Musiktips för vårpromenaderna

Såhär på söndagskvisten och efter en helg med underbart väder, vi hade rena sommaren i fredags, 24 grader och strålande sol, så tänkte jag ge er lite musiktips som ni kan ladda lurarna med under alla vårpromenader som är så underbara just den här tiden av året.

Nuförtiden lyssnar jag på mycket svensk musik, oavsett om det handlar om tropical house, edm, svensk elektronisk hiphop eller annat.

Här är i vilket fall några av mina favoriter just nu, 2 blyga läppars senaste singel som släpptes nu i fredags, Du är så jävla fin, låten som just nu toppar topplistorna, Hov1's Hon dansar vidare i livet, Ninjaneers Skillnaden och Mahalo, en liten skräll när det gäller mig med Ida Redigs Allting som vi sa från Melodifestivalen, och Stina Velocettes Ska det va såhär, en låt med en väldigt tänkbar och sann text.

Egentligen hade jag tänkt bädda in låtarna direkt här i inlägget, men jag lyckas inte. Spotify har gjort om det på något sätt, så jag kommer inte åt bädda in-funktionen längre. Är det någon av er andra som vet hur man gör nuförtiden?

I vilket fall så får ni därför nöja er med länkarna till låtarna, en liten missräkning måste jag säga...

Den förstnämnda är hursomhelst väldigt glad och trallvänlig och sådant brukar offtast gå hem hos mig.

Den andra är lite dystrare i tonen, men ändå väldigt melodisk, går i stil med Norlie & KKV, som jag tycker gör väldigt bra musik, och sätter sig verkligen på hjärnan.

Den tredje är ganska tung House, men ändå på svenska, en riktig träningslåt som, iaf på mig, får adrenalinet att pumpa lite extra.

Den fjärde är också Ninjaneers och också det är ganska tung House, men kanske mer "party" än "träning" om vi jämför med Skillnaden.

Ida Redig gick inte ens vidare från sin deltävling i Melodifestivalen, men jag tycker det är den bästa låten i hela tävlingen, precis sådär glad och trallvänlig som jag gillar. Man blir glad av den.

Stina Velocette har en grym bas i sin låt som får väggar och annat att vibrera om man har de resurserna i sin anläggning, men det primära i den låten är ändå texten, som är väldigt tänkvärd. Den handlar om kvinnors utsatthet, skuld och skamkänslor och belyser det sneda i samhället när det gäller det faktum att kvinnor inte känner sig trygga när de vistas i offentliga miljöer, särskilt då kvälls och nattetid, och att samhället allt som oftast tar mannens parti.

2 blyga läppar - Du är så jävla fin Hov1 - Hon dansar vidare i livet Ninjaneers - Skillnaden Ninjaneers - Mahalo Ida Redig - Allting som vi sa Stina Velocette - Ska det va såhär


En händelserik mars med en skidresa som höjdpunkt

Nu är jag äntligen tillbaka igen, efter nästan en månads uppehåll.

Förklaringen är kort och gott att det har varit väldigt mycket att göra i mars och då har bloggen helt enkelt fått stå tillbaka för annat som har hänt i mitt liv.

Om vi tar det i korta drag så har alla våra lokalföreningar haft sina årsmöten, vilka jag har varit med på, jag har varit en vecka i Idre och åkt skidor, vi har haft webbseminarie om hur vi kan använda FN-konventionen i vårt påverkansarbete, jag har varit på kurs i Stockholm, föreläst på min gamla gymnasieskola, vi har haft landslagsläger, det har varit påsk, jag har varit på supporterresa till Leksand och den roligaste tiden på året rent hockeymässigt har varit och pågår fortfarande. Därför har hockeybloggen prioriterats framför den här bloggen när det väl har funnits tid för att blogga, men nu är det i stort bara kvalserien upp till Allsvenskan och SM-slutspelet som är kvar, så framöver blir det nog mer tid för den här bloggen skulle jag tro.

Nåväl, det huvudsakliga temat för det här inlägget är skidresan till Idre.

SRF östergötland har anordnat skidresor till Idre sedan 1989 och det här var sjunde gången jag var med själv. Förra året blev det inget för att vi hade landslagsläger en av helgerna, ett läger som jag sedan ändå inte fick vara med på, så med facit i hand så hade jag alltså kunnat åkt med till Idre även då.

I år åkte jag dock med, men tyvärr blev det lite strul med ledsagningen, eftersom att majoriteten av de ledsagare som vi normalt sätt brukar ha med inte kunde följa med av personliga skäl. Det är en och samma familj i tre generationer, en väldigt tight familj som har funnits med enda sedan starten och som mer eller mindre är synonym med våra skidläger.

Det slutade iaf med att vi fick låna/hyra personal där uppe och att jag fick åka med totalt fyra olika ledsagare under veckan.

Det är givetvis inte optimalt, i synnerhet som att två av dem, Lisa och Petter, aldrig hade ledsagat tidigare, så de fick gå en snabbkurs med Gustav och Ida i hur man ledsagar någon som inte ser i backarna och därefter tycker jag faktiskt ändå att det gick väldigt bra.

Nackdelen är att jag fick börja om från början varje gång, eftersom det tar ett tag att "åka in sig" med en ny ledsagare. Då får man börja lite lätt i blå backar och sedan trappa upp det. Blå backar är inte det jag helst åker, men viktigast av allt är att man känner sig tryggg med den man åker med, så då måste man börja så.

Första dagen åkte jag med Molly. Hon jobbar där uppe och var den enda som hade utbildning i att ledsaga, men eftersom att jag aldrig hade åkt med henne innan så fick även vi börja lite lätt i blåa backar, men redan samma eftermiddag var vi uppe och körde ganska snälla svarta backar, så det gick med andra ord ganska snabbt att komma in i det.

Dagen efter åkte jag med Lisa. Hon hade praktik där uppe och gick sista året på gymnasiet. Stackarn fick inte de bästa förutsättningarna direkt, för inte nog med att hon aldrig hade ledsagat tidigare, backarna var urdåliga just den här dagen. Det hade snöat massor under natten och fortsatte under förmiddagen också. Det gjorde att det blev så jäkla uppkört att det knappt ens gick att köra fram till lunch. Det kändes mer som offpist och skidorna flög hit och dit. Som seende kan man ändå någorlunda parera vallarna som kommer, men när man inte ser kommer de helt utan förvarning, det kräver extremt mycket för att ens kunna åka då och både kropp och knopp blir väldigt trötta, så vid lunch gav vi upp.

Tanken från början var att jag sedan skulle åka med Lisa resten av veckan, men samma kväll hade hon ringt chefen och kastat in handduken. Hon tyckte det kändes lite obehagligt att ledsaga och det kan jag på sätt och vis förstå, så dagen efter fick jag istället åka med Petter. Han är chef för hela skidlärarkåren där uppe och erkände, efter att han hade åkt lite med mig, att han på förhand inte hade trott att vi åkte så bra som vi gör och att det var därför han hade skickat Lisa dagen innan.

det gick hursomhelst väldigt bra att åka med honom också, trots att han aldrig hade ledsagat på det här sättet innan. Skidor kunde han dock, för han hade jobbat uppe i Idre sedan 1993 och heltid där uppe sedan 2000, så nog kunde han åka alltid, något jag skulle få nytta av senare under veckan.

För på onsdagen åkte jag sedan inga skidor, för då var jag tvungen att jobba, eftersom att vi hade det där seminariet med FN-konventionen då, men på torsdagen var det dags igen och då åkte jag på nytt med Petter. Han sa uttryckligen, när chefen ringde ner dit för att höra vem som skulle komma upp och ledsaga den här dagen, att han ville åka med mig, för han hade lite tips att ge mig i min åkning och tips fick jag verkligen. Vi jobbade på tekniska detaljer, som att knipa med stortån, trycka ner axeln och få lite bättre flyt i åkningen. Flyt fick vi verkligen också, det gick väldigt rytmiskt och fint ner för de svarta pisterna och det var en väldig skillnad mot eftermiddagen samma dag, då jag åkte med Nisse-bräda, en av våra egna ledsagare, som genom åren mest har åkt med de lite mindre barnen.

När man ledsagar någon på skidor sådär är röst och tonläget mer eller mindre helt avgörande. Både Petter och Molly var väldigt lugna båda två, oavsett fart och det gör att även jag blir lugn i min åkning. Nisse är också lugn när det inte går så snabbt, men när det drar iväg lite, då går han upp några oktaver och det låter ungefär som att det är något väldigt nära och att jag måste gira tvärt för att inte krocka och då tror jag ju att det är så, trots att backen kanske egentligen är helt tom. Jag pratade med honom om det och han var med på noterna, men erkände att han ju inte är så van vid att åka med någon som åker så bra, så det blir lite annorlunda även för honom.

På fredagen, sista dagen i backarna, åkte jag återigen med Molly. Det var perfekta backar, typ -15 grader ute och strålande sol. Således ganska hårda och snabba backar, men perfekt underlag. Så det blev en hel del brantare svarta backar där och allt bara flöt på. En helt enkelt perfekt dag och efteråt sa vi att nästa år, då tar vi Chocken också. Det är den enda backen i systemet jag inte har åkt, men tids nog ska även den bockas av...

Sist men inte minst så måste jag ju även erkänna att jag blir väldigt sugen på att satsa alpint sådär. Folk har sagt till mig länge att jag borde satsa på det, men hittills har jag valt goalballen, men vem vet, jag kanske byter bana så småningom. Det gäller bara att hitta någon/några som är villiga att ledsaga på den nivån och sedan blir det extremt mycket tid i bil/på resande fot, eftersom att det inte finns några jättebra alpina möjligheter här i närheten. Kanske skulle jag bli tvungen att flytta, men det får jag tänka på senare. Nu först ska det satsas goalball fram till VM om ett par månader.

Apropå VM och träning så har jag återigen fått nya ledsagare. Nalin har också slutat, eftersom att hon ska plugga till typ tågvärd eller något liknande, men sådan tur är så tog det bara två veckor den här gången innan jag fick en ny. Eller en ny är det inte, det är tre nya, Jenny, Jonna och Maya.

Jag trodde inte jag kunde ha fler än en anställd ledsagare, för det är det svaret jag tidigare har fått när jag har efterfrågat det, då när Julian hade sin hjärnhinneinflamation och var borta i nästan tre veckor. Då kände jag att det blev väldigt sårbart och att jag gärna hade haft en backup, eller vad man ska säga, om något skulle hända. Svaret jag fick då var att eftersom att jag hade ett SoL-beslut så kunde man inte det. Då är det en ledsagare som gäller, alternativt hemtjänst, och då kan det ju bli olika varje gång, så det ville jag absolut inte ha. Nu visar det sig dock att det visst går att ha fler än en ledsagare anställd, så nu har jag tre och förhoppningsvis blir det bra. Det blir åtminstone inte lika sårbart. Om en inte kan eller skulle droppa av så finns ju ändå två till. Nackdelen är väl att det tar längre tid att lära känna varandra, eftersom att det inte är samma person med på alla pass, men då kan det vara bra att göra som jag och Maya gjorde idag, gick en lång promenad innan jag skulle handla, pratade och bara lärde känna varandra bättre.

Så, nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag måste avslutningsvis bara nämna föreläsningen jag höll på min gamla gymnasieskola. Det är typ det roligaste med mitt jobb, att komma ut och informera/föreläsa sådär, sprida så mycket kunskap det bara går. Roligast av allt är att det uppskattas och de ville gärna att jag skulle komma tillbaka även i framtiden och sådant är alltid kul. Dessutom var det kul att träffa några gamla lärare som jag inte har sett sedan studenten för snart åtta år sedan. Åtta år! Fattar ni! Jag börjar fasen bli gammal...

Nåväl, ha det bäst tills nästa gång vi hörs och förhoppningsvis dröjer det inte en månad tills dess!


RSS 2.0