Reflektion - innan och under match

Detta är inte en del i min kommunikationsserie, som man kanske kan tro, även om det i högsta grad handlar om kommunikation på sitt sätt, men mest om det mentala innan och under en match. Hur man förbereder sig mentalt, hur man ska tänka, hur jag själv fungerar och hur otroligt viktigt det mentala faktiskt är i idrottens värld, något som många kanske inte tänker så mycket på.

Vi fick i uppgift av Jörgen, innan helgens tävlingar, att reflektera kring hur vi hanterar anspänningen i kroppen innan match, hur vi på bästa sätt fokuserar på matchen, vilka strategier vi har för att ta tillbaka fokus under en match då något gått snett osv. Detta på landslagsnivå, men vi pratade även om det i laget på väg hem och tyckte att det så klart kan vara till nytta även i klubblaget. Det är, precis som på landslagsnivå, viktigt för tränare och övriga spelare att veta hur man som individ och spelare fungerar inför och under en match, vilka ritualer man har, hur man vill fokusera på uppgiften osv. för alla är vi olika, alla har vi olika mönster för hur vi helst vill förbereda oss för att få en så bra känsla i kroppen som möjligt inför den stundande utmaningen.

Först och främst måste taggningen i vårt klubblag bli betydligt bättre innan match. Fram tills nu har vi ungefär gått in i varje match med inställningen att "vi gör så gott vi kan, bara vi inte blir gamade så är det bra, vi har ju inte spelat så länge".


Detta håller inte längre. Nu har vi ändå tränat aktivt i drygt 2,5 år, varit med i Malmö 3 år i rad. Vi är fortfarande relativt nya, men med en sådan inställning blir det svårt att vinna matcher, vilket var något jag försökte råda bot på under helgen. Dock räcker det inte med att en eller ett par spelare går in med ett "nu jävlar ska vi vinna", alla måste vara lika taggade, alla måste gå in med samma inställning, såväl spelare som ledare. Den negativa aspekten med detta är att pressen kan öka ännu mer på spelarna att lyckas, vilket i och för sig inte är bra om man inte kan hantera det, men det gäller som sagt att "vilja vinna" matcher och inte se sig som förlorare redan innan, vilket har varit fallet då och då, eftersom att vi har blivit så vana vid att förlora gång på gång. Det sätter sig i huvudet och är således också en mental del av det hela.

 

Detta är hursomhelst något jag inte har tänkt speciellt mycket på innan, men som jag har börjat reflektera mer och mer över sedan jag och Albin kom med i landslaget. Även om jag inte har varit med på någon turnering med landslaget ännu så märker man en stor skillnad på taggning och fokusering innan match, även om det bara gäller träningsläger. Denna inställning som övriga landslaget har är viktig att vi i klubblaget också får med oss, vi måste ”vilja vinna” och inte bara gå in med inställningen att "vi får se hur det går".

 

Jag försökte som sagt tagga upp hela laget innan varje match nu under Malmö open och jag tycker helt klart det märktes en förändring jämt mot tidigare, även om det kan bli mycket, mycket bättre, + att, som sagt, alla måste tagga till. Det funkar inte om en eller ett par spelare/ledare ska dra med sig de andra hela tiden. Självklart kan man ha en dålig dag och behöva dras med av de andra då och då, men generellt ska alla vara lika mycket på tå och vilja vinna matchen.

 

Min anspänningsnivå innan match varierar ganska kraftigt beroende på motstånd etc. inför en match mot t.ex. Hammerfall nu i helgen, som vi inte hade någon som helst koll på innan, var anspänningen i kroppen inte speciellt hög av den orsaken att vi skulle möta ett bra lag, utan mer för att det var första matchen för helgen, vilken alltid ger en lite speciell känsla. Mot exempelvis IFAS, som vi vet att vi kan ha en bra chans mot när vi spelar bra, består anspänningen i kroppen mer av press i form av prestation, vilket den så klart gör i det förstnämnda fallet också, men där mer i förhållande till själva tävlingen med publik osv. och här mer i förhållande till motståndet.

 

Dock upplever jag inte denna anspänning som något problem. Ju större tävling desto högre anspänning, självklart, men jag känner ändå att jag har hyfsat bra kontroll på det hela och när jag väl kommer in på planen och matchen startar brukar lugnet infinna sig, så länge det går bra ska tilläggas. Den mentala biten är nämligen något vi i hela klubblaget måste träna rejält på. Hamnar vi i ett par bollars underläge tappar vi lätt fokus, kommunikationen sjunker drastiskt, lagspelet försvinner och vi spelar mer som tre individualister. Detta mer tydligt ju sämre det går, se särskilt andra halvlek mot IFAS under helgen som var.


Vi måste träna på att bibehålla lugnet, hålla kommunikationen uppe, fortsätta spela som ett lag och fokusera till 100% på matchen, hur dåligt det än går, hur mycket vi än ligger under med. Tappar vi fokus och koncentration blir det ännu svårare att vända ett underläge än om vi klarar av att bibehålla lugnet och koncentrationen på topp.

 

För att göra detta försöker jag, vilket dock inte alltid är lätt, som i slutet av matchen mot IFAS, då det mesta gick emot oss, just bibehålla lugnet, inte stressa, fokusera på varje boll. Detta är som sagt något som dock kan bli mycket bättre. Det blir lätt att man stressar iväg skotten för att få iväg så många skott som möjligt, för att pressa upp tempot och pressa motståndarna. Med den precision på skotten vi har i laget funkar det dock inte. Det blir mest hafsigt, skotten går ut eller rakt på, man öppnar inga luckor, speciellt inte som vi ofta spelar som tre individualister i ett sådant läge. Därför är det trots allt bäst att bibehålla lugnet, hålla spelet i ett sådant tempo vi klarar av, även om man självklart kan pressa upp tempot en aning.

Det faktum att en eller ett par spelare på planen, i ett sådant läge, inger ett lugn känns som ett nyckelelement, något som inte minst märks i landslaget. Lugnet som finns hos de övriga spelarna smittar av sig och man själv känner sig mycket mer lugn och trygg i sitt spel. Detta är något jag försöker inbringa i klubblaget genom hög och tydlig kommunikation och ett lugn i rösten, men även genom trygghet i spelet, för som sagt, det kan ge övriga spelare samma lugn och trygghet i sitt spel och agerande på planen. Dock ligger jag inte på samma nivå som övriga landslagskillar heller i den biten, så jag vet egentligen inte hur mycket lugn jag inbringar, men huvudsaken är att man försöker, och som sagt, det kan bli mycket bättre.

 

Som ovan nämnts så spelar motståndet och förutsättningarna stor roll på min anspänningsnivå innan match. Ibland rusar tankarna iväg, man tänker för mycket på matchen, olika scenarium osv. men då försöker jag tvinga mig själv att tänka på här och nu, inte sen och då. Att spela upp massa olika scenarium för hur matchen kommer utveckla sig tjänar inget till, såvida man inte vet exakt hur man ska hantera det. Då kan man spela upp dessa scenarium för sig själv och på så sätt komma mer förberedd på flera olika utfall av matchen och hur man själv ska agera i dessa, men oftast ökar det bara stressnivån och man känner ännu högre press, "tänk om..." osv.

 

Så jag försöker oftast fokusera så mycket det går på "här och nu", går ofta in i mig själv lite extra, fokuserar och laddar i huvudet, tyst för mig själv innan man går in på planen. Väl där inne försöker jag tagga upp övriga laget. Detta dock mest i klubblaget, där jag kanske känner att jag har lite mer ansvar och spelar en mer betydande roll än i landslaget. I landslaget fortsätter jag mest min tysta taggning för mig själv i nuläget, överlåter den "ljudliga taggningen" mer på de andra, vilket troligen kan ändras i takt med min roll i laget, se exemplet i klubblaget.

 

Dessutom har jag märkt att jag är lite vidskeplig när det gäller ritualer etc. Jag vill, i den mån det går och finns tid, göra alla uppvärmningsövningar i en viss ordning, med ett visst antal repetitioner. Det är snurra på armarna 10 varv framåt x2, 10 varv bakåt x2 och så 20 varv framåt och 20 varv bakåt. Snurra fotleder 2x10 varv på varje fot osv.

Gör jag inte det känns det som att det kommer gå sämre. Ingen aning om det faktiskt stämmer, troligen är det bara en grej jag har fått för mig, men det är väl i stort sätt det ända ritualmässiga jag har för mig innan match, förutom att ta på mig skydd och kläder i en viss ordning.

Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att den mentala biten är oerhört viktig och är, som sagt, något vi i klubblaget behöver träna rejält på för att kunna bibehålla lugnet i spelet och kommunikationen på topp, även om det går lite motigt i matcherna. Inställningen innan en match måste vara, både från spelare och ledare, att "nu jävlar ska vi vinna", varje spelare måste gå in med 100% fokus på matcherna och verkligen vilja vinna. Det är viktigt.

Precis som när det gäller de olika elementen i spelet, både defensivt - försvar och offensivt - skott och precision, så finns det mycket att träna och slipa på när det gäller det mentala. Man kan inte ta allt på en gång, det tar tid, men man får ta en bit i taget. Har man bara ett mål så når man dit, förr eller senare, bara man har rätt inställning och ger sig fan på att klara det.

Slutligen har vi en intervju från helgen med Fatmir, en av de mest tongivande spelarna i landslaget, som de flesta nog känner till om man har följt min blogg ett tag. Han blev både intervjuad och fanns dessutom med i Skånska dagbladet och Sydsvenskan. I någon av tidningarna var det dessutom goalball på förstasidan. Det är stort!


Malmö open 2011

Så var även 2011 års upplaga av Malmö open avklarad. En tävling med väldigt blandade resultat.

Vi åkte ner i fredags, men p.g.a. snökaoset blev vi lite sena. Jakobs tåg från Norrköping var inställt, så han fick ta en extrabuss. I Mjölby satt jag inne på Donken och väntade på de andra. Jag messade lite med Jennifer under tiden, innan de slutligen kom, nästan 1h försenade.

Bilresan ner till Malmö gick dock felfritt och väl framme åt vi middag på ett pastaställe och lade oss sedan tidigt. Vår första match var nämligen redan kl 8 nästa dag, vilket innebar att det var frukost 06:00, då vi även redan skulle vara ombytta och klara.

Albin och jag hade lite problem att hitta ner till frukosten, precis som vi hade att hitta upp till vårt rum under fredagen. Jennifer och Louise var ju med Hammarby större delen av helgen och Linda och Annika var relativt gröna på området om att ha ansvaret för hela laget, så det blev stundtals lite rörigt, men gick ändå bra på det stora hela.

I vilket fall fattade vi först inte hur hissen fungerade och vilken knapp som var rätt. Vi åkte fel några gånger, men hittade till slut. Frukosten låg på andra våningen, vilket vi inte hade en aning om, så vi åkte ner till receptionen. Där var det tyst som i graven, men receptionisten hjälpte oss i alla fall och berättade att frukosten låg på andra våningen. Varför vet jag inte, men så var det.

Efter frukosten, som, som vanligt, bestod av 2 grövre mackor med skinka, tomat, gurka och paprika, en tallrik yoghurt med müsli, lite vattenmelon, ett glas juice och en kopp kaffe, begav vi oss mot Kulladals sporthall, där tävlingarna skulle gå av stapeln. Vi beslöt oss för att ta bussen som gick till arenan, istället för att ta vår egen minibuss, men när vi kom fram visade det sig att de inte hade öppnat. Massa folk stod utanför och frös i kylan. Jag hade dessutom ingen jacka, men försökte ändå hålla värmen uppe.

Coachmötet, som skulle vara 07:15, blev inställt p.g.a. tidsbrist. Coacherna fick istället varsitt papper med informationen.

Vi spelare började direkt med att värma upp. Florim var på plats och hade lovat att hjälpa oss lite under helgen med coachningen, eftersom att Linda fortfarande är ganska grön. Han sa åt oss att köra samma uppvärmning som i landslaget. För Albin och mig var det ett krav, för de andra ett val.

Så det blev löpning i 7 minuter varpå vi körde lite löpskolning, uppvärmning av armar, handleder, fotleder etc. och div. töjningar. Sedan var det dags för helgens 1:a match, mot Hammerfall. Ett lag vi inte hade någon som helst koll på innan.

Matchen började bra i några minuter, men så fick de in 1-0, vilket senare skulle få stor betydelse visade det sig. Det första målet är alltid viktigt och efter detsamma sjönk vi lite i det mentala, något som tyvärr ofta händer. Man hamnar i underläge, tappar fokus, kommunikationen sjunker rejält och man börjar göra misstag. Detta var dock inte så jättetydligt i denna matchen, men skulle visa sig svart på vitt senare under dagen.

Matchen slutade 11-1 och game. Det kan inte ha varit lång tid kvar av matchen, men vi var inte nöjda med insatsen och vår sämsta match sett till resultaten var ett faktum. Dock inte så jätteilla ändå skulle det visa sig, då Hammerfall gick och vann hela turneringen. Så skulle det bli game i någon match så var det i denna.

Andra matchen var mot Goalball UK2, ett lag vi inte heller hade någon koll på, men som efteråt visade sig vara Englands damlandslag.

Det var samma uppvärmning som första matchen, varpå jag, Claudio, som mycket riktigt spelade med oss under helgen, och Jakob/Albin började matchen. Vi gjorde det riktigt bra. Innan vår match hade vi studerat UK2 när de spelade mot IFAS Power, som även vi skulle möta senare under dagen. UK2 vann med 1-0.

Här inledde vi bra. Försvaret var stabilt, kommunikationen riktigt bra, men trots det fick de in ett ledningsmål någon gång under 1:a halvlek. Ett något oturligt mål, som studsade på mina ben, på Claudios rygg och bak i mål.
Vi kom dock tillbaka och kviterade genom ett straffmål.

1-1 var ställningen i halvtid och i andra halvlek fortsatte det stabila spelet. Försvaret var i stort sätt felfritt och kommunikationen var riktigt bra. De gjorde trots det 2-1, även det på straff, men vi kviterade återigen, också denna gång på straff. Det var matchens sista mål, vilket gav slutresultatet 2-2. 2 lag med mycket stabilt och bra försvar och ett resultat jag absolut är nöjd med. Florim tog en risk i halvtid och coachade oss bakom mål, vilket han egentligen inte fick göra, eftersom han inte var uppskriven i laget. Samma sak som Jennifer gjorde under söndagen. Dock var det ingen som såg det, så det var ingen fara.

Sista matchen för dagen var som sagt mot IFAS Power, denna gången utan Haydar, men istället med Jossan, en av de tjejer i Sverige, om kanske t.o.m. den tjej i Sverige, som skjuter hårdast. IFAS mötte vi även förra året, då det stod 5-4 till dem i halvtid, men där de drog ifrån rejält i 2:a halvlek och gamade oss med 14-4. När vi har mött dem nu i Stockholmsserien har vi spelat hyfsat jämnt med dem några gånger och t.o.m. vunnit några gånger. Senast hade vi exempelvis, som bekant, 4-2 med 10 sekunder kvar. Då styrde jag in 4-3 och så sköt Albin "long ball", vilket ledde till straff, som de satte och fastställde slutresultatet, 4-4.

Vi visste alltså att vi skulle ha en bra chans mot dem. Vi visste även att om vi vann matchen skulle vi sluta 3:a i gruppen och få spela om plats 7-9 under söndagen, + att vi då skulle få sovmorgon fram till 10:30.
Förlorade vi skulle vi komma sist i gruppen och få spela om plats 10-12, då 1:a matchen under söndagen återigen skulle vara kl 08:00.

Mycket stod alltså på spel, men vi inledde stabilt, med samma trygga försvar som mot UK2 och bra kommunikation. Claudio gjorde även 1-0, varefter jag gjorde 2-0. Vi fick även in 3-0 och det såg riktigt bra ut.
Sedan fick de in reduseringen, 3-1. Även 3-2 och 3-3.

Som tidigare nämt svajade psyket då en aning och de fick även in 4-3 innan halvtid. Vi gav oss dock inte. Claudio sköt 4-4 i början av 2:a halvlek, då jag satt på bänken. Jag skulle dock komma in senare igen, men innan dess började allt gå utför. De fick in 5-4. Claudio ville byta, så han byttes ut mot mig. Det var bara 1 mål upp för dem, inte alls någon omöjlighet, men oturen grinade oss nu ordentligt i ansiktet. Jag släppte in en boll, som gick mellan armen och kroppen, ett misstag jag i princip aldrig gör numera sedan jag började med den nya försvarstekniken. Jag tänkte för mig själv "vad hände där?"

Jag försökte dock att bita ihop, men oturen fortsatte att grina oss i ansiktet. Vi fick straff för 4th substitution, vilket vi tyckte var väldigt omdiskutabelt. Vi ansåg att vi bara hade gjort 3 byten med detta bytet, när Jakob skulle ut och Claudio in igen. Till slut enades domarna om att det inte var ett 4:e byte, men istället fick vi straff för "delay of game", vilket vi inte heller förstod, när det var domarna som diskuterade om vårt byte var ett 4:e eller inte. Troligen hade det dock att göra med att Jonas, lite tidigare, tjafsade med domarna, när han gick ut och rörde ögonbindeln innan han var över med båda fötterna innanför avbytarbänkens linjer, vilket domarna hade synpunkter på.

Straff blev det i alla fall. Innan allt detta hade jag även fått en straff för 10 seconds, även det väldigt diskutabelt. Det blev inte "line out", då klockan stannar, utan bara "out", då tiden och de 10 sekunder man har på sig fortsätter rulla. Domaren som hämtade bollen var dock jätteslö tillbaka till mig, så när jag fick den hann jag inte skjuta. Straffen släppte jag dessutom in.

Nu fick sig psyket ett rejält test och det var här det verkligen visade sig, svart på vitt, att vi verkligen behöver öva upp det mentala, att bibehålla lugnet, hålla kommunikationen uppe och fortsätta att fokusera även om det går dåligt. Nu blev det misstag på misstag på misstag kändes det som. Allt gick emot oss, kommunikationen sjönk minst sagt drastiskt, vi tappade fokus helt och började spela som individer istället för som ett lag.

Kommunikationen ja. Den var minst sagt bristfällig där. Vi spelare på planen, jag och Albin, trodde att Jakob trots allt hade bytt ut där vid det 4:e bytet som inte blev något 4:e byte, men det gjorde han tydligen inte. När jag skulle ta emot straffen för delay of game ville jag att Jakob skulle gå åt vänster, mot bänken, för att jag trodde att han skulle bytas ut. Men han gick åt höger. När spelet sattes igång igen och Albin och jag trodde han var ute vid bänken, visade det sig att han stod borta vid högerstolpen och höll i bollen. Mycket riktigt skulle han också vara där, men både Albin och jag trodde att han hade bytts ut och fattade inte vad han gjorde där med bollen. Jag blev lite stressad, så jag sprang bort till honom och bara tog bollen ur händerna på honom och sköt iväg den, för att vi inte skulle få straff igen. Då blev han lite sur, med all rätt, för han skulle som sagt mycket riktigt vara där, men varken jag eller Albin hade förstått det och fattade inte vad han gjorde där med bollen över huvud taget.

Totalt kaos, men efter matchen pratade vi med varandra om det och det var ingen fara, men snacka om att allt föll ihop totalt. Ingenting fungerade. Kommunikationen var i princip obefintlig, vi spelade som 3 individualister, var frustrerade och arga, ingenting fungerade kort sagt. 8-4 vann IFAS med till slut och ena domaren hånlog t.o.m. mot oss efter matchen, riktigt, riktigt osportsligt måste jag säga.

Vi var på fruktansvärt dåligt humör och åkte tillbaka till hotellet för att duscha och göra oss i ordning för att gå och äta. Det blev samma ställe som kvällen innan och därefter spelade jag, Albin, Louise, Jonas och hans flickvän, Malin, kort, för att lätta upp stämningen lite igen. Jonas, som bara var med oss under lördagen. Han var hos Malin, som bor i Hässleholm under resterande del av helgen.

Under söndagen blev det alltså till att gå upp lika tidigt, 05:45, igen, äta frukost, checka ut och bege sig mot hallen, där vi först skulle möta Super BSU, som kom sist i grupp B. Vi var inte riktigt med i början, men åt oss in i matchen mot slutet. Även här hade vi dock viss otur. Vi hörde, liksom jennifer och Louise som satt och tittade på, att domarna sa "halftime" vid ett tillfälle. Då rörde Claudio sin bindel och fick straff för det, för halvleken var inte alls slut. Det var långt kvar. Även straff för "high ball", "long ball" och "3rd time throw" fick vi och danskarna ledde med 7-2 om jag inte minns fel.

Mot slutet av matchen pressade vi i vilket fall upp tempot en del, vilket gjorde att vi pressade de rejält. Claudio, som hade varit ute på bänken ett tag, kom återigen in och fick in några mål. Vi reduserade 3 gånger om, men hann inte hela vägen fram. 7-6 vann de med, men hade vi haft någon/några minuter till hade vi tagit det. Dessutom missade jag en straff. Hade jag satt den hade det blivit 7-7 i vilket fall.

Lite surt, självklart, men det var bara att bita ihop inför helgens sista match, mot ett finskt lag, som jag inte ens tänker försöka stava till.
Denna matchen blev tyvärr turneringens näst sämsta sett till resultaten. Vi var lite sega och trötta, fick inte fokus till 100% och lyckades inte hålla kommunikationen på topp hela vägen. 11-2 vann de med, ett resultat som inte alls är godkänt.

Vi slutade därmed sist i turneringen. Ett resultat vi inte alls kan vara nöjda med, tyvärr. 2,5 riktigt bra matcher gjorde vi i alla fall, mot UK2, där Florim senare sa att mitt försvar var helt outstanding, 1:a halvlek mot IFAS och matchen mot Super BSU. En svag insats, mot Hammerfall, en dålig insats, mot Finland och en katastrofhalvlek, mot IFAS.

Tittar man på resultaten så spelade vi 5 matcher i år, 4 matcher förra året. Tar man bort den sämsta matchen i år, resultatmässigt, så försvinner 11-1 mot Hammerfall. Således gjorde vi 14 mål i år, 6 förra året. Vi släppte in 28 i år och 38 förra året.
På de 2 första matcherna släppte vi in 24 mål förra året, nu 10. Vi gjorde 4 mål och nu 6.
På de 2 sista matcherna släppte vi in 14 mål förra året och 18 i år. Vi gjorde 2 mål då och 8 nu.

Man ser alltså att det trots allt har gått framåt rejält sedan förra året. IFAS, som egentligen är det ända lag vi kan jämföra med sedan förra året, spelade vi 14-4 mot då och 8-4 nu. Vi hade helt klart kunnat ta dem i år om vi hade hållt ihop det och om saker och ting inte hade gått så fel i 2:a halvlek. Det är helt klart ett styrkebesked. Även 2-2 mot Englands damlandslag tycker jag vi ska vara riktigt nöjda med. 7-6 mot Super BSU är okej, men även den matchen hade vi kunnat ta med marginalerna lite mer på vår sida, liksom mot Finland, om vi hade varit lite mer skärpta och fokuserade och inte varit så trötta då. Matchen mot Hammerfall är inte mycket att säga om och med tanke på att de gick och vann hela turneringen så var det ändå ingen katastrof att vi blev gamade. Då är 2:a halvlek mot IFAS betydligt mer katastrofartad.

I övrigt tycker jag vi håller ihop laget bra. Claudio, som inte spelar med oss i vanliga fall, var ett riktigt tillskott, främst offensivt, då han hade det överlägset bästa skottet av oss i laget, men även defensivt, då han ingav en slags trygghet i laget, en trygghet som är mycket viktig. Det tänkte jag ta upp i nästa inlägg, ett inlägg som kommer handla om vad vi behöver träna på, hur vi ska träna upp det, vad vi behöver göra osv.

Jonas spelade inte så mycket, eftersom att han bara var med under 2 matcher på lördagen, men det han spelade gjorde han bra. Dock pratar han alldeles, alldeles för lite. Han måste kommunisera mer på planen. Det gäller även Jakob. Tyvärr är det inte så lätt som det låter. Jag själv, som har börjat prata väldigt mycket nu på senare tid, har också haft väldigt svårt med det tidigare, men nu när Albin och jag har börjat träna med landslaget och man hör hur Niklas, Stefan, Fatmir och Micke håller igång förstår man verkligen hur viktigt det är och vilken trygghet det kan ge hela laget. Det gäller dock, som sagt, att alla 3 spelarna på planen kan ta för sig och prata, annars, om en eller ett par av spelarna inte pratar blir den andre/de andra osäker/ra på var han/de har honom/dem. Så kommunikationen är grymt viktig, både för att de andra ska veta var man är, men också för att inge det där lugnet till resten av laget som är så oerhört viktigt. Det är väl också det, kommunikationen, tillsammans med mitt försvar, jag tycker jag själv är mest nöjd med under helgen. Det är offensivt vi måste bli betydligt vassare och det handlar bara om att nöta nöta nöta skott på skott på skott. Albin och jag funderar på att försöka få in ytterligare en skotträning någon gång under veckan, för Florim sa också det, att just nu ligger både Albin och jag i den fas där vi behöver så mycket goalballspel som möjligt för att kunna utveckla vårt spel.

Albin ja, hur skötte han sig i helgen?
Bra måste jag säga. Florim hade dock en del att anmärka på när det gäller hans försvar, han slängde sig ganska orent, som man säger. Dessutom går alltjämt allt för många av hans skott ut åt vänster. Det gäller även mina skott, men då åt höger. Vi måste få in bollarna mer på planen, för, som Claudio sa, det är bättre att de går rakt på motståndarna än ut, för går de ut, då får de 10 nya sekunder och ta det lugnt på och då blir det svårt att pressa dem. Så skott och precision är det vi ska träna mest på, rent goalballmässigt.

Nu är det träningsturnering med landslaget i Manchester nästa helg, men dit åker varken jag eller Albin med. Jag ska till Tallinn med Jocke och Manja då. Helgen därefter är det dock återigen landslagsläger, i Stockholm och Gubbängshallen.


Tack

Jennifer, Albin och Louise, i synnerhet, men även övriga laget och vissa i dramagruppen. Ni skulle bara veta hur mycket ni betyder i dessa tunga och jobbiga tider. Självklart också Jocke, min bästa vän, som alltid finns där, vad som än händer. En vän jag alltid kan prata med om vad som helst, när som helst. Det ända kruxet är att vi inte kan träffas när vi vill.

Att jag inte har några riktigt, riktigt nära vänner här i närheten är inget nytt, men Albin och Louise finns alltid där, jag är alltid välkommen hos dem. De hjälper mig till bussen när jag ska uppåt eller neråt i landet, jag får sova över efter sena tävlingar, vi går ut och äter, pratar, lyssnar på musik och ser på film.
Så egentligen är det kanske lite fel att säga att jag inte har några riktigt nära vänner här i närheten, men trots detta är det en skillnad mellan Albin och Louise vs Jocke. Det är 2 lite olika vänskaper. Ingen är bättre eller sämre än den andre, men det är inte riktigt samma typ av vänskap eller hur man ska säga.

I vilket fall samlades vi i laget, eller i alla fall halva laget, efter träningen i lördags för att ha en trevlig kväll hemma hos Jennifer. Vi trängde ihop oss 4st i baksätet på deras bil efter träningen och begav oss ut mot vischan där hon bor, i något så litet ställe som Skeda.
Där började vi med att fixa i ordning tacos. Stekte köttfärs, hackade grönsaker etc.

Efter maten var det dags för att basta. Jag funderade över när jag senast bastade, men kan inte komma på någon gång senare än när Jocke och jag senast var i Tallinn, på Tallink spa hotel, hösten 2009.

Skönt var det hursomhelst och så avslutade vi kvällen med att skriva ett sponsorbrev. Vi tillbringade några timmar där vid datorn med att diskutera upplägg, meningsbyggnad, inledning, avslut, onödiga och nödvändiga element i brevet/mailet, men till slut fick vi fram ett slutgiltigt mail som vi var nöjda med.

Därefter åkte jag med Albin och Louise hem och sov över där. Albin och jag fastnade dock uppe när vi kom hem. Först lyssnade vi på musik och sedan på gamla hederliga audioinspelningar av Tintin.

Där satt vi till omkring 4:30, då vi äntligen lade oss.
Sådana kvällar tillsammans med vänner ger så otroligt mycket, mer än man kan tro och efter den kvällen har allt känts lite lättare. Om det är för alla sms jag och Jennifer har skickat, där vi har diskuterat allt från ett nytt recept på lökchoklad till hur man kan dö i ett hisschakt där det redan ligger döda människor upp till dörrarna på den aktuella våningen, eller om jag bara har tvingat mig själv att fokusera på annat, vet jag inte.

Det är nog en kombination av båda två. Alla sms har gjort att det inte har känts så tomt när mobilen bara är stilla och tyst och dessutom har det varit fullt fokus på Malmö nu i helgen hela denna veckan, med alla dess träningar.

I måndags blev det dock tyvärr ingen träning, för mina dispannser med färdtjänsten har gått ut, så jag är tvungen att åka linje nu, tills jag har pratat med kommunen om nya dispannser.

För att Martin och jag skulle kunna träna strax innan 15:00, som vi brukar göra, var jag således tvungen att åka 13:25 hemifrån. Det var mindre än 1h dit och då går det inte att boka. Så 14:25 fick jag ta, men då visade det sig att Martin tyvärr skulle göra annat kl 17, så det blev inget då.

Dock ringde jag kommunen direkt. Mattias, som har haft hand om dessa frågor tidigare, hade tydligen slutat där, så jag kopplades vidare till en Lillemor. Vi pratade lite formellt sådär i några minuter, innan hon tog mitt namn. Då insåg hon, samtidigt som jag kopplade ihop hennes röst med namnet, att vi känner varandra. Det var Lillemor som jobbade på Kungshöga förra året och som dessutom är mamma till några f.d. klasskamrater. Lite kul sådär och vi pratade på om vad jag gör nu en stund, innan hon sa att hon skulle vidarebefordra det hela till en Maria, som tydligen har hand om det nu istället för Mattias.

I tisdags blev det i alla fall skotträning. För egen del tyckte jag det gick sådär. Det kändes mycket bättre under lördagen, då träningen började svindåligt för att sedan avslutas på topp. I början fick jag inte till skotten, vi hade ingen tydlig plan med vad vi skulle göra när vi spelade, kommunikationen var obefintlig och det var inte alls bra. Vändningen kom dock när vi körde en strafftävling någon gång i mitten av det 3h långa passet. Första omgången tog jag 100% av straffarna och andra gången 50%.
Därefter flöt det hela på mycket bättre och i slutet spelade vi matchspel, jag och Albin mot Jakob, Louise och Jennifer. Jag och Albin vann med 8-2. Sedan gick Jakob över till oss och vi 3 spelade mot tjejerna och vann även där med 8-2.

I tisdags kändes det hursomhelst lite sådär. Albin och jag körde serier med 20 skott i varje, varefter, efter varje skott, man själv bedömmer om det var bra eller dåligt. Jag var ganska hård mot mig själv, vilket bidrog till att 50% av alla skott på träningen var bra och 50% dåliga. Försvaret var inte heller klockrent, men helt okej. 66,6% i räddningsprocent första omgången och 77,7% andra gången. Detta beräknades på 9 skott.

Igår var det så dags för intervaller igen. Något man helst av allt vill slippa och vill att de ska vara över innan man ens har börjat. Det är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt, men så kom jag med den brilianta idén att ha musik i öronen under tiden. Jag förstår inte varför jag inte har tänkt på det tidigare. Det gick mycket, mycket lättare än annars. Jag försökte hitta snabb UK Hardcore så att man kunde springa i takt med musiken och det funkade riktigt bra. 6x3min blev det och det kändes inte alls lika jobbigt som vanligt.

Eftersom jag även igår fick åka linje skulle jag inte få åka hem förrän 20:45. Vi var klara med träningen runt 19:30, så jag, Albin, Louise, Jennifer, Jakob och Terie gick och åt på Stångebrogrillen. Riktigt gott och trevligt, så klart.

Nu idag blev det linje igen när jag skulle in till universitetet för att träffa min grupp som vi bestämde förra veckan. Vi ska sätta upp en liten pjäs om en myt/saga. Vi har valt Adam och Eva, men innan Eva kom till, när Adam hade sin första fru, Lilith.

I pjäsen är jag och Maja ett par som sitter och kollar på TV en fredagskväll, nu i modern tid. Jag vill se fotboll, men hon vill se Let's dance. Jag blir irriterad på tjejer som alltid vill bestämma. Då tar Maja upp Lilith, som jag aldrig har hört talas om, varefter Maja börjar berätta om henne.

Maja berättar en saga, som utspelar sig i Edens lustgård. Där är Adam, som är Camilla, irriterad på Lilith, som är Miranda. Hon är lite dryg och sätter sig på tvären hela tiden, vill bestämma själv. De blir sura på varandra och Adam pratar då med Gud, som skickar ut Lilith i öknen. Adam känner sig då ensam, varför han ber Gud om en ny fru, Eva. Adam, som är lite av en hiphoptyp, vill ha en tjej med "stora boobs", smal midja, långt svallande blont hår osv. Gud säger att han ska göra sitt bästa, men vill ha ett av Adams revben i gengäld. Det får han. Ur detta revben skapar han Eva, som är Alexandra. Hon är här lite dum och barnslig, fogar sig efter Adam, vad han säger och gör, men tycker samtidigt han är lite tråkig.
Då återvänder Lilith från öknen, nu som en orm. Ormen som lurar Eva att äta av äpplet, varefter hon lurar Adam och Gud blir förbannad.
En blixt syns och åskan mullrar och hemma framför TV:n sitter jag och Maja, jag helt chockad och tyst, och Maja med fjärrkontrollen. Hon sappar över till Let's dance och pjäsen är slut.

Allt detta kom vi fram till idag. Nästa vecka ska vi finslipa det hela, samt prata om rekvisita etc.

Innan dess är det dock det beryktade och ovan nämnda Malmö open nu i helgen.
Från början var det tänkt att David från Göteborg skulle spela med oss, men han är sjuk, så han kan inte vara med. Nu har dock Jakob pratat med Claudio, som spelade med Hammarbys elitlag förra året, och han tar nu istället Davids plats.

På tränarsidan har det också strulat till sig en aning.
Pelle är nämligen sjuk och kan inte åka med ner. Det innebär att Linda får ta över hela coachningen själv. Det ända hon har varit med på är SM, mest för att lära sig, och Stockholm games nu i höstas. Hon är med andra ord ganska grön på området. Hon får göra så gott hon kan och vi får coacha oss själva helt enkelt. Jennifers mamma åker i alla fall med ner för att avlasta Linda lite med körningen av minibussen.

Tävlingen är i år indelad i 3 öppna klasser med 4 lag i varje.
I vår grupp ingår vi, IFAS Power, Hammerfall och Goalball UK2. De 2 sistnämnda har jag inte alls någon koll på, men vi ska göra vårt bästa så får vi se hur långt det räcker.
Har jag förstått det hela rätt är det de 3 ettorna i grupperna som får spela om medaljerna på söndag. tvåorna spelar om platserna 4-6, treorna om 7-9 och fyrorna om 10-12.
Så vi får se hur långt det bär. Pressakey.net sänder i vilket fall hela helgen, men jag vet dock inte om de sänder just våra matcher.
08:00, 14:25 och 16:50 är tiderna för lördag i sådant fall.

So, wish us luck in Malmo!


Den självuppfyllande profetian

Del 5 i serien om vår kommunikation handlar om den självuppfyllande profetian, eller "du får vad du önskar dig", som den syftar till.

Detta är en tänkvärd formel. Vi kan säga så, du får vad du önskar dig, eftersom att vad vi önskar oss inverkar på hur vi kommuniserar, vilket i sin tur inverkar på andra. Detta är inte alltid medvetet. Man kan undermedvetet önska sig någonting och kommunicera därefter.

Kommuniserar och inverkar vi hursomhelst på rätt sätt kan vi få det vi önskar oss, medvetet eller undermedvetet. Sänder Hasse exempelvis ut kroppsliga signaler om att han känner sig deprimerad eller ledsen kommer andra att tolka dessa signaler just så och behandla honom därefter.
För vissa kan detta kännas bra. Vissa har en självbild och en självkänsla som kräver förkastande och kallsinnighet. Att sända ut signaler som tyder på depression, som andra människor runtomkring tar upp, tolkar, bearbetar och ger feedback på, bekräftar deras dåliga självbild. Man kan säga att det "känns bra för dem att känna sig dåliga".

Det är dock mer troligt att man stöter på den typ av negativ självbild där personen i fråga, Stina, tycker synd om sig själv och vill att de runtomkring ska ge uppmuntrande ord så att hon får sig en knuff, vilken stärker hennes självkänsla. Detta är alltså ett exempel på en självuppfyllande profetia.

Vad Stina är, ledsen, inverkar på hur hon kommuniserar med andra, ger uttryck för ledsamhet.
Hennes uttryck för ledsamhet uttrycker en önskan om att andra ska se det och uppmuntra henne. Ser de det gör de det, ser de det inte blir Stina ännu mer ledsen, tills de märker det och ger henne den uppmuntran hon söker.
Hon har fått det hon önskade sig. Dock ska påpekas att detta är ett väldigt tydligt exempel. så tydligt behöver det inte alls vara i verkligheten och man kan som sagt även söka, önska sig någonting, utan att man själv är medveten om det. Det är inte heller alltid lätt för andra runtomkring att se vad det faktiskt är man önskar sig, vill ha.

Det är tack vare denna profetia som man ofta hör att man ska tänka och vara positiv. Man kan också se att principen med feedback från andra fungerar. Är man glad och positiv brukar motparten oftast reagera på samma sätt, vilket gör att man vid ett senare tillfälle kanske vågar vara ännu lite gladare och öppnare.
Vad vi är inverkar på hur vi kommuniserar, hur vi kommuniserar inverkar på hur vi är.

Observera dock att inte anstränga dig för mycket. Det är uppriktig strävan som belönas, uppenbar falskhet genomskådas.

man bör också notera att vi inte alltid är ärliga om oss själva för oss själva. Inte heller är vi alltid ärliga om oss själva inför andra. Detta är ännu vanligare än det förstnämnda. Vi "bedrar oss själva". Detta kan lätt skapa spänningar. Människor som betraktas som "posörer" försöker ofta dölja något och lämna falska ledtrådar. Detta betyder dock, naturligtvis, inte att man alltid ska blåtta sig själv på något sätt. Ibland kan vi behöva dölja oss själva, t.ex. i en tid av sorg, då det kan vara ett sätt att bevara sig själv. Ibland bör vi inte vara helt ärliga mot varandra då det t.ex. kan skapa stor förlägenhet mellan parterna och ibland ljuger vi för att helt enkelt skydda varandra.

Poängen med det hela är hursomhelst att vi ofta kan vara mer ärliga än vad vi i själva verket är. När vi är ärliga beror det mycket på hur vi är ärliga. Man kan uttrycka ärligheten på olika sätt, bättre eller sämre, med hjälp av ordval etc. Man behöver kanske inte säga rakt ut att något är jättefult, men man kan säga att det inte riktigt är min stil eller något åt det hållet. Man är fortsatt ärlig, men lägger fram det på ett lite milldare sätt än att kasta fram det rakt ut.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla


Självkänsla

Dags för den 4:e delen i serien om vår kommunikation, som handlar om vår självkänsla.

Vår självkänsla ska inte förväxlas med begrepp som t.ex. självbild, som del 2 och 3 handlar om.

Självkänslan är en del av självbilden och handlar om hur vi värderar och uppskattar oss själva, samt vad vi tycker om oss själva.

Har man hög självkänsla tycker vi högst sannolikt bra om oss själva. Detta handlar till stor del om värde, att sätta värde på sig själv. Detta värdesystem lär vi oss både genom kommunikation med andra och iakttagelser av andra när vi t.ex. är små. Vi lär oss vad andra människor tycker är önskvärt eller inte, tycker bra om eller inte osv.

Har man låg självkänsla tycker man istället mindre bra om sig själv, man sätter lågt värde på sig själv. Man identifierar sig själv med hjälp av de signaler man genom kommunikation och iakttagelser har registrerat att andra inte tycker är önskvärt eller bra.

Frågan man då ställer sig blir vad det är man gillar/ogillar? Detta yttrar sig ofta i kompetenstermer. Man uppfattar sig själv som bättre eller sämre inom motoriska, sociala och intellektuella färdigheter.

Självkänslan i sig beror också på hur man kan acceptera eller inte acceptera sina egenskaper. Personer som t.ex. har uppfostrats till att självkontroll är bra, men som själva blir väldigt emotionella vid känsliga ögonblick, kan förakta sig själva för det. Självbildens positiva/negativa sidor kommer således att spela in på hur vår självkänsla blir.

Ett annat element som spelar in på självkänslan är andras sympati. En sympati som övervägande sker ickeverbalt. Ser du t.ex. några vänner på en restaurang, går glatt fram och hälsar på dem, men får starka ickeverbala signaler på att din entre inte var önskad, kan du antingen känna dig inkompetent för att du inte uppfattade förhållandet mellan dina vänner, eller så tolkar du det som att du inte borde ha avbrutit dem.
Resultatet blir en svag självkänsla. Det varar kanske inte länge om du i övrigt har stark självbild, men du kan ändå känna så p.g.a. att andra har visat dig denna reaktion tidigare i livet. Denna tidigare reaktion från andra kan ha bidragit till ditt uppbyggande av olika självbilder hos dig själv.

Den enskilda individen använder sig av en inre skala av självkänsla. denna skala kan vara svår för en betraktare att mäta, eftersom den, likt självkänslan i sig, är en inre företeelse hos personen i fråga. en psykolog måste således skapa en mening och se om denna mening på något sätt svarar mot den undersöktes medvetande eller inte. Det är alltså svårt att mäta självkänslan, men man är däremot generellt överens om att det finns olika nivåer av densamma.

Stark eller svag självkänsla uttrycks dock lika mycket med hjälp av särskilda ordvändningar som genom formen av kommunikation. En person med en stark självkänsla talar ofta med en stark och fast röst, utan tvekan, man är säker på sin sak. En sådan persons ickeverbala kommunikation är öppen och självsäker och kan ge erkännande åt andra, utan att för den sakens skull vara nedlåtande. Man bryr sig om andra, visar empati och har tillräckligt god självuppfattning för att acceptera misslyckanden och ta kritik.

En person med svag självkänsla kommuniserar på rakt motsatt vis. Man visar upp en slapp kroppshållning, gör avvergande gester och har brist på liv. Talmönstret är ofta dröjande och fyllt av uttryck från den grupp man eftersträvar. Ord som "du vet" och "liksom" är mest tydligt när det gäller detta.

Självkänslan är, precis som självbilden, ingen fast företeelse, den varierar från generella till särskilda fall.
Ett "särskillt fall" kan exempelvis vara en person som allmänt sett tycks ha låg självkänsla, som är ganska tystlåten etc. men när det kommer till dennes specialämne, kanoter, då blommar självförtroendet och han/hon berättar livligt om kanoter, dess egenskaper och hur man ska handskas med dem. Kanske har ni stött på detta någon gång och höjt på ögonbrynen åt denna person, som annars brukar vara så tyst och tillbakadragen?

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden


Vad ska man säga...

Kanske låter uppgivet och kanske är det så. Just nu åtminstone. Allting är bara upp och ner, jag vet ingenting och kan inte göra någonting.

När den man bryr sig mest om i hela världen mår såhär,
när man själv står bredvid, utan att kunna göra något alls,
att känna maktlösheten ta över helt,
att inte veta vad man ska göra,
Då blöder mitt hjärta.

När sådant här händer,
när man vill så mycket,
när man vill hjälpa, krama, hålla om och trösta,
när allt man har och vill ge stöts bort,
då blöder mitt hjärta.

När ensamheten tar över,
när dag efter dag pacerar utan ett ända sms,
när alla magiskt fina minnen rullas upp, sekund för sekund, detalj för detalj,
när hjärtat svämmar över av oändlig kärlek och skriker efter den famn jag föralltid vill vara i,
när kärleken för tillfället inte är besvarad,
då blöder mitt hjärta.

När livet är förbannat orättvist,
när ens egna problem framstår som dammpartiklar i jämförelse med andras,
när man känner i hela kroppen att man är på fel ställe, men inte kan ta sig dit man vill vara,
när allt känns tomt och ensamt,
då blöder mitt hjärta.

Vänskap är bäst för oss just nu, det inser jag med.
Men vilken vänskap?

Jag hoppas för allt i världen inte det ska sluta såhär,
att vi hittar tillbaka till varandra en vacker dag,
som vänner, eller ännu hellre,
som världens finaste och lyckligaste kärlekspar.

Låt oss slippa den ofattbart långa, mörka och hemska läkningsprocess som i värsta fall kan vänta,
den process som innebär att komma över någon man vet att man kan dela hela livet tillsammans med,
en process som sliter hjärtat ur kroppen på en,
den process som innebär att gå vidare från den kärlek man vet att man alltid kommer älska, vad som än händer.

Min stora dröm här i livet är att vi en vacker dag hittar tillbaka till varandra, försiktigt smeker varandras fingertoppar, flätar samman fingrarna, ler ömt mot varandra och omfamnar varandra i en omfamning som aldrig, aldrig, tar slut. En dröm som ligger väldigt långt bort just nu, men som på intet sätt är omöjlig, för som sagt, ingen vet vad framtiden har att erbjuda. Det kan enbart tiden utvisa, men just nu är vänner bäst för oss, hur jobbigt det än känns.

I vilket fall så är nära och bra vänner tusen gånger bättre än detta som är nu, för såhär vill varken du eller jag ha det, det vet jag, och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi alltid kommer vara vänner om det inte blir mer än så, för jag vill aldrig någonsin förlora dig ur mitt liv.

"När ditt inre gråter, ditt liv känns tomt.
Människor sviker och allt gör ont.
Hjärtat plågas av varje slag.
När du aldrig tror att de ska bli dag.
När natten är mörk, frukta ej.
Du vet att jag finns här för att beskydda dig.
Livet är svårt och känns kallt,
men jag lovar,
jag offrar allt.
För att du inte ska gråta tårar av blod.
Detta kallas vänskap inte mod."
(© copyright M.Nilsson.)

Min ängel, mitt hjärta. Mitt älskade, älskade fina hjärta.

Mitt i allt kaos ska man ändå försöka hitta någon form av ljusglimt. Det är inte lätt och jag försöker gräva ner mig så mycket jag kan i träningen, så man slipper tänka för en stund, för träningen är det ända jag har och fungerar bra som avreageringsform. Imorgon ska vi i laget i alla fall hem till Jennifer efter träningen och umgås lite, inför Malmö nästa helg. På söndag blir det firande av lillkusin som fyller 14 idag och nästa vecka ska vi börja med ett grupparbete om myten speglar verkligheten i skolan. Vi ska sätta upp en liten pjäs och har ca 3 veckor på oss. Några vidare stora ljusglimtar är det väl kanske inte, men det lilla är bättre än inget alls.

Kurvan stiger än mer uppåt, åtminstone underhållsmässigt, här mot slutet, för här har vi en parodi av Bamse från Stockholm live, framförd av Hans-Åke Andersson. Farmor har öppnat rökfri krog. Riktigt kul :)


Stabil insats i Stockholm

Under tisdagen var det återigen dags för en omgång av Stockholmsserien, den serie Hammarby, IFAS, Brukarhuset och vi spelar en gång i månaden. Således var det även årets första serie och den inleddes mot Brukarhuset.

Vi hade pratat om hur vi skulle spela innan matchen, försöka med lite sekvenser, exempelvis pressa några skott på 4:or och sedan dra något skott på 5:an. Då har deras vänsterback, alltså vid deras vänsterstolpe, höger från vårt håll, flyttat in en bit i banan då vi har legat och pressat på 4:or. Han lämnar då sin stolpe helt ren. Åtminstone är det så det är tänkt att det ska fungera, men vi lyckades inte riktigt. Trots det var det jag som gjorde både matchens 1:a och 2:a mål, först ett rakt skott på deras högerstolpe, en 1:a, och så en diagonalare på deras vänsterstolpe, en 5:a.

Tyvärr lyckades vi inte hålla i, utan de kunde vända till 3-2 i halvlek, för att sedan dryga ut i andra halvlek och till slut vinna med 6-3 eller 7-3. Faktiskt har jag inte exakt koll på resultatet, jag som annars brukar ha sådan koll på just den biten. ;)

Efter matchen såg vi på när Jennifer och Louise spelade sin första match med Hammarby, mot IFAS. Jennifer spelade center och Louise vänsterback.
Jennifer vet vi ju vad hon går för, men Louise, som inte har spelat speciellt mycket, gjorde det grymt bra och gjorde några kanonräddningar enligt Pelle. Dock blev det förlust för dem med 12-4 eller något i den stilen.

Sedan var det dags för vår match mot dem, alltså mot Hammarby.
Första halvleken där var väl egentligen den ända som var mindre bra under kvällen. Kanske underskattade vi dem undermedvetet, eftersom både Jennifer och Louise spelade där, som vi ju vet hur de spelar, eftersom de är med i vårt lag i vanliga fall, men ska spela med just Hammarby i Malmö nästa helg, för att de ville ha ett rent damlag dit.

Vi spelade alldeles för mycket som individualister i första halvlek, vi spelade inte som ett lag och hade ingen tydlig plan över vad vi skulle göra. Hammarby ledde också med 3-2 i paus och t.o.m. Pelle sa att den halvleken inte var något att komma ihåg. Den kunde vi glömma och istället helt fokusera på andra halvlek, där vi spelade mycket, mycket bättre.

Försvaret var felfritt, vi släppte inte ett ända skott på hela halvleken, och jag såg till att vi kunde vända matchen och vinna med 6-3. Jag gjorde 3 eller rentav alla 4 mål, jag minns inte helt. Något mål gick in på Louise så klart, men hon var ändå fortsatt mycket bra och räddade faktiskt det mesta. Mer meriterande var det däremot att jag nätade på Sofia, som spelar i landslaget.

Efter en supermatch laddade vi så om för kvällens sista match, nu mot IFAS, som hade ett väldigt starkt lag kvällen till ära. Både Jossan, som också spelar i landslaget, och Hajdar var på plats, så det skulle bli en betydligt hårdare match än mot Hammarby.

Jonas, som var med oss upp, spelade litegrann i början av matchen. Det var första gången han höll i en goalball på ca 3 månader efter hans obehagliga händelse i november. Därefter har han haft träningsförbud i ca 2 månader, men nu var han återigen med och vi sa att han skulle få spela så mycket han orkade och han gjorde det faktiskt bra. Riktigt bra med tanke på förutsättningarna.

Jag byttes in där efter några minuter och spelade resterande del av matchen. Jonas bytte dock in en gång till, när Jakob mådde lite illa mot slutet.

Mot slutet ja. Där hade vi 4-2 och det återstod 10 sekunder, ungefär. Sekretariatet hade inte stenkoll på tiden de heller. IFAS gjorde ett byte och Hajdar kom in. Han sköt ett skott, som styrdes på mina ben, bakom Albin, som var center, och in i mål. Det var 1 av 2 mål jag släppte på hela kvällen. Det andra var mot Brukarhuset, där jag släppte min stolpe lite för mycket.

4-3 var det i alla fall, vi hade bollen och mindre än 10 sekunder återstod. Vad händer då? Jo, Albin gör "long ball" för första gången i sitt liv, d.v.s. att bollen studsar innan vår kastzon är slut och slår inte i marken innan deras kastzon. Den går alltså över de 2 neutrala zonerna utan att nudda golvet. Kolla på klippet nedan så förstår ni kanske bättre.
Dömd straff för IFAS i vilket fall. Hajdar lade även den om jag inte misstar mig och gjorde mål, 4-4. Det var det sista som hände i matchen och vi tappade alltså 4-2 till 4-4 på de sista 10 sekunderna. Riktigt surt, men totalt sätt tycker jag ändå vi gör en kanonmatch. Hela kvällen, utom första halvlek mot Hammarby, blir godkänd och det känns bra inför Malmö nästa helg, där jag än så länge vet att vi ska möta ett lag som heter Hammerfall, ett annat som heter Goalball UK2 och IFAS Power, som de heter under turneringar. De har även IFAS Ladies på damsidan och IFAS Dynamites på herrsidan. Power spelar i breddklassen, precis som vi.

Innan vi åkte hemåt pratade vi lite med Jörgen och Florim, som var på visit i huvudstaden för att träna med Niklas, Magnus, Piotr och Micke efter det mindre lyckade resultatet i Finland förra helgen.

Utöver gårdagen så tycker jag träningen flyter på hyfsat bra. Tyvärr blev det ingen styrka i måndags eftersom Martin hade en uppsats han var tvungen att fixa med denna veckan. Då fick jag ta en alternativ lösning och hoppa hopprep istället. Lite konditionsträning är aldrig fel. Kallt var det dock, svinkallt.
Nytt rekord blev det hursomhelst, 1603 hopp och faktum är att det inte är så jobbigt som det låter. Det blir jobbigt till en viss gräns, sedan kör man bara på, precis som jag gjorde när vi paddlade 1,5 mil med idrott B förra hösten. Det blir jobbigt i början, men efter ett tag kör man bara på.

Nu ikväll blev det ännu ett konditionspass, 6x2min fick det bli med tanke på gårdagens matchspel. Det kändes helt okej, men jag kände att benen inte riktigt hängde med. dessutom kände jag faktiskt lite i benhinnorna, precis som förra veckan, trots löparskor. Inte bra. Jag funderar på hur man bäst ska stärka fotlederna, för mina är väldigt smala. Det kan bero på det. Så jag ska höra med Fredrik, landslagets egen naprapat som jag ännu aldrig har träffat, om han har några idéer om hur och vad man ska göra.

Vi avslutar med Sveriges match mot Finland i Pajulahti games förra helgen, den match som Finland till slut vann med 16-

8. Orkar ni titta på hela får ni gärna göra det, men matchen börjar efter ca 4 minuter av klippet. Dessförinnan är det spelarpresentation. Sverige spelade med följande uppställning:
1, Fatmir Seremeti
2, Magnus Rendahl
3, Stefan Gahne
4, Niklas Hultkvist
5, Albin Correia
9, Piotr Lawniczak.


RSS 2.0