Allting har ett slut...

Tid: 20:28:37
Datum: 2017-08-03
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Julian och jag har hängt ihop i ganska exakt fem år nu. Han slussades in i ledsagarsvängen via sin bror, Elias, som jag hade som ledsagare innan. När Elias skulle börja plugga i Örebro fick hans bror, Julian, rycka in och sedan har vi varit fast vid varandra i fem år. Fem år! det är en lång tid, men allting har ett slut och det slutet ser tyvärr ut att vara nu.

Julian har nämligen i flera år pratat om att han vill vidare, vill dra igång någon utbildning av något slag, men det har ändå alltid slutat med att vi har fortsatt att hänga med varandra. Ett par gånger har han t.o.m. tackat nej till utbildningar, bara för min skull, för att han vet hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann. Ett sådant exempel var inför läsåret 2015/16. Då kom han in på en utbildning, minns inte vilken, men tackade nej till den, bara för att det skulle vara förödande för mig i min uppladdning inför paralympics i Rio, att ta in och lära upp en helt ny person knappt ett år innan det största du kan vara med om som paraidrottare. Det hade hämmat min uppladdning en hel del, så därför skippade han sin utbildnning det året, bara för att ge mig så optimala förutsättningar som möjligt. Är inte det stort, då vet jag inte vad som är det.

Den här gången kände han dock att det var dags. Dags att dra vidare och ta chansen.

Han blev reservantagen till en designutbildning i Karlstad, en utbildning som drara igång om bara några veckor.

Det innebär att vår resa tillsammans på ganska exakt fem år bara har några veckor kvar och sedan är det över. Vi har ju båda varit medvetna om att det förr eller senare skulle ta slut, att det här inte är för evigt, så det är egentligen inget konstigt, men jag avundas verkligen inte Julian som måste fatta det här beslutet. Hade det varit jag, då vet jag inte vad jag hade gjort...

Hursomhelst så tar det faktum att vi båda har varit medvetna om att det någon gång skulle ta slut inte bort känslan av att förlora en väldigt stor del av mig, någon som, tillsammans med Jennifer, har varit min absolut största trygghet här, någon som med tiden har blivit så mycket mer än bara en ledsagare som gör sitt jobb, någon som alltid har funnits där, inte längre än ett sms bort, någon som har ställt upp och funnits där i både vått och torrt, oavsett solig somardag eller regnig novemberkväll. Julian har blivit en av mina närmsta vänner och en av de jag har absolut lättast att prata med, om allt, vad det än gäller. När man dessutom har hängt tillsammans i snitt kanske fyra dagar i veckan i fem år, då lär man verkligen känna varandra och det blir ett enormt tomrum efteråt.

Därför känns det ärliggt talat jättedåligt att han nu ska flytta, att en så stor trygghet i vardagen och en nära vän försvinner. Jag gråter nästan nu när jag skriver det här och jag grät när jag läste det väldigt långa och fina sms'et som avslutades med "Jag älskar dig, mannen. Fan. Snälla, avsky mig inte. Jag går fulkomligt sönder. Förlåt".

Jag minns fortfarande det allra första passet han var med på, någon gång i början av augusti 2012. Det var innan Elias flyttade och jag körde cykelintervaller. Elias berättade för den lille nervöse gymnasiekillen att jag brukar ha musik på när jag kör och att han brukar knacka på min axel en gång vid varje hel minut och två gånger när intervallen är slut. Julian stod där, osäker och visste inte riktigt hur han skulle göra eller beté sig, hur han skulle agera eller vad han kunde säga. han hade aldrig haft någon större kontakt med någon som inte ser och var precis lika osäker som folk vi kan möta i affärer eller på stan nuförtiden.

Sedan har åren gått. Vi har varit med om två paralympics, där invigningen av paralympics i London var första gången han träffade övriga laget, när vi åt på The champ. Han har succesivt slussats in i goalballvärlden, lärt känna spelare så till vida att han vet vem alla i landslaget är, vilka som brukar spela i IFAS eller vilka styrkor och svagheter alla spelare i vårt lag har. Han har tagit del av tävlingar och mästerskap med hjälp av mina berättelser, han har t.o.m. varit med på vissa tävlingar, både som spelare och coach. Han har varit med på lagträningar, ställt upp och ensam åkt ut till hallen och skjutit skott efter skott på mig, bara för att jag ska få bollar på mig. Han har själv börjat träna på gymmet, har helt förstått syftet med övningarna vi kör och varför och han har varit en extremt bra träningskompis och någon som jag både har kunnat peppa och bli peppad av när det har känts åt helvete. Han är en anleddning till att en hel drös pass ens har genomförts, på samma sätt som jag nog är en direkt anledning till varför han har tagit sig iväg till gymmet vissa dagar. Är man två kan man ju nämligen peppa och stötta varandra i träningen. Är man ensam är det betydligt lättare att hitta en ursäkt till att inte gå och träna.

Kort sagt skulle jag nog säga att han är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag, att jag har orkat kämpa vidare genom alla år, trots mängder av motgångar. Vi har succesivt lärt känna varandra på djupet och kan prata med varandra om allt, men vi vet också hur den andre är och jag blir därför inte alls sur när han gång på gång kommer och möter mig 10:20, trots att vi har sagt 10:15, det gör liksom inget och någonstans är det undermedvetet inräknat i tidskalkylen. Allt rullar på så smärtfritt, vi jobbar så bra tillsammans att det aldrig uppstår problem. Händer något, ja, då anpassar vi oss efter det, oavsett om det handlar om något som händer som gör att vi måste skjuta på vad vi nu ska göra en halvtimme, eller om det händer något medan vi exempelvis visar goalball för kidsen i Mjölby. Båda två är så smidiga som personer, kanske inte alltid, men åtminstone i relation till varandra, att vi lätt, smidigt och smärtfritt hittar en väg runt det inträffade, det blir liksom aldrig någon grej av det, oavsett vad det handlar om.

Ibland behövs inte ens några ord. Slår jag handen i sadeln på cykeln så vet han exakt vad jag menar. Då vill jag veta vilket steg den står på. Är jag klar med en övning på gymmet och går mot speglarna och hantlarna, då vet han exakt var jag ska och säger bara att "det är bänken närmst trappen", eller "bänken rakt ut från väggen". När vi har kört klart ett kondiionspass behöver han bara säga "japp", för då vet han att jag tar pulsen mot halsen medan han tar tiden. Han vet ungefär vad jag ska ha när vi handlar och jag vet ungefär hur vi brukar gå i affären och i vilken ordning varorna kommer då. Det gör att jag bara rabblar upp vad jag ska ha i takt med att vi plockar varorna och en storhandling går därför väldigt smidigt. Att han har körkort, vilket han förövrigt också har skaffat medan vi har hängt tillsammans, underlättar också, både storhandling och om vi t.ex. ska till norrköping för att vara med i radio, flytta från mjölby till Linköping, eller bara åka ut till hallen en av alla de där gångerna när det bara har varit han och jag. Han har till fullo förstått och insett vad som krävs för att nå världseliten i goalball och han har verkligen gjort vad han har kunnat för att hjälpa mig dit under alla de här åren. Han har ställt upp på och gjort saker som egentligen inte ingår i hans arbetsuppgifter, bara för att han vill hjälpa mig så att min vardag blir så smidig som möjligt, men även för att han själv tycker det är kul och för att vi trivs så bra tillsammans. Därför kommer jag sakna den där pågen något enormt. Det kommer bli fruktansvärt tomt och just nu känner jag en stor osäkerhet kring hur min vardag kommer att se ut. Jag är säker på att det kommer att lösa sig på sikt och Julian vill ju inte bara lämna mig i skiten heller, så han har pratat med både syskon och mamma och de kan troligtvis hjälpa mig så att jag inte blir helt isolerad här hemma när han flyttar, åtminstone under något slags övergångsperiod. Det är fint tycker jag, fint att en hel familj engagerar sig och vill hjälpa mig. Det gör mig alldeles rörd och nu kommer nästan tårarna igen...

Vi har varit med om så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans under de här åren att det inte finns en chans att få med allt i ett inlägg såhär, för då skulle ingen någonsin orka läsa. Vi har liksom byggt vår relation kring träningen och vardagen, jag har varit en del av hans vardag och han har i högsta grad varit en del i min vardag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det har alltid varit "Julian och jag fixar det" eller "Jag och Julian ska göra det eller det". Det har varit vi två och det är svårt att beskriva varför det har blivit och är en så unik relation. Därför nöjer jag mig med att avslutningsvis säga att Julian, du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och allt vi har gått igenom tillsammans, det är fan obeskrivligt. Du har varit en av mina absolut största tryggheter, du har alltid funnits där och ställt upp, jag kommer att sakna dig något enormt och det kommer bli fruktansvärt tomt när du flyttar. För jo, visst fan älskar jag dig med, mannen, vi är bästa teamet ever och nu låter jag tårarna komma...

Kommentarer
Postat av: Anna Jacobsson

Hej!
OK, vi känner inte varandra, men jag har läst din blogg ltie då och då... Trots at tjag varken träffat dig eller din ledsagare blir jag rörd när jag läser ditt inlägg. Så fint du beskriver er relation! Det är ju precis så det ska vara med ledsagaren nrä det är som bäst, att man lär känna varandra att allt så småningom flyter på smidigt och gärna också att man blir vänner. Vad fint gjort av Julian att han vid ett apr tillfällen låtit bli att plugga för att istället hjälpa dig i din elitsatsning, det visar ju verkligen att han inte bara ser det so ett jobb utan som något han verkligen vill göra, och att han ser dig som en vän!
Hoppas att du snart hittar en ny ledsagare som du funkar bra med och som förhoppningsvis kan stanna ett bra tag!

2017-08-04 @ 13:34:17
Postat av: sara

Vilken fin relation ni verkar ha! :)

Svar: nu är vi inflyttade, och köket går i vitt med marmor med guld-detaljer. Supernöjd över resultatet! :)

2017-08-05 @ 20:58:04
URL: http://sarakarlson.blogg.se
Postat av: Jessica Högberg

Jobbigt! Håller tummen hårt att du hittar något ny bra snart
Önskar Julian lycka till

2017-08-06 @ 22:20:09
URL: http://lchftrollet.blogg.se/
Postat av: shazi

älskartexten, wow

2017-08-08 @ 10:45:12
URL: http://nouw.com/shazi
Postat av: Linda

Åh vilken fin relation!!

2017-08-08 @ 13:43:17
URL: http://lindaviktoria.se
Postat av: Louise

Jätte fint inlägg sorgligt och blev tårögd när jag läste det! Hoppas verkligen du kan hitta nån annan Du trivs lika bra med !!

Sv: tack snälla du för att du bryr dig!! Betyder väldigt mycket!

2017-08-08 @ 16:13:35
URL: http://nouw.com/louiseelinore
Postat av: Jessica

Näe, det blev inte så mycket gjort igår haha... Men har gjort bort det idag istället :)

2017-08-08 @ 22:01:30
URL: http://jessicaas.webblogg.se
Postat av: Jenny

Usch, blev helt nedstämd av att läsa din text. Förstår att han betytt extremt mycket för dig. Hoppas du hittar någon bra ersättare.

Sv: Håller helt med om avsaknaden av nederbörd. Skönt på ett sätt, dåligt på ett annat. Menmen. Vi kanske får äta upp det i vinter? ;)

2017-08-09 @ 01:40:09
URL: http://jennysen.spotlife.se
Postat av: Frida

Låter som att ni haft en riktigt bra relation och jag hoppas att du hittat en som är minst lika bra igen.

Jag brukar hinna med det mesta när jag gör saker innan jobbet, men nu börjar klockan ticka iväg igen och jag börjar få lite bråttom. :)

2017-08-09 @ 05:00:24
URL: http://rockabillygirl.se
Postat av: Sandra

Ni verkar ha haft en riktigt fin relation till varandra så förstår att du blir ledsen och tycker det är jobbigt.

Sv: jo men precis :) tack för gratulationen men bebisen hsrnibte ploppat ut ännu. Han verkar trivas bra där inne. Ska på ultraljud på tisdag för att kolla att han har tillräckligt med fostervatten osv. Även prata om en eventuell igångsättning :)

2017-08-09 @ 18:16:51
URL: http://WWW.sandroou.blogg.se
Postat av: Kattis

Jag hoppas att Julian läser detta, så fin relation ni verkar ha! Förstår att det kommer kännas tomt och lite känslomässigt förvirrat. Alltid tufft när man vill att någon ska lyckas och uppfylla sina drömmar samtidigt som man inte vill att de ska flytta bort. Jag önskar Julian lycka till med utbildningen och håller tummarna för att det dyker upp en minst lika bra ny kandidat som ledsagare till dig!

sv: Två veckor går allt för fort, jag hade lätt kunnat vara ledig ett par veckor till. Sån tur att jag har även v 34 ledigt!:D

2017-08-09 @ 20:27:00
URL: http://stellaefoto.blogg.se/
Postat av: Denise

Vad tråkigt att det tar slut! Hoppas att du hittar en fantastisk ersättare <3

2017-08-09 @ 21:56:44
URL: http://hundlivet.se
Postat av: danten89

Ni har varit fantastiska tillsammans =)
Glöm aldrig det!

Jag har ätit min antibiotikakur klart. Den har fått mig att må bra mycket bättre. Men vågar inte säga något förrän det har gått några veckor.. jag har inget illamående kvar osv.
Det var något skräp jag fått i mig via en kebab, så det vill jag inte äta igen..

Samtidigt jag har inte mått bra under högsommaren, och har sett allt med andra ögon, än om jag vore frisk. Men jag jag vill ju ha 30 graders värme för att det ska vara äkta sommar.. :3

Hur har du det annars? Har du ledigt än? När börjar du att jobba? :)

2017-08-10 @ 02:29:23
URL: http://animalcity.blogg.se
Postat av: ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Åh låter tufft :(. Förstår att det inte känns bra :/

2017-08-10 @ 10:58:03
URL: http://www.saramadeleine.se
Postat av: Carolina Thoor

Låter jätte tråkigt att han nu ska sluta som din ledsagare för att fortsätta med utbildning. Klokt utav honom att fortsätta, men tufft ändå då man under fem år har haft sån nära kontakt. Jag hoppas att era vägar kommer att korsas flera gånger! :)

Sv; haha tror du? Då jag fick min allra första semester förra året, hade jag ingen större separations ångest från semestern. Jag hade snarare separationsångest från jobbet & längtade till att få komma tillbaka! Inte riktigt på samma sätt den här gången, men ändå svårt att inte tänka på jobbet och jag var nöjd på måndagen igen då jag fick utföra arbetsuppgifter jag glatt älskar!
Jo men visst, jag har haft en hur underbar semester som helst. Finns inget att klaga på egentligen :D

Jo, men så är det ju. Man vill inte egentligen (eller så är det för mig) ha det här daltandet då man berättar om sitt liv. Man vill att andra ska ta kunskap och förståelse ifrån berättelsen och gör-om-gör-rätt typ :)

20 minuter?! Haha nej nej, det tar betydligt mycket mer än 20 minuter ifrån Stockholm till Norrköping.
Tusen tack för stödet. För allt stöd. Ibland behöver vi främlingar det också <3

2017-08-10 @ 17:22:37
URL: http://knaset.blogg.se/
Postat av: My

Tråkigt att han ska sluta men får hoppas du och "den nya" kommer få lika bra kemi :)

sv; Tävligen är om 3 helger, men jag har brutit foten nu så det blir inte av.. Ledig 3 veckor men det blev ju tråkigt med bruten fot.

Han är född 97 och alltså 20 år, Mattias heter han :)

2017-08-12 @ 08:08:20
URL: http://monkiapa.blogg.se/
Postat av: Ellen Gräntz

Wow vad jag blev berörd av detta, ryser på riktigt över hela kroppen haha...

2017-08-12 @ 22:14:05
URL: http://ellengrantz.blogg.se/
Postat av: Emelie Andersson

Åh vad jobbigt att förlora en vän och en trygghet, jag förstår verkligen det :(

2017-08-13 @ 10:29:38
URL: http://emeliiiiieandersson.blogg.se/
Postat av: Carro

åh så fint! måste kännas hemskt :(

2017-08-13 @ 15:01:36
URL: http://carro93.se/
Postat av: Sofie

Så fint skrivet! Så tråkigt att det tyvärr har sitt slut, men ni ska vara glad för alla minnen och upplevelser ni har med varandra! :)

2017-08-14 @ 21:38:14
URL: http://nouw.com/jjohanssonsofie/
Postat av: Alice

Jättefint skrivet! Verkligen. Förstår att det känns tomt och jobbigt. En sådan fin relation är inget man bara hittar en ny av runt hörnet. Jag kan delvis känna igen känslan. Min trygghet och enda bästa vän råkar nämligen vara en globetrotter med modell-ambitioner. Jag vet inte hur många gånger jag gått runt med magsmärtor för att han ska "lämna mig" och söka modelljobb i asien i flera månader. Medans andra gläds och fascineras över hans ambitioner, drömmar och framgångar så sitter jag hemma och hoppas ingen vill ha honom så han kan komma tillbaka hem. Egoistiskt ja. Kanske. Men det är så jag känner. För något år sedan ville jag inte ens hjälpa honom med nya bilder till portfolion, Det kunde någon annan göra tyckte jag. Idag har jag tänkt om. Jag vill inte vara den som stoppar honom från att nå sina drömmar, och ska han bli "upptäckt" ska han fan bli det tack vare mina bilder! Måste finnas en anledning att Gud kopplade ihop oss, fotografen och modellen liksom. Jag vill tro att allt händer av en anledning. Men det gör ont, varje gång han åker. VArje gång jag hör om hans planer att flytta utomlands. Men det är väl jag som får skaffa mig ett liv, antar jag.

Julian kommer iallafall till en mycket fin och mysig stad! Karlstad i mitt hjärta.

2017-08-19 @ 20:45:56
URL: http://bompbomp.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: