Andra halvan av år 2010, några av de bästa och finaste månaderna av mitt liv, fylda med den renaste och finaste av kärlek

Juli började så med inget mindre än en lyxkryssning med Royal Caribien, Vision of the seas, tillsammans med Jocke. En oförglömlig upplevelse, något utöver det vanliga. Juniorsvit med balkong, soffa och badkar, egen housekeeper, allmän service utöver det vanliga, egen servitör, personal som t.o.m. kom ihåg vad vi hette och frågade hur vi mådde varje gång vi stötte på dem, hur mycket dricka vi ville och landstigning i St.Petersburg och Tallinn.

Under resan blev det så klart inte lika mycket messande som vanligt med mitt hjärta, men omkring 10 mess om dagen blev det i alla fall. Hon ville bara att jag skulle komma hem, så att vi kunde få prata i telefon. Jag höll med och väl hemma i Sverige, kvällen då jag kom hem, den 5 juli, hade vi vårt allra första telefonsamtal. Jag var nervös, satt i soffan i TV-rummet, drog en filt om mig och väntade på att hon skulle ringa.

När jag väl hörde hennes röst kändes det minst lika bra som jag hade tänkt. Den finaste och vackraste rösten i världen, en röst som fick mig att smälta totalt. Jag satt och log för mig själv där i soffan och hörde att hon gjorde detsamma där på andra sidan.

Jag vet inte hur många timmar det samtalet varade, men det var det första i en låång rad timmeslånga samtal. Messandet fortsatte lika intensivt som tidigare, med lika mycket kärlek, ömhet och förälskelse i varje litet mess, men nu även kompletterat med telefonsamtal, fylda med minst lika mycket kärlek, saknad och längtan. Längtan efter varandra, längtan efter att vara hos varandra, längtan efter att få kramas, pussas, kyssas och smekas hur mycket vi bara ville. Ingen av oss kunde få nog av den andre, tiden bara försvann där under alla dessa vackra samtal.

Sheps konfirmation ägde rum på Öland och Klintagården, under en av de absolut varmaste helgerna under sommaren. Under de 3 veckor hon var där hade de inte haft regn en ända dag och när vi åkte hem på söndagen visade biltermometern +35 grader, nära svenskt rekord.

Det var outhärdligt varmt inne i Oasen, kyrkan där på Klinta, där konfirmanderna hade sina uppspel och grejer, flera liter vatten gick åt och direkt efteråt skyndade vi ner till stranden för att bada och svalka av oss.

Även stugan besöktes några gånger under juli, men den riktiga extremvärmen försvann och ersattes av lite mer instabilt väder. Trots det blev det mycket sol, bad, fika, så klart, och messande/telefonsamtal med min ängel.

Vi var nära på att träffas flera gånger, men varje gång kom något i vägen. Ända till vi, eller för att vara exakt, hennes bästa kompis, kom med den brilianta idén, en camping. Hon och mitt hjärta tillbringade ett dygn på den campingen i slutet av juli. Det var billigt och bra, perfekt, även för oss.

Så där och då, i början av augusti, bokade vi en campingstuga för ett dygn. 11-12/8. Det skulle bli första gången vi träffade varandra på riktigt. Lite nervöst var det så klart, men kändes mest bara bra. Hjärtat dansade och vi var så lyckliga över att äntligen få träffas.

Jag köpte bussbiljetter ner till Göteborg och på den stora dagen följde Alle mig till bussen och resan mot mitt lyckligaste dygn i livet började.

Allt kändes overkligt och väl framme klev jag av bussen, och där stod hon. Som en ängel utan vingar. Den allra första kramen, där, precis utanför bussen. Vi gick sedan in på centralen, gick på toa och vandrade, lyckligt leende, ut till tåget mot Alingsås, där campingen låg.

Under tågresan yttrade vi inte många ord. Vi satt mest i våra egna tankar, lyckligt leende åt att äntligen, äntligen få vara tillsammans.

Vädret var mulet, men jag tyckte ändå det blev lite varmt med tjocktröja under promenaden från Alingsås station ut till campingen. En promenad, där vi, mitt på vägen, bara var tvungna att ställa ifrån oss allting och omfamna varandra igen. Mitt på trottoaren, men det struntade vi blankt i, för nu var vi äntligen hos varandra och ingen i hela världen var så lyckliga som vi.

Väl framme på campingen fick vi nyckeln till vår stuga, som blev en annan än den vi bokade, men för samma pris, varefter vi satte oss på sängkanten i den lilla stugan, slog armarna om varandra och njöt av att äntligen bara få vara tillsammans.

Bara mitt hjärta och jag, i en liten stuga på en camping i Alingsås. Det blev det lyckligaste och finaste dygnet i mitt liv. Med undantag för matlagningen, mackaroner och köttbullar, var det ända vi gjorde att mysa sönder tätt tillsammans. Minut efter minut, timme efter timme.

Första gången tillsammans, miljontals kramar blandades med tusentals kyssar, smekningar, händer längs varandras ryggar, fina ord i varandras öron. Hjärtat bokstavligen svämmade över av kärlek och ett lugn, en värme, en trygghet, spred sig innombords och fylde hela kroppen, från det djupaste av hjärtat och ut i varje liten mm av kroppens alla vrår.

En helt otroligt magisk natt och vi njöt av varje liten sekund tillsammans, sov knappt alls den natten. Vi var så obeskrivligt lyckliga att äntligen få vara tillsammans. Bara hon och jag.

Dagen efter, som var solig och fin, lämnade vi in nyckeln och började promenaden tillbaka mot Alingsås station. Min buss skulle dock inte gå förrän senare på kvällen, så vi lade oss helt enkelt på en filt som vi hade haft med, nära en motorväg och fortsatte mysa och njuta av varandra, samtidigt som Hjärtat fick låna min tjocktröja, som hon även fick med sig hem efteråt, för att ha att krama när saknaden blev för stor. Bilar tutade på oss och livet var underbart. Det var också då som Pelle ringde mig. ett samtal jag så klart struntade i, men lyssnade av IQ-svar senare där hemma. Han hade varit i kontakt med Jörgen, landslagstränaren i goalball. Han hade nämt Albins och mitt namn, att vi nog skulle vara intresserade av att satsa mot landslaget. Jörgen skulle höra av sig och gjorde så senare under månaden.

Senare samma dag satt jag på bussen hem och kunde inte låta bli att gråta lite. Även hemma, vid köksbordet, över en tallrik gröt, började jag gråta. Jag grät av lycka. Total lycka. Lycka över att ha den finaste och mest underbara flickvännen i världen, för ja, nu var vi även offisiellt tillsammans.

Efter detta första möte blev längtan och saknaden ännu större. Telefonsamtalen var i stort sätt dagliga och messandet fortsatte utan gränser. Kärleken blommade och livet var ett paradis, även om sommaren gick mot sitt slut och saknaden ibland blev så stor att jag bara låg och grät.

Jag hade nu även, äntligen, fått ledsagare, efter mötet vi hade haft om det i februari. En tjej som hette Erika. Hon fick en tryout i 2 månader, augusti/september, bestämde vi, innan vi återigen skulle ha ett möte om hur det hade gått och hur det fungerade etc.

Augusti var en väldig mellanmånad sett ur den synvinkeln. Hockeyn hade inte dragit igång och inte heller goalballen. Så det blev mest att vi träffades här hemma, gick en promenad och spelade kort. När jag inte svarade på några timmar en gång skickade Hjärtat säkert 15 oroliga SMS och undrade hur jag mådde. Det kallar jag omtanke! <3

Så blev det september och jag började på universitetet. Under våren hade jag velat hit och dit om vad jag skulle göra till hösten, men valde till slut dramakommunikation. Ett ämne jag inte riktigt visste vad det innebar, men drama hade jag alltid tyckt om. Det var en kurs på halvfart över 2 terminer, 30Hp, vid LiU.

Redan från början visade sig gruppen vara riktigt bra. Folk var hjälpsamma, öppna, alla pratade med alla och folk hjälpte mig med det jag behövde hjälp med redan från start. Ingen synbar osäkerhet eller liknande, som annars kan vara ganska vanlig när folk stöter på en person med ett funktionshinder. Åldrarna var allt från 19 till 55.

Under september drog så även träningen igång igen. Jag och Erika började gymma, men hon var milt sagt inget vidare på att beskriva hur jag skulle göra, så vi fick flertalet gånger ta hjälp av de som jobbade där.

Det var även då, i september, som både Albin och jag gjorde debut i landslaget. Vi hade således tackat ja på Jörgens förfrågan om vi var intresserade av att satsa på landslaget.

Första lägret för hösten hölls nere i Malmö. Det blev en helg med mycket matchspel, mycket nya intryck, men även en introduktion av ett nytt träningsschema, speciellt framtaget för goalball, av vår fystränare i landslaget, Kennet. Schemat bestod av 5 olika program med ca 5 övningar i varje program. 2 fyspass i veckan, + 1 konditionspass, 1 skottpass och 1 lagpass. Betydligt mer träning än innan skulle alltså vänta oss, för även om vi inte blev ordinarie i landslagstruppen så körde vi ändå med samma träningsschema och upplägg som resten av killarna. Vi ska på intet sätt känna oss lägre ställda än dem, ingen kan känna sig säker på sin plats, alla är med och konkurerar om de 6 platserna i truppen, men de andra är bättre än oss, det går inte att förneka, men så har de också betydligt mer rutin än oss.

September bjöd även på val, där jag röstade för första gången i mitt liv. Jag tyckte inte det kändes så speciellt, men likväl var det en milstolpe i livet.

Längtan och saknaden efter min skatt började bli outhärdlig. Det hade nu gått över en månad sedan vi träffades första gången och vi bestämde att återigen träffas, på samma camping, ännu en gång.

Stuga bokades 24-25/9, bussbiljetter köptes och så var jag återigen på väg ner mot ett av mina lyckligaste dygn i livet.

Denna gången gick vi hand i hand, hela den långa vägen från Alingsås station ut till campingen. Det var en ovanligt varm dag den 24:e, men väl framme fick vi nyckeln och stängde så in oss för resten av kvällen och natten.

Kramar, pussar, kyssar, smekningar längs ryggar, hår och kinder blandades med fina ord och känslan av total lycka, att äntligen få vara tillsammans igen, för åh så vi hade längtat och saknat varandra. Allt detta, som knappt 9 månader tidigare, hade börjat med en bloggkommentar. Nu var vi här. Allt kändes en aning overkligt, men åh så underbart.

Dagen efter visade sig bjuda på en total kontrast mot dagen innan. Nu var det svinkallt, blåste och regnade. Jag fick tillbaka min tröja, hon fick låna en annan tjocktröja och jag fick i min tur låna en T-shirt av henne. Det kändes bra.

Hjärtat övertalade mig så att ta på mig dubbla tjocktröjor för att inte frysa och så gick vi, hand i hand, tillbaka till Alingsås. Nu var det för kallt för att ligga vid motorvägen, som vi hade gjort gången innan. Istället satte vi oss inne i vänthallen på stationen, åt lite bröd, drack kaffe och fortsatte att njuta av varandra, ta tillvara på varje liten sekund.

På tåget mot Göteborg höll vi om varandra och pratade med en trevlig konduktör, som nästan lurade en gammal dam, som han pratade med först, att hon hade missat sin station. Damen såg helt förskräckt ut för en sekund.

Efter en sista kyss ombord på bussen, var jag så återigen på väg hem. Jag grät tyst för mig själv och saknade redan ihjäl mig efter henne.

Så övergick september i oktober och Erika bestämde sig för att sluta som min ledsagare. Hon ville ha ett mer ordentligt jobb och tyckte nog i ärlighetens namn inte det var så kul att bara hjälpa till när jag gymmade. Speciellt inte nu, när jag hade fått ett specialutformat träningsschema av Kennet som jag skulle följa.

Efter några veckors strul lyckades man få tag i en kille som hette Martin och som är kusin till min f.d. bästa kompis. så är det när man bor här i lilla Skänninge. Han kunde tänka sig att bli min ledsagare och vi träffades för ett första möte. Vi trivdes bra ihop och han blev min ledsagare.

Skolan förflöt bra, literaturen var inte den roligaste, men lektionerna var kanonkul. Massa olika dramaövningar sysselsatte vi oss med, samtidigt som vi läste om kommunikation i literaturen. Snart hölls även det första literaturseminariet och det var där den hittills ända missen kom. Miranda, som har blivit anstäld av skolan för att hjälpa mig lite extra, ledsaga mig till/från taxin osv. var inte där, för hon var i en annan seminariegrupp. Jag hade inget nummer till någon annan, så efter att ha stått där och väntat i nästan en timme fick jag åka hem igen, utan genomfört seminarium.

Höstens andra landslagsläger hölls även det nere i Malmö och bjöd på liknande upplägg som det första, med skillnaden att det inte var någon fysgenomgång med Kennet. En helg med bara massa matchspel väntade alltså och jag lyckades göra mitt första mål i landslagssammanhang.

2 veckor senare skulle resten av familjen bege sig till Rom i några dagar. Det hade varit bestämt sedan länge och jag och mitt hjärta hade bestämt att hon skulle komma hit då, så skulle vi ha hela huset för oss själva och bara kunna njuta av varandra i flera dagar.

Familjen åkte och Hjärtat kom hit. Jag tog taxi till Mjölby för att möta upp henne och så tog vi bussen tillbaka till Skänninge. En buss, som är helt omöjlig att åka själv för min del, eftersom att de inte har några utrop. För en gångs skull var chauffören dock trevlig och frågade var vi skulle av någonstans.

Väl hemma visade jag henne runt i huset, varefter vi stannade i mitt rum, omfamnade varandra och mös, mös och mös, tätt tillsammans, timme efter timme. En varm och trygg känsla spred sig i hela kroppen, samtidigt som kramar, pussar och kyssar utbyttes.

Tyvärr visade det sig att hon var tvungen att åka hem redan dagen efter, men innan dess hann vi med den mysigaste duschen jag någonsin har varit med om, innan vi tog taxi till Mjölby, där en sista kram och kyss utbyttes innan hon klev på bussen och åkte iväg.

När jag återigen var hemma kändes det väldigt tomt här hemma. Hon hade fått låna ännu en T-shirt av mig och jag hade en annan av hennes T-shirtar, som jag fick låna, och hennes tröja och strumpor, som hon glömde. Jag begravde näsan i dem alla 3 och drog in hennes doft. Ögonen fyldes av tårar och hjärtat verkte av saknad.

Där skulle jag helst vilja stanna och klippa bort resterande 2 månader av året. Dessa 6 första månader jag beskrev i del 1 av denna sammanfattning och de här 4 månaderna här är de lyckligaste och finaste i mitt liv. Jag skulle vilja stanna tiden och föralltid leva kvar i den totala lycka och med känslan av att livet är underbart och med hjärtat översvämmat av den renaste och finaste av kärlek. Men här hände något. Allt gick 90 grader rakt ner, allt vändes upp och ner, allt blev ett ända stort kaos och varken du eller jag förstod nog någonting. Vad hände? Det är en fråga ingen av oss har något svar på. Jag/vi kan nog fortfarande inte förstå det, vet inte vad det var som hände och händer.

De 2 senaste månaderna är bara ett stort svart hål som jag helst av allt skulle vilja glömma. Stockholm games, där vi var snubblande nära på att ta ett brons, 2 landslagsläger, ett i Stockholm och ett i Malmö, där jag gjorde ytterligare 2 mål, en fin och bra jul, trots allt, är det ända jag egentligen minns från dessa 2 månader. Allt annat är bara svart. Dagarna går, dag efter dag, utan att jag egentligen är medveten om det.
Jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär, jag vet inte vad som händer. Innombords är det ett totalt kaos och allt som har hänt på senaste, allt som händer nu, känns så fel, samtidigt som det, på något märkligt sätt, känns som att det behövs. Ingen av oss förstår nog hur det kan ha blivit såhär och ingen av oss vill nog ha det såhär, men som du sa i början, "det här behövs för vår gemensamma framtid". Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har rätt. Just nu skriker hjärtat efter min ängel, ångesten kväver mig stundtals, ensamheten är hemsk och allt är bara mörkt.

Ibland måste man tvinga sig själv att ge upp sina drömmar, att gå emot hjärtat, för det finns inget alternativ, hur ont det än gör, men allt har sin tid. Just nu är vi inne i ett kompakt totalt mörker, men jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi tar oss ur det här, förr eller senare, hand i hand, ännu starkare tillsammans än vi var innan. Kanske blir det så, kanske inte. Kanske tvingas vi gå skilda vägar, men jag hoppas att våra hjärtan leder oss dit vi verkligen vill, till en gemensam och lycklig framtid. För vad vore ett förhållande utan motgångar?

Jag står upp och kämpar för det jag tror på, kärleken! Kärleken är det dyraste och finaste vi har här på jorden. Den ska vi vara rädda om, bevara och vårda väl. Det gör jag. Att älska och bli älskad av någon är mer värdefullt än allt på jorden. Vad som än händer, så kommer du alltid finnas, längst in, i det djupaste av mitt hjärta, omlindad med så mycket kärlek det någonsin går, för du är helt otrolig. Som en ängel utan vingar, med ett hjärta av guld. Med ett leende och en röst som får mig att smälta totalt, ett hår, så fantastiskt mysigt, en doft som får mitt hjärta att dansa, armar och en famn som får mig tryggare än allt på jorden, läppar som får mig att känna mig hel, som får mig att känna en total lycka, en lycka av den renaste och finaste av kärlek.

Jag grät när jag skrev om alla fina minnen ovan, för att allt är som det är just nu, men jag går in i 2011 med hoppets, trons och kärlekens låga fortfarande brinnande. Det är en låga som inte släcks i första taget, vad hjärnan än säger.

Jag hoppas även att 2011 kan bli kärlekens år, precis som 2010 har varit och jag önskar er alla ett gott nytt år!


Första halvan av år 2010, något väldigt stort tar sin början och blommar så ut

Ja, så var då även år 2010 slut. Var tog det vägen? Känns som det nyss var vår... :S

Jag tänkte, som vanligt, ge en liten årsresumé av året, men jag frångår det gamla hederliga en aning, struntar i årets låt, årets resa, årets minne etc. och kör bara en resumé rakt upp och ner med de starkaste minnena och det jag minns allra mest från året som har passerat. Jag delar in det i 2 inlägg, för annars blir det för mycket. Här följer så 1:a halvan av mitt år.

Januari började ganska händelselöst, men den 7:e började något som senare skulle visa sig bli det bästa och finaste i mitt liv. Ett frö hade såtts. Ett frö som så skulle blomma ut och bli den vackraste och finaste av kärlek.

Det var då den allra första kommentaren från min ängel landade i kommentarsfältet här på bloggen. Ett svar på en kommentar jag hade kommenterat hos en annan bloggare, ang. utseende och insida, att det är insidan hos en person som är det viktiga.

Därefter tog bloggkonverserandet fart och mot slutet av månaden bytte vi också msn.

Bloggkonverserandet fortsatte, men övergick nu mer och mer till dagliga msn-konversationer, där vi pratade om allt mellan himmel och jord, kom varandra närmre och närmre. Vi hade inte känt varandra längre än några eckor, men redan då kände jag att det var något väldigt speciellt med henne. En sådan empatiförmåga. Hon förstod verkligen, brydde sig verkligen, på riktigt.

Ett möte ang. framtida ledsagare hölls här hemma precis innan det bar av ner till Malmö för Malmö open, i mitten av februari. Dagarna innan hade jag och min ängel även bytt mobilnummer. Vi hade då känt varandra i dryga månaden, men båda 2 tyckte det kändes bra och det var där och då vårens galna anstormning av messande började.

Malmö open bjöd på 2 mindre bra matcher och 2 bra. Först game med 14-4 mot IFAS Power, efter att de hade 5-4 i paus. Inget vidare resultat. Sedan var det dags för match mot FIFH Crocodiles, en match Albin och jag följde från avbytarbänken. Matchen gick inte bra, vi åkte på 2 straffar för "short ball" och "ilegal defence", det förstnämnda ända gången någonsin vi har lyckats med. Spelarna ute på planen försökte hålla ihop det hela så gott de kunde, men FIFH var för bra och det blev game igen, nu med 10-0, strax innan paus.

Under kvällen var det dags för den beryktade gemenskapskvällen. En skandalöst dålig tillställning. Maten bestod av kycklingsallad i plastbyttor, det fanns inte ens bord till hälften av alla som var där och underhållningen var nästan ett skämt.

Dagen efter startade vi mot Greek women, Greklands damlandslag. Vi gjorde turneringens bästa match, låg under med 2-0 i paus och förlorade slutligen med 5-2. En riktigt bra match. Slutligen var det dags för BSU, ett danskt lag. Där öppnade vi också mycket bra, hade 0-0 i halvlek, men orkade inte riktigt hålla ihop det och förlorade med 9-0. Nära game, men vi gav oss f*n på att de inte skulle få gama oss och klarade av att hålla i de sista 2 minuterna.

Under helgen fortsatte messandet med min ängel och efter Malmö open var det i princip bara hem för att vända. Då var det nämligen dags för en resa till Wien tillsammans med tyskagruppen. En resa jag inte skulle vilja göra om. Det var visserligen trevligt, men jag hade inga riktiga vänner i tyskagruppen, Spike var mer vän med dem än vad jag var, och jag var opepp på resan redan från början. Under resan var det mycket museer och annat visuellt. Vi beställde de största schnitzlarna jag någonsin har ätit, stora, rejäla och utan sås. Det blev lite torrt och jag orkade inte riktigt äta upp allting. Även KFC gjorde sin debut i mitt liv. Inte supergott, men helt okej. Andra upplevelser under resan var Das Hundertwasserhaus, der Wiener Riesenrad och Niklas 2 dagens citat, "hon kommer snart med något pulver", efter att han hade varit och frågat om diskmedel till diskmaskinen där vi bodde och "det var ju opraktiskt", efter att han glömt sin väska på en restaurang vi åt på.

Under dagen vi reste hem hade jag lyckats bli sjuk. Jag kände redan dagen innan att jag inte mådde så bra och hemresan var en hemsk upplevelse. Inte nog med det, väl hemma i Sverige möttes vi av ett snökaos utan dess like. Den värsta av alla dagar kom vi hem på, 20:e februari. Bussen från Skavsta gick, men från Linköping gick inga tåg hem, inga bussar och färdtjänsten var inte säkert att de kunde ta sig fram, eftersom det rådde klass 1-varning i hela länet.

Hem kom jag till slut i alla fall. Färdtjänsten lyckades ta sig fram till slut, efter att jag ringt och stått i kö större delen av resan hem från Skavsta.

Jag hade missat halva OS, men tillbringade nu större delen av sportlovet liggandes framför TV:n och följde vad som hände borta i Vancouver. Vi fick se Tre kronor floppa och åka ut i kvarten mot Slovakien, Helena Jonsson floppa och inte ta en ända medalj, Markus Helner flippa, Lag Annette Norberg flippa med OS-guld, liksom Björn Ferry och Johan Olsson.

Jag var sjuk större delen av veckan och messade säkert uppåt 40 sms om dagen med min ängel. Jag kände nu att jag hade väldigt starka känslor för henne, även om vi aldrig hade träffats, aldrig hade pratat i telefon. Jag föll, totalt. Min vision om att det inte gick att träffa någon över nätet fick jag revidera starkt, för nu hade jag bevisat för mig själv att det gick. Jag var kär. Riktigt kär. Jag känner mig själv och vet att när jag väl blir kär, då är det äkta och långvarigt. Detta kändes riktigt bra, bättre och bättre för varje dag som gick och jag blev mer och mer säker på min sak. Jag visste inte hur hon såg ut, inte hur hon lät, men likväl var jag helt fast. Ett säkert tecken på att det är insidan som räknas. Fröet hade börjat gro och en blomma hade börjat titta upp ur jorden, men än så länge hade den långt kvar att växa.

Vi kom varandra närmre och närmre för varje dag som gick, SMS efter SMS, dag efter dag, vecka efter vecka.

Hockeysäsongen började gå mot sitt slut fram i mars. Leksand vann Allsvenskan före AIK och Växjö. Almtuna kvalade sig vidare till Kvalserien genom att slå ut Mora i Playoff 1 och Malmö i Playoff 2. En kvalserie väntade alltså med Södertälje, Rögle, Leksand, AIK, Växjö och Almtuna.

Denna hockeyhöjdpunkt varje år, då man vondas, svettas, räknar och räknar, på resultat och tabeller, skulle ta sin början söndagen den 21:a mars.

Det var dagen då jag trodde att vi skulle åka till Idre med SRF. I själva verket var det den 20:e. Kl 8 skulle vi samlas i Norrköping. Då låg jag hemma och sov. 8:20 ringde de och frågade var jag var. Det var bara att packa fortare än kvickt och sätta sig i bilen och åka till Örebro och Eurostop, där vi alltid stannar på väg upp till Idre för en liten fikapaus. Pappa var snäll och skjutsade mig dit och resten av veckan fick jag minsann höra att jag hade kommit för sent.

Det blev en vecka fylld av härlig skidåkning, allt från gröna backar, till svarta. Gittan filmade även lite när jag åkte och jag gjorde en snygg 360 i en svart backe, snurrade 360 grader, liggandes i ett moln av snö, och åkte vidare, innan ledsagaren var ifatt. Snyggt!

Under veckan förtärdes också Monikas supergoda mat och hundratals SMS skickades till mitt hjärta. Kvällarna tillbringades i stugan, framför datorn, med mitt nyinköpta mobila bredband, med att följa både SM-slutspelet och Kvalserien.

Väl hemma från Idre var Kvalserien som sagt i full gång. Leksand hade inlett med en förlust borta mot Almtuna i Gränbyhallen, en bortaplan där flera lag skulle få problem under seriens gång, hemmaseger mot Växjö, knapp bortaförlust mot SSK och hemmaseger mot AIK. Nu stod Rögle för motståndet i dubbla möten. Först hemma i Ejendals arena, som den då fortfarande hette. Leksand var då ett ribbskott med 7 sekunder kvar från att ta poäng. Nere i Ängelholm snodde man dock med sig 2 poäng, när Jussi Pesonen avgjorde i sudden. Sedan var det AIK som stod för motståndet igen. En rafflande och spännande match, som Leksand till slut kunde vinna med 3-2, efter att ha avgjort med dryga minuten kvar att spela.

SSK väntade hemma och ännu en kanonmatch genomfördes. 3 poängh gick hem till Dalarna och nu hade man allt i egna händer. Växjö borta och Almtuna hemma skulle man avsluta med. Då gick man in och gjorde seriens sämsta match, förlorade med 5-2 nere i Växjö och gav istället allt till AIK, som nu hade allt i egna händer inför sista omgången. Man mötte Växjö hemma på Hovet, Leksand hade som sagt Almtuna hemma och Rögle SSK hemma. Det var de 3 lagen det stod mellan. Faktiskt också Almtuna, som hade en liten chans att ta steget upp till svensk hockeys finrum om resultaten verkligen gick deras väg.

Leksand gjorde vad man skulle, Jens Bergenström avgjorde med knappa minuten kvar, men vad hjälpte det när Växjö till slut fick kapitulera och AIK kunde vinna med 2-0? AIK gick upp i Elitserien, men det var marginaler som avgjorde. Hade man inte gjort mål med en minut kvar mot Växjö i 1:a omgången, hade Leksand gjort mål på ribbskottet mot Rögle och framför allt, hade man vunnit nere i Växjö, då hade Leksand varit i Elitserien.

Den kvällen var jag fruktansvärt nere. Det kändes som allt var skit, men egentligen var det inte det. Våren blomstrade för fullt och jag och mitt hjärta kom allt närmre och närmre varandra. Vi hade nu pratat om att träffas i över en månad, men hade ännu inte ens pratat med varandra i telefon. Trots det kände jag vad jag kände och känner ännu starkare idag, en enorm kärlek till den tjejen. Hon anförtrodde sig åt mig, jag anförtrodde mig åt henne. En ömsesidig trygghet och tillit till varandra växte sig allt större och större, dag för dag, vecka för vecka. Jag hade hela tiden Nicolina i tankarna, att jag för allt i världen inte skulle göra om samma misstag som då, att gå för fort fram. Jag ville ta det oerhört lugnt och försiktigt, för jag var, och är, helt säker på vad jag kände och ville verkligen att det skulle bli något av det hela. Blomman växte sig större och större för varje dag, men än var det ett tag kvar innan den skulle slå ut.

Samtidigt som denna oerhörda kvalserie, blomstrande vår, liksom kärlek, fick farmor träfrack och kilade vidare. Morgonen den 4:e april, dagen efter att jag, Albin och Oskar hade varit ute på ett Hardstyleevent. Mamma hämtade mig hos Albin morgonen efter och berättade det hemska. Kl 5 på morgonen. En hjärtattack trodde man.

Samma dag skulle vi fira påsk med pappas bror och kusiner, där farmor alltid brukade vara med. En chockartad sorgsen stämning rådde, men trots det blev det en fin dag.

Skolan förflöt med mängder av uppgifter att göra, speciellt efter påsk, massa prov, men det gick sakta men säkert framåt och studenten hägrade långt där framme.

Innan dess var det dock Valborg. En Valborg som, återigen, firades i all ensamhet här hemma, efter att jag och mitt hjärta inte kunde träffas då.

Maj tog sin början och inleddes med begravning för farmor. Det sorgligaste jag någonsin har varit med om och jag grät som ett barn. Hade behövt mitt hjärtas hand att krama där och då, men hon gjorde så gott hon kunde för att hjälpa mig via messande.

Samma dag, bara några timmar senare, var det dags att åka upp till Eskilstuna med laget, för att vara med på vårt 1:a SM.

Vi visste att vi skulle få massvis med stryk, jag trodde på game i varje match med 10-0, men riktigt så illa gick det faktiskt inte. Självklart hade vi inget att sätta emot när Fatmir, Stefan, Jimmie och grabbarna i FIFH Mighty ducks bombade på, men av helgens totalt 6 matcher blev det bara 10-0 i 3st. De andra 3 slutade 11-1, 12-2 och 14-4. En riktigt bra insats måste jag säga, mot riktigt bra motstånd.

Jocke, pappa och jag begav oss så ner till Tyskland för att handla lite. Bussresa med Blåklintsbuss blev det för 2:a året i rad och det handlades en hel del, både till mig själv och till andra. Det var också där och då som jag och min skatt bestämde att vi verkligen var tvungna att träffas när jag fyllde, i mitten av juni. Det var ett tag dit, men maj gick snabbt och snart var studentfirandet i full gång.

Innan dess var dock allt nära på att sluta innan det ens hade börjat. Det var några av de värsta dagarna i mitt liv, jag var så fruktansvärt förtvivlad och rädd, kunde inte förstå vad som hände, gick knappt upp ur sängen. Jag stannade hemma från skolan i några dagar, men så, på kvällen den 20:e maj vände allting och blomman slog äntligen ut, med fullt av liv och kärlek, en blomma som aldrig skulle vissna. Det var där och då, på kvällen den 20:e maj, som vi för första gången sa att vi verkligen älskar varandra och inofficiellt blev ett par. Att några ord kan göra så mycket. Jag blev helt varm i hela kroppen, grät nästan av lycka och de följande dagarna svävade jag bokstavligen på rosa moln och mådde bättre än jag hade gjort på vääldigt länge.

Några dagar senare drog även studentfirandet igång och livet lekte. Jag var kär som aldrig förr, mitt hjärta dansade av lycka och skolan var äntligen över, efter alla år av längtan.

Det var grillning, övernattning i skolan, ölbrännboll, så klart, middag med klassen inne i Linköping, mösspåtagningsfest m.m. När det inte var något med klassen satt jag hemma, på altanen, solade och njöt av livet. Allt kändes toppen, det kunde inte bli bättre och ingen var i skolan. Bara för att härja, vissla med visselpipor, tuta med tutor och sjunga, reta ettorna och tvåorna.

Det var dock inte bara fest och glada miner i samband med studenten. Den 24:e, på Sheps födelsedag, var vi tvungna att ta bort Ford, min lilla kisse. Han blev påkörd 1:a gången han var med oss i stugan, 2004. Veterinären sa att inget var brutet, men troligen var det något som inte stod rätt till ändå, för flera veterinärer sa senare att bäckenet såg ut att ha växt ihop lite för tight. Han fick alltså upprepade förstoppningar. Gången innan denna, hösten 2009, sa vi att om han fick det igen, då var det bäst, både för honom själv och för oss, att ta bort honom. Då fick de gå in i tarmarna och trycka ut allt där inne. Det satt som en mutter där bak, så hårt var det. Det kunde de inte göra någon mer gång och i vilket fall var det bässt för honom själv att ta bort honom om det hände igen. Han skulle inte behöva lida. Jag visste att han skulle få förstoppning igen, frågan var bara när.

Så, där, i samband med Sheps födelsedag och min student, åkte mamma och jag in med honom till Motala. Han fick en spruta och vi var med honom hela tiden, tills han var borta och jag fällde några tårar mot hans mjuka fina päls där på veterinärsbordet. Världens snällaste och finaste kisse var han, svart och vit, såg mörkbrun ut i solen. Jättefin päls och han var så snäll, man kunde klappa honom precis var som helst, t.o.m. på tänderna om man skulle vilja.

Så blev det då student, 4:e juni sprang vi ut, en oförglömlig dag. Strålande sol och blå himmel, varmt i luften och stämningen var på topp. Dock ville jag mest bara att allt skulle vara över, för mitt hjärta skrek efter min kärlek, mitt finaste hjärta, som jag snart skulle få träffa, bara några veckor senare.

Det blev studentmiddag hemma med familjen, efter att jag missade champagnefrukosten p.g.a. dålig kommunikation i klassen. Jag hade aldrig några riktiga vänner på gymnasiet, även om klassen var jättebra. Trots det blev det en dag för livet att minnas. Frukost inne i kaffis, promenad under sång och rop till kyrkan, en fin kyrkostund, kortege tillbaka till skolan, studentlunch, utdelning av betyg och så utspringet. Josef fick tag i en stor virveltrumma vi hade med oss ut och senare även på flaket, då vi åkte runt i hela staden, sjöng, skrek och drack.

I samband med studentfirandet hade jag slagit upp ett rejält sår på vänsterfoten. Det var från början ett brännsår från en judomatta jag hade fått några veckor tidigare under ett läger i Stockholm, men nu låssnade sårskorpan och det blev som ett hål i foten. Det ville inte läka och efter 2 veckor med kompresser och asolsprit fick jag uppsöka vårdcentralen. Där fick jag ett specialförband jag skulle ha på i några dagar, för att sedan återkomma.

Sommarvärmen höll i sig och solen sken. Jag och mitt hjärta fortsatte att skicka söta och gulliga SMS till varandra, hundratals, tusentals. Varje litet mess berörde mitt hjärta på djupet, jag blev helt varm, log för mig själv och visste, med all säkerhet, att det här skulle bli jättebra. Det kändes så rätt, så bra, så tryggt och säkert.

Min födelsedag kom, men mitt hjärta kunde tyvärr inte närvara. Jag blev så klart ledsen, men hon var minst lika ledsen och vi lovade varandra att träffas snart i alla fall.

Födelsedagen blev bra. Massa gratulationer på FB, men den finaste av de alla fick jag exakt 00:00, av mitt hjärta. Ett jättegulligt och fint mess.

Shep åkte till Öland på konfirmationsläger samma dag, på min födelsedag, och dagen efter tog jag mig helt själv till vårdcentralen för att kolla upp mitt sår på foten. Det gick bra, trots att det kräver en del planering när man ska ge sig ut helt själv när man inte ser och det var sista gången jag behövde återkomma med såret.

Det var det sista som hände i juni. Nästa halva av året tänkte jag presentera, förhoppningsvis, innan nyårsafton. Håll till godo!

 


Decenniets första jul

Så var då även årets, och faktiskt också decenniets första, julfirande så gott som förbi. Mellandagsrean imorgon, men sedan är det roliga slut.

Igår åkte vi då till kyrkogården och farfar, men nu även farmor, som vanligt. Mängder av snö, gravstenen syntes knappt, och svinkallt var det, men ett ljus tändes och några extra tankar skänktes åt dem båda där uppe i himlen, eller var de nu befinner sig, innan vi fortsatte mot mormor, där vi skulle vara resten av dagen.

Väl framme blev det lite TV-tittande innan det var dags för mat. Som vanligt är jag inget fan av julbord, så det blev bara köttbullar, prinskorv, julkorv, revbensspjäll och potatisgratäng. Till det blev det julmust, så klart, och så drack jag det äckligaste jag någonsin har smakat. Det var t.o.m. värre än Whisky och då är det illa. Beska droppar. Har ni inte testat det, gör inte det. Det var hemskt. Jag svepte en hel snaps och tur var väl det, annars hade jag aldrig fått i mig den. Eftersmaken satt kvar i över en minut. Det hjälpte inte med mat eller must och man ville nästan spy. Det var helt enkelt fruktansvärt äckligt.

Efter maten blev det så klart Kalle Anka, där Djungelboken, Ferdinand och husvagnen var favoriter, som vanligt. Däremot har jag lite svårt för nykomlingen, som i år var Bilar. Inget vidare.

Tyvärr missade jag "Kan du vissla Johanna" i år, eftersom att Elin, som nu ändå är 11 år, hade tjatat om att vi skulle dela ut paket då. Dessutom glömde jag totalt bort det. Kom på det flera timmar senare.

Vi delade hursomhelst ut alla presenter, varpå vi öppnade ett paket var, i åldersordning, så att alla andra fick veta vad det var. Liselotte öppnade sina Slippies, värmetofflor, jag hade köpt på Coolstuff. Man värmer dem i mikron ca 1-2 minuter och så är de varma i 2h. Jag kände på dem efteråt och de var riktigt varma och sköna redan innan de var värmda, gjorda i något fleeseaktigt material. Dock luktade de inte så gott. Även Mikael och Sofia öppnade det jag hade köpt åt dem, Iphone-apps i form av kylskåpsmagneter, även de från Coolstuff. De såg tydligen precis ut som appar, så det var kul. Mats öppnade även han det jag hade köpt åt honom, eller rättare sagt, fått med på köpet, ett par shotglas i polkagris. Man shotar alltså i dem, varefter man äter upp glaset. Slutligen öppnade jag själv mitt eget paket jag hade köpt till mig själv, en Kassett till mp3, även det från Coolstuff. En helt vanlig bandspelare man kopplar via USB till datorn och för över sina gamla kassettband till densamma. Jag har över 250 band jag har spelat in, så det var på tiden och lär bli ett stort projekt, men än så länge har jag inte börjat med det.

I övrigt fick jag nya träningsskor, en ny suspensoar, en svart Adidaströja med dragkedja, äkta Romerska bågar, 3 Trisslotter som jag vann totalt 75kr på, Axeparfym, wax, som jag i princip aldrig använder längre, deostick, en kökshandduk, men det roligaste av allt, en Ullareds-T-shirt med "Team Morgan" på, haha! Jag tyckte ju Shep skulle köpa en sådan när hon var i Ullared senast, men så hade hon köpt en åt mig. Lite kul faktiskt. :)

Efter alla julklappar var öppnade spelade Emma, Shep, jag, Hasse och Elin Familjegeni, som Elin fick. Det var jättelätta frågor, förutom en fråga jag fick, vad Hanna Montanas båda närmsta vänner heter. Det hade jag ingen aning om, men annars var det ganska lätt.

Lite kvällsmat och fika blev det också, innan vi såg på Tomten är far till alla barnen, en bra, men väldigt tragisk film, innan vi tackade för oss och åkte hemåt.

Idag väntade ännu mer julfirande. Dock väcktes jag först av Emma, som stormade in och sa att vi skulle spela kort. Precis innan jag vaknade hade jag drömt världens längsta och konstigaste dröm, så den tänker jag inte förklara här och nu.

Som vanligt var julfirandet med Lars och Lotta, pappas bror med familj. Dock var detta 1:a julen utan farmor och det kändes lite konstigt. Det var också 1:a gången vi var hos Lars och Lotta på flera år, eftersom att farmor bara har kommit in här hos oss med rullstolen de senaste åren.

Det blev kalkon, fika, julklappsspelet och det där med 4 ämnen, som jag, Emma, Jenny och Niclas alltid brukade köra när vi var mindre. Nu hade vi dock 12 ämnen istället för 4. Man får en bokstav och ska komma på något till varje kategori på den bokstaven. Man var 2 och 2, jag var med Shep och det gick helt okej. På julklappsspelet fick jag ett sjupack damstrumpor i början, ett par för varje veckodag, men sådan tur var lyckades jag få Polkagriste i slutändan i alla fall och tur var väl det, även om jag inte dricker så mycket te. Det lät lite intressant och luktade gott.

Imorgon blir det mellandagsrea och sedan är det roliga slut. Eftersom jag både fick nya träningsskor och susp igår kommer jag spara in en hel del pengar. Nu är det bara löparskor och kanske någon tröja jag ska införskaffa. Mini-PC och annat får nog vänta ett tag. :)

Så, trots att julkänslan inte alls har funnits i år, blev det ändå en bra jul, även om jag har längtat, tänkt och saknat hela tiden. Ibland hugger det till i hjärtat av saknad och det gör ont att inte få ge det jag helst av allt ville ge till världens finaste, men trots det var det alltså en bra jul och detta året lider mot sitt slut. Det har varit ett år, fyllt av både gott och ont. Från det godaste, vackraste och finaste som finns, ren och äkta kärlek, till det värsta som finns, dödsfall, ensamhet och totalt mörker. Mer om det i nästa eller nästnästa inlägg, vi får se.

Jag hoppas ni alla har haft en riktigt trevlig jul! :)

 


Derbyskandal!

Alltså, Gnagare och Djurgårdare, vad är detta? Det här är inte acceptabelt, inte någonstans.

3:e derbyt för säsongen mellan AIK och Djurgården. Mer eller mindre fullsatt Globen. Djurgården inleder kanon, gör 0-1 efter 57 sekunder. AIK kviterar i den 2:a perioden och det är då det brister på allvar.

De båda klackarna stormar varandra, tar sig över alla bariärer och skyddsnät, kastar färgbomber på varandra, jagar iväg sittplatspubliken, attackerar densamma, skriker åt varandra och slåss. Matchen avbryts, spelare och ledare lämnar isen. Speaker och de båda lagkaptenerna pratar till resp. klack, varefter matchen kan återupptas.

Jag frågar mig bara, varför håller man på såhär? Det är inget annat än tragiskt.

Detta är hockey. Hockey är hockey, inget slagfält där allmänheten inte ska våga gå dit, eftersom det finns risk att bråk uppstår.
Dessa s.k. supportrar som håller på såhär är inga supportrar. Det är idioter som bara är där för att slåss. Alltså har de inget där att göra. Jag ska inte dra hela Järnkaminerna och Black army över en kamm, men de som håller på såhär, de har inget på hockeymatcher att göra.

En hockeymatch är ett sportsligt evenemang, en match där man ser 2 lag fightas mot varandra, på planen, inte på läktarna. Är man en äkta supporter står man upp för sitt lag, det är helt sant, men inte genom att ge sig på och slå ner och krossa motståndarnas klackfolk. Man står upp för sitt lag genom att sjunga, heja och vifta med flaggor, oavsett med eller motgång. Som vi leksingar brukar säga, "vi älskar vårt Leksand, i vått och i torrt". Det är helt sant och det gäller troligen dessa gäng också, men man kan yttra det på olika sätt.

Att kasta rökbomber och hålla på med pyroteknik innomhus, där ventilationen är begränsad, där det finns stoppade stolar och där folk har på sig dunjackor och fleesetröjor, det är ren idioti, en fara för den allmänna säkerheten.

Det finns inget som helst försvar mot att beté sig såhär, det hör inte till idrotten. Lagledningarna, spelarna, övriga supportrar, alla lider av det och man förstör ett grymt hockeyderby. Ett derby mellan AIK och Djurgården är bland det häftigaste man kan vara med om innom svensk hockey, men när det blir såhär, då är det inte kul. Man förstör som sagt för all övrig publik, lag och ledare. Risken är även att man skrämmer iväg mindre åskådare, barn, så att de kanske aldrig mer vågar gå på hockey p.g.a. detta. Någonting måste göras, för det här är inte hockey, det är rent slagsmål. Gängen, om man får kalla de så, gick t.o.m. till attack mot sina egna säkerhetsvakter, poliser ryckte in med batonger och fan och hans moster. Vad blir nästa steg? Stormar supportrarna isen? Vad gör man då?

Detta är ett allvarligt problem som bör åtgärdas snarast, på ett eller annat sätt, för det här är inte acceptabelt.

Klippen nedan är inte från kvällens match, men visar ändå hur det kan se ut mellan dessa båda lag. Det är inga roliga scener och såhär ska det inte behöva vara.
Först har vi Djurgårdare som stormar AIK:s läktare, sedan några supporters som filmar gängen som ger sig på varandra, men som skäms över sina supportrar och undrar vad f*n de håller på med, och slutligen ett klipp mitt inifrån smeten.







God jul säger jag också!
Hur firar ni jul i år?

 


Tankar dan före dan före dan

Vi fortsätter med Hipphipp-temat, lite längre ner, såhär några dagar före jul. Vintersolståndet är det i alla fall idag, känns bra, för nu blir det ljusare! Önskar bara det kunde gå liite snabbare...

Igår kändes det riktigt jobbigt, men när saknaden blir för stor, när hjärtat värker av längtan, då är musiken min räddning. Ensam hemma som jag var vred jag upp volymen rejält. Väggar, golv och tak vibrerade och saker bokstavligen flyttade på sig. Man fullständigt begraver sig i musiken. Skönt ibland.

Idag är saknaden lika stor, jag tänker och tänker, vill bara ha tillbaka allt som det var, för dessa första 10 månader av detta året var de finaste och lyckligaste i mitt liv. En kontrast som inget annat mot vad det är nu, men jag kämpar på. Jag kan inte göra något just nu, är helt maktlös i frågan, men jag vet precis vad jag vill. Om den viljan, min största dröm i livet, slår in, vet jag inte, ingen vet. Tiden får utvisa vad som händer.

Jag kanske skadar mig själv i och med att jag hoppas och vill så mycket, men jag måste det, jag vill inget annat och för en gångs skull skiter jag i om jag själv mår sämre av det, för kärleken är det finaste och dyraste vi har här på jorden. Du är det vackraste och finaste som finns, en ängel utan vingar, ett hjärta så fyllt av kärlek, en röst som får mitt hjärta att dansa, en famn, tryggare än allt på jorden. Min ängel, mitt hjärta.

Jag hatar att det är såhär. Innombords slits jag mellan hopp och förtvivlan, hjärtat blöder, skriker efter dig, samtidigt som jag känner att det här behövs just nu, hur jobbigt det än är. Innerst inne känner jag trots allt att allt kommer bli bra, förr eller senare, men om det är jag själv som inbillar mig det, eller om det verkligen är så, det vet jag inte.

Man måste tro, man måste våga chansa. Jag vågar, men ingen vet om det är rätt. Just nu är allt bara mörkt och jag är så ensam, trots julen och allt, men livet är fullt av motgångar och dåliga saker. Samtidigt behövs dessa dåliga saker för att uppväga de bra. Skulle allt bara vara bra skulle vi inte veta att de var bra, för då skulle vi inte ha något att jämföra med. Det sägs även att man blir starkare av motgångar. Jag hoppas det stämmer. Kanske måste vi gå skilda vägar ut ur detta mörker, kanske förenas vi igen, ännu starkare än innan. Ingen vet och det är just denna ovisshet som är så hemsk. Man vet precis vad man vill, precis vad man vill med sin framtid, men man vet inte hur det kommer bli, man kan inte styra över det på egen hand. Det är skitjobbigt. Kanske skulle det bli lättare för mig själv om jag gav upp, går vidare och lägger allt bakom mig, men det kan jag inte. För det vore detsamma som att ge upp det jag verkligen kämpar för, det jag verkligen vill. Som sagt, livet är fullt av motgångar. Någon gång kanske jag måste tvinga mig själv att ge upp, hur mycket jag än vill, men jag hoppas vi tar oss ur detta, tillsammans, ännu starkare och ännu mer sammanbundna av det finaste av kärlekens band, som band oss samman under de finaste och vackraste månaderna av mitt liv.

Jag skulle behöva någon att prata med, någon att krama, här i närheten, men det har jag inte. Jag måste klara allt detta själv. Det stärker psyket något enormt, även om det känns som man bara vill bryta ihop ibland.

Åter till julen då, som visserligen ska bli mysig, men som ändå känns smått overklig, eftersom julkänslorna saknas helt och tiden har gått så snabbt. De 2 senaste månaderna är bara ett svart hål, but who cares?
Jag har i vilket fall slagit in alla paket nu. Jag är, som tidigare nämnts, inget vidare på det och resultatet blev därefter, men det är tanken som räknas! :)

För att lätta upp stämningen igen kör vi lite Hipphipp, Hejarklacken!

"Vem får inte gå in på Systeewmet?
Hunden katten glassen, hunden katten glassen, hunden katten glassen, hunden hunden hunden!"

"Hallå där, vad vill du ha?
Ge mig ett T!
T!
Vad vill jag ha och driicka?
Kaffe latte kaffe latte!"

"Åååååh, sopa!"

Riktigt bra! :)


Välbehövlig helg

Kryssning till Tallinn med Jocke. Jag behövde verkligen komma bort några dagar, slippa tänka så mycket. Ur den synvinkeln blev det dock "failed", för tänkte gjorde jag ändå, väldigt mycket.

Dock gick resan upp i fredags bra. Albin och Louise var snälla och hjälpte mig till bussen, varefter resan förflöt utan några missöden eller förseningar.

Väl hemma hos Jocke blev det tacos, som jag åt väldigt mycket av, och lite Youtubande med främst Hipphipp, som nu kommer med säsong 3! Ska bli kul!

Väl ombord på båten, MS Victoria var det denna gången, blev det lite kortspelande, TV-tittande och prat innan det var dags att sova, trött som jag var efter att ha varit uppe sedan 7. Vet inte när jag var tvungen att gå upp så tidigt här hemma senast, men det är bra länge sedan och känns väldigt skönt att det inte behöver bli oftare än såhär.

Under lördagen i Tallinn blev det en del shopping. Inte för mig, men för Jocke, som hade en del dricka att köpa hem till familj och släkt. Även fika på ett kafé blev det, Rombollar och en kopp kaffe att värma händerna runt, för satan vad kallt det var. Egentligen var det inte så kallt, men det blåste massa och var rått, så det var mindre skönt att vandra omkring där på Tallinns snöiga gator. Dessutom hade de skottat på något märkligt sätt, för på vissa ställen var det bara uppskottat så smalt att man fick sätta fötterna framför varandra för att komma fram. Inte speciellt optimalt när man inte ser.

Mat på Petri-pizza, som är ett måste att besöka i Tallinn, blev det, pizza + 0,5l cider för 60kr, innan vi återvände till båten, där det blev hockey och handbollstittande, mer kortspel, prat och en del dricka. Man ville ju inte få med sig några burkar hem igen. 2st fick trots allt återvända till Sverige. De andra 7 såg sitt öde i en papperskorg i en hytt på MS Victoria. :)

Tillbaks i Stockholm igen väntade ca 1,5h av väntan innan bussen skulle gå. Bussen upp till Stockholm var 35min sen, så de fick sätta in en extrabuss för att hålla tidsschemat. 12:10 bar det av och blev bara 15min sen till Linköping, där det, likt övriga Sverige, hade varit snökaos. Jag säger bara, ge oss vår, sommar, sol och värme!

4 dagar kvar till julafton och jag har fortfarande inga julkänslor. Snö är det gott om, peppisar har jag ätit mängder av, julmusiken har spelats då och då, tomtarna är framplockade, men ingen julkänsla. Inget jullov, inga riktiga julkänslor. Klart det ska bli mysigt på ett sätt, men ändå vill jag bara att det ska bli vår, nu. Orkar inte med det här mer. På onsdag vänder det i alla fall och blir ljusare igen, det är alltid något... :)

Jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär. Varför ska det vara såhär? Det sägs att man blir starkare av motgångar och jag hoppas det stämmer. Detta är hemskt och jag vill inget hellre än att allt ska bli bra. Kanske blir det aldrig bra, men hoppet är det sista som överger en och jag vet precis vad jag vill, men det går inte. Inte just nu. Tiden får utvisa vad som händer, men just nu är det så fruktansvärt jobbigt, allt känns bara mörkt och tomt.

Jag tänker på allt fint, allt underbart fint vi har haft tillsammans, även om vi bara har träffats 3 gånger. De 3 gångerna är de 3 lyckligaste dygnen i mitt liv. Det säger jag inte bara för att, jag säger det för att det verkligen är så. 3 dygn av total magi och den finaste av kärlek, du och jag, som gjorda för varandra, så tryggt och säkert, så fint och underbart.

Allt som händer nu känns så fel, men på något sätt känns det ändå som att det behövs. Det behövs just nu. Vi kommer klara det, bara vi vill, hoppas och tror. Jag vet att det är svårt just nu, men det får ta tid, bara det blir bra, förr eller senare. Tyvärr kan ingen lova att det blir bra. Kanske blir mitt hjärta krossat. Det går i så fall att laga, men det kommer ta väldigt lång tid och en stor del av det kommer föralltid saknas, men jag hoppas inte tiden leder oss den vägen. Längst där inne brinner kärlekens och hoppets låga kvar och den släcks inte i första taget. Kärleken är det dyraste och mest värdefulla vi har. Jag vet att jag nu har hittat rätt. För vissa går det snabbare än för andra att inse och förstå det.

Kanske är det inte rätt för dig, även om det är rätt för mig, kanske är det bara jag själv som inbillar mig allt detta, att allt kommer bli bra, men jag hoppas innerligt att det verkligen är så, att mitt hjärta talar sanning, för jag ser verkligen en framtid tillsammans och vet att det verkligen är det jag vill. Ibland måste man dock bryta mot hjärtat och överge sina drömmar, men inte förrän allt är förlorat, inte förrän allt är helt totalt kört. Jag vet att jag gör det värre för mig själv på ett sätt, när jag väntar och hoppas, men vad gör man inte för kärleken? Jag vet ju att det är det jag vill, att det är dig jag älskar. Det spelar ingen roll vad hjärnan säger, jag väljer att gå hjärtats väg och hoppas att det är den rätta. Är det inte det vet jag inte vad som händer, men man måste chansa för att vinna. Jag chansar, även om allt känns totalt kolsvart just nu. Ett ljus brinner ändå, ett ljus för tron, hoppet och kärleken. Jag tror på oss, så mycket det någonsin går att tro, och hoppas allt kommer ordna sig, förr eller senare.

Efter denna djupa text lättar vi upp stämningen lite med det vi pratade om innan, Hipphipp, Melodikrysset! :)


Top 10 right now!

Jaha, känner mig tom, vet inte vad jag ska skriva. Har massa ord och känslor innom mig, men inget vill ut idag.

Igår infanns i alla fall en liiten gnutta julkänsla när jag och mamma gick till Konsum och hämtade ut mitt paket från Coolstuff.se. Många fina och bra grejer till lite alla möjliga blir det. Återkommer med vad det är efter jul. Nu återstår bara det tråkigaste, slå in allting. Jag är värdelös på det, har alltid glömt hur man ska göra varje år.

Träningen i tisdags gick inte alls bra. Jag var taggad efter helgens succe, men det visade sig inte alls gå lika bra då. Vi körde 4 serier med 20 skott i varje, alltså totalt 80 skott. Det slutade 41-39 till de dåliga skotten, ingen höjdarsiffra direkt. Igår blev det återigen ett konditionspass. Det gick hyfsat, men ett par löparskor ska införskaffas under mellandagarna, så mycket vet jag, för de här håller inte att springa i. Dempningen är nästan helt slut och det vet vi ju alla hur dåligt det är att springa med dåliga skor och vilka konsekvenser det kan få.

Jag var även på Systemet igår, skulle köpa glögg. Det var blott 2:a gången jag var där, för det är så dyrt. Man får passa på när man är utomlands. :)
Det komiska var hursomhelst att Albin, vars leg hade gått ut för 1 år sedan, sa att de är jättehårda med det på Systemet, kollar giltighet etc. väldigt noga. Jag behövde inte ens visa leg. Dessutom var det Louise, som var med mig, som tog flaskorna och lade ner i sin väska. Är inte det lite dåligt av Systemet tycker ni?

Eftersom jag känner mig tom idag, inte får ut något av det jag vill få ut, så tänker jag ge er min Topp 10 just nu.

1, Loveline - Shape of my heart (Raindropz! remix)
2, Kompulsor - Calling your name
3, Marco van Basken - Please don't go
4, Sandra Gee - Turn up the volume
5, Lesley Roy - Thinking out loud
6, Amaranthe - Leave everything behind
7, Kindervater feat. Nadja - Everytime you need me
8, Offspring - Your gonna go far, kid
9, Dream dance alliance - Summer dreams
10, Italobrothers - Radio hardcore

 
Ni får hålla tillgodo med detta tills vidare, så får vi hoppas på att jag får ur mig mer imorgon, vem vet. Då försvinner jag hursomhelst bort ett tag, för jag och Jocke åker till Tallinn över helgen. Jag behöver komma bort, så det ska bli skönt. En kryssning i A-hytt, eller A-premium, minns inte riktigt, för 300kr/pers. Skillnaden är slående. Hade vi åkt igår till imorgon istället hade det kostat 4200kr, + frukost, istället för, som nu, 600kr. :)

 


Bra avslutning på året

Träningsåret alltså. Avslutningen på det riktiga året blir nog betydligt tråkigare, då jag antagligen kommer sitta hemma med mamma och pappa. Egentligen skulle vi ha varit i Tallinn, jag, världens finaste och Jocke, men nu blev det tyvärr inte så.

I alla fall, årets sista landslagsläger, som nu återigen hölls nere i Malmö.

Tåget var, läs noga nu, inte alls försenat på väg ner dit och trots att vi åt en snabbis på BK innan vi tog taxi, som inte var den lagligaste, till hotellet, så var vi ändå där relativt tidigt.

Lördagen började inte alls bra. Det visade sig att de höll på att bygga om i köket på hotellet, så frukosten var minst sagt primitiv. Ingen vanlig yoghurt, bara sådana där småyoghurtar man åt när man var barn, ingen müsli, kaffe, te och juice i plastmuggar osv.

Lite frukost fick man i alla fall i sig innan det var dags att bege sig till MIA-gymmet, Malmö idrottsakademi, för att återigen göra fystester, precis som vi gjorde under det 1:a lägret för hösten, i september. Nu visade det sig att vi inte kom in där. Jag vet inte exakt varför, men tror någon hade bokat hela stället. Vi gick istället till Atletico, ringde Kennet, som trots allt lyckades fixa in oss på MIA, så att vi kunde göra våra tester.

Testerna hade gått upp rejält. Jag vet inte exakt hur man mäter, men tydligen har min effekt gått upp med ca 25-30%. Jag hade ca 500W på höger ben förut och 600W på vänster. Nu låg jag på 700W på höger och 800W på vänster. En rejäl uppgång med andra ord.

Testerna går till så att man står i en vanlig Schmittmaskin. Man gör ett litet knäböj på ena benet och exploderar uppåt. Man börjar med bara stången, 20kg, sedan 30 och avslutar med 40kg. Schmittmaskinen är kopplad till Kennets dator, där han kan se kurvor för det mesta, effekt, explossivitet, styrka etc.

Efter dessa tester bröt vi mönstret och åt på Ore12 istället för Kniv och gaffel, som vi har ätit på tidigare. Detta var en klar förbättring. Jag och Dzenan åt Lasagne och kom överens om att det var bland de godaste Lasagnerna vi har ätit. Till efterrätt ingick en liten glass, som var ännu godare än maten. Tror nog de gjorde den själva där på restaurangen.

Under eftermiddagen väntade ett spelpass. Vi inledde med en match på 7 minuter för att värma upp, efter den vanliga uppvärmningen, och spelade sedan 2x12, som det kommer vara nu från och med nyår.

För egen del tycker jag det gick bra. Försvaret funkade bra och jag gjorde ett mål, mitt 2:a i landslagssammanhang. Jag tror den gick på Niklas ben och in, för han och Stefan hade krockat lite, men mål är mål. Dessutom fick jag hämnd på Fatmir för senast, då han landade på min handled, vilket resulterade i att jag knappt har kunnat träna sedan senaste lägret. Nu slog jag honom klockrent i huvudet. Det blixtrade till lite sa han, men efter några minuter var han med och spelade igen. Jag kände dock att jag hade en väldig respekt och var väldigt försiktig som högerback, troligen med tanke på senast. Jag var ju högerback då det inträffade då.

Till middag blev det Mongolisk bufé. Maten var god, men det var väldigt högljutt där inne.

På söndagen spelade vi en miniturnering med 3 lag. Det var jag, Niklas och Magnus i ett lag, Micke, Stefan och Dzenan i det 2:a och Fatmir, Piotr och Albin i det sista.

Vi inledde med match mot Stefans lag. Matchen var sådär, jag kände mig väldigt seg och långsam, hade ont i fotlederna efter uppvärmningen, då jag sprang med Niklas. Ett ganska högt tempo och mina skor börjar redan ta slut, efter bara en termin. Löparskor är ett måste att införskaffa!

Trots allt så vann vi ändå matchen, om än bara med 11-9. Därefter fick vi vila en match när Stefans lag mötte Fatmirs. Fatmirs lag vann och därmed väntade alltså en ren final mellan oss och dem.

Vi gjorde en jätteinsats. För Niklas och Magnus var det kanske ingen supermatch, men för min del gick det riktigt bra. Det var flera klasser bättre än i tisdags, i Stockholmsserien, då det som bekant inte gick så bra. Det måste sitta i huvudet, eller så hade jag bara en ovanligt bra dag. Något mål släppte jag in, men tog i stort sätt det mesta och lyckades dessutom göra ännu ett mål, nu på Piotr. Niklas sa efteråt att jag var grym i försvaret och verkade nästan ha mer problem med de lösare skotten än de hårda. Även Florim berömde mig för mitt försvar och sa att jag var en klippa i detsamma. Alltid roligt att höra och som pris för vår turneringsseger bjöd Florim oss på en extra efterätt när vi åt på Ore12 igen. Det blev Lasagne även denna gång, en liten glass till efterätt, + en jättegod Cheesecake som smakade tårta.

Som avslutning på lägret och året pratade vi lite om våren. Laget till Pajalahti i januari togs ut och det blev som väntat Micke, Stefan, Fatmir, Niklas, Piotr och Magnus som fick åka dit. Jag, Albin och Dzenan får vara hemma, men mig gör det faktiskt inte så mycket, för vi har tenta den helgen och så fyller världens finaste år, så det är ändå fullt upp då. Ett annat + är att jag nu kan åka på det beryktade "Slaget om Siljan", Leksands utematch, i februari. Landslagslägret vi skulle ha haft då har vi nämligen flyttat en vecka framåt.

Det var skönt att komma bort från allt ett tag i helgen, slippa tänka så mycket. Allt känns nämligen fortfarande lika dåligt och de senaste 2 månaderna är mest bara som ett svart hål. 2,5 månader fick vi officiellt, mer exakt 2 månader och 15 dagar, 11 augusti-26 oktober. 5 månader fick vi totalt, mer exakt 5 månader och 6 dagar, 20 maj-26 oktober. 2 månader och 22 dagar gick det från det att vi blev tillsammans inofficiellt tills det att det blev officiellt. Snart har det gått 2,5 månader igen. Ska man tro på mönstret, att det blir bra då? Tyvärr är inte ens jag så naiv att jag tror på det, även om jag gärna vill tro det.

Jag vet inte vad som händer just nu, allt är bara ett kaos. Tittar man tillbaka på de 2 senaste månaderna är det mesta bara svart. Jag vet knappt vad som har hänt, lever som i en egen värld. De 2 månader, ja, t.o.m. de 5 månader, som var innan dess var de 5 lyckligaste och finaste månaderna i mitt liv. Jag minns varje dag, varje fint SMS, varje telefonsamtal, varje dag, fylld till bristningsgränsen med den vackraste och finaste av kärlek. Nu är det såhär. Hur blev det så? Allt känns bara så fruktansvärt fel. Även om hjärnan säger att detta kanske är bäst just nu, så gör det hemskt ont i hjärtat, att gå rakt emot detsamma, att inte kunna göra det som jag helst av allt vill göra. Det spelar ingen roll vad hjärnan än säger, jag kan inte förneka hjärtat. Längst där inne brinner ändå kärlekens och hoppets låga kvar och de släcks inte i första taget, så mycket kan jag säga. Så även om allt känns åt helvete just nu, inget känns kul, allt är bara mörkt och dystert, så hoppas jag innerst inne att allt kommer ordna sig och bli bra, för det är det ända jag vet att jag verkligen vill och då spelar det ingen roll vad hjärnan säger, även om man ibland måste tvinga sig själv att gå emot hjärtat. Det är det värsta man kan göra, men ibland finns tyvärr inget alternativ. Jag vill inte sluta hoppas och tro, men vissa dagar känns allt så hopplöst och jag vill bara lägga mig ner och dö, men andra dagar känns det lite bättre, man känner sig lite starkare och orkar kämpa vidare, orkar våga tro och hoppas på kärleken, det jag verkligen vill, det mitt hjärta verkligen brinner för.

Vi avslutar med en cover på den gamla klassikern, Shape of my heart, här med Loveline i en Raindropz! remix, riktigt bra!


Svag insats

Igår var det så återigen dags för Stockholmsserien. 1:a gången för i höst för min del. Senast fick vi ställa in p.g.a. brist på skjuts och gången innan det var det tänkt att världens finaste skulle varit här.

Nu kom vi i alla fall iväg.

1:a matchen spelades mot IFAS. Jag började på bänken, medan Albin, Jakob och Jennifer började ute på planen.
Spelet såg sådär ut, vi inledde väldigt darrigt och IFAS kunde ghå ifrån till 4-0 ganska tidigt. Därefter kom vi igen, gjorde 3 raka mål och IFAS ledde bara med 4-3 i halvlek, då jag byttes in.

Det var en fruktansvärt dålig insats. Jag kände mig jätteseg, både ner och upp. Skotten blev inte jättebra de heller och jag släppte några enkla bollar.
Totalt sett var insatsen inget att hänga i julgranen och IFAS vann med 10-5. Senast vi var uppe, utan mig, vann vi med 10-6 och gjorde en kanonmatch.

Ingen var speciellt nöjd efter matchen och alla taggade om till nästa match, försökte lägga den dåliga insatsen bakom oss. Den matchen gick dock inte mycket bättre. Tvärtom nästan sämre.
För egen del tyckte jag det gick bättre och bättre ju längre kvällen gick, men det var i vilket fall långt under min absoluta topp. Brukarhuset ledde med 7-1 i paus och gamade oss till slut med 13-3. Riktigt, riktigt svagt. Det var Brukarhuset vi senast i Stockholm games var snubblande nära på att ta brons av, när vi ledde med 4-0, men förlorade med 4-6. Nu blev det alltså game.

Ännu mer frustrerade och besvikna efter den insatsen taggade vi om till sista matchen mot Hammarby, bestämde att vi i alla fall skulle göra en bra match. Inget uttalat, men individuellt sätt tänkte i alla fall jag så. Fokuserade till hundra på nästkommande match och den gick förhållandevis bra. Försvaret var mycket mer stabilt och tight, vi släppte inga studsande bollar över oss och höll ihop det riktigt bra. Presitionen och skotten var inte av högsta klass, mycket att fila på, men 0-0 stod det i halvlek.

I 2:a halvlek tog vi ledningen med 1-0, precis som vi gjorde i Stockholm games. Tyvärr lyckades vi inte hålla ihop det riktigt och Hammarby kunde vända och vinna med 3-1. Albin sparkade mig dessutom på smalbenet, varpå jag fick 2 hårda skott där. Inte skönt kan jag säga. Dessutom släppte jag ett billigt mål när jag slängde mig ytterst lite åt vänster, men det räckte för att bollen skulle gå förbi fötterna och in i mål. Det var deras 2-1-mål om jag inte minns fel.

En förhållandevis bra insats får man ändå lov att säga. Hammarby har ett väldigt tight försvar, men 3-1 bevisar även att vi har det när vi får till det. De andra 2 matcherna var väl lite si och så, men med tanke på förutsättningarna, att vi inte har haft några mål att träna med på hela hösten, att vi har bytt hall 2 gånger och att jag har varit skadad i drygt en vecka, var det trots allt godkänt. Självklart är man inte nöjd, men alla har sina dippar.

Everything has been turned around, and I don't like it. I don't know anything, but love. Love is the only thing I know, without you, I'm nothing. You should not be negative, you're going to be positive, smile and be happy, keep smiling. I'm trying to do that, but right now, it's very hard. Inside me, there's chaos and it sounds like "fuck off, life!"

Vi avslutar med en cover på Fragma's gamla 90-talshit, Everytime you need me, nu med Kinderwater feat. Natalie.

"You are the sun that rises
You are the moon that lights the night
You are what paralyses me

Everytime you need me
You know I will be there
You know I really care
Say you will
Say you dare."



Helgen

Så var ännu en helg över. Dagarna rullar på, utan att jag egentligen är medveten om det. Dag ut och dag in, egentligen utan att någonting händer. Min kropp är här och nu, men mitt hjärta och min hjärna är i framtiden.

Livet är underbart med fullt av val och möjligheter, men just nu känns det inte så. Just nu är det mesta mörkt och dystert, allt känns jobbigt och jag vet ingenting.

Igår var det 6 månader sedan studenten. Ett halvår. Tänk vad som har hänt på ett halvår.
Då var jag världens lyckligaste, det var bokstavligt talat ljust och varmt ute och innombords dansade mitt hjärta av lycka och kärlek.
Nu, ett halvår senare, är hela mitt liv totalt omtwistat, omskakat och vänt upp och ner. Det är bokstavligt talat mörkt och kallt ute och min kropp lever inte här och nu. Det är kaos och jag vet ingenting, förutom en ända sak.

Vänder man på det och försöker se det positiva så var allt bra då, Nu är allt skit. Om ett halvår kan allt vara precis lika bra igen, om allt går väl.

Efter allt som har hänt, vad det nu egentligen är, jag fattar det inte, så lever jag för framtiden. Kärleken är det ända jag är helt säker på i mitt liv, jag är så säker man kan vara. Allt annat är blankt, jag ser ingenting. Vet inte vad jag vill göra, vet inte vad jag vill utbilda mig till, vet inte vad jag vill jobba med, vet inte var jag vill bo. Kärleken är det ända jag är säker på vad jag vill med. Tyvärr är det inte bara jag som styr över det. Stundtals ligger jag och gråter, kan inte sluta. Jag vill så mycket, mitt hjärta skriker efter det jag av hela mitt hjärta vill med mitt liv, en lycklig och underbar framtid, tillsammans med dig.

Hur blev det såhär? Vad är "såhär"? Jag vet inte. Jag vet inte hur det är. Allt är kaos. Jag vet bara att allt kändes så totalt rätt. Så tryggt och säkert. Jag vill inte förlora allt det vackra och fina som var.
Det som har varit kan vi inte göra något åt, men framtiden kan vi påverka. Jag vet precis vad jag vill med den och jag hoppas allt som händer nu, hur jobbigt och tungt det än är, hur ont det än gör, är bra för vår framtid tillsammans, för det är det ända jag är säker på i mitt liv.

Helgen då.
I fredags var det, läs noga nu, utgång! 1:a gången sedan studenten och det var jag, Albin, Louise och Oskar som skulle på ett Hardstyleevent i Linköping, närmare bestämt på Pitch black.
Innan vi begav oss ut hade jag laddat upp här hemma med lite öl och cider, mat och gamla klassiker i form av bl.a. Alice DJ, Special D och ännu äldre Classic Euro från 90-talet. Paradisio's gamla megahit, Bailando, som nog de flesta minns, spelades mest flitigt.

Väl hos Albin blev det lite mer mat, varma mackor, och cider, innan vi missade bussen och fick vänta 30 minuter på nästa.

Inne i stan visade det sig att ledsagaren också var tvungen att betala inträde. Detta var Louise, som fick vara ledsagare åt oss andra 3. Vi hade inte räknat med det, men sådan tur var hade vi tagit ut lite pengar precis innan, så jag fick pynta för henne också. 500kr totalt. Med tanke på det priset tycker jag inte det var speciellt bra. Det inleddes med dålig club/house/trance, som det brukar vara på sådana där ställen. Då satt jag helt uppe i min egen värld och ville mest bara bort. Tänkte på mitt hjärta. Sedan drog hardstylen igång runt midnatt. Då blev det i alla fall bättre musik, men sådär jättebra tycker jag inte det var och runt 1 var jag tvungen att åka hem, för att färdtjänsten inte går senare än så. Det där med krogen och grejer är inte alls min grej, tycker inte alls det är något vidare kul. Då är jag mycket mer för hemmamys, men ibland kan det vara kul att komma ut sådär. :)

Igår var det tänkt att jag och min ledsagare skulle ner till Malmö för att gå på hockey, men tyvärr var det för lite anmälningar till TMG's, Tokiga masar Götalands, buss härifrån, så det blev inget. Dock gick matchen kanonbra och förbannelsen nere i Malmö är äntligen bruten. 8 år utan 3 poäng där nere, men igår blev det 3 poäng efter seger med 5-2. Matchreferat finns så klart på Dalarnas stolthet, min hockeyblogg.

För egen del blev det istället träning och 70-årsfest. Träningen gick svindåligt, men 70-årsfesten var bättre. Tyvärr hade jag ätit precis innan vi åkte, efter träningen, så jag var inte så hungrig. Lite åt jag i alla fall och drack totalt 3 glas vin, 3 koppar kaffe, 2 Baylies, 2 glas vatten och 1 glas cider. Tårta och grejer blev det också, men framåt 11 var jag jättetrött. Trots det fastnade jag en stund vid datorn när vi kom hem och idag har inte hänt något alls, som vanligt i princip. Jag har inte gjort något åt loggboken i skolan på 3 veckor, så det börjar nog bli dags snart. Det jag har kvar innan tentan är att skriva ner det viktigaste ur 2 literaturböcker och koppla denna literatur till lektionerna vi har haft, + renskriva och fixa lite med layouten, men det är lugnt. Tentan är ju inte förrän den 22 januari, då världens finaste också fyller år.

Jag förstår inte vad som händer, mitt liv är ett ända stort kaos för tillfället, men jag hoppas och tror att allt detta som händer behövs och är nödvändigt för vår framtid tillsammans. Ibland är den korta vägen inte alltid den rätta, ibland måste man göra det som för tillfället känns rent ut sagt åt helvete, men för att det ska bli bra på lång sikt, för att det ska hålla i längden, är det nödvändigt. Jag hoppas det är så.
Jag vet precis vad jag vill, men man måste vara 2 om det. Därför hoppas jag av hela mitt hjärta att våra hjärtan kommer leda oss dit, till den gemensamma och lyckliga framtid jag så obeskrivligt gärna vill ha tillsammans med dig, min eviga dröm, mitt vackra hjärta.
Je vous aime, et sera toujours le faire <3
(Tack Malin för den meningen) :)

Vi avslutar med en klassiker, lite Trance, N-Trance - I'm in heaven. Texten är klockren.

"I have nothing in my life
If I don't have you standing by my side
All I needed was some time
I know that in the end I'll make you mine

When it feels like I'm in heaven
And you hold me in your arms again
We will always be together
Won't you stay another day."


Lesley Roy - Thinking out loud

En låt jag hörde 1:a gången igår, på en annan blogg. Fastnade direkt. Både för texten, hennes röst, som är grym, och soundet. Lite fint, samtidigt som det är lite rockigt. Lyssna så får ni se!

"I've been losing my mind
I've been living a lie
I've been running away for so long
I try to put on a face
And cover my heart
But I'm needing it now so bad

I don't know how I feel
Maybe I'm mad
Or maybe I'm proud
Can't find the truth
Can't speak my mind
I don't know what I'll say
I'm just thinking out loud
Thinking out loud

No, no, I can't explain
What's happened to me
I feel like I'm right and wrong
Inside everything's upside down
Everything's spinning around
And it's freaking me out

I don't know how I feel
Maybe I'm mad
Or maybe I'm proud
Can't find the truth
Can't speak my mind
I don't know what I'll say
I'm just thinking out loud
Thinking out loud

If only for a dayI could be free
I bet you'd feel the same
If you were me
I'm gonna spit it out
Just let go
I've been losing my mind
I've been living a lie
I've been running away for so long

I don't know how I feel
Maybe I'm mad
Or maybe I'm proud
Can't find the truth
Can't speak my mind
I don't know what I'll say
I'm just thinking out loud
I'm thinking out loud
Thinking out loud
Can't find the truth
Can't speak my mind
I don't know what I'll say
I'm just thinking out loud."

Texten är hittad på Songmeanings.net och här nedan kan ni som sagt också lyssna på låten!



Vad tycker ni?


RSS 2.0