftar. Den känslan har jag. Jag vet att mitt hjärta har hittat hem, att detta är rätt, att det kommer bli bra. För den tjejen är helt otroligt så sagolikt vacker och fin. Min ängel, mitt hjärta. :)<3

 


Novell

Här är en novell jag skrev för drygt ett år sedan. Blev riktigt nöjd med den då, tycker det finns lite småfel i den nu, men helt okej är den. Mamma trodde inte det var jag som hade skrivit den. Läs så får ni se vad ni tycker!

"Jag och min fru satt framför TV:n, som vi brukade göra mörka höst- och vinterkvällar. Jag i min mörkröda fåtölj och min fru halvlåg i den svarta soffan. Lamporna var diskret nedskruvade och ett varmt ljus spred sig från lampan i fönstret. På TV visades för närvarande nyheterna, men jag lyssnade inte speciellt noga. Jag satt och tänkte på dagen som varit.
Det hade varit en ganska kaotisk dag, med en kund som hade blivit lite upprörd över att han inte kunde byta konto.

Jag satt och funderade så intensivt att jag först inte hörde min frus fråga förrän hon petade på mig.
- Va? Svarade jag en aning förvirrat och satte mig lite rakare i fåtöljen.
- Har du köpt någon tidning? Frågade min fru igen. Jag tittade på henne, hon var så fin där hon satt i soffan, med sitt kastanjebruna hår hängande ner över ena axeln och sina gröna ögon fixerade på mig.
- Nej, svarade jag, fortfarande en aning förvirrat. Min fru märkte det så klart, men efter många års äktenskap visste hon att det var lönlöst att försöka dra ur något ur mig. Jag berättade det jag ville och när jag ville. Det var ingen idé att tjata och det visste hon. Istället sa hon:
- Kan du inte cykla ner och köpa en då? Jag hade absolut ingen lust att ge mig ut i den mörka höstkvällen, men när min fru tittade på mig med de där ögonen på det där sättet smälte jag totalt och kunde inte säga emot.
- Självklart, svarade jag och reste mig ur fåtöljen, som gav ifrån sig låga knarranden under min tyngd. Jag sträckte på mig, mjukade upp min stela kropp efter att ha suttit i samma ställning en längre stund.

Jag gick sedan ut i hallen, som lystes upp av lampan i taket som fortfarande var tänd. Jag tittade på de beigeaktiga väggarna och blicken fastnade på en liten spindel som hade spunnit sitt nät i hörnet över hatthyllan. Den satt där, helt stilla och bara väntade på ett byte. Någon stans ifrån dök ett påstående jag hade hört upp i huvudet. "En spindeltråd är lika stark som en ståltråd i samma tjocklek." Kunde det verkligen stämma? Tänkte jag medan jag släppte spindeln med blicken och böjde mig ner efter mina bruna skor. Jag satte mig en aning mödosamt på en stol som vi hade stående intill väggen och tog på mig dem. Jackan hakade jag av från kroken och tog den på mig. Precis innan jag gick ut hörde jag min frus röst inifrån TV-rummet:
- Köper du med dig något godis också? Jag är så sugen.
- Visst, svarade jag, vad vill du ha?
- Vad som helst, choklad kanske?
Jag hummade något till svar och stängde sedan dörren bakom mig och gick mot förrådet där cykeln stod. Det var en gammal cykel, säkert från tiden närmast efter kriget. Den hade en gång varit blå, men var nu någon stans mellan vit och blå efter att ha stått för mycket i solen. Det var ingen dyrgrip precis, men den dög bra åt mig och jag hade dessutom knappt betalat ett öre för den. 10kr hade jag fått ge för den och det var, tyckte jag, för en fungerande cykel, ett bra pris. Bättre det än att lägga flera hundra eller rent av tusen på en ny cykel.

Jag baxade ut den ur förrådet och ledde ut den till gatan, där jag satte mig på sadeln och började trampa ner mot macken.

Det var inte många själar ute, men jag trampade ändå på lite extra vid dungen, där gatlamporna var trasiga och jag visste att det kunde finnas skumma människor. Däcken ven mot den något våta asfalten och jag kom ner till stora vägen utan att något hände. Jag stannade och lät några bilar köra förbi, innan jag cyklade över och fortsatte färden. Det blåste lite och jag ångrade att jag inte hade tagit vantar. Händerna kändes kalla i blåsten och jag trampade på lite extra för att komma fram snabbare. Genom villaområdet vid vägen och så en vänstersväng, där jag var nära på att köra på en katt som kilade över vägen och försvann in i en häck. Sedan rakt fram och höger ut på stora vägen igen och där såg jag mackens gulröda upplysta skyltar en bit längre bort.

En bil höll just på att tanka när jag svängde in framför macken och parkerade cykeln vid några bänkar som stod kvar efter sommaren som för länge sedan var över. Jag låste inte cykeln, tänkte att det väl inte var någon som ville stjäla en så skraltig cykel. Jag gick istället in genom dörren och ett pling förkunnade att jag hade kommit.

Tjejen bakom kassan tittade upp och log snabbt mot mig innan hon återgick till att fylla i några papper hon hade framför sig på disken. Hur gammal kunde hon vara? Omkring 20? Kanske något äldre, jag var inte riktigt säker. Söt var hon i alla fall, med sitt gyllenblonda hår och runda kinder. Påminde lite om en docka tänkte jag och släppte henne sedan med blicken, styrde stegen in i butiken, passerade mjölk och ost innan jag tog till vänster och passerade ännu några hyllor med diverse saker på innan jag slutligen var framme vid godiset. Blicken for över påsar med Fruxo, Pimpim, Gott och blandat, Ahlgrens bilar m.m. tills den stannade vid chokladen. Jag stod och tvekade i några sekunder mellan en vanlig hederlig Marabou eller en ny variant jag inte hade smakat förr. Appelsinkrokant stod det att det var. Jag tvekade några ögonblick till och bestämde mig sedan för att hålla mig till det säkra och valde en Marabou Mjölkchoklad.

Jag gick mot kassan och ställde mig bakom en kvinna med en pälsmössa på huvudet, som lade upp några mjölkpaket och några trisslotter på disken och betalade. Jag hörde inte priset, jag hade vänt mig halvt bort och tittade på tidningarnas rubriker. "Man knivskuren till döds i centrala Malmö", "Kvinna åtalad för dubbelmord i Norge" och "Bilkrasch utanför Vänersborg". Jag tog ett Aftonblad och vände mig tillbaka mot disken där kvinnan med pälsmössan precis var klar och gick mot dörren. Jag lade upp chokladkakan och tidningen på disken och tjejen bakom den samma hälsade och log mot mig samtidigt som hon skannade in varorna.
- 25kr tack, sa hon och log igen. Jag tänkte precis betala då dörren rycktes upp onödigt hårt och både jag och tjejen tittade dit och fick se 2 män storma in i lokalen. De var mörkt klädda och hade någon slags huva över ansiktena. Jag blev alldeles kall inombords och jag kände hur knäna började darra. Tjejen bakom disken undslapp sig ett litet pipande skrik och jag kastade en blick på henne och såg att hon var likblek i det ansikte, som förut hade sett så rosigt och fint ut. jag förmodade att jag var lika blek som hon, men jag hade ingen lust att titta efter.

Tillbaka med blicken mot de båda män som stormat in genom dörren. De var nu nästan framme vid disken och jag såg nu att en av dem höll någon slags kniv i handen, medan den andre drog fram en påse ur ena jackfickan. Jag fick en skymt av kvinnan med pälsmössan som med ett chockartat uttryck i ansiktet drog sig mot dörren. De båda männen verkade inte ha lagt märke till henne. De var nu framme vid disken och han med påsen puttade till mig så att jag var nära på att tappa balansen och höll sedan fram påsen och krävde, med något dov stämma, att få alla pengar. Tjejen bakom disken stod helt paralyserad med tefatsstora ögon och bara glodde på honom. Han upprepade då, med något högre röst, sin begäran, men ingen reaktion. Då slöt den andre mannen upp vid hans sida och höll fram det jag hade trott var en kniv och som jag nu mycket riktigt såg att det var. Han viftade lite med den framför hennes ansikte och begärde även han att få pengarna.

Den första chocken hade lagt sig och jag började kunna tänka igen. Jag tänkte att de verkade nya på området. Ingen av dem höll uppsikt över övriga butiken. Båda två stod med ryggarna ut mot lokalen. Jag tänkte att jag måste göra något, men vad? Om jag gav mig på någon av dem riskerade jag att bli knivskuren. Jag hade inte många sekunder på mig, men plötsligt plingade dörrklockan och båda männen svängde runt och fick se en skymt av kvinnan med pälsmössan som försvann ut i mörkret. Sekunden efter hördes ett gällt skrik utifrån:
- Hjälp! Polisen! ett rån! De båda männen tittade snabbt på varandra och bestämde sig sedan för att fly. De hade dock puttat/knuffat mig mot dörren, så jag stod mellan dem och dörren. Alltså var de tvungna att passera mig för att komma ut. när de passerade mig sträckte jag ut ett ben och lyckades få den ena av rånarna att snubbla till och braka rakt in i ett ställ med tidningar som skramlande föll till marken med rånaren över. Den andre rånaren såg sig snabbt om över axeln och forcerade sedan dörren och försvann. Rånaren som jag hade lyckats få på fall försökte kravla sig upp på fötter igen, men jag ingrep återigen och kastade mig över honom och höll fast honom. Tur att det inte var han med kniven, tänkte jag, medan jag fortsatte att trycka ner honom mot golvet. Han kämpade emot i några sekunder, men verkade sedan ge upp och slappnade av helt, men jag släppte honom inte för det. Jag tittade upp och fick se att tjejen bakom disken fortfarande stod som paralyserad och bara stirrade.

Så hördes plötsligt bildörrar slå igen och två poliser steg in genom dörren. Då släppte jag mitt grepp om mannen på golvet och lät poliserna ta hand om honom. Jag gick istället bort till tjejen bakom disken, som först nu verkade slappna av. Jag frågade hur det var med henne, men hon slängde sig bara rakt i min famn och började storgråta. Jag kände mig något ovan vid situationen, det blev inga egna barn för min del och unga tjejer var det inte var dag jag fick hålla om. Efter någon sekunds tvekan slöt jag dock armarna kring henne och bara stod där, visste inte riktigt vad jag skulle eller borde göra. vi bara stod där, tills en av poliserna kom fram till oss och bad att få ställa några frågor.
- Självklart, svarade jag och lösgjorde mig varligt från tjejen som fortfarande grät. Hon torkade ögonen med händerna och drog armen under näsan och nickade sedan som bekräftelse på att hon också kunde svara på frågorna. Jag fick veta att hon hette Sissy och var 22 år. Där ser man, tänkte jag, uppskattningsförmågan är det inget fel på i alla fall.

Det var de vanliga frågorna, hur det hade gått till, hur de såg ut och liknande. Polisen Anntecknade flitigt allt vi sa i ett kollegieblock, som han sedan stoppade i fickan och tackade för upplysningarna. Rånaren som jag hade hjälpt till att gripa hade förts ut till en väntande polisbil och man höll på att leta efter hans kumpan. Vi hade inte kunnat ge något vidare signalement på honom, men med hjälp av hans medbrottsling och kanske också med hjälp av övervakningskameran inne på macken skulle det nog inte vara något större problem att få honom gripen.

Vi gick ut och ställde oss utanför entrén, Sissy och jag. Hon hade beslutat sig för att stänga tidigare och gå hem och vila upp sig, för det kunde hon behöva. Även jag kände att jag behövde vila upp mig. Jag tittade upp mot den mörka hösthimlen och kände den kalla vinden mot ansiktet. Vilken kväll, tänkte jag och hörde samtidigt Sissy som sa:
- Tack. Jag tittade ner igen och såg att hon stod och tittade på mig.
- Ingen orsak, svarade jag en aning generat. Jag visste inte varför jag rodnade, men jag hade alltid haft en förmåga att rodna i situationer där man egentligen inte alls behövde rodna.
- Utan dig vet jag inte vad som hade hänt, fortsatte hon och tittade ner i marken. Jag är så feg. Jag vet ju vad jag borde göra, men ändå.. hon tystnade och jag lyfte handen och klappade henne försiktigt på huvudet och förvånades över hur mjukt hennes hår var och sa:
- Det är helt normalt att reagera som du gjorde, klart man blir rädd.
- Du var inte rädd, sa hon.
- Joo, det var jag, svarade jag och tittade upp mot himlen igen. Fruktansvärt rädd. Sedan stod vi där, tysta i kylan, i vad som kunde ha varit en timme lika gärna som en minut, innan hon kramade om mig igen och jag vände mig om och tog cykeln och cyklade med något darriga ben hemåt igen."

Så, vad tycker ni?
Vi avslutar med lite mer hardstyle, D-Block & S-te-fan - War cuz i'm hard!


Årets första landslagsläger

Då var jag återigen hemma efter årets första landslagsläger. Det var första gången på nästan en månad jag över huvud taget spelade, över huvud taget höll i en boll. Träningen nu under juluppehållet har varit lite si och så. Ett styrkepass strax innan jul hann jag dock med, det första efter lägret i november, då Fatmir landade på min hand. Nu höll handleden för styrketräning igen, så det kändes bra, men senare under julledigheten hade jag ingen ledsagare, så då blev det ingen träning.

Tåget upp till Stockholm var redan 50 minuter sent från Malmö, men jag och Albin åkte in till stationen ändå. Man ville ju inte chansa allt för mycket om vi skulle missa tåget. Det visade sig att det inte var någon risk. Tåget var nämligen 1h sent till Linköping, så det blev att sitta och vänta där ett bra tag.

Väl uppe i huvudstaden åt vi på BK innan vi släckte lampan för att sova. Denna gången bodde vi inte på Ta in i Sköndal utan på Scandic på Söder.

Kl 7 var det upp på lördagen.
Frukosten var god, gott bröd med skinka, paprika, tomat och gurka, fil med egenkomponerad müsli, ett stort glas juice och en kopp kaffe. Jörgen berättade även att Micke återigen tyvärr har drabbats av blödningar i näsan, så han och Jörgen har beslutat att han inte ska med till Finland och Pajulahti games om knappa 2 veckor. Det öppnade istället dörrarna för mig och Albin. Tyvärr har jag tenta den helgen, så jag kan inte heller, vilket innebär att det blir Albin som får äran att följa med dit. Han kanske inte får spela så mycket, men bara att få följa med sådär är ju stort. Första gången han är ute på ett landslagsuppdrag sådär och första gången han får dra på sig den blågula tröjan. Det är stort. Tids nog kommer även min debut i landslaget, kanske redan till Manchester i februari?

Under förmiddagen spelade vi returmatcher från miniturneringen senast, när vi var i Malmö i december. Det var jag, Niklas och Magnus som vann då, vilket vi även gjorde nu. Matcherna spelade vi 2x12min, precis som det är numera.

1:a matchen vann vi med 11-5 eller något i den stilen, mot Stefan, Micke och Dzenan.
2:a matchen gamade vi Fatmir, Piotr och Albin med 13-3. Piotr, som dessutom fyllde 30 under helgen, så han firades med sång och present.

Spelet tyckte jag stämde hyfsat med tanke på att jag inte hade spelat på ca en månad. Försvarsspelet var bra och skotten okej.

Efter lunch avlägsnade sig Piotr för att firas och var inte heller med under söndagen.
Vi andra fortsatte att spela matcher, vilket även nu gick helt okej. Uppvärmningen kändes dock väldigt seg och de 7 minuterna vi sprang kändes snarare som 15.

Jag gjorde i alla fall 2 mål under dagen, ett på Magnus och ett på Albin. Försvaret var mycket stabilt och bra. Jag tycker faktiskt det är lättare på ett sätt när det är såhär hög nivå, mot när vi tävlar på klubbnivå och det går lite långsammare. Här spänner man sig verkligen hela tiden, man blir automatiskt mer explosiv och snabbare ner. På klubbnivå slappnar man kanske omedvetet av en aning, vilket omedvetet sänker snabbheten och perfektionen. Det sitter antagligen i huvudet och är något man får jobba med för att få bort.

Under kvällen åt vi Indisk mat på någon restaurang. Det tillhör inte det jag äter mest direkt, men det var helt klart helt okej.

Senare på kvällen satt vi nere i reseptionen på hotellet, drack kaffe och pratade.
Lite senare än planerat blev det då Albin och jag pratade en del innan vi skulle sova, men likväl var det upp 7 dagen efter.

Samma frukost som dahgen innan blev det innan vi checkade ut och tog "tricken" mot Gubbängen och hallen, där vi började med att analysera Litauens spelare, genom videor. Vilka deras styrkor och svagheter är etc. Det var Albins och min 1:a analys av spelare på det sättet och det var mycket att hålla reda på, men bra och nyttigt var det. Varför det var just Litauen vi analyserade är för att vi kommer möta dem i Finland. Litauen, som bekant är regerande världsmästare.

Efter analysen blev det lite mer matchsspel innan det var dags att byta om och äta. Spelet kändes lite segt och orken fanns inte riktigt, men det gick helt okej. Något billigt mål släppte jag, men annars gick det bra. Skotten blev stundtals riktigt bra, andra stunder riktigt dåliga.

Totalt sätt var det ett klart godkänt läger med tanke på förutsättningarna. I stort sätt inget spel alls på en månad och minimalt med gymträning under ledigheten.

Idag blir det tyvärr ingen skotträning. Jag har nämligen antingen sträckt mig eller fått en lårkaka av något slag. Riktigt ont gjorde det igår, men idag är det bättre. Det är dock bättre att avvakta tills det känns helt bra, så jag inte sliter upp det igen. Kondition blir det förhoppningsvis imorgon i alla fall, då jag, i sådant fall, även får inviga mina nya löparskor.

Igår var det en ren pluggdag. Det börjar dra ihop sig mot tentan nu, bara 10 dagar kvar efter idag och jag har en del kvar. Dock har jag fått tillåtelse att göra tentan hemma, så jag slipper i alla fall åka in till universitetet för det.

Nu blir det strax kaffe, en vara det blev väldigt mycket av igår, för att orka plugga i stort sätt hela dagen. Plugga ska jag fortsätta med nu. Jag måste göra så mycket som möjligt innan Jocke och jag åker till Tallinn på torsdag igen. Bussbiljetterna upp till Stockholm var oerhört billiga denna gången, 123 resp. 116kr! Det var länge sedan jag lyckades få tag i så billiga biljetter.
Hoppas alla har haft en bra helg!

Vi avslutar med lite UK Hardcore och Hardstyle. Först Micky Modelle vs Breeze feat. Stunt - I'm alive, en grym cover på Da Buzz gamla hit från 2003, Alive, som jag tyckte var riktigt bra då det begav sig, och så Coone med låten Partystarter!



1 år...

Idag är det exakt 1 år sedan den allra första kommentaren ramlade in i kommentarsfältet här på bloggen.
En kommentar, som skulle visa sig bli början på en alldeles sagolikt underbar, magisk och vacker saga.
En kärlekssaga, vackrare än alla världens ord någonsin kan beskriva.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag visste det inte då,
men nu vet jag,
det var då jag fann mitt livs stora kärlek.
Hon jag älskar och alltid kommer att älska,
hon jag vill dela hela mitt liv tillsammans med.
Den vackraste och finaste i världen,
som ett guldkorn i sanden,
som en ängel utan vingar.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag minns bloggkonverserandet i början,
innan det övergick till dagliga MSN-konversationer,
för att ytterligare några veckor senare övergå till ett galet messande.
Jag minns våren, då januari - februari övergick i mars - april.
Jag minns våren, då vi kom allt närmre och närmre varandra.
Jag minns, hur tilliten, förtroendet och tryggheten till varandra ökade dag för dag,
kväll för kväll,
natt för natt,
mess för mess,
konversation för konversation.

Jag minns, hur jag starkt fick revidera mina teorier om att finna kärleken via nätet.
Jag bevisade för mig själv att det verkligen går,
vi bevisade för varandra att det verkligen går.
Du och jag, mitt eviga hjärta.

Jag minns, hur du berörde mitt hjärta,
så varsamt och försiktigt,
med så mycket ömhet, förståelse och vänskap.
En vänskap, som övergick mer och mer till kärlek.
Kärlek i dess renaste och finaste form,
kärlek, mer dyrbar än allt på jorden.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Jag minns de hemska dagarna i maj,
då jag var livrädd och förtvivlad för att allt skulle sluta där och då, innan det ens hade börjat.

Jag minns hur vi,
på kvällen den 20 maj,
för första gången sa att vi verkligen älskar varandra.
Jag minns hur jag dagarna efteråt bokstavligen svävade på rosa moln,
vädret var kanon och studenten var nära.
Livet var underbart.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Vårt allra första telefonsamtal,
kvällen efter att jag och Jocke kom hem från lyxkryssningen.
Nervöst satt jag och väntade på att du skulle ringa i soffan i TV-rummet.

Så fick jag höra din röst.
Den vackraste och finaste rösten i hela världen.
Vi satt där, timme efter timme och bara njöt av att få höra varandras röst.

Lyckan hördes genom telefonen,
båda två log lyckligt för oss själva.
Ett lyckligt leende över att äntligen få höra varandras röst.
Röster, fyllda med så mycket värme och kärlek, ömhet och förälskelse till varandra.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Telefonsamtal efter telefonsamtal,
timme efter timme,
dag efter dag,
hela sommaren lång.
Hjärtat svämmade över av kärlek,
en värme spred sig från det djupaste av hjärtat och ut i hela kroppen.
Varje gång jag fick höra din röst.

Tårar rinner, hjärtat blöder

11 augusti.
Första gången vi träffades.
Efter månader av längtan.

Den där allra första kramen, precis utanför bussens dörrar.
Tågresan ut till Alingsås, där vi mest satt och log av lycka,
lycka över att äntligen få vara tillsammans, efter alla dessa dygn, veckor, månader av längtan och saknad.
Promenaden ut till campingen, där vi bara var tvungna att krama varandra igen, mitt på vägen.

Det vackraste och finaste dygnet i mitt liv, fylt av den renaste och finaste av kärlek.
En kärlek som bara kan frambringas hos två personer som verkligen älskar varandra, från det djupaste av hjärtat och ut i hela kroppen.

Miljoner kramar, tusentals kyssar.
Viljan att vara ännu närmre, krama och trycka sig ännu tätare intill varandra.
Näsor i varandras hår,
läppar som möts, sammetsmjukt, ömt och med så obeskrivligt mycket kärlek, bakom varje liten beröring. 
Händer som undersöker varandra,
smekningar längs ryggar, hår och kinder,
"jag älskar dig",
gång på gång, direkt från det innersta av hjärtat.

Varje liten rörelse, varje liten beröring,
fylld med så oändligt mycket kärlek och förälskelse.

Dagen efter, då vi fortsatte att vara nära varandra, på en filt, intill en motorväg.
Ditt huvud i mitt knä, mina armar runt dig.
Läppar som möts.
Bilar tutade och vi log, tätt tillsammans.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Hemma i min ensamhet,
tårar av total lycka och glädje,
lycka och glädje över att ha den finaste och mest underbara flickvännen i världen.

Hjärtat värkte redan av längtan och saknad.

Telefonsamtalen och messandet blev ännu mer intensivt.
Vi ville inget hellre än att vara hos varandra, varje dag, varje minut, varje sekund.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Alla otaliga "jag älskar dig", "du är bättre än bäst", "vill bara vara hos dig, tätt intill" osv.
Alla tusentals magiskt fina SMS, fylda med så mycket kärlek det bara går att tänka sig och mer än så.
Alla timmeslånga telefonsamtal,
om egentligen ingenting, men trots det likt en drog.
En drog av att höra varandras röst,
att känna hur lugnet, värmen och tryggheten sprider sig innombords.
Att känna hur hjärtat bokstavligen svämmar över av kärlek till varandra.

Tårar rinner, hjärtat blöder

24 september.
Andra gången vi träffades.
Samma camping, minst lika underbart.

Ett dygn av total lycka,
och som vi hade längtat och saknat.
Minut efter minut, timme efter timme, mys, mys, mys.
Kramar, pussar, kyssar, smekningar.
Allt med en så rakt igenom äkta och ren kärlek.

Du smekte mitt hjärta,
så varsamt och fint, lindade in det i all din kärlek.
Jag rös av total lycka och kärlek,
log när du kysste mig,
att känna smaken av dina läppar,
dina armar runt mig och din röst i mitt öra.

Att känna hur allting känns helt rätt,
hur allting känns så magiskt fint,
hur man vet att man har hittat hem.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Exakt en månad senare, 24 oktober.
Mitt i höstens kyla och mörker.
Då kom du hit.
För allra första gången.

Jag åkte och mötte dig, vi åkte hem hit.
Jag visade dig runt i huset och vi fastnade i mitt rum.
Mys, mys, mys.
Timme efter timme.

Eftermiddag blev kväll,
kväll blev natt,
natt blev morgon,
morgon blev förmiddag.

Vi låg fortfarande tätt, tätt tillsammans i min säng,
med armarna om varandra,
huvudena tätt ihop och med varsitt lyckligt leende på läpparna.

Mitt livs finaste och mysigaste dusch stundade,
varefter vi åkte in till Mjölby,
jag lämnade av dig och åkte hem igen.

Allt kändes jättetomt, men jag begravde näsan i din T-shirt, din tröja och dina strumpor,
som jag hade fått låna och som du hade glömt.

Tårar rinner, hjärtat blöder

Det som sedan hände förstår nog ingen av oss.
Vad var det som hände?
Hur kunde det bli så?
Jag/vi föll ner i ett hål jag/vi inte trodde fanns.

Jag gråter titt som tätt,
ångesten kväver mig stundtals och ensamheten är hemsk.
Längtan och saknaden är stundtals outhärdlig,
hjärtat värker, skriker efter dig.

Du har det minst lika jobbigt som jag och ingen av oss kan nog förstå detta.
Vi var ju så lyckliga.
Så innerligt lyckliga och förälskade.
Hur blev det såhär?

Tårar rinner, hjärtat blöder

Ingen vet om detta är slutet på den här underbara, fantastiska, magiska kärlekssagan,
eller om det är ett mörkt och dystert kapitel.
Ingen vet om det kommer bli bra.
Ingen kan förutsäga framtiden.

Denna ovisshet gör mig så förtvivlad.
Jag vet precis vad jag vill.

Ibland blir det dock inte alltid som man hade tänkt.
Ibland måste man tvinga sig själv att gå emot sitt eget hjärta, hur ont det än gör,
för det finns inget alternativ.

Jag hoppas, trots allt, att våra hjärtan en dag ska leda oss dit vi verkligen vill,
till en gemensam och lycklig framtid tillsammans.
För jag älskar dig så obeskrivligt mycket.
Jag vet att jag vill dela hela mitt liv tillsammans med dig, så underbart fin och vacker är du.
Mitt hjärta.
Mitt älskade, älskade hjärta.

Tårar rinner, hjärtat blöder

"The smile on your face,
lets me know that you need me,
there's a truth in your eyes,
saying you'll never leave me,
the touch of your hands,
 says you'll catch me,
wherever i fall.
You say it best,
when you say nothing at all."

Tårar rinner, hjärtat blöder

"Du är det finaste jag vet,
du är det dyraste i världen,
du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän,
du är min tro, mitt hopp, min kärlek,
Du är mitt blod
och mina lungor,
mina ögon,
mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta."

Tårar rinner, hjärtat blöder

Mitt finaste, finaste hjärta,
jag hoppas vi tar oss ur detta,
hand i hand, ännu starkare än vad vi var innan.
För du är mitt allt.
Blodet i mina ådror,
luften jag andas,
hjärtat som slår inuti mig och får mig att leva.
Utan dig är jag inte hel.

Mitt underbara hjärta,
jag älskar dig!

 


2011

Detta nyår blev inte alls som vi hade hoppats och längtat efter. Egentligen skulle jag, mitt hjärta och Jocke varit i Tallinn, bott på hotell i 3 nätter och firat in det nya året tillsammans, tillsammans med den jag älskar och min bästa vän. Lite champagne och en magisk oförglömlig kyss på tolvslaget, men nu blev det inte så. Istället fick jag följa med mamma och pappa till Engvalls i Motala. Eftersom jag inte har några andra vänner här i närheten, förutom Albin och Louise, som var i Hemavan, så var det ända alternativet. Mindre kul med tanke på vad som skulle ha varit, men trots allt blev det en bra kväll. Inte i närheten av vad det skulle ha varit, men helt okej.

Trerätters middag som bestod av en sallad med rostade nötter, granatäpplekärnor och div annat, huvudrätt som bestod av kalkon med hasselbackspotatis och portersås och en efterrätt bestående av en supergod Semifredo med Turkisk peppar och citronglass. Dock var det inte äkta citronglass, för det hade de inte hittat någon, så det var vanlig citron pressad över vaniljglass, men smaken var densamma. Riktigt gott!

Det blev även fika, kaffe och Daimtårta, lite vin, snaps, Jäger och jättegod grogg med Bacardi raspberry och fruktsoda. Mats blev lite dragen av för mycket Jäger och somnade nästan i soffan framför TV:n, där J-VM pågick förfullt. Sverige - Kanada. Sämre start på året kunde man ju fått när Sverige till slut kunde vinna efter straffar och därmed gå direkt till semifinal. Det var Kanada som ledde med 3-2, Sverige vände till 4-3, Kanada vände igen till 5-4 och Sverige kviterade i sista perioden. Sudden gav ingenting och straffavgörande väntade. Oskar Lindberg satte Sveriges första straff, Kanada missade. Båda lagen missade sin andra straff. Anton Lander satte Sveriges tredje och saken var klar. Anton Lander och Robin Lehner i målet blev matchvinnare!

Emma agerade chaufför hela kvällen. Man måste ju inte festa bara för att det är nyår. Ärligt talat hade jag inte alls lust med det. Inte Emma heller uppenbarligen, för hon ville köra. 21 mil tror jag hon hade kört totalt under kvällen.
Hon var i Nykil 1:30 och kom och hämtade oss runt 3. Ako och Roland, som också var hos Engvalls, hade försökt få tag i en taxi, men fick ingen förrän 3:30, så Emma skjutsade hem dem också.

Vi var hemma runt 4, men jag var inte trött, somnade nog runt 6 och sov till 13:30 igår. Igår, som blev en riktig mysdag med morgonrock och tofflor. Vi spelade kort, fikade och såg på film hela familjen.

På kvällen kom tårarna. Framför TV:n och Patrik 1,5 blev saknaden för stor. Jag kan inte se på en film med någon form av kärlek, inte lyssna på en fin låt, det blir för mycket. Känslorna svämmar över, saknaden blir alldeles för stor. Jag kan bokstavligen känna mitt hjärtas doft, hennes hår mot mina händer, hennes armar runt mig, hennes sammetsmjuka läppar mot mina, så mjukt och omsorgsfullt, hennes kropp mot min. Jag vill så mycket, kärleken är gränslös och villkorslös, jag älskar den tjejen så otroligt mycket. Ensamheten kommer över mig och jag vill bara vara där, hos henne, i hennes varma, trygga famn.

Idag blir det plugg. Det börjar dra ihop sig mot tentan och jag har en hel del kvar på portfolion innan den är klar, tyvärr. Det är även full omgång i Elitserien, så vi får väl se hur det blir med plugget, men jag måste ta tag i det...

Hoppas ni alla har haft en bra start på detta 2011, som jag inte alls vet vad det har att erbjuda. Malmö open, SM, Stockholm games, Stockholmsserien och landslagsläger vet jag att jag har att vänta innom goalballen, men annars är det blankt, men jag vet precis vad jag hoppas få ut av det. Jag hoppas detta 2011 kan bli lika fint som 2010 var, tillsammans med mitt eviga hjärta, som jag älskar mer än allt annat i hela världen. Jag hoppas vi kan ta oss ur detta på något sätt, hand i hand, ännu starkare än innan allt detta. Jag hoppas även på ett Elitserieavancemang för Leksand, en fin vår och en varm sommar.

Har ni något ni hoppas få ut av detta året?

Vi avslutar med en riktig jullåt, i en lite hårdare version så att säga. Showtek & Zany feat. MC DV8 - It's the Santa!


RSS 2.0