Saknaden finns kvar

Idag är det exakt ett år sedan jag och mormor åkte in till Valla djurklinik med Tissen, men hem utan honom. Han blev bara ett drygt år gammal. tiden går fort, men saknaden är fortfarande stor och jag tänker då och då på hur det nu hade varit om han fortfarande hade fått springa omkring och leka, om han hade lugnat ner sig lite vid det här laget, eller om han fortfarande hade varit lika busig och lekfull. Lika kelsjuk och nyfiken är jag i vilket fall säker på att han hade varit och såhär skrev jag då, för ett år sedan.

"Lilla älskade Tissen, i fredags, den 28/11, somnade du in förgått, bara drygt ett år gammal.

Jag minns då du för knappt ett år sedan kom hem. När jag en kall och snöig vintersöndag fick med dig hem. Du jamade hela vägen hem, ville inte åka bil. När vi kom hem kilade du ut ur buren och gömde dig, kom knappt fram över huvud taget det första dygnet, förutom när du fick mat. Då jamade du högt och gällt. När du för första gången åt fick jag klappa dig och jag fick nästan en chock över hur liten du var. Det gick att hålla runt din lilla kropp med ena handen. Jag blev nästan fascinerad över hur liten du var.

Efter att du hade ätit kilade du iväg igen, men så plötsligt, andra kvällen där hemma, kom du fram och var social till tusen, ville ligga i knät, strök dig runt benen och ville ligga hos oss i sängen när vi skulle sova.

På den vägen fortsatte det. En mer social och hängiven kisse får man leta efter. varje gång när jag kom hem satt du innanför dörren och jamade. Till en början bara för att du saknade mig och inte ville vara ensam, men så småningom fick du nys på hur intressant trapphuset var. Dit ut ville du gärna och undersöka och springa omkring, alltid uppåt, aldrig neråt, för ja, nyfiken var du. Så fort skåp och lådor öppnades i köket skulle du dit och undersöka. Någon gång råkade jag t.o.m. stänga in dig i kylskåpet, när du hade gått in där för att undersöka. När balkongdörren öppnades kom du som ett skott för att undersöka världen där ute och du skrämde flera gånger slag på både grannarna och Jennifer när du gick ute på balkongräcket, utanför inglasningen. En gång ramlade du t.o.m. ner. Då trodde jag aldrig att du skulle komma tillbaka, men två dygn senare satt du på gräset utanför entren. Du ville inte gå in igen, men till slut fick vi in dig och du fortsatte att älska att vara på balkongen och du tycktes inte ha lärt dig någonting av ditt fall, för du fortsatte att gå på räcket.

Klädkammaren och trapphuset var andra intressanta platser och när du inte fick ge dig ut i trapphuset kunde du sitta vid ytterdörren och jama i flera minuter innan du gav upp och gick och la dig istället.

Du ville gärna ligga i knät, spann och kelade med huvudet, ville t.o.m. klättra upp på axlarna ibland, gick gärna omkring på en om nätterna och lade dig gärna rakt på ansiktet eller halsen. Det gick bra till en början, men när du blev större var det lite jobbigt, för då gick det knappt att andas, men det struntade du i, för du ville ju kela och då skulle vi dansa efter din pipa. Katten bestämmer där hemma och då är det bara för människorna att rätta sig efter det. Ville du kela, då skulle vi kela, ville du leka, då skulle vi leka. vi skulle inte tro att du tänkte leka bara för att vi ville det. Passade det inte så passade det inte. En beständ liten herre var du.

Lika ofta som du kelade, lika ofta hade du dina lekryck, då du kunde fara omkring i hela lägenheten, upp i sängen, vidare upp på TV-hyllan, ner på golvet, vidare upp på skrivbordsstolen, ner på golvet igen, upp i soffan och ut i hallen. Med dina instinkter låg du gärna på lur och attackerade våra ben när vi kom gående in i vardagsrummet från hallen, vilket inte var särskilt uppskattat. Särskilt inte när du hängde dig fast i benen eller attackerade händer och armar när vi skulle bädda eller när du bet oss i fötter, tår och händer på nätterna, väckte oss flera gånger varje natt, ungefär som att ha ett litet barn. Där och då stod du inte jättehögt i kurs, men du var likväl min älskade fina tisse, världens finaste och du tog dig längre och längre in i mitt hjärta.

Så var det flyttdags och vi tvekade på om du skulle få följa med eller inte, för under sommaren hade du sett så lycklig ut när du fick vara ute i det fria i stugan och hos mamma och pappa, springa omkring, jaga grodor och möss, även om du till en början var rädd för svalorna som flög lågt. Även här skulle vi dansa efter din pipa. Du kunde gå in, för att två minuter senare gå ut igen. Var dörren stängd gav du dig inte förrän vi hade släppt ut dig på nytt. Regnet hade du inte heller någon respekt för. Trots ösregn skulle du ut, men två minuter senare jamade du högre än någonsin och ville in igen.

Till slut fick du ändå följa med flyttlasset till Linköping, jag hade inte hjärta att skiljas från dig, och det visade sig gå bättre än i Mjölby. Fick du vara ute på balkongen några gånger om dagen och om vi lekte med dig så höll du dig relativt lugn. Du jamade markerande när du ville ut eller leka och vi förstod varandra väldigt bra. Du attackerade inte längre våra ben och fötter och nätterna blev lugnare, men så fort du hörde att vi var vakna, då ville du in och morgonkela litegrann, jamade utanför dörren tills du blev insläppt.

Handfatet blev din nya favoritplats och du kunde vara ute på balkongen i timmar och titta och lyssna på allt här utanför. Trapphuset var du dock rädd för. Du kunde ju inte springa uppåt här, som du hade kunnat i Mjölby, och alla ljud blev betydligt mer förstärkta här jämt mot i Mjölby, så ut i trapphuset ville du absolut inte. Du trivdes här inne i lägenheten, även om du kunde bli rädd för dig själv och burra upp dig när du fick se dig själv i spegeln i hallen.

Så blev du sjuk. Förra måndagen var du plötsligt jättenere, låg bara still hela dagen, ville inte leka, åt mindre än vanligt, drack mindre än vanligt och gick på lådan mindre än vanligt. Detta fortsatte hela veckan och när du inte hade blivit bättre i tisdags gick vi ner till veterinären här nere i centrum. Han konstaterade lunginflamation och du fick antibiotika mot det, så nu skulle du förhoppningsvis bli bättre igen.

Det blev du inte. Tvärtom blev du bara sämre. Du slutade äta helt, drack ingenting, ville inte bli buren och drog dig undan, låg gärna under sängen. Veterinären kontaktades igen och vi fick en jourtid redan samma dag. När vi kom in såg veterinären genast att dett var väldigt illa ställt. Det var inte lunginflamation, för då hade du blivit bättre av antibiotikan under de här dagarna. Nej, nu rörde det sig troligen om FIP.

FIP (felin infektiös peritonit), eller "smittsam bukhinneinflammation", orsakas av felint coronavirus. Det är en av kattens allvarligaste virussjukdomar och leder ofta till döden inom två månader efter att symtomen börjat uppträda, iaf när det gäller s.k. våt FIP, som ofta drabbar yngre katter mellan tre månader och tre år, alltså katter som inte längre har immuniteten och de antikroppar katten får från moderns mjölk, men som änu inte själva har utvecklat något fullt fungerande imunflrsvar. Katten själv börjar inte utveckla egna antikroppar förrän vid tre månaders ålder, vilket gör att mellan två och tre månaders ålder är katten helt försvarslös mot viruset, för då har antikropparna från moderns mjölk också försvunnit. Troligtvis drabbas de flesta katter alltså av viruset där, mellan två och tre månader.

Huruvida FIP ska bryta ut beror till stor del på hur aggressiv virusstammen är och hur bra imunförsvar katten har. När våt FIP utbryter billdas komplex av virus och antikroppar samlas då runt blodkärl och orsakar inflamation. Kärlens inflamation leder till att dem utsöndrar vätska till buk och brösthåla, vilket är det mest typiska symtomet på FIP. Buken sväller av all vätska, medan katten i övrigt magrar. Vätska i brösthålan kan göra att katten får svårt att andas, vilket kan noteras i och med att den andas snabbt och ytligt. Katten får minskad aptit, blir tröttare än vanligt och får feber. Någon bot för FIP finns i dagsläget inte. Behandling som bromsar förloppet kan sättas in, men sjukdomen leder så gott som alltid till döden.

Alla sumtom stämde in på min lilla tisse, Du hade fått minskad aptit, blev tröttare än vanligt, låg bara, utan att göra någonting, dag ut och dag in, och hade svårt att andas. Man riktigt hörde hur du fick kämpa med andningen. Du andades precis så snabbt och ytligt som beskrivs. Veterinären sa att du verkligen fick kämpa med hela din kropp för att få i dig syre. Inte konstigt då att du inte ville bli buren. Som ses ovan finns ingen riktig bot mot FIP, så det var inte mycket annat att göra än att låta min älskade lilla tisse somna in. Hade han inte fått göra det där och då, hade vi inte åkt in när vi gjorde, ja, då hade han troligtvis själv gett upp här hemma senare samma dag eller natten till lördag. Så nära var det. Det var riktigt illa stält med min lilla finis. Stackarn. Som han fick kämpa och lida där under de sista dagarna. Det önskar jag att han hade fått slippa. Lilla gubben. Att det skulle sluta så. Du var ju så ung. Min älskade fina lilla tisse.

13-08-17 - 14-11-28, R.I.P. älskade fina Tissen. Du var världens finaste och snällaste tisse. Sov gott gubben, jag älskar dig!"

Jag hänger löst...

I helgen var det dags för landslagsläger igen. Lägret vi hade i oktober var tungt och jag kände inte att jag kom upp i min högstanivå. Kort sagt var det ingen av mina bättre helger.

Förutsättningarna inför det här lägret var inte heller de bästa. Jag hade ju varit förkyld i nästan två veckor och i princip helt borta från träningen. Veckan innan lägret hade jag dock varit tillbaka i träning igen, men jag kände jättetydligt att i synnerhet konditionen, som ju är en ren färskvara, hade fått sig en törn. det visade inte minst 25:30 på 5km förra måndagen och det faktum att jag blev tröttare än vanligt och inte hade samma explosivitet i styrkeövningarna som vanligt.

lägret inleddes med ett konditionstest, goalballidioten. Det är som vanliga idioten, fast på goalballmanér. Man sitter i utgångsposition, slänger sig, som när man räddar en boll, reser sig snabbt, springer fram till mitten, backar snabbt tillbaka och gör om samma sak igen. Detta görs under fyra minuter. Mitt rekord är 27 gånger fram och tillbaka. Nu fick jag 26.

Att jag presterade sämre än rekordet var inte så konstigt med tanke på förkylningen, men tyvärr slog förkylningen också tillbaka senare under eftermiddagen, mycket troligt just p.g.a. den där maxpulsprestationen. Jag började hosta väldigt mycket, fick ont i halsen igen och började snora. Med andra ord var jag inte med under eftermiddagens träningspass. Det suger att sitta bredvid på läger sådär, man vill inget hellre än att bara gå ut och köra skiten ur sig själv där ute, men det går ju inte...

Jag somnade tidit och på söndagen var tack och lov förkylningssymtomen borta igen. Min prestation var också bättre under den miniturnering och lite annat som vi körde, men jag kände fortfarande inte att jag kom upp i min högsta potential och efter helgen var det raka rör som gällde. Ledningen var inte alls nöjd med min insats, jag hängde inte alls med i varken tempo, timing eller speluppfattning. Ska jag nå paralympics är det här kort och gott för dåligt. det räcker inte.

Jag gör så gott jag kan, förutsättningarna var inte det bästa inför helgen, visst, men något mer måste till.

Jag behöver spel på en högre nivå än vad jag kan få här hemma och det är snart, om jag ska ha den minsta chans till Rio nästa år. Väldigt stora beslut är på gång och håller på att diskuteras, men tills det är klart behöver jag troligen komma upp till Stockholm och träna där. det blir alltså som malmöresorna i våras, när jag pendlade dit varannan tisdag för att få bättre och mer kvalitativt matchspel, men nu får jag pendla till Stockholm istället. Det är dock några pusselbitar som måste falla på plats om det ska gå att lösa, men snart går tåget för rio och i nuläget är jag inte på det tåget.

Helgen avslutades med ett judopass, som en teambuildingaktivitet. Jag har testat judo tidigare, men det var flera år sedan nu. Det här var väldigt basic, ungefär som man brukar köra med barngrupper, men det var satans jobbigt ändå. Att judo är grym träning är det ingen tvekan om, men det är inte riktigt min grej.

tåget hem var i tid, trots snökaos nere i Skåne, där jag under lördagen kunde konstatera att jag hade valt fel skor för helgen. Det vräkte ner tung snö och det var väldigt slaskigt. Då var de fem minuterna från hallen till hotellet ganska långa...

Vad som var mindre bra med hemresan var att jag troligen tappade mina hörlurar. Eluttagen fungerade inte i vår vagn på tåget, så jag lade mobilladdaren i jackfickan igen. När jag skulle gå av lade jag antagligen hörlurarna uppepå laddaren i samma ficka. Antingen ramlade de sedan ur när jag plockade fram laddaren här hemma igen, men vi har inte hittat några lurar här hemma, eller så tappade jag dem någonstans på tåget eller på rece. det var inga billiga skitlurar heller, men det verkar inte bättre än att jag har tappat dem, så då blir det ännu en onödig summa pengar att lägga ut på någonting jag egentligen inte borde ha behövt...

Nåja, nog gnällt. Om en månad är det julafton idag och på söndag är det redan första advent. Var tog hösten vägen liksom? det har gått jättefort tycker jag...

vikten av rätt förutsättningar

Vi startade upp goalballverksamheten här i Linköping genom SRF i början av år 2007. då var det mest som en kul grej, vi hade ingen utrustning, inga mål, inga skydd eller någonting och vi tränade en gång i månaden.

Sedan tog LHIF över verksamheten hösten 2008, för att kunna ge oss bättre förutsättningar och för att vi skulle kunna träna mer. Nu började vi träna en gång i veckan, vi fick några rangliga gamla mål som vi fick stuva ut från ett förråd innan varje träning, skruva ihop dem och sedan göra samma sak efter träningen. Jag köpte även mina första skydd och någon månad senare också mina första skor. Innan dess hade jag spelat i strumplesten, för jag tyckte man kände linjerna bättre då.

Som en uppstart för vår nya, lite mer seriösa, satsning, hade vi en goalball camp under sommaren 2008, ledda av Stefan Gahne och Mikael Åkerberg, två av mina kollegor i landslaget numera. De hade mycket att lära ut och hela laget kände verkligen hur mycket vi gick framåt bara under de tre dagarna.

Under hösten hade vi också ett läger i Stockholm, tillsammans med ungdomar från Göteborg och med landslagsspelare som ledare. Känslan när vi då fick se dem spela var ungefär "wow, shit, vad hårt de skjuter, tänk att någon gång bli så bra som de är!".

Ja, utåt sett såg allting ganska bra ut. Det var en seriös satsning som tog form i Linköping och vi spåddes en ljus framtid i goalballsverige.

Riktigt så blev det inte.

Vi vann visserligen första tävlingen vi ställde upp i, Cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg. Det var vi och två lag från just Göteborg som var med och egentligen var det väl mest att se och lära. Vi drog på oss mängder av straffar för div. olika förseelser under helgen och jag minns att jag inte visste att bollen släpptes i krysset när måldomaren lade in bollen på planen vid straff. Jag minns att jag vid ett tillfälle gick och ställde mig i mitten när jag skulle skjuta en straff, väntade på bollen, som inte kom, för den hade ju redan lagts in i krysset, där den ska ligga. Egentligen hade jag fått en straff mot mig för ten seconds där, men domarna hade överseende med det och det blev istället official's mistake.

Vann turneringen gjorde vi hursomhelst och det var vår enda turneringsseger någonsin, tills nu under Stockholm paragames för en knapp månad sedan. Det gick alltså nästan sju år mellan turneringsvinsterna.

Efter vinsten i Cannon cup fick vi istället ett brutalt uppvaknande under Malmö open 2009 och därefter måånga turneringar efter det. Vi blev knockade i nästan allting vi ställde upp i, inte sällan med 10-0. Det hände t.o.m. att vi blev knockade i första halvlek, men vi tyckte att vi gjorde så bra vi kunde och att vi tog små men ändå steg framåt för varje gång.

Klarade vi att förlora med "bara" 1-8 var det en skitbra match av oss, ungefär på den nivån låg det.

Det här pågick under i stort sätt tre år, 2008-2011. Vi kom sist i turnering efter turnering, släppte in mängder med mål, gjorde få mål framåt och hade ingen aning om att det fanns något som hete spelsystem eller vad som var vesentligt att träna på och hur man på bästa sätt tränar på detta.

att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in i landslaget 2010 säger det mesta om det.

Varför jag satt på huk har en väldigt enkel förklaring. Jag visste inget annat. Jag trodde att det var så man skulle sitta, för jag hade ju aldrig sett hur någon annan gjorde och ingen hade heller sagt åt mig hur jag skulle göra. Inte förrän Florim kom in i bilden i och med mitt landslagsinträde.

Vår dåvarande coach här på hemmaplan hade ingen erfarenhet alls av goalball sedan tidigare och levde efter filosofin att "känns det bra, kör på det". Med andra ord fick vi göra lite som vi ville, både offensivt och defensivt, bara det kändes bra. Att det fanns ett samband mellan våra ständigt upprepade jumboplatser och vårt uppträdande i först och främst defensiven fanns inte på kartan. Vi hade inte de insikterna eller den förståelsen för sambanden och coachen gjorde som sagt lite på sitt eget sätt. Bara det såg bra ut utåt sett så var det bra så. Hur vi tränade och vad som ingen annan såg, det var inte lika viktigt.

Vi hade exempelvis helt meningslösa övningar under våra träningar som exempelvis "skottkraft" och "härdning". Det senare innebar att man låg utsträckt, som när man räddar en boll, och någon annan sköt på en. syftet var att träna på att ta emot hårda bollar. Problemet är att man aldrig bara ligger som en slapp utsträckt fjäder och väntar på bollen när man spelar match, + att ingen av oss sköt något vidare hårt, även om vi tyckte det då. "Skottkraft" innebar helt enkelt att försöka skjuta så hårt som möjligt. Att dela upp skottet i olika delar, nöta teknikdetaljer eller liknande för att få iväg bollen ännu hårdare fanns inte på kartan. Nej, här gällde det bara att svinga armen och skjuta så hårt som möjligt. Jag minns att vi t.o.m. sköt tvåhandsskott, alltså när man håller i bollen med båda händerna, i nästan två år. Varför detta är fel beror dels på att man i huvudsak inte skjuter med armen,utan med ben och bål. Det hade vi ingen aning om då. Dels hamnar fokus fel i grundträningen. Visst, det kan vara positivt att ha ett bra skott, men läcker man som ett såll bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör, då förlorar man ändå matchen, men någon form av defensiv nötning fanns inte heller på kartan.

Ja, som ni ser var i stort sett hela verksamheten sned. Vi tränade på fel saker, det vi väl tränade på gjorde vi fel rent tekniskt och medvetenheten var väldigt låg i hela laget. Vi trodde ju att vi gjorde rätt, för vi, i alla fall jag, visste inget annat.

Att jag är där jag är idag, som kandidat till paralympics i rio nästa år, det är en resa som har varit allt annat än lätt. Det har tagit mig fyra år att fila bort allt vi lärde in fel under de första tre åren och lära om allt på nytt. En del har varit lättare än annat och jag har fortfarande en bit kvar, men att de första tre åren har satt spår är det ingen tvekan om. Tittar man på andra killar i landslaget, exempelvis Nisse och Olof, som visserligen inte tillhör A-truppen ännu, men som inom kort definitivt kommer vara där, så har de haft helt andra förutsättningar. Nisse har spelat i drygt tre år nu, Olof i drygt ett år. Nisse ligger klart före mig i sin utveckling och har redan varit med på ett EM och ett paralympicskval i Sydkorea, vilket jag inte har varit i närheten av. Olof skjuter redan nu bättre än vad jag gör och ligger inte långt efter rent defensivt heller. Då har han som sagt bara tränat ett år, Nisse i tre och jag i totalt sju.

Med andra ord, hade jag haft rätt förutsättningar från början, ja, då hade jag legat väldigt mycket längre fram i min utveckling än vad jag gör idag, kanske hade jag t.o.m. redan slagit mig in i truppen till paralympics nästa år då. Jag kan fortfarande nå dit nu med, men det är solklart att rätt förutsättningar är A och O för att utveckla spelare till att bli så bra som möjligt.

Än idag har vi inte några vidare bra förutsättningar här hemma jämfört med t.ex. Malmö eller Göteborg, men jämfört med hur det var när vi startade upp verksamheten är förutsättningarna betydligt bättre och medvetenheten hos både spelare och ledare är flera hundra procent högre än vad den var då, back in the days.

Så, kontentan av det här långa inlägget är alltså att rätt förutsättningar är A och O för att kunna utveckla spelare till att bli så bra som möjligt. Jag har haft sämsta tänkbara förutsättningar genom min karriär. De har blivit bättre genom åren, men de är fortfarande inte optimala. Att jag är där jag är idag har jag Florim och landslaget i stort att tacka för. Hade jag inte kommit in som lärling i detsamma hösten 2010, ja, då vetifasen var jag hade varit som spelare idag...

Tjugo år sedan...

Igår var det tjugo år sedan det var snökaos häromkring. Jag visste inte att det var så tidigt som i november, men det var det tydligen och jag minns det faktiskt...

Jag var sex år på den tiden och jag minns att jag fick vara hemma från lekis, som det hette då. Mamma och pappa fick vara hemma från jobbet och de berättade igår, när jag var hos dem och blev bjuden på klyftpotatis, fläskfilé och ädelostsås, inte illa en tisdagskväll, att en ggranne hade fått krypa ut genom fönstret, för snön hade blåst upp mot ytterdörren, så det gick inte att komma ut den vägen och vår torkvinda på baksidan var nästan helt översnöad.

I mitt föräldrahem är det en garageuppfart och sedan en gång med garaget på ena sidan och en rad tallar på andra sidan in till ytterdörren. Genom alla år har vi skottat upp snön från garageuppfarten och gången till höger om själva uppfarten, på samma sida som tallarna, på en liten stenkant där det växer blommor på somrarna. Efter det här fruktade snökaoset minns jag att jag satt som uppe på en tron av packad snö i toppen av tallarna, i höjd med, eller kanske t.o.m. över, garagetaket.

Det har varit mycket snö under vissa år även efter det här, men aldrig såhär. Aldrig så det lamslår ett helt samhälle och där folk får vara hemma från både jobb och skola p.g.a. snön, för det gick inte ens att komma ut.

Minns ni den 17 november 1995? var det snökaos hos er då med och vad gjorde ni isf då?

Nominerad!

Jag har inte nämt det för er här på bloggen, även om ni som följer min Facebooksida redan har sett det, men jag kan nu iaf avslöja att jag är nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland.

Jag hade ingen aning om att jag var nominerad. Plötsligt en träning dök det bara upp en fotograf som ville fotografera mig litegrann inför galan. En väldigt trevlig och positiv överraskning får jag säga!

Den 27 november går i vilket fall idrottsgalan av stapeln här i Linköping och på länken nedan kan ni se alla nomineringar samt lite övrig info kring kvällen.

Idrottsgalan i Linköping 2015.

Jag hoppas att ni håller alla tummar ni kan för att jag ska ta hem priset som årets handikappidrottare i Östergötland!


Himpan blev blåvit...

I tisdags var det hockey. Första gången den här säsongen jag stod på ståplats och faktiskt första Allsvenska matchen någonsin för min del.

Vita hästen - Leksand i ett näst intill fullsatt Himmelstalund och visst blev det seger, efter att Tobias Ericsson gjort 0-1 redan efter tre minuter och Lars Bryggman gjort 0-2 i boxplay, tio sekunder från andra periodpausen.

Stämningen var det definitivt inget fel på. Hästens ståplats håller bättre klass än vad White lions gör i Linköping får jag faktiskt säga, men bortastå tog över hela Himpan och verkligen bar fram Leksand till tre mycket viktiga poäng!




En typisk gymnasiemorgon

Jag rotade vidare i mitt arkiv och hittade det här inlägget, skrivet i augusti 2010. Det skildrar en typisk morgon för mig under min gymnasietid, som då var över,och jag tyckte det var så målande beskrivet, så jag slänger upp det igen.

"Klockan ringer, 7:03. Varför just 7:03 vet jag inte, det har bara blivit så. Jag ligger kvar i några minuter, vill absolut inte gå upp så tidigt. Avskyr tidiga morgnar.
Till slut går jag upp i alla fall, tar den översta T-shirten i garderoben, bryr mig inte så noga om vilken det är. Väljer en tröja, oftast den svarta Niken med dragkedja eller Leksandtröjan, om de är rena. Drar på mig kläderna och går ner för trappen. Ut i köket och öppnar kylskåpet. Plockar ut yoghurten från dörren och juicen längst ner. Ordning är viktigt när man inte ser. Jag häller upp yoghurt och juice, ställer tillbaks paketen i kylen igen, plockar fram cornflakesen från skåpet till vänster om kylen, tar en stor näve och en mindre. Ställer in dem igen och sätter mig på min plats. Den plats som har varit min sedan jag bröt armen för 7 år sedan, den högra stolen på långsidan av bordet, med ansiktet mot väggen. Kylskåpet till höger, fönstret till vänster och diskbänken bakom mig.

Jag äter, inte lika snabbt som förr, men det går på några minuter. Reser mig, sköljer av tallriken och ghår in i badrummet. Borstar tänderna, går ut, tar på mig skorna och jackan, hänger datorväskan över axeln och går ut till taxin.

Ibland har den kommit, ibland inte. Då får jag stå och vänta ett tag. Ibland är det bitande kallt och kolsvart, man börjar frysa direkt, ibland är det strålande sol och man står och njuter på garageuppfarten.

Vägen till skolan går på ca 10 minuter och jag pratar lite smått med taxichauffören, mer eller mindre, beroende på vem det är.

Framme vid skolan kör taxin ända fram till dörren, över fartguppet, förbi 1:a dörren och stannar vid den 2:a.
Jag plockar fram färdtjänstkortet, taxichauffören drar det och jag kliver ur taxin. Jag öppnar, först den ena och så den andra, dörren och kliver in i skolan. Går ca 18 steg rakt fram och svänger till höger. Där är mitt skåp. Stegen har jag räknat ut för att slippa gå direkt snett till höger innanför dörrarna och följa skåpraden hela vägen, ifall det skulle vara folk i vägen. Det är det dock inte ofta såhär tidigt på morgonen. 7:40 är klockan. Jag lägger dataväskan på golvet, drar fram nycklarna ur fickan, låser upp skåpet och hänger in jackan. Stänger skåpet och går till vänster, fram till bänken vid fönstren. Jag sätter mig där, plockar fram mobilen, sätter på lite musik och väntar på Spike. Han lär sig aldrig att passa tiden, kommer alltid precis när vi börjar. Han brukar inte säga något när han kommer, mest för att reta mig. Men jag hör att det är han. Det känns på lukten från hans sköljmedel och hörs på nycklarna han har i byxorna när han sätter sig bredvid mig.

That was the past, and it will never be like that again..."

Fakktup

Se där ja, där fick vi en fjortisrubrik också, med en stavning som ligger långt utanför det korrekta, men det är så min dygnsrytm är just nu, helt fakktup.

Jag har under flera veckor känt av en förkylning lite från och till, men den har inte riktigt brutit ut. Förrän nu. Natten till i torsdags sov jag femton timmar, vaknade kvart över ett och låg därefter i sängen större delen av dagen med ont i halsen och utan att orka göra någonting.

Trots den långa sovmorgonen, eller vad man nu ska kalla det, somnade jag tidigt på kvällen och vaknade klockan två, mitt i natten. Jag kunde inte somna om, utan halv sex gick jag upp, satte på lite kaffe och satte mig och läste kurslitteratur vid köksbordet.

Det kändes bättre i både huvud och kropp än dagen innan och jag fick trots allt ganska mycket gjort under dagen. Jag läste som sagt kurslitteratur, började på tentan, tvättade, vek tvätt, städade, handlade och lagade mat.

Trött som jag var efter att ha vaknat klockan två somnade jag dock redan kvart i tio, en fredagskväll. Inget fredagsmys där inte.

Jag vaknade klockan fyra igen, låg och läste en stund och somnade om runt åtta, varefter jag sov till tolv. Nu kändes halsen bättre, men näsan rann och jag var tjock i halsen. kroppen kändes tung och det var ett klart steg tillbaka jämt mot fredagen. Trots det blev det en trevlig kväll med god mat, gott sällskap, mycket prat och badtunna.

En mycket lyckad kväll och jag somnade sedan runt kvart i två, varefter jag sov till fem. Gick upp halv sju, åt frukost och låg en stund i soffan innan jag la mig en stund till, runt halv tio. hade bara tänkt lägga mig en stund, men när jag tittade på klockan nästa gång var den kvart över två. Då var det bara att slänga i sig något snabbt och åka iväg till mamma och pappa för att fira fars dag. Jag kände mig väldigt hängig och näsan var allt annat än bra, men det blev trots det en trevlig och lyckad kväll med oxfilé, potatiskaka, rödvin, espressopannacotta och så hann vi spela några omgångar Närdådå? innan jag åkte hem.

Idag är näsan äntligen bättre, men det blir ingen träning idag heller. Har inte tränat sedan i onsdags och när jag då tänker att jag "bara" tränade fyra pass förra veckan, ja, då inser man litegrann vilken nivå det ligger på. Fyra pass är ganska mycket för de flesta, men i mitt fall är det nästan ingenting och nu klättrar jag nästan på väggarna här hemma, så förhoppningsvis kan jag träna på som vanligt igen fr.o.m. imorgon, då det även blir hockey i Norrköping, då bortastå i Himpan ska intas av ett blåvitt hav.

Måste ju slutligen bara nämna det där med färdtjänsten. i lördags gjorde de det igen. Albin och jag ringde samtidigt och bokade hemresa från Jennifers föräldrar. Jag fick åka 23:30, han 00:10. Han ringde t.o.m. en gång till och försökte boka om den bilen, för så kan det vara ibland, att man får en annan, bättre tid, när man ringer en gång till, men det fick han inte. Vi tänkte att den bilen jag fick kanske var full och att det var därför han fick en senare bil, men när jag åkte var jag ensam i bilen och halvvägs hem fick han också mycket riktigt Albins körning. Kan någon berätta för mig var och hur de ska tjäna på det? När två personer ska från samma ställe, önskar få åka samma tid, men istället får två olika tider så att samma bil måste åka i skytteltrafik fram och tillbaka, istället för att hämta båda två samtidigt? Jag kan inte för mitt liv se var eller hur man ska tjäna på det...

D e ju fredag förfan!

Axel Wikner gjorde det i somras, då med Morran och Tobias, nu är det Carl Démans tur, nu med Johan Falk.

D e ju fredag förfan!


Tusen smällar sen

Byz, ni vet, han som gjorde Karatefylla och Hej där för typ tio år sedan, har här slagit sig ihop med Sara varga och gjort en riktigt bra låt får jag faktiskt säga! Jag är ju definitivt inte mycket för rap/hiphop, men den här är riktigt bra, påminner lite om Norlie & KKV.


Nöjd efter helgen

Det blev ingen medalj och kanske ingen bländande insats rent resultatmässigt i helgen, då stockholm paragames 2015 avgjordes i Brännkyrkahallen, Stockholm, men utefter förutsättningarna är jag klart nöjd med helgens insats.

Vi hade ju ingått ett litet sammarbete med göteborg till den här helgen , där jag spelade med deras elitlag, FSBU, och Lisa spelade med Linköpings breddlag.

Det var FSBU's första elitturnering någonsin och med tanke på det, att vissa av spelarna bara har spelat ett drygt år och ändå håller en såhär hög nivå, + att medelåldern i laget bara är 19 år, där jag själv ändå sticker ut rent åldersmässigt i överkant, ja, då går det inte annat än att vara relativt nöjd med helgen.

Vi gör trots allt 42 mål på elitnivå, där jag faktiskt stod för tre av dem, vi vinner en match och gör under stora delar av helgen ett riktigt bra jobb. Att vi ska komma in och sopa banan med de andra lagen är det ingen som kan begära, allra minst vi själva, man måste ha rimliga och realistiska mål, men en sak är solklar, det finns definitivt potential i det här laget!

Resultaten då, med reservation för ev. fel:

FSBU - FIFH Malmö 3-13
FSBU - Denmark 11-9
FSBU - RGC Hansa 11-15
FSBU - Finland 11-17
FSBU - IFAS 6-16

Vi släpper in hela 70 mål på 5 matcher, alltså 14 mål i snitt bakåt/match, vilket givetvis är alldeles för mycket och egentligen inte alls är godkänt, men som sagt, det var första elitturneringen någonsin för laget.

Vi blir knockade i två matcher, båda två mot våra svenska landslagskollegor, spelare som vi kan ganska bra, men som definitivt också kan oss och våra svagheter. Personligen är jag ändå ganska nöjd med mina två insatser i de matcherna, där jag visserligen var inne på minst tre mål bakåt mot FIFH och minst ett mot IFAS. Det är tempot jag har svårt med när det går riktigt fort, men framförallt förflyttningarna som kanske inte riktigt sitter klockrent.

Finland hade inte med sin absoluta spets till den här tävlingen, men flera i laget var med och tog VM-silver förra somaren och man är även regerande paralympicsmästare efter London, så det var inga dåliga spelare vi hade på andra sidan. Vi fick visserligen en katastrofstart med 4-0 redan efter 56 sekunders spel, men räknar man bort den första minuten av matchen så spelade vi ganska jämnt med dem och vann faktiskt andra halvlek med 6-5. Matchen svängde hit och dit, ena stunden gjorde vi flera mål framåt, varefter de tog över taktpinnen igen och gjorde några snabba mål. Att göra elva mål på det motståndet är bra och att jag dessutom gjorde två av dem, det är jag riktigt nöjd med. stundtals håller vi också en riktigt bra defensiv, även om det finns mycket att slipa på.

En bra defensiv hade vi också mot Denmark, som tog ledningen i matchen och som vid något tillfälle ryckte ifrån till några måls ledning på nytt, efter att vi succesivt ätit oss in i matchen, men där visar vi en enorm mental styrka, för det är så oerhört lätt att vika ner sig där och då, men det gör vi inte, utan vi reser oss igen, går ikapp till 9-9, varefter matchen står och väger, och sedan gör vi 10-9 och sedan också 11-9 på straff. En vinst i första elitturneringen för laget någonsin och även första elitvinsten någonsin för min egen del, trots att jag har varit med på några elittävlingar tidigare. En riktigt bra och väl genomförd match!

Det enda jag inte är nöjd med från helgen var min start i matchen mot RGC Hansa. Det är ett lag som låter väldigt mycket och det hade jag jätteproblem med. Ganska tidigt i matchen ledde de redan med 3-0. då fick jag gå ner som back, men de gjorde ändå 4-0. Vi reducerade visserligen, men kort därefter byttes jag ut och där och då var jag allt annat än nöjd, men jag revanscherade mig i andra halvlek, där jag byttes in igen, gjorde ett stabilt jobb som back och gjorde dessutom mål. Så den mindre bra insatsen kommpenserades av mitt andra inhopp i den matchen kan man säga.

För Linköping i breddklassen gick det betydligt bättre rent resultatmässigt:

Linköpings HIF - VFL Blau weiss 11-9
Linköpings HIF - IFAS 11-3
Linköpings HIF - Hammarby 9-2
Linköpings HIF - FIFH Malmö 7-5
Linköpings HIF - Brukarhusets IF WO

De resultaten gör att det blev guld för laget! Oerhört starkt jobbat och givetvis är det roligt, men typiskt att man ska göra det så bra när jag inte är med. Medaljskörden är ju minst sagt skral för min del, för klubben över huvud taget. Faktum var att det här var första turneringsvinsten på sju år, då vi vann cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg, vilken var det första vi någonsin ställde upp på som lag. så det var på tiden att det blev ett guld igen, kul!

RSS 2.0