7:e delen i min serie om vår kommunikation.

Här kommer vi så smått in på perception och vårt första intryck av någon. Vi ser  att oavsett hur mycket man försöker att inte göra det så bedömmer man ändå människor efter hur de ser ut vid vårt första möte. Kroppsform, ansiktsdrag, kläder och andra utsmyckningar. Det är alla faktorer som spelar in på vår bedömning. Detta går mycket snabbt och sker undermedvetet, innan vi hinner reagera på det. Beroende på hur vi tolkar och bedömmer den andre så kan det t.o.m. påverka tolkningen av vad denne först säger.

Bilden av varandra kan naturligtvis förändras senare, men vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan skjuta upp vår bedömning av den andre tills dess. Allt detta enligt Peter Mars redigerade version av Eye to eye, how people interact. Han menar alltså att vi ofrånkomligen bedömmer och bedöms utifrån vårt eget och andras utseende, vilket leder till slutsatser om personen i fråga, vilka egentligen inte har någon ordentlig grund. Vi stereotypiserar.

Detta första intryck kan senare dröja sig kvar och påverka vår attityd till den andre, exempelvis vänskaplig eller fientlig. Tyvärr är just denna del av vår kommunikation lätt att missbruka. Är man medveten om detta första intryck kan man omedvetet göra sig till för att ge ett så positivt och bra intryck som möjligt hos andra, för det är klart man vill. Dock är det troligen större risk att du vid ett senare tillfälle blir negativt värderad om du inte är dig själv redan från början. Man bör alltså vara sig själv. Det första intrycket av vårt utseende är bara ett skal och går, som sagts tidigare, att ändra på senare, även om ett negativt första intryck troligen gör det svårare. Ett negativt äkta första intryck är dock bättre än ett positivt falskt första intryck.

Ett annat element vi bedömmer är känslor, något som är väldigt lätt att göra misstag på. En person född med mungipor som pekar aningen neråt kan t.ex. bedömmas som "en bedrövlig och sur djävel". Ofta definierar vi känslor hos andra som vi definierar dem hos oss själva, alltså att vi upplever det som att vi ger ifrån oss vissa ickeverbala signaler när vi t.ex. är ledsna. När andra ger ifrån sig samma signaler tolkar vi det som att de också är ledsna, vilket inte alls behöver vara sant. Detta kan få väldiga kommunikativa problem om du t.ex. tror att du ger ifrån dig en signal för ledsamhet. Den du interagerar med uppfattar det dock inte på det sätt du vill att denne ska uppfatta det, eller h*n kanske rentav inte uppfattar det alls. Du kan då bli irriterad för att din vän inte märker något och så blir stämningen mellan er tryckt och konstig, utan att någon av er egentligen förstår varför.

Slutligen kan vi nämna detta med behov.
Som tidigare nämnts ligger det alltid ett behov och en vilja att tillfredställa dem bakom en människas beteende. Enligt Schults (1958) finns det 3 typer av behov människan använder sig av för att relatera till och bli erkänd av andra. Dessa 3 behov är:
Inklution, man vill ingå relationer, man är intresserad av andra
Kontrollera, att kontrollera sig själv och fatta beslut, vilket kan leda till dominans i ett förhållande. Det gäller även att erkänna den andres behov av kontroll. Sker ingen perception kan detta inte göras och det blir omöjligt att skapa en balans och inleda ett förhållande.
Tillgivenhet, båda parter har ett behov av att älska och bli älskade, varesig det gäller vänner eller kärlek. Detta måste yttras genom ord, kroppskontakt eller ögonsignaler, annars får motparten aldrig veta det.

Kort sagt kan man alltså säga att perceptionen är som bryggan mellan 2 personer.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon

I samband med allt påskfirande skrev jag, som säkerligen många andra också gjorde, ett "glad påsk" på Fejjan. Dock tycker jag, som sagts tidigare, att påsken är lite överskattad, vilket jag också skrev i samma statusrad. Egentligen är det inte mycket att fira om man inte är troende, eftersom att påsken i grunden firas till minne av Jesu död och uppståndelse.

Med den teorin kan man dock lika gärna skippa julen också, då vi firar Jesu födelse, men det vill jag inte. Julen gillar jag. Den innebär lugn, värme och att umgås med familj och släkt. Det är mörkt och kallt ute, snön faller ner, men innomhus brinner ljusen, det är varmt och man umgås med släkten. Utanför står en flicka, barfota. Hon har ett paket svavelstickor i handen, som hon tänder, en efter en, i sin ensamhet, allt medan hon tittar in på alla de lyckliga själar där inne i värmen.

Känner ni igen det? Jag tänkte väl det. Flickan med svavelstickorna av HC Andersen, så klart. En riktig gammal klassiker, men väldigt tänkvärd. För trots allt så är det så. Julen innebär att vi umgås med familj och vänner, tar det lugnt och bara är. Vi spenderar tusentals kronor på mat och presenter, pengar som egentligen skulle kunna gå till något mycket bättre. Något som skulle kunna hjälpa alla dessa själar som inte har något hem att gå till, inte har någon varm brasa att värma sig vid, inte har några släktingar att umgås med, precis som i sagan. Det är tänkvärt och sant. Blunda inte för verkligheten, just face the truth and fight for freedom and equality.

Nåväl, back to topic.
Min statusrad på Fejjan kommenterades av en troende vän och vi kom in på det där med religion och kristendom. Ett ämne jag i vanliga fall inte alls gillar, men det här är ganska intressant. Vem kan egentligen kalla sig kristen? Är man kristen bara för att man bor i ett kristet land? Om man är med i Svenska kyrkan? Finns det olika grad av kristendom, eller måste man tro på Bibeln och dess innehåll för att få kalla sig kristen?

Jag tycker såhär. Jag anser mig själv inte som troende. Jag tror inte på Bibeln och dess innehåll. Ändå kallar jag mig själv kristen, i den mening att jag tillhör kristendomen.

Varför?
Kristendomen är huvudreligion i Sverige. Må hända att vi har blivit mer och mer mångkulturellt, fler och fler kulturer och religioner etablerar sig här i landet, men kristendomen är trots det huvudreligion i vårt avlånga land. En muslim skulle nog exempelvis inte säga att Sverige är ett muslimskt land. Nej, vi är kristna, även om vi har religionsfrihet.

Ateist då?
Nej, jag tror inte det. Eftersom att jag egentligen inte tror på Bibeln osv. skulle det kanske vara ett alternativ, men jag tror ändå att, inte alla, men många av dem som befinner sig i en liknande situation som mig, ändå tror någonstans, djupt där inne, på något sätt. Det är exempelvis inte helt ovanligt att man vid krissituationer, katastrofer etc. mer eller mindre medvetet, ber till Gud. Detta bekräftar visserligen bara en Gudstro, vilket även min vän påpekade, och det är helt sant. Man skulle lika gärna kunna tillbe Allah, Budda eller någon av de Afrikanska religionernas andar, men faktum är att jag tror att det är just den Bibliska guden många av oss tillber i ett sådant läge. Detta främst vid katastrofsituationer. Kanske stämmer det, kanske inte alls. Detta är mina teorier, men jag tror som sagt att den kristna läran finns djupt rotad där inne hos de flesta av oss, även om man i "normala fall" anser sig själv som icke troende. Därför anser jag mig själv som kristen, även om jag inte bryr mig om Bibeln ett dyft i "vanliga fall".

Min vän, å andra sidan, som är bra mycket mer insatt i kristendomen än vad jag är, Bibeln, dess innehåll, evangelier, Jesu liv och hans handlingar, varför det blev som det blev och hur det kommer att bli, ur Bibelns synvinkel, anser däremot att man måste vara troende för att kalla sig kristen. Från början var det nämligen Jesus lärdjungar som man började kalla kristna. Lärdjungar var de just för att de trodde att Gud hade uppväckt Jesus från de döda och de bekände honom som sin herre. De följde honom och gjorde hans gärningar. Att orden "kristen" och "Kristus" låter ganska lika är alltså ingen slump. De kallades kristna eftersom att de följde Kristus.

Det är intressant att debattera och diskutera med henne, eftersom att vi är så olika just i de frågorna, men vad tycker ni? När är man kristen? Vems bana är ni mest inne på, min eller hennes?

Med koppling till kristendomen kör vi tre kristna metallåtar som avslutning. Svenska Audiovision med låten Show me the way, 7 angels med låten Beyond the dark side of the moon och välkända Narnia, också de från Sverige, med låten Judgements day.

Jag håller just nu på att läsa en bok, en väldigt gripande sådan. Den långa vägen hem av Danielle Steel. Hon brukar skriva väldigt gripande och bra böcker. Egentligen är det inte alls min typ av böcker, mycket romantik och kärlek, men Danielle har verkligen fångat mig. Jag har inte läst något med kärlek sedan i höstas, visste inte om jag skulle klara av det nu heller, eller om det skulle göra för ont. Sådan tur är så är det inte så mycket kärlek ur "förälskelsens synvinkel" än så länge.

Boken handlar hursomhelst om lilla Gabriella, som växer upp med sin mamma Eloise och pappa John mitt på Manhattan. John föll för Eloise direkt när han fick se henne, men det tog ett tag innan hon besvarade hans känslor. Det tog ytterligare några år innan de skaffade barn, Gabriella.

Eloise visade dock tidigt att Gabriella inte var önskad. Hon satt exempelvis och drack sitt morgonkaffe en dag, när Gabriella råkade ha ner en tallrik på golvet. Eloise flammade upp direkt, skrek åt Gabriella och gav henne en örfil. Åt John sa hon att Gabriella "kastade tallriken i golvet". Gabriella var då 3 år.

Detta fortsatte, år efter år, mer och mer, grövre och grövre. Gabriella lärde sig tidigt att hon inte var önskad av sin mamma, att hon skulle hålla sig undan och inte göra något hennes mamma ogillade. Då skulle hon få stryk. Det spelade ingen roll om hon råkade få gräsfläckar på byxorna när hon var ute och lekte i trädgården, välte ner ett glas på golvet, lekte med den ända docka hon hade för högdjutt, reste sig från sängen efter att hennes mor sagt åt henne att sova, gav ett ända ljud ifrån sig när hennes föräldrar hade fest på undervåningen, eller något annat liknande. Då skulle hon straffas, även om det var en olyckshändelse, som när hon råkade snudda vid sin mors klackskor när hon gick bakom henne på gatan. Hon fick då lägga sig på trottoaren och gnida bort fläcken som blev. Eloise fick henne att förstå att hon var en stygg flicka, en flicka som bara gjorde fel och aldrig kunde uppföra sig. Hur mycket Gabriella än försökte så var det inte bra nog åt Eloise. Hon slog sin dotter, gav henne örfilar, blåmärken över hela kroppen, sparkar och alla tänkbara och otänkbara förklaringar till varför hon var en så stygg och elak flicka. Gabriella, som uppfostrades med detta, trodde så klart på sin mamma. Hon var oduglig och fick bara mer och mer skuldkänslor för allting, det var hon som gjorde fel, inte hennes mor.

Hennes far vågade inte göra något åt saken. Han blundade för sanningen och började istället dricka, trots att det var uppenbart vad hans hustru höll på med. De få gånger han mot alla odds vågade konfrontera henne med hennes handlande svarade hon att flickan förtjänade det, att hon måste lära sig lyda, att hon annars skulle bli en bråkmakerska och krimminell, om hon inte uppfostrades på rätt sätt. De båda makarna började bråka mer och mer, John stack hemifrån och Eloise lät all sin ilska istället gå ut över stackars Gabriella. Hon slog henne med knytnävarna, slog hennes älskade docka i väggen tills den gick sönder, slog henne med en ljusstake och bröt bl.a. 2 revben på henne, spräckte ena trumhinnan och gav henne hemska sår och blåmärken över stora delar av kroppen.

Ser man detta ur ett kommunikativt perspektiv så var Eloise ett väldigt exttremt fall av en s.k. kontrollerande förälder. Innom transaktionsanalysen, TA, som ni kommer kunna läsa mer om senare i min kommunikationsserie, finns 3 olika jagformer, barnet, föräldern och den vuxne. Föräldern har sedan 2 underkategorier, den omvårdande föräldern och den kontrollerande föräldern. Noteras bör dock göras att dessa jagformer inte har något med ålder eller livsstatus att göra. Alla har vi dessa jagformer innom oss, mer eller mindre framträdande i olika situationer. I vilket fall så kännetecknas den kontrollerande föräldern av att man är mycket kall och avvisande mot, oftast och i grunden, det lilla barnet. Man använder ickeverbala signaler som att lägga armarna i kors, rynka näsan, fnysa åt barnet etc. Man använder uttryck som "nu var du en stygg flicka", "det där kommer aldrig att gå", "du får inte göra så" och "hur har min flicka kunnat bli så hemsk?". Man fördömmer barnets handlande på förhand och ger det massvis av skuldkänslor, trots att det har gjort sitt bästa. Det lilla barnet, Gabriella, som växer upp med en sådan förälder, Eloise, tror så klart på hennes värderingar och åsikter, det är Gabriella som är dålig, hon duger inte, "jag är värdelös och gör bara fel".

Eloise har i sin tur införlivat sig själv med någon typ av falsk sanning, att det hon gör trots allt är rätt, att Gabriella kommer bli en kriminell brottsling om hon inte uppfostras på rätt sätt, trots att det egentligen är helt fel. Eloise själv hade haft en hård barndom och mycket möjligt är att en stor del av hennes beteende grundar sig där.

Hennes beteende och uppfostran av Gabriella gynnar ingen och risken finns att Gabriella senare kommer agera på ett liknande sätt mot sina egna barn, senare i livet, eller att hon blir kriminell efter denna fruktansvärda uppväxt. En annan vändning, på sitt sätt mer trolig, det hela kan ta är att det motsatta sker. Hon finner lyckan någonstans i livet, vilket hon också kommer göra senare i boken, men dit har jag inte kommit än, och hennes liv vänder. Hon upptäcker kärleken och får klart för sig hur underbart livet kan vara och istället ger hon sina barn den omvårdande förälderns trygga och varma uppfostran, den hon själv inte fick som barn. De märken Eloise har satt i henne kommer dock troligen aldrig suddas ut. De kommer finnas med henne rresten av hennes liv, men förhoppningsvis kommer de inte påverka henne på ett märkbart negativt sätt. Att vända sådär i livet är dock inget lätt. Att ändra på och bygga upp nya värderingar och beteenden är inget man gör i en handvändning. Hennes skript, som ni också kommer få läsa mer om senare i min kommunikationsserie, är troligen något i stil med "sparka mig", med andra ord, hon ser sig som en förlorare, som ett offer, och kan därför söka upp situationer som bekräftar just detta.

Boken är gripande och jag tycker verkligen ni ska läsa den. Man ser verkligen Eloises grymhet och får lust att bara krama om och trösta stackars lilla Gabriella. Det värsta är ju att det faktiskt finns barn där ute i vårt samhälle som har det såhär fruktansvärt. Det är hemskt, men sant. Det gör ont att tänka på, men man ska inte blunda för sanningen.

I övrigt har denna påskafton 2011 firats med ett träningspass. Jag tycker i ärlighetens namn att det inte är så mycket att fira. Påsken är en kristen högtid och är man troende är det självklart att man ska fira den, men är man inte troende är det egentligen inte mycket att fira. Med den teorin skulle man å andra sidan lika gärna kunna säga att man kan skippa julen också. Det känns dock inte som samma sak. Julen gillar jag, det är gemenskap och mys med släkten. Ute är det kallt, snön faller och himlen mörknar snabbt. Inne sitter man i värmen, umgås, äter och dricker. En tanke bör dock skänkas till alla de som inte har ett hem att gå till, som inte har några släktingar att umgås och prata med. De förtjänar det, precis lika mycket som du och jag. Därför bör vi hjälpa dem så mycket vi bara kan.

Nåväl, back to topic, jag tycker inte påsken är samma sak. Tidigare år har vi visserligen träffats, vi, pappas brors familj och farmor, ätit påskmat och fått påskägg. Detta har vi gjort ända sedan vi barn var små, men nu när farmor inte längre finns bland oss och faster jobbar så blir det inget med det i år. Påskafton firades istället med, som jag skrev, ett träningspass. Ett bra sådant, trots att det bara var jag och Jennifer där. En hel del skott, straffar och lite försvar blev det. Det kändes lite rostigt i början, men tog sig mer och mer, ju längre träningen gick.

Vi avslutar med en riktig gammal klassiker, Clubraiders - Move your hands up. Den låt jag först fastnade för inom elektronisk musik, för drygt 6 år sedan, här dock i en ny version, Move your hands up (again) (Serenity & Spyer remix edit)

De senaste dagarna har det varit otroligt fint och vackert väder. I princip som sommar, vilket är väldigt ovanligt för årstiden.

I måndags borde jag ha pluggat, men det fina vädret satte käppar i hjulen för det och istället tillbringade jag dagen ute på altanen. Solen stekte och jag mådde bättre än jag har gjort på mycket, mycket länge. Det är otroligt vad lite sol och värme kan göra.

Senare på kvällen kom dock den där riktigt intensiva, skärande saknaden över mig igen. Den där känslan av ensamhet och saknad, som får ångesten att växa i bröstet och gör det tyngre att andas. Den där känslan som var mitt dagliga tillstånd tidigare i vinter, men som jag nu mer och mer lyckas begrava innom mig, men som då och då tar sig upp till ytan igen.

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja tänka, men där satt jag i vilket fall, framför datorn, tänkte på allt fint och underbart som varit, på hur det kunde bli såhär, på det otroligt vackra och fina fjolåret, som mer och mer framstår som ett kapitel av ren och äkta kärlek i mitt liv, ett kapitel som nu är slut. Ändå hoppas jag så klart någon stans, långt där inne, att det ska bli bra en vacker dag, att kapitelet i själva verket inte var ett kapitel, utan att detta som är nu fortsatt istället är ett mörkt och dystert kapitel i denna obeskrivligt vackra kärlekssaga. En kärlekssaga där du och jag stod, tätt tillsammans, hand i hand, i början av evighetens långa gata, för mindre än 1 år sedan. Du och jag, så lyckliga, så obeskrivligt lyckliga, som bara 2 förälskade personer kan vara. Allt var så underbart fint och vackert, våren blomstrade, min student närmade sig och min kropp och mitt hjärta längtade något enormt efter den famn jag föralltid vill vara i, de armar jag alltid vill ska hålla om mig, de läppar jag alltid vill kyssa, den doft jag alltid vill ha nära mig. Allt kändes så tryggt och säkert och jag kunde verkligen se en framtid tillsammans med dig, på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. En framtid med hus, barn och många, många lyckliga stunder tillsammans.

Denna känsla av ren och äkta kärlek, så fin, så fin, att inget någonsin kan beskriva den. Något utöver det där "vanliga" man känner vid en förälskelse, den där känslan som säger att man kan dela hela livet tillsammans, känslan som får 2 personer att fläta samman fingrarna, se varandra djupt i ögonen och med ett leende på läpparna lova varandra evig kärlek. Den känslan finns kvar innom mig. För ingenting har förändrats, ingenting. Jag känner precis samma känslor som då, jag älskar den tjejen precis lika mycket som då, för 1 år sedan, när vårt galna messande under våren var i full gång, som då, för 6 månader sedan, då vi senast träffades. Känslorna har kanske begravts lite i något slags självbevarelsesyfte, men de finns där, precis lika starka och äkta som de alltid har varit.

Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i vintras, det ska jag inte förneka, men allt är relativt. Jämför man med hur jag mådde för 1 år sedan mår jag fortfarande dåligt. Saknaden är enorm. Den tillsammans med rädslan att förlora dig helt ur mitt liv är nog det värsta. Jag vill aldrig förlora dig, vad som än händer, aldrig. Alla är vi unika på vårt sätt, men du är mer än unik. Jag har aldrig träffat någon ens i närheten av dig och jag vill föralltid ha dig i mitt liv, även om det bara blir som vänner. Mitt hjärta är just nu inte helt, en stor bit av det saknas, för den tillhör dig. Kanske kan det bli helt en dag, men att förlora dig helt, det vore hemskt och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi alltid kommer stå varandra nära. För trots allt har vi ett band mellan oss. Ett band av tillit och förtroende. Känslor kan tyvärr förändras, men ett förtroende försvinner inte bara sådär utan vidare. Det finns kvar, det är jag säker på, men både du och jag har haft/har tunga och jobbiga perioder nu. Så småningom, när saker och ting har hamnat på rätt köl igen, då kommer vi hitta tillbaka till varandra, som vänner eller mer än så. Det är jag säker på. Ändå finns den där rädslan där. Rädslan av att förlora en så fin och underbar människa ur sitt liv.

Allt detta snurrade runt i mitt huvud medan jag satt där framför datorn och lyssnade på alldeles för glad musik för min sinnesstämning, gammal Classic euro från 90-talet.

Så småningom blev det hursomhelst lite bättre och jag kunde t.o.m. läsa igenom det Erik hade skrivit om vårt seminarium i torsdags, samt skriva egna anteckningar till detsamma, vilket jag egentligen skulle ha gjort innan själva seminariet. Så trots allt får jag ändå anse mig nöjd med min insats.

Igår blåste det lite mer kyliga vindar, men det var fortsatt kanonvarmt ute. Shorts och T-shirt var det som gällde när jag ställde mig vid spisen för att laga mat. Stuvade mackaroner och falukorv, en av de få maträtter jag faktiskt kan laga.

Maten lagades till de otroligt falska tonerna i min song, då jag sjöng med i gamla klassiker på mobilen, och avnjöts sedan ute på altanen, precis som Emmas grillade kyckling under måndagen.

Efter maten stod rengöring av altanen på schemat. Emma och Shep försökte få ihop högtryckstvätten, men det gick sådär minst sagt, så de fick nöja sig med trädgårdsslangen. Jag själv fixade en hink med rengöringsmedel och torkade av alla stolar och bord ute på gräsmattan, mitt i eftermiddagens värmande sol.

Jag hann precis klart innan det var dags att åka in till Linköping för att träna lite. Styrka 5 stod på programmet och det blev ett riktigt bra pass. Dock hann vi inte hela, då min taxi skulle gå 18:25 och Albin och Louise kom lite sent redan från början.
När vi hade fixat i ordning oss visade det sig att taxin hade åkt. När vi gick från omklädningsrummet hade ingen ringt, men väl ute på gatan hade någon ringt, taxichauffören. Han måste ha åkt precis. Surt, med tanke på att nästa linje inte skulle gå förrän 20:25, så jag hängde med Albin och Louise till Tornby istället.

På bussen satt några ganska högljudda fjortisar längre bak och gick av på samma hållplats som vi. De hamnade en bit framför oss, men vi gick ifatt dem och då utspelades följande dialog:
Fjortis 1 (syftande på våra käppar): Vad gör de?
Fjortis 2: Shh!
Fjortis 1 (fattar grejen med käpparna och säger, som att det går upp ett ljus): Ahaa!

Ibland undrar man ju... :)

Tittande efter ett matställe och ett slutligt Maxmål på Max blev det innan vi gick till Maxi för att vänta på taxin. Tidigare under dagen hade det som sagt varit skönt, men nu var det lite kallt med shorts, T-shirt och badtofflor, kl 20:10 på kvällen.

Jag funderar fortsatt på det där med att slänga upp mitt och Mattias åk som vi filmade i Idre på Youtube, vad tycker ni? Vill ni se mig åka skidor? :)

Vi avslutar med en riktig klassiker, Mike Oldfield - Moonlight shadow, en låt jag i princip kan utantill. Även lite Classic euro från 95 med låten Amazing, med gruppen Cop.

En vecka med mycket att göra har passerat. Det har varit letande efter lägenhet, val av kurser till hösten, kurslitteratur som skulle läsas och så klart också träning.

Det började dock med mycket fint väder under måndagen, vilket jag också skrev i det senaste inlägget.
Det var nästan som försommarvärme. Riktigt varmt och härligt och jag tillbringade större delen av dagen ute på altanen med att läsa kurslitteraturen, som vi skulle ha seminarium om senare under veckan. Jag lyssnade till alla somriga ljud, fåglarna som kvittrade, fläkten på huset som susade, folket som pratade längre bort på gatan, cyklarna som cyklade förbi, barnen som lekte och bilarna som startade. Riktigt härligt och varmt för årstiden.

Någon träning blev det dock inte. Tyvärr har jag hamnat i en lite knivig situation nu igen när Martin inte har tid längre. Han har fått sommarjobb nere på anstalten, håller på att utbilda sig till polis, så han har inte tid med jobbet som ledsagare åt mig längre. Han tjänar inget på det, tappar mer än han tjänar, vilket är väldigt synd. För att hitta någon man trivs och kommer så bra överens med som Martin och jag ändå har gjort, det är inte lätt. Därför får jag nu i vilket fall träna med Albin tillsvidare. Han kör styrka på tisdag förmiddag och torsdagar. Torsdagar är inga problem, men tisdagarna funkar inte. I sådant fall måste jag åka jättetidigt hemifrån, åka hem igen efter träningen, vända och åka tillbaka för eftermiddagens skotträning. Albin åker nämligen till skolan efter styrkepasset där.
Så nu blir det bara ett styrkepass och möjligen två intervallpass, onsdag och måndag/fredag.

Under tisdagen blev det i alla fall skotträning. En skotträning som gick riktigt bra. 60 skott blev det och det blev hela 36-24 till de bra, utifrån min egen känsla och bedömning alltså. För Albin gick det dock sämre, men alla träningar kan inte gå bra.

Väl hemma drog jag i mig två rejäla portioner kyckling, ris och sås. Riktigt gott, särskillt som jag var svinhungrig efter träningen.

Under onsdagen rotade jag fram spikmattan, som jag hade letat efter även under torsdagen, men inte hittat. Inte konstigt med tanke på att den inte alls låg där den brukar. Så är det när man inte ser. Ligger inte saker och ting där de ska, då blir det svårt att hitta dem. Jag höll säkert på 20 minuter och leta efter den där spikmattan under tisdagen.

Nu hittade jag den i alla fall och låg där en stund, kände spikarna tränga genom huden och skrapa blodiga märken på ryggen, allt medan jag läste kurslitteratur. Ja, lite överdrivet kanske, inget blod och inga hål i huden. Varm och uppmjukad blir man dock. Jag var skeptisk till det där med spikmatta innan jag provade, men det är faktiskt skönt.

Kursboken var fruktansvärt dålig. Inledning till etiken heter den och var, tråkigt nog, inläst med talsyntes.

Efter att ha legat på spikmattan ett tag bestämde jag mig för att göra ostsås, igen. Denna gången blev den dock bra och min första sås jag lyckas med utan att den skär sig var ett faktum!

Efter den upplevelsen var det dags för ett intervallpass. 6x2min blev det, igen, precis som veckan innan, nu eftersom att Albin kände sig lite seg. Jag körde även denna veckan lite hårdare än vanligt, startade på 15km/h, istället för 14,5km/h, som jag brukar starta på.

Hyfsat bra gick det i alla fall och under torsdagen var det dags för ännu ett styrkepass. Denna gången Styrka 4. Det innehåller följande:
Uppåtstöt fram/bak, då man står på ett ben och har en skivstång i axelhöjd, framför resp. bakom huvudet, och stöter upp den på raka armar, där jag höjde lite, från 22,5 till 25kg.
Nedre magen, statisk, där man helt enkelt ligger på en bänk och lyfter benen rakt upp och ner igen. Någon kan hålla emot lite lätt över benen, om man vill ha lite tyngre.
Enarms hantelryck, där man står på ett ben, går ner med hanteln till diagonalt knä jämt mot den hand man håller hanteln i och rycker upp hanteln över huvudet. 12,5kg blev det där, en ökning med ca 2,5kg.
Knästående sidvridning, då man står med ena knät och ena handen på en bänk. Andra benet, eller foten, placeras ganska långt bak och en hantel i den andra handen, nere på golvet. Så rycker man upp hanteln, ungefär till det läge där övriga kroppen befinner sig, samtidigt som man vrider lite på kroppen, så att hanteln hamnar ungefär vid nedre delen av revbenen. Detta tränar såväl axlar och bröst som hela bålen och här gick jag upp från 17,5 till 20kg.

Ett bra pass, men efteråt följde Albin och Louise mig till skolan, där vi skulle ha litteratursceminarium innefattande tre kursböcker, Spela roll, som vi läste i höstas, Inledning till etiken och Kulturgramatik. Den sistnämda var faktiskt ganska bra, men de övriga två är bland de sämsta böcker jag har läst, båda dessutom inlästa med talsyntes.

Tyvärr var vi bara sex elever där, trots att seminariet var examinerande. Det var dessutom bara två av oss som hade läst böckerna, jag och en kille till. De andra fyra hade bara läst Spela roll. Innan seminariet skulle man även ha reflekterat och ställt upp en frågeställning till varje bok som man ville diskutera. Det hade inte jag hunnit, men jag hade i alla fall läst böckerna. Så jag och den andra killen fick ha ett sceminarium, bara han och jag, för han kunde inte om två veckor, då de andra skulle köra sitt. Folket tyckte att det troligen skulle bli bättre då, eftersom man då skulle vara mer och bättre förberedd. Det blir då deras andra chans på detta seminarium. Man brukar ju ha tre chanser på ett examinationstillfälle, så det sista är senare i höst. Klarar man inte det, då får man inte godkänt i kursen, eftersom det är examinerande.

Jättebra blev det inte, men vi lyckades i alla fall få till någon sånär diskussion, även om det kändes lite surt att bara vara två. Nu är det i alla fall gjort och jag ska bara komplettera hans skriftliga uppgifter lite innan vi skickar in det skriftliga, tillsammans.

Fältstudien går det dock sämre med. Jag vet i alla fall vad jag ska försöka skriva om, hur man kommunikativt taggar och får igång ett elitlag/klubblag i goalball. Till det ska jag göra en intervju med några tränare, läsa någon bok och blanda in egna erfarenheter. Det lär i alla fall bli bättre och roligare än den där skiten vi gjorde i Historia B, som jag inte lyckades göra, men där jag ändå fick G i kursen, vilket jag var mer än nöjd med, för den och Matte B är de klart värsta och tråkigaste kurserna jag har läst.

Mamma hämtade mig på universitetet, eftersom att vi bara höll på till 7. 19:25 går ingen färdtjänstlinje, så hade hon inte hämtat mig hade jag fått vänta till 20:25 innan jag kunde åka hem.

Väl hemma var det bara att packa och slutligen välja kurser inför hösten. Naturligtvis, som alltid när man som minst behöver det, skulle dock datorn hålla på och bråka med mig, vilket ledde till att jag inte blev klar med mina val förrän strax efter 1. Då hade jag i alla fall kommit fram till ett val. Ett val som innebär att jag har sökt Dramakommunikation 2, 30HP, fortsättningen på kursen jag läser nu, i första hand, en grundläggande datasäkerhetskurs på 5HP som andraval, en liten astronomikurs om stjärnor, planeter och annat på 4,5HP som trea, Handikappvetenskap som fyra och en distanskurs om huliganism, kroppsidial och idrottens kulturella status som femma. Den sistnämnda tillhör Växjö universitet.

Så vi får se vad det blir. Allt beror på hur det blir med lägenhet till hösten. Jag såg ljust på det hela till en början, hittade flera fina lägenheter, bl.a. en på 53 kvm med en hyra på bara 3800kr/mån. På den skulle jag få ett bostadsbidrag på 1000kr, vilket skulle ge ca 4700kr totalt under en månad. I sådant fall skulle jag dock kunna gå upp lite i studier, upp till ca 80%, vilket skulle ge några hundralappar mer i månaden, eftersom studiebidraget skulle höjas, men bostadsbidraget sänkas. Det skulle fortfarande bli knapert, men lever man riktigt fattigt så skulle det gå.

En annan lägenhet var på 29 kvm med en hyra på 2600kr/mån. Det roliga är dock att det inte skulle bli så mycket dyrare med den större lägenheten jämt mot den mindre, för här skulle jag bara få 500kr i bostadsbidrag. Alltså få in ca 4200kr/mån. Jag skulle även här kunna gå upp till ca 80% studier, vilket då skulle ge ca 4900kr/mån. Det skulle fortfarande bli väldigt knapert på ekonomifronten, men det skulle trots allt inte bli så mycket billigare med den mindre.

Så långt såg det ljust ut, men så kom jag att tänka på poängsystemet. På Stångåstaden får man en poäng varje dag. Jag är nu uppe i 42 poäng. På den större lägenheten var det 33st som hade anmält visat intresse. För att vara bland de 5 första skulle man ha minst 1200 poäng. På den mindre vet jag inte riktigt, men solklart är i vilket fall att jag registrerade mig alldeles, alldeles för sent. Egentligen borde man ha registrerat sig redan när man fyllde 18, men då, på den tiden, var det ju Mjölby som gällde för mig och så sent som för knappt 1 år sedan var jag helt inställd på att flytta ner till Göteborg nu i sommar. Så det är först nu Linköping har blivit aktuellt. Slutsatsen blir alltså att det är svinsvårt att veta innan hur det kommer bli och var man vill bo i framtiden. Kanske förändras det igen, ingen vet.

Får jag ingen lägenhet är det hursomhelst kört med mer än 50% studier, som jag har nu. Det funkar inte med mer än så när jag bor här där jag gör och då träningen tar ca 5,5h varje dag, inkl. resor med färdtjänstlinjen, ett beslut jag nu har överklagat till Kammarrätten. Jag anser mig nämligen beviljad dispannser från färdtjänstens linjer, något jag har haft tidigare, men som nu har avslagits. Tycker dock inte kommunens argument för varför håller, men mer om det i ett senare inlägg.

Nu i helgen var det återigen dags för Jocke och mig att åka på kryssning. Denna gången i princip gratis efter en mindre insident tidigare i vinter, som vi begärde kompensation för och som vi också fick. Så en kryssning med MS Baltic queen till Tallinn i A-premium-hytt och frukost + middag inkluderat i priset var det som väntade.

Jennifer hjälpte mig återigen till bussen i fredags och resan upp förflöt utan några missöden. Dåligt var dock att chauffören bara ropade ut Nyköping, inte Norrköping eller Stockholm. Jag visste dock ändå när jag var framme, så det var inga problem.
Hem till Jocke för lite hemlagad pizza blev det innahn vi begav oss ner mot hamnen, gick ombord och installerade oss i hytten.

Under kvällen blev det lite TV-tittande, kortspelande och middag i Grilhouse, där det blev oxfilé med klyftpotatis, som dock var sådär, en Cola och en efterrätt bestående av vaniljglass och romdoppade varma bananer. Allt som allt, 37kr var. :)

Under lördagen traskade vi omkring lite i Tallinn, som vanligt, men gick till Gamla stan, för en gångs skull nu när det inte var isigt, och kollade på en särskild skinnjacka vi har hittat där.

I övrigt blev det vårt vanliga standardkafé och spritbutiken. Jag köpte dock ingenting denna gången, bara en Paasoa till Albin och Louise.

Hemvägen bjöd i princip på samma sak, men Jocke hade turen med sig när han spelade pokermaskin och fick ut drygt 300kr, i mynt, något han senare köpte sprit för i taxfreen. Vi var sist ut därifrån innan de stängde och även först in när de öppnade när vi lämnade Tallinn.

Samma mat blev det dock inte. Nu blev det hederlig Grilhouseburger, två Cola var och efterrättsbufé, totalt 0kr var. Hamburgertallriken är nämligen betydligt billigare än oxfilén. Så, totalt tre Cola var, två efterätter och två rejäla huvudrätter för totalt 37kr var. Det är inte dumt!

Vi avslutar med lite 90-talsmusik. Classic euro med Tiggy, Tatjana och K.L.J, med låtarna Abracadabra, Calender girl och Fly away with you. Enjoy!

...För att ta en plats till Paralympics i London nästa sommar. Det är EM i Danmark senare i höst, då en ända plats står på spel, ett ända lag återstår innan listan över deltagande länder är komplett.

IBSA World games, eller International Blind Sports Federation, som det står för, gick av stapeln under förra veckan. Tävlingen hölls i Antalaya, Turkiet, och var en kvalifikationstävling just till London nästa sommar. De fyra bästa lagen i turneringen, alltså de fyra lag som tog sig till semifinal, skulle belönas med en paralympisk plats.

Jag, Albin och Dzenan fick som bekant stanna hemma, inget oväntat över det.
Truppen bestod istället av Fatmir, Niklas, Stefan, Micke, Piotr och Magnus, + Jörgen, Florim och Fredrik, vår medicinska resurs.

Killarna åkte ner under torsdagen den 1 april och körde därefter några lättare träningspass under helgen, + Turkisk massage och div. andra kroppsliga behandlingar.

Under måndagen drog så tävlingarna igång och Irak stod för motståndet i den första matchen.
Det var ett lag vi inte hade så bra koll på innan, mer än att de hade spelat ganska jämnt mot Iran, som redan är kvalifiserade till London i och med sin tredjeplats på VM i somras, tidigare i vinter, men som visade sig bli en munsbit för oss. Första skottet i andra halvlek innebar 10-0 och game. Niklas stod för 5 mål under matchen, Fatmir 3 och Piotr 2.

Andra matchen, under tisdagen, var mot Spanien, ett land vi har spelat jämna matcher mot tidigare och har haft ett mönster att vinna varannan match mot. Det mönstret bröts dock nu, när vi vann för andra matchen i rad, efter att det till en början varit en jämn historia, där Spanien gjorde 1-0 på första skottet, men där vi vände till 3-1, varefter Spanien återigen kämpade sig upp till 4-4. Vi ryckte dock återigen, nu till 8-4, men Spanien kom igen ännu en gång, varefter vi slutligen kunde segla ifrån och vinna med 13-7. En mycket skön seger.

Under onsdagsmorgonen väntade så tredje gruppspelsmatchen, mot Thailand, ett lag, i alla fall jag, inte hade så bra koll på innan. Seger blev det dock även här, turneringens andra game, 17-7, det avgörande målet av Magnus. Lite mycket mål bakåt, men seger är seger och game är ju aldrig fel. Det är ju nämligen så, för er som inte vet, att när man leder med 10 mål i goalball bryts matchen och det blir game. Man anses inte kunna ta igen 10 mål.

Senare under dagen väntade ett annat sydligt land, nämligen Australien. Australien, som tidigare under turneringen, mycket imponerande, hade hämtat in 2-8 till 11-11 mot Slovenien, som däremot inte hade öppnat övertygande.

Det blev dock även här seger med 13-6, efter att vi visade upp mycket bra fysisk form under andra halvlek. Australiensarna bet sig nämligen fast i matchen vid ställningen 2-0 ett bra tag och hängde sedan i, tills vi fick ett litet ryck mot slutet av första halvlek, då vi ryckte till 8-6.

Torsdagens ända match spelades mot Kanada, som dittills också var obesegrat, men som hade en match mer spelad. Man kunde alltså säga att det var en tidig gruppfinal.
Vi öppnade bra och ledde med 3-0 i halvlek.
I andra ökade vi till 5-0 och det såg säkert ut. Kanadensarna fick dock några domslut med sig och kunde åter komma in i matchen. De reducerade fyra gånger om, men vi lyckades hålla ihop det hela och vinna med 5-4, även om det var nära en kvitering där mot slutet. I och med den segern var kvartsfinalplatsen redan säkrad, med två matcher kvar att spela.

De spelades under fredagen och först ut var Slovenien, som imponerade tidigare i vinter i Pajulahti games, men som nu inte hade imponerat nämnvärt. Man var tvugna att slå Sverige för att ha en chans att komma bland de fyra i gruppen som tog sig till kvartsfinal, men det lyckades man inte med. Sverige förde matchen från första skott och det var aldrig något snack. 16-8 skrev slutresultatet till och därmed var även gruppsegern säkrad.

Sista gruppspelsmatchen var mot värdnationen Turkiet, som har gått framåt rejält det senaste året och som bl.a. vann den träningsturnering i Sheffield tidigare i februari som Sverige blev trea i.

Fatmir och Niklas fick till en början vila och oturligt nog lyckades Turkiet också göra 1-0 på första skottet i matchen. Vi kom dock tillbaka, men turkarna bet sig fast och vände återigen och ledde med 5-2 i paus.
Andra halvlek vann vi med 3-2, men Turkiet kunde ändå ta hem segern med 7-5 och vår första förlust i turneringen var ett faktum. Dock gjorde det inte så mycket då gruppsegern redan var säkrad sedan tidigare.

I andra gruppen spelade Brasilien bort sina chanser till kvartsfinalspel när man föll mot Ungern. Därmed blev Belgien vår stundande kvartsfinalmotståndare. Ett lag vi på förhand och på pappret inte skulle ha några problem mot. En seger till så var platsen till London säkrad.

Kvartsfinalerna spelades alltså enligt följande:
Finland - Spanien
USA - Kanada
Algeriet - Turkiet
Sverige - Belgien

I de övriga kvartsfinalerna vann Finland, Kanada och Turkiet. Så var det dags för Sveriges match mot belgarna. Killarna var nog lite tagna av stundens allvar, för det var nu det gällde. Paralympics eller inte. Att kvala eller inte kvala, det var frågan.

Vi inledde med mål på första skottet i matchen. Belgarna tog sig dock samman och vände till 2-1 i halvlek.
Andra halvlek missade jag nästan hela, då Pressakey's webbsändning laggade totalt, men när jag kom in i matchen igen var det knappa minuten kvar och belgarna hade alltjämt ledningen, nu med 6-4. Det såg alltså ut att bli förlust. Belgarna rullade sakta bollen över planen, tiden gick, vi tog timeout och sköt sedan, out. Inget mål och därmed var förlusten ett faktum. Belgien vann och kvalificerade sig därmed till London, tillsammans med Finland, Kanada och Turkiet.

Besvikelsen var enorm, även här hemma. Trots att jag inte ens var på plats kände jag en total tomhet, en bitterhet likt den när Leksand missar att ta sig upp i Elitserien. Man kan kanske dessutom kalla detta för just ett Leksandsyndrom. Man går fram som en ångvält i serien, vinner i stort sätt allt, men så, när det gäller som mest, då knyter det sig och allt havererar.

Riktigt så illa var det inte nu, allt havererade inte, men förlust blev det och det kändes oerhört tungt. Särskilt som jag själv har varit med i uppladdningen inför detta. Jag vet hur mycket vi har satsat, blickat framåt och tränat för detta och så går det såhär. Det känns bittert, men det finns som sagt en chans kvar. EM i höst. Då gäller det att placera sig som bästa ännu icke kvalificerat lag för att ta den allra sista platsen. En annan möjlighet är att någon av de redan kvalificerade nationerna lämnar återbud. Då står Sverige först i kön, i och med femteplatsen som blev resultatet av dessa tävlingar i Turkiet.

Senare under lördagskvällen spelade vi nämligen placeringsmatch mot Spanien. Inte heller nu var det något snack om saken och vi vann med 10-6.

Därmed blev det match om just femteplats mot Algeriet, som slog USA i sin första placeringsmatch.
Algerierna ryckte tidigt åt sig en 2-0-ledning, men vi hämtade ikapp och kunde till slut vinna matchen med 7-6. Dock känns det inte mycket bättre för det. Målet var självklart topp fyra, för att ta en OS-plats. Det målet missade vi och det känns tungt, men som sagt, det finns en chans kvar och den ska vi ta!

För egen del blev det bara promenad förra måndagen. Jag skulle ha tränat med Albin, men precis när jag hade åkt messade han och sa att det inte blev något. Han hade nämligen inte pratat med Terie och nu visade det sig att han inte kunde. Så jag fick åka till Mjölby och åka hem igen. En liten utflykt sådär mitt på dagen.

När jag kom hem tyckte jag dock att det var så fint väder ute, så jag ville inte sitta inne vid datorn. Istället gick jag ut och gick en promenad, helt själv, vilket inte händer varje dag. Det är inte speciellt kul att gå ut och gå själv, men nu gjorde jag det och vädret var kanon. Det var t.o.m. varmt med vårjacka. :)

Under tisdagen blev det dock skotträning, som vanligt. Jag tyckte inte det gick så jättebra till en början, men mot slutet fick jag till skotten betydligt bättre. Dock tror jag Albin har gått om mig när det gäller skott. Han fick till riktigt, riktigt bra skott, såväl under lördagen innan som då under tisdagen.

Onsdagens intervaller bestod bara i 6x2min, men det räckte. Jag kände mig en aning seg i kroppen, men körde trots det lite hårdare än vanligt. Tror jag var uppe i 15km/h. I vanliga fall brukar jag starta på max 14,5km/h när det är tvåminutersintervaller. Liknande är det även på tre, fyra och femminutare, även om man då sänker snabbare, ju längre intervallerna är. När det är enminutsintervaller har jag varit uppe på närmre 17km/h som högst.

Torsdaen innehöll ett goalballpass för Jennifers klass, som jag var snäll och ställde upp på. Vi berättade lite gemensamt för klassen om sporten, lite enklare regler, hur man spelar, vad man har för skydd osv. innan de själva fick prova på. De delades in i sju lag och spelade matcher på ca 3-5 minuter. Jag måste faktiskt säga att vissa av dem gjorde det riktigt bra. Vissa sköt riktigt bra, men man märkte ju vilka som verkligen tyckte det var kul och vilka som spelade mest bara för att.

Mot slutet satte vi in mig och Jennifer i varsitt lag, så fick de turas om att spela lite med oss, och det blev klar skillnad. Eleverna fick se på ett annat sätt hur man verkligen kan spela, hur man kommunicerar osv. även om vi så klart inte sköt så hårt vi kunde och spelet inte blev riktigt som ett riktigt spel.

En mycket bra lektion måste jag säga. Det är riktigt kul och bra för elever ute i skolor sådär att få prova på, även om det blir lite modifierat. Man får göra så gott man kan utifrån förutsättningarna, men med tanke på att det bara var 2-3st som hade provat på tidigare måste jag återigen säga att de gjorde det riktigt bra.

Under fredagen blev det ett rejält mördarpass på gymmet. Styrka 3 stod på schemat och jag säger bara, utfall med skivstång över huvudet...
Man gör alltså som ett vanligt utfallssteg, men med en skivstång på raka armar över huvudet. Det är grymt jobbigt. Annars blev det:
Omvänt bänkdrag, som bänkpress, fast man ligger på mage och drar upp hantlarna mot sig, istället för att trycka upp en stång, som i bänkpress. Där höjde jag mig lite och gick upp på 20kg.
Tvåhands hantelryck, man står på ett ben med en hantel i varje hand och rycker upp dem över huvudet, samtidigt som man svänger fram det ben man inte står på. Här körde jag bara med 11kg. Provade 13 först, men det var för tungt. Det är en svår övning det där...
Diagonal statisk mage, man ligger på en bänk med en hantel i ena handen. Man tar upp ena benet, det diagonala mot den hand man har hanteln i, samtidigt som man tar upp hantelhanden, så att de nästan möts, och sedan ner i rakt läge, benet rakt ut, hantelarmen rakt ut bakom huvudet. Här körde jag med 10kg.
T:et, man har en skivstång, håller den i båda händerna, står på ett ben och lutar sig framåt, samtidigt som det ben man inte står på pekar bakåt, därav mitt och Albins namn, T:et. Man blir som ett T när man står så. 35kg blev det där.
Enbens rygglyft, man står i en ryggmaskin, böjer sig framåt och går upp igen. Detta ska göras med stöd endast av ena benet mot maskinens fotstöd. Jag körde 10kg, men det var för lätt. Dock funkade det inte alls när jag dubblade, vänsterbenet höll inte, vet inte om jag hade fått någon mindre sträckning eller liknande.

Ett grymt jobbigt pass och när jag kom hem blev det vila för hela slanten.

Lördagens lagträning blev det tyvärr inte mycket med. Jag kom fram runt 13:30, då vi börjar. Bytte om och värmde upp. Vi kom igång runt 13:50, men var tvugna att avbryta redan vid 14:20, för att vi skulle hinna till Jonas 25-årsfest som han skulle ha senare på kvällen. Därför var det lite onödigt att vi hade tejpat upp planen och satt ihop målen innan träning. Vi kom överens om att träna till 15:20 istället och komma lite senare till Jonas. Louise ringde ang. detta, men det skulle rasera hela hans planering sa han, så vi fick sluta 14:20 i alla fall. Lite skott, precision och en kort match hann vi i alla fall med.

Väl hemma hos Jonas väntade tipspromenad med frågor om Jonas själv. Senare under genomgången av svaren fick jag ihop mitt resultat till 5/10 rätt.

Därefter blev det en lång väntan innan maten var klar. Vi satt och pratade, det var vi från laget, några från Jonas fotbollslag och lite US-folk som var där. Vi pratade som sagt, lyssnade på musik och såg på TV.
Slutligen, runt kl 8 serverades maten. Då var jag mer än vrålhungrig och säsongens första grillade kött med potatisgratäng smakade himmelskt gott. En eloge där till Jonas och Malin som, trots de lite halvtaskiga förutsättningarna, gjorde det så bra. Det var en mycket lyckad och trevlig kväll. Det behövdes efter dagens svidande förlust mot Belgien.

Igår var det fint väder och idag är det ännu finare. Jag satt ute på altanen förut med en kopp kaffe och läste kurslitteratur, lyssnade på alla fåglar som kvittrade, fläkten som susade, folket som pratade längre bort på gatan, cyklarna som åkte förbi och bilarna som startade på gatan. Det skulle kunnat vara slutet av maj/början av juni. Kanonskönt var det och jag fick nästan sitta i T-shirt. Därför avslutar vi med två riktiga sommarlåtar från förra året, först, studentlåten, Edward Maya & vika Jigulina - Stereo love och sedan en låt jag förknippar med början på den bästa och finaste tiden i mitt liv, från april/maj förra året, XTM & DJ Chucky presents Annia - Walk right back!

Efter ett ganska långt uppehåll är det nu dags för den 6:e delen i serien om vår kommunikation. Se tidigare delar längst ner i inlägget.

Att öppna sig psykiskt för någon annan är ingen färdighet, men ofta kan det ändå vara till fördel för den enskilda individen.

Viss psykisk öppning gynnar även relationer, gör att självbilden stabiliseras och självkänslan höjs. Detta främst grundat på arbeten gjorda av Rodgers sedan 1960-talet.

Att öppna sig psykiskt bygger i huvudsak på förtroende. Att öppna sig psykiskt för någon gör samtidigt att detta förtroende för varandra ökar ännu mer och kan fördjupa relationen ytterligare.

ett psykiskt öppnande sker sannolikt i början av en relation och inte senare. "Början av en relation" är dock relativt, det behöver inte betyda att den sker efter några veckor, sannolikt inte. Mer sannolikt är då att den sker efter några månader, då visst förtroende redan har byggts upp. Detta är då fortfarande "i början av relationen", i ett längre perspektiv.

En sådan öppning kan också ge den andre uppmuntring till att själv öppna sig på liknande sätt. Det tycks som att en viss grad av uppriktighet och ärlighet ses som ett tecken på förtroende till den andre och leder således till ännu större förtroende, steg för steg.

Vem den andra personen är spelar självfallet en viktig roll, en person med hög status gillar i allmänhet inte att öppna sig för någon med låg status. Män är också generellt sett mindre benägna att öppna sig än kvinnor. Dessutom spelar det kulturella en viktig roll. Lever man i en kultur där man inte gärna talar om djupa känslor etc. kan detta mycket väl inverka negativt på villigheten att öppna sig för andra.

Myers & Myers säger att:
"En relation utvecklas först när du och den andre personen är berädda att gå igenom den ömsesidiga prosessen att öppna er för varandra. Om du inte kan öppna dig, kan du inte komma nära. Att tiga om sig själv är att förbli en främling".

Ett citat som är mycket tänkvärt. Det bör dock noteras att detta med att öppna sig bör ske lite i taget och först när det råder visst förtroende mellan parterna, när det finns vissa ickeverbala tecken på sympati. Att berätta om hela sitt liv några minuter efter att man träffat någon leder sannolikt inte till någon fördjupad relation. Man bör ha respekt för den andres behov och känslor. Dock ska man gärna ta risker, om än så små. Visat förtroende för någon kommer högst troligt besvaras med förtroende tillbaka, även om relationen kanske inte leder någonvart.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det hela handlar om förtroende. En psykisk öppning leder sannolikt till fördjupat förtroende, än mer tillit till varandra och en fördjupad relation, samtidigt som den psykiska öppningen sannolikt inte sker förrän visst förtroende och tillit redan finns i relationen.

Slutligen, menar Richard Dimbleby, att det handlar om att besitta vissa färdigheter om att känna sig själv, när man pratar om intrapersonell kommunikation, något som egentligen inte hör hit, men som ändå är värt att notera. Dessa färdigheter är följande:
Ha självinsikt, så att vi kan se oss själva som andra ser oss
Känna sin egen kroppsbild, så att vi kan känna hur andra ser oss och förändra den
Utveckla en positiv självbild, så att vi sätter värde på oss själva
Utveckla ett personligt register av sociala roller, så att vi kan förhålla oss till personer i flera olika situationer
Inse vilka behov och motiv vi har, så att vi kan försöka tillfredställa dem genom interaktion med andra
Vara medveten om andras reaktion på oss, så att vi kan anpassa vårt beteende
Ta kontroll över våra egna tankar och handlingar, så att vi kan ta ansvar för oss själva, våra attityder och övertygelser
Öppna oss, både för oss själva, men även på lämpligt sätt för andra, så att vi kan bygga upp relationer på öppenhet och ömsesidigt förtroende.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3,  Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian

När man inte ser kan man råka ut för sådant som hände mig igår när jag skulle laga mat.

Pannbiff hade jag tänkt mig, men hittade inte burken med den i. Däremot hittade jag en annan burk i kylskåpet med, vad jag gissade, var stekt falukorv, men det kunde också vara salami e.d. Det var svårt att avgöra när den var kall och allt.

I en annan burk hittade jag något jag gissade var sky till pannbiffen. Det blev väl bra tänkte jag, så kunde man ha ris till, för potatis orkade jag inte skala.

Så jag rotade runt i skåpet och hittade något jag trodde var ris, men när jag mätte upp märkte jag att kornen var mer runda, som Koskos/Bulgur, och inte avlånga, som ris.

Det spelade väl inte så stor roll tänkte jag och satte kastrullen på spisen. Mig själv satte jag vid bordet, drack lite kaffe och läste kurslitteratur. På spisen kokade det, och kokade, och kokade, men mjukt blev det då inte. Jag tyckte det var konstigt, så jag tog kniven jag rörde med, för att ta upp några korn ur kastrullen och känna på. Då pulveriserades dem. Jag tänkte att "vad fasen är det här?"
Jag plockade fram en tesked och smakade. Salt!

I 20 minuter hade jag stått och kokat salt för fulla muggar!

Upplevelsen var dock inte slut där. När jag väl skulle äta hade det smugit sig in stekt ägg i det hela. Det måste ha legat i samma burk som falukorven, för ja, det var falukorv, eller så låg det i burken med vad jag trodde var sky, men som kanske i själva verket var stekflått från ägget.
En minst sagt exklusiv matupplevelse blev det i alla fall, ris, som jag till slut lyckades göra, falukorv och stekt ägg. Det var bland det värsta jag har ätit på länge.

Idag fortsatte det upplevelsebaserade hemlivet. Jag skulle hänga tvätt, vilket är bland det absolut tråkigaste som finns. Först slog jag vänstra ögonbrynet i en garderobsdörr som Emma inte hade stängt när jag skulle hämta tvättkorgen. Sedan slog jag högra ögonbrynet i en bordskant i tvättstugan. Sedan rasade alla tvättlinor ner, så att jag fick hänga upp allting igen. Sedan slog jag återigen högra ögonbrynet i en kant i tvättstugan, varefter högra ögonbrynet fick sin 3:e smäll mot en skåpslucka i köket när jag plockade ur diskmaskinen.

Mycket på minuskontot där alltså, men på pluskontot kan noteras att jag har skrivit ännu en överklagan ang. mitt beslut om dispannser från färdtjänstlinjerna, vilka jag även fick avslag på hos Förvaltningsnämnden, som var den senaste instansen jag överklagade hos. Nästa anhalt är Kammarrätten. Det kommer även upp ett inlägg om detta så småningom.

Jag har även räknat ut att jag dricker ca 0,5-1 liter kaffe om dagen. Om det är plus eller minus låter jag vara osagt, men gott är det hursomhelst.

Noteras ska också göras att Växjö Lakers är klara för Elitserien nästa säsong. Vem hade trott det innan Kvalserien, eller ännu värre, innan Allsvenskan drog igång i höstas? Man har gått fram som en ångvält genom kvalet och slagit det mesta och har nu 23 poäng med bara en match kvar att spela. Modo och Södertälje är 2:a resp. 3:a på 17 poäng, efter att ikväll ha slagit Mora resp. örebro. Rögle har fortsatt 13 poäng efter kvällens förlust mot seriesegrande Växjö, vilka man var tvungna att slå då både SSK och Modo tog full pott. Nu gjorde man inte det och är alltså borta från kampen om den sista Elitserieplatsen, som nu står mellan just Södertälje och Modo, som dessutom möts på fredag i den allra sista omgången. Spännande! Vill ni läsa mer hockey signerat mig själv tycker jag ni ska gå in på min alldeles egna hockeyblogg, dalarnasstolthet.blogg.se.

Vi avslutar med lite gammal Classic euro, Ice MC - It's a rainy day och Infinity - Naked in the rain!

Nu är jag återigen på hemmaplan, efter en grymt kul och fartfylld skidvecka. Hade jag inte Goalballen skulle jag satsa på skidorna, så mycket kan jag säga, för det är så grymt kul!

I alla fall tänkte jag i detta inlägg ge en liten resumé om de sista 2 dagarna, men även en exklusiv rangordning över alla backar, brant, bredd, svårighetsgrad osv. Läs längre ner för detta!

I torsdags åkte jag återigen med Mattias. Vi tog det lite lugnt efter vad som hände i onsdags, men efter några åk i Mellanbacken gav vi oss på de tuffare backarna igen. Det blev många åk i Carwingsvängen och Specialen i Nord, men vi åkte även över till Ost, där vi åkte både Glader röd, Butter, som vi hade åkt under tisdagen, Prosit, där jag kraschade under onsdagen, och Tävlingsbacken. Den sistnämnda var ganska svår och inte speciellt kul. Den lutar på skrov ganska mycket, så det känns hela tiden som att man glider neråt. Den är svart, liksom både Butter och Prosit. Prosit, där jag övervann min krasch eller vad man ska säga. Nu gick det betydligt bättre än under onsdagen, men jag tyckte dock fortsatt att Butter var bättre.

Innan lunch tog vi ett åk i Västbranten, som dock inte var så jättekul. Ganska kort, liksom Störtloppet, som vi åkte under tisdagen. I och med dessa backar hade vi avverkat alla svarta backar, utom Chocken, som var avstängd för Speedski under helgen. Även om den hade varit öppen hade jag inte åkt den. Den är lite väl brant. 47 graders lutning tror jag den har och så duktig är jag inte.

Under eftermiddagen åkte vi några åk i Västbacken, den ganska lätta röda backen utanför matstället, innan vi återigen åkte över till Nord och fortsatte eftermiddagen där.

Vi åkte med Annika och Jennifer större delen av tiden och det blev även nu mycket åk i Carwingsvängen och Specialen. Även Svarten 1 tänkte vi försöka oss på, men där stod det "Varning! Ingen snö!", så vi struntade i den. Det var i princip bara is. Vi tog Svarten 2 istället...

Det ända missödet under eftermiddagen var när jag skulle stanna. Jag fick lite för mycket sväng på grejorna, så jag åkte bakåt istället, ramlade och vänster fotled fick sig en smäll, men inte värre än att jag kunde åka vidare efteråt.

På kvällen var det After ski. Jag hade inte med mig några pengar, men Annika bjöd Jennifer på en Cola och mig på en öl. Den var relativt billig, bara 50kr, mot Jägern jag köpte för 2 år sedan, som då kostade 114 spänn. Inte konstigt att man inte köper något då. Då tar man hellre med sig eget och dricker hemma i stugan...

Egentligen gillar jag inte After ski något vidare, det är oftast ingen vidare musik, men vi skulle ändå äta på lunchstället och inte borta vid stugorna, där vi hade ätit övriga kvällar, just för att folk nu ville gå på After ski.
Så vi kunde lika gärna sitta där och lyssna på musik som att sitta och vänta vid matstället.

Under fredagen var det betydligt sämre väder. Jättedimmigt och relativt varmt. Bara -4 på morgonen och framåt dagen var det plusgrader, vilket gjorde snön ganska långsam. Det märktes också när vi åkte. Mellanbacken var jättelångsam och inte heller Carwingsvängen eller Specialen var så jättesnabba.

Så vi åkte istället över till Ost och åkte Butter, Prosit och Glader röd. Där blev det lite mer fart på grejorna. Även Glader svart provade vi på, men den var även den ganska smal och relativt kort.

Samtidigt som vi åkte upp i fyrstolsliften i Ostbackarna började Speedskikvalet borta i Chocken. Vi lyssnade på speakern, men jag tycker Speedski låter väldigt farligt. Mattias sa dock att det inte är så farligt. Ramlar man så glider man ju "bara" med, man flyger inte ut i skogen, eftersom att det går så fort. Nu gick det dock bara i ca 130km/h...

Vid lunchen provade vi att tejpa fast min videokamera på hjälmen. Det gick utmärkt. Dock tänkte inte Mattias på att luckan måste vara öppen för att det ska gå att filma. Då kunde det bli svårare trodde han, men vi tog i alla fall med oss den bort till Nordbackarna, där jag ville genomföra mitt projekt.
Vi tejpade fast kameran och det var inga problem. Den hamnade dock lite snett, men det gick. Vi tryckte på Rec innan vi åkte upp i liften och filmade hela vägen tills vi var nere igen. På vägen upp pratade jag lite om vädret och sittliften vi satt i. Vi hade nämligen kommit fram till att den var 700 meter lång och gick i 18km/h. Den tar 2 minuter och 20 sekunder att åka upp och gör 5m/s. Det ger 50m på 10 sekunder, 100m på 20 och 300m/min. Det blir alltså 700m.
600m på 2 minuter ger 300m/min. 300*60 är 18000. 18000/1000 är 18km/h.

Åter till filmen. Tyvärr tittar jag snett neråt när jag åker. Det är inget jag själv tänker på, eftersom att det inte spelar någon roll, men det syns på filmen. Så man ser mest bara snön när jag åker. Dock gjorde vi en till film, där Mattias åker bakom och filmar, samtidigt som han ledsagar. Man ser då lite bättre och hör även hans kommandon. Så, vad tycker ni, ska jag slänga upp den på Youtube?

Efter genomfört projekt återstod bara några åk, varefter vi skulle lämna tillbaka skidorna. Mattias var tvungen att vara vid lunchstället redan vid 15:30, för att plocka isär skicarten som en tjej hade haft. Därefter gick han ner till After skin. Vi andra skulle också dit, men jag tänkte vänta på Jennifer först.

Klockan rullade på och blev 16:30, då liftarna stängde. Då messade jag henne och frågade var hon och Annika var. De var redan nere på After skin. De hade redan varit där vid matstället, där jag satt i solen, och hämtat sina skor och lämnat tillbaka skidor etc. men hade lyckats missa mig, eftersom att de gick in genom en annan dörr. Jennifer var dock snäll och kom och hämtade mig.

Någon After ski hann vi dock inte med, för vi skulle äta strax därefter. Så det var bara att gå och lämna in skidor etc. för att sedan knalla tillbaka upp igen och äta.

Bussresan hem under lördagen var ganska seg, jag lyssnade på musik större delen av vägen, och väl framme i Norrköping väntade våren på oss. 15 grader var det och det kändes lite varmt med kängor...

I söndags var det dock sämre väder, då vi var hos Mikael och Sofia en stund, men igår var det bättre igen. Riktigt varmt och skönt var det ute. Jag skulle åka och träna med Albin under eftermiddagen, men precis när jag hade åkt messade han och skrev att det inte blev något. Han och Terie hade nämligen inte pratat med varandra om det, så han kunde inte. Så det var bara att åka till Mjölby och åka hem igen. Dock tyckte jag det var så varmt ute, så jag ville inte sitta inne vid datorn. Istället gick jag ut och gick en sväng, helt själv. Det gick bra och var riktigt skönt. Låt nu detta vårvädret hålla i sig! :)

Slutligen, som jag lovade tidigare, en lista över alla backar jag åkte i Idre!

• Specialen (Svart) - En relativt enkel backe för att vara svart, bred och relativt flack, dock riktigt, riktigt kul! Finns i Nordbackarnas system.
• Carwingsvängen (Röd) - En ganska svår backe för att vara röd, nästan svårare än Specialen, som ligger precis intill, eftersom att den är smalare. Specialen är dock aningen brantare, därav färgskillnaden.
• Butter (Svart) - Riktigt brant svart backe i Ost, där man får mycket fart. En skön backe helt enkelt!
• Glader röd (Röd) - En ganska varierande röd backe, på andra sidan liften i Ost jämt mot Butter, som lutar på ganska bra mot slutet, men som är ganska flack mitt på. Dock en välbesökt backe under veckan.
• Mellanbacken (Röd) - Lite flackare röd backe i Nord, där även Specialen och carwingsvängen finns. Lite flackare än just Carwingsvängen, men bred och bra, ganska skön röd backe där man kan få skapligt med fart.
• Svarten 2 (Svart) - Nordbackarnas brantaste backe, förutom Svarten 1, som är likartad. Är ganska så brant och ger bra fart.
• Prosit (Svart) - I klass med Butter, men lite smalare. Var där jag kraschade ordentligt under onsdagen. Lutar på bra, men blir som sagt mycket svängar.
• Västbacken (Röd) - Väldigt bred och relativt lätt backe för att vara röd. Går dock att få upp bra fart, finns massor av utrymme att åka på och kan vara en bra backe för mindre barn som ändå vill testa på något brantare backar.
• Glader svart (Svart) - Glader röds storebror, men är inte alls lika kul. Smal, men lutar på bra, särskilt mot slutet. Är dock inte så lång.
• Västbranten (Svart) - Svart backe vid sidan av Västbacken. Betydligt brantare, men även smalare. ÄR inte speciellt lång.
• Turisten 1 (Blå) - Var min favoritbacke tillsammans med Turisten 2 för 2 år sedan. Är ganska brant för att vara blå, men är inte så jätterolig längre. Funkar dock som omväxling ibland.
• Turisten 2 (Blå) - Se Turisten 1
• Snövit (Blå) - Ganska lång backe som trots allt är helt okej för att vara blå, men inte mer än så.
• Tunnelbacken (Blå) - Var min favoritbacke när jag var mindre, men är mest en transportsträcka numera. Är dock bra som warmupbacke precis när man har hyrt skidor etc. Bra för att känna på grejorna och få in tekniken.
• Palmbacken (Röd) - Röd backe i Nord, precis intill Mellanbacken. Är dock smal och inte alls lika bra som Mellanbacken.
• Störtloppet (Svart) - Ganska kort svart backe där det blir väldigt mycket transport efter backens slut. Man kommer nämligen ut i den gröna Dalarnas längsta, vilken man får åka en bra bit i innan man når liften.
• Ravinen (Blå) - Blå backe som jag bara åkte en gång. Inget vidare kul backe, för flack, men helt okej, särskilt för mindre barn.
• Tävlingsbacken (Svart) - Brant svart backe i klass med Butter och Prosit, men lutar som sagt mycket på skrov och är svår att orientera sig i när man inte ser. Känns som att man glider neråt hela tiden p.g.a. lutningen.
• Blåbärsslingan (Grön) - Fick fungera som transportsträcka från Nordbackarna bort till Västbacken under veckan. Inte mycket till backe, men som transport är den bra.
• Dalarnas längsta (Grön) - Åkte bara en del av den, transporten efter Störtloppet. Inte speciellt kul, behövs knappt svänga alls. Fungerar mest som transport.
• Grönjölingen 1 (Grön) - Grön backe i Nord som jag inte åkte i år. Var dock där jag åkte friåkning med Anders för 2 år sedan och körde in i staketet, men eftersom jag inte åkte den i år får den inget utlåtande.
• Grönjölingen 2 (Grön) - Se Grönjölingen 1
• Svarten 1 (Svart) - Isig svart backe som jag inte vågade åka. Fanns inget grepp och i princip ingen snö. Inget utlåtande om den heller.
• Chocken (Svart) - Idre fjälls brantaste backe, 47 grader. Fungerar som Speedskibacke och jag skulle aldrig åka den. Inte än åtminstone. Så duktig är jag inte. Inget utlåtande mer än så.