Tredje omgången av Sverigeserien 2013

I helgen som var spelades tredje omgången av Sverigeserien i goalball 2013, denna gången i Göteborg. Vi låg inför omgången fyra i serien med tio inspelade poäng.

Jag som i princip aldrig blir sjuk hade dragit på mig en rejäl förkylning lagom till helgen. Jag började känna lite i halsen redan under onsdagen och sedan blev det bara värre under torsdagen, fredagen och lördagen. Med andra ord blev det en tidig sänggång för mig där under fredagen, sov redan innan 21:30, trots att första matchen dagen efter inte var förrän klockan tolv.

Första matchen under lördagen spelades mot FIFH Malmö, ett Malmö som låg efter oss i tabellen, med fyra inspelade poäng.

Trots ont i halsen, en rinnande näsa, hostattacker osv. så kändes det relativt bra inför matchen. Väl ute på planen gjorde jag, Albin och Jennifer vad som behövdes i första halvlek och gick till pausvila med 1-0 på tavlan. Det som slog mig mest under inledningen av matchen var hur långsamt spelet gick. Jag borde ha vant mig vid det vid det här laget, men jag blir lika uppmärksammad på det varje gång jag spelar bredd istället för elit numera. Samtidigt som spelet gick långsamt ville jag snabba upp det, men kroppen orkade inte och i halvtid byttes därför Tobbe in och jag fick vila en stund.

Tobbe har gått framåt enormt den senaste tiden, kanske inte som Nils och de andra i Göteborg, men hans defensiv är faktiskt relativt okej. Dock är han fortfarande ett ganska oprövat kort och det vet så klart motståndarna, vilket innebar att han fick många skott på sig när han byttes in. FIFH kunde också vända på steken och vinna matchen med 4-3.

En jämn match som vi mycket väl kunde ha vunnit. Nu gjorde vi inte det och vi såg istället fram emot nästa drabbninng, då Göteborg stod på andra sidan.

Även här gjorde vi en mycket stark första halvlek och gick även här till pausvila i ledning, nu med 3-2.

Likt i första matchen fick jag vila litegrann i inledningen av andra halvlek, men efter att göteborg vänt på steken fram till 3-5, då byttes jag in igen. Tyvärr hade vi inte orken att komma tillbaka igen, vi lyckades inte återupprätta det fina spel vi hade i första halvlek och Göteborg kunde således vinna matchen, 6-8.

Dagens tredje drabbning var mot IFAS och likt de två föregående matcherna blev också detta en jämn historia, där vi hade 2-2 på tavlan i halvtid och där vi sedan inte alls hade marginalerna med oss. En slarvig straff för tredje skott p.g.a. bristande kommunikation och ett självmål, också det p.g.a. bristande kommunikation, bidrog till att IFAS slutligen kunde vinna med 7-6.

Tredje skottet var Jennifer, som skulle lämna över bollen till Tobbe, som misstolkade det hela litegrann, Jennifer fick ha kvar bollen och sköt igen, trots att hon visste att hon hade två skott innan. Istället för att då få straff för tio sekunder fick hon straff för tredje skott. Det rätta hade så klart varit att göra "pass out", ut över sidlinjen, men i en sådan situation blir man lätt stressad och störd i sitt tänkande, när ens egentliga avsikt inte går i lås.

Självmålet var jag och Tobbe som orsakade, när Tobbe skulle passa mig, men jag var då redan på väg över till hans sida. När jag sa det hade han redan hivat iväg bollen, som studsade på mitt smalben/fot och in i eget mål.

Utöver dessa båda oturliga situationer hade jag ett skott i stolpen mot slutet och t.o.m. jag, som inte alltid uppfattar hur nära det är att bollen går in på andra sidan, hörde vid ett par tillfällen hur nära det var. Så, kort sagt var det en match som vi hade vunnit, om vi hade haft lite mer tur med oss.

Sista matchen för dagen, som kanske var dagens sämsta insats, mot Brukarhuset, innebar slutligen i alla fall en seger, 5-2. Vi var trötta och kom inte alls upp i någon vidare standard. Gubbarna i Brukarhuset var dock ännu tröttare och vi kunde därför dra det längsta strået. Det kändes nästan lite komiskt, att vi i dagenssämsta insats ändå lyckades vinna.

Även lördagskvällen blev relativt tidig, efter att vi lagat korvstroganoff och pasta, och under söndagen väntade helgens två sista matcher.

Trots att förkylningen kändes bättre än under lördagen var spelet betydligt sämre, inte bara från mitt håll, utan från alla håll och kanter. Ingen kom upp i den nivå vi hade under lördagen. Jennifer släpte in första skottet i matchen mot FIFH och därefter fortsatte de individuella misstagen att radas upp. FIFH kunde slutligen vinna enkelt med 8-4.

Det var dock inte dagens sämsta insats. Det skulle bli ännu sämre i dagens och helgens sista match mot Göteborg, som vi ju som bekant spelade ganska jämnt med under lördagen. Nu blev vi knockade med 12-2. Det var individuella misstag på var och varannat skott och även om jag kanske inte var inblandat i majoriteten av målen så gjorde jag ändå betydligt fler misstag än under lördagen och i ett lag bidrar alla, såväl till medgång som motgång. Därför får ingen av oss godkänt under söndagen. Ett riktigt bottennapp helt enkelt. Det räcker så, inte mycket mer att säga om det.

Efter tre omgångar har vi nu alltså skrapat ihop tretton poäng. FIFH gjorde det tyvärr bra i helgen och passerade oss i tabellen, vilket innebär att vi nu ligger sist, inför den sista omgången, som spelas i december.

Apropå siffror och annat så radar jag här upp statistik från de tre omgångarna.

Omgång 1, Stockholm.

Poäng: 6/18

Gjorda mål: 48

Insläppta mål: 75

Totalt +/-: -27

Snitt framåt: 8 mål/match

Snitt bakåt: 12,5 mål/match

Omgång 2, Linköping:

Poäng: 4/18

Gjorda mål: 29

Insläppta mål: 46

Totalt +/-: -17

Snitt framåt: 4,83 mål/match

Snitt bakåt: 7,66 mål/match

Omgång 3, Göteborg

Poäng: 3/18

Gjorda mål: 26

Insläppta mål: 41

Totalt +/-: -15

Snitt framåt: 4,33 mål/match

Snitt bakåt: 6,83 mål/match

Intressant här är att vi tog flest poäng i första omgången, den omgång som helt klart var den sämsta rent spelmässigt och där vi släppte in nästan dubbelt så många mål som under de två senare omgångarna. Samtidigt gjorde vi nästan dubbelt så många mål då som nu i Göteborg, 48 mot 26st. Defensivt sänker vi dock hela tiden snittet, från katastrofala 12,5 mål bakåt i Stockholm, till 6,3 mål bakåt nu i Göteborg. Samtidigt som defensiven har gått framåt har offensiven gått rejält bakåt. Ett snitt på 8 mål framåt i Stockholm, mot 4,3 mål nu i Göteborg.

Märks det att jag gillar statistik?

Mer sport. Leksand har inlett den här säsongen av SHL, den första på sju år, jag vet att jag tjatar, men det är så stort, ganska bra. Efter förlusten med 1-3 hemma mot Brynäs blev det seger med 2-1 borta mot Örebro, trots att man bara hade 13 skott på mål. Oscar Alsenfelt var fullständigt briljant i mål där. Det var han även mot Modo, där hela laget dock var som ett nytt lag. Man spelade ut Modo totalt och det borde ha varit tre poäng där. Linus Ullmark i Modokassen gjorde dock en enormt grym match och istället såg Modo ut att gå mot tre poäng, när man gjorde 0-2 i boxplay, men Leksand ville annat och gjorde både 1-2 och 2-2 inom några minuter och hela arenan exploderade. Sedan kunde Jens Jakobs avgöra på straffar och det var två poäng till Dalarna. Sedan kom vinsten i Karlstad. 3-2 borta mot Färjestad. En grymt säker och stabil insats, där Alsenfelt återigen gjorde en grymt bra match och där Leksand hade lite tur. Tur ska man dock ha ibland och det hade man här. Det hade man dock inte i onsdags, när LHC kom på besök till Tegera arena. Det var inget snack om saken. Man spelade ut Leksand, mer och mer ju längre matchen gick. Man var bättre på alla positioner, det var helt enkelt klasskillnad denna kväll. Bara att lyfta på hatten för LHC. Grymt jobbat. Vi blåvita fans glömmer den matchen nu och ser istället fram emot kvällens drabbning med Växjö, som inte har inlett serien på något vidare övertygande sätt, även om man tyvärr nu vände och vann mot Örebro nu senast. Ikväll blir det dock inga poäng hem till Småland, det ska vi blåvita krigare se till!

I och med min förkylning har det inte blivit mycket träning på senaste, men i onsdags var det dags för ett styrkepass. Det var det tyngsta på länge. Kanske berodde det på att förkylningen inte riktigt var ur kroppen än, men satan så tungt det kändes. Vi tragglade oss dock igenom passet och igår gick det betydligt bättre. Då sprang jag nämligen distans igen, precis som Julian och jag gjorde i somras och som vi då sa skulle göra en gång i veckan. Så har det inte blivit. Jag har inte sprungit distans sedan den där varma julidagen då vi sprang ute, mitt på dagen, under en stekande sol. Tiden blev då ca 32 minuter, en tid som var 6-7 minuter snabbare en mitt rekord under högstadietiden, som inte var något mindre än den dåliga tiden av drygt 38 minuter. Behöver jag säga att jag inte var särskild tränad på den tiden?

Igår krossade jag dock inte bara den tiden utan också tiden från i somras. Nu sprang jag visserligen på löpband, vilket är lite annorlunda mot att springa utomhus, men tiden blev hursomhelst 24,59! En tid jag är väldigt nöjd med. Till Julian sa jag att jag hade som mål att komma under 30 minuter, bara för att förbättra mig från i somras och nå den gräns som jag inte riktigt nådde då, men inom mig hade jag målet jag har haft uppsatt för mig ett längre tag nu, att klara 5km under 25 minuter. Det gjorde jag också, med minsta möjliga marginal.

Riktig höst har det också blivit ute nu. Det har slagit om väldigt snabbt och nu har det t.o.m. varit nere under nollan några nätter och det har varit frost på morgonen. Jag fick riktiga vinterfeelings igår och tog på mig mössa och handskar för första gången den här säsongen. På något sätt längtar jag litegrann tills det blir ännu lite kallare. Till tända ljus, mysiga filtar, kaffe eller glögg efter en promenad ute i kylan. Det är riktigt fint. Livsnjutning på hög nivå, precis som balkonghäng och stekande sol är det på sommaren. Vad säger ni, vi har det ändå ganska bra här i Sverige.


Sju års längtan är över, premiären av SHL 2013/14!

Enda sedan den där dagen i våras, den där smått magiska dagen, tillika påskafton och Jennifers födelsedag, har alla vi blåvita supportrar runtom i vårt avlånga land längtat efter det som idag äntligen, äntligen var här. Premiären av SHL 2013. Första säsongen på sju år i högsta serien, efter flera år med missade avancemang och en tomhetskänsla efteråt, som inte går att förklara för icke sportintresserade. Det är en känsla av total tomhet, ungefär att "det var det det, nu är det bara att vänta tills nästa år igen..." Man blir nästan apatisk, stirrar in i en vägg och bröstet och hjärtat känns oerhört tungt. Det man har gått och längtat efter hela säsongen, enda sedan i september, den där ofattbart spännande och ovissa kvalserien, som nästan kan sluta hursomhelst, är över och resultatet av densamma är "failed". Den känslan går inte att beskriva, lika lite som det lyckorus som fyllde, inte bara mig, utan säkerligen flera tusen andra leksingars hjärtan och kroppar i våras.

Kvalserien ja. Man sitter där och räknar på resultat, poäng, målskillnad och tabeller till förbannelse, för att på så sätt utröna vad som vore det bästa scenariot för just ens eget lag i nästa omgång.

När så matchen väl är där sitter man som på nålar, hela kroppen är spänd och man håller nästan andan när såväl ens egna lag som motståndarlaget kommer i en kontring eller skapar en målchans. Händerna kramar nästan omedvetet fjärrkontrollen eller vad som nu råkar finnas i närheten och inne i huvudet går det egna lagets klackramsor på repeat, för att på något inbillat sätt kunna hjälpa laget i ens hjärta, laget man inte vill något hellre än att det ska lyckas och ta klivet upp i svensk hockeys finrum.

År efter år av sådana nervbitande kvalserier som har slutat negativt har vi blåvita fans fått utstå under de senaste åren, men så i våras var det äntligen dags. 2012/13 års Leksand gjorde det som alla där ute i stugorna har längtat efter i så många år, man tog steget tillbaka till Elitserien, som det då fortfarande hette, genom 3-1 hemma mot Södertälje, 2-5 i Örebro, 4-0-seger mot Rögle i Ängelholm, 6-1 hemma mot Timrå, 3-1 resp 4-1 mot Västerås, för att sedan krossa Timrå på nytt, nu med 8-3 och sedan då den magiska lördagen i mars, då när Pelle Prestberg gav Leksand ledningen, bara några minuter in i matchen, varefter Jens Bergenström satte 2-0. Slutresultatet skrevs till 3-1 och avancemanget var därmed, trots två omgångar kvar, helt 100% säkert.

Känslan som rusade runt i kroppen på mig där och då går inte att förklara, för ni som inte är idrottsintresserade kan nog inte förstå hur man kan känna så starkt för ett hockeylag. Ett lyckorus, en glädje så ofattbart stor, samtidigt som jag nästan satt salig där i TV-soffan och hade tårar i ögonen, tårar av ren lycka. Till skillnad från alla tidigare år, då hjärtat kändes tungt, kändes det nu lätt som en fjäder och det dansade omkring där inne i bröstet på mig, dansade en blåvit daladans.

Enda sedan dess har man gått och längtat, väntat och hockeyabstinensen har nog aldrig varit större inför en säsong än i år. Jag har aldrig längtat såhär mycket efter en premiär tidigare och självklart skulle jag vara på plats när pucken släpptes idag, den 14 september.

Så blev det dock inte riktigt. Biljetterna var redan slut. Trycket på desa har varit enormt och de tog slut i ett nafs. Det har varit sådant tryck att CMore, som äger rättigheterna till SHL, beslutade att sända premiären i TV4, för att så många som möjligt skulle kunna se matchen.

De senaste dagarna har många tankar kretsat kring hockeyn och premiären och idag var det så äntligen dags.

Brynäs stod för motståndet och det blev därmed inte bara en premiärmatch i SHL, det var dessutom den första matchen i SHL någonsin, den första matchen i högsta serien på sju år och inte minst ett derby mot ärkerivalen i SHL, Brynäs IF.

Tegera arena fullständigt kokade redan långt innan pucken släpptes. Superstars sjöng för full hals där på Norra och när matchen äntligen var igång, ja, då var det nästan lika bra stämning i arenan som under den där matchen mot Rögle i våras. När Johan Svedberg så kunde ge Leksand ledningen efter drygt sju minuters spel exploderade hela arenan i ett enormt jubel.

Därefter var dock det roliha slut. Brynäs tog över tillställningen mer och mer ju längre perioden gick, men Oskar Alsenfelt i mål höll alltjämt nollan. Enda in i andra perioden. Där orkade man inte stå emot längre och Brynäs kunde kvittera fram till 1-1. Gävlelaget ägde matchen och gjorde lite som man ville. Leksingarna hade jättesvårt att bygga upp något spel. lika snabbt som man fick tag i pucken, lika snabbt tappade man den igen. Brynäs var helt överlägsna och man gjorde också 2-1, sju sekunder från paus, efter en misstänkt offside utan åtgärd.

Sista perioden bjöd på ungefär samma matchbild som hela den andra och halva den första perioden. Brynäs dominerade totalt och vann också rättvist med 3-1.

Resultatmässigt var det med andra ord ingern höjdare, men premiären är avverkad och trots förlusten kommer denna match bli en match man minns, för det var en enorm stämning. Häftigt!

Nu är det äntligen igång och nästa motstånd är den andra nykomlingen i SHL, Örebro, som man gästar nu på tisdag.

Vill ni ha mer hockey så tycker jag ni ska besöka min hockeyblogg. Där bevakas såväl SHL som Hockeyallsvenskan och till viss del enda ner i Divition 1.

I övrigt hade jag en riktigt produktiv dag igår, när jag hade vilodag från träningen. Jag lagade storkok med mat, köttfärssås blev det, tvättade, hängde tvätt, städade, läste drygt trettio diskussionsinlägg som jag låg lite efter med, läste lite kurslitteratur och faktiskt också bakade. Jag tror inte jag har bakat helt själv sedan jag bakade Negerbollar när jag var liten, men plötsligt händer det. Äpplerutor i långpanna blev det. De blev helt okej, även om det blev lite lite smet så att en del av kakan blev stenhård, sockret tog slut och kanelen inte räckte. Det var dock första gången jag bakade så, så jag får ändå vara relativt nöjd med resultatet.

Utöver min egen kaka fick jag massa fika av Linda i torsdags, när vi var på stan och kollade efter knäskydd åt mig. Hon fyllde år i måndags och då blev det massa fika över, så jag fick lite tårta, några kokosrutor och en äpplekaka. Dessutom har jag en bit rulltårta, en påse bullar och glass i frysen, + några sommarkex, så ja, fikabröd har jag så det räcker och blir över... Någon som vill komma och fika?

Vi avslutar med den här videon från kvalserien i våras, den där magiska matchen mot Rögle. Niklas Jide intervjuar Jens Bergenström efter slutsignalen. Han gråter i TV, gråter av ren lycka. Lyssna och njut, för det här kan man se hur många gånger som helst och lyssna på ljudkulissen i bakgrunden från arenan. Det är mäktigt!

 


Mina sommarhits 2013

Vissa somrar blir det inga sådär riktiga sommarhits som man förknippar med just den sommaren, kanske just den dagen, den stranden, den uteserveringen, den personen eller liknande, men i år har det varit en hel rad riktiga sommarhits tycker jag. Därför tänkte jag dela med mig av några av mina sommarfavoriter 2013.

Först ut är så klart sommarhitarnas somarhit, Wake me up med Avicii. Har man inte hört den i sommar, ja, då har man varit bortkopplad från reality totalt. Den spelas fortfarande överallt, inte bara i Sverige, utan också runtom i hela Europa, kanske också övriga världen, och ja, den är fortfarande bra tycker jag, även om det är risk för att den med tiden kommer få en "uttjatadstämpel" på sig. Hursomhelst, här har ni den.

Nästa låt är en låt som egentligen kom i våras. Det är One republic vs Alesso - If I lose myself. En låt som dock särskilt påminner mig om ett tillfälle i somras, då vi åkte från stugan och den spelades på ett Sommar i P1. Det var en varm och fin dag, en av många denna sommaren, och således förknippar jag låten med värme och sol också.

Tredje låten är Sebastian Ingrosso & Tommy Trash & John Martin med låten Reload, som även den egentligen kom tidigare i våras, men som jag förknippar en del med min första alldeles egna lägenhet, eftersom att jag lyssnade på den en hel del precis när jag hade flyttat och tiden därefter.

Sedan har vi norskan Adelén med sin Bombo, som har spelats flitigt här hemma i sommar och som jag fortfarande gillar skarpt. Trallvänlig och en grym bas. Gillas myycket!

Medina har haft en stor hit i sommar med sin Miss Decibel. Jag gillade till en början inte alls låten, men det är en sådan där låt som vände totalt efter ett tag, satte sig på hjärnan och har även den spelats en hel del under sommaren som gått.

Medina hade även en hit tidigare i vintras med låten Där palmerna bor. Då gillade jag den inte alls heller, hörde den bara någon enstaka gång när jag var på väg hem i taxin från någon träning, men nu i sommar har glöden tagit ordentlig fyr och jag gillar även denna låten skarpt. Trallvänlig, precis som Miss Decibel och den har det där typiska sommarsoundet, soundet som gör att tankarna direkt går till Medelhavsstränder, stekande sol och kalla drinkar, vilket troligen också är meningen med den här låten, eftersom att den handlar om just det...

Panetoz har officiellt sett inte kunnat matcha förra sommarens megahit Dansa pausa, men i mina öron är faktiskt den här bättre. Vissla med mig är, likt Medinas Där palmerna bor, en låt som man direkt relaterar till sol, bad, kalla drinkar och rent allmänt chill. En låt som är klockren under en stekande sommardag ute på balkongen eller stranden.

Lite mer inofficiellt har vi den svenska reggaetjejen Syster sol. Egentligen ingen hit alls, men av en händelse råkade jag höra den på radion och den fastnade direkt. Reggae är definitivt inget jag brukar lyssna på, ävn om Bob Marley har haft några helt okej låtar. Det här är dock svensk Reggae och jag gillar det faktiskt. En chill låt som också den passar bra sådär under en klarblå himmel och en stekande so, där man själv liggerr och bara tar det lugnt, lyssnar på musik nere på bryggan i stugan, samtidigt som man doppar tårna i det varma vattnet. Härligt!

Norlie och KKV har jag gillat enda sedan debuthiten Tröjan l. du hatar. Där jag hänger min hatt blev en ännu större hit för mig och nu har Nej blivit detsamma. Också det var en låt jag inte alls gillade till en början, tyckte inte alls den levde upp till mina förväntningar med tanke på deras tidigare låtar, men den har tagit sig mer och mer och är fortfarande bra. Också det en låt som sätter sig på hjärnan och som man gärna går och nynnar på.

Där har ni några av sommarens stora hits i mina öron. Som ni hör och ser är det många "officiella hits", s.k. radiomusik. Det är något jag har börjat lyssna mer och mer på under de senaste månaderna. Tidigare har jag mest tyckt att det till 99% bara har varit skit på radio. Det är det inte längre. Den typ av House som nu är väldigt inne har fallit mig rejält i smaken, till skillnad från all rap/hiphop och R 'n B och annat skräp som spelades för några år sedan. Då var det annan elektronisk musik som gällde för mig. Mestadels var det hands up, men även en del Hardstyle och UK Hardcore. Dessa genrer lyssnar jag fortfarande på, men det släpps tyvärr inte mycket nytt som är bra numera, vilket gör att när det gäller ny musik så blir det mycket House, en typ av House som är väldigt trallvänlig och det gillar jag.


Inget Belgien

EM närmar sig mer och mer och inför detta mästerskap har vi en rad landslagsaktiviteter framför oss. En av dessa är en turnering i Belgien, sista helgen i september. Dit kommer inte jag följa med.

Jörgen och Florim hade ett litet individuellt samtal med mig precis innan hemfärd tidigare idag, efter helgens läger i Malmö, där de förklarade dagsläget för mig.

Det var inget chockartat besked direkt. Jag tycker inte alls jag har nått upp till min högstanivå under i stort sett hela augusti, enda sedan det där lägret på Beckis under årets varmaste helg i början av månaden. Försvarsspelet har varit alldeles för darrigt, osäkert, timingen i bollmötet har inte funnits där och jag har släppt in många billiga mål. Detta i kombination med att Dzenan, som i dagsläget är den jag tävlar mot om platsen som andracenter i trupen, bakom Stefan, har gjort det enormt bra, inte minst i helgen. Han spelade grymt bra och jag blev stundtals riktigt imponerad av honom. Han är i ett grymt flow just nu och det är självklart att han ska få chansen att åka med till Belgien då. Tråkigt för mig så klart, men sett till laget så är Dzenan bättre just nu och han förtjänar helt klart den chansen.

För min del handlar det bara om att nöta vidare och träna på. Den kommande veckan kommer se ut såhär:

Måndag: styrka och goalball

Tisdag: Kortläger i Malmö med landslaget

Onsdag: Intervaller och skott/teknikpass

Torsdag: Styrka

Fredag: Vila

Lördag: Goalball

Söndag: Intervaller

Ska man nå framgång gäller det att träna för att nå dit. Det finns inga genvägar, vara hårt arbete, mycket svett och ännu mer träning.

Lite avundssjuk är jag dock på Jennifer, som sedan i januari, när damlandslaget samlades på nytt efter bronset i London, har varit sparringmotstånd för det ordinarie damlandslaget. Hela damtruppen som var i London lade landslagskariären på hyllan efter bronset och det är således ett helt nytt damlag som har byggts upp. Jennifer skulle officiellt sett vara med som ett sparringmotstånd för de ordinarie fyra tjejerna i damtruppen, men trots det har hon fått mer speltid internationellt sett i den blågula tröjan än vad jag kanske kommer ha fått innan paralympics i Rio om knappt tre år. Hon fick nämligen både vara med under Lady intercup i Malmö, som är en av världens största damturneringar, i maj, till Madrid tidigare i juni och nu åker de snart till Finland här i september. Detta trots att hon "bara" är sparringmotstånd och egentligen inte ens får spela i landslaget, eftersom att hon ser för bra. På landslagsnivå i goalball finns nämligen en syngräns på max 10%. Jennifer ser ca 30%. Hon har dessutom fått mängder med speltid under dessa turneringarna, vilket så klart är kul och enormt nyttigt och bra för henne själv, men rent sportsligt tycker jag det är fel.

Jennifer har glassat in där på ett bananskal, hon satsar inte alls lika hårt som jag, även om hon är en grymt duktig spelare på damsidan och mycket väl hade kunnat vara med och slåss om en plats i damtruppen som tog brons i London, om hon hade sett lite sämre och med den utvecklingen hon har. Nu gör hon inte det och  hon vet att hon aldrig kan nå långt internationellt, för hon ser för bra, men ändå har hon fått så mycket speltid, även på internationell nivå.

Damsidan kontra herrsidan i svensk goalball är som natt och dag. På herrsidan har vi stenhård konkurrens och det går inte att såsa någonstans. Nivån på de bästa lagen i världen, som Litauen, Finland, Kina och Turkiet, är så grymt hög, så ska Sverige kunna fightas om medaljer i de större mästerskapen så krävs väldigt, väldigt mycket träning, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ett helt annat tempo än i damgoalball, allt går grymt mycket snabbare, och därför är explossiviteten och tekniken A och O. Går man tekniskt fel, ja, då är det mål. Så enkelt är det på den nivån. Klart att teknik och explossivitet är viktigt även på damsidan, men inte på samma sätt och kanske inte fullt i samma utsträckning. Konkurensen är dessutom benhård på herrsidan. Alla åtta spelare i truppen krigar och kämpar för att ta en av de sex platserna. Det gör att det hela tiden gäller att visa framfötterna och prestera, utan att det blir något negativt av det hela, att det blir en press att prestera, som istället skapar stress och brist i sitt fokus och uppmärksamhet. Därför gäller det att hela tiden kunna hantera sig sjäv och sin kropp, att kunna hantera viss press, som automatiskt uppkommer när man spelar på en såpass hög nivå som landslagsspel ändå innebär.

Med hjälp för bl.a. detta har vi vår idrottspsykolog, Tommy, som i helgen gick igenom en typ av mindfullnessövning, där det hela tiden handlar om att vara här och nu. Om tankarna driftar iväg åt ett annat håll, gå hela tiden tillbaka till dig själv här och nu. Detta gör man genom att följa ett andetag hela vägen in och sedan ut igen. Det görs under ca fem minuters tid, men kan egentligen göras när som helst, hur kort som helst, bara ett andetag om det är så, bara man hela tiden går tillbaka till sig själv och fokuserar på här och nu, känner efter var mina tankar är just nu, hur känslan är just nu osv.

En annan del i övningen gick ut på att tyst för sig själv fundera ut hur jag spelar när jag spelar som bäst. Vad är det som utmärker just det? Man får gärna skapa en bild eller en känsla innom sig av situationen. Därefter tänker man på hur man spelar när det inte går så bra och varför det är så. Det kan vara ovan nämnda press över att prestera e.d. Orden "press" och "prestation" skriver man upp på ett skynke framför sig. Sedan tar man ner skynket, tänker "ner med skynket". Det går att göra både i huvudet och i verkligheten, med ett riktigt skynke eller papper. Bakom skynket är det fritt space och bilden av en själv när man spelar som bäst, så som man vill spela, blir synlig.

Det låter flummigt och kanske bara som skitsnack, men faktum är att det faktiskt hjälper. I varje fall på mig. Jag testade det idag när jag spelade och kände ett helt annat lugn än igår, när jag bl.a. gjorde ett inhopp i en riktigt bra och välspelad match och där jag då också kände att jag var tvungen att prestera, eftersom att nivån på matchen var så hög. istället fumlade jag in 8-7, vilket också blev slutresultatet. Den pressen kände jag inte alls idag. Så elitspel innebär inte bara fysiskt hårt arbete, utan även psykiskt hårt arbete.

Med detta sagt signar jag ut både för idag och för denna veckan. Nu är det dags att sova, för imorgon väntar som sagt dubbla träningspass.


RSS 2.0