Nya målen äntligen på plats!

Först och främst ska jag säga att jag hade fel. Förra inlägget blev inte det sista på den här gamla hederliga HP-datorn, som jag skrev då. Jag sitter nämligen fortfarande vid den. Orsak? Uppsatsen är inte helt klar än. Eller ja, själva uppsatsen är klar, deadline var i söndags, men jag har inte gjort något åt den kritik jag har fått på den ännu. så det ska fixas till, lite ändringar av källor, fixa till lite nya stycken, dubbelkolla alla länkar osv osv.

Därefter ska jag gå över helt till nya datorn, som jag dock redan har börjat använda lite smått. Främst till att uppdatera hemsidan. Den har ju legat nere hela våren p.g.a. att jag inte har kommit åt redigeraren och idrottonline inte har kunnat hjälpa mig med problemet, eftersom det tydligen ser precis likadant ut visuellt sett som det alltid har gjort. Med Jaws (skärmläsaren) har det dock inte gjort det. Med nya datorn och en nyare version av Jaws kommer jag dock åt den igen. Dock var det inte så felfritt som jag trodde att det skulle vara. I Explorer kom jag nämligen inte åt ramen där man väljer om man vill skapa en ny sida, kopiera, klistra in etc. i editorn, vilket gjorde att jag ändå inte kunde skriva. I Crome kom jag åt den ramen, men då kom jag inte åt ramen där man skriver själva texten. Det slutade med att jag fick skriva det jag skulle skriva här på blogg.se, kopiera HTML-koden och klistra in den i editorn på hemsidan. Rörigt va? Det funkar i alla fall, bortsett från att inläggen ser jättekonstiga ut i Crome. Jag funderar på om det kan vara HTML-kodningen för ny rad, <br />, som inte fungerar i Crome. Jag ska testa och se, men här har ni i vilket fall hemsidan, som är rejält uppdaterad nu sedan senast jag länkade till den.

Det var dock inte det det här inlägget skulle handla om. Eller ja, delvis har det ju med det att göra, men våra nya mål är nu äntligen på plats! Det känns smått overkligt, för oj vilken röra det blev av hela den historien.

Det började med att kommunen beviljade pengar till nya mål. Det var drygt ett år sedan nu. De skulle komma upp till höstsäsongen 2011 drog igång i augusti.

Väl framme i augusti fanns inga mål på plats. Anledningen var att några bomar hängde i vägen i taket på hallen, vilket gjorde att målen inte fick plats. De hissas ju nämligen ner från taket med hjälp av hissanordningar.

Bomarna ville de ansvariga för hallen inte flytta på, så det hela ledde till att vi slutligen fick byta hall, för att kanske få upp målen i den nya hallen. Då var det dock basketkorgar som hängde i vägen och som de ansvariga för den hallen inte ville flytta på.

Till slut gav de ändå med sig och hallen godkändes för att få och kunna sätta upp målen, men när de väl skulle monteras, runt jul i vintras, nej, då höll tydligen inte väggen i hallen för de tunga konstruktionerna och där har vi stått hela våren. Ingen har velat ta ansvar. Kommunen, som vi trodde var skyldiga, visade sig vara helt oskyldiga och istället lika förtvivlade som vi över att målen inte kom på plats. Leverantören av målen ville ju självklart inte lägga ut pengar för att förstärka en vägg och bolaget som äger byggnaden ville inte heller de betala.

Till slut föll bitarna trots allt på plats, väggen förstärktes, målen monterades och elen drogs.

Vi trodde knappt våra ögon, jag, Albin, Louise och Jakob, när målen plötsligt hängde där en träning. Träningen var utan Linda, då hon hade blivit tvungen att jobba, så hon fick reda på det via sms och blev helt exalterad.

Elen var då dock inte dragen, men två veckor senare var allt klart och en nästintill salig stämning infann sig när målen sakta men säkert hissades ner från taket, nådde marken och var redo att användas.

Under året som har gått, + tiden innan det, har vi använt oss av mål som har stått längst in i ett förråd. Vi har fått plocka ut dem, skruva ihop delarna, som knappt gick att skruva ihop mot slutet, bära bänkar och ställa dem på målen, så att de inte skulle flytta sig allt för mycket när man stötte mot dem, innan varje träning. Samma sak efter varje träning. Då bars bänkarna bort, målen skruvades isär och stuvades in, längst in i förrådet.

Att två landslagsspelare, jag och Albin, har tvingats spela med dessa rangelhögar till mål i över ett år, det är inte acceptabelt. Hade det varit någon annan idrott, handboll, innebandy, fotboll eller hockey, då hade det blivit världens mediapådrag. Tänk er att landslagsspelare i handboll skulle träna, men att målen knappt satt ihop eller rentav saknades. Det skulle ju bli skandal, men här har det inte skrivits en enda rad om det.

Nu är de hursomhelst på plats och det är huvudsaken och man märkte skillnad direkt. Vi har en precisionsövning, där laget tävlar just som ett lag. Planen är indelad i zoner, 1-5 och spelare 1 säger ett nummer där h*n vill skjuta. Träffar h*n får laget ett poäng. Det gäller att träffa alla fem zoner på rad. Gör man inte det får man börja om på noll. Med de gamla målen hade vi aldrig klarat hela utmaningen. Nu klarade vi den två gånger på en och samma träning! Så det är en enorm skillnad! Läs mer på hemsidan, där det också finns en bild på målen.

Vill ni föresten läsa mer om oss eller se vad som händer mer i realtid så har ni vår facebooksida här. :)

Sedan senast har värmen kommit på allvar. Äntligen får man väl ändå säga, efter den oerhört trista april och första halvan av maj. Förra veckan var det ruskigt varmt och det blev en hel del timmar ute på altanen, med antingen musik eller band i öronen. Jag håller ju nämligen på att digitalisera alla mina drygt 250 kassettband med, ja, vad ska man kalla det, ljuddagbok, jag har spelat in sedan 2002. Jag började digitalisera i somras och är nu framme på år 2006. Vi var precis i Idre, vilket var första gången jag åkte skidor efter att min syn blev sämre 2003. Det blev gröna och blåa backar hela veckan. Det är lite skillnad nu, när den sista synresten, som jag ändå hade då 2006, är borta, men där jag ändå åker svart och rött nu. Det går framåt! En annan kul grej var att jag då sa att mamma hade sagt att de som bodde i stugan under oss och som också var med på Idreresan med SRF, var Ericas, en tjej i min dåvarande klass, kusiner. Kan ni gissa vem det var? Nej, klart ni inte kan, men det var ingen annan än älsklingen. Vem kunde tro det då, att vi om sex år skulle vara världens lyckligaste? Då kände vi inte ens varandra, hade bara träffats någon gång tidigare, men aldrig pratat med varandra. Knappt ett år senare, 2007, skulle vi börja i samma goalballag, men inte heller då prata med varandra. Det är fascinerande vad relationer kan förändras med tiden, både åt det positiva och negativa hållet. Jag hoppas dock, av hela mitt hjärta, att vår relation aldrig går åt det negativa hållet, för jag vill alltid, alltid, vara nära den tjejen, min finaste och vackraste sol. <3

Värmen blev dock kortvarig, för nu har betydligt kyligare vindar dragit in över oss igen, även om det fortfarande är relativt skönt. Det är dock inte så skönt som det var förra veckan och i helgen, när mamma, mormor och jag var i stugan och jag låg och stekte på bryggan i stort sett hela söndagen. Jag tog dessutom årets första dopp! Nästan två månader tidigare än förra året, när gångerna jag badade utomhus går att räkna på ena handens fingrar. Detta måste nästan vara någon form av rekord för min del...

Vi avslutar också i sommarens tecken, för imorgon är det ju faktiskt juni. Tiden går så galet snabbt och halva 2012 har snart gått. Här är i alla fall två potentiella sommarhits, låtar som spelas väldigt mycket just nu och som jag inte brukar lyssna på annars, men båda dessa är bra. Panetoz med Dansa pausa och Alina Devecerski med Flytta på dig. Riktigt bra båda två tycker jag!




Vi blir att räkna med

Under veckan som var blev det mycket matchspel. Ovanligt mycket, men först var det ett styrkepass som väntade under måndagen. Eller d.v.s. det skulle ha varit ett styrkepass, men jag vaknade tidigt och tog tag i uppsatsen, efter ca två veckor utan att ha gjort något alls. Tyvärr tog jag tag i den lite för mycket, så jag fastnade där framför datorn och glömde beställa färdtjänst. När jag väl kom på det var det för sent att boka till den tiden då jag ville åka, så vi fick ställa in styrkepasset den dagen. Ser man det positiva fick jag i alla fall mycket gjort med uppsatsen, som ju faktiskt i princip är det sista jag ska göra nu innan sommaren. Härligt!

Under tisdagen väntade säsongens sista omgång av Stockholmsserien, vilket jag också nämnde i senaste inlägget.
Det var jag, Jennifer, Albin och Louise som åkte upp, med Annika som coach, igen. Linda var återigen tvungen att jobba, men Annika borde ha en eloge eller något för att hon tar på sig att åka upp med oss sådär över en eftermiddag, bara för att vi ska få spela några matcher. Vi kommer hem runt tolv, men nu var det vägarbete i södergående riktning av Söderleden, så vi var inte hemma förrän halv två. Annika skulle upp ca fyra timmar senare. Det är stort tycker jag.

I alla fall inledde vi mot IFAS, precis som förra gången. Jag tror faktiskt det var exakt samma spelschema som senast. Vi inledde mot IFAS, sedan var det två matcher emellan och så hade vi två matcher i rad, först mot Hammarby och sedan mot Brukarhuset.

Första halvlek var inte alls bra. Jag fick inte till något alls och drog på mig flera high ball. Varken tekniken eller kraften i skotten fungerade. Försvaret var inte heller något att hänga i julgranen, men vi bet oss ändå fast och låg bara några mål bakom i halvtid.

Även andra halvlek var ganska jämn, mycket straffar från både oss och dem, och vi lyckades faktiskt få in hela tolv mål, vilket är riktigt, riktigt bra för att vara vi. Gör man tolv mål ska man dock vinna. Tyvärr var försvaret under all kritik i den matchen och vi förlorade med 12-17. Att släppa in 17 mål i en match är inte acceptabelt någonstans och det visar att det finns mycket att fila vidare på även där. Vi måste höja vår lägstanivå betydligt.

Åter till resultatet, som vi kan jämföra med senast, då vi blev gamade med 6-16. Vi gör alltså dubbelt så många mål, men fortsätter att släppa in mycket mål mot dem.

Andra matchen var som sagt mot Hammarby och här tog vi komandot redan från start. Vi tog ledningen och höll ledningen i princip hela matchen, enda tills de lyckades vända till 7-6. Jag kunde dock kvitera på straff, men då inträffade den något oturliga situationen när Albin, som hade bytts ut en stund tidigare, byttes in igen. Anledningen till att han byttes ut var att han började känna sig lite yrslig, men väl ute på bänken kändes det bättre. Direkt när han kom in på planen igen kändes det dock värre igen och vi tog en timeout. Därefter gjorde vi ett byte, för Albin höll på att få ett EP-anfall. Det var vårt fjärde byte enligt domarna. Det finns en regel som säger att man bara får göra tre byten/match. Så Albin fick inte byta, men han kunde ju givetvis inte spela mer. Jag minns att jag stod bak vid målet och så gick han förbi mig och skulle ut från planen till vänster. Jag frågade var han skulle, men jag fick bara lite mummel till svar. Det kom han inte alls ihåg sen efteråt sa han.

Nej, det var som sagt ett fjärde byte enligt domarna, vilket det är straff för. Den förvaltade Hammarby väl och kunde därför vinna matchen med 8-7. Hade vi däremot sagt "medical substitution" och inte bara "substitution" (byte) hade allt varit i sin ordning och vi hade sluppit straff. Så vi förlorade matchen p.g.a. ett ord som vi missade...

Det känns givetvis skapligt surt och jag tror alla i laget var påverkade av det i sista matchen, direkt efteråt, mot Brukarhuset. Energin och skärpan fanns liksom inte där och vi blev gamade med 1-11. Inget att säga om det. En dålig insats, helt klart.

Totalt sett gjorde vi ändå 20 mål. Förra gången gjorde vi 18. Det är alltså något bättre än senast. Dock tycker jag känslan var bra mycket bättre än vad målen visar. Bara två måls skillnad är inte så mycket, men jag tycker offensiven kändes mycket bättre än senast.
Defensivt släpper vi nu in 36 mål. Det är fyra fler än senast, då vi släppte in 32. Defensiven, som annars brukar vara vårt starkare kort, men inte denna kväll. Det var ingen av våra bättre insatser defensivt, men tack vare en relativt stark offensiv, för att vara vi, så blir matcherna ändå ganska jämna, bortsett från sista matchen då.

Dagen efter, under onsdagen, var det dags för ett intervallpass. Eftersom jag inte hade med mig några löparskor gjordes hela passet på cykel. 3x3+3x2min stod på schemat och jag tycker ändå det var ett relativt okej pass.

Torsdagen bjöd på ett styrkepass i form av styrka fyra. Ett bra pass, där jag fick till flera höjningar. Inga stora höjningar, men ändå höjningar. Från 31 till 32,5kg på överstöt fram, från 28,5 till 30kg på överstöt bak och så var jag dessutom uppe och nosade på 20kg i hantelryck med rotation. Det var dock lite tungt, men det tar jag snart!

Fredagen var tänkt att bli en vilodag, men så blev det inte. Jag, Jennifer, Albin och Louise skulle nämligen ner till Malmö framåt kvällen, för lite matchspel i Danmarksserien under lördagen. Tågtiden passade dock väldigt illa med färdtjänsttiderna, så därför fick det bli ett intervallpass innan tågresan. Även detta pass gjordes helt på cykel och var helt okej, inget som stack ut direkt.

Tågresan ner till Skåneland var varm, men gick bra. En natt på Ibis väntade därefter, innan det var dags att bege sig till hallen för fyra matcher under dagen. Vi inledde med match mot FIFH, därefter dubbelmöte med Danmark och avslutning mot FIFH igen.

Matcherna spelades enligt den gamla tiden, 2x10min, istället för 2x12min, som det numera är och FIFH kunde kanske inte riktigt ställa upp med ett toppat breddlag mot oss. Sara, Steve och Robin gjorde dock sitt bästa, men vi ledde med 6-0 efter första halvlek och fortsatte att ånga på i andra. 16-4 slutade matchen och det var inget snack om saken. Några skitmål släppte vi in, men Albin och Jennifer gjorde sitt med offensiven och det räckte mer än väl. Jag gjorde inte ett enda mål, men var nära på att göra 7-0 precis innan halvtid, men det dömdes bort, för slutsignalen hade hunnit gå.

Danmark stod för betydligt tuffare motstånd. Som regerande europamästare från i höstas vore det konstigt annars.
Det var dock vi som tog ledningen, både med 1-0 och 2-0, om jag inte minns fel. Danskorna kunde dock vända till 3-2, men vi svarade igen och såg till att det var 3-3 i halvtid.
I andra halvlek orkade vi inte riktigt hålla försvaret uppe och danskorna kunde vinna halvleken med 5-2 och matchen med 8-5.

Vi fick dock snabbt chansen att revanschera oss, då returmötet väntade direkt efter lunch på Kniv & gaffel inne på Mobilia.

Här var det dock danskorna som öppnade matchen bäst och ledde med 3-0 i halvtid. De ledde sedan hela matchen, men vi bet oss fast och vann faktiskt andra halvlek med 6-5. Det räckte dock inte, danskorna vann på nytt, nu med 8-6.

Sista matchen innan tåget rullade hem mot Östergötland igen var återigen mot FIFH. Steve hade nu ersatts av Rep (Per), men det hjälpte inte. Efter en rejäl trötthetskänsla mot slutet av matchen mot Danmark vilade jag i första halvlek, men Jennifer, Albin och Louise gjorde det bra där inne på planen och vi ledde i halvtid. Det greppet släppte vi aldrig och vi kunde även denna gång vinna enkelt, nu med 13-4. Jag fick dessutom göra mina första mål för dagen, två till antalet.

Vi gör här alltså hela 40 mål. Det är ruskigt bra för att vara vi! Samtidigt släpper vi in 24 och slutar därmed alltså på en total målskillnad av +16. Inte illa! Bryter man ner det i halvlekar så ser man att vi vinner 5/8 halvlekar under dagen, spelar lika i en och förlorar två. Tycker inte annat än att vi kan vara nöjda med helgen, även om FIFH som sagt kanske inte kunde ställa upp med toppat breddlag då t.ex. Dzenan var med elitlaget i Litauen under helgen, där det blev seger för Mighty ducks, FIFH:s elitlag, efter 8-2 mot Tjeckien i finalen.

Litauen är annars en av destinationerna för landslaget inom den närmsta månaden. Nästa helg väntar först turnering i Slovenien, dit nio lag är anmälda. Sverige, Kanada, Tyskland, Irak och Ungern utgör en grupp, medan hemmanationen Slovenien, Iran, Algeriet och Finland utgör den andra gruppen. Veckan efter är det turnering i Belgien och på min födelsedag i juni åker vi österut, till Litauen, för att bara några dagar efter hemkomst åka söderut, till Spanien. Det märks att Paralympics närmar sig!

När Landslaget åker till Spanien, dit jag troligen inte kommer åka med, är jag dock redan där. Jag och älsklingen åker nämligen dit 26 juni och kommer inte hem förrän 10 juli. Hennes mormor och morfar har hus där nere och jag tror det kommer bli jättehärligt! På Spaniens fastland har jag aldrig tidigare varit, men vi var på Kanarieöarna när pappa fyllde 50 för drygt åtta år sedan nu. Det var en fin semester, mitt i smällkalla vintern här hemma, men detta kommer bli minst lika fint. För vad slår egentligen en solsemester tillsammans med den man älskar mer än allt på jorden? :)

Uppsatsen jag nämde där i början är nu straxt klar. Deadline är på söndag, men jag kommer vara klar betydligt innan det. Jag ska bara lägga till en liten del i min egna reflektion, fixa layout med rubriker, sidnummer, innehållsförteckning osv. och skriva en sammanfattning av arbetet. Sedan är det klart och då har nog dessutom den här datorn räknat sina dagar. Torbjörn från Syncentralen var nämligen här tidigare idag och installerade Jaws, skärmläsaren, på den nya datorn jag köpte för ett tag sedan. Den är nu alltså färdig att använda, men jag tänker att jag skriver klart uppsatsen och det som ska göras med den på den här gamla datorn, innan jag övergår till den nya. Tänk vilken härlig känsla det blir att skriva på ett helt nytt tangentbord, dra handen över det rena magnesiumchassit och känna dess lätta vikt. Fixa allt som ska fixas med program, installationer osv. för att sedan komma igång på allvar. Härligt!

Jag har i flera veckor nu tittat på Blocket efter tänkbara lägenheter under sommaren. Det finns hur mycket som helst och oftast är det folk som ska jobba på annan ort under sommaren som hyr ut. Jag letar ju boende inne i stan och hoppas få något så snart som möjligt och då tänkte jag att det kanske kunde vara bra att "testflytta", eller vad man ska säga, lite under sommaren, för att se lite hur det fungerar och så. Jag hittade en lägenhet på Barnhemsgatan för ett tag sedan, 43 kvm och en hyra på 3800kr/mån. Inte helt fel!

Den var dock tyvärr redan uthyrd. Det var också en jag hittade i Vasastan, som annars brukar vara ett ganska dyrt område. Här låg hyran dock bara på 2200kr/mån och lägenheten var på 35 kvm om jag inte minns fel. Helt otroligt!

Tyvärr var den som sagt såld, men jag gav mig inte, utan letade vidare. Igår hittade jag en stor etta på Storgatan, samma gata som gymmet, i princip mitt i stan, med en hyra på 4500kr/mån. Hon som hyrde ut sa att en annan tjej skulle komma förbi och kolla på den, men jag hade turen på min sida och den där tjejen hade ordnat boende på annat håll. Dessutom kunde hon tänka sig att dra av 500kr på hyran, ner till 4000kr, för att hon ville bli av med den och jag verkade "vättig". Hade det varit i höst hade det varit givet. 4000kr/mån med ett såpass bra läge som Storgatan ändå är är det inte alls farligt och det hade varit perfekt. Nu kommer jag ju dock vara borta en del i sommar, Spanien två veckor och så stugan utöver det, så ca 12 000 för en lägenhet i knappt tre månader, som jag inte kommer vara i överdrivet mycket, är ändå lite pengar, så tyvärr sa jag att hon inte behövde hålla den längre, om det fanns andra intresserade. Med andra ord har jag i princip sagt att jag kommer bo hemma även i sommar. Annars hade jag tagit den här. För, som sagt, det var ett riktigtr bra erbjudande...

Maj månad har inte bjudit på något vidare bra väder, förutom första veckan, då det var riktigt fint ute och jag skippade uppsatsen för att istället sola lite ute på altanen. Vi avslutar ändå det här sista inlägget jag skriver på den här gamla hederliga HP-datorn med en sommarlåt, Plaza med låten Mi kasa es tu kasa. Riktiga sommarfeelings över den! Hoppas det funkar! ;)


Intervallerna fortsätter att gå riktigt bra

Senast jag skrev om styrkan och intervallerna, ja, om goalball över huvud taget, var precis efter SM, för ganska exakt tre veckor sedan nu. Under de tre veckorna har det hänt en hel del. Intervallerna fortsätter att gå riktigt bra. Som jag skrev då hade jag slagit rekord efter rekord och var då uppe på 17,1km/h som högst på en 2min intervall. Nästa steg var att jämna ut kurvan litegrann och det har jag nu också gjort. Senast förra veckan startade jag på 15,2km/h och avslutade i fantastiska 18km/h! Med andra ord håller sig höjningen alltjämt runt 3km/h/intervall, men hastigheten har trots det ökat med ca 1km/h sedan senast, för tre veckor sedan. Det är bra!

Något som dock inte är bra är mina ben, vilka är den direkta orsaken till att jag inte kan köra hela intervallpassen på löpband. Majoriteten av alla intervaller under ett pass avverkas fortfarande på cykel, och det har känts riktigt segt nu på senaste. Jag får inte upp några vidare pulsvärden alls. Ändå känns det som jag kör på som tusan, men det räcker liksom inte. De få intervaller det blir på löpbandet går dock, som sagt, riktigt bra och jag behöver väl inte ens nämna att jag föredrar löpintervaller framför cykelintervaller? De ger betydligt mer, det blir en helt annan belastning, en helt annan rörelse, när man springer jämt mot när man cyklar.

Det är dock så mycket, ca 2-4min/pass, mina ben klarar av under ett pass. Sedan gör det ont. Det är dock, mycket, mycket bättre än vad det var för ungefär ett år sedan. Då minns jag att jag kollade på hockey-VM och lade ena benet över det andra där jag satt. Det gick inte. Vänstra smalbenet vilade då mot högra låret, men det gjorde så ont att jag fick ta bort det. Det var, och är, alltså benhinnorna jag har problem med. Åtminstone tror jag det och snart vet jag väl säkert, för jag har pratat med Fredrik, vår naprapat i landslaget, och han ska kolla på det så snart vi har bestämt något. Numera känns det dock inte så mycket just under själva intervallpasset, nu är det mer efteråt det gör ont. Som förra veckan, efter senaste intervallpasset, när jag hade kört 1x2+2x1min på löpbandet. Då kände jag ingenting och det kändes riktigt bra. Under fredagens skott/teknikpass började det dock göra riktigt ont. Jag stördes påtagligt av det och fick t.o.m. vila en stund för att kunna fortsätta. Inte bra alls.

Samma sak var det förra helgen, då det var landslagsläger i Stockholm och gubbängshallen. Under söndagen, då uppvärmningen och känslan innan förmiddagens pass var riktigt bra, men där jag inte alls fick till det. Dessutom hindrades jag av benet, vilket gjorde att jag fick kliva av och vila en stund för att sedan kunna fortsätta.

Nej, hela dagen var dålig. Det att jämföra med lördagen, som i princip var raka motsatsen. Då gick det riktigt, riktigt bra och jag fick både spela back, som vanligt, men även kliva upp och spela center med Fatmir och Piotr som backar. Jag är lite långsam ut med armarna ibland, men annars tycker jag att det gick helt okej. Piotr och jag pratade lite om när jag ska och inte ska prata i halvtid och i andra halvlek gick även det mycket bättre och jag hittade balansen i kommunikationen på ett bättre sätt. Som back släppte jag bara in ett mål på hela dagen och gjorde hela sju. Det får anses som riktigt bra från min sida numera. När vi startade upp laget, i augusti 2008, var jag lagets stora skytt, men nu vetitusan. Albin gör betydligt fler mål än mig, så också Jennifer, även om jag kanske har bättre tryck i mina skott. Jag får dock inte till vinklarna och skotten går ofta rakt på och då gör man inga mål i goalball.

Åter till helgens träningar och lördagen, som till skillnad från fredagen gick relativt bra. Vi fick träna utan tränare, eftersom att Linda hade blivit inkallad av jobbet under lördagen, men det gick ganska bra det med. Det tog dock lite tid innan, eftersom Louise hade tappat bort nyckeltaggen till hallen som hon fick av Linda under fredagen. Vi fick därför ringa ett nummer som satt på dörren och låta något vaktbolag komma och öppna dörren för 200kr. Därefter slogs vi av det fantastiska i att målen äntligen, äntligen, efter ca ett år, är på plats! De hängde där i taket när vi kom in och vi bara stod och tittade. Eller ja, de som kunde tittade. Tyvärr var elen inte dragen än, så vi kunde inte hissa ner dem och använda dem, men förhoppningsvis var det sista gången vi drog fram alla måldelar längst in i förådet, skruvade ihop dem före träningen, skruvade isär allt efter träningen och stuvade in allt i förådet igen. Satan så gött det ska bli att slippa de där rangelhögarna till mål!

Blickar vi framåt en snabbis så kan vi konstatera att det händer en del framöver också. För landslagets del är det turnering i Slovenien om två veckor och i Belgien om tre, efter turneringen i Polen i helgen, där vi slutade femma, trots 3/4 segrar. Det drar ihop sig inför London och uppladdningen kan nu börja på allvar. Jag är dock inte uttagen i någon av de turneringarna såhär långt.

Med klubblaget väntar spel i Malmö nu till helgen. Det är Danmarksserien, som spelas på liknande sätt som Stockholmsserien, som vi föresten ska på imorgon. Säsongens sista Stockholmsserie. I Malmö kommer vi hursomhelst att möta FIFH:s breddlag, samt ett lag från Danmark. Vi åker tåg ner på fredag, spelar på lördag och åker sedan hem igen. Imorgon åker vi upp till Stockholm, spelar tre matcher som vanligt och åker sedan hem igen. Inte nog med det, till sommaren och hösten planeras just nu en Sverigeserie för alla breddlag. Elitlagen får ofta mycket matchspel ändå, men breddlagen har inte många turneringar varje år och för att de (vi) nu ska få mer matchspel planeras nu Sverigeserien. Det kommer vara en gång här i Linköping, en gång i Stockholm och en gång i Malmö till att börja med. Sedan får vi se vad som händer efter det. Det inleds i vilket fall här i Linköping och det mina damer och herrar, det blir den första tävlingen i goalball som någonsin hålls i Linköping, i alla fall sedan vårt lag uppfanns. Kul!

Innan vi går vidare till annat än träningen ska vi notera att jag idag återigen gjorde en tabbe när det gäller färdtjänsten. Jag vaknade runt 05:00, precis som jag har gjort i drygt en vecka nu, och satte mig några timmar senare vid datorn och tog äntligen tag i min uppsats, som ska vara inne om knappt två veckor och som jag inte har gjort något alls på den senaste veckan. Nu försjönk jag dock rejält. Tyvärr så rejält att jag glömde att beställa färdtjänst. När jag väl ringde var det för sent för att boka den tid jag ville ha, så tyvärr blev det ingen träning idag. Uppsatsskrivandet gick dock bra och jag har kommit en bra bit på vägen.

Gällande mina sömnsvårigheter kan det kanske vara någon form av omvänd stress. Istället för att bli stressad över att inte hinna med det man ska göra, att tiden inte räcker till, blir jag stressad över att inte göra något alls, att jag inte tar tag i saker och ting och skjuter upp dem. Som uppsatsen nu. Den har jag skjutit upp i över en vecka, men nu har jag äntligen tagit tag i den. Då återstår det att se om jag sover bättre, eller om jag fortsätter att vakna runt 05:00. Kanske håller jag på att bli gammal? Det är en annan teori, för äldre brukar ju ofta vakna tidigt och inte behöva så många timmars sömn. En sak är i alla fall klar och det är att det är en svartvit kontrast jämt mot hur det var när jag var 15-20 år, vilket i sig bara är några år sedan. Då sov jag utan problem till 12-1 och tyckte det var tidigt att vakna 10. Nu sover jag normalt till 8-9 och 10 är ganska sent. Ja, vad säger man, tiderna förändras.

Backar vi bandet till Valborg så blev det en mysig kväll i år, tillsammans med älsklingen här hemma. Förra året var ju jag och Jocke ute på Östersjön och kryssade till Åland om jag inte minns fel, och flera år innan det har jag bara suttit hemma, ensam. När jag var mindre var vi dock alltid med kusinerna på pappas sida, umgicks, tittade på motorcykelkortegen och gick upp till elden och fyrverkerierna. Numera tycker jag dock det känns smått onödigt att gå genom halva stan för att titta på motorcyklar jag ändå inte ser och sedan fortsätta genom den andra halvan av stan för att se en eld jag inte ser och titta på fina fyrverkerier jag bara hör smällarna av. Ovärt om ni frågar mig. Därför var jag och hjärtat mitt här hemma hela kvällen, mös, åt lite, mös lite till, pratade och mös ytterligare lite mer. Så fint. Varje stund, varje ögonblick, tillsammans med den tjejen är helt magiskt så underbart, som en saga, som världens finaste och vackraste saga, fast på riktigt. Min älskade fina solstråle <3

Våren har nu äntligen kommit på allvar även den. Efter en april som i stort sätt var som en extra oktober har det nu i ca en vecka varit riktigt skönt. Nu är det lite svalare igen, men i slutet av förra veckan kunde man utan problem sitta och steka på altanen i shorts och T-shirt, vilket jag så klart också gjorde. Egentligen borde jag då ha tagit tag i uppsatsen, men den fick vänta. När det var så fint väder gällde det att passa på. Riktigt skönt och härligt! Även fast det är lite svalare nu är det ändå inte kallt. Jag och Shep var ute och rengjorde hela altanräcket nu så att vi ska kunna måla det, och man behövde inte jacka. Dock var det skönt att komma in i värmen igen.

Vi avslutar med en riktig kanonlåt jag hörde första gången förra veckan, efter att ha sett den på Neradios Topp 20. Jag sökte upp den på Youtube och fastnade direkt för refrängen. Lyssna!


Förhållanden

Då var det ny vecka, ny månad, nya möjligheter! En väldigt positiv inledning där av detta första inlägg i maj 2012, men det är inte alls konstigt, för det ser ut att bli en fin dag. Det blev det också. En riktigt fin och varm dag, där jag både har solat och ätit på altanen. Skrev nämligen det här imorse. April, som annars kändes mer som oktober än just april, fick också en finfin avslutning med riktigt skönt väder i helgen som var och faktiskt även under Valborg igår. Det var länge sedan det var så varmt på Valborg. Shorts och T-shirt kunde man ha ute, men tyvärr sov jag bort halva dagen hemma hos älsklingen, sov till 13:30. Vet inte när jag sov så länge senast, men det var bra länge sedan. Ändå hade vi gått och lagt oss 21:00 i söndags, så brist på sömn var det ju knappast. Kanske är det också därför jag nu sitter uppe vid den här tidpunkten, medan hjärtat mitt ligger och sover så fint i min säng. Kärleken är bra fin. Låg och tänkte på det förut innan jag gick upp. Detta är mitt tredje förhållande och förhoppningsvis det sista. Den tjejen vill jag nämligen alltid, alltid, vara nära, för det finns ingen i hela världen som är så fantastiskt underbar som hon. Mitt eviga vackra hjärta.

Mina två andra förhållanden har varit distansförhållanden, båda två i Göteborg. Det finns en kommunikativ aspekt av det hela, som säger att man ofta tyr sig till och dras till människor som på ett eller annat sätt liknar människor man tidigare mött och tyckt väldigt mycket om. Kanske spelade den aspekten in litegrann på när jag först lärde känna A, min andra flickvän. En av de finaste personer jag någonsin har träffat och en person jag länge trodde jag skulle komma att dela hela livet tillsammans med, trots att själva förhållandet inte blev så långt. Den historien har jag skrivit om flera gånger tidigare och när man läser vad jag skrev såhär i efterhand så är det faktiskt riktigt, riktigt bra skrivet. Läs bara det här och se själva.

Historien kommer hursomhelst föralltid vara lika glasklart tydlig för mig, för det är några av de absolut finaste månaderna av mitt liv, på samma sätt som månaderna, alla helger och stunder jag och hjärtat hade tillsammans i höstas, när allt var nytt och lite extra fint, alltid kommer finnas längst in i mitt hjärta.

Jag träffade A genom en kommentar jag lämnade på en annan blogg. Minns inte ens vad det var för blogg, men hon tyckte det var en klok och fin kommentar, så hon gick in och sa det till mig här på min blogg. Det var startskottet för några veckors bloggkonverserande, innan vi övergick till msn och därefter bytte mobilnummer, varefter messen fullständigt regnade in under hela våren. Mina känslor för henne växte ganska snabbt, men jag ville absolut inte gå för snabbt fram, men drygt två månader efter att jag erkänt min kärlek för henne sa hon för allra första gången att hon älskade mig. Också det är en milstolpe i historien, kvällen den 20 maj 2010.

Där och då blev vi inoffisiellt ett par, men det skulle dröja enda till 11 augusti innan vi kunde träffas och offisiellt bli ett par. Ett av de klart finaste och mest känslosamma dygnen i mitt liv. Man möter många personer som sätter mer eller mindre djupa avtryck i ens liv genom detsamma, men jag vågar nog säga att A är en av de som har satt djupast avtryck i min själ så här långt. Detta tillsammans med J, om än kanske inte riktigt på samma sätt.

Två gånger därefter hann vi träffas innan det ofattbara inträffade. Det ofattbara, som jag än idag inte förstår hur det kunde hända, vi som var så lyckliga tillsammans. 26 oktober 2010 var det.

Vintern som följde var den värsta i mitt liv, allt var bara ett totalt mörkt kaos och jag visste ingenting. Inga julkänslor fanns och allt kändes meningslöst. Jag ville dock inte sluta hoppas. För jag älskade den tjejen precis lika gränslöst mycket då som ett halvår tidigare och visste att det var henne mitt hjärta tillhörde.

Efter nyår började det sakta men säkert kännas lite, lite bättre, även om jag fortfarande befann mig långt, långt  ner i det mörka hålet. Troligen var det ganska psykiskt och hade till stor del att göra med att ljuset hade vänt och sakta men säkert gick mot ljusare tider igen, men allt kändes plötsligt inte fullt lika hemskt och mörkt som på andra sidan nyåret.

Där och då kom också världens finaste J in i bilden. Vi hade känt varandra i ca fyra år, sedan vi startade upp laget i SRF:s regi, som en social grej, 2007, men egentligen aldrig pratat med varandra, förutom på träningar och tävlingar. Idag känns detta smått ofattbart. Nu började vi hursomhelst, av någon oförklarlig anledning, messa en hel del med varandra. Ingen av oss är någon som bara börjar prata med folk sådär, men en idé skulle kunna vara att jag behövde någon att messa med, nu när A inte längre fanns där. Jag minns ett av våra första samtalsämnen, idén om att göra choklad med lökfyllning, en pralin med mer fasta bitar i och en med mer smetaktig fyllning. Fråga mig inte var vi fick den idén ifrån, men så var det.

Vi fortsatte att messa under hela våren och sommaren, exakt ett år efter att jag och A messat som galningar. Minst 30 sms om dagen. Vid den här tidpunkten hörde jag av henne någon gång då och då, några sms i månaden på sin höjd.

Sommaren kom och gick mot sitt slut och i samband med det drogs jag in i ett känslomässigt kaos, igen. Nu var det dock mer av det positiva slaget. Mitt hjärta velade mellan det gamla, A, som fortfarande klammrade sig kvar vid mitt hjärta, ca tio månader efter att det tog slut, och det nya, J. För varje dag som gick blev utgången mer och mer glasklar, det nya tog över mer och mer, men jag ville inte visa något förrän jag var helt säker. För av erfarenhet vet jag att känslor kan såra något obeskrivligt och därför ska man inte leka med dem, inte säga något förrän man är helt 100% säker på sin sak. I annat fall kan det göra oerhört ont, om relationen tar en annan vändning.

Det gamla envisades med att inte släppa taget om mitt hjärta, men till slut fick det se sig besegrat av det nya, av framtiden, efter ca ett år. Det är ett kvitto på att det får ta den tid det tar och att det inte finns någon särskild tid för att komma över någon man älskat. Alla är vi individer och det tar olika lång tid för olika personer, svårare än så är det inte. Glasklart i min bok.

Så kom den då, den allra första kramen. Ett steg jag aldrig trodde jag skulle våga, men som jag vågade. Hade jag inte vågat vet jag inte hur det hade slutat, men troligen hade det bara skjutits upp en aning, för jag kunde inte låta bli. Mina känslor för mitt hjärta var nu i det närmaste helt klara, gungbrädan hade vägt över helt åt det nya och till min obeskrivliga lycka besvarades kramen. En snabb kram, men ändå en kram.

Det var dock just bara en kram, men snart skulle det bli mer än så. Drygt en vecka senare var vi på ett miniläger och där lade jag försiktigt armen om henne och mitt hjärta dansade av lycka när hon lutade huvudet mot min axel. En så liten gest, men samtidigt så stor. Det var så fint och jag vågade knappt röra mig, för jag ville aldrig att den stunden skulle ta slut. Jag kände mig så glad och lycklig, efter nästan ett år av mer eller mindre kaosartade känslor, mörker och tankar. Äntligen hade jag lyckats släppa taget och mitt hjärta hade hittat hem.

Fortfarande var det dock inget uttalat, allt låg ännu bara i startgroparna för något enormt fint och vackert. Det kändes så ömtåligt och jag vågade inte säga eller göra något, för jag var så rädd att detta "något" skulle göra att det ömtåliga brast och gick sönder.

Hösten sänkte sig sakta men säkert över vårt avlånga land, men det var en höst i rakt motsatt pol mot den året innan. Då var allt ett enda stort kaos, ett enda stort mörker. Nu flög dagarna och veckorna förbi. Oktober och november, som annars brukar vara så tunga och jobbiga månader, bara försvann och efter båda dessa månader var det också offisiellt. Jag och J var ett par. Det gick sakta men säkert åt det hållet, för varje helg som gick, för varje helg jag tillbringade hos henne. Små steg framåt och till slut, äntligen, blev vi ett par och som en stämpel av dagens nätverkande via Facebook ändrades relationsstatusen där till "i ett förhållande". Jag var återigen hel, J hade samlat ihop alla tusentals bitar av mitt hjärta och omtänksamt och ömt satt ihop dem till ett helt hjärta igen, samtidigt som hon själv hade tagit sig in till det allra djupaste av mitt hjärta, dit ingen annan i hela världen har tillträde, inte ens familj och släkt. Den speciella plats i ens hjärta som är vigd åt den stora kärleken i livet. För det är just vad hon är. Mitt livs stora kärlek. Trots att vi redan nu, efter knappt ett halvår som offisiellt par, har träffats flera tusen procent så mycket som både jag och N och jag och A hann träffas finns inte en tillstymmelse till att tröttna på varandra. Trots att vi träffas så mycket som möjligt, flera gånger i veckan, vilket bara det är nytt för mig, då det tidigare har gått flera veckor emellan mötena, både med N och A, är allt fortfarande precis lika fint och underbart som i höstas. Kort sagt, hon gör mig till världens lyckligaste människa.

Vi avslutar med en låt jag aldrig har gillat, men nu är den föralltid förknippad med J och jag har upptäckt det fina och lite smågulliga i den. Jag pratar så klart om Kramis med Kramsången :)


RSS 2.0