Friheten i att kunna gå en promenad och lyssna på musik

Tid: 13:12:00
Datum: 2018-09-07
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Något jag alltid har saknat att kunna göra är att gå ut och gå en promenad och lyssna på musik.

När du inte ser blir det ju tyvärr mer eller mindre omöjligt, eftersom att du hela tiden måste fokusera hörseln på vad som finns och händer runtomkring dig, ifall du exempelvis möter någon, cykel eller gående, för att lyssna efter hur ljudet studsar mot omgivningen, för att på så vis kunna höra var byggnader, busskurer, träd eller parkerade bilar står och utifrån det dels veta var du är, dels kunna veja för och undvika hinder som du antingen vet ska finnas någonstans där i närheten, eller ännu värre, hinder som inte brukar vara där, exempelvis ett vägarbete, en parkerad cykel eller en nyss utställd trottoarpratare.

Att gå med ett par lurar i öronen då skulle i stort sätt kunna likställas med att för en seende ge sig ut på vägarna i mjölkvit dimma, det kan vara livsfarligt, för du ser i princip ingenting.

Nu är det dock möjligt att med teknikens hjälp kunna gå ut och gå en promenad och samtidigt lyssna på musik, även om du inte ser!

Appen Blindsquare talar nämligen om för dig vad som finns i din omgivning. Det finns mängder av inställningar för att ställa in vad appen ska förmedla för information och vad den ska hoppa över, men allt från adresser, korsningar och gatunamn till affärer, restauranger, skolor, idrottsplatser och torg kan den förmedla. Dessutom går det att lägga in egna platser i appen, om det är något som inte finns i den, men som man själv vill ha som ett landmärke.

Jag har inte vågat använda den i stan än så länge, för där är det så mycket att hålla koll på ändå när man är ute och går, men i somras använde jag den väldigt mycket i stugan och det mina damer och herrar, det ska jag säga var en enorm frihetskänsla, att bara kunna gå ut och gå helt själv, lyssna på musik och hitta hem igen. Det är kanske inget som ni som ser ens tänker eller reflekterar över, men wow säger jag bara!

Fortfarande är det dock så att jag inte heller där vågar mig ut med ett par hörlurar med musik i på huvudet, men min bärbara högtalare gör sitt jobb där och på omvägar hörde jag t.o.m. att jag visst råkade väcka några som sov i en husvagn längs vägen när jag gick förbi. Det var absolut inte tidigt på något sätt, då hade jag dämpat musiken lite, men nu var klockan utan tvekan förmiddag och jag hade ganska hög volym på.

I stugan finns det i vilket fall inte så mycket som kan hända längs vägen, en kringelkrokig landsväg som förvisso trafikeras en del, men det finns inga andra vägar att "råka" svänga in på eller så, så mitt största problem tidigare har varit att jag inte vet när jag är tillbaka igen, eftersom att huset ligger precis vid vägen och jag lika gärna skulle kunna gå förbi det om jag inte hör någon av de andra på tomten.

Med Blindsquare är det dock inget problem längre, för nu säger appen till när jag är tillbaka igen.

Den säger även till när jag närmar mig sjöns slut ungefär 2km bort, för "sjöns slut" har jag lagt in som en egen plats, eftersom det är dit vi oftast har gått tidigare när jag inte har varit ute och gått själv.

Nu när jag är ute själv har jag ibland vänt vid sjöns slut, men oftast gått en bra bit längre ändå, så att promenaderna oftast blir runt 7km.

Återigen måste jag bara belysa vilken frihet det är att ge sig ut sådär! Att bara dra på sig skorna efter frukosten och ge sig ut längs landsvägen, med sjön på höger sida, skog och vegitation på vänster, känna solens strålar värma, feel good-musik ur högtalaren, vara borta drygt en timme och direkt efteråt gå ner till bryggan och bara slänga sig i sjön, där vattnet nådde upp mot 30 grader nu i somras, det är nästan helt oslagbart, helt klart några av den här även i övrigt helt galet fantastiskt fina sommars absoluta höjdpunkter och mest minnesvärda ögonblick!

Nu återstår det bara att börja använda appen även på hemmaplan, men här går det ju inte riktigt att gå runt med en högtalare som det pumpar musik ur och jag vill som sagt inte ha slutna hörlurar heller, så i det fallet får det nnog bli någon form av öppna lurar, som även släpper in omgivande ljud. I stan finns det ju dock betydligt fler ställen att gå fel på än vad det gör längs en landsväg, men appen kan nog kanske åtminstone hjälpa mig att veta ungefär var jag är någonstans...


En händelserik mars med en skidresa som höjdpunkt

Tid: 17:10:00
Datum: 2018-04-06
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Nu är jag äntligen tillbaka igen, efter nästan en månads uppehåll.

Förklaringen är kort och gott att det har varit väldigt mycket att göra i mars och då har bloggen helt enkelt fått stå tillbaka för annat som har hänt i mitt liv.

Om vi tar det i korta drag så har alla våra lokalföreningar haft sina årsmöten, vilka jag har varit med på, jag har varit en vecka i Idre och åkt skidor, vi har haft webbseminarie om hur vi kan använda FN-konventionen i vårt påverkansarbete, jag har varit på kurs i Stockholm, föreläst på min gamla gymnasieskola, vi har haft landslagsläger, det har varit påsk, jag har varit på supporterresa till Leksand och den roligaste tiden på året rent hockeymässigt har varit och pågår fortfarande. Därför har hockeybloggen prioriterats framför den här bloggen när det väl har funnits tid för att blogga, men nu är det i stort bara kvalserien upp till Allsvenskan och SM-slutspelet som är kvar, så framöver blir det nog mer tid för den här bloggen skulle jag tro.

Nåväl, det huvudsakliga temat för det här inlägget är skidresan till Idre.

SRF östergötland har anordnat skidresor till Idre sedan 1989 och det här var sjunde gången jag var med själv. Förra året blev det inget för att vi hade landslagsläger en av helgerna, ett läger som jag sedan ändå inte fick vara med på, så med facit i hand så hade jag alltså kunnat åkt med till Idre även då.

I år åkte jag dock med, men tyvärr blev det lite strul med ledsagningen, eftersom att majoriteten av de ledsagare som vi normalt sätt brukar ha med inte kunde följa med av personliga skäl. Det är en och samma familj i tre generationer, en väldigt tight familj som har funnits med enda sedan starten och som mer eller mindre är synonym med våra skidläger.

Det slutade iaf med att vi fick låna/hyra personal där uppe och att jag fick åka med totalt fyra olika ledsagare under veckan.

Det är givetvis inte optimalt, i synnerhet som att två av dem, Lisa och Petter, aldrig hade ledsagat tidigare, så de fick gå en snabbkurs med Gustav och Ida i hur man ledsagar någon som inte ser i backarna och därefter tycker jag faktiskt ändå att det gick väldigt bra.

Nackdelen är att jag fick börja om från början varje gång, eftersom det tar ett tag att "åka in sig" med en ny ledsagare. Då får man börja lite lätt i blå backar och sedan trappa upp det. Blå backar är inte det jag helst åker, men viktigast av allt är att man känner sig tryggg med den man åker med, så då måste man börja så.

Första dagen åkte jag med Molly. Hon jobbar där uppe och var den enda som hade utbildning i att ledsaga, men eftersom att jag aldrig hade åkt med henne innan så fick även vi börja lite lätt i blåa backar, men redan samma eftermiddag var vi uppe och körde ganska snälla svarta backar, så det gick med andra ord ganska snabbt att komma in i det.

Dagen efter åkte jag med Lisa. Hon hade praktik där uppe och gick sista året på gymnasiet. Stackarn fick inte de bästa förutsättningarna direkt, för inte nog med att hon aldrig hade ledsagat tidigare, backarna var urdåliga just den här dagen. Det hade snöat massor under natten och fortsatte under förmiddagen också. Det gjorde att det blev så jäkla uppkört att det knappt ens gick att köra fram till lunch. Det kändes mer som offpist och skidorna flög hit och dit. Som seende kan man ändå någorlunda parera vallarna som kommer, men när man inte ser kommer de helt utan förvarning, det kräver extremt mycket för att ens kunna åka då och både kropp och knopp blir väldigt trötta, så vid lunch gav vi upp.

Tanken från början var att jag sedan skulle åka med Lisa resten av veckan, men samma kväll hade hon ringt chefen och kastat in handduken. Hon tyckte det kändes lite obehagligt att ledsaga och det kan jag på sätt och vis förstå, så dagen efter fick jag istället åka med Petter. Han är chef för hela skidlärarkåren där uppe och erkände, efter att han hade åkt lite med mig, att han på förhand inte hade trott att vi åkte så bra som vi gör och att det var därför han hade skickat Lisa dagen innan.

det gick hursomhelst väldigt bra att åka med honom också, trots att han aldrig hade ledsagat på det här sättet innan. Skidor kunde han dock, för han hade jobbat uppe i Idre sedan 1993 och heltid där uppe sedan 2000, så nog kunde han åka alltid, något jag skulle få nytta av senare under veckan.

För på onsdagen åkte jag sedan inga skidor, för då var jag tvungen att jobba, eftersom att vi hade det där seminariet med FN-konventionen då, men på torsdagen var det dags igen och då åkte jag på nytt med Petter. Han sa uttryckligen, när chefen ringde ner dit för att höra vem som skulle komma upp och ledsaga den här dagen, att han ville åka med mig, för han hade lite tips att ge mig i min åkning och tips fick jag verkligen. Vi jobbade på tekniska detaljer, som att knipa med stortån, trycka ner axeln och få lite bättre flyt i åkningen. Flyt fick vi verkligen också, det gick väldigt rytmiskt och fint ner för de svarta pisterna och det var en väldig skillnad mot eftermiddagen samma dag, då jag åkte med Nisse-bräda, en av våra egna ledsagare, som genom åren mest har åkt med de lite mindre barnen.

När man ledsagar någon på skidor sådär är röst och tonläget mer eller mindre helt avgörande. Både Petter och Molly var väldigt lugna båda två, oavsett fart och det gör att även jag blir lugn i min åkning. Nisse är också lugn när det inte går så snabbt, men när det drar iväg lite, då går han upp några oktaver och det låter ungefär som att det är något väldigt nära och att jag måste gira tvärt för att inte krocka och då tror jag ju att det är så, trots att backen kanske egentligen är helt tom. Jag pratade med honom om det och han var med på noterna, men erkände att han ju inte är så van vid att åka med någon som åker så bra, så det blir lite annorlunda även för honom.

På fredagen, sista dagen i backarna, åkte jag återigen med Molly. Det var perfekta backar, typ -15 grader ute och strålande sol. Således ganska hårda och snabba backar, men perfekt underlag. Så det blev en hel del brantare svarta backar där och allt bara flöt på. En helt enkelt perfekt dag och efteråt sa vi att nästa år, då tar vi Chocken också. Det är den enda backen i systemet jag inte har åkt, men tids nog ska även den bockas av...

Sist men inte minst så måste jag ju även erkänna att jag blir väldigt sugen på att satsa alpint sådär. Folk har sagt till mig länge att jag borde satsa på det, men hittills har jag valt goalballen, men vem vet, jag kanske byter bana så småningom. Det gäller bara att hitta någon/några som är villiga att ledsaga på den nivån och sedan blir det extremt mycket tid i bil/på resande fot, eftersom att det inte finns några jättebra alpina möjligheter här i närheten. Kanske skulle jag bli tvungen att flytta, men det får jag tänka på senare. Nu först ska det satsas goalball fram till VM om ett par månader.

Apropå VM och träning så har jag återigen fått nya ledsagare. Nalin har också slutat, eftersom att hon ska plugga till typ tågvärd eller något liknande, men sådan tur är så tog det bara två veckor den här gången innan jag fick en ny. Eller en ny är det inte, det är tre nya, Jenny, Jonna och Maya.

Jag trodde inte jag kunde ha fler än en anställd ledsagare, för det är det svaret jag tidigare har fått när jag har efterfrågat det, då när Julian hade sin hjärnhinneinflamation och var borta i nästan tre veckor. Då kände jag att det blev väldigt sårbart och att jag gärna hade haft en backup, eller vad man ska säga, om något skulle hända. Svaret jag fick då var att eftersom att jag hade ett SoL-beslut så kunde man inte det. Då är det en ledsagare som gäller, alternativt hemtjänst, och då kan det ju bli olika varje gång, så det ville jag absolut inte ha. Nu visar det sig dock att det visst går att ha fler än en ledsagare anställd, så nu har jag tre och förhoppningsvis blir det bra. Det blir åtminstone inte lika sårbart. Om en inte kan eller skulle droppa av så finns ju ändå två till. Nackdelen är väl att det tar längre tid att lära känna varandra, eftersom att det inte är samma person med på alla pass, men då kan det vara bra att göra som jag och Maya gjorde idag, gick en lång promenad innan jag skulle handla, pratade och bara lärde känna varandra bättre.

Så, nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag måste avslutningsvis bara nämna föreläsningen jag höll på min gamla gymnasieskola. Det är typ det roligaste med mitt jobb, att komma ut och informera/föreläsa sådär, sprida så mycket kunskap det bara går. Roligast av allt är att det uppskattas och de ville gärna att jag skulle komma tillbaka även i framtiden och sådant är alltid kul. Dessutom var det kul att träffa några gamla lärare som jag inte har sett sedan studenten för snart åtta år sedan. Åtta år! Fattar ni! Jag börjar fasen bli gammal...

Nåväl, ha det bäst tills nästa gång vi hörs och förhoppningsvis dröjer det inte en månad tills dess!


Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Tid: 10:51:03
Datum: 2017-10-31
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Det var fyra långa och intensiva dagar under kongressen i Malmö, i fredags satt vi i plenumförhandlingar i nästan elva timmar, men nu är jag återigen hemma och har två dagars välförtjänt ledighet. Igår blev det dock inte mycket ledigt ändå, för jag tränade två pass och mailade media med anledning av det som det här inlägget också i huvudsak handlar om. Idag ska jag dock bara ta det lugnt och åka en sväng till mamma och pappa senare ikväll.

Några av de stora besluten som kongressen beslutade om under helgen var hursomhelst att branschföreningarna fortsatt kommer att ha ombud med rösträtt under kongressen, oavsett om de är tio eller hundra medlemar i föreningarna. Det blev en lång debatt på säkert två timmar ang. detta, men till slut klubbades det igenom att de fortsatt får ha kongressombud, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Det klubbades också iggenom att SRF inte ska ha en egen TV-gala och inte utreda ett namnbyte. Dessutom fastslogs verksamhetsinriktningen för de kommande tre åren och där kommer det bli stort fokus på habilitering och rehabilitering, ett väldigt viktigt och aktuellt område, precis som många andra.

Vi inom Synskadades riksförbund har dessutom en rad officiella uttalanden just nu, vilka också klubbades igenom under kongressen. Det kanske hetaste och helt klart mest aktuella uttalandet just nu, och som hela kongressen var enhälliga i utan undantag, är det ang. handukappersättningen.

Regeringen lade nämligen nyligen fram ett förslag på att skrota den nuvarande handikappersättningen och ersätta den med en s.k. merkostnadsersättning. Det är något som vi inom Synskadades riksförbund är kraftigt emot och det var just detta jag mailade media om igår.

Uttalandet lyder som följer:

"Skrotad handikappersättning hotar synskadades frihet

Till:
Socialminister Annika Strandhäll
Socialförsäkringsutskottet
Media

Regeringens planerade förändringar av den nuvarande handikappersättningen hotar synskadades ekonomi, vardagsliv och personliga integritet. Vi vill med kraft protestera mot en politik som minskar egenmakt och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning.

Tänk dig att behöva redogöra för allt du köper, för hur mycket kläder du handlar eller när du åker taxi. Så ser vardagen faktiskt ut för många som har en funktionsnedsättning och som behöver samhällets stöd. Handikappersättningen har hittills varit ett befriande undantag. Den som har en kraftig synnedsättning har kunnat få ett schablonbelopp genom Försäkringskassan, fritt att disponera för extra kostnader som funktionsnedsättningen medför.
Det kan till exempel röra sig om högre kostnader för att vi som har en synnedsättning inte kan se extrapriser och erbjudanden, resor med taxi när cykel och gång skulle varit det naturliga valet, ökat slitage på skor och kläder eller kostnader för städning och underhåll av hemmet som andra inte har.

Detta kan snart vara ett minne blott. Vid ett dialogmöte nyligen presenterade regeringen förslag om att ersätta dagens handikappersättning med en merkostnadsersättning.

Förändringen lägger makten hos försäkringskassan istället för hos individen. Den som söker merkostnadsersättning blir tvungen att redogöra för sina löpande vardagskostnader, inför Försäkringskassan. Utifrån det kan den enskilde få kompensation för vissa utgifter som går att koppla till funktionsnedsättningen. Men sådant som utgör de största utgifterna, behov av hjälp i form av exempelvis ledsagning eller stöd under semestern, ska inte få räknas med. Ett annat problem för oss är att se vad som är merkostander eftersom synskadan i sig innebär svårigheter att jämföra priser och hitta varor.

Vid en jämförelse med barnbidraget blir orimligheten tydlig. Ingen skulle komma på tanken att fråga barnfamiljer om hur de i detalj använder barnbidraget.

Medelinkomsten bland synskadade är betydligt lägre än bland befolkningen i stort, även bland synskadade som har ett arbete. För den med låg inkomst, som inte enkelt kan redogöra för sina utgifter i detalj och som inte kan argumentera för sig, kommer försämringen bli mycket kännbar. Risken för ökat utanförskap, mindre självständighet och sämre psykisk hälsa är uppenbar.

Synskadades Riksförbund samlat till kongress i Malmö vill mot bakgrund av ovanstående uppmana regeringen

Att inte lägga fram det planerade förslaget om merkostnadsersättning till riksdagen

Att förändringar för att utveckla nuvarande handikappersättning ska ske i nära samarbete med Synskadades Riksförbund.

Uttalande antaget vid Synskadades Riksförbunds kongress i Malmö 26-29 oktober 2017."

Så nu är det bara att hoppas på att vi får gehör för detta och att förslaget inte läggs fram eller går igenom, för det kan få stora negativa konsekvenser är jag rädd för...

Separationsångest deluxe

Tid: 09:20:39
Datum: 2017-08-24
Kategori: Att leva med en synnedsättning

För idag är Julians sista dag som min ledsaggare. imorgon flyttar han upp till Karlstad. Det känns vemodigt, men ändå inte så farligt just nu. Den där första chocken över beskedet som kom där i början av augusti har lagt sig litegrann, vi har kört på som vanligt, pratat lite om vad som komma skall, men ändå försökt att liksom ses och köra på som vi brukar göra, inte göra någon stor grej av det. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att kännas väldigt dåligt nästa vecka. Det kommer troligtvis kännas konstigt efter sista träningspasset, styrka 4, idag också, men det är nog först på måndag som det kommer slå till på riktigt, när vi egentligen skulle ha träffats, men inte gör det. Då kommer det bli fruktansvärt tomt.

Innan dess ska som sagt ett styrka 4 avverkas och troligtvis kommer vi prata en hel del minnen. Det hinner ändå hända väldiit mycket på ett gym under sju år, som jag har varit där, fem år som vi har varit där tillsammans och fyra år som vi har tränat tillsammans. Personal har kommit och gått, gymmare har kommit och gått, vi har etablerat särskilda gymrelationer med både folk som har tränat där och personal, bl.a. Fredrik, Calle, Jenny, Filippa, matte, markus, Marvan, Danne och Jörgen.

Fredrik är den enda som har varit där hela tiden sedan vi började vara där. Han är numera platschef och hänger väl mer eller mindre omkring på alla Actic i stan. Filippa pratade vi mycket med innan hon flyttade till stockholm för att gå något slags utbildning. Hon har varit tillbaka ett par gånger efter det och då är alla lika glada över att se henne igen. Samma sak kommer det nog att vara med Julian, även om han inte jobbar där. han och jag har nästan blivit som inventarier där på gymmet, så mycket som vi har hängt där tillsammans. jenny hälsade alltid på mig, även när jag kom själv och hon, precis som Fredrik och ett par andra, lärde sig mitt personnummer för att checka in mig. Markus pratade vi en del med efter att jag hade skadat knät för drygt fyra år sedan och Danne blev "kalaskillen", eftersom att han alltid svarade med "kalas" när han hade checkat in mig.

Bland gymmarna hittar vi bl.a. "kocken", "Smålandspappan", "Vad fan håller du på med-killen", "han med rösten", "tjena ggrabbar-killen" och "skåningen".

"Kocken" är ofta där, pratar med allt och alla och man får nästan avbryta honom om man inte ska bli stående där i all evighet, för prata, det kan han minst sagt. Han pratar ofta om att "det är det där med kosten vetdu". "Smålandspappan" pratade vi ofta med i omklädningsrummet, precis som "tjenare grabbar-killen", som har lite koll på goalball, såg mig i tidningen när jag var där och uppdaterar sig ofta om hur träningen går och vilka tävlingar och mästerskap som är på g. "Vad fan håller du på med" har vi bara stött på där en gång, men nog gjorde han intryck alltid. jag gick från schmitten med några viktskivor när jag råkade gå in i en kille lite sådär axel mot axel. Han exploderrade direkt, trodde väl att jag jävlades med honom, och for ut i ett "vad fan håller du på med?" Sedan påtalade Julian att jag inte såg och då mumlade han en ursäkt och gick iväg. Sedan har vi inte sett honom mer. inte heller "han med rösten". han har också bara varit där en gång, men det är den märkligaste röst jag någonsin har hört, varken förr eller senare. Det går inte att beskriva hur han lät, men ungefär som en robot.

Ja, det är många personer och personligheter som vi har stött på under åren och vi har även en del låtar som vi förknippar med gymmet, inte minst robin Schulz megahit, Waves. Den sjöng vi alltid med i när den spelades och det var dessutom ganska ofta. One direction's What makes you beautiful är en annan gymlåt och Kügo's Stole the show är förknippad med parkeringshuset vid gymet, för där stod vi ofta på söndagarna, när Julian ofta har haft bil och då det är gratis att stå i stan. När vi har varit klara på gymmet har den ofta spelats på typ Digilistan i P3. Samma sak är det lite med Avicii's The nights, den är också en parkeringshuslåt.

Många minnen har det blivit och det kommer som sagt att kännas väldigt konstigt efter idag, men nu ska vi först riva av det där styrkka 4 och det ska fan bli ett riktigt bra pass!

Annars var det en riktig skitdag igår. sämsta på länge får jag nog säga.

Varför?
För att jag hade fått mail både från högsta chefen i Stockholm och från kommunen. Chefen hade pratat med min handlägggare på arbetsförmedlingen och givetvis ska det inte gå smärtfritt där.

egentligen skulle jag börja jobba nästa fredag, 1 september. Det är vad som stod i ansökan och det är vad jag har gått efter när jag har budgeterat för allt nu när jag flyttade hit till nya lägenheten och allt. Att leva på sparpengar i ett par månader hade jag räknat med, men inte mer än så.

Nu fanns det ändå risk att det skulle bli mer än så, för min handläggare kunde själv inte besluta om lönestöd och så länge det inte är klart så kan SRF inte anställa mig. Hon skulle överlåta det till en kollega, men det kunde ta lite tid, så prognosen blev att jag istället skulle kunna börja jobba 1 oktober.

Det var inte alls bra och definitivt inget jag hade räknat med. I synnerhet inte nu när situationen är som den är med min ekonomi. Jag är ganska beroende av de där pengarna som tjänsten för med sig för att ens gå runt ekonomiskt. Att ta sparpengar en månad till kändes därför inte alls lockande, men nu verka det ändå lösa sig. Idag hade jag nämligen fått nya mail. då hade chefen pratat med min handläggare igen och det verkar som att jag kan arbetsträna och få viss ersättning fram till 1 oktober, då jag kan bli anställd på riktigt. Så förhoppningsvis löser det sig ändå. Jag ska till af och skriva på några papper redan imorgon, sedan ska jag luncha med Peter på kansliet, som kommer bli min kollega framöver, och så ska jag jobba på restaurangen på kvällen.

Hon på kommunen sa att ledsagning givetvis ska gå att ordna och att det fans lite folk där som jag kunde få träffa, men då behövde hon veta dagar och tider för när det skulle kunna vara aktuellt. Det kan jag inte säga i nuläget, eftersom att jag inte vet hur mitt schema kommer se ut när jag börjar jobba. Jag och Julian har ju varit väldigt flexibla med dagar, tider och aktiviteter, men det är tyvärr inget jag varken kan begära eller räkna med när det kommer någon ny. Inte ens min vardag kommer ju bli lika flexibel nu som innan, men än så länge vet jag som sagt inte hur det kommer se ut och då är det svårt att gå vidare på den fronten. Därför känns det ändå väldigt tryggt att veta att Julians syskon ändå finns där nu när han försvinner, för det betyder att jag åtminstone inte blir lika låst och isolerad som om jag inte hade haft någon hjälp alls.

Han Nils som jag och Julian träffade för ett par veckor sedan verkar det tyvärr inte bli något med. Det största frågetecknet där, både före och efter att vi hade träffats, var om det skulle gå att få ihop rent tidsmässigt. Vi skulle avvakta och se hur scheman och liknande utvecklades både för honom och mig och nu fick jag sms bbara för en stund sedan att han nog inte trodde att det skulle funka med hans kommande schema. så det är bara att leta vidare, men det värsta är ju att det kan ta tid. Innan Elias, Julians bror, kom in i bilden, var jag utan ledsagare i drygt ett halvår, men som sagt och återigen, därför känns det ändå skönt att både Elias, Avalon och Hektor finns där och kan hjälpa till, så att jag inte blir helt låst tills vi hittar någon ny...

Det var alltså en väldigt frustrerad och dålig morgon igår och värre kunde det ha blivit när Julian och jag kom hem hit efter att ha tränat och storhandlat. Vi skulle fixa en propp som hade gått i tisdags, när Liselott, Mats, mormor och Mikael var här och inspekterade hur jag bode. De har inte varit här innan, förutom mormor som var med när jag flyttade. Vi fikade lite, både med mormors äpplepaj och min banansockerkaka, som jag fick för mig att baka tidigare på dagen. Mats och Mikael skruvade även lite på mitt skåp, som inte är helt rakt. det blev bättre, men är fortfarande inte helt rakt. Sedan skulle de sätta upp taklampan i vardagsrummet och antingen var det då, eller så var det när kökslampan gick sönder som proppen gick. det märkte jag först när de hade åkt och när jag och julian kom hem hit igår märkte vi att kylen och frysen inte heller fungerade. Sådan tur var fic vi igång allt efter ett tag och ingen mat behövde slängas, men lite orolig blev jag där ett tag...

Nej, nu är det snart dags att dra iväg in till stan och catcha upp med Julian där på Trädgårdstorget för sista gången, iaf för nu. Han kommer ju att komma hem och hälsa på och troligen kommer han att hänga här på somrarna och så, men det blir ändå sista regelbundna tiden och redan nu känns det sorgligt. Jag är så emoionell när det gäller sådant där, att skiljas från något, både när det gäller platser, saker och personer, iaf om det har varit en plats eller person som jag har haft en nära relation till under en längre regelbunden period.

nåväl, nu ska jag sluta svamla och ge mig iväg in till stan. ha det bäst tills vi hörs nästa gång!

Allting har ett slut...

Tid: 20:28:37
Datum: 2017-08-03
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Julian och jag har hängt ihop i ganska exakt fem år nu. Han slussades in i ledsagarsvängen via sin bror, Elias, som jag hade som ledsagare innan. När Elias skulle börja plugga i Örebro fick hans bror, Julian, rycka in och sedan har vi varit fast vid varandra i fem år. Fem år! det är en lång tid, men allting har ett slut och det slutet ser tyvärr ut att vara nu.

Julian har nämligen i flera år pratat om att han vill vidare, vill dra igång någon utbildning av något slag, men det har ändå alltid slutat med att vi har fortsatt att hänga med varandra. Ett par gånger har han t.o.m. tackat nej till utbildningar, bara för min skull, för att han vet hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann. Ett sådant exempel var inför läsåret 2015/16. Då kom han in på en utbildning, minns inte vilken, men tackade nej till den, bara för att det skulle vara förödande för mig i min uppladdning inför paralympics i Rio, att ta in och lära upp en helt ny person knappt ett år innan det största du kan vara med om som paraidrottare. Det hade hämmat min uppladdning en hel del, så därför skippade han sin utbildnning det året, bara för att ge mig så optimala förutsättningar som möjligt. Är inte det stort, då vet jag inte vad som är det.

Den här gången kände han dock att det var dags. Dags att dra vidare och ta chansen.

Han blev reservantagen till en designutbildning i Karlstad, en utbildning som drara igång om bara några veckor.

Det innebär att vår resa tillsammans på ganska exakt fem år bara har några veckor kvar och sedan är det över. Vi har ju båda varit medvetna om att det förr eller senare skulle ta slut, att det här inte är för evigt, så det är egentligen inget konstigt, men jag avundas verkligen inte Julian som måste fatta det här beslutet. Hade det varit jag, då vet jag inte vad jag hade gjort...

Hursomhelst så tar det faktum att vi båda har varit medvetna om att det någon gång skulle ta slut inte bort känslan av att förlora en väldigt stor del av mig, någon som, tillsammans med Jennifer, har varit min absolut största trygghet här, någon som med tiden har blivit så mycket mer än bara en ledsagare som gör sitt jobb, någon som alltid har funnits där, inte längre än ett sms bort, någon som har ställt upp och funnits där i både vått och torrt, oavsett solig somardag eller regnig novemberkväll. Julian har blivit en av mina närmsta vänner och en av de jag har absolut lättast att prata med, om allt, vad det än gäller. När man dessutom har hängt tillsammans i snitt kanske fyra dagar i veckan i fem år, då lär man verkligen känna varandra och det blir ett enormt tomrum efteråt.

Därför känns det ärliggt talat jättedåligt att han nu ska flytta, att en så stor trygghet i vardagen och en nära vän försvinner. Jag gråter nästan nu när jag skriver det här och jag grät när jag läste det väldigt långa och fina sms'et som avslutades med "Jag älskar dig, mannen. Fan. Snälla, avsky mig inte. Jag går fulkomligt sönder. Förlåt".

Jag minns fortfarande det allra första passet han var med på, någon gång i början av augusti 2012. Det var innan Elias flyttade och jag körde cykelintervaller. Elias berättade för den lille nervöse gymnasiekillen att jag brukar ha musik på när jag kör och att han brukar knacka på min axel en gång vid varje hel minut och två gånger när intervallen är slut. Julian stod där, osäker och visste inte riktigt hur han skulle göra eller beté sig, hur han skulle agera eller vad han kunde säga. han hade aldrig haft någon större kontakt med någon som inte ser och var precis lika osäker som folk vi kan möta i affärer eller på stan nuförtiden.

Sedan har åren gått. Vi har varit med om två paralympics, där invigningen av paralympics i London var första gången han träffade övriga laget, när vi åt på The champ. Han har succesivt slussats in i goalballvärlden, lärt känna spelare så till vida att han vet vem alla i landslaget är, vilka som brukar spela i IFAS eller vilka styrkor och svagheter alla spelare i vårt lag har. Han har tagit del av tävlingar och mästerskap med hjälp av mina berättelser, han har t.o.m. varit med på vissa tävlingar, både som spelare och coach. Han har varit med på lagträningar, ställt upp och ensam åkt ut till hallen och skjutit skott efter skott på mig, bara för att jag ska få bollar på mig. Han har själv börjat träna på gymmet, har helt förstått syftet med övningarna vi kör och varför och han har varit en extremt bra träningskompis och någon som jag både har kunnat peppa och bli peppad av när det har känts åt helvete. Han är en anleddning till att en hel drös pass ens har genomförts, på samma sätt som jag nog är en direkt anledning till varför han har tagit sig iväg till gymmet vissa dagar. Är man två kan man ju nämligen peppa och stötta varandra i träningen. Är man ensam är det betydligt lättare att hitta en ursäkt till att inte gå och träna.

Kort sagt skulle jag nog säga att han är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag, att jag har orkat kämpa vidare genom alla år, trots mängder av motgångar. Vi har succesivt lärt känna varandra på djupet och kan prata med varandra om allt, men vi vet också hur den andre är och jag blir därför inte alls sur när han gång på gång kommer och möter mig 10:20, trots att vi har sagt 10:15, det gör liksom inget och någonstans är det undermedvetet inräknat i tidskalkylen. Allt rullar på så smärtfritt, vi jobbar så bra tillsammans att det aldrig uppstår problem. Händer något, ja, då anpassar vi oss efter det, oavsett om det handlar om något som händer som gör att vi måste skjuta på vad vi nu ska göra en halvtimme, eller om det händer något medan vi exempelvis visar goalball för kidsen i Mjölby. Båda två är så smidiga som personer, kanske inte alltid, men åtminstone i relation till varandra, att vi lätt, smidigt och smärtfritt hittar en väg runt det inträffade, det blir liksom aldrig någon grej av det, oavsett vad det handlar om.

Ibland behövs inte ens några ord. Slår jag handen i sadeln på cykeln så vet han exakt vad jag menar. Då vill jag veta vilket steg den står på. Är jag klar med en övning på gymmet och går mot speglarna och hantlarna, då vet han exakt var jag ska och säger bara att "det är bänken närmst trappen", eller "bänken rakt ut från väggen". När vi har kört klart ett kondiionspass behöver han bara säga "japp", för då vet han att jag tar pulsen mot halsen medan han tar tiden. Han vet ungefär vad jag ska ha när vi handlar och jag vet ungefär hur vi brukar gå i affären och i vilken ordning varorna kommer då. Det gör att jag bara rabblar upp vad jag ska ha i takt med att vi plockar varorna och en storhandling går därför väldigt smidigt. Att han har körkort, vilket han förövrigt också har skaffat medan vi har hängt tillsammans, underlättar också, både storhandling och om vi t.ex. ska till norrköping för att vara med i radio, flytta från mjölby till Linköping, eller bara åka ut till hallen en av alla de där gångerna när det bara har varit han och jag. Han har till fullo förstått och insett vad som krävs för att nå världseliten i goalball och han har verkligen gjort vad han har kunnat för att hjälpa mig dit under alla de här åren. Han har ställt upp på och gjort saker som egentligen inte ingår i hans arbetsuppgifter, bara för att han vill hjälpa mig så att min vardag blir så smidig som möjligt, men även för att han själv tycker det är kul och för att vi trivs så bra tillsammans. Därför kommer jag sakna den där pågen något enormt. Det kommer bli fruktansvärt tomt och just nu känner jag en stor osäkerhet kring hur min vardag kommer att se ut. Jag är säker på att det kommer att lösa sig på sikt och Julian vill ju inte bara lämna mig i skiten heller, så han har pratat med både syskon och mamma och de kan troligtvis hjälpa mig så att jag inte blir helt isolerad här hemma när han flyttar, åtminstone under något slags övergångsperiod. Det är fint tycker jag, fint att en hel familj engagerar sig och vill hjälpa mig. Det gör mig alldeles rörd och nu kommer nästan tårarna igen...

Vi har varit med om så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans under de här åren att det inte finns en chans att få med allt i ett inlägg såhär, för då skulle ingen någonsin orka läsa. Vi har liksom byggt vår relation kring träningen och vardagen, jag har varit en del av hans vardag och han har i högsta grad varit en del i min vardag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det har alltid varit "Julian och jag fixar det" eller "Jag och Julian ska göra det eller det". Det har varit vi två och det är svårt att beskriva varför det har blivit och är en så unik relation. Därför nöjer jag mig med att avslutningsvis säga att Julian, du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och allt vi har gått igenom tillsammans, det är fan obeskrivligt. Du har varit en av mina absolut största tryggheter, du har alltid funnits där och ställt upp, jag kommer att sakna dig något enormt och det kommer bli fruktansvärt tomt när du flyttar. För jo, visst fan älskar jag dig med, mannen, vi är bästa teamet ever och nu låter jag tårarna komma...

Det här är min story

Tid: 18:23:00
Datum: 2017-07-28
Kategori: Att leva med en synnedsättning

En del av er vet redan om det, andra inte.
Det här är i vilket fall något jag har pratat många gånger om, hållt en del föreläsningar om och som jag inte har några problem alls att prata om.
Det handlar om mitt liv, att växa upp bland vänner, men att sedan förlora stora delar av synen vid fjorton års ålder, när livet vänds uppochner och psyket körs totalt i botten, men där jag trots det har tagit mig upp hela vägen till ett relativt självständigt liv och att idag representera Sverige i goalball.

Det här är min story. Ägna gärna drygt tjugo minuter åt det här och få lite perspektiv på livet.


Jag är med i direktsänd radio

Tid: 22:11:00
Datum: 2017-01-24
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Idag var en produktiv dag. Först var jag med i direktsänd radio och sedan pratade jag inför kommunfullmäktige i Linköping.

Komunfulmäktige ska anta en ny funktionshindersplan och då var jag där och prratade lite om hur det är att leva med en synnedsättning i Linköping idag, samtidigt som de fick prova på att äta något litet och dricka lite saft utan att se något alls.

Jag pratade om hur otroligt stor hjälp jag har av Julian och hur enormt viktig hans roll som ledsagare är för att jag ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Jag pratade om att besöka ett gym utan att se något alls, att gå en promenad inne i stan, vilka problem något så enkelt som en snöhög kan bli och det viktigaste av allt, hur samhället kan bli bättre och mer tillgänglit. Där tryckte jag främst på informations och kunskapsspridandet i form av föreläsningar och liknande, särskilt i skolor. Barnen är ju vår framtid och att redan tidigt lära dem att det inte är någon skillnad på folk och folk, att alla är människor oavsett om man sitter i rullstol, har en vit käpp eller inte har någon funktionsnedsättning alls, det tror jag är väldigt viktigt.

Hela föreläsningen, eller vad man ska kalla det, blev ganska improviserad, men bra blev det och alla politiker verkade verkligen lyssna och ta till sig det jag sa. Väldigt positivt!

Dagens stora happening var dock att vara med i direktsänd radio.
En tjej ringde upp mig för ett tag sedan, efter att ha hittat min blog och blivit superinspirerad av mig och alla mina åtaganden. Jag fick nästan en liten wow-upplevelse där och då, att min lilla blogg och mitt liv kan inspirera någon så mycket.

Jag blev i vilket fall väldigt glad och det hela utmynnade till slut i att hon ville göra som ett personportrett av mig i radio, så under dagens första timme av Förmiddagsprogrammet i P4 Östergötland var jag på plats och pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med att starta en mörkerrestaurang i Norrköping.

Det var väldigt roligt att vara där och mina gamla mediadrömmar som jag hade typ på högstadiet väcktes till liv litegrann.

Här har ni i vilket fall programmet om ni också vill lyssna och bli inspirerade. Det är första timmen av programmet som gäller och om ni inte vill lyssna på råmaterialet som det lät i radio så finns en hopklippt intervju utan musik och grejer. Lyssna och inspireras!


Äta i mörker

Tid: 14:57:00
Datum: 2016-10-16
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Skulle du våga eller vilja äta i totalt komplett mörker?
Det är nämligen vad vi håller på att starta upp i Norrköping för tillfället.
Det finns redan av varierad karaktär i en rad större städer utomlands och även i Stockholm, men nu är det alltså på gång även i Norrköping.

Hela grejen går alltså ut på att äta i ett helt mörklagt rum där det inte finns minsta ljuskälla, för att på så sätt dels få en "bild av" hur det är att äta utan att se, dels att äta och uppleva maten med andra sinnen än ögonen.

Att mörklägga ett rum helt och hållet är inte det lättaste och är det som har varit överlägset svårast med projektet. Vi började prata om det här redan för tre-fyra år sedan och hade då några entusiastiska gubbar med på tåget som skulle hjälpa till att fixa mörkläggningen, men det var svårare än de trodde, för minsta lilla nyckelhål, dörrspringa, ja, t.o.m. visare på en klocka lyser upp väldit mycket i ett annars helt mörkt rum, så till slut fick vi leta ny lokal, för den vi hade från början gick helt enkelt inte att få helt mörk.

Det har vi lyckats med på det nya stället, där jag, tillsammans med några andra, kommer att agera serveringspersonal.

Uppdraget är som klippt och skuret för mig, för oss över huvud taget, för alla som serverar har en synnedsättning och det blir verkligen vår hemmaplan där vi vet hur man ska beté sig och hur man ska vara. Det är dock bara jag som inte ser något alls i personalen, så även för de andra som serverar blir det lite annorlunda, eftersom att de är vana att använda den lilla syn de har, men för mig är det verkligen hemmaplan, för det skulle kunna vara precis som vilket rum som helst för min del.

En middag, vinprovning, fika eller vad man nu vill testa, i fredags serverade vi trerätters som ett litet test, går till så att gästerna kommer dit och kanske tar en fördrink eller så på övervåningen. Utanför rummet där man sitter och äter är det sedan som en sluss med två öppningar, där det sitter tjocka mörkläggninsgardiner för båda öppningarna. Det måste vara två öppningar för att garantera att det inte släpps in minsta ljus i själva rummet där man sitter och äter, för då fallerar hela grejen.

Gästerna får sedan gå på led in i det mörka rummet, ledsagade av någon av oss som serverar. Man anvisas en plats och sedan kommer vi allt eftersom att servera förrätt, huvudrätt, efterrätt, kaffe, vin, ja, vad som nu ska serveras. gästerna avnjuter måltiden i totalt mörker och är då tvungna att upptäcka och utforska maten med enbart känsel, lukt och smak som verktyg.

Det är en upplevelse, jag lovar!

Låter det spännande? Skulle du vilja testa?

Vi är i en liten planeringsfas just nu, men när allt är spikat kommer det troligen gå till så att det kommer att finnas en rad olika datum där gästerna helt enkelt får boka in sig och sitt sällskap. någonstans mellan åtta-sexton personer har vi sagt är lagom, så varför inte göra det här som en kul grej med kompisarna eller familjen?

Ekolokalisering

Tid: 19:43:00
Datum: 2016-09-06
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Det här har jag lagt upp en gång tidigare, men ni är många nya läsare här inne, så vi kör det en gång till.

Fladdermöss använder sig ju av ekolokalisering när de flyger.
De skickar ut små pip som studsar mot omgivningen och skickar tillbaka ekot på olika sätt, beroende på vad som finns runtomkring dem.
Precis på samma sätt fungerar det när man inte ser och orienterar sig ute i samhället.

Ni kanske någon gång har noterat någon med vit käpp som går och knackar den lite i trotoaren eller gångvägen, eller som klickar med tungan?
Det är just därför, för att "höra" omgivningen.
Ljudet från käppen eller tungan studsar ju exempelvis olika beroende på om det är en husvägg man går förbi eller om det är helt öppet där man går.
En stillastående bil får ju ljudet att studsa på ett annat sätt än om det inte står någon bil där, precis som ett rum med högt till tak får ljudet att studsa annorlunda än ett rum med "normal" takhöjd och mycket möblemang.

Här nedan går jag längs en trotoar, slår käppen mot kanten och kan på så sätt höra när trappen kommer.


Bristen på samplanering

Tid: 18:21:35
Datum: 2016-05-13
Kategori: Att leva med en synnedsättning

I förra inlägget skrev jag ju om mötet vi hade i Norrköping förra veckan, innan jag åkte till Berlin, vilket ju blev en historia för sig, som vi skulle ta i ett annat inlägg, så det tänkte jag göra nu.

Vi skulle alltså ha ett litet möte i Norrköping, vilket alltså ligger några få mil härifrån och dit man kan ta pendeln 30min så är man framme.

Mötet skulle starta kl. 14:00.
För att hinna dit tills dess fick jag ta färdtjänsten 11:45. Då skulle jag vara framme ca. 13:15. Beräknad tid från dörr till dörr är alltså ca. 90min.
Hade jag åkt 12:45 hade jag alltså varit framme drygt en kvart för sent, ca. kl. 14:15.

Tiden det tar att resa med färdtjänsten, som ju ska motsvara kollektivtrafiken, men som sällan gör det, är en fråga för sig. Det värsta här är samplaneringen, eller rättare sagt, bristen på samplanering.

För några år sedan minns jag att Tobbe och jag skulle åka färdtjänst från träningen, på samma adress, till Mjölby, samma stad. Ändå fick vi åka i två olika bilar. han åkte direkt hem och jag fick åka den s.k. stomlinjen, dit man alltså matas från adressen man ska ifrån, åker stommen, som alltså kan sägas vara ett slags ryggrad, och sedan blir man på nytt hämtad på ett visst ställe, i det här fallet Lidl i Mjölby, och körd till slutdestinationen.
Varför Tobbe fick åka direkt, men jag fick åka linje, när vi åkte från samma adress och skulle till samma stad vet jag inte, men samma sak har det varit flera gånger.

I vintras var vi också på ett möte i Norrköping, där jag och en tjej till skulle till Linköping efteråt. Ändå blev vi hämtade i två olika bilar, från samma adress, när båda skulle med stomlinjen mot Linköping. Linjen åkte vi sedan tillsammans, men matningen dit gjordes i två olika bilar, trots att det var från samma adress.

Samma sak var det förra onsdagen, när vi hade mötet i Norrköping. Jag och en tjej, som bor på samma gata, skulle till samma möte, men ändå fick vi åka två olika bilar till stomlinjen. Den åkte vi sedan tillsammans, från Linköping till Norrköping, men väl framme i Norrköping fick vi återigen åka två olika bilar, trots att vi skulle till samma slutdestination.

Hon var framme ca. kl. 13:15, när vi skulle vara framme, men han jag åkte med glömde först en kund, så han fick vända mitt i stan, där det var massor av trafik. Sedan skjutsade vi henne till Lidl, för hon skulle handla och hade inte så lång tid på sig. Sedan hämtade vi två kunder till på vägen och släppte av dem innan jag till slut var framme, ca. kl. 14:10.

Resan hemifrån tog alltså ca. 145min.
Med busss hemifrån till resecentrum, tåg till Norrköping och promenad från resecentrum i Norrköping till slutdestinationen tar det ca. 85min, inkl. ca. 20min väntan på resecentrum i Linköping, för att bussen inte klaffar med pendeln, så man missar tåget innan med 5min och får vänta på nästa.

Jag var i vilket fall alltså framme ca. kl. 14:10 och 50min senare var det dags att åka hem igen.
Då fick vi på nytt åka två olika bilar från mötesplatsen till stomlinjen, men sedan fick vi åka tillsammans hela vägen hem och jag var hemma ca. kl. 16:30.

Ett möte på knappt en timme tog alltså totalt nästan 5 timmar.
Det kändes ganska ovärt kan jag ju meddela...

Vad handlade mötet om då?
Jo, det har länge varit på gång att vi ska starta upp ett slags svartkrog i Norrköping, likt den som redan finns i Stockholm.

Syftet är alltså att besökarna ska få fika, äta, ha vinprovning eller vad de nu beställer, i totalt mörker, för att få uppleva hur det är att äta när man inte ser någonting alls.

Att mörklägga en lokal fullständigt är dock inte det lättaste, det får ju inte finnas minsta ljuskälla, exempelvis nyckelhål, nödutgångsskyltar, klockor eller annat som kan ge ifrån sig bara yttepyttelite ljus, för det förstör ju hela grejen. Att hitta en lokal som gick att mörklägga fullständigt har därför varit en väldigt svår uppgift, för det är ju inte heller direkt lätt att täta fönster, dörrspringor etc. helt och hållet, men nu äntligen har vi lyckats och verksamheten har börjat rulla igång litegrann på prov och redan imorgon är första serveringen, där bl.a. jag då ska servera de som, i det här fallet, ska fika med kaffe och tårta. det ska bli väldigt spännande att se hur det fungerar och ska inte minst bli väldigt kul!

En sak är dock säker och det är att jag så fort som möjligt ska lära mig vägen dit, så jag kan åka tåg istället för färdtjänst, för det lär gå betydligt snabbare och smidigare...

Skoter och skidåkning!

Tid: 09:45:56
Datum: 2016-03-21
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Nu har det ekat tomt här på bloggen ett tag igen, det har varit lite så här på senaste, men så är det ibland och jag hoppas att ni inte misstycker.

Den senaste veckan har tillbringats i välkända och välbekanta Idre fjäll. Det har blivit en hel del skidåkning, men även lite skoteråkning.

Första halvan av veckan var ganska varm. Tror det var uppåt 20 grader i solen precis intill husväggen. Backarna blev därmed ganska smöriga och dåliga framåt eftermiddagarna, så det gick bara att åka halvdagar. Ändå var det inte lika illa som det var då för fyra år sedan, då det blev så dåligt underlag att det inte ens var roligt att åka. Det gick knappt och jag ramlade säkert tio gånger bara första dagen. Ni vet, när det blir sådär uppkört med stora vallar i backarna, då är det svårt att åka när man ser, men när man inte ser är det nästan omöjligt, för det finns inte en chans att parera de där vallarna.

Nu var det dock som sagt bättre och vi fick njuta av några riktigt härliga vinterdagar med en sol som värmde skönt i liften, härlig skidåkning och kaffe ute i solen.

Andra halvan av veckan var väldigt blåsig, upp mot 15 sekundmeter blåste det och solen visade sig inte särskilt mycket. Det var lite kallare än dagarna innan, så backarna var bättre, men man fick nästan staka sig fram till backarna från liften, så mycket blåste det.

P.g.a. värmen och stora mängder folk höll vi oss mest på nordsidan under veckan. De backarna höll sig bäst och de är också generellt sett i mitt tycke de bästa. De är relativt breda, inte så långa, men väldigt bra. Kanske inte de brantaste, även om det finns hela späcktrat från grönt till svart. Jag gillar de hursomhelst väldigt mycket och efter några dagar, när man har kommit in i det litegrann, går det att få upp ganska hyfsad fart där i de svarta och röda backarna.

Veckans höjdpunkt var dock nästan skoteråkningen.
Jag har åkt skoter en gång. Då var jag typ åtta-nio år och fick så klart inte köra själv, men det fick jag göra nu.

Skoteruthyrningen där i Idre tog själva initiativet till att bjuda in oss och låta oss testa att köra själva när de fick höra om vårt skidläger. Egentligen måste man ju ha någon form av körkort för att få köra skoter, men inte här.

En solig och härli vår/vinterdag körde vi en slinga på några kilometer, som avslutades över sjön och där kunde vi dra på ordentligt.

Först åkte vi ett varv med instruktörerna och ledsagarna, så att vi som inte ser satt bak och bara fick känna på känslan litegrann. Sedan fick vi testa ett varv själva lite försiktigt sådär. Vi puttrade fram lite långsamt sådär, med styrhjälp och så av de seende som satt bakom.

Varvet efter var det dock inte särskilt försiktigt. Då körde jag helt själv, utan hjälp från den bakom. Jag åkte med Jonte och mot slutet över sjön kom jag nog upp i 90-95km/h. Wow säger jag bara, vilken känsla det var! Att få köra själv, i en sådan hastighet, det var häftigt. Jag som annars bara har kört moppe i typ 5-10km/h som snabbast för typ tolv år sedan. Behöver jag ens säga att det här var något helt annat?

Sista varvet åkte jag med en av instruktörerna. Jag frågade vad han fick upp skotern i och han svarade ungefär 150km/h. Sedan gjorde vi ett accelerationstest. 0-100km/h på fyra sekunder och skotern stegrade i accelerationen. Det sög till ordentligt i hela kroppen, men återigen, wow vilken känsla det var och jag måste rikta ett stort tack till skoteruthyrningen där i Idre, som gjorde det här möjligt för oss att testa!

I stort sett har det varit en väldigt bra och härlig vecka, men en vecka går fort och nu är vi tillbaka i vardagen här hemma.

Hoppas att ni har haft det lika bra som jag har haft det!

Synpoden avsnitt 6

Tid: 09:43:00
Datum: 2016-02-26
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Long time ago, but here we go again!

Sjätte avsnittet av Synpoden är nu här och där diskuterar vi idrotten i skolan. Vi bjuder på oss själva och ger exempel på roliga eller mindre roliga upplevelser utifrån våra egna liv och erfarenheter, vi belyser vilka problem idrotten kan ställa till med när man inte ser, att läraren i sådana lägen har ett stort ansvar att anpassa lektionerna så att alla kan delta, men att det tyvärr inte blir rätt alla gånger, men vi belyser även möjligheter med idrott och vikten av att faktiskt träna och röra på sig.

För er som inte har varit med tidigare så är Synpoden vår egen podcast, där vi pratar och diskuterar kring hur det är att leva med en synnedsättning i Sverige idag. Avsnitten finns på Youtube och det är bara att söka på Synpoden, men här nedan får ni direkt avsnitt nr. 6.


Morgonpasset i P3

Tid: 12:02:00
Datum: 2016-02-21
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Nu på morgonen var ett av våra största medaljhopp till paralympics i Rio senare i år, Maja reichard, med i Morgonpasset i P3.

Jag brukar inte lyssna på P3 särskilt mycket, faktiskt är jag, trots min ringa ålder, mer för P4. Tycker det är lite varmt och hemtrevligt sådär, men bara för att jag känner Maja litegrann och för att hon siktar mot samma mål som jag själv och för att både hon och jag inte ser något alls tänkte ja att jag kunde lyssna för en gångs skull.

Jag tycker hon gjorde det bra och jag kände igen mig allt för väl i vissa detaljer hon pratade om, i synnerhet det faktum att man som B1:a, alltså när man inte ser något alls, har svårare att lära in tekniska detaljer etc. eftersom att man varken kan se och studera hur andra gör eller studera sig själv genom video. Man är ganska beroende av de runtomkring och att de kan visa och förklara på ett bra sätt hur man ska göra och varför. Annars är det svårt och därför tar det ofta längre tid för B1:or att lära in tekniska detaljer än vad det gör för de som ser litegrann och som då kan se hur andra gör eller studera sina egna detaljer i efterhand.

Intressant och tänkvärt för er som inte är så insatta i hur det fungerar och vad som krävs tycker jag också var det faktum att våga lita på sina "tapers". Samma sak är det exempelvis när man åker skidor. Det är inte bara att kasta sig ner för backen med vem som helst som ledsagare. Det kräver ganska mycket och med tiden bygger man upp en ordentlig tillit och ett sammarbete som bara rullar på utan att man egentligen behöver göra något för att det ska rulla på, det bara fungerar, för man känner varandra utan och innan. Det är jätteviktigt, både när det gäller "vanlig ledsagning", utförsåkning och som i Majas fall, när man simmar och tapern dunkar en i huvudet precis i rätt milisekund för att hon ska vända "rätt".

Vill ni lyssna så har ni hela avsnittet här.


Snön ställer till stora problem

Tid: 21:23:23
Datum: 2016-01-15
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Jag har skrivit om det här någon gång tidigare, men ni är många som är nya här inne och det tåls att upprepas.

Snö är många gånger vackert. Väldigt vackert.
Tänk er en strålande fin vinterdag, klarblå himmel, strålande sol, typ -10 grader och vit pudersnö på marken.
Visst är det härligt?

Jag håller med, det är jättefint, men har ni någon gång tänkt på att den där vita fina pudersnön kan ställa till stora bekymmer?

När man inte ser är snön något som visserligen kan vara fint, men som framförallt ställer till väldigt stora problem när man ska ge sig ut på egen hand.

Snön som ligger så fint på marken gör dels att vanliga kännetecken som man kan käna med käppen, såsom gräskanter eller trotoarkanter, suddas ut och försvinner helt, dels kan det plötsligt ligga stora snöhögar, som någon snöröjningsmaskin har skottat upp, på ställen där det i vanliga fall inte brukar finnas några hinder alls.

Snöhögar kan ställa till ordentliga bekymmer bara de, eftersom att man inte vet hur stora de är. Kanske skulle man kunna gå förbi den bara genom att ta två steg till vänster, men ser man inte det går man kanske istället till höger och där visar det sig att snöhögen är jättestor. Då får man gå tillbaka dit man var från början och gå vänster för att komma förbi det där hindret, som för seende inte ens är något hinder.

Det största problemet är dock det faktum att snön tar bort alla ljud runtomkring. Det har säkerligen även ni som ser noterat någon gång, att det blir så tyst när det ligger snö på marken och det är just för att snön dämpar och tar bort alla ljud som i normala fall studsar mot hus, bilar, buskar, träd och annat ute i samhället. Ni seende reflekterar dock inte så mycket över det, för ni ser ju var ni ska gå ändå, eller hur?

När man inte ser använder man sig väldigt mycket, så gott som hela tiden, av ljud som studsar mot föremål runtomkring, t.ex. en husvägg, för att orientera sig, på samma sätt som fladdermöss gör, s.k. ekolokalisering. Ja gjorde en video om det för något år sedan, är det något som skulle vara av intresse att jag lägger upp på nytt?

Nåväl, back to topic.
Tänk er då att ni ger er ut i det där snötäckta vinterlandskapet som är så fint, men synen är borta. Alla ljud dämpas dessutom väldigt mycket av det där vita pudret på marken. Då kan ni själva tänka er hur svårt det blir att orientera er, när alla orienteringspunkter som finns där i vanliga fall försvinner. Ljuden dämpas av snön, inga ljud studsar mot hus eller bilar, käppen kan inte längre känna gräs eller trotoarkanter och plötsligt kan det ligga snödrivor som utgör hinder som inte brukar finnas där.

Ja, I think that yoy've got it...

Tidigare idag gick jag exempelvis nästan vilse när jag skulle gå från bussen till mormor. Man ser mormors hus från busshållplatsen, men snön gjorde att jag var helt lost där ett tag. Plötsligt gick jag mitt i vägen och hade det inte kommit en bil där som jag kunde orientera mig lite efter, ja, då hade jag fortsatt att gå där, mitt i vägen. Jag lyckades i vilket fall korsa den där gatan och sedan ska man svänga in höger på ett ställe, men snön gjorde att jag inte alls kände trotoarkanten och när jag knackade med käppen i marken, som jag brukar göra, för att höra var husväggarna är, var det helt tyst, inget ljud studsade tillbaka från dem. Ändå lyckades jag svänga rätt och det hela gick bra, men ni ser, bara på en så kort sträcka, det rör sig kanske om femtio meter, ställer snön till stora bekymmer.

Har ni någonssin tänkt på detta och är ovan nämnda video, om ekolokalisering, något ni skulle vilja se igen?

Det värmer i hjärtat

Tid: 14:17:51
Datum: 2015-09-17
Kategori: Att leva med en synnedsättning

När helt random personer visar uppriktig nyfikenhet och intresse för hur t.ex. teknik fungerar för oss som inte ser.

Som på bussen hem från gymmet igår.
Jag satt som vanligt och kollade mailen, smsade litegrann och kollade Facebook.
En tjej bredvid mig undrade då nyfiket vad jag gjorde för någonting och när jag berättade vad jag gjorde blev hon jätteintresserad och ville veta hur jag gjorde, hur det fungerade osv.

Vi hann inte prata jättelänge, för hon skulle gå av, men sådant värmer verkligen i hjärtat. När helt random personer vågar fråga och visar ett uppriktigt intresse för hur saker och ting fungerar och ja, ni ser, det är inte farligt att fråga, tvärtom, det uppskattas verkligen!

När vi ändå är inne på random personer så var det en annan tjej, också det igår, men när jag var på väg från bussen till gymmet, som ropade några meter bort och där konversationen lät ungefär såhär:

Hon: Ser du ingenting?
Jag (inte helt säker på att hon ens pratade med mig): Nej.
hon: Är det medfött?
Jag: Nja, jo, det kan man väl säga att det är.

Sedan gick hon vidare utan ett ord...
Ibland undrar man alltså, men klart är i vilket fall att det finns guldkorn där ute i vårt samhälle och sådana människor ska verkligen lyftas fram, för det kan betyda så oerhört mycket för någon annan. Det är ungefär som det där evenemanget som finns på Facebook nu, "Säg hej till någon" eller liknande, där målet är att hälsa på någon människa varje dag och där bara ett enda litet "hej" kan betyda så otroligt mycket mer än bara ett "hej". Det kan innebära ett ljus i mörkret för någon, vara en detalj som vänder den andres dag till något positivt, eller så kan det rentav vara starten på en ny vänskap, vem vet. Så att gå ur sin egobubbla, sluta vara så stereotypiskt svensk och visa lite medmänsklighet, bara genom en nyfiken fråga eller ett "hej", det har ingen dött av och det är nog bara bra tror jag. För, återigen, så lite kan betyda och göra så mycket för någon annan.