då var det dags igen. En ny vlogg. Äntligen. Den här gången tänkte jag visa er något jag tidigare har nämnt och pratat om här i bloggen, nämligen att hur man som synskadad kan orientera sig utomhus med hjälp av ekolokalisering.

Ekolokalisering används som ni vet av bl.a. fladdermöss, för att de ska veta var de är och om det kommer något hinder i deras väg. Det fungerar på exakt samma sätt när man inte ser.

i det här fallet använder jag den vita käppen som ljudkälla, som ni kommer att höra här nedan, men det går lika bra att knäppa med fingrarna, klicka med tungan eller liknande. Syftet är detsamma med alla ljud, att höra omgivande föremål. Det gör man genom att ljudet studsar på olika sätt beroende på om luften är fri runtomkring, eller om det finns något i vägen. det kan vara en stillastående bil, en vägg, ett elskåp, ett staket, ett tak över en trapp, som i det här fallet, ja, t.o.m. lyktstolpar i vissa fall.

So, here you go!

 

Hoppas att ni uppskattar detta.

Maj har inte alls blivit som jag hade tänkt. Från början skulle det bli en ganska hektisk månad, nästan som juni förra året, som är bland det värsta jag varit med om. Fyra resor ner till Malmö, flytt, födelsedag, midsommar, parmiddag, älsklingens student osv. Det var någonting hela tiden.

Riktigt så hektiskt skulle det inte bli i maj, men det skulle bli resande på maximalt 5/6 helger fram till andra helgen i juni. så blir det inte. Det blev, och kommer bara att bli, 1/6 helger som jag är borta. Det var SM under första helgen i maj.

Därefter skulle vi haft landslagsläger under förra helgen. Det var det också, men jag var inte med. Varför? Ja, det vet jag faktiskt inte. Grejen var den att jag inte hade fått någon information eller biljetter över huvud taget när helgen närmade sig, så jag dubbelkollade datumen i min kalender och messade Florim för att kolla om det verkligen var läger i helgen. Han ringde tillbaka när han var på väg till jobbet, men då var jag upptagen och kunde inte svara. Han skulle dock återkomma senare under dagen. Det gjorde han inte. Eller, han hade försökt, sa han när jag till slut slängde iväg ett sms till, men då hade han av någon anledning hamnat direkt i min röstbrevlåda. Jag skrev också i sms:et att jag nu antog att jag inte skulle med i helgen, eftersom att jag fortfarande varken hade fått information eller biljetter, och det var torsdag kväll. Han svarade på sms:et och bekräftade mitt antagande. Det var dock ganska sent, så vi skulle höras av under fredagen, så jag skulle få argument för varför jag inte skulle vara med under helgen, samt tips på övningar som jag/vi kan köra här hemma på hemmaträningen, för att få upp speeden i vårt spel, som jag skrev om i senaste inlägget. Det lät bra tyckte jag, men han hörde aldrig av sig under fredagen. inte någon annan dag heller, så jag vet fortfarande inte den egentliga anledningen till varför jag inte var med under helgen, även om jag har mina teorier.

Riktigt dåligt tycker jag. Jag vet att Florim är en upptagen man, men att prata med en spelare i god tid innan en aktivitet som denne inte ska vara med på av en eller annan anledning och förklara varför, det är inte för mycket begärt tycker jag. Man ska inte som spelare behöva sitta ett dygn innan avresa, utan varken information eller biljetter, och till slut själv få anta att man inte ska med under helgen. Det är inte okej. Inte någonstans och det har jag också sagt till honom nu efteråt, när jag skickade in min träningsdagbok.

Så ja, den helgen blev jag hemma. Det var också sista lägret innan tävlingen Men intercup som kommer att spelas i månadsskiftet maj-juni nere i Malmö, i Kulladals sporthall, för er som har vägarna förbi och vill se goalball på elitnivå. Sverige kommer där att ställas mot flera motståndare som kommer finnas på plats under B-EM senare i höst, så det blir en bra värdemätare. Där kommer jag dock inte få vara med. Eftersom att jag inte fick vara med på lägret så blir jag knappast uttagen dit heller. Helgen efter det är det ytterligare en landslagsturnering, nu i Polen, och där lär jag inte heller få vara med. Så där blir jag hemma ytterligare två helger som jag ev. skulle ha varit borta på.

Det var tre helger. Den fjärde helgen var nu i helgen som var. då skulle jag ha varit på Bosön med elitidrottskolan, men passande nog, eller inte, blev jag magsjuk natten till lördag och fick vara hemma därifrån också. Jennifer hade troligen smittat mig, för det går magsjuka på jobbet och hon själv var sjuk i torsdags och fredags, så det var väl inte jätteotippat att jag också skulle bli smittad, men typiskt att det skulle komma just nu.

Det innebär att jag har sovit i princip hela helgen och inte tränat något alls. Även förra veckan var jag sjuk och borta från träningen. Veckan efter SM var Jocke här i några dagar och redan innan han åkte hem kände jag att jag var på väg att bli förkyld. efter att han hade åkt hem bröt det ut på allvar och torsdag-fredag i den veckan var peaken av den förkylningen, men jag blev borta från träningen två dagar till efter det. Så, på de senaste femton dagarna, med idag, har jag bara tränat sex, totalt sju pass. Det är riktigt dåligt och långt under vad jag borde och ska träna. så nej, maj har inte alls varit någon bra månad än så länge...

positivt är iaf att vädret äntligen ser ut att ha vänt. Det var verkligen en skarv där i månadsskiftet aprill-maj. Sista april var jättefin. sedan kom regnet och kylan. Regnet och kylan som höll i sig i två veckor och det kändes mer som oktober än maj. Nu tycks det dock ha vänt litegrann, så nu hoppas jag bara på att bli frisk och så snart som möjligt kunna återgå till en normal vardag, utan massa oväntade avbrott. För att spä på den positiva känslan lite till, känner att det behövs efter det här ganska dystra inlägget, så tar vi några glada låtar här på slutet. we're back to the 90's! Cartoons, Caramell, Daddy DJ, John Scatman, Drömhus, Captain Jack, Plazma och Surama K!

 

Ni minns att jag hade ett dilemma om att flytta in till Linköping eller inte för några inlägg sedan? Därefter har jag varit en flitig besökare på Hemnet och just i detta nu finns tre lägenheter som jag skulle kunna tänka mig, där en av dem sticker ut rejält. det är lite av mitt drömboende. ni kan ju gissa vilken det är här nedan, för här har jag ställt upp och jämfört den litegrann. så, läs igenom och delge mig era tankar om och kring detta.

Adress

Djurgårdsgatan 29B
Bjälbogatan 8C
Nya Tanneforsvägen 23B

Läge

Djurgårdsgatan: Centralt
bjälbogatan: Valla
Nya Tanneforsvägen: Tannefors

Pris

Djurgårdsgatan: 2 595 000kr
bjälbogatan: 1 495 000kr
Nya Tanneforsvägen: 1 425 000kr

Storlek

Djurgårdsgatan: 91 kvm, bottenvåningen
Bjälbogatan: 61,5 kvm, våning 3
Nya Tanneforsvägen: 56,5 kvm, våning 2

Hyra

Djurgårdsgatan: 2 732kr inkl. värme, vatten och kabel-TV.
Bjälbogatan: 2 389kr inkl. värme, vatten, kabel-TV, el och bredband
Nya Tanneforsvägen: 2 645kr inkl. värme, vatten och kabel-TV

Bredband

Djurgårdsgatan: Via Komhem/Bredbandsbolaget
Bjälbogatan: Ingår i månadsavgiften
Nya Tanneforsvägen: Via Komhem

Renovering

Djurgårdsgatan: 2012-2013
Bjälbogatan: 2010/2014
Nya Tanneforsvägen: -

Golv

Djurgårdsgatan: Laminat i hela lägenheten, utom framför den öppna spisen i uterummet. Där är det klinkerplattor.
bjälbogatan: Ekparkett i vardagsrummet, i övrigt laminat
Nya Tanneforsvägen: Valnötsgolv i hela lägenheten

Kök

Djurgårdsgatan: ekluckor, grå laminatskivor, spottar i tak och under överskåp, inbyggd ugn, inbyggd micro, integrerad diskmaskin, kyl/frys, induktionshäll och fläkt, alla vitvaror i rostfritt.
Bjälbogatan: Vita luckor, svart kakel, grå bänkskivor, spis, fläkt, kyl/frys, diskmaskin och micro
Nya Tanneforsvägen: Högblank vit skåpsinredning, bänkar/köksö i svart laminat, induktionshäll, frihängande fläktkåpa, ugn, kyl/frys i rostfritt

Badrum

Djurgårdsgatan: Två badrum. Det första med spottar i taket, golvvärme, handfat i kommod, vägghängd WC, handdukstork, bubbelbadkar och tvättmaskin/torktummlare. Det andra med spottar i taket, vägghängd WC och dusch med inbyggd hylla i väggen.
Bjälbogatan: Vitt kakel, blå mosaik, grått klinkergolv, WC och duschdörrar
Nya Tanneforsvägen: Vitt kakel, våtrumsmatta, badkar, WC och handfat

Uteplats/balkong

Djurgårdsgatan: Eget inglasat uterum med fungerande braskamin, samt en liten grästäppa utanför.
Bjälbogatan: Balkong i sydläge
Nya Tanneforsvägen: Balkong i ssydost med plats för mindre sittgrupp

Skjutdörrsgarderob

Djurgårdsgatan: Ja, i ena sovrummet.
Bjälbogatan: Ja, i sovrummet
Nya Tanneforsvägen: Nej

Drar ner betyget

Djurgårdsgatan: Kan bli lite väl mycket pengar, samt att det vore bättre med ett läge lite högre upp i huset, + att induktionshäll inte är det bästa när man inte ser
Bjälbogatan: Ingen hiss, ingen tvättmaskin och längre från city än de övriga
Nya Tanneforsvägen: Ingen diskmaskin, ingen tvättmaskin, induktionshäll

Som ni troligen förstår är det Djurgårdsgatan som är mitt drömboende. Jättefin lägenhet med allt man kan tänkas behöva, dessutom mitt inne i stan. Diskmaskin saknar vi lite här hemma och tvättmaskin i lägenheten är nästan ett krav från min sida, för det är inte lätt att använda gemensamma tvättmaskiner, som kan ha touch eller vad som helst, vilket innebär att både Nya Tanneforsvägen och Bjälbogatan sjunker ganska rejält, eftersom att de inte har tvättmaskin. Nya Tanneforsvägen har inte heller diskmaskin, vilket drar ner betyget ytterligare. i övrigt verkar köket jättefräscht, men det gör det i de andra två också, där Djurgårdsgatan dock är mest exklusivt. ett stort plus får dock Bjälbogatan, för att så gott som allt ingår i hyran, som ändå är väldigt låg. Med den hyran innebär det att det skulle bli ungefär 600kr billigare/mån jämt mot vad vi har nu. tyvärr ligger lägenheten högst upp i huset och det är kanske inte så bra med tanke på Jennifers knän, särskilt då det saknas hiss. Hiss finns på Djurgårdsgatan, men den behövs inte, för där ligger lägenheten på bottenvåningen, vilket både är bra och dåligt. Dåligt för att jag är lite nojig och tror att inbrottsrisken ökar, + att insynsfaktorn höjs markant jämt mot om lägenheten hade legat högre upp i huset. bra är det dock med tanke på Tissen. Särskilt som man får en egen liten grästäppa också, vilket skulle göra att han kanske t.o.m. kan gå ut om han skulle vilja det. en fungerande öppen spis i uterummet är inte heller fel, lyx utöver det vanliga skulle jag säga. det är också bubbelbadkar och egentligen hela lägenheten. Det vore en dröm att bo där, men priset är som sagt haken. Jag tror knappast att den stannar på under 3 miljoner. Det är mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Inte en chans i världen att vi skulle ha råd med den på egen hand, utan vår finansiella sponsor eller vad man ska säga, Jennifers morbror, som isf kommer köpa hela lägenheten och äga den. Jag vet dock inte hur mycket pengar han har och 3 miljoner är som sagt nästan ofattbart mycket pengar. Bjälbogatan känns väl kanske lite mer rimlig och faktum är att det bara tar tio minuter med buss in till resecentrum, så egentligen är det inga avstånd. Det största pluset där är som sagt hyran, det största minuset att det inte finns någon tvättmaskin och att lägenheten ligger högst upp utan hiss. nya Tanneforsvägen är gångavstånd in till city, det tar inte många minuter, men där finns varken tvättmaskin eller diskmaskin, + att hyran är högre och inte ligger alls långt under Djurgårdsgatan, som som sagt har allt man kan önska. så, ja, vad tycker ni, kära läsare? Min rangordning ser nog ut som följer:

1, Djurgårdsgatan
2, Bjälbogatan
3, Nya Tanneforsvägen

SM i goalball avjordes i Jönköping i helgen. det var vårt femte SM och det här året var det fyra herrlag som ställde upp. Som vanligt med FIFH Malmö och IFAS som storfavoriter, men nu också med FSBU från Göteborg, där laget bestod av David, Nils, Jimmy och Oliver, med de tre förstnämnda som klar förstaline.

Vi hade letat efter fler spelare att fylla vårt lag med, men inte lyckats. Det innebar att vi på pappret var det klart svagaste laget, med mig, som inte har mött sådant här motstånd sedan i februari, Albin, som knappt har varit med och tränat på tre månader, och Tobbe, som aldrig tidigare har spelat på den här nivån. Inga avbytare alltså. Dessutom blev Linda magsjuk några dagar innan avresa, så hon fick stanna hemma. Det innebar hastigt och lustigt att Jennifer skulle coacha laget helt själv. Det innebar också att Julian fick rycka in som chaufför och vara med som lite assisterande coach under helgen.

Bättre förutsättningar och uppladdning kunde man ju haft, men vi åkte i vilket fall ner mot Jönköping som planerat.

Första matchen spelades mot IFAS och där kan jag säga att jag blev helt tagen på sängen första skottet. Jag hann knappt reagera innan Piotrs skott satt i nät bakom oss. Det var nästan som när jag gjorde mitt första internationella inhopp mot Finland, i Finland, för snart ett och ett halvt år sedan, då jag släppte in två av tre skott jag hann få på mig. Det gjorde jag nu med. andra skottet gick också in och sedan fortsatte uppförsbacken och det blev till slut knock med 0-10, efter knappt åtta minuters spel.

En klart sämre start än förra året, då vi också mötte IFAS, men då vi höll hela matchen och de bara vann med 6-14. Då hade vi dock ett på pappret lite bättre lag, med Claudio och David. Pappret och teorin är dock en sak. När man kliver in på banan kan alla vinna och det är inte över förrän tjugofyra minuter är spelade, eller förrän det ena laget leder med tio mål. Fatmir berättade att de en gång hade legat och försvarat, bara tänkt defensivt hela matchen, bara legat och väntat på motståndarnas misstag. Till slut kom det. En hög boll. Den sttraffen satte de och vann SM-guld med 1-0. Teoretiskt sätt skulle det alltså vara möjligt för oss att vinna guld även här, trots vårt relativt svaga lag. Då gäller det dock att ha en defensiv som håller. Bevisligen gjorde inte vår defensiv det.

Känslan i den här matchen var dock inte så dålig tyckte jag, även om resultatet var allt annat än bra. Därför försökte vi ta med oss den känslan in i nästa match mot FSBU. Tyvärr gick det lika illa där. De startade så klart med David, Nils och Jimmy, men när det stod 7-0 bytte de ut Jimmy och Oliver fick lite speltid. Då ryckte vi märkbart upp oss och lyckades hålla nästan hela första halvlek, innan David sköt knockbollen som innebar 11-1 för deras del.

Sista gruppspelsmatchen spelades mot favoriterna FIFH Malmö. De ställde inte upp med sin förstaline, utan satte in Dzenan istället för Peter, som fick vila hela matchen. Också här blev det dock en tung uppförsbacke, som slutade i knock, 1-11, några minuter in i andra halvlek, efter att även Rep fått lite speltid för FIFH och faktiskt gjort två mål på Albin. Det var för mycket misstag från alla tre, inte bara från Albins håll. Florim, som coachade FIFH, pratade lite med mig efter matchen och gav mig några saker att tänka på till morgondagens semifinal, där vi återigen skulle möta FIFH, som vann gruppspelet.

Semifinalen skulle visa sig bli helgens klart bästa match från vårt håll, även om jag på Facebook senare såg att man från FIFH-håll hade tyckt att det var "en seg morgonmatch". Må hända att de kanske inte var på topp, men här fick vi verkligen allt att stämma, på ett helt annat sätt än under gruppspelet. Det faktum att det stod 0-0 efter nästan fyra minuter, trots att de nu matchade sin förstaline, med Fatmir, Stefan och Peter, vittnar om det. att det bara stod 0-2 med drygt två minuter kvar av första halvlek förstärker det intrycket ytterligare.

Till slut vann FIFH helt planenligt matchen, men bara med 8-2. Albin satte två straffmål på Peter och FIFH gjorde bara sju spelmål. det åttonde var en straff på mig, för hög boll. Utöver det klaffade allting. Vi malde på, hittade en helt annan trygghet och stabilitet i defensiven som inte hade funnits där på samma sätt tidigare, kom det ett bakslag kunde alla tre spelarna släppa det och se framåt, vilket kan vara svårt för vissa ibland. Vi tyckte det var roligt att spela och tiden bara försvann. När det bara var två minuter kvar av första halvlek kändes det som att det hade gått jättefort. Så ja, det var helt klart en match vi var nöjda med, även om det blev förlust och spel om bronset.

Där skulle vi få möta FSBU. FSBU, som imponerade stort i semifinalen, hämtade upp 3-5-underläge till 5-5 mot IFAS, tog matchen till sudden, där det dock tog stopp redan efter två skott. Bronset skulle de dock ta hem utan några större problem. Det var helt klart vår sämsta insats under helgen och det blev knock med 0-10. Det var ungefär som i den där semifinalen mot IFAS förra året, då det stod 7-0 till dem efter åtta skott. vi försökte med allting. Vi tog timeout, gjorde byten, bytte positioner på planen, men inget hjälpte, de sköt rakt igenom oss ändå. Ungefär samma sak var det nu. Nu hade vi visserligen ingen att byta med, men vi försökte ta timeout, byta positioner och hitta den där tryggheten i försvaret som vi hade haft mot FIFH, men misslyckades totalt. Det var helt klart den match med högst stressnivå, anspänningen var för hög, vi gjorde misstag, släppte inte gjorda misstag på samma sätt, men vi slutade i vilket fall aldrig kriga. Ibland har vi haft en tendens att vika ner oss som en vissen blomma när vi hamnar i några måls underläge, men det gjorde vi definitivt inte nu, så något positivt fanns det iaf att ta med.

Någon medalj blev det inte i år heller och avståndet upp till de andra lagen minskar inte märkbart, inte på den här nivån. Vi blir alltjämt knockade i nästan allting och den dominerande faktorn till det är att vi inte hänger med. Vi är helt enkelt för långsamma i våra ageranden. Många gånger är vi på rätt ställe där bollen hamnar, men då är bollen redan i mål. Det är precis det jag har haft problem med även på landslagslägren, att hänga med i tempot. Det tar ett tag att komma in i det, tyvärr. Vi är inte alls vana vid ett sådant här tempo hemifrån, för vi har inga skyttar som skjuter så bra, faktiskt inte ens i närheten. När Wilmer är med på träningarna dras nivån dessutom ner ännu mer. Han ligger ungefär fortfarande på den nivån att man får rulla bollarna långsant på honom och hela tiden påminna honom om att ha armar och ben raka när han slänger sig. Eftersom att vi inte är så många spelare har vi inte råd att inte låta folk vara med, samtidigt som det som sagt blir enorma klyftor mellan exempelvis Wilmer och mig. Så att få upp ett högre tempo med de förutsättningarna är inte det lättaste, men det är det vi måste. Ska vi ha något på SM-nivån att göra, ja, då måste vi få upp speeden i våra kroppar. svart på vitt kan man se det såhär. Jag släppte in hela arton spelmål i helgen. Fem av dem var för att jag var för långsam, två gick jag åt fel håll på och två slängde jag mig inte alls på. Det är nio mål som i huvudsak beror på att jag inte hinner med i tempot, + tre mål som jennifer inte hann notera någon orsak på. Det kan alltså vara så mycket som tolv mål, 66% av alla mina insläppta mål, som har med tempot att göra. Med andra ord är det en klart dominerande orsak till varför jag släpper mål. Hur det är med Albin och Tobbe har jag mindre koll på, men för mig personligen är det ett högre tempo på träningarna här hemma som är ett måste, annars kommer jag aldrig nå dit jag vill.

Back in the days, närmare bestämt i slutet av 90, men främst i början av 2000-talet, var motorsport min stora pasion. Jag följde allt som gick att följa, såväl speedway med Tony Rickardsson i spetsen, BTCC medd Volvoföraren Rickard Rydell, vårt egna STCC med bl.a. Janne "Flash" Nilsson, Jens Edman, Fredrik Ekblom, Pontus Mörth, Calle Rosenblad och Tommy Rustad, cartserien borta i USA, med svenske Kenny Bräck, hans teamkamrat Max Papis, Gill De Ferran, Paul Tracy, Christiano Da Matta och Michael Andretti, WRC med min favorit, Colin McRae, som senare tragiskt omkom i en helikopterolycka, Tommy Mäkkinen, Juha kankkunen, Richard Burnes, Carlos Seinz och Didier Auriol.

Mest av allt följde jag dock formel 1, juvelen i all världens motorsport. Jag hade stenkoll på såväl förare som team och banor. Jag visste vilka förare som körde för vilka team, hur både förare och team låg till i VM-tabellen. Jag visste vad kurvorna på de olika banorna hette och i vilken ordning de kom. Jag hade stenkoll på allting. Min stora barndomsidol körde också Formel 1, för Ferrari. Michael Schumacher, som den här bloggen också är uppkallad efter. Schumacher hade sin storhetstid precis då när mitt intresse var som störst, i början av 2000-talet. då kampades han främst med Mclarens Mika häkkinen, som också blev världsmästare både 1998 och 1999, efter att Schumacher förlorat VM-striden. det gjorde han också 1997, då kanadensaren Jaques Villeneuve blev världsmästare i sin Williams, samma team, eller stall, som Damon Hill körde för 1996, då han blev världsmästare. Dessförinnan, 1994 och 1995, hade den då 25 resp. 26 årige Michael Schumacher tagit hem VM-titeln, då i sin Benetton.

1994, första året Schumacher blev världsmästare, var också året då en annan legend i F1-världen, ayrton senna, omkom under en tävling. Det är det senaste dödsfallet i Formel 1 och faktum är att det faktiskt är exakt tjugo år sedan den tragiska helgen just under den helgen som nu stundar, första helgen i maj. det var inte bara Senna som omkom den helgen. Även österrikaren Roland Ratzenberger förolyckades under lördagens kvalificering och också Rubens Barrichello, som senare bl.a. skulle bli teamkamrat med Michael Schumacher i Ferrari under flera år, var också nära på att stryka med. det var en bäcksvart helg för världens motorsport i allmänhet och F1 i synnerhet.

Sennas krasch var den som skakade hela motorvärlden, ja, hela världen i stort. Det var i tamburellokurvan på Imolabanan som han tappade kontrollen över sin bil, av ännu icke helt klara orsaker, kraschade rakt in i en betongmur och skadades så svårt att hans liv inte gick att rädda.

Det var en tragedi för hela motorvärlden. Den trefaldiga världsmästaren, med 41 segrar och 65 pole posisions blev bara 34 år gammal. Därför kan man nu i helgen se en utställning om Senna och hans kariär, där man bl.a. kan se hans Mclaren MP4/4, som han vann VM med 1988.

Efter Sennas tragiska olycka sågs säkerheten över rejält, både på själva banorna och bilarnas konstruktion. Det hände väldigt mycket under de kommande åren och när jag började följa F1 kändes en dödskrasch väldigt långt bort, trots att det bara var ca fyra år sedan Senna då omkom.

1999 kraschade Schumacher våldsamt på Silverstone, England. Han körde rakt av i en kurva och bilen tvärstannade i däcktraven. Hade det varit några år tidigare hade det troligtvis fått betydligt värre konsekvenser. Hade det varit idag hade det å andra sidan troligtvis gått betydligt bättre än vad det nu gjorde. Schumacher bröt benet och blev borta stora delar av den säsongen, en säsong som också blev Mika Häkkinens sista VM-titelsäsong, för sedan tog tysken, "Schumi", över scenen totalt och dominerade, ungefär som sebastian Vettel nu har gjort under de senaste åren.

Schumachers tredje VM-titel kom 2000, då han slog Häkkinen, precis som under 2001, då hans fjärde titel kom. Det var också häkkinens sista aktiva år i F1 och därefter entrade en annan finländare scenen, nämligen Kimi Reikkönen. Han blev också Schumachers största rival där under några år, men "Schumi" var överlägsen och vann VM både 2002, 2003 och 2004. 2004 var det helt överlägset. Han vann 13 av 18 race den säsongen och stod på pallen i samtliga.

Schumacher gjorde sedan sitt sista framträdande i Brasilien, på Interlagosbanan, 2006, då han slutade fyra i tävlingen, efter en grym uppkörning genom fältet. Det var hans 249:e Grand Prix i karriären. På de 249 starterna hade han vunnit 91 gånger och stått på pallen 151 gånger, alltså drygt 60% av alla lopp, stått i pole posision 68 gånger, tagit 1369 poäng och satt 76 snabbaste varv. Det är rekord som är svårslagna, även om Sebastian Vettel nu är på god väg. Vettel har dominerat F1 i sin Red bull-bil under de senaste åren, men i år, när regelverket har gjorts om radikalt, har Red bull haft problem att hitta rätt inställningar. Nu är det istället mercedes som dominerar. Mercedes, som Schumacher också körde för under tre säsonger, 2010-2012, när han kom tillbaka till Formel 1. Hans tid i Mercedes är dock inget han kommer bli ihågkommen för. Hans storhetstid var över. Det han kommer bli ihågkommen för är alla säsonger i Ferrari, från 1996-2006. På de elva säsongerna vann han alltså VM fem gånger och var med och slogs om titeln i alla utom en säsong, 2005, som inte var någon bra säsong för Ferrari.

Att vinna VM i Formel 1, ja, i alla kategorier av motorsport, är nog svårare än många tror. En gång hörde jag någon som tyckte det var konstigt att förarna var svettiga när de stod på podiet efter ett race. "Det är ju bara att köra lite", tyckte han. det är ren okunskap, ungefär som att många tycker att goalball inte kan vara så svårt, för det är bara att "slänga sig och ta en boll". Visst, det är grunden, men sedan är det hur mycket teknik, taktik, detaljer, styrka och explossivitet som helst. samma sak med F1. att ratta en sådan bil runt en bana kräver grymma rygg och nackmuskler, med tanke på de G-krafter som uppstår när man såväl svänger som bromsar/accelererar. Det är enorma bromsar man har i de där bilarna. Jag hörde någon gång att man får ner dem från runt 250-300km/h till 80km/h, på drygt 50m. Då kan ni tänka er vilka enorma påfrestningar som uppstår.

en annan aspekt är det faktum att känna till banona. Hamnar man utanför idealspåret, d.v.s. den linje man bör hålla för att kunna ha så hög fart in i kurvorna som möjligt, för att tappa så lite fart som möjligt, och sedan kunna accelerera ut ur kurvorna på ett optimalt sätt, ja, då tappar man direkt några tiondelar. "Några tiondelar" låter inte mycket, men i de här sammanhangen kan det göra skillnad på att under ett kval t.ex. kvala in som etta eller åtta. På vissa banor, t.ex. monaco, som körs inne i stan, är det jättesvårt att köra om, vilket gör att startpositionen blir väldigt avgörande för slutplaceringen i loppet.

Ytterligare en aspekt är vädret. När det regnar är det många gånger som att köra utan att se, förutom för den bil som ligger längst fram. alla andra sveps in i regnslöjor efter de andra bilarna och man kör i princip helt på känsla, något jag tycker låter livsfarligt, men så är det. säkerheten i bilarna är rigorös, karosen är byggd i kolfiber och är satt över en rörkonstruktion som tål det mesta. Styrstagen har stärkts under senare år, för att undvika att däcken ska lossna och studsa iväg om det sker en olycka. Vid ett par tillfällen vet jag att funktionärer har fått studsande däck i huvudet och omkomit p.g.a. skadorna. Cocpit, där förarna sitter, är oerhört förstärkt och de förstärkningarna gör att förarna i princip kan kliva ur bilen efter i stort sätt vilken krasch som helst, även om det går i 350km/h. Det kunde man inte för 20 år sedan, när senna kraschade, så säkerheten och både bilarnas och banornas konstruktion har setts över och förstärkts rejält sedan dess.

F1 är med andra ord en mycket krävande sport, men tyvärr händer det olyckor utanför banorna, när man inte sitter i sin bil och är lika skyddad. Schumacher var exempelvis och åkte skidor i de franska alperna med sin familj tidigare i vintras. Vid en offpistkörning ramlade han och slog huvudet i en sten. Hjälmen klövs i två delar och han hamnade i koma, där han fortfarande ligger, blott 45 år gammal. Ingen vet om han kommer vakna upp igen eller inte och hur han i sådant fall kommer bli, om han kommer bli som vanligt igen eller bli helt förändrad. Ingen vet och ju längre tid som går utan att man lyckas väcka honom, ju mindre är chansen att han blir återställd. kanske vaknar han aldrig mer. Familjen är hos honom hela tiden och vakar, men lever alltjämt i ovisshet. En ovisshet som måste vara hemsk. Hela grejen är så hemsk och tragisk. att det ska sluta så för en förare som skördat större framgångar än någon annan runtom på världens Grand Prixbanor, ssom precis lagt karriären på hyllan och nu har hela livet framför sig, tillsammans med fru och barn. Usch, det är tragiskt. Jag hoppas verkligen, även om det är mindre och mindre som talar för det för varje dag som går, att han ska vakna upp och kunna leva ett fortsatt lyckligt liv tillsammans med de han älskar.