Distanslöpning

I söndags gav oss jag och Julian ut för att springa, mitt på dagen, under en klarblå himmel och en gassande sol. Med andra ord var det inte perfekta förhållanden över huvud taget, men vi har länge pratat om att ge oss ut och springa och jag har länge velat se var ungefär jag ligger rent tidsmässigt på en längre distans. Jag har nämligen inte sprungit distans på säkert sex år. Tror senaste gången var under året på Ågesta, när jag och Martin sprang 3km. 5km har jag inte sprungit sedan högstadiet, antingen åttan eller nian, så det är ju några år sedan. Tiden då var som bäst drygt 38 minuter minns jag. En ganska dålig tid om man ska vara helt ärlig.

Nu var det dags igen. Innan löpturen satte jag upp ett, i mina ögon, personligt realistiskt mål. Att nå under 30 minuter. Även fast jag inte har sprungit distans på så lång tid och det är en helt annan sak än att springa intervaller så tycker jag att min kondition borde ha utvecklats så mycket under de här senaste åren att jag borde klara det.

En annan fråga på förhand var hur mina ben och benhinnor skulle klara det hela. Det är nämligen delvis p.g.a. dessa som jag inte har sprungit distans på så lång tid. Jag har ju haft problem med benhinnorna i drygt två år nu, men på senare tid har det känts riktigt bra och jag har ökat mängden löpintervaller rejält mot för kanske två månader sedan, samtidigt som jag har försökt vara vaksam på hur de reagerar och känns efter olika pass och olika långa intervaller.

Hur gick det då?
Ja, benen höll hela vägen, även om de var helt döda efteråt, hade nästan domnat bort helt och jag hade en grym träningsvärk dagen efter. Tiden stannade på drygt 30 minuter, närmare bestämt 32 minuter, men då var det på 5,5km, enligt Runkeeper. Med andra ord nådde jag nästan mitt mål, men inte riktigt. För att vara första gången jag sprang distans på så lång tid tycker jag dock att jag får vara nöjd. Väldigt nöjd. Faktum är att jag nog hade klarat under 30 minuter om jag hade sprungit själv. Jag försökte nämligen dra upp tempot litegrann några gånger, men Julian orkade inte. Han har börjat träna med mig nu, kör både styrka och intervaller, och hänger med förvånansvärt bra måste jag säga. Jag är faktiskt lite imponerad.

Konditionsmässigt ligger han någon/några km/h efter mig, om jag startar på 15km/h så startar han ungefär på 14km/h, vilket är väldigt bra sådär direkt från början. Jag kan ju säga att jag själv låg en bra bit under de hastigheterna när jag började. Styrkemässigt hänger han med ännu bättre. Det är i vissa övningar han ligger ca 10kg efter mig, men annars ligger han faktiskt ganska jämnt och kör t.o.m. samma vikter som mig på en del övningar, vilket nästan är ännu mer imponerande. Visserligen har han tränat förr om åren, både gymträning och fotboll, så han har ju en ganska bra grund, vilket definitivt inte jag hade när jag började. Julian ligger långt över alla vikter jag hade från början. Så jag måste säga att jag är imponerad av honom.

Träningen har som sagt gått bra nu under den individuella sommarträningen och för någon vecka sedan genomförde jag ett helt intervallpass på löpband, 7x2min. Det var första intervallpasset på två år som jag genomförde helt på löpband, utan att cykla en enda intervall. Det kändes så klart väldigt bra, även om jag hade ont i benen efter passet. Om det är benhinnorna, eller om det är sådan ömhet man kan få i benen när man har sprungit vet jag inte riktigt, men lite försiktig ska jag nog vara. Många gånger är jag nog dock lite väl försiktig när det gäller mig själv och min kropp, backar ur för minsta lilla. Ska man nå världseliten får man tåla lite smärtta. Det låter kanske som någon form av skryt, men så är det faktiskt. Tränar man så hårt och ligger på gränsen för vad man klarar, då kan kroppen mycket väl protestera då och då. Självklart ska man lyssna på sin kropp, det är jag den förste att skriva under på, men samtidigt gäller det att hitta en balans där, precis som med allt annat här i livet.

jag har hursomhelst kört på med styrka och intervaller som vanligt nu under sommaren, även om vi nu siktar på att köra ett intervallpass och ett långdistanslöppass i veckan, istället för två intervallpass. Ett alternativ är att fortsätta köra två intervallpass och lägga till ett distanspass utöver det, men vi får se hur det blir. Nästa gång vi är ute och springer ska vi i alla fall under 30 minuter, det lovar jag!

Utöver träningen har jag hunnit med och träna lite orientering här i Mjölby, senast igår, då jag totalt hade glömt bort det. Sådan tur var ringde Elisabet innan hon åkte hit och kollade så att vår avtalade tid fortfarande gällde. Det var nämligen några veckor sedan vi var ute och orienteringstränade senast. Det gick hursomhelst bra och vägen till och från station, samt på själva station, börjar sitta ganska bra nu. Nästa steg blir sedan att hitta till ICA och kanske hem till Emma...

Emma ja. Hon var här hemma och drack kaffe med mig, medan vi språkade en stund ute på balkongen i förrgår. En mycket trevlig stund och även familjen har varit här och fikat, senast idag, då det bjöds på kaffe och vaniljbullar, efter att jag hade varit hemma och blivit bjuden på middag hos mamma och pappa tidigare idag, vilket man så klart inte tackar nej till. Idag blev det pappas hemmagjorda köttbullar, sås och potatis och det är ju definitivt inte fy skam.

Utforskat min nya telefon har jag också hunnit göra en del. Jag har nämligen också joinat den stora Applefamiljen och blivit Iphoneanvändare. Drygt fyra år hade jag min gamla Nokia E66, som jag köpte i juli 2009, men nu är den slutligen kaserad och ersatt av en Iphone 4s. Varför det blev en 4s och inte en 5:a var mest en känsla. Jag pratade med många innan jag köpte min egen Iphone och buden var då olika gällande vilken modell jag skulle välja. En riktigt inbiten Applenörd tyckte helt klart jag skulle satsa på 5:an. Den reagerar snabbare på VoiceOver, skärmläsaren som finns inbyggd i alla Iphones från 3GS och framåt och som jag använder, men framförallt har den bättre stöd för kommande tyngre appar och operativsystem, som kräver bättre processor. Jag, som aldrig tidigare har använt Apples produkter, förutom en gammal Ipod Shuffle jag hade en gång i tiden, tror inte jag kommer märka någon större skillnad, eftersom jag inte har något att jämföra med. Jag har dessutom testat och lekt lite med både 4s och 5:an innan jag köpte min och jag märker ärligt talat ingen större skillnad. Så det fick bli en 4s för min del.

Hoppas ni har det bra där ute i sommarvärmen, för det har jag. Det är underbart väder detta och när det är sådant väder det för tillfället är över vårt avlånga land, ja, då är det inte mycket som slår en svensk sommar.

Tvillingsjäl?

Det finns vänner, och så finns det vänner.

Jocke har kommit att bli som en bror för mig under senare år. Vi träffades på Ågesta, folkhögskolan jag gick på i Stockholm året efter nian. Till en början pratade vi då inte ens med varandra. Allt var nytt och jag kände ingen. Jag kände mig kort sagt väldigt liten. Med tiden började vi dock prata med varandra och vi insåg att vi var väldigt lika i mångt och mycket. Båda gillade hockey, båda gillade bilar, båda gillade musik osv.

Efter året på Ågesta stod vi varandra mycket nära, ingen kunde tro att vi knappt inte ens hade pratat med varandra under den första månaden av kursen. De banden oss emellan har bara stärkts ytterligare under åren som har gått sedan dess. Vi ses inte jätteofta numera, men varje gång vi ses är det som att ingen tid alls har gått, man bara spinner vidare på den tråd som vi lämnade vid senaste mötet och som fortfarande ligger redo att återupptas på spinnrockens evigt snurrande hjul. Vi har varit med om mycket tillsammans, inte minst alla otaliga kryssningar till Tallinn, Riga och Helsingfors och icke att förglömma, kronjuvelen i kronan, våra två lyxkryssningar med Royal Caribbean och Vision of the seas.

Jocke kommer alltid finnas där för mig och jag för honom. Det var han som fanns där och tog med mig ut på inte mindre än fem kryssningar på fyra månader när det tog slut med Alex och jag mådde som sämst, det var han som fanns där och lyssnade när jag behövde prata och få ur mig allt och banden mellan oss är nästan ofattbart starka. Han är inte bara en vän för mig, han är som en bror.

Sedan har vi Albin och Louise. Albin och jag har träffats här och där under vår uppväxt, på träffar med SRF etc. men aldrig egentligen umgåtts förrän vi startade upp goalballaget här i Linköping 2007. Inte ens då umgicks vi särskillt mycket och jag minns, knappt ett år innan det, 2006, när jag själv var och hälsade på ute på Ågesta. Albin, som då gick där, hade massa musik på sin dator och vi satt i klassrummet på kvällen och lyssnade bl.a. på Groove coverage minns jag. Vi sa nästan ingenting till varandra och jag ville egentligen bara därifrån.

I samband med att vi träffades en gång i veckan, på träningen, 2008 och framåt, pratade vi mer och mer med varandra. Jag, Albin, Oskar och Jennifer började umgås en del, men så flyttade Oskar till Västerås, Albin träffade Louise och jag träffade Alex. Albin och Louise flyttade ihop och jag var kär som aldrig förr, i den tjej jag från början träffade här via bloggen.

Sedan kraschade allt med Alex och jag mådde sämre än jag någonsin gjort, varken förr eller senare. Då fanns Albin där. Vår vänskap hade inte varit så jättenära hittills, även om vi gjorde saker tillsammans och umgicks en del på fritiden, men under det här året, 2010, kom vi varandra riktigt nära. Han tog inte med mig ut på resor så att jag kom bort ett tag, som Jocke gjorde, men han fanns där och vi hade många långa samtal om psykisk ohälsa, kärlek, relationer, beteenden och annat under alla tävlingar och turneringar, då vi alltid delade rum på den tiden.

Med tiden har också Louise kommit mig nära. Jag tycker om att umgås med både henne och Albin och vi fyra, Albin, Louise, jag och Jennifer, har haft flera lyckade och trevliga parmiddagar på senare tid. Mycket prat, god mat, kortspelande, dricka, musik och allmän trivsel helt enkelt. Det är det som kallas livskvalitet.

De senaste två veckorna har dock en relativt ny bekantskap varit här och det var egentligen den det här inlägget skulle handla om. Sofie träffade jag första gången när jag gick på Ågesta. Hon var och hälsade på, precis som jag gjorde när Albin gick där, och gick också kursen de båda efterföljande åren efter mig. Vi har sedan dess haft lite sporadisk kontakt, chattat på msn då och då, men aldrig egentligen kommit varandra så nära. Inte förrän nu.

Att man kunde komma någon såhär nära på så kort tid trodde jag nästan var omöjligt. Jag brukar i vanliga fall leva efter regeln att en nära relation tar lång tid att bygga upp, det kan ta veckor, månader, ja, kanske t.o.m. år ibland, men inte här. Bara de senaste två månaderna har vi kommit varandra väldigt nära och det tog inte lång tid innan vi bestämde att vi skulle träffas nu i sommar.

Den 27 juni kom hon hit och har sedan dess varit här i två veckor. Två veckor där vi har kommit varandra ännu närmre än innan. Jag visste att jag tyckte om henne redan innan hon kom hit, det hade alla hundratals sms bekräftat, men när hon väl var här, då exploderade allting ännu mer och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det. Vi klickade direkt och under de här två veckorna har en oerhört stor tillit och ett enormt förtroende för varandra byggts upp, som en robust stålkonstruktion som inte kommer ge vika i första taget. En konstruktion som annars brukar ta flera månader att bygga upp.

Vi har pratat om allt från intima grejer till musik, karaktärer i Rederiet, känslor, dialekter, barndomsminnen, trauman i livet, böcker och Christian Gray, Mr 50, ni vet.

Ingenting känns jobbigt, konstigt eller pinsamt att prata om och diskutera. Inte ens ämnen som jag i normala fall känner mig lite besvärad av att prata om, men inte här. Allt är så naturligt på något sätt, allt bara rullar på, det finns inga ojämnheter på ljulet, inga ämnen där orden försvinner eller inte räcker till och det är det som är så speciellt på något vis. Vad det beror på vet jag inte, det är svårt att definiera vad exakt som gör att två människor klickar så bra med varandra, som två pusselbitar som skurits ut för att passa varandra. Kort sagt så tror jag att jag har hittat min tvillingsjäl här på jorden, om man nu kan göra det sådär mitt i livet.

Saknaden var stor när hon åkte hem mot Skåneland igen. En saknad jag inte heller är riktigt van vid när det gäller vänner. Den påminner nästan mer om saknaden efter den man älskar, men ändå inte. Något slags mellanting kanske? Mer än vänskap, men inte riktigt kärlek? Kanske är det där den där tvillingsjälen kommer in i bilden? jag vet inte, det är svårt att förklara, men glasklart är i alla fall att jag tycker om den människan otroligt mycket.

Äkta vänner är ovärdeliga, de växer inte på träd och därför gäller det att hålla hårt i de vänner man vet att man verkligen kan lita på och som alltid finns där när man själv behöver dem, men även där man själv alltid finns där för dem när de behöver en. Det är minst lika viktigt. Alla dessa fyra är sådana vänner. Vänner jag aldrig vill förlora och vänner jag litar till 110% på. För, tillit och förtroende är trots allt två av de allra viktigaste byggstenarna för att bygga en stabil och hållbar relation.

Med de orden signar jag ut för den här gången. Ta hand om er tills vi hörs nästa gång!


RSS 2.0