Helgen

Det blev en fullspäckad helg med fyra träningspass, grillning med laget och firande av mormor, som fyllde 74 tidigare i veckan. Som jag har sagt många gånger tidigare så är det så fint att vara hemma hos henne. Jag gillar verkligen hennes lägenhet, så det gäller att passa på att hälsa på och vara där så mycket som möjligt nu, för det kan gå fort i de där åren. När farmor var 74, 2002, hade hon flyttat från huset och bodde i lägenhet. Några år senare blev det ålderdomshemet och de sista åren satt hon i rullstol. Mormor är visserligen ganska pigg av sig, men som sagt, det kan gå fort under de där åren. Samma sak med pappa. Han fyller 60 nästa år och det är inte allt för sällan som jag tänker att något kan hända, en hjärtinfarkt, stroke eller vad som helst. Han har visserligen också alltid varit frisk, aldrig några sjukdomar eller liknande, men man vet aldrig i den åldern...

Firandet av mormor var hursomhelst trevligt, även om jag var trött och kände mig väldigt osocial. Man blir dock trött efter sju träningspass på en vecka.

Det började ju med kortlägret där i Stockholm i tisdags. Sedan blev det dubbla pass, intervaller och goalball, i onsdags, varefter det blev vila i torsdags. I fredags var det dubbelpass igen. Först intervaller, som jag fick köra själv och som gick ganska bra, och sedan styrka.

När Jennifer hjälpte mig med intervallpasset i onsdags hade jag pulsband på mig och enligt det gick pulsen ner ca 30 slag under den första minuten efter avslutad intervall. Följer man det mönstret även under fredagens pass så toppade jag på 181 slag/min och snittade 172,2 slag/min. Jag har ju tyvärr ingen timer som kan mäta kortare tid än en minut, vilket gör att pulsen redan har gått ner en del när pulsmätningen är klar, men går man efter vad pulsbandet visade så bör jag ha legat ungefär kring de nivåerna.

Styrkan kändes också bra senare under kvällen och det blev höjningar på 2/6 övningar, från 72 till 82kg på enbens benböj och från 15 till 17,5kg på baksida lår ett ben. Båda två ligger fortfarande under de vikter jag hade när jag skadade knät, men det närmar sig åtminstone. På tal om knät så ska jag nog skaffa stödskydd för detsamma, för det har vikt sig på liknande sätt som när jag skadade det, fast inte lika allvarligt, tre gånger på två veckor. Första gången var under träningslägret i Trelleborg. Andra gången var i fredags, när jag lyfte upp madrassen i sängen och tredje gången var under lagträningen i lördags, också där när jag tränade skotteknik.

Lagträningen gick annars bra, även om vi bara blev fyra spelare. Tobbe har åkt på en långdragen förkylning och Jonas hade fått bihåleinflamation. Det är alltid något med den killen. De senaste fyra-fem vekorna har det varit något varje helg och det är inte okej. Visst att man kan få förhinder någon gång då och då, men han meddelar ju inte direkt i god tid när han inte kommer och det påverkar hela laget, eftersom att vi är så få på träningarna. Det är tråkigt, men det är hans val och han kan inte räkna med någon speltid alls under Sverieserien här i Linköping om knappt två veckor.

Veckans sista pass var också det styrka och här blev det höjningar på 3/6 övningar. Från 46 till 49kg på enbens frivändningar, från 68 till 73kg på latsdrag och från 35 till 37,5kg på statisk mage med hantel över huvudet.

Innan det sistnämnda passet hade vi dock en jättetrevlig och lyckad grillkväll med laget i lördags efter träningen. Tyvärr kom ju varken Tobbe eller Jonas nu då och Linda stannade bara ett tag, så det blev jag, Jennifer, Albin och Louise. Det blev mycket god mat, dricka, prat och kortspelande under kvällen. Vi spelade min specialversion av Chicago, som jag, Albin och Louise spelade en del när jag var med dem nere i Kungsbacka för två somrar sedan. Den enda skillnaden är egentligen att man spelar till 102 istället för 51, som man brukar spela till i Chicago.

Maten bestod av grillat kött, klyftpotatis, vitlöksbröd och bea. Under kvällen diskuterade vi bl.a. olika typer av kött att grilla och jag sa att här hemma brukar vi ofta grilla grillschnizel, som inte är jättegott tycker jag. Då är fläskkaré mycket godare. Louise frågade vad grillschnizel var, men hon uttalade det fel, "grillsnittschel", vilket sedan blev "snittkjell", som då fick äran att jobba med att snitta köttet, den gode snitt-Kjell. Riktigt låg humor, men det var kul och Louise trodde även att mina magmuskler var revben, innan hon insåg att revbenen ju inte sitter där. Många skratt och en mycket trevlig kväll måste jag säga. tyvärr sker det allt för sällan, men när man väl är där, då är det ju jättekul att umgås sådär. Så det måste absolut bli fler sådana kvällar i sommar!

 

Kortläger i Stockholm

Efter helgens SM i Malmö väntade en dags vila i måndags innan det var dags för det första av en rad kortläger vi kommer att ha med landslaget under året.

Kortlägren innebär att man åker antingen till Stockholm eller Malmö under dagen, för att träna tillsammans under kvällen och sedan åka hem igen. Detta för att vi ska få ännu mer spel med varandra och dessutom kvalitativt sådant. För mig och David tror jag detta kommer bli extra nyttigt, eftersom att vi inte har det motståndet under våra träningar på hemmaplan. Det blir ett helt annat spel när man möter de andra i landslaget, vilket inte minst märktes på mitt spel under förra lägret i Trelleborg, där det tog nästan hela lördagsförmiddagen för mig att komma in i tempot och spelet. Så att få en sådan här kontinuitet när det gäller det tuffa och hårda spelet tror jag kommer vara grymt nyttigt för alla, men inte minst för mig och David.

Den här gången var det Stockholm som var destinationen och jag lämnade Östergötland runt kl 15, för att sedan möta upp David på Centralen i Stockholm, varefter vi tog oss ut till Gubbängen, där vi spelade under kvällen.

Träningen gick riktigt bra. Jag kände mig lite seg innan, men när vi väl började spela rann det av och jag kände mig riktigt pigg i kroppen.

Vi fortsatte på samma inslagna väg som under lägret i Trelleborg, nämligen med att fokusera på den defensiva tekniken. Då, i Trelleborg, spelade vi tre halvlekar, där resultaten blev tjugo, arton och tolv försvarsmisstag totalt sett, på alla spelarna. Nu sänkte Florim gränsen till max sex misstag. Det blev dessutom mer kollektivt än i Trelleborg, för att vi verkligen ska förstå att ett misstag drabbar hela laget. Gör man några misstag mot t.ex. Tjeckien, Finland eller Litauen och hamnar i underläge med 3-0, då blir det en grymt jobbig uppförsbacke för att ta igen det. Därför gäller det att minimera försvarsmisstagen, för gör man det, då försvinner många av målen bakåt. Det såg vi inte minst i Trelleborg, där ca 33% av alla misstag ledde till mål bakåt och så gott som alla misstag leder till farligheter. Därför varnades nu hela laget när någon gjorde ett försvarsmisstag. Gjorde någon sedan ytterligare ett misstag, då blev det tio armhävningar eller tio situps.

Vi Klarade inte riktigt gränsen på sex misstag. Det blev först tio, sedan tio och elva. Därefter höjde Florim ribban till nio misstag inför den sista matchen. Klarade vi det lovade han att göra tjugofem armhävningar och tjugofem situps. Vi klarade det precis och sagt och gjort så fick han göra sina armhävningar och situps.

Personligen tycker jag det var en riktigt bra träning. Första halvleken vi spelade var felfri från min sida, jag gjorde inte ett enda misstag och det kändes riktigt bra. I de följande halvlekarna gjorde jag något misstag här och var, men inte alls många. Det jag kände var svårast var timingen med bollen, att möta bollen så att den inte studsar eller så att man inte hinner ut några tiondelar för tidigt så att man ligger och väntar in bollen. Det kändes som det hände några gånger under träningen, men i övrigt var det en riktigt bra träning måste jag säga.

Tåget var sedan framme i Linköping vid midnatt och jag var glad att jag inte hade någon tid att gå upp dagen efter. David fick sova kvar i Stockholm och åka hem 05:59 under onsdagen, för det fanns inget annat tåg som pasade för honom. Bara ett nattåg med två timmars väntan i Näsjö, mitt i natten, och det var väl inte så atraktivt...

Under onsdagen blev det sedan dubbla träningspass. Först intervaller, 7x3min, där jag sprang 2x3min på löpband, vilket kändes riktigt bra. Jag startade i 14km/h och avslutade i 16km/h. Riktigt bra, men oj så mycket jobbigare det är att springa än att cykla. Dessutom blev det samma sak här som senast jag testade att springa en intervall innan cykeln fick ta över, benen var helt slut efter löpintervallerna och jag fick inte alls upp pulsen under cykelintervallerna. Nu var det dock lite bättre än senast, då pulsen slutligen snittade 165 slag/min under hela passet, vilket är väldigt lågt. Nu snittade jag 169,2 slag/min, vilket också är ganska lågt, men ändå bättre än senast.

Det andra passet för dagen blev skott/teknik, där det blev mycket fokus på den nya skottekniken som Florim visade mig under lägret i Trelleborg. Det är långt kvar tills den sitter där den ska, men det går sakta men säkert framåt även där. Skott är ju dock inte min starka sida, även om det var det när vi började spela regelbundet, för 4,5 år sedan. Då sköt jag nästan bäst i laget. Det gör jag definitivt inte nu. Albin är överlägsen där. Nej, min styrka är försvaret och det är den biten jag fokuserar mest på, för det är oerhört viktigt om jag ska kunna nå ut och bli en internationell center.

Igår var det vilodag och idag blir det dubbla pass igen. Först intervaller och sedan styrka, varefter det är lagträning imorgon och styrka på söndag. Så ser helgen ut. lite grillning med laget och firande av mormor ska vi nog också hinna med.

 

SM 2013

SM 2013 avgjordes i helgen i Malmö och FIFH-hallen.

mästerskapet avgjordes i en herr och en damklass, där vi, precis som förra året, fanns med på herrsidan. Det var jag och Albin här i från Linköping, + David, som spelade med oss även förra året, och Claudio, som spelade med laget senast i Sverigeserien, då när jag inte var med p.g.a. knät.

Vi spelade fyra grundseriematcher mot FIFH Malmö och IFAS, varefter segraren i gruppen gick direkt till final och tvåan och trean möttes i en semifinal för att göra upp om den andra finalplatsen.

Vi inledde helgen med den match som helt klart skulle bli helgens bästa. En match jag är väldigt nöjd med, även om resultatet kanske inte visar det. 6-14 slutade matchen till slut. Det rann iväg lite där mot slutet, då vi tappade koncentrationen litegrann och släppte några billiga mål och någon straff. Till en början höll vi dock ganska jämna steg med killarna i IFAS, Magnus, Åkerberg och Piotr. De ledde bara med 5-2 i halvtid och det var ett resultat vi absolut var nöjda med. Jämför man med förra året så blev vi gameade med några minuter kvar av första halvlek mot just IFAS, vilket alltså innebär knappt 12 minuters spel. Nu höll vi i 24 minuter. Kort sagt, en riktigt bra match, där alla drog sitt strå till stacken, vi jobbade som ett lag, höll en hög och tydlig kommunikation och spelade lugnt och disciplinerat.

Andra matchen var mot hemmalaget FIFH Malmö, där vi även där blev gameade med 0-10 i gruppspelet och 1-11 i semifinalen förra året. Här fortsatte vi dock med vårt fina spel. Vi höll ihop försvaret riktigt bra och FIFH ledde bara med 1-0 efter halva första halvlek. Därefter sjönk nivån på spelet litegrann, men det var återigen en halvlek vi var nöjda med.

I halvlek gjorde vi ett byte. Albin skulle ut, men där brast kommunikationen mellan Linda och Jennifer, som fick hoppa in som assisterande coach den här helgen, eftersom att Annika blev sjuk. Coacherna hade på förhand bestämt att byta ut mig i några minuter, men Albin sa att han ville gå ut och vila ett tag. Linda missade dock att meddela Jennifer och domarna detta, vilket gjorde att jag fick byta ut i alla fall. De där inne på planen gjorde det dock bra tycker jag och efter några minuter byttes jag in igen.

Personligen var det mitt näst sämsta framträdande under helgen. Jag slarvade med tekniken i försvaret, gick åt fel håll vid något tillfälle och släppte in många bollar, främst på mina händer, vilket starkt bidrog till att FIFH slutligen kunde vinna med 13-3, några minuter från slutet.

Precis som i första matchen mot IFAS gjorde vi en jättebra första halvlek, men i andra tappar vi. Vi diskuterade detta och kom fram till att det troligen hänger på orken. När orken börjar tryta, då sjunker alla andra parametrar också. Kommunikationen sjunker, det slarvas med tekniken, det blir lätt missförstånd, man drar på sig onödiga straffar osv osv. Allt grundar sig egentligen på orken, särskillt på en såhär hög nivå. Man måste vara fokuserad till 100% i 24 minuter, varje boll, annars blir det mål eller liknande, vilket skedde både här mot FIFH och i första matchen mot IFAS.

Lite välbehövlig mat inmundigades sedan, innan det var dags att ladda om för match igen. Dagens andra möte mot IFAS stod på schemat.

Här lyckades vi tyvärr inte upprepa bedriften från morgonens match. IFAS hade skruvat upp tempot och vi hängde helt enkelt inte med. De körde med snabba returer och välplacerade skott, vilket resulterade i game igen, nu med 13-3.

Vi höll fortfarande ett ganska okej spel tycker jag, kanske inte riktigt på den nivå vi presterade under morgonmatchen, men ändå en ganska bra nivå. Skillnaden var att IFAS som sagt hade skruvat upp tempot och vi hängde inte med. Personligen tycker jag dock den här matchen var betydligt bättre än matchen mot FIFH. Jag gjorde inte alls lika många misstag och var inte inblandad i så många av målen. Rent lagmässigt höll vi dock en lägre nivå än matchen mot FIFH, så det hjälpte inte att jag personligen var mer nöjd med min insats här än mot FIFH.

Dagens sista match var just mot FIFH. likt föregående match mot IFAS kom vi inte riktigt upp i samma nivå som de två tidigare matcherna mot lagen under dagen, vilket troligen också har med ork att göra. Man blir schleten i kroppen efter fyra matcher på en dag, även om man försöker återhämta sig så gott det går mellan matcherna med banan, drickyoghurt etc. FIFH kunde här vinna med 11-1 och därmed var dagens spel över.

I och med segrar mot IFAS med 8-4 och 5-3 kunde FIFH gå obesegrat ur gruppspelet och ta sig direkt till final, medan vi ännu en gång ställdes mot IFAS, nu i en semifinal.

Tyvärr blev detta helgens klart sämsta insats. En enorm underprestation från samtliga spelare. Faktiskt sämre än någon match under SM förra året. För två år sedan blev vi gameade med 10-0 efter drygt fem minuters spel mot IFAS och det var ungefär den nivån det låg på här också. Rent spelmässigt gjorde IFAS en sämre match än den andra under lördagen, då när de skruvade upp tempot. Det behövde de inte göra nu. Det spelade ingen roll vad de gjorde, allt gick in i alla fall. Efter 8 skott stod det 7-0 till dem. Vi försökte gång på gång ta tag i spelet igen, kämpa oss tillbaka, men ingenting hjälpte. Vi tog timeout och gjorde ett byte, men inget hjälpte. Vi fortsatte att spela som nybörjare rent utsagt. Det var så jävla dåligt så det nästan är pinsamt. Så många tekniska misstag vi gjorde i den matchen ska man inte ens göra på en hel turnering. Det var bollar som styrdes in på händer och fötter, bollar som studsade över oss, både på ben, armar och faktiskt också mitt i magen, något som inte ens ska vara möjligt. Alla tre spelare läckte som såll där ute på planen och det var nog min sämsta match på jag vet inte hur länge. 10-0 blev det efter ungefär halva första halvlek.

Jag pratade med Florim efter matchen och han höll med om att det var ett riktigt bottennapp, men var det något som var positivt så var det att vi shapade upp oss i någon minut när Claudio byttes in, men sedan föll vi tillbaka igen.

När de första tre bollarna i matchen går in, den fjärde blir high ball och den femte, sjätte, sjunde och åttonde bollen också går in, då är det svårt att vända på det och det var nog starten där som fällde oss totalt, för innan matchen kändes det faktiskt bra. Riktigt bra, men när vi väl var på planen gick allt snett redan från första skott och sedan fortsatte det bara utför.

En riktigt dålig avslutning på en annars bra helg som jag är nöjd med, även om resultaten kanske inte visar det. Det är fortfarande en lång bit kvar tills vi ligger på samma nivå som killarna i FIFH och IFAS, som vi egentligen känner väl, eftersom att det är de killarna vi spelar med på varje landslagsläger, men ser man bara till spelet så är det stor skillnad mot förra året. Det märktes inte minst i första matchen mot IFAS. Visst, IFAS kanske inte kom upp i någon vidare standard i den matchen, men det förtar ändå inte vår insats där. Det är enorma spelmässiga steg framåt vi har tagit sedan förra året, både offensivt och defensivt, så jag tycker vi ska vara nöjda med lördagens spel. Sista matchen här glömmer vi och tar istället med oss de positiva bitarna från helgen. Särskillt spelet under de två första matcherna i lördags, där vi verkligen visar att vi kan och att vi inte längre går att köra över hur lätt som helst, när vi spelar som vi vet att vi kan spela. Det är fortfarande en bra bit kvar tills vi kan utmana på allvar och ta poäng på en så hög nivå, men vi närmar oss, sakta men säkert, även om det definitivt inte märktes i sista matchen. Ser man till den har vi snarare gått bakåt sedan förra året, men sådant händer, ibland har man en totalt värdelös match där ingenting stämmer. Man försöker göra allt som går, men inget hjälper. Så, den matchen glömmer vi, samtidigt som vi tar lärdom, både från den matchen och från helgens övriga matcher.

Nästa anhalt är nu andra omgången av Sverigeserien, här på hemmaplan, i Linköping, för första gången någonsin. Det kommer bli kul!

 

Landslagsläger i Trelleborg

I helgen var det äntligen dags för landslagsläger igen. Om jag var taggad? Det behöver inte ens diskuteras! Eftersom att jag skadade knät precis innan förra lägret så har jag inte spelat mot såhär bra motstånd sedan Malmö open i februari och senaste landslagslägret jag var med aktivt på var i januari.

Det här blev ett riktigt långläger, från fredag till söndag.

Tåget avgick från Linköping redan 07:59, samtidigt som snön föll ner över staden. Den 12:e april. Vintern tycks inte vilja lämna oss i år...

Efter förseningar på ca 30 minuter var vi slutligen framme i Malmö, där det blev lunch, innan fystester stod på schemat.

Fystesterna går till så att man står i en svhmittmaskin, med en skivstång på axlarna. Sedan mäter man bl.a. hur mycket effekt man utvecklar när man böjer benen och exploderar uppåt. Maskinen är kopplad till en dator, vilket gör att kenneth får upp div. olika parametrar och grejer på dataskärmen över våra hopp i maskinen.

Testet görs både på ett ben, på två ben och med olika vikt. Jag minns inte vad jag hade för resultat senast vi gjorde testerna, i juni förra året, men jag känner helt klart att benen har blivit svagare nu när knät har varit skadat. Ändå tror jag nog att jag hade förbättrat mig sedan juni förra året. Särskillt två ben kändes bra tyckte jag, där jag nu toppade på 1300w.

Efter testarna väntade en kostföreläsning av en dietist. Här blev det väldigt mycket ny information och aha-upplevelser. Mycket kretsade kring kosten under en matchdag då man har 3-4 matcher på en dag, hur man ska äta då, vad man ska äta och när man ska äta.

Jag kan bara säga att jag har varit helt fel ute där tidigare. Jag har satsat på en bra och stabil frukost med havregrynsgröt, ägg, paprika osv. men det ska man kort och gott undvika en matchdag. Proteinet tas nämligen inte upp av kroppen på 3-4 timmar. Innan dess ligger det bara och är tungt i magen. Ska man inte spela förrän senare under dagen kan man kanske äta en sådan stabil frukost, men spelar man två timmar senare, ja, då ska man egentligen äta en "dålig frukost", med fruktyoghurt, cornflakes, vitt bröd, marmelad och apelsinjuice. Det är mycket socker och snabba kolhydrater i den maten, vilket tas upp av kroppen betydligt snabbare än proteinet och ger således snabb energi. Det är kanske inget man ska testa första gången under en matchdag, man bör nog exprimentera lite innan skarpt läge, men det gav helt klart en ny syn på framförallt vad man ska äta.

En annan intressant grej vi gick igenom under föreläsningen var vätska. Vatten är självklart bra, men man kan även komplettera med energidryck under match, för att snabba på återhämtningen efter match. Det var dock inte det soom var det primärt intressanta i den diskussionen, utan det var siffrorna på hur mycket vätska man faktiskt förlorar under en match. Tyvärr finns det ingen forskning kring goalball, så vi fick helt enkelt testa själva.

Sagt och gjort, innan vi började spela under lördagen vägde vi oss, för att sedan ta på oss alla skydd och grejer, värma upp och sedan spela en fullängdsmatch, ta av oss alla skydd igen och slutligen väga oss på nytt, för att se hur mycket vi hade gått ner och på så sätt se hur mycket vätska vi behövde dricka till nästa match för att återställa balansen. Det var mycket högre siffror än jag trodde. Jag spelade bara en halvlek i den matchen, men trots det låg jag 0,5 liter back, trots att jag under uppvärmningen och matchens gång hade druckit nästan 0,7 liter. Skulle jag spela en hel match borde jag alltså dricka ungefär 1 liter till nästa match, + de 1,4 liter jag i sådant fall dricker under själva matchen och uppvärmningen. Totalt alltså 2,4 liter, på en match! Det låter väldigt mycket och jag vet inte om det stämmer exakt, men något åt det hållet iaf. Det gör att både jag och alla andra här i klubblaget har druckit alldeles för lite tidigare, vilket jag tror är vanligare än man många gånger tror.

Spelet under helgen då?
Ja, det började inte bra där under lördagen. Som jag skrev tidigare hade jag inte mött sådant här motstånd sedan Malmö open i februari och det både märktes och kändes. Jag släppte in skitmål, mycket p.g.a. att jag inte spände alla lemmar ordentligt och för att jag inte gick tekniskt rätt i försvaret alla gånger. På den nivån vi spelar på här hemma är så klart detaljerna i försvaret också viktiga, men det går att ta en boll, även om man slarvar lite med händerna eller fötterna. Det gör det inte på landslagsnivå. Slarvar man där, ja, då blir det mål. Så förmiddagen var jag inte nöjd med.

Eftermiddagen gick betydligt bättre. Nu hade jag kommit in i spelet och tempot på ett bättre sätt och jag tycker det gick riktigt bra, både när jag spelade center och back. Inte alls lika många "slarvmål" och av knät kände jag ingenting. Det är fortfarande lite svullet, men det gör sällan ont numera och är nästan helt återställt, även om det har tagit längre tid än jag trodde från början.

På lördagskvällen blev det lite relax i hotellets bubbelpool och bastu. Det var ett bra tag sedan jag badade bubbelpool, måste ha varit när jag och Jocke åkte med Vision of the seas första gången, 2010, och bastat har jag inte gjort sedan jag och Jocke bodde på Tallink spa & conference i Tallinn, 2009.

Söndagen bjöd på ännu mer matchspel och nya insikter och aha-upplevelser.

För det första gjorde vi en jättebra grej för att verkligen få det svart på vitt och medvetandegöra tekniska misstag i försvaret och hur enormt viktiga de faktiskt är att undvika. Florim antecknade varje försvarsmiss av oss under en halvlek. Vi spelade tre halvlekar och resultaten blev 20, 18 och 12 misstag, på alla spelare tillsammans. De två första halvlekarna minns jag inte exakt hur många mål det blev, men i den sista halvleken släppte vi in fyra spelmål. Det gör alltså att ungefär på 33% av alla misstag blir det mål. Där har vi det, svart på vitt, hur grymt viktigt det är att gå tekniskt rätt i försvaret och spänna hela kroppen för att kunna ta bollarna. Jag tycker personligen att det gick bra och att det här är något vi definitivt borde testa här hemma.

För det andra visade Florim mig skotteknik. På förra lägret hade jag, David och Dzenan ett helt pass tillsammans med Kenneth, där han gick igenom skotteknik med oss. Tyvärr kunde jag ju inte delta så mycket då pga. knät. Jag försökte ändå ta in så mycket jag kunde och förstå det, men det hade jag uppenbarligen inte gjort så bra, för det jag har försökt träna på sedan dess var fel. Det Florim visade mig nu var helt annorlunda mot hur jag uppfattade det Kenneth sa och visade. Nu känner jag dock att jag har något mer konkret att jobba med än vad jag har haft tidigare. Jag har vetat att min skotteknik är felaktig och att jag borde förändra den, men jag har inte vetat hur jag ska göra. Nu, efter att Florim visade mig, känns det som att jag har något bra att utgå ifrån och nu gäller det att bara nöta, nöta, nöta och nöta ännu lite mer.

Sammanfattningsvis var det en jättebra helg med mycket ny information och kunskap. En lärorik och utvecklande helg.

Nu i veckan sprang jag en fyraminutersintervall i tisdags, där jag började på 12,5km/h och avslutade på 15,4km/h. Det är jag väldigt nöjd med. Det var första löpintervallen sedan knäskadan, men nu kände jag inte av knät alls och benhinnorna håller de också. Dock är jag lite rädd att jag ska få ont igen, men som Albin sa igår, jag får försöka att inte tänka så mycket på det, så att jag spänner mig och gör fel pga. det. Tyvärr var den löpintervallen den enda intervallen som gick bra under det passet. Resterande cykelintervaller gick inte alls bra. Jag snittade en puls på 165 slag/min under hela passet och det är väldigt lågt. När jag exempelvis körde roddintervaller förra veckan, då snittade jag 176 slag/min. Jag höll dessutom ett bra tempo och hann 3748m på 14min. Senast jag körde 15min hann jag 3975m. Hade jag hållt det tempot jag hade nu i en minut till, då hade jag hunnit 4016m, så lite bättre var det allt.

Igår körde jag också ett riktigt, riktigt bra styrkepass. Jag har sedan några veckor tillbaka nu gått tillbaka helt till våra ordinarie styrkepass och kör nu inte längre rehabstyrka, bara överkropp, som jag gjorde där ett tag efter knäskadan. Jag har nästan kommit tillbaka till mina tidigare vikter i alla övningar och faktum är att jag t.o.m. har höjt på en hel del. Igår blev det höjningar på hela fyra av sju övningar. Det blev t.o.m. en ökning med 10kg på marklyft. 10kg kommer inte bara sådär från ingenstans, så det måste ha varit tekniken som plötsligt satt precis där den skulle. En liten del i det hela kan kanske också de två ljusa mackorna jag åt innan vi åkte till gymmet ha haft. Hela dagen igår kändes bra och energirik och jag hoppas den känslan kan hållas kvar till i helgen, för då går SM 2013 av stapeln och denna gången är det Malmö som är destinationen. Pildammsvägen 26 är adressen om ni har vägarna förbi och vill se goalball i toppklass.

Hoppas ni alla har haft en bra vecka, för det har jag haft!

 

DJ Golum feat. DJ Cap - Don't look back

Dags för lite musik igen. Här är en av förra sommaren, eller ja, försommarens, bästa låtar. Första gången när jag lyssnade på den var den inget vidare bra, fram till refrengen. Då steg den brant uppåt och blev en riktig hit.

"So finally the week is over, the party starts tonight (starts tonight)
Remember how I said you're gonna have the best time of your life? (of your life)
And you gonna forget your problems when daylight fades to black
I told you, baby, don't look back (back)
Oh girl, I told you, don't look back (back)

Sing for me, baby

I just wanna have the time of my life
I wanna get down on the floor and party
This one's gonna be a hell of a night
If I just don't look back, don't look back

Come on now
Na na nananana nanana na
Nananana na nananana na na
Na na nananana nanana na
If I just don't look back, don't look back

Are you ready?
DJ, pump it up now
Don't look back
Let's go
Motherfuckin' anthem
Uh, yeah
Break it down

We in the club, me and my crew, we came to party rock
Can you feel the bass, it's pumpin', DJ keeps the party hot
When it is, what it is, and it is, is nothin' but a dope track
So you gotta keep-keep dancing baby, just don't look back

So finally the week is over, the party starts tonight (starts tonight)
Remember how I said you're gonna have the best time of your life?
And you gonna forget your problems when daylight fades to black
I told you, baby, don't look back (back)
Oh girl, I told you, don't look back (back)

Sing for me, baby

I just wanna have the time of my life
I wanna get down on the floor and party
This one's gonna be a hell of a night
If I just don't look back, don't look back

Come on now
Na na nananana nanana na
Nananana na nananana na na
Na na nananana nanana na
If I just don't look back, don't look back

Let's go
Motherfuckin' anthem
Let's go
Don't look back (back [4x])"

Så vad tycker ni?

Texten är hittad på sweetslyrics.com och här nedan kan ni så klart också lyssna på låten!

 

 

Gymma utan att se...?

Att gymma är det många som gör i Sverige år 2013. Faktum är att minoriteten i frågan om man gymmar eller inte troligen är de som inte gymmar, i varje fall bland yngre. Dagens utbud av fria vikter, maskiner, löpband, spinningcyklar, crosstrainers, div. olika pass etc. gör att det finns något för alla, men tänk er att göra detta utan att se. Att besöka ett stort gym helt ensam, utan att se något alls. Skulle ni våga göra det?

Under den senaste tiden är det just precis vad jag har gjort. När Julian har varit upptagen i skolan med musikalen Hairspray, som de nu har satt upp och genomfört, har jag fått träna på egen hand.

Personalen på gymmet känner igen mig vid det här laget, några av dem kan t.o.m. mitt personnummer utantill, så det är bara att "glassa in och köra" när jag kommer dit. Har man dessutom varit på samma gym i 2,5 år, ungefär fyra gånger i veckan, ja, då lär man sig hitta. Så det låter nog värre än vad det i själva verket är, även om det så klart kändes lite osäkert första gången jag var där helt själv.

I själva verket handlade det bara om att, från ytterdörren, hitta fram till trappan, gå ner och ta av skorna, gå fram till disken, där de som vanligt kände igen mig, hitta dörren till omklädningsrummet, leta upp mitt vanliga skåp, byta om och vips så var del ett avklarad.

Därefter följde den lite svårare delen, att hitta ut från omklädningsrummet och bort till konditionsavdelningen, där jag skulle köra ett intervallpass på cykel. Jag brukar alltid hålla i Julian när vi går runt där på gymmet, men, som sagt, har man varit där fyra gånger i veckan under 2,5 år, då lär man sig ändå hitta någorlunda bra. Så det enda missödet på vägen bort till rätt avdelning var att jag gick in i ett bord och lite lätt touchade en kille som stod vid disken och pratade. Att jag gick in i bordet berodde på att jag svänggde höger lite för tidigt. Det är dock lite svårt där, för det är inga skarpa svängar man gör, utan det svänger lite lätt till höger och sedan vänster.

Väl framme vid cykeln hade Jennifer tidigare visat mig hur den fungerade, vilka knappar jag skulle trycka på och hur många gånger jag skulle trycka på dem för att cykeln skulle starta. Det gick utan problem och själva intervallpasset gick också det bra.

Så var det det där med tidtagningen. Eftersom att jag inte ser kan jag inte titta på varken displayen på cykeln eller klockorna i lokalen. Därför fick jag använda mig av min Milestone, som i grunden är ett annteckningshjälpmedel, men där det också både finns klocka och daisyspelare. Tyvärr kan timern i den bara mäta en minut som kortast, vilket gör att pulsresultaten efter intervallerna blir ganska låga, eftersom att det då redan har gått en minut efter avslutad intervall när tidtagningen är klar. Därför låg pulsen som högst på 155 slag/min, vilket inte är så jättehögt om man ser till intervallträning. Jag gjorde dock en lite kul grej efter den sista intervallen. För att se hur pulskurvan rörde sig neråt mätte jag 3x1min. Efter en minut låg pulsen då på 155 slag. Efter två minuter hade den gått ner till 122 slag och efter tre minuter var den nere i 102 slag. Intervallpasset efter, senare under veckan, gjorde jag samma sak. Då var resultaten dock inte lika bra. 144 slag efter en minut, 118 efter två minuter och även efter tre minuter var pulsen kvar på 118 slag.

Detta med de inte jättehöga pulsresultaten var dock något jag fick leva med. Inte mycket att göra något åt, men själva passet gick hursomhelst bra och så var det bara vägen tillbaka till omklädningsrummet kvar.

Där gick jag först in i en grej som står precis framför cykeln och som jag aldrig tidigare har noterat. Den gjorde mig lite förvirrad och för någon sekund fick jag för mig att jag inte skulle hitta ut från konditionsavdelningen, men så tog jag några steg framåt och upptäckte öppningen ut, framför den där grejen jag gick in i. Sedan svängde jag återigen för tidigt, där jag tidigare gick in i bordet, när jag skulle in till konditionsavdelningen. Nu fanns dock inget i vägen på den sidan. Jag svängde dock för tidigt igen när jag skulle in i omklädningsrummet och hamnade istället vid en vägg där jag uppenbarligen inte skulle vara. Jag stannade då till och lokaliserade receptionsdisken med hjälp av hörseln, och lyckades med hjälp av den hitta omklädningsrummet.

Att hitta mitt skåp är inte så svårt. Det är bara att svänga direkt till vänster när man kommer in i omklädningsrummet. Då är det skåp på båda sidorna och rakt fram ligger duschen. Till höger om öppningen in till duschen är en annan skåpsrad. Där brukar jag oftast ha andra skåpet från vänster på nedre raden. Är inte det ledigt brukar oftast något av de andra yttre skåpen vara lediga, så då kör jag på det.

Sista etappen innan äventyret var slutfört var att ta mig ut från omklädningsrummet, bort till skorna och upp för trappan. Också där drev jag lite för mycket till höger och hamnade någon halvmeter till höger om öppningen ut till hallen, eller vad man ska säga, utanför skostälen. Det var dock snabbt åtgärdat och sedan var det bara att hitta mina skor, som jag alltid ställer längst till höger på översta skohyllan, vilket gör de lätta att hitta.

Därefter traskade jag upp för trapporna, and so, mision complete.

Som ni ser handlar mycket om att dels hitta orienteringspunkter, för att utifrån dessa kunna orientera sig, lokalisera omgivningen och veta var man ska, och dels handlar det om att alltid, i den mån det är möjligt, ha saker och ting på samma plats. Jag tänker då främst på mitt skåp i omklädningsrummet och skorna på skohyllan. Det är klart att det hade gått att ha ett skåp mitt i en rad, men det hade försvårat situationen ganska mycket. Det går snabbare att räkna två skåp, eller inget alls, från vänster, än att räkna tio skåp till någonstans mitt i en rad, + att risken då är betydligt större att någon annan står i vägen och har tagit något av de andra nio skåpen, vilket gör att risken för att krocka med någon är väldigt hög. På samma sätt hade jag nog kunnat hitta mina skor om jag själv hade ställt dem någon annanstans än längst ut till höger på översta raden, men det hade försvårat det hela ganska mycket och det hade tagit mycket längre tid. Så, för att göra det så smidigt som möjligt gäller det att hitta sina små knep sådär.

I framtiden måste jag hitta något bättre sätt att mäta tiden på, det är väl i stort sätt det enda problemet jag ser, annars klarar jag numera av att gymma själv, så länge det handlar om cykelintervaller. Löpintervaller blir lite svårare, men det skulle nog fungera det också. Löpbanden på gymmet har touchknappar för att öka och sänka hastigheten, men det är en plastgrej runt dem, + att de piper när man höjer ett steg. Det gör att det skulle fungera, men det skulle bli många pip att hålla reda på, så man kommer upp i rätt hastighet. Det är dock överkomligt. När det gäller styrka är det nog svårare. Jag skulle nog, med hjälp av käppen, kunna hitta någorlunda bra bland alla fria vikter, men det svåra skulle vara att hitta t.ex. rätt hantlar, eftersom att de aldrig ligger på samma ställe. Kanske skulle det också fungera, med lite vilja, men det får i så fall bli ett senare projekt.

Så, vad säger ni, hade ni vågat och klarat av detta?

 

Vi är tillbaks!

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter sju års väntan är vi nu äntligen tillbaka där vi hör hemma, i Elitserien!

2005 var senast vi gick upp i Elitserien, då genom att slå Nyköping hemma med 6-2. Det var i gamla Leksand isstadion, men lagom till Elitseriepremiären under hösten 2005 stod nybygda Ejendals arena klar. Elitseriesejouren blev dock kort. Redan året efter, i kvalserien 2006, åkte vi ur igen, till förmån för Skellefteå, som idag är ett etablerat topplag i Sveriges högsta serie.

Sedan dess har det varit Återtåg som spårat ur, eller där vi missat avgången och blivit kvar på perongen, för att ta en metafor. Det plockades till en början in etablerade namn utifrån för att frälsa klubben i våra hjärtan, spelare med hundratals NHL-matcher på kontot, men något saknades. Det där lilla extra fanns inte hos dessa killar, trots all rutin och meriter. Det där lilla extra som får spelare att verkligen kriga för skölden på bröstet, som får spelare att slänga sig och täcka puck i alla lägen, spelare vars hjärta kort och gått slår för den enda klubb som finns där inne, längst in i deras hjärtan, i det här fallet, Leksands IF.

Den lilla detaljen, det lilla extra, det är just det som detta laget har, som nu har tagit klivet fullt ut, som hoppade på tåget när det lämnade perongen och som nu är hjältar i den lilla byn i Dalarna. Ett lag, där stora delar blev kvar från förra säsongen, som därmed har svetsats samman under dessa två säsonger, där många av spelarna är egna produkter som har vandrat genom juniororganisationerna och vidare upp i A-laget, där det bara finns ett lag, där deras hjärtan är blåvita och där man krigar i varje moment, fullföljer varje närkamp, vinner puck av motståndarna, åker skridskor varje meter där ute på isen, ja, där man kort sagt långsamt maler ner, tuggar sönder, motståndarna och vinner, match efter match.

Det här laget har visat en oerhörd stabilitet under hela säsongen och hela tiden legat där uppe i toppen av Hockeyallsvenskan. Till en början var det Karlskoga man tampades med om förstaplatsen, men plötsligt var Karlskoga tio poäng bakom och de blåvita bara fortsatte att ånga på. Södertälje kom som skjutna ur en kanon nerifrån botten av serien och bara vann och vann. Man tog sig förbi Karlskoga, men nådde aldrig förstaplatsen, för den var vigd för de blåvita, som därmed återigen tog sig direkt vidare till kvalserien.

Väl där åkte man sönder motståndarna. Man spelade bländande ishockey med ett stort självförtroende som bara växte under seriens gång, med ett enormt kompakt försvarsspel och en sylvass offensiv. Södertälje slogs tillbaka med 3-1 hemma i Tegera arena och man fick därmed den där flygande starten av serien som man många gånger har saknat under de senaste åren. Sedan togs man ner litegrann på jorden igen, när Örebro fick hål på det kompakta försvaret och kunde vända tillsynes säkra 0-2 till 5-2, genom 3-0 i sista perioden.

Det var egentligen seriens enda missöde, för därefter tog man sig samman på ett enormt imponerande sätt, körde över det f.d. Elitserielaget, Rögle, med 4-0 nere i Ängelholm och följde upp det med imponerande 6-2 mot det andra f.d. Elitserielaget, Timrå, inför fullsatta läktare i en kokande Tegera arena. Man gjorde blixtrande snabba omställningar när man vann puck, motståndarna hängde inte med och några dragningar senare var det mål bakom motståndarnas burväktare. Detta samtidigt som Modolånet i vår egen kasse, Oscar Alsenfelt, återigen gjorde en nästan övermänsklig kvalserie, precis som han gjorde när han var med och tog upp Växjö i Elitserien för två säsonger sedan. En räddningsprocent på över 95% säger det mesta. Åtta insläppta mål på sex matcher ger ett snitt på 1,3 mål/match, vilket är oerhört imponerande. Ingenting ska dock tas ifrån våra otroligt stabila och säkra backar, som många gånger var som en kompakt mur framför Alsenfelt och gjorde att motståndarna inte kunde skära in på mål och därmed inte fick några jättevassa målchanser.

Serien hade nu nästan kommit halvvägs och nu väntade dubbelmöte med Västerås. Drömmen där var givetvis 6/6 poäng, och ,mycket riktigt. Genom 1-3 i ABB arena, där det var minst lika många blåvita supportrar på plats som hemmasupporters, och 4-1 hemma i Tegera arena gjorde den drömmen sann.

Sedan väntade en ren nyckelmatch i Timrå och E.on arena. Här gick de blåvita dock inte att känna igen från tidigare matcher. Kanske var man tagna av stundens allvar, men hemmalaget dominerade fullständigt, men fick bara in ett mål bakom Alsenfelt, som återigen gjorde en mycket stabil match. I andra perioden kom man ut som ett nytt lag, trampade återigen gasen i botten och vände på steken. Från 1-0 till 1-3. Timrå replikerade dock, inte bara en gång, utan också två gånger. Först fram till 2-3 och sedan fram till 3-4. När Leksand gjorde 3-5 orkade man dock inte komma tillbaka en gång till och till bortaklackens taktfasta hoppande och klappande rasade Timrå ihop totalt och Leksand kunde slutligen vinna matchen med 3-8. Det är siffror som kanske låter stora, men när ett lag faller ihop sådär, då fungerar ingenting och det bara rinner in fler och fler mål bakåt.

Saken var nu i praktiken klar. Timrå hade nio poäng upp med tre matcher, nio poäng, kvar att spela om, plus att man var tvugna att ta igen 24 mål på dessa tre matcherna. Det skulle man givetvis inte klara. Det fanns dock en liten, liten, teoretisk chans att man skulle klara det, men inför ett fullsatt och på nytt kokande Tegera arena kunde Leksand göra både 1-0 och 2-0 på Rögle, som dock reducerade, men när Filip Forsberg satte 3-1 i nät bakom Jonas Fransson, som hade kommit in, då förstakeepern, Martin Gerber, tvingats utgå p.g.a. skada, ja, då släppte alla spärrar och man kunde spela ut ordentligt. Med 7650 åskådare i ryggen, skanderandes "Vi är tillbaks!" slutade man spela redan innan slutsignalen gick. Klubbor kastades och spelarna kramade om varandra, allt till publikens öronbedövande jubel och Superstars taktfasta skanderande från Norra stå, "Vi är tillbaks!"

Det var nästan en salig sinnesstämning jag upplevde där i TV-soffan, nästan så att ögonen tårades. Som vi har längtat, kämpat och krigat för det här. Sju långa år av väntan, sju långa år av matchande, match för match, där vi alltid har haft det stora målet helt klart uppsatt framför oss, Elitserien. Där det gång på gång har havererat och där vi inte har räckt enda fram. Där en enorm tomhet har spridit sig i kroppen efter att det sista ljuset har släckts och man har vetat att det är ett helt långt år kvar till nästa chans. Nu är vi äntligen där. I Elitserien. Det är svårt att förstå om man inte är hockeysupporter själv, eller någon annan supporter för all del. Det är svårt att förstå hur mycket ett hockeylag kan betyda för en byggd, för en kommun, för en supporterförening, för en enskild individ. Det går inte att förklara, men klippen nedan förmedlar inget annat än ren glädje och jag hoppas att ni kan förstå denna helt underbara, euforiska känslan någotsånär. Titta och njut av klippen, bilderna och ljudkulisserna nedan, det här är magi mina damer och herrar och jag säger det ännu en gång, vi är tillbaks!!!

En intervju med Mr. Leksand själv, Jensa Bergenström, efter slutsignalen i lördags. Killen gråter av glädje i TV och det kan man leva länge på. Här inne slår ett äkta Leksandshjärta!

Vår egen Stico Per Larsson sjunger upp innan match tillsammans med 7650 åskådare i publiken, här är Bröder!

Slutminuterna, slutsignalen och den magiska stämningen efter densamma i lördags.

Vägen tillbaka genom kvalserien 2013!

Laget som gjorde det, som tog Leksands IF tillbaka till Elitserien:

Målvakter:
#30 Oscar Alsenfelt
#34 Erik Hanses

Backar:
#3 Alen Bibic
#6 Patrik Hersley
#7 Johan Svedberg
#26 Patrik norén
#29 Joonas Rönnberg
#37 Mattias Timander
#51 Kevin Kapstad

Forwards:
#9 Jacob De La Rose
#10 Pelle Prestberg
#12 Michael Raffl
#13 Jon Knuts
#14 Mark Hurtubise
#16 Filip Forsberg
#19 Tobias Forsberg
#23 Pär Edblom
#24 Fredrik Händemark
#32 Jens Bergenström
#44 Jacob Blomqvist
#49 Gabriel Karlsson
#61 Johan Ryno

Tränare:
Andreas Appelgren
Pär Hellenberg

 

 

RSS 2.0