Särskrivningar
Tid: 21:53:43 Datum: 2014-03-22 Kategori: Allmänt
Normalt sätt brukar den av oss som får oturen att åka linje bli några minuter sen, men idag skulle jag först åka från min dörr till Lidl, där det är byte här i Mjölby. Sedan skulle någon lämnas på Citygross på vägen, varefter någon annan skulle hämtas i Vikingstad, varefter vi åkte till US, där det är byte i Linköping. Där var det andra matarbilar som inte hade kommit, så vi fick vänta där en stund, varefter vi äntligen kom iväg, men då skulle vi först lämna av en annan snubbe, innan jag var framme, ungefär en timme för sent. Det är inte okej. Som sagt, visst att linjen tar en och en halv timme, men när två personer ska från samma stad, till samma ställe, då borde det väl inte vara så svårt att synka dem? Jag hade ju lika gärna kunnat åka med Tobbe, som lätt hann fram i tid...
Träningen gick hursomhelst sådär och när jag kom hem blev det till att städa och fixa hela lägenheten. Jag dammsög, städade under diskhon, tvättade lite, rengjorde toalett och handfat och grejade lite, varefter jag unnade mig en kopp kaffe ute på balkongen. Det är fördelen med att ha inglasat såhär, det går redan nu att börja sitta där ute och det är faktiskt redan nu ganska skönt. Känns underbart att våren är på väg på allvar känner jag.
Så, trots en dålig start på dagen vände jag det till något positivt och för att göra det ännu mer positivt så citerar jag en lite kul text som finns på Facebook, En dag i staden heter den:
Kaffe, jag är sugen på kaffe, kände jag en dag och begav mig till stans café.
"RÖK FRITT" står det på en skylt och jag blir dumt stående och funderar. ”Ehh – får man röka här, frågar jag servitrisen som precis passerar mig. Servitrisen, som är trött på sitt arbete och på dumma frågor, himlar med ögonen och snäser:
”Läs på skylten där borta."
Villrådigt sjunker jag tillbaka i en skön stol och går igenom svaren jag fått på den kontaktannons jag skickat in veckan innan. Svaren är från:
”En brun hårig man”, ”en sjuk gymnast” samt en ”full vuxen kamrer”.
Bland breven finner jag också en inbjudan från en god vän. "Kom ut klädd!" Vad menar hon med det,
klart att jag klär på mig innan jag går ut.
Vankelmodigt vandrar jag iväg från kaféet och får fart på benen då jag ser en skylt utanför dörren med texten:
”Häst skjuts på torget idag 14.00."
Väl framme vid torget och med hjärtat i halsgropen upptäcker jag att hästen ser ut att må riktigt bra för att vara dödsdömd, den har till och med en liten vagn med glada barn i bakom sig.
Jag travar sedan vidare och går in i mataffären för att handla. Kul potatis, kalv lever skuren i tunna skivor och snabb mat slinker ner i min korg.
På klädavdelningen står det textad ”Helly Hansen super under ställ”. Jag tittar till en gång extra under stället och funderar på om det verkligen är bra reklam för butiken att låta folk kröka till där.
Det visar sig att kläderna även är märkta med etiketten ”Hand tvättas separat”, men en förklaring till varför man inte kan tvätta båda händerna samtidigt ges inte.
Ett par byxor saluförs med orden ”Sten tvättade Levis jeans”. Det var snällt av Sten, tänker jag för mig själv och fortsätter vidare in i butiken, där det säljs ”Jesus sandaler” som ser förvånansvärt hela och rena ut för att vara 2000 år gamla.
I brödhyllan väljer jag bland olika sorters bröd, men över ett av dem står texten ”Vårt bröd bakas av helvete”. –Måste vara bränt, tänker jag och väljer därför ett annat.
Vid mejerihyllorna står det stolt testat ”Vi har sprätt ägg”. ”Jaså, har ni gjort det?” tänker jag konfunderat och lägger ner en skum tomte, en rak apparat, en paj form och en halv akustisk gitarr i varukorgen.
Ovanför kylen står det ”Här har vi folk öl och läsk”, "konstigt" tänker jag, för jag ser inte till något som kan identifieras som en människa bland alla flaskor och burkar.
På väg mot kassorna funderar jag på att köpa en fasad flagga, men avstår eftersom jag inte vet varför folk skyr den, så jag vågar inte ta risken och vandrar istället vidare mot kassorna.
När jag skall betala står det skyltat, ”Vi behöver 50-öringar”.
Jag funderar på om butiken blandat ihop fiskdisken med kassan,
men tröstas av att butiken enligt sin reklam i alla fall har ”svensk talande personal med grund utbildning”.
Utöver detta är personalen tydligen även utbildade i andra saker, för i reklamen står vidare ”Vi arbetar med fel analys”.
När jag lyft upp mina matkassar förvånas jag över att den ”lätt majonnäs” jag nyss köpt är precis lika tung som vanligt.
På väg ut ur butiken fastnar jag framför anslagstavlan där det på några lappar står:
”Gul nackad fågel säljes”,
”Vilt bord 80 kr per person på Restaurang Full proppad”,
"Sjö nära tomt till salu”,
” Behöver du extra knäck på lovet?"
” Fel sökning av din telefon, billigt” samt
”Tom dunkar, 50 kr”. Jag undrar i mitt stilla sinne varför och vad Tom dunkar för någonting.
En liten annons i ena hörnet fångar mitt intresse. ”Jag uppfyller alla sex önskningar”, säger en kvinna och ler så stort emot mig från papperet att hennes mungipor nästan möts i nacken.
Jag suckar och tänker: ”När jag var liten var det minsann bara tre önskningar”. Fast det var kanske andra sorters sagor.
Utanför entrén står ”Vi har öppet mellan dagarna” och strax bredvid en skylt med texten ”Håll platsen flyttad”.
Eftersom jag tänkt ta bussen hem så stannar jag till, plockar fram busskortet samt funderar över vilka medborgare som hela tiden envisas med att flytta tillbaka hållplatsen till det ursprungliga stället.
På bussen hem står det ”Vi tar inte emot tusen lappar”. Jag funderar på detta och kommer fram till att 999 samer alltså går att klämma in i fordonet, även om några får trängas bakom något som presenteras som ”skum släckare”.
Jag betalar min biljett och läser texten ”Växel i retur skål”.- Skål på dig själv, säger jag till busschauffören och varnar honom för att dricka i tjänsten.
Väl hemma kände jag mig som en sur puppa, för att världen är så svår att förstå och jag lägger mig därför i soffan som en riktig lat mask.
Rekord efter rekord
Tid: 11:43:28 Datum: 2014-03-18 Kategori: Goalball
Distanslöpning har aldrig varit min grej. I högstadiet sprang jag på drygt 38 minuter som snabbast, vilket ärligt talat är ganska dåligt. 2,5km sprang jag som snabbast på 14.27, vilket inte heller var något vidare bra. Min kondition var alltså inget att skryta med, men det var inte så konstigt, för jag ängnade mig ju inte åt någon fysisk aktivitet alls, förutom skolidrotten. Vi cyklade visserligen ganska mycket på den tiden, men jag har aldrig haft någon vidare grund för varken kondition eller styrka.
Nu har det hursomhelst sett ut såhär:
24.59
25.22
24.04
23.30
22.49
Första gången vi sprang hade jag i mitt huvud som mål att nå under 25 minuter. uttalat var det dock att nå under 30 minuter, för det hade jag aldrig klarat tidigare. Jag klarade mitt mål precis, en sekund under 25 minuter, och krossade det uttalade målet med över 5 minuter.
Gången efter gick det lite tyngre, även om det kändes bättre än första gången. Tiden blev 23 sekunder långsamare, så trots den bra känslan var jag inte helt nöjd med passet.
Sedan har det stadigt rullat på, med rekord efter rekord. Tredje gången sänkte jag mitt rekord, 24.59, med 55 sekunder, ner till 24.04, gången efter blev det en sänkning med ytterligare 34 sekunder, ner till 23.30, och nu senast var det ytterligare 41 sekunder under rekordet, ner till 22.49. Så ja, det ser onekligen bra ut för att jag ska nå mitt mål. Det är bara 49 sekunder ner till detsamma. Det borde jag klara, men å andra sidan är det nu, när man verkligen kommer ner till de här tiderna, som det går trögt att förbättra sig. Det är samma sak med styrka. När man börjar träna går det ganska lätt att höja rent viktmässigt, men sedan når man en tröskel då det inte går att höja mer. Man har nått sin nuvarande maxkapacitet. Därefter går det trögt att höja och det kan ta flera veckor, ja, t.o.m. månader, innan man lyckas genomföra en höjning. Lite så kände jag nu senast när vi sprang. 22.49 var riktigt jobbigt att springa på, så de där 49 sekunderna kan bli tuffare att fila bort än jag tror. We will see...
Utöver löpningen går träningen också bra. Goalballspelet har kuggat i på ett helt annat sätt nu under de senaste två månaderna än vad det gjorde under i stort sett hela hösten. Jag har haft flera träningar här hemma där jag inte har släppt in ett enda mål. Defensiven har fungerat riktigt bra överlag. Sedan har man så klart sina träningar där det inte alls stämmer och där skitmål slinker in. En sådan träning hade jag i lördags. Jag släppte två riktigt billiga mål som jag ska ta alla dagar i veckan, men bakgrunden till det hela är det faktum att jag har jättesvårt att tända till och spela på topp när motståndet inte är det bästa. I lördags var det jag, Jennifer, som senare klev av och inte kunde spela mer, p.g.a. höft, knän och ruygg, som hon har problem med, Tobbe, Linda, Martin och Wilmer. Martin har ju varit med i drygt ett halvår nu och honom kan man börja pressa litegrann, även om han än så länge definitivt inte klarar våra skott. han har dock gjort enorma framsteg och kan bli riktigt duktig. Wilmer är helt ny och man får ta det väldigt, väldigt försiktigt med honom. I lördags satte Linda sig själv, Martin och wilmer i samma lag. I en sådan match känner jag inte att jag får ut något alls. Syftet med det hela var, enligt Linda, att vi tre lite mer rutinerade spelare skulle fokusera på is i magen och bollmöte, men det blir ju ändå fel när det går så långsamt. Man väntar och väntar och sedan kommer bollen. Vårt eget spel med rörelse, gå runt osv. blir också fel, eftersom att man hela tiden måste stanna upp innan man skjuter, för att skotten inte ska bli för hårda för de lite nyare spelarna.
För min egen utveckling och satsning är en sådan träning inte alls bra. Särskilt inte som vi bara har två träningar i veckan. Då har jag inte råd att tappa en träning sådär. Självklart får man göra sitt bästa och tyvärr finns det inte mycket att göra åt det, i synnerhet inte en sådan här träning, när Julian, som annars alltid brukar vara med och som nu även har börjat spela själv, inte var där. När han är med går det att dela upp litegrann, men när Linda är skjälv sådär, då blir det svårt. Alla måste ju få vara med, men kvaliteten sjunker ju tyvärr och i synnerhet jag, som siktar så högt, får inte alls den träning jag behöver.
Ett steg i rätt riktning är dock de pengar jag har fått från föreningen nu. de kommer att täcka totalt sex resor ner till Malmö under året, för att jag där ska få betydligt bättre och hårdare träningar, för det behövs om jag ska nå dit jag vill nå.
Utöver detta lilla problem som vi har här på hemmaplan så går som sagt själva goalballspelet riktigt bra just nu.
Hockeyn är mitt inne i den period man längtar efter hela året. Det är slutspel och kvalserier, både upp till SHL och upp till Hockeyallsvenskan. Kvalserien upp till SHL kommer tyvärr skrotas till nästa säsong. Då ska systemet göras om, så det här blir det sista vi ser av kvalserien i dess nuvvarande utförande, men vilken värdig avslutning det blir för kvalserien. Derbyn både hit och dit. Vi har först och främst Stockholmsderbyn mellan AIK och Djurgården. Sedan har vi Skånederbyn mellan Malmö och Rögle och sist men inte minst har vi E18-derbyn mellan Örebro och västerås. Minst sagt häftigt! Stockholmsderbyna kommer dock tyvärr att spelas på Hovet och inte i Globen, som lätt hade blivit fylld. Det hade varit ännu häftigare. Tänk er en fullsatt Globen och två gigantiska klackar som triggar varandra. Mäktigt. tyvärr hade det aldrig fungerat ur ett säkerhetsperspektiv. Därför är den här lösningen bättre. Nu har man löst det så att AIK får en martch på Hovet och Djurgården får den andra. På AIK:s match, som spelades igår, var det bara AIK:are och på Djurgårdens match kommer det bara att vara djurgårdare. Tyvärr försvinner ju det där med två klackar som sjunger mot varandra, men som sagt, säkerheten måste gå först, så jag förstår beslutet.
För Leksands del är säsongen över. Det känns å ena sidan surt och bittert, eftersom att vi, om det gamla seriesystemet hade funnits kvar, hade spelat kvartsfinal, men även om vi hade tagit två fler poäng i grundserien än vad vi gjorde. En seger till så hade vi slutat fyra istället för sjua. en fjärdeplats hade inneburit hemmaplansfördel i kvartsfinalerna. En sjundeplats innebar nu play in mot HV 71, som slutade tia i serien. Hade det gamla seriesystemet varit kvar hade man alltså inte ens gått till slutspel. Nu fick man en chans till och i bäst av tre matcher var man tyvärr det bättre laget mot Leksand, vars säsong därmed är över, medan HV nu möter seriesuveränen Skellefteå i kvartsfinal. Samtidigt är jag väldigt nöjd och stolt över vad grabbarna i detta laget har presterat under säsongen. Vi har slagit två rekord, flest antal poäng någonsin för en nykomling i högsta serien, 83, och flest mål någonsin av en back, Patrik Hersleys 24 mål. Det är häftigt. Samtidigt har Oscar Alsenfelt varit fullständigt briljant i match efter match, stått på huvudet och räddat puckar som man trodde var givna mål. Mikael Johansson har fått en nytändning i Leksand och tillsammans med Jakob Blomqvist och Johan Ryno har han utgjort en riktigt bra förstakedja. Den har kompleterats av alla andra blåvita krigare i laget, som verkligen har visat offervilja och som verkligen har stått upp för klubben och för varandra. Vi har slagit tillbaka mot alla experter som räknade ut Leksand innan säsongen och när det var klart att HV skulle gå segrande ur play in, då stod hela Tegera arena upp, alla, utom ett fåtal, med blåvita matchtröjor och halsdukar, och hyllade sitt älskade Leksands IF, i 30 minuter efter att slutsignalen ljudit. Det är mäktigt. Vi har Sveriges i särklass bästa publik, det vågar jag nog slå fast. så, trots den missade kvartsfinalplatsen så är jag ändå en stolt leksing, enda in i hjärtat. "En gång leksing, alltid leksing"!
Just i detta nu är jag på väg upp till Stockholm, där jag ska träffa Jocke, som jag inte har träffat sedan i december. Vi ska ut på Östersjön, på kryssning till Tallinn, precis som back in the days för några år sedan, då det blev väldigt många kryssningar. Vi kommer troligtvis att vandra runt på Tallinns gator och så klart också fika på vårt standardfik, som vi bara måste besöka när vi är där.
krönika om vår blåvita säsong
Tid: 20:16:48 Datum: 2014-03-08 Kategori: Leksand
Vem sa att årets Elitserie, eller SHL, som det numera heter, inte har varit spännande?
Visst, Skellefteå har varit fullständigt överlägsna stundtals, i alla fall första halvan av serien, och fighten kring kvalseriesträcket docg ganska tidigt, men den här fighten kring sjätteplatsen, enda in i sista omgången, en sådan fight har vi inte haft på flera år.
Till årets säsong har inte bara ligan bytt namn, man har också gjort om slutspelssystemet litegrann. Tidigare gick de åtta främsta lagen direkt till slutspel, nian och tian hade spelat klart och elvan och tolvan fick inrikta sig på kvalserien. Nu är de sex främsta lagen klara för slutspel, medan lag sju möter lag tio i bäst av tre matcher och lag åtta möter lag nio i bäst av tre matcher, i en s.k. play in, för att ta de två sista slutspelssplatserna.
Innan säsongen tyckte jag att det nya systemet var bra, för det skulle gynna Leksand, som jag trodde, med lite tur, skulle kunna hålla sig kvar i svensk hockeys finrum till nästa säsong, även om man på pappret inte hade ett slagkraftigt lag, ett lag som nästan var svagare än det lag som tog klivet upp förra våren, i och med att Michael Raffl och Filip Forsberg drog över till NHL och Mattias Timander lade skridskorna på hyllan. Experterna dömde ut Leksand och tyckte att det inte kunde bli något annat än kvalserien. Mot Brynäs i första matchen såg det också ut som att man skulle få rätt. Brynäs dominerade totalt och vann med 3-1, vilket var klart i underkant, men så kom 2-1 mot Örebro och 3-2 mot Färjestad. Sedan var maskinen igång. Visst, man har inte haft det lätt under säsongen, gjort minst mål av alla, 118st, och slutar totalt på en målskillnad på -37. Det är ett snitt på 2,1 mål/match. Ändå har man tagit 83 poäng och med det slagit nytt rekord för en nykomling i antalet poäng. På 55 omgångar har man vunnit 23 i ordinarie matchtid, de flesta av de med uddamålet. Jag har inte exakt koll på hur många matcher som har slutat med uddamålsseger för Leksand, men det är en klar majoritet av vinsterna. Man har inte ens gjort fler än fyra mål under en och samma match tio gånger under säsongen och ändå har man tagit 83 poäng. Det är ganska häftigt att man, med den usla +/- statistiken, placerar sig såpass högt upp som sjua i den slutgiltiga tabellen, en poäng från den där sjätteplatsen som ger en direktplats till slutspel.
Leksand låg länge uppe på tredje-fjärdeplats i tabellen, enda tills runt jul någon gång. då hade man den största svackan under den här säsongen, när man, på tre matcher, tog 0 poäng och hade fantastiskt dåliga 4-18 i målskillnad. En liten oro spred sig där och då att bränslet kanske skulle vara slut hos grabbarna, men det var ingen fara på taket, efter jul öste man på som vanligt igen och plockade de där uddamålssegrarna.
Plötsligt var jag inte lika glad åt det nya slutspelssystemet längre. Leksand låg långt före HV 71 och Linköping, som var tia och nia i tabellen. Hade man spelat efter det gamla systemet hade alltså en slutspelsplats så gott som varit säkrad. Så kom LHC plötsligt igång och radade upp segrar och vips så var man bara en poäng bakom Leksand igen. Då svängde jag på nytt och tyckte att det nya systemet var bra. Detta var bara tre omgångar från slutet. Leksand hade legat uppe runt femte-sjätteplats i flera veckor, ja, nästan månader. Skulle man nu åka ner till nia och missa slutspel på de tre sista omgångarna, då hade det varit fruktansvärt surt och bittert.
Nu gjorde man inte det. LHC förlorade nämligen mot Brynäs i näst sista omgången och var därmed avsågat. Fighten om femte-sjätteplatsen stod nu mellan Färjestad på 80 poäng, Brynäs på 79 poäng, Modo på 78 och Leksand på 77 poäng. Leksand var nere på åttonde plats, en position man inte hade haft på flera månader kändes det som, efter en onödig förlust mot AIK i tredje sista omgången. Den förlusten skulle också bli ödesdiger skulle det visa sig. För i näst sista omgången övertygade Leksand och slog Frölunda med 0-3. Tyvärr gick inte alls de andra resultaten vår väg. Färjestad vann. Brynäs vann. Modo vann. Det innebar att Leksand fortfarande var kvar på åttonde plats, trots den där krigarsegern i göteborg och Oscar Alsenfelts hållna nolla.
Inför sista omgången hade vi alltså Färjestad på 83 poäng. Brynäs på 82, Modo på 81 och Leksand på 80 poäng. Hade vi vunnit där mot AIK hade vi alltså stått på 83 poäng och haft saken helt i egna händer. Nu var det seger mot Växjö som gällde i sista omgången, samtidigt som HV gjorde sitt med Modo och Luleå slog Brynäs.
Det började inte bra. växjö gjorde tidigt 0-1. Kvitteringen kom dock några minuter senare. Inför den tredje perioden stod det 3-3 på tavlan, men i den tredje perioden spelade Leksand en fullständigt bländande hockey och gick ifrån till 6-3. Växjö reducerade, men kom aldrig närmre än så. Seger med 6-4 och tre poäng blev det. Vi hade gjort vad vi kunde och nu var det bara att hoppas på de andra två matcherna också. HV gjorde sitt med Modo och vann med 5-3. Tyvärr lyckades inte Luleå vinna över brynäss, som i och med att Färjestad bara vann i sudden, klättrade förbi både Färjestad och Luleå i tabellen och slutar fyra på 85 poäng, samma som färjestad. Luleå blev sexa med 84 poäng och leksand sjua med 83 poäng.
En poäng fattas alltså. Hade vi vunnit mot AIK, då hade vi slutat fyra i tabellen på 86 poäng, med de resultat som följde därefter. Fyra, klara för slutspel och dessutom med hemmaplansfördel i kvartsfinalerna. Nu vann AIK den matchen och vi slutar sjua, precis utanför de där sex direktplatserna. Positivt är i alla fall att vi nu, eftersom vi gick förbi Modo i tabellen, får möta HV i play in-matcherna, istället för LHC, som har varit det lag som vi har haft klart svårast för under säsongen, som vi bara har tagit 3/15 poäng mot och som vi har en målskillnad på 9-23 (-14) mot. Nu får vi möta HV, som vi har haft betydligt lättare mot, även om det var HV som vann senast, förra fredagen, när jag och pappa var där på supporterresan han fick när han fyllde. Spelar Leksand som vi gjorde nu mot Växjö i sista perioden, ja, då får HV det svettigt kan jag lova och jag ser ganska ljust på detta trots allt, trots att vi inte tog oss direkt till slutspel. För vem hade trott att Leksand skulle ligga såhär högt upp serien rakt igenom? Att man skulle samla ihop 83 poäng? Att man skulle vara med och slåss om en direktplats till slutspelet enda in i det sista? Det var nog inte många kan jag nog lova, inte jag heller. så, oavsett hur det går nu mot HV på måndag, onsdag och ev. torsdag, så är vi blåvita fans, spelare och ledare mer än nöjda med säsongen, det kan jag nog lova. Det primära målet var att hålla sig kvar i SHL. Det blev klart ganska tidigt att vi skulle klara. därefter har slutspelsmålet satts upp och det var inte alls långt bort att vi klarade av det, det är fortfarande stor chans att vi tar oss dit, och gör vi det, då är det en megastor bonus får jag ändå säga.
Säsongen 13/14 får därmed ett stort fett plus av mig. Det här laget, som på pappret inte ska vara konkurenskraftigt, det har "Äpplet", Andreas Appelgren, svetsat ihop till en så tight och sollid grupp, där Oscar Alsenfelt i mål har varit fullständigt lysande och där Patrik Hersley har pangat in 24 mål, vilket är nytt rekord för backar. det gamla rekordet hade en annan leksing, Jan Huokko, från säsongen 98/99. Ryan Russell, Johhan Svedberg och Joonas rönnberg har varit enormt viktiga defensivt sett och offenssivt har Micke Johansson, Johan Ryno och Jakob Blomqvist varit det främsta vapnet, men alla har verkligen tagit för sig, tagit kliv framåt i sin utveckling och visat att de är spelare som klarar av att spela på den här nivån. Många gånger har man varit hårt tillbakapressade i stort sett hela matcher, men ändå har man hittat luckor till mål, samtidigt som Alsenfelt har stått på huvudet i flertalet matcher och flera gånger räddat givna mål för motståndarna. Han har varit fullständigt briljant i mål.
så ja, trots att det inte blev någon direktplats till slut så är jag mer än nöjd med säsongen och det ska bli mer än spännande att följa de här två, ev. tre, matcherna nu under veckan och självklart hoppas vi på att säsongen fortsätter även efter denna veckan.
Vita vita vita
Blå blå blå
Vita vita vita
Blå blå blå
Vita
Blå
Vita
Blå
Vita vita vita
Blå blå blå!
Beatsbydre
Tid: 13:57:00 Datum: 2014-03-04 Kategori: Allmänt
Mina hörlurar har varit dåliga en längre tid nu, så jag bestämde mig för att köpa nya. De gamla var ett par Philips som jag först provade av Albin. Jättebra och balanserat ljud med djup bas och välisolerande proppar. Så ja, jag köpte ett par likadana. 300kr kostade dem då. Det var för tre år sedan, när jag, Albin och Louise var i Kungsbacka, hos Louises föräldrar. Senare köpte Albin och Louise två par likadana till åt mig när de var i ullared. där kostade de bara 100kr. Troligen var det någon form av måndagsexemplar med någon defekthet någonstans. Det var dock inget som märktes, för ljudet var lika bra.
Det som har varit genomgående problematiskt med alla tre par hörlurar är att de har börjat glappa. Plötsligt har ena luren bara slutat att fungera. Så även på de senaste jag använde, vilket har gjort att jag i stort sett har använt en lur. När man lyssnar på musik är det ganska värdelöst och därför började jag kolla runt efter bra och nya lurar.
De första jag hittade var ett par Denon på HIFI-klubben. De verkade bra, så jag googlade lite och fick fram test på dem hos Ljudbutiken. De fick ganska gott omdöme, men tydligen hängde de inte alls med i svängarna när man spelade lite snabbare och tyngre musik. det fick mig att tveka. Det är ju i huvudsak sådan musik jag lyssnar på.
Så jag kollade vidare och i samma test hittade jag mina lurar. Ett par Beatsbydre. Det är ett ganska exklusivt märke, framtaget av den amerikanska raparen Dr. Dre. Det märks också på ljudet. Det här är inga hörlurar som pasar vem som helst. Basen är i stort fokus. Det är mycket bas, djup, tung och kraftfull, medan diskanten får stå tillbaka litegrann. En ganska typisk ljudbild för just rap/hiphop, som Dr. Dre själv ängnar sig åt.
Hörlurar är alltid svårt att köpa. Det går ju sällan att prova dem. På HIFI-klubben får man dock alltid testa, prova och diskutera så mycket man vill. De har t.o.m. särskilda rum för provlyssning, för att det ska bli så likt hemmamiljön som möjligt. För, en högtalare som spelar i en stor affär låter inte alls likadant som en högtalare som spelar i ett mindre vardagsrum där hemma. Även hörlurar får man prova hos dem. Nu hade de tyvärr inga Beatsbydre, men ändå blev jag helt såld på dem när jag läste om dem.
Beatsbydreär ungefär som hörrlurarnas motsvarighet till högtalarnas Cerwin-vega, det amerikanska märke som har gjort sig kända för sin brutalt tunga och kraftiga bas, alltid med en röd upphängning. Jag var inne på att köpa ett par Cerwin-vega när jag köpte mina högtalare för snart sju år sedan, men Cervwin-vega är rena partyhögtalare. Man ska spela högt med dem, det är då de kommer till sin rätt. För, precis som hos Beatsbydre så står basen i fokus. Det som fick mig att istället välja B&W när jag köpte mina högtalare var att de är mer allround, har en klarare diskant och en grym detaljrikedom i ljudet. Med min ASW610 subwoofer av samma märke, B&W, blir det ändå ett enormt bra bastryck. Jag skulle dock fortfarande någon gång under min livstid vilja äga ett par Cerwin-vega. Det senaste jag hittade från dem var en riktig värstingbas på 21 tum! Med den i lägenheten hade jag inte fått bo kvar många dagar kan jag säga. 21 tum är fruktansvärt stort och lär ge ett tryck som får tavlor och annat att ramla ner från väggarna.
Hursomhelst så hade jag fastnat rejält för de där Beatsbydre-lurarna, men priset var haken. Mellan 900-1500kr ungefär, för ett par in ear-lurar. Det är lite saftigt, men så hittade jag dem på 24.se, för knappt 500kr. 24.se har dessutom studentrabatt, så nu fick jag mina lurar för 470kr, ett riktigt kap måste jag säga.
När jag fick hem dem och första gången lyssnade på dem, då blev jag dock nästan lite besviken. Tyckte inte det var något särskilt bra i ljudet, och basen var inte alls så djup som jag hade förväntat mig. De levde inte alls upp till mina förväntningar kan man säga.
Precis som med högtalare behöver dock hörlurar spelas in innan de låter exakt som de ska. Nu när de är inspelade så är jag mer än nöjd med dem. Det är inte lika klart ljud som det var i Philipslurarna, något jag å andra sidan var fullt medveten om när jag köpte dem, men de sitter som gjutna i hörselgångarna, isolerar grymt bra och basen är riktigt bra. Djup, fyllig, tung och kraftfull. Jag älskar't! Hela konstruktionen andas dessutom kvalitet. Det är platt kabel, så klart, som underlättar trassel, själva hölurarna är i metall och den lilla bärväskan man får till är i skinn. Helt enkelt, toppkvalitet rakt igenom.
så, vill ni ha hörlurar med mycket bas som sitter perfekt i örat och som isolerar kanonbra mot yttre ljud, ja, då rekomenderar jag verkligen ett par Beatsbydre med modellbeteckningen Urbeats!
Idag är en sådan där chilldag igen. Eller, rättare sagt, en träningsfri dag. Jag har tvättat, städat och borde ta tag i studierna litegrann, men just nu sitter jag och pimplar kaffe och är lite småirriterad på Tissen. Inatt var nämligen ingen rolig natt. Det var en sådan där natt när han for runt och lekte med allt och ingenting, inkl. våra armar och fötter. Det gjorde att vi vaknade x antal gånger. Det var inte jätteuppskattat. Det var det inte heller när han hade ner allt uppe på byrån två gånger för en stund sedan, tavlan över soffan åkte ner, + att han äter på mina blommor och gärna vill in under diskbänken bland alla påsar och sopor. Det är mindre populärt. Mindre populärt var det också när han förra veckan hade ner gardinen, med stång och allt, den gode Tissen. Ändå så tycker jag att han har blivit betydligt lugnare än han var i början. Då kunde han fara omkring och leka i flera timmar. Nu brukar det oftast bara hålla i sig en stund, med vissa undantag, som inatt. Det kommer bli spännande att se hur irriterad mamma kommer bli på honom när han ska vara där en vecka, när vi åker till idre. Frågan är som sagt inte OM hon kommer bli irriterad, frågan är HUR irriterad ;)
Pappa fyllde ju 60 för snart två veckor sedan. Det firades med lunch på Sjögesta motell, tillsammans med hela familjen, minus Emma, som jobbade då. Hon jobbar ju dock där, så hon fick en liten pratstund med oss ändå och hintade om att vi är riktiga såsomaner, så att vi fick mycket sås till maten. På kvällen kom ssläkten och det bjöds på mat, kaffe och tårta. Pappa fick bl.a. biljetter till Magnus uggla i april, en guidad tur på ett bryggeri i New York när de ska dit i höst, en lite dyrare wiskey, en weekend i stockholm tillsammans med mamma och så fick han en supporterresa med Östgötaleksingar ner till Jönköping av mig. Han hade aldrig stått i klacken innan och tyckte väl efteråt att han kanske var lite för gammal för att stå och skrika och sjunga sådär, men han tyckte det var jättekul och en upplevelse värd att minnas. Det var första gången för min del som jag var i Kinnarps arena och tyvärr så är ju bortastå där inget att hänga i julgranen. Högst upp i ena hörnet. Högtalarna i arenan är ungefär i linje med bortaklackens fötter. Så ja, det är en bit upp.
Matchen var sådär i första perioden, tände till rejält i andra och kom sedan av sig för vår del i tredje. Då gjorde nämligen HV både 3-1 och 4-1 och matchen var död. Det var tyvärr klacken också. Första gången jag och Julian var med, i Chokladasken tidigare i höstas, då sjöng vi och höll igång trots att vi låg under med 5-1. Efter matchen stod vi kvar och fortsatte sjunga och hylla Alsenfelt i mål. Nu blev det helt tyst när HV gjorde 4-1 och under de sista tio minutrarna av matchen hördes knappt en enda ramsa. Nästan pinsamt måste jag säga. Det är inte det som är Leksands supportrar, Superstars. Det som är Superstars är den klack som håller igång matchen igenom, oavsett resultat. Man stöttar och sjunger fram sina älskade blåvita krigare ändå. Det gjorde vi inte i fredags, när supporterresan ägde rum. En orsak till det kan ha varit att det inte riktigt fanns någon klackledare, det var ingen som riktigt tog tag i det. Första gången i Cloetta C, då var Emil Nilsén med, som har varit klackledare för Superstars sedan någon gång på 90-talet. Han kan det där med att dra igång en hel klack och det var mäktigt kan jag lova. Nu var det inte lika mäktigt. Tyvärr.
Pappa tyckte hursomhelst att det var roligt och det är ju huvudsaken.
Med det tänkte jag att vi här och nu avslutar med lite musik. Det var länge sedan nu, men här kör vi lite tysk House i form av Helene Fischer, och lite svenskt, i form av Markus Krunegård. Riktigt bra båda två tycker jag. Vad tycker ni?
