Nu över sommaren kör jag fem gympass i veckan, istället för de vanliga fyra som det brukar vara. Får se om vi behåller det femte passet sen när goalballen drar igång också, eller om det blir för mycket då. Prio ett är ju givetvis att hålla kvalitet på goalballpassen, även om alla pass självklart ska vara kvalitativa hellre än kvantitativa.

Som vanligt är det två konditionspass och två styrkepass, men även ett extrainsatt styrkepass med rent fokus på ben. Ben är nämligen min svaghet rent styrkemässigt, jag behöver bli starkare i benen, därav passar det perfekt med ett extra benpass. Där brukar det kort och gott vara tio-tolv set djupa benböj med vanligtvis åtta repetitioner i varje set. Efter de passen är benen helt döda kan jag lova, men de har redan gett resultat, läs längre ner.

Förra veckan inleddes med 4km löpning, ett pass som var ett klart steg framåt jämfört med de två tidigare passen av samma slag, som inte alls var bra. Tiderna då blev 19:20 och 19:10, över minuten långsamare än mitt pers. Nu blev det 18 blankt, sju sekunder över pers, men som sagt,jämfört med de två passen innan var det ett steg i klart rätt riktning. Faktum var att jag kände att jag hade ännu lite mer att ge, men jag ville inte höja tempot för tidigt, med tanke på de tidigare passen, då jag har tvingats stanna. Så, lite extra fanns det att ta av, men 18 blankt är ändå bra.

Sedan gjorde vi något så ovanligt som att köra ett pass mitt i natten. Vi har länge sagt att det skulle vara kul att köra något mitt i natten, så nu var det dags. 00:45 var vi på gymmet och 02:30 var vi därifrån. Det var en upplevelse bara det. Det var vi och två andra killar på hela anläggningen. Passet i sig var också bra. Jag var trött innan, men när vi väl kom igång kändes det som vilket dagpass som helst och jag tycker inte att prestationen påverkades märkbart av den anorlunda tidpunkten. Ett benpass blev det, 12 set djupa benböj, där jag startade på 69kg, gick upp till 72kg efter två set och körde de sista sex seten på 77kg. Tidigare har jag varit uppe och nosat på 82kg, men jag klarar inte alla reps utan att stanna några sekunder i mitten, så därför fokuserade jag på att här klara alla reps i ett svep, vilket jag också klarade.

Torsdagens intervallpass var också det ett bra pass. 4x5 minuter på löpbandet, alla fyra intervallerna i 14km/h. De första två intervallerna gick ganska lätt, men de två sista tog emot ordentligt. I synnerhet de två sista minuterna på varje intervall, där var det bara att bita ihop och kriga sig igenom, trots att benen bara ville rasa ihop och att jag flera gånger var nära på att sänka tempot.

Fredagens styrkepass var veckans enda egentliga dipp. Totalt energilöst och jag var inte alls med i huvudet. Ingen power i kroppen och det kändes segt och rörelserna gick långsamt. Det tog sig mot slutet av passet, de två sista övningarna, utfallssteg och bicepscurls. Plötsligt fanns energin där och jag märkte t.o.m. skillnad från set 1 till set 4 på utfallen. Första setet gick jättetungt och långsamt, medan sista setet var väldigt bra med mycket fart och kraft i rörelsen, trots samma vikt, 60kg. Adrenalinpåslag för att passet snart var över kanske, jag vet inte, men mycket bättre gick det åtminstone.

Sista passet för förra veckan var också det ett styrkepass, ett mycket bättre sådant än fredagens pass och det roligaste här var marklyften, där jag verkligen fick svart på vitt att de där extra benpassen redan har gett resultat. Tidigare låg jag och pendlade mellan 70-75kg, men nu var 70kg lätt och jag hade nog klarat lite mer än 75 också, men marklyft är en otroligt teknisk övning, så jag är lite rädd att tappa ryggen eller liknande i övningen och därmed öka skaderisken, så jag låg ändå kvar på 75kg.

Den här veckan inleddes direkt på måndagen med ett nytt löppass på 4km. Det kändes väldigt bra i kroppen de två inledande kilometrarna, men nnågonstans därefter började det ta emot och sista kilometern var riktigt jobbig. 18:05 blev tiden, fem sekunder långsamare än veckan innan, men ändå en godkänd tid tycker jag. Känner att jag har hittat tillbaka litegrann till löpformen jag hade innan den där svackan på några pass, då tiderna inte alls var bra.

Idag genomfördes så veckans första styrkepass och det var ett riktigt bra sådant. Mycket energi som jag tycker att jag fick ut bra i övningarna. Den enda plumpen i protokollet var väl att jag trots det inte lyckades höja på några övningar. Det är fortfarannde 32,5kg på enbens baksida lår, 90kg på vadpressen, 27,5kg på enarms bänkpress och 72kg på vanlig hederlig bänkpress. Det enda var att jag höjde till 73kg på stående sidvrid och 82kg på djupa benböj, men då var bänken som vi ställer bakom benen och som man går ner och touchar vid varje repetition något högre än den bänken vi brukar ha där. Det skiljer inte alls mycket, men de där få centimetrarna gör stoor skillnad, jag lovar.

Nästa vecka drar äntligen goalballträningen igång på nytt, men mer om det i nästa inlägg. En sak kan jag dock säga, det är sannerligen inte lätt att vara parasportidrottare på elitnivå alla gånger...

Ja, om man tänker efter och ser på det rent krast, så är jag kort sagt en bortskämd slyngel när det gäller det där med ledighet.
Jag menar, här sitter jag, drygt 26 år gammal, har "sommarlov" från studierna, pluggar eller jobbar inget extra nu i sommar och har "bara" drygt fem veckor kvar innan studierna drar igång igen.
Det är längre ledighet än de flesta i yrkesverksam ålder totalt sett har som semester, men jag, som redan har varit ledig i sju veckor, tycker det är lite.
Allt är relativt, ja, men wtf liksom, jag är för fan ingen skolunge med nio-tio veckors sommarlov längre!

Allt är dock som sagt relativt och jag älskar att vara ledig och inte ha några måsten, så jag har absolut inget emot att vara en bortskämd slyngel när det gäller ledighet. Att vara ledig i nästan tretton veckor är bara chill tycker jag, få förunnat och det gäller att passa på så länge det är möjligt, för snart har jag inte den möjligheten längre. Då blir det fyra-fem veckors semester, som för alla andra, ett uppvaknande från drömen kanske, eller ett slag i ansiktet, vem vet. Jag kommer kastas rakt in i den bistra och hårda verkligheten, för, återigen, den här ledigheten jag unnar mig varje år nu under min studietid, det är out of frames när det gäller vuxenvärlden. Jag lever fortfarande kvar i skolans värld och tar helt enkelt sommarlov varje år ändå.

nåväl, slutkritiserat på mig själv för den här gången. Just i detta nu sitter jag och försöker hålla mig vaken, för om några timmar kommer Julian och hämtar mig. då är det träningsdags, mitt i natten. Av någon anledning har vi fått för oss att vi ska köra ett styrkepass mit i natten, bara för att det är kul och bara för att testa. det ska bli spännande att se om det är någon annan på gymmet inatt, eller om vi är helt ensama. Jag beräknar att jag bör vara hemma igen runt 03:30-tiden. Därefter lär det bli en rejäl sovmorgon imorgon...

Förra veckans extremvärme kändes nästan som en solsemester eller rentav en dröm. Det var så underbart härligt. När svensk sommar visar sig från den sidan kan det knappast bli bättre. Jag älskar det och för min del får det gärna vara så varmt hela juli och augusti.

Det har varit så kallt och regnigt hela maj och juni. Efter midsommar blev jag nästan förbannad på vädret för att det fortfarande bara var tretton grader och regn. Känslan var mer höst än sommar, någon dag hade jag inte ens lust att gå upp, för det känes mer som oktober än som juni. Den stora skräcken man känner varje år, "tänk om hela sommaren regnar bort", kändes allt mer realistisk.

Då vände det.

I onsdas var det plötsligt tjugosju grader och jag satt ute med en kall öl, lite bra musik och bara njöt av solen. Termometern visade fortfarande tjugofem grader kl. 21:20 på kvällen och det var så härligt. Kvällen efter satt jag ute i bar överkropp till långt efter det att solen hade gått ner, ville aldrig gå in. I fredags låg jag ute på svärföräldrarnas inglasade altan, i en soffa, på nytt med lite bra musik och en kopp kaffe. Lördagskvällen tillbringades hemma hos Ida med resten av podgruppen. Det blev grillning, vin och öl och Zimon och jag fann varandra på riktigt i musikens värld och stod för majoriteten av kvällens "skönsång".

Dagtid tillbringade jag nästan uteslutande utomhus, antingen med en bra bok, bra mysik, Sommar i P1 eller Leksanndspratarna i öronen.

Det var timmar, ja, t.o.m. dagar, med sol och underbar värme och jag njöt så mycket jag bara kunde. Som sagt, jag älskar värmen och när det är sådant kanonväder här i Sverige, då finns det inget, inget, som slår det. Att bara ligga och njuta, dra in doften av alla blommor eller nyklippt gräs, lyssna på fåglarnas kvitter och insekternas surrande, brisen i trädkronorna eller någon som klipper gräset. Jag var inte ens avundssjuk på svärföräldrarna, som har varit i Spanien i drygt två veckor nu. synd bara att vi inte har någon garanti för sådant väder här uppe i norr. Jag tror inte alls vi hade uppskattat det mindre om vi hade haft tjugofem-trettio grader hela maj-september och vanliga svenska årstider resten av året. Det är först när det nästan alltid blir så varmt som man inte uppskattar det på samma sätt, men när det handlar om en så kort del av året, då tror jag många skulle jubla över vädergarantin och vetskapen om att det alltid blir en fin sommar, även här i norr. Ovissheten och oron inför vädret skulle spela en mycket mindre roll än den gör idag och man skulle helt kunna fokusera på sin hägrande semester och hur skönt det kommer bli, istället för att oroa sig över vädret. Sedan finns det givetvis de som inte gillar värmen heller och för de skulle det så klart inte bli lika roligt, men personligen hade jag älskat det.

Nu är vi tillbaka på jorden igen, efter de underbart fantastiska dagarna förra veckan. Det är visserligen inte riktigt så kallt som tretton grader, men idag ösregnar det och är sexton gerader. En dag hit eller dit är ingen big deal, men fortsätter det vara så, då blir jag inte glad och hur det kan skilja tio grader bara sådär, från en dag till en annan, det är märkligt tycker jag. Ena dagen är det närmre trettio grader, nästa dag är det knappt tjugo. Tänk om det sjunker tio grader till, då har vi plötsligt nästan vinter och knappt tio grader. Jag vet inte, men det känns konstiht när det är så stora temperaturskillnader från dag till dag...

Hoppas i vilket fall att ni har njutit riktigt ordentlit av dessa härliga dagar och att vi snart får fler sådana dagar, att vi kommer tillbaka in i drömmen.

I tisdags skrevs idrottshistoria. EM-guld till Sverige U21!

Det var första mästerskapsmedaljen sedan det legendariska bronset i USA 94. Det var första finalen för ett svenskt herrlag sedan 1992, då U21-grabbarna också var i final. Den gången blev det förlust. Nu blev det vinst och det var första guldet för ett svenskt herrlag sedan OS 1948, då man slog Jugoslavien i finalen.

92 var mästerskapet betydligt mindre än det är idag. Att Sverige nu över huvud taget kvalificerade sig dit var starkt bara det. Man vann först sin kvalgrupp, efter en grym insats mot starka Turkiet i sista gruppspelsmatchen, och ställdes sedan mot Frankrike, som vann sin kvalgrupp, i playoff. Vinnaren av playoff skulle få spela EM och Frankrike sågs som jättefavoriter på förhand, med ett väldigt starkt lag. Man vann också första mötet med 2-0 och Sveriges chanser såg ännu mindre ut än innan playoffspelet, men då åkte man ner till Frankrike och gjorde det omöjliga, vann med hela 1-4 och totalt 3-4.

Därmed var EM-drömmen sann för de svenska grabbarna.

I Gruppspelet ställdes man där först mot Italien, som tog ledningen, men genom två mål vände Sverige på steken och vann matchen med 2-1. Ett sent mål avgjorde där, i 86:e minuten.

Även mot England i andra matchen skulle det bli ett sent avgörande. Här var det England som stod för det. I den 85:e minuten kom matchens enda och avgörande mål och genast såg chanserna för avancemang betydligt sämre ut, men man gjorde det man behövde göra mot favoriten Portugal.

Portugiserna tog visserligen ledningen och såg där och då ut att skicka bort Sverige från medaljspelet, men återigen kom Sverige starkt på slutet och kunde kvittera portugals ledning i den 89:e minuten. Samtidigt som England förlorade mot italien med 1-3 innebar det att Sverige slutade tvåa i gruppen och skulle få spela semifinal mot Danmark.

Ett danmark som på pappret hade ett mycket bättre lag, men där Sverige spelade en bländande fotboll i första halvlek, gjorde både 1-0 och 2-0 och finalen såg plötsligt inte så avlägsen ut. I andra halvlek förbyttes rollerna dock totalt. Danmark fick in en reducering och med den pressen, det enorma spelövertaget och den totala dominansen man hade efter det trodde jag aldrig att sverige skulle hålla undan. Det var några rejält svettiga och spännande minuter där, men Istället för 2-2 kom till slut 3-1, helt ologiskt sett till matchbilden, och sedan också 4-1, vilket innebar seger för Sverige och den första mästerskapsfinalen sedan det där U21-EM'et 1992.

Det rådde fotbollsfeber i Sverige redan här och inför finalen vallfärdade hundratals svenskar ner till Prag för att stötta svenskarna i jakten på guldet. Ett guld som det skulle mycket till för att ta, för motståndet utgjordes av Portugal, som slog Tyskland med hela 5-0 i sin semifinal.

Själv trodde jag nog inte heller riktigt på guld. Tyckte mest det var häftigt och stort att Sverige ens var i final. Det händer ju inte direkt varje dag och denna final var inte helt osannolikt något man aldrig skulle få uppleva igen. Många trodde att Portugal skulle köra över Sverige, men svenskarna gjorde precis som man gjort under gruppspelet, spelade med en tight och mycket stabil defensiv och även om det var Portugal som förde spelet var det 0-0 efter både full tid och förlängning. Vem som tog hem guldet skulle alltså avgöras på straffar.

Sverige satte både sin första, andra och tredje straff, medan portugal missade sin tredje. Med två straffar kvar hade alltså sverige guldet i sin hand och om man satte fjärde straffen skulle det sätta en enorm press på portugal. Tyvärr gjorde man inte det. Man missade och portugal gjorde istället mål och inför den sista straffomgången var det helt jämnt igen. Där nätade Sverige för fjärde gången och när det behövdes som mest klev Patrik Carlgren fram och räddade Portugals femte sttraff och i och med det var saken klar. EM-guld till Sverige!

Jag skrek rakt ut här hemma och sambon, som hade gått och lagt sig, sa att halva Johannelund gjorde detsamma och det var nog inte bara här man gjorde det. Totalt såg över två miljoner tittare finalen och om man skulle lägga ihop allas segervrål, då skulle decibelmätarna garanterat få kortslutning.

Vilken glädje, vilken känsla. Det var helt ofattbart och scenerna där nere i Prag var helt galna. "Den gula väggen", som hade stöttat Sverige genom hela turneringen och som nu hade växt sig större än någonsin efter alla hundratals som kastat sig in i sina bilar, tåg eller flyg, tagit sig ner till Prag bara för den här matchen, skanderade både det ena och det andra och glädjrn bland spelarna var nästan ofattbar. Ljudtrycket var enormt och glädjen var rent euforisk. Det var häftigt att se.

Känslan och glädjescenerna i all ära, men när den största euforin har lagt sig, då kommer något ännu större att finnas kvar efter den här bragden. Det tog 21 år, men nu har en ny Ravelli, en ny Brolin, en ny Kennet Andersson, ja, helt enkelt en ny generation svenska hjältar fötts, för att inte tala om alla småkids som har fått nya idoler i och med det här. Hur många barn kommer inte gå ut på grusplanen där hemma, med en boll under armen och leka att de är Oscar Hiljemark, Oscar lewicki, Simon Tibbling, John Guidetti, Patrik carlgren eller någon av de andra hjältarna? Det här betyder så mycket mer än bara ett EM-guld. Det är nya hjältar, nya idoler och inte minst nya insprationskällor som har fötts. Grabbarna har långt ifrån haft det bästa laget i turneringen, men gång på gång har man visat att det går ändå, bara viljan, tron och motivationen finns där. Bäst på pappret behöver inte alltid betyda bäst på planen. Det har man visat i match efter match och det är något som jag själv kommer ta med mig som en extra morot i jakten på en paralympicsplats nästa år. Trots mina relativt dåliga förutsättningar här på hemmaplan, både när det gäller motstånd och kunnande, så går det ändå. Bara viljan, tron och motivationen finns där!