Otroligt fint och bra här i Idre, + en riktig stjärnsmäll...

Bara 2 dagar kvar här i Idre nu. Det har varit 4 dagar fylda av grym skidåkning i kanonbra backar och superfint väder, but lets rewind the tape and see how it started...

Det hela började med att jag åkte in till Linköping i fredags för att möta upp Jennifer, där jag skulle sova natten till lördagen, för smidighetens skull. Bussen avgick nämligen från Norrköping 08:00. Alltså var det smidigare att sova hos henne än att åka färdtjänst in på morgonen.

Innan jag åkte tänkte jag igenom packningslistan, hade jag med allt?
Nesesär, check, kläder, check, termobyxor, check, dator, check, skidglasögon, check, allt var med. Så jag åkte till Mjölby och bytte till linjen mot Linköping. Då slog det mig vad jag hade glömt. Det mest basic av allting, det som är en självklarhet att ta med sig varje gång man går ut genom ytterdörren, käppen. Hur jag kunde glömma den är ett mysterium, men likväl gjorde jag det.

Väl inne i Linköping var det alltså bara för mig och Jennifer att ta bussen till Syncentralen, för att se om Elisabet var där och kunde låna ut en käpp åt mig en vecka. Ingen var där. Torbjörn dök dock upp, men hade ingen nyckel till rummet där käpparna finns. Så det var bara att klara sig utan käpp hela veckan...

Hemma hos Jennifer, mitt ute i obygden, fixade vi våfflor, åt dessa, + ett gäng pannkakor, pratade en hel del och såg på TV.

Bussresan förflöt utan några större problem, men noterbart var att jag varken lyssnade på musik eller läste över huvud taget. Jag och Jennifer pratade om allt möjligt och jag halvsov då och då. De ca 8 timmarna förflöt förvånansvärt snabbt.

Jag, Patrik, Thaer, Nisse och Mattias bor i en stuga, de 2 sistnämnda ledsagare. Även Jennifer flyttade från sin stuga till våran.

Under natten mot söndagen sov jag inget vidare. Patrik snarkade som en dåre. Jag gick därför upp och satte mig vid datorn vid 6:30.

Senare under dagen väntade skiduthyrning och lättare åkning som warmup.

Skidor, stavar, pjäxor och hjälm hyrdes och sedan började jag och Mattias i Tunnelbacken, en blå backe, som lite warmup. Det kändes lite ovant i början, men efter några åk tröttnade vi på den och tog Västbacken, en ganska lätt röd backe.

Där åkte vi under resterande delen av förmiddagen och lite under eftermiddagen. Vädret var inte det bästa, lite snö och moln, men under måndagen sken det upp och blev riktigt fint väder. Strålande sol och blå himmel. Kanonbra backar och inga liftköer. Vad mer kan man kräva av en skidresa?

Det blev mycket åk i Nord, de blåa Turisten 1 och 2, röda Palmbacken, Mellanbacken och Carwingsvängen, och de svarta Specialen, Svarten 1 och 2.

Mellanbacken och Carwingsvängen var de populäraste backarna under dagen. Carwingsvängen och Specialen är snarlika, Specialen är ganska lätt för att vara svart och Carwingsvängen är ganska svår för att vara röd, faktiskt nästan svårare än Specialen, tack vare att den är smalare.

Åkningen stämnde bra. Det ända missödet var att jag körde på en markeringskäpp och flög en bit. Dock var det inte mitt fel. Mattias trodde inte det skulle vara någon fara, att jag skulle klara mig förbi den, men det gjorde jag inte. Dock var det ingen fara med mig.

Igår var vi ute i backarna strax efter att de öppnade. Vädret var strålande och backarna var super. Riktigt, riktigt fina backar, skidorna greppade kanonbra och underlaget var slätt och fint. Vi höll oss mest i Nord även under förmiddagen, fortsatte åka Carwingsvängen, Specialen och Mellanbacken. Vi tog oss dock över till Ostbackarna en stund, där vi åkte Glader röd, som är ganska lång och varierande i lutning. Mot slutet lutar den på riktigt bra. Även Butter tog vi oss ner för. En riktigt brant svart backe där farterna blir rejält höga.

Under eftermiddagen provade jag på att åka med Robin, en relativt grön ledsagare som just är med här för att lära sig ledsaga. Vi började lite lätt i Västbacken, men så åkte vi över till Nord igen, tog några åk i Turisten och Mellanbacken, som blev eftermiddagens backe med stort B. I det stora hela gick det bra, men det var lite småmissar sådär, som man kanske inte tänker på i början. Exempelvis missade vi att stanna och ta ut åkriktningen innan vi åkte en gång, vilket Mattias och jag alltid gör, han höll i min arm lite för länge när vi gled fram till sittliften och tog tag i min arm lite för sent när vi skulle av densamma. Lite småsaker sådär, som även kan vara individuella. Inte alls säkert att alla vill ha det så, men jag vill ha det så.

Idag åkte jag vidare med Robin. Backarna var lika bra som igår. Strålande sol och nypistat. Mellanbacken blev dagens första destination och sedan gav vi oss på Carwingsvängen och Specialen. Det var inga problem. En gång hamnade jag bara utanför banan, flög ut i liftspåret och tillbaks igen. Annars var det ingen fara.

Framåt lunch åkte vi över till Ost och åkte Glader röd igen. Även det gick bra. Sedan skulle vi ge oss på Prosit. En svart backe vid Butter och Tävlingsbacken. Det började bra, men sedan small det och det ordentligt. Robin låg lite för långt bakom mig. Jag åkte över kanten till en brant. Han kom efter, men när han kom över kanten såg han en dam som stod mitt i backen, mitt i branten. Jag var på väg rakt mot henne. Han försökte korrigera mig lite mer åt höger, men det var för sent. Jag frontalkrockade med henne. Ena sekunden gick det milt sagt skapligt fort, nästa sekund låg jag med huvudet ner i snön och gled flera meter. Vet inte hur långt jag gled, men skidor och stavar flög all världens väg och glasögonen gick sönder. De kunde vi dock reparera lite senare.

Trots den otäcka smällen måste jag ha haft en sagolik tur. Jag fick lite näsblod och överkäken fick sig en smäll, annars ingenting. Damen gick det dock värre för. Ett spräckt ögonbryn och en rejäl lårkaka blev facit av det hela. Vi befarade först att hon hade brutit något, men när hennes man hade åkt ner och hämtat skoterfolk konstaterades det att det troligen "bara" var en kraftig lårkaka.

Lite obehagligt var det, så klart, men Robin var märkbart mer sjärrad än mig. Kanske förståeligt. Han såg ju hela insidenten. Jag uppfattade inte ens att jag krockade med någon. Inte förrän jag låg i snön och hade satt mig upp igen förstod jag det. Dessförinnan trodde Robin att både jag och tjejen hade dött. Hon låg i backen, jag låg i backen, men så rörde jag mig. Jag hörde Robins sjärrade röst i öronsnäckan och man hörde märkbart hur lättad han blev när jag slutligen rörde på mig.

En riktig smäll var det, men det är sådant som händer. Kanske var det lite dumt att ge sig ut i så branta backar med en ledsagare man bara har åkt 1,5 dagar med, men i huvudsak var det ändå, hur taskigt det än låter, damens fel. Att stanna mitt i branten i en svart backe är inte så smart. Visserligen kan hon möjligen ha tvekat på backen, den kanske var för brant, men då ska man ändå inte stanna mitt i backen. Jag, som kom i full fart bakom henne, hade ju inget att göra och Robin, som visserlogen som sagt låg lite långt efter, hann inte korrigera mig..

På det stora hela måste vi ändå ha haft en oerhörd tur. Hade jag inte haft hjälm hade det troligen gått betydligt värre...

Efter olyckan tog vi det så klart lite lugnare och åkte bara blå backar fram till lunch. Efter lunchen var det, som vanligt under dessa läger, fria aktiviteter, bowling etc. Jag, Jennifer, Patrik, Robin, Johanna och Maja bestämde oss för att just bowla.

Det var länge sedan jag bowlade och precis som senast, för 2 år sedan, vi var där och skulle bowla, ville de först inte låta oss ha rännskydd. Jag sa dock att jag var tvungen att ha det eftersom att jag inte ser och då var det inga problem. Jag fick 92 poäng på första serien och 114 på andra. Ganska okej, men inte jättebra. Jag vann i alla fall på våran bana, där jag, Jennifer och Maja spelade.

Nu är det bara 2 åkdagar kvar. Jag har dock funderat på en kul grej. Jag skulle vilja ha ett åk med onboardcam på hjälmen. Det finns ju små videokameror man kan festa på hjälmar etc. men jag tänker att man annars kan tejpa fast min videokamera på hjälmen med silvertejp. Det skulle nog se ganska konstigt ut, men skulle nog ändå funka, men frågan är om jag vågar? Smäller det är det troligen ganska kört. Mattias sa dock att han kunde åka bakom mig, som vanligt, och filma samtidigt som han ledsagar. Det skulle också fungera, men det blir ju inte riktigt onboard. Vi får se hur det blir med den saken. Vad tror ni?

Dropkick Murphys - As one

Hörde denna låten för några dagar sedan, i ett klipp från säsongen som gått med Leksand. Fastnade direkt. Svängig, melodiös punk med hyfsat tempo och lite exotiskt med inslaget av säckpipa. Lite irländskt över det hela.

Låten kommer från Dropkick Murphy's album Blackout från 2003 och jag måste nog säga att detta bandet är ett av mina nya favoriter. Har inte lyssnat speciellt mycket på dem innan, men nu, gillar dem starkt! Kanske börjar min musikstil ändras en aning? Eller breddas bara musikstilen? Tror på det senare!

Här har ni texten:

"Tonight my son, I'll heed the call
If you're to live, then I must fall
Just give me one more moment, another walk out in the sun
One more day to find some justice with your shadow by my side
Cuff me, tie me, lock me down, 'cause I'll be back to go another round!

As one!

My blood runs red beneath the knife
I give my soul to you tonight

From early on I was on my own
With no light to guide my way
Then the hand of destiny called me only now I understand
Interwoven our lives became, bonded by blood, no need to be repaid!

As one!

My blood runs red beneath the knife
I give my soul to you tonighe

GO!

As one!

My blood runs red beneath the knife
I give my soul to you tonight

Just give me one more moment with your shadow by my side
And we will always be together...as one."

Riktigt bra och medryckande låt. Texten hittar ni här och som vanligt kan ni här nedan lyssna på låten. Vad tycker ni?

 

Kollektivtrafiken - till för alla?

Det är självklart målet. Vi vill ha ett jämlikt och tillgängligt samhälle där alla ska kunna ta del av detsamma, gällande såväl allmänna utrymmen, kösystem, kulturevenemang och kollektivtrafik.

Så är det tyvärr inte idag.
Man gör ständigt samhället mer anpassat för personer med funktionshinder, men än är det långt kvar till ett helt tillgängligt samhälle där en funktionshindrad, t.ex. en rullstolsburen/synskadad/rörelsehindrad ska kunna klara sig helt på egen hand, samtidigt som den ekonomiska frågan, som alltid, spelar in och sätter käppar i hjulen för vad man egentligen skulle vilja göra. Tillgänglighetsfrågorna prioriteras bort, särskillt i de mindre kommunerna, och man lägger istället pengarna på annat. Inte konstigt att det inte finns pengar när man lägger flera tusen på en glasbur som slås sönder i Melodifestivalen. De pengarna hade dock sannolikt ändå inte gått till tillgänglighetsfrågor, men solklart är i alla fall att de kunde ha använts till något mycket bättre och vättigare än det de nu användes till.

Kollektivtrafiken har utvecklats enormt de senaste åren och är mycket mer tillgänglig idag än vad den var för 10-20 år sedan. På de flesta håll i landet, i varje fall i större städer, finns numera automatiska hållplatsutrop på både bussar och tunnelbanor/spårvagnar, bussarna sänks för att folk med rulatorer och rullstol lättare ska komma på/av och kanter/steg på tunnelbanorna har reduserats för att öka tillgängligheten.

Som med allt annat finns dock en baksida av det hela.
De automatiska hållplatsutropen är inte alltid igång, ibland stängs de t.o.m. av under resans gång och det man inte har tänkt på när man har byggt de nya bussarna, i alla fall här i Linköping, är att själva passagen längst fram, vänstersvängen när man går på bussen, innan man kommer in i själva mittgången är för smal för en rullator. När Albin, Louise och jag har åkt buss har vi vid ett flertal tillfällen fått hjälpa gamla damer att lyfta över rullatorn över den smalare passagen och ut i mittgången.

Dock ska Linköpings busstrafik ha en hiss för hållplatsutropen som fungerar riktigt bra, till skillnad från här i Mjölby kommun, där det knappt finns automatiska utrop över huvud taget. Har man tur kan man få ett manuellt utrop av chauffören t.ex. vid Stationen. Inte konstigt att man som synskadad då inte kan åka kollektivt.

Anledningen till att det är såhär har högst troligt med den ekonomiska biten att göra. Mjölby kommun har helt enkelt inte råd med automatiska utrop, men i dagens tillgänglighetssamhälle är det trots det nästan en skandal att det inte finns. Det gör kollektivtrafiken nästan lika otillgänglig som för en rullstolsburen på en allmän plats utan hiss/ramp.

Här nedan följer en film som US, Unga synskadade, har gjort ang. just detta med utrop på bussar och tåg.
Det var förövrigt just till detta syfte Jennifer skulle låna min videokamera förra helgen. Filmen är inspelad i Västerås och visar hur kollektivtrafiken kan vara i sämsta fall, då det är nära på diskriminring, hur den kan vara på ett acceptabelt sätt och hur den ska vara för att fungera optimalt, både med hållplats och linjeutrop. Titta så får ni se, det är en väldigt tänkvärd och belysande film. Filmen är dessutom syntolkad, så vill ni prova på hur det är att inte se kan ni stänga av skärmen/vinkla ner den och bara lyssna första gången, för att sedan se på den andra gången.
När ni har lyssnat/tittat på den får ni mer än gärna lämna era tankar och åsikter om detta, både ang. hur det kändes att se på film utan att se och ang. filmens syfte. Vad tycker ni? Hur bör man göra för att tillgängliggöra kollektivtrafiken på bästa sätt? Är idén i filmen ett bra alternativ, eller har ni andra åsikter och förslag?


Överföra SMS till datorn

I förrgår verkade slutligen mitt minne för meddelanden vara fullt på mobilen.
Tidigare har det ibland blivit så att det inte har gått att gå in på någonting då meddelandet "Minnet fullt, stäng några program och försök igen" har dykt upp på skärmen. Då har man fått stänga av mobilen och starta om den igen så har det funkat.

Nu dök samma meddelande upp på skärmen, men bara när man skulle gå in och svara på ett mess. Tog man bort ett eller flera mess funkade det tills man hade fått det antal man just tog bort.
6,3Mb meddelanden hade jag, ca 14 000st.

Då kom vi bara till problemet att jag inte ville radera dem. Majoriteten av alla 14 000 SMS är från en väldigt fin och speciell person, det är minnen så underbart fina och vackra, så de vill jag aldrig någonsin ta bort, det går inte och jag vill inte.

Därför hade jag, för ett bra tag sedan, suttit och letat och letat på nätet efter ett program för att överföra alla meddelanden till datorn.
Jag hittade ett jättesmidigt program, SMS Export. Det konverterar alla meddelanden till txt-filer.

Jag laddade ner det och installerade på mobilen. Tyvärr uppstod då problemet att när inkorgen är full är det ca 3400 SMS där. Så många klarade inte programmet av att konvertera på en gång.

Eftersom att min inkorg har varit full några gånger har jag flyttat dem till Mina mappar, dumt nog till samma mapp. Så i Mina mappar finns en mapp med ca 13 000 meddelanden, vilket gör mobilen oerhört seg och långsam. Det finns inte heller någon markeringsfunktion, så antingen är det markera alla eller markera en och en som gäller. Med det tidigare kopieras således alla 13 000 meddelanden till inkorgen och det klarar SMS Export absolut inte. Att sitta och markera ett och ett funkar inte heller, eftersom mobilen är så fruktansvärt seg.

Så jag fick tänka om.
Jag tänkte att det smidigaste vore att få tag i ett program som man helt enkelt kan flytta och placera meddelandena via datorn, så slipper man mobilens seghet.

Så jag letade vidare och hittade SMS Manager. Med det programet kan man arrangera, flytta och sortera meddelandena på mobilen med hjälp av datorn. Man installerar bara programmet, + en liten klient i mobilen för att de två enheterna ska kunna connecta med varandra. För att göra det behöver man dock veta vilken version av operativsystemet man har. Det är alltså Symbianmobiler vi pratar om, eftersom att det i princip bara är de som fungerar för oss synskadade, förutom Iphone. I Iphone finns redan en inbyggd talsyntes, Voice over. I Symbianmobiler får man installera Talks eller Mobile speech, som är två program med, egentligen, samma funktion, en skärmläsare för mobilen helt enkelt. Dessa program stödjs bara av Symbian, vilket innebär att Android och andra operativsystem inte funkar.

Av Symbian finns så flera olika versioner, precis som för Windows till datorn.
I min mobil är det Symbian 3rd edition.

Så jag installerade klienten för 3rd edition i mobilen och trodde sedan att det skulle funka smidigt.

Naturligtvis inte.
SMS Manager fungerar uppenbarligen inte alls med Jaws på datorn, precis som flera andra program. Menyerna kommer man åt, men i själva programmet läser inte Jaws något alls, vilket gör det omöjligt att jobba med.
Därför tänkte jag att mamma skulle få hjälpa mig, syntolka och klicka lite, men oteknisk som hon är gick det inget vidare.
Till slut lyckades vi ändå klicka rätt, men programmet ville ändå inte connecta med mobilen, där jag hade installerat den lilla klienten. Programmet på datorn frågade om jag hade installerat klienten på mobilen? Ja, det hade jag, men det ville trots det inte funka.

Så jag satte mig ner och fortsatte leta vidare efter något annat program på nätet. Jag hittade några stycken, men fastnade för SMS Tool, som fungerar med samma princip som SMS Export, men med den skillnaden att SMS Tool konverterar alla meddelanden i inkorgen till en ända txt-fil, till skillnad från SMS Export, som konverterar varje enskilt mess till en txt-fil. SMS Tool är således mycket smidigare.

Dock uppstod samma problem här som med SMS Export. Programmet klarade inte av alla SMS jag hade, så ett tag befarade jag det värsta, att jag skulle få sitta och markera ett och ett och kopiera dem från Mina mappar till inkorgen, för att därifrån konvertera dem i SMS Tool, men så kom jag på den briljanta idén att man kan markera alla 13 000 meddelanden i den aktuella mappen i Mina mappar, börja kopiera över till inkorgen, men avbryta efter ca 800 mess. 800 mess klarar nämligen programmet av, så då funkar det.
Det kommer visserligen ta lång tid, men det funkar.

En annan smidig grej med SMS Tool är att man får välja filnamn på txt-filen efter att man har konverterat, vilket man inte får i SMS Export. Då kan man datummärka filerna med vilka datum de innehåller, om man senare vill klippa ut allting och klistra in i ett ända Worddokument eller liknande. Det är alltså ännu en fördel med SMS Tool jämt mot SMS Export. Att ha ca 13-14 000 txt-filer som man ska klippa ut och klistra in i ett Word skulle ta sin lilla tid bara det, men nu slipper jag det, så jag hoppas detta kommer gå relativt smidigt nu. :)

Oturen fortsatte dock att grina, kanske inte mig, men familjen, i ansiktet igår.
Mamma, Shep och jag skulle åka in till Linköping. Då gick bilen sönder.

Mamma skulle backa ut ur garaget, men backen gick inte i, så hon åkte framåt någon decimeter. Sedan gick det inte att lägga i någon växel alls. Kopplingen var paj. Emma har sagt länge att det har låtit konstigt och jag ger mig fan på att hon har haft rätt, att det är detta, men mamma och pappa har hela tiden sagt att det inte är något, för de har inte hört något.
Surt i vilket fall. Jag vet inte hur många tusen det skulle kosta, men några tusenlappar fattigare blir vi nog...

Nog med negativt snack nu, över till det mer positiva. Träningen gick riktigt bra igår. Pelle åkte hem efter att ha hjälpt till att sätta upp målen, för han vred till ryggen i torsdags, så diskarna spökar igen, men vi andra, jag, Albin, Louise och Jennifer, fixade det hela på egen hand och det blev en bra, effektiv träning med högt tempo. Mycket skott, flera straffrundor och lite försvar. Det senare var lite svårt med tanke på att vi bara var fyra, men vi löste det genom att tre av oss försvarade och den sista sköt. Det kändes riktigt bra, kroppen svarade på mina signaler, kommunikationen var bra och vi släppte inte alls många bollar. Även skotten fick jag till riktigt bra tyckte jag och när det gällde straffarna tog jag totalt 83,3%. Det är riktigt bra. Vi körde fyra varv, alltså tre straffar, en från varje person, varje varv, och jag tog alla utom två.

I övrigt kan noteras att jag för ett tag sedan registrerade mig på Stångåstaden, Linköpings bostadsförening.
Hela vintern har det känts helt totalt fel att flytta, eftersom att jag var i princip helt inställd på att flytta till Göteborg nu i sommar. Jag har inte gett upp det, för det är det jag skulle vilja helst av allt, eller ja, kanske inte flytta just till Göteborg, även om jag gillar staden, men att flytta ihop med mitt hjärtas stora kärlek, även om det sannolikt inte blir så nu i sommar, kanske aldrig. Ingen vet. Någonstans känner jag ändå nu att jag inte kan eller vill bo kvar här hemma hur länge som helst heller. Någon gång måste man "flyga ut och prova sina egna vingar".

Dock är ekonomin ett problem. I Linköping är det inte direkt superbilligt och jag får bara in totalt 3700kr/mån, halva studiebidraget och handikappsbidraget. Därutöver kan jag få bostadsbidrag, men det är jättesvårt att beräkna innan man vet vad det blir för lägenhet, för det beror på flera olika faktorer, som boyta, månadskostnad, årsinkomst osv. men jag räknade lite på en lägenhet på ca 45 kvm och en hyra på 4000kr/mån. Då skulle jag få ett bostadsbidrag på 1000kr/mån, men det räcker ändå inte. Då får jag bara 700kr kvar att leva på efter hyran och det räcker ju inte långt. Samtidigt är det svårt att studera på mer än halvfart eftersom att jag har träningen vid sidan av, som just nu tar ca 5,5h varje dag inkl. resor, nu när mina dispannser har gått ut.

Så jag vet inte. Vi får se. Ingen vet hur framtiden kommer se ut, men jag är fortfarande precis lika säker på vad jag vill, lika säker som jag var för ett halvår sedan. Så kommer det nog som sagt inte bli nu i sommar, men kanske, kanske, förhoppningsvis, på längre sikt. Jag hoppas verkligen det. :)

Annars blev det en riktig sportsöndag idag, både SM-final i bandy och sjunde och avgörande kvartsfinalerna i hockeyn.
I bandyn tog Sandviken ledningen, men Bollnäs vände och ledde både med 4-2 och 5-3. Sandviken kom dock igen och gick upp till 5-5. Så fick Bollnäs ett jätteläge med knappa halvminuten kvar att spela. Målvakten räddade, men returen slogs i mål. Dock dömdes det bort för offside. Istället fick sandviken sista chansen att avgöra på en hörna, men inget mål där och övertid väntade. Där drog trots allt sandviken längsta strået och blev svenska mästare för första gången sedan 2003. Daniel Eriksson, som gjorde sin absolut sista match, fick göra det avgörande målet och Bollnäs får vänta ytterligare ett år på sin första titel sedan 1955...

Även hockeyn bjöd på grym dramatik. LHC blev, till min stora skadeglädje, utslaget av skellefteå, som därmed är klart för semifinal, där man skulle få möta antingen Luleå eller Djurgården.

Djurgården tog ledningen, både med 0-1 och 1-2, men Luleå kom tillbaka båda gångerna. Trycket i Coop arena var enormt. 6300 åskådare hade så klart svårt att mäta sig med 14 000 i Globen, men det var inte långt ifrån. Man kände t.o.m. trycket genom TV:n.

Så, när det återstod 6 minuter gjorde Djurgården 2-3. Mika Zibanejad "dirigerade" pucken i mål. Det blev videogranskning på det, var det spark eller dirigering? Svaret bedömdes som dirigering, vilket var helt rätt. I det närmaste 6300 storbuade och petflaskor kastades in på isen. Djurgården var 6 minuter från att bli historiska, vända 3-0 till 3-4 i en matchserie. Det har aldrig tidigare hänt innom svensk hockey.

Luleå skulle dock få en sista chans. Med 3 minuter kvar fick man powerplay. Rönnkvist plockade Anders Nilsson direkt och Luleå fick spela 6 mot 4. Vilket tryck man satte mot Mark Ovuya i Djurgårdskassen, och till slut fick man utdelning. Taket i arenan lyfte när 6300 skrek ut sin glädje, dryga minuten från slutet.
Man var dock inte nöjda där. Man pressade på ytterligare för ett segermål, men Ovuya var tät och förlängning väntade.

Där var det jättechanser åt båda håll, tror t.o.m. Djurgården hade ett skott i stolpen, men slutligen var det Luleå som kunde göra 4-3 och återigen lyfte taket på arenan. Ett fullkomligt galet tryck på läktarplats och nu väntar alltså ett Norrlandsderby i semifinal. Kan det bli bättre? Klart att det kan, men med de förutsättningar som är kan det knappast bli bättre!

Vi avslutar med Crystal rock - How you love me now (Phillerz remix), inte världens bästa kvalitet, men bra låt! :)


Landslagsläger och Stockholmsserien

Återigen har det gått några dagar sedan jag bloggade senast. Eller, egentligen inte, jag har nästan bloggat varje dag, men då på min hockeyblogg, Dalarnas stolthet. Det har varit så mycket hockey nu den senaste veckan, Playoff för Leksands del och SM-slutspel. På hockeybloggen kan ni läsa om SM-slutspelet och slutdramatiken i Elitserien, tankar inför Kvalserien och Leksands alla matcher i Playoff,där man gick in med 4 poäng i kraft av sin 4:e plats tidigare i serien. Det blev dock storförlust i 1:a matchen mot Mora och vips så var det försprånget borta. En riktigt dålig match där man inte kunde ta med sig så mycket bra. 5-1 slutade det.

Mycket bättre började det inte heller mot Almtuna, då Uppsalalaget tog ledningen efter 14 sekunder. Därefter spikade dock Erik Hanses igen och Leksand kunde vända och vinna med 3-1. Samtidigt tog Mora ännu en seger när man slog Västerås med 2-3.

I 3:e omgången mötte Leksand just Västerås, som hade pressen på sig att vinna för att haka på Mora och Leksand i toppen. Man tog också ledningen, både med 1-0 och 2-1. Leksand kom dock tillbaka och kviterade, Alen Bibics första mål i A-laget. Sedan tog man med sig 2 poäng efter seger på straffar efter att man satt alla 3 straffar. Bl.a. satte man in unge Filip Forsberg, 1994, som gjorde det starkt och satte sin straff bakom Daniel Sperrle i Västeråskassen.
Mora fortsatte att ånga på och tog ytterligare 3 poäng när man gjorde 2-3 borta mot Almtuna med mindre än 2 minuter kvar att spela.

I 4:e matchen, när serien vände, var det returmöten i de båda matcherna.
Västerås tog ännu en gång ledningen mot Leksand, som dock kviterade även här, men Västerås lyckades få in 1-2, vilket också blev slutresultatet. Mora fortsatte dock att ånga på, 5-2 mot Almtuna, som nu var helt avsågat.

Med 2 matcher kvar var det alltså klar fördel Mora. Man låg 4 poäng före både Leksand och Västerås. Leksand var tvunget att slå Almtuna i deras sista hemmamatch i Gränbyhallen, den 5:e omgången av Playoff och Västerås var tvunget att slå Mora i FM-Mattsson arena.

Leksand gjorde sitt jobb och vann med 2-1.
Mora - Västerås stod 0-0. Tiden rann iväg och det såg ut att gå mot sudden. I sådant fall hade allt avgjorts i sista omgången, Leksand hade varit max 3 poäng bakom Mora.
Då plockade Robertsson ut Sperrle för att försöka gå för 3 poäng, istället för att ta matchen till sudden och kanske få med sig 2 poäng. I sådant fall hade man varit 3 poäng bakom, men med klart sämre målskillnad. Så man var i princip tvugna att göra det, men som oftast sker när man gör så gjorde Mora istället 1-0 och tog med sig alla 3 poäng. Därmed var man inte bara 4 poäng före Leksand inför sista matchen, Kvalserieplatsen var även säkrad. Hade Västerås tagit den matchen till sudden hade allt som sagt avgjorts i sista omgången. Nu blev det inte så. 39 sekunder från slutet avgjorde Mattias Beck, AIK-lånet. Det innebar också att sista matchen var helt utan betydelse och sämsta publiksiffran i Ejendals/Tegera arenas historia under en seriematch var ett faktum. 2047 åskådare. Riktigt, riktigt dåligt, tyvärr.

Det blir alltså en kvalserie, som drar igång imorgon, utan Leksand. Det är första gången sedan 2002/03 man inte är med där. Då var det SM-slutspel efter att man slog SSK i sista omgången av Elitserien.

Det blir nu alltså en kvalserie med SSK och Modo från Elitserien, Växjö, Rögle, Örebro och Mora från Allsvenskan.
Jag har slängt upp spelschema och en tippning på hockeybloggen om ni vill läsa.
Jag kommer så klart följa det hela i alla fall, men den där riktiga spänningen finns inte där. Säsongen är nämligen över för laget i mitt hjärta, Leksands IF. Man får gräva ner sig ett tag, för det känns tungt, jobbigt och bittert, men ett äkta fan står med sitt lag vad som än händer, i med och i motgång, hur det än ser ut på isen. Som citatet säger, "En gång leksing - alltid leksing".

Så nu knyter vi näven och kommer igen nästa säsong. För, trots allt, så var inte Leksand ett topptippat lag den här säsongen. Man har själva sagt att man satsar mer långsiktigt, så egentligen är detta inte ett så stort misslyckande som tidigare säsonger, då man har haft som uttalat mål att ta sig upp, men missat. Dock känns det inte mindre bittert för det...

Nåväl, lite mycket hockey där. Vi fortsätter dock med sport, men då med min egna goalball.

För 2 veckor sedan var det återigen dags för landslagsläger. Även denna gången var det i Stockholm och Gubbängshallen.
Vi åkte upp med tåg under fredagskvällen, som vanligt, och gick upp lika tidigt som vanligt under lördagen. 08:30 var det nämligen samling i hallen, varefter vi tittade lite på film, analyserade såväl bra som mindre bra insatser från Sheffield, där landslaget var på träningsturnering helgen innan, helgen efter Malmö. En turnering där Sverige slutade 3:a efter Turkiet och Slovenien.

Efter filmanalysen blev det hederlig uppvärmning, 7 minuters joggning, div. töjningar och uppmjukande av muskler och leder, innan det var dags för spel. Detta skiljde sig lite från tidigare läger. Nu skulle vi träna snabbhet och explosivitet. Därför kortade vi ner planen med några meter. 3 spelare, "bindellaget", var på ena sidan och spelade som vanligt. Vi andra 6 var på andra sidan. 3 av oss spelade som ett realistiskt försvar och de andra 3 stod bak vid stolparna. Vi hade inga bindlar, för att enklare kunna skjuta där vi såg att bindellaget hade brister.

Det blev inte mycket spel, varken före eller efter middagen för min, Albins och Dzenans del. Man märkte verkligen att de började toppa inför Turkiet och som väntat fick ingen av oss 3 följa med dit. Vi hade ett snack med Florim och Jörgen under kvällen ang. detta. De sa att Mickes näsa ser ut att hålla och att det därmed blir just den truppen som var i Sheffield som också får åka till Turkiet. Inget förvånande över det. Jag hade varit mer förvånad om jag hade fått följa med. Därför blev det inte så mycket spel för oss där under lördagen, de ville ju fokusera på de som ska med till Turkiet, eftersom att det trots allt är såpass viktiga matcher där. De behöver spelet, de behöver få så mycket skott på sig som möjligt, de behöver öva upp sin snabbhet ytterligare, helt förståeligt.

Under söndagen började vi faktiskt med att ta lagfoto. Det finns att beskåda på herrlandslagets blogg, om jag inte misstar mig helt. Så, här finns en exklusiv chans för er som vill se hur jag ser ut! Nr 6 har jag på tröjan.

Vi fick även spela lite mer under söndagen jämt mot lördagen. Vi var fortsatt med i laget utan bindel och fick inte skjuta så mycket, men vi fick vara med och utgöra en del av det realistiska försvaret, vilket gick riktigt bra. Florim berömde mig återigen för mitt fina försvar. Självklart är det en lång bit kvar till exempelvis Fatmirs nivå, men vad annat kan man vänta? Det är en självklarhet att det är så.

Manja var även och hälsade på under förmiddagen. Konstigt det där. Innan hennes, Jockes och min kryssning var det ca 3 år sedan vi träffades och nu träffades vi 2 gånger på mindre än 2 veckor. :)
Hon tyckte det såg våldsamt ut där ute på planen, men det var inte så farligt. Jag fick bara ett skott rakt i ansiktet, ett skott som slog av mig bindeln, men det var ingen fara.

I stort sätt var det ett lyckat läger. Dock sa både Jörgen och Florim, även det helt förståeligt, att man vill satsa på de 6 spelarna som ska med till Turkiet de kommande 2 lägren innan, vilket innebär att det inte blir något läger för oss andra 3 på Bosön nästa helg och i Malmö om 2 veckor. Istället åker jag till Idre!

Jag mailade Mats för ett tag sedan och frågade om jag kunde få dispanns på en plats till Idre, ifall jag inte skulle komma med till Turkiet. Sista anmälan till Idre var egentligen 5 februari. Jag trodde ärligt talat inte det skulle gå att fixa, men det gjorde det. Så, så fort jag fick reda på att jag inte fick åka med till Turkiet meddelade jag detta till Mats, som hade hållit en plats åt mig, som han hade lovat. Så om 13 dagar åker jag och Jennifer upp till Idre med SRF och då ska det bli åka av! Skidor är så grymt kul! :)

Träningen före och efter landslagslägret har flutit på hyfsat bra.
Efter Malmö, men före landslagslägret, hade jag ett konditionspass vecka 7 som gick lika bra som det veckan innan. Jag kände inget i fotlederna och det kändes inte så jobbigt.

Sedan var Jocke, Manja och jag på kryssning och därefter kändes det lite jobbigare igen.
Under måndagen vecka 8 körde Albin och jag ännu ett konditionspass, 3x3min + 3x2min. Det kändes mycket jobbigare än det 4x3min + 6x1min jag körde veckan innan. Även onsdagens 6x2min kändes jobbigt och segt. Styrkan under tisdagen kändes dock bra. Det var Styrka 5 och jag exprimenterade lite med höjningar osv. för att hitta en bra nivå.

Efter landslagslägret fortsatte styrkan att kännas bra. Vi körde Styrka 1 och 2 vecka 9, vilket bl.a. resulterade i höjningar från 10kg till 17,5kg på enarms bänkpress, från 45kg till 64kg på det där när man drar ner en vikt mot bröstet, från 35 till 45kg på enbens benböj och från 10 till 15kg på sidleds bellybacks.
Riktigt bra med andra ord! Även intervallpasset satt betydligt bättre än veckorna innan. Nu körde vi 4x5min, men det var faktiskt inte så jobbigt. Jobbigare var det däremot tidigare i veckan som var, då jag återigen körde 6x2min, men det räckte mer än väl. Jag var ganska trött efter tisdagens Stockholmsserie, som inte var en av våra bättre insatser.

Vi åkte som vanligt upp under tisdagseftermiddagen, spelade första matchen mot Brukarhuset. Det blev förlust med 12-6. Kommunikationen fungerade bra, men annars var det inte mycket som fungerade bra. Inte ens försvaret kändes helt okej.

Andra matchen var mot Hammarby, men inte heller här kom vi upp i vår högstanivå. 9-6 förlorade vi slutligen med, men andra halvlek var i alla fall ganska okej. Lite bättre försvar och aningen bättre offensiv.

Sista matchen var mot IFAS. De hade med Haydar den här gången och han gjorde nog majoriteten av deras mål. 8-1 vann de med. Inte bra. Jonas blev dessutom skadad, vred till ett knä eller liknande, samma knä som han har haft problem med tidigare. Han kunde knappt gå, linkade fram och var väldigt nere efter det.

Annars sov jag hos Albin och Louise både nu i tisdags och onsdags, förra onsdagen och onsdagen innan det. Jag börjar äta dem ur huset, borde nästan ge dem lite pengar snart för att jag är där så ofta. Det är dock smidigare än att åka hem varje dag och åka tillbaka nästa dag, nu när varje träningspass tar ca 5,5h inkl. resor.

I tisdags sov jag ju där eftersom att vi kom hem så sent från Stockholm och på onsdagarna får jag vänta så länge vid gymmet innan jag kan åka hem annars. Dessutom fikade vi hela laget nu i onsdags efter träningen. Då var det smidigare att följa med dem hem efteråt, så följer de mig till universitetet på torsdagen. Då blev jag förövrigt nästan påkörd. En idiot på cykel, tror jag det var, som skulle fram där ute på kanten till varje pris, körde nästan på mig och Louise skrek åt honom...

Annars har det inte hänt så mycket. Det har som sagt varit mycket hockey nu på senaste och mycket träning, som vanligt. Dessutom fick jag åka in till Linköping enbart för att lämna min videokamera till Jennifer i fredags. Hon skulle låna den över helgen för att spela in en kollektivtrafiksfilm med några andra och ge till kommuner etc. med fokus på synskadade. Egentligen skulle jag haft med den i onsdags till träningen, men det glömde vi bort, så jag fick åka in i fredags. Vi åt även på Subway, pratade och tankade på mitt färdtjänstkort, så onödigt var det inte trots allt. :)

Vi avslutar med en låt som fortfarande är riktigt bra. Hörde den som sagt första gången i december och jag har inte tröttnat ett dugg. Lesley Roy - Thinking out loud.


Stressiga veckor med mycket att göra

Ja, oj, oj, efter ett smärre blogguppehåll är jag nu tillbaka, but let's rewind the tape and see what's happened.

Inte denna helgen, utan helgen innan, var det dags för ännu en kryssning till Tallinn, tillsammans med Jocke, så klart, men denna gången även med Manja. Ett kärt återseende. Det var ungefär 3 år sedan vi senast träffade varandra.

Jocke hämtade mig på centralen, som vanligt, varefter vi åkte till Söder och åt på Pizza hut. Jag var enormt hungrig och drog i mig 7 bitar, 2 glas Cola och 1 glas vatten. Manja kom också dit och vi åt och pratade innan vi begav oss till hamnen för att gå ombord på båten.

Under kvällen blev det mer prat och lite TV. Även denna gången fick Jocke säga till personalen att det var stökigt i hyttkorridoren. Våra grannar hade nämligen ställt upp en stereo, vilket man inte får, + att de dessutom rökte i hytten, vilket så klart är strängt förbjudet.

Jag somnade ganska tidigt, sov nästan innan Manja kom tillbaka efter sin spabehandling hon var på.

Under lördagen tillbringade vi dagen i Tallinn, på de vanliga ställena. Vi fikade på Jockes och mitt standardställe, kollade lite i affärer och åt på Vapiano för en gångs skull, inte Petri pizza, där vi brukar äta. Det blev ännu mer prat och under kvällen var det Happy hour i baren fram till 19:00. Jocke och Manja köpte varsin Rom&Cola. Jag ville inte ha något, jag tyckte jag hade så det räckte uppe i hytten, 5 öl och 6 cider hade jag med mig, men både Jocke och Manja insisterade på att jag skulle ha en Rom&Cola, så de slog sina huvuden ihop och bjöd mig på en, för det skulle jag ha tyckte de. Snällt!

Dock var det inte slut där. Jockes föräldrar, som var med på samma kryssning, men inte med oss, kom också dit. Jockes pappa skulle bjuda oss på ännu en Rom&Cola.

Vi satt där ett bra tag, pratade om allt och ingenting, innan vi gick upp till hytten. Jag bjöd Jocke och Manja på varsin cider, i gengäld, och resten drack jag upp själv.

Även denna kväll var det ganska livat utanför hytten. Manja gick upp till dansgolvet för att dansa loss en stund, medan jag och Jocke stannade kvar i hytten, spelade kort och pratade ännu mer.

Det var en trevlig helg, men framför allt ett kärt återseende. Efter att Manjas taxi hade kommit under söndagen gick Jocke och jag mot tunnelbanan för att åka in till Centralen. Vi pratade om framtida planer och resor, för det är alltid kul att ha något att se fram emot.

När jag satt på bussen på väg hem fick jag reda på att Emma och Shep hade bestämt att vi skulle sova hos mormor under måndagen. Så det var i princip bara att åka hem och vända. Innan vi åkte försökte jag dock ta reda på hur man crackar ett WPA/WPA2-nätverk, för att jag skulle kunna surfa hos mormor. Tyvärr verkade det ganska krångligt, inget man lär sig sådär på en förmiddag. När jag ändå var inne på att hacka/cracka kollade jag upp hur man hackar en msn/Facebook. Det verkar vara ganska enkelt. Jag ska testa på mig själv, men har inte hunnit så långt ännu.

Till mormor bar det i alla fall av, d.v.s. vi skulle dit, men Emma hittade inte dit. Hennes lokalsinne är i det närmaste obefintligt. Vi fick stanna vid resecentrum och ringa till mormor, som har bott på samma ställe under Emmas alla 19 år, för att fråga hur vi skulle åka. Till slut hittade vi, men än var det inte slut, för Emma skulle skjutsa mig till gymmet lite senare, där jag skulle köra ett intervallpass med Albin och Louise. Hon hittade inte dit heller.

Efter mycket om och men kom vi ändå fram. Intervallerna gick okej, men kändes lite segt. Emma, som under tiden skulle köpa en skidhjälm, kom dit och hjälpte till mot slutet. När vi så skulle gå till bilen hittade vi inte till parkeringshuset där hon hade ställt sig. Hon visste inte hur det såg ut utanför, men hittade dit gjorde vi till slut i alla fall, även om vi var nära på att inte hitta ut ur garaget. Nästan lite pinsamt. Vi kom i alla fall överens om att det var tur att inte pappa var med, för då hade han nog blivit ganska irriterad.

Väl hemma hos mormor blev det mat innan vi spelade lite kort och jag följde kvällens hockey, Örebro - Leksand, den första i en rad viktiga matcher den veckan. Vi hade ledningen med 0-1 inför sista perioden, samtidigt som Rögle hade det jobbigt mot Tingsryd, 0-0. tyvärr lyckades man få hål på Leinonen i Tingsrydskassen där och vinna med 3-0, samtidigt som Örebro vände mot Leksand och vann med 4-1. Inte alls bra. 4 matcher återstod av serien och under onsdagen var det just Leksand - Rögle i Tegera arena, en riktig sexpoängsmatch. Vann Leksand skulle lagen ligga på samma poäng inför de 3 avslutande omgångarna, men om Rögle vann skulle det skilja 6 poäng med 9 kvar att slåss om. Som sagt, en riktig sexpoängsmatch och troligen säsongens viktigaste hemmamatch.

Dessförinnan skulle jag dock, under tisdagen, träna med Albin och Louise. Emma skjutsade mig direkt från mormor. Träningspasset gick bra. Vi körde Styrka 5 och jag exprimenterade lite med vikterna för att höja och hitta en bra nivå.

Efter träningen åt vi på ett ställe med jättegod pasta. Pastan var dock slut, så jag fick ta köttfärssås och ris. Ingen jättehitt tänkte jag på förhand, men det var supergott!

Eftersom att det inte hade blivit någon repetition av våran pjäs i skolan torsdagen innan hade vi pratat om att träffas någon mer gång utöver den stundande torsdagen, för att bara ha det passet kändes lite lite. Så Maja hade mailat ut till gruppen och vi bestämde att träffas under tisdagskvällen. Ingen av de andra svarade på mailet, så vi antog att de skulle dyka upp. Det gjorde de inte. Det var bara jag och Maja där. Lite surt, speciellt med tanke på att hon åker ända från Vimmerby. Man kan ju tycka att folk kunde ha svarat på mailet i alla fall, sagt att man inte kunde komma.
Maja och jag gick hursomhelst igenom våra dialoger och pratade vidare om detta med kommunikation i gruppen. Vi kom fram till att mobilen troligen är ett säkrare kort än mailen, något vi borde ha tänkt på redan från början. Mobilen har man alltid med sig. Mailen kollar jag varje dag, men för alla är det kanske inte lika självklart.

Hursomhelst blev det en liten flopp av det hela.

Under onsdagen var det återigen iväg för att träna, efter att jag och Shep hjälpt Emma lite med hennes dator, som hon hade lånat från skolan, för att ha med sig till Fjällen, där hon är på praktik i 3 veckor nu. Vi fick ändra proxyinställningar, brandväggsinställningar, hämta updates och uppdatera antivirusprogrammet.

Träningen, återigen intervaller, kändes ganska segt och efteråt följde jag med Albin och Louise hem för att sova där. Albin skulle få all min musik och lite filmer, samtidigt som jag fick all hans musik och en del filmer. Så nu har jag X antal Gb att gå igenom :)

Hockeyn följde jag så klart under kvällen, Leksand - Rögle som sagt, men det ville sig inte heller i denna matchen och Rögle kunde vinna med 0-1, efter mål av Ted Brithén. En riktigt intensiv och bra match med massor av målchanser och mycket publik på plats. I övrigt den kvällen säkrade Växjö seriesegern när man slog Sundsvall med 2-5. Även Troja, som också slogs i botten av tabellen för att undvika kval neråt fick stryk, 5-1 mot Västerås. Det tredje bottenlaget, tingsryd, hämtade upp 0-2 till 2-2 mot Oskarshamn, men Ugglorna tog trots det med sig alla 3 poäng därifrån genom att göra 2-3 med mindre än minuten kvar att spela. Ett tapp av poäng som skulle få mycket stor betydelse i slutändan för Tingsryd.

Under torsdagen lyssnade vi lite på musik och fortsatte nattens nostalgi, i form av Tintin, med Turtles! Vilka minnen! :)

Därefter följde Albin och Louise mig till universitetet, där vi återigen skulle göra ett försök att repetera vår pjäs. Det gick lite bättre. Miranda messade dock och sa att hon var ganska slut efter en tenta hon hade suttit uppe med till 5-5:30 natten innan. Ganska förståligt. Alex ringde även hon och sa att hon hade en spärrtenta på fredagen, så hon var tvungen att fixa den först, men kanske skulle dyka upp så småningom. Det gjorde hon inte sen. Jag, Maja och Hannah fick repetera själva. Det gick bra, men det känns ändå som att vi har fått för lite reptid, för nu ikväll är det nämligen uppspel...

Väl hemma satte jag mig vid datorn, allt medan kraften rann ur densamma. Ja, strömadaptern hade pajat när jag var hos Albin, så tragiskt nog dog min kära följeslagare sakta ifrån mig. Tur i oturen var dock att både Albin och jag skulle upp till Stockholm i helgen för ännu ett landslagsläger. Hemma därifrån ringde jag Torbjörn på Syncentralen, för det är ju deras dator, och han skulle skicka en ny strömsladd. Den har dock inte kommit än, men igår kom jag på den briljanta idén, som jag inte hade tänkt på innan, att jag kunde låna familjens dator. Jaws, min skärmläsare, finns installerad här, men dock inget svenskt tal, så just nu kör jag med Eloquence, som inte är världens bästa röst direkt. Vi får se när strömadaptern kommer, det skulle ta några dagar.

I övrigt känns det som att alla åker bort nu. Jocke, Manja och jag var i Tallinn, nu är Jocke i Västindien i 2 veckor, A är i Belgien på praktik, mamma och pappa var i Österrike och åkte skidor förra veckan, tillsammans med Lars och Lotta, landslaget var i England förra helgen och Emma är i fjällen på praktik i 3 veckor.

Annars har det varit så mycket att göra nu de senaste veckorna, Malmö open, kryssningen, all träning och pjäsen i skolan, så jag har nog mer eller mindre medvetet gått rakt emot mig själv, trängt undan alla känslor. Jag orkar inte känna mer. Det går som sagt rakt emot vad jag själv tycker att man ska göra. Man ska tillåta sig själv att må dåligt om man gör det, men man vill ju må bra, även om man egentligen inte gör det. Det är svårt det där, men som jag sa, man ska tillåta sig själv att må dåligt, men för att klara av det behöver man en varm och trygg famn att krypa in i när allting känns jobbigt. Det har jag inte nu. Så jag tränger undan allt istället. Jag fokuserar på något jag har att se fram emot. Det är ett beroende jag har numera, jag måste ha något att se fram emot, annars kommer alla tankar, alla känslor och jag rasar. Den där riktigt intensiva, skärande saknaden, som man inte vet var man ska göra av, har sakta tryckts tillbaka av allt jag lägger framför, muren som byggs upp av de saker jag har att se fram emot. Ändå finns den där. Ångesten som gör det svårt att andas, en känsla av tomhet och ensamhet, att en del av mitt hjärta saknas. Ibland kommer den upp till ytan , känslan av att allting är fel, att det inte ska vara såhär, att jag saknar så mitt hjärta blöder, men oftast handlar det numera om en stillsam och sorgsen saknad. För nej, jag älskar henne inte mindre. Inte ett dugg mindre. Snarare tvärtom. Mitt eviga hjärta, min dröm, den vackraste och finaste som finns...

Vi avslutar med 3 helt olika låtar. Först lite Metalcore i form av Eyes set to kill, med låten Reach. Sedan den gamla svenska gruppen Look twice med superhitten från 94, Move that body och slutligen en låt jag fick på hjärnan igår, Dan-J's gamla låt från 06, It's up to you (DJ Splash remix), den bästa mixen av den låten.






RSS 2.0