The summer is back!

Yeah, but first, let's rewind the tape and see what's happened. Jag undrar förövrigt om inte det där är min vanligaste mening i bloggen, "le'ts rewind the tape and see what's happened"? Sådär jättemånga gånger har jag inte använt den, men å andra sidan är den exakt likadan alla de gånger jag har använt den. Det finns nog inte många meningar som är exakt likadana, förutom uttryck och liknande. Alltså kan man säga att det där kan vara ett av mina vanligaste uttryck i bloggen, dock inte helt garanterat.

Goalball-campen vi hade förra veckan blev det inte mycket med för min del. Förkylningen satte käppar i hjulen för det, men jag åkte i alla fall dit, tog med mig träningsgrejer och Ipad, men kände, när jag kom fram, att jag nog inte skulle träna. Ipaden kunde jag inte heller använda, för där och då var jag fortfarande helt grön på den, så jag lyckades inte ens låsa upp plattan när jag försökte, strax innan vi började.

Trots att jag satt bredvid hela dagen tyckte jag det gav en hel del. Fatmir gick igenom både försvar och försvarsteknik, olika typer av försvar, introducerade oss bl.a. i det nya s.k. zonförsvaret, där alla tre spelarna sitter ungefär i höjd med backlinjerna, istället för framme vid tremeterslinjen, som i framflyttat försvar, som egentligen heter något annat, men som jag har tappat namnet på, som vi vanligtvis brukar köra. Det var Sverige först i världen med i början av 2000-talet, men nu har man alltså börjat med zonförsvar. Den främsta anledningen är att det blir lättare att plocka ner studsskott, eftersom man ligger någon meter längre bak än annars. Reaktionstiden blir även lite längre. Det låter kanske inte så mycket med ca en meter, men den där metern kan göra ganska mycket. Så det ska bli spännande att prova det sen senare i höst.

Vi gick även igenom anfallsspel, skotteknik, olika typer av skott, vinklar, öppna upp luckor osv. Mycket värdefullt och tänkvärt för oss, som tidigare mest bara har skjutit lite hursomhelst, även om vi ibland har försökt öppna upp t.ex. en fyra. Det har inte gått så bra, för precisionen finns inte där. Dock är det ändock något vi bör tänka på och försöka använda oss av, för chanserna att det blir mål ökar markant, även om skottet kanske inte hamnar exakt där det ska.

Efter träningen följde jag, Albin och Louise med Jakob och åt på det där pastastället vid Stora torget, som jag alltid glömmer namnet på, men som är grymt gott och dessutom billigt. Denna gången blev det pasta och köttfärssås, men jag måste faktiskt nästan säga att ris och köttfärsås var godare, som jag åt senast vi var där, för att pastan då var slut.

Jakob åkte med sitt tåg och jag sov över hos Albin och Louise. Alla tre var skapligt trötta efter en heldag med träning, så efter några avsnitt av Tintin somnade vi.

Förkylningen hade inte blivit bättre under torsdagen, så det blev ännu en dag vid sidan av planen, tråkigt nog. Jag som aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, brukar bli sjuk på sommaren.

Denna dag blev det först teori kring allt det vi hade gått igenom under onsdagen, sedan lite passningsspel, träning på att snabbt springa fram och hämta bollen om den studsar fram, lunch och matchsspel, innan taxin kom och jag åkte hem.

I fredags var det, för er som har missat det, midsommarafton. Förr om åren brukade vi fira med familjen, tillsammans med några av mamma och pappas vänner och deras familjer, men de senaste, numera nästan 10 åren, har vi inte gjort mycket speciellt. I år var ju Emma så klart i Smögen, Shep var på Öland med konfagruppen från förra året, mamma och pappa var hos några vänner och jag var ensam hemma, med datorn och Ipaden som ända sällskap. Ipaden, som jag faktiskt lärde mig temligen snabbt. Redan i torsdags kväll lyckades jag gå in på Youtube, läsa ett blogginlägg och kolla lite i App-store. Under fredagen kollade jag mailen, rensade inkorgen, skrev mail, laddade ner några appar och började utforska kartan. Man lär sig alltså oerhört fort, men utan introduktionen i tisdags hade det tagit betydligt längre tid att lära sig det hela. Det är ju ett helt annat system, finns egentligen inga likheter alls med Nokias Symbiansystem, som jag använder och har använt i mobila sammanhang. Man lär sig dock väldigt snabbt, förutsatt att man är någorlunda teknisk och skärpt då. En längre resumé av tiden med surfplattan kommer troligen när den är återlämnad i slutet av juli.

En snaps, en whisky och två Amarula, eller hur det nu stavas, blev det i alla fall i fredags, det var ju trots allt midsommar. Till det blev det så klart också kaffe och jordgubbar här hemma i min ensamhet.

Under lördagen bar det av till Mjölby för att hämta Jocke, som, för en gångs skull, åkte dit istället för Linköping, som det vanligtvis brukar vara.

Kvällen bestod så av en hel del snack, så klart, när man inte har träffats på över en månad, senast var kryssningen över Valborg, en himla massa fiaspelande, fyra glas vin och en Lennart och en hel del musiklyssnande från DI.FM's Classic eurokanal, som jag hittade en app för.

Vi somnade inte förrän framåt tre, vilket i och för sig inte var så farligt med tanke på att jag hade somnat runt fem natten innan, men trots det sov vi till 14:40 i söndags.

Skönt att sova länge, men så länge är nästan i överkant, t.o.m. för mig.
Resten av dagen bestod av ännu mer fiaspelande och snack, film i form av Jägarna, kortspelande och hamburgare. Och ja, denna gången lyckades vi steka dem utan att brandlarmet gick igång, något vi lyckades med för sisådär 1,5 år sedan, när jag stekte hamburgare för första gången och inte tänkte på att jag hade en gjutjärnspanna, på högsta värmen och utan fläkt igång. Då gick det som det gick...

Igår var sommaren återigen tillbaka och det var riktigt skönt ute. Därför blev det ännu mer fiaspelande, men nu ute på altanen. Riktigt skönt!

Jag hann även med att åka in till Mjölby för att träffa ännu en ny potentiell ledsagare, Elias, innan vi åkte in till stan, alltså linköping, för att lämna Jocke, varefter mamma och jag åkte och handlade. Senare på kvällen satt jag även ute på altanen och det var en riktigt skön kväll. Framåt 23-tiden var det fortfarande skönt ute, det luktade blommor efter att grannen hade vattnat sina och jag satt med datorn i knät. Gött!

Idag blev det äntligen träning igen, första gången jag höll i en goalball och sköt ett ordentligt skott på ca en månad. Det kändes inget vidare att dra på sig alla skydd och grejer när det är såhär varmt ute. Riktigt skönt har det varit hela dagen och jag satt så klart ute på altanen och schtekte en stund innan jag åkte till träningen.

Den började riktigt bra, kändes som att jag fick riktigt flow i rörelserna och fick med hela kroppen hyfsat bra, inte bara armen, men sedan gick det sämre och försvarstekniken behöver inte bara slipas på, den behöver nog en rejäl hyvling också.

Nu blir det att packa det som ska packas, för imorgon åker jag, Albin och Louise neråt i landet, närmare bestämt till Göteborg/Kungsbacka, där vi kommer att vara ända fram till 11 juli, då jag åker direkt till Smögen och Emma, där vi i familjen kommer vara ytterligare några dagar. Datorn åker dock självklart med, så helt dött kommer det inte att vara här, även om jag kanske blir lite seg att svara på kommentarer.

Jag måste också bara lite kort ge dagens ris till Windows live, som jag inte vet vad de har lyckats göra. Hotmail ser jättekonstigt ut numera och det är svårt för en Jawsanvändare att ens göra något så simpelt som att skicka ett mail. Igår skulle jag maila in mina uppgifter till surfplattestudien, men icke. Först gick det inte att skriva något i fälten. D.v.s. det gick att skriva, de var inte skrivskyddade, gråa, men ändå var det som att någonting låg över, för det blev inget när jag skrev. Slutligen gick det i alla fall, men då gick det inte att skicka. Formuläret tömdes och jag trodde att det var skickat, men icke. Det låg i utkast och den vanliga dialogrutan som brukar komma upp när man trycker på "skicka" kom inte upp.

Slutligen, efter säkert 20 minuters trassel fick jag äntligen iväg mitt mail, men inte nog med detta. När man ska ta bort meddelanden måste man ta bort de två gånger. Det kvittar egentligen vad man ska göra, när man går in i inkorgen måste man trycka på något, vad som helst, för att det ska gå att göra något. Den första tryckningen där genomförs, men det händer inget. Det kvittar vad man trycker på.
Så ska man t.ex. läsa ett mail får man logga in, trycka på något och sedan trycka på mailet. Då går det även att ta bort dem, bara man har tryckt på något innan. Det är jättekonstigt och rörigt. Känns som att de har börjat titta mer på designen än tidigare. Jag funderar på att byta till Gmail, för det sägs att det ska vara lättare än Hotmail...

Vi avslutar med en låt jag hörde på Playdio igår, lite Hard dance, Craig Powell - She Said (HardLanger Remix)!


Hur vi uppfattar och bedömmer andra runtomkring oss

Dags för 9:e delen i serien om vår kommunikation. Nu är det dags för elementen som spelar in på hur vi bedömer andra vid ett första möte med dem.

Vid perception är det många olika faktorer som spelar in på hur vi uppfattar och bedömmer saker och ting.

Först och främst har vi fysiska faktorer. Det handlar alltså om omgivningen runtomkring oss. Besöker vi t.ex. någon för första gången och ser flertalet exklusiva och dyrbara föremål i hemet, kan vi dra slutsatsen att han/hon har det gott ställt.

Även det sociala sammanhanget spelar roll. Bjuds man t.ex. in till någon ska man vara trevlig och öppen för att lära känna nya människor, något som inte skulle funka på t.ex. ett möte.

Det är även så att plaseringen i rummet, var man plaserar sig i förhållande till andra, har en viktig betydelse för perceptionen. Att sitta mitt emot någon kan i vissa fall ses som aggressivt och tecken på konfrontation. Om en kvinna sitter nära en man kan detta tolkas som en inbjudan. Detta gäller naturligtvis inte strängt taget. Vissa praktiska avvägningar finns också. Att sitta bredvid någon kan t.ex. hindra konversationen en aning då det är svårt att se varandra. Idialet för en konversation sittandes sägs vara 90 grader mellan parterna, alltså rakt åt höger/vänster. Samma idial stående sägs vara 45 grader, alltså snett framåt.

 

Det fysiologiska spelar också en stor roll vid perception, både det mekaniska fysiologiska, t.ex. om man är hörselskadad/synskadad, och det medärvda fysiologiska utseendet. Som hörselskadad/synskadad förlorar man en kanal varifrån perception äger rum och man tar således in mindre av den information som ett optimalt förhållande skulle erbjuda. I detta fall är personer med synskada mer utsatta än personer med hörselskada, eftersom att synen utgör en så stor del av våra sinnen, det är med synen vi tar in och registrerar majoriteten av allt runtomkring oss.

När det gäller utseendet betraktas de som stämmer med de kulturella skönhetsidealen mer atraktiva än de som inte gör det. Därav det faktum att man försöker förändra sitt utseende så att det passar in med det som anses vara atraktivt och alltså stämma med det kulturella. Anser man något vara atraktivt betraktar man denna person automatiskt mer positivt än annars. Någon du träffar som liknar någon annan du känner, som du tycker väldigt mycket om, skulle du troligen också finna atraktiv, eftersom denne person liknar den du redan känner. Du är "predisponerad" att tycka om den typen av människor, just för att du har tidigare erfarenheter av personer som tycks ha liknande egenskaper som den du nyss träffade.

 

Så klart spelar även de psykologiska faktorerna in på perceptionen. Hur motiverade vi är i en interaktion, vilket har med personliga behov och självtillfredställelse att göra, kommer spela in på resultatet. Är du exempelvis motiverad att gå en universitetskurs kommer du troligen att lyssna och ta in det läraren säger på ett mer effektivt och intresserat sätt än om kursen hade varit halvtråkig. Samma sak gäller om du vill inleda en relation med någon. Du kommer då ägna kommunikationen er emellan extra stor omsorg, speciellt den kommunikation som kommer som respons på din egen kommunikation.

 

VARNING! När vi bedömmer andra utifrån våra perceptuella scheman och liknande, se 8:e delen, är det mer än vanligt att vi gör misstag. Det är vanligen 4 misstag det handlar om, antingen var och ett för sig, eller flera tillsammans:
Vi missar att ta in viss information
Vi gör för mycket av något
Vi skapar falska samband mellan en sak och en annan
Vi gör felaktiga förmodanden om den andre personen, genom att förbinda erfarenheter/karaktärsdrag som egentligen inte går att förbinda, t.ex. exemplet i 8:e delen, med personen som alltid brukade le och vara glad om morgnarna, men som en morgon plötsligt inte var det. Man vill få det att gå ihop med det perceptuella schemat för honom/henne och förmodar att h*n inte log för att h*n redan hade sagt "godmorgon" X antal gånger denna morgon. Detta är ett förmodande som egentligen inte har några grunder.

Uttrycket attributionsmisstag myntades 1977 av amerikanen Lee Ross. Det syftar till att vi ofta tenderar att ge människan skulden snarare än omständigheterna. För att undvika detta bör vi alltså ta reda på omständigheterna innan vi ger någon skulden för något. "Betrakta och lyssna, innan du drar dina slutsatser".

Ross var även inne på "falskt samförstånd", som helt enkelt handlar om att vi tenderar att tro att andra håller med oss, att andra ser världen precis som vi ser den.
Ytterligare en farlig fälla är att fastna i den s.k. primäreffekten. Man fastnar helt enkelt på det första intryck någon gav oss och man är inte mottaglig för ytterligare eller senare information. Man bygger hela sin bild av den andre på det första intrycket.

Primäreffekten har viss likhet med "senaste intryckets effekt", där man, istället för att låsa sig vid första intrycket, låser sig och betraktar den andre utifrån vad han/hon senast gjorde eller sa.

Medvetenhet och kunskap om dessa fallgropar kan möjligen bromsa upp de misstag man annars gör när det handlar om perception. Genom att vara extra observant på sig själv och sina handlanden är det möjligt att till viss del styra detta och förhindra några av de fallgropar man annars skulle ha hamnat i.

Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!
8, Perceptuella scheman och stereotyper


Grattis till mig själv

Ja, så var då ännu ett år lagt till handlingarna. Ett oerhört händelserikt och bergochdalbanelikt år, där jag var lyckligast i världen fram till slutet av oktober förra året. Då rasade allt, mörkret slukade mig totalt och vintern blev den värsta i mitt liv. Under våren har backen på väg upp igen tagit sin början, men än så länge är den långt ifrån toppen, långt ifrån hur jag mådde för ett år sedan.

Det har varit ett väldigt händelserikt år även på det konkreta planet, men det går att läsa om på andra ställen i bloggen, så nu riktar vi istället fokus mot de senaste dagarna och de kommande dagarna.

Den oerhört tråkiga förra veckan kryddades dock litegrann under fredagen, då vi i familjen, utom Emma, som skulle ha en "sista kväll med gänget", åkte till Engvalls, precis som vi gör varje år när det är Vätternrundan. Förr om åren var starten precis intill dem, ca 5-10 minuters promenad, men nu har de flyttat starten, så numera är det lite längre att vandra. Det är inte ens alla år vi går ner till starten, som exempelvis i år. Istället satt vi hemma hos dem, pratade, fikade, spelade kort och drack vin. Ett vitt boxvin var det, namnet har flugit bort, men gott var det och både mamma och Tina blev lite fnittriga och hade väldigt kul åt småsaker, som egentligen inte alls var kul.

En mycket lyckad och bra kväll, med mycket mat och kortspelande. Chicago spelade vi. Alla var med, utom Shep, som hade gått ner på stan för att träffa en vän. Hon hade säkerligen kul, bortsett från bussresan på väg tillbaka från stan, då hon missade att gå av och fick åka en rejäl extrasväng. Vi andra hade i vilket fall mycket trevligt.

Lördagen, som var Emmas sista dag hemma, tillbringades till största delen tillsammans med familjen, ännu mer kortspelande, Sjömansbiff och lite sol på altanen, + de smått ofattbara tankarna att nästa gång Emma är hemma är sommaren slut och hösten väntar. Usch, hemska tanke...

Emma åkte nämligen ner till Smögen, där hon ska jobba hela sommaren, under söndagen, samtidigt som mamma, pappa och Shep var i stugan. Jag funderade på att följa med, men två saker satte käppar i hjulen för det. Ett, det ösregnade. Två, de skulle stanna i Linköping och handla pressenter åt mig på vägen.

Så det blev ännu en dag framför datorn, dock med vetskapen om att nästkommande dag skulle lite folk äntligen vara hemma igen. Var detta faktum positivt, så var min hals betydligt mer negativ. Jag hade småont i halsen hela förra veckan, men under söndagen blev det värre. Därför drack jag tre rejäla koppar te och hällde i mig två whisky. I samband med detta gjorde jag en improviserad sketch på engelska, innehållande en ny nätradiostation, whiskytesting.com, där de, dagen till ära, skulle prova Statements whisky. Harold and David hette försöksgubbarna och var redan skapligt dragna vid sändningen, efter att ha tagit 10-15 huttar tidigare under dagen. Programledaren höll sig dock till sitt kaffe och hade lite småkul åt de andra två. Är det någon där ute som vill höra min improviserade, smått parodiska engelska? :)

Under måndagen, alltså igår, var det som att jettmotorerna hade slagits på i mitt liv på nytt. Den senaste veckan har raketen i det närmaste stått stilla i en omloppsbana kring Jorden, ingenting har hänt, men nu plötsligt hände massor av saker. Eller ja, i varje fall lite saker. Albin och Louise kom hem från Kungsbacka, där de var hela förra veckan. Jocke kom hem från Berlin, där han och några andra USS:are var sedan i torsdags. Dessutom ringde först en tjej från Usify, företaget som förnärvarande håller på att göra tillgänglighetstester gällande surfplattor för personer med synskada, hörselskada och läs/skrivsvårigheter. Jag hade anmält intresse till testet, men inte blivit utvald. Nu hade de dock fått ett avhopp och därför kallades jag in som reserv. Surfplattan är en Ipad2 och jag får ha den i ca 4-5 veckor innan den ska återlämnas.

Lite senare ringde de från kommunen och sa att de, kanske, har hittat en ny ledsagare åt mig. Elias heter han och jag ska dit på måndag för att träffa honom. Synd bara att det inte skedde lite tidigare, så jag kunde haft både honom och surfplattan nu i veckan som var, som inte alls var kul.

Inte nog med det, ytterligare lite senare ringde de och gjorde någon undersökning om tidningen Handikappidrott, som jag har fått några nummer av, men ärligt talat knappt läst. Därför var det grymt svårt att svara på enkätfrågorna, men jag drog till med något i alla fall och hoppades att det blev bra.

Efter denna händelserika måndag, där jag även skruvade upp volymen på stereon rejält, vilket jag hade haft lust att göra i flera dagar, men inte kunnat, eftersom att folk var hemma, var det så dags för min födelsedag. Drygt 22 år har jag nu funnits i denna värld och precis när klockan slog över till 00:00 satt jag nere i soffan och såg på en Johan Falk-film. Plötsligt, när jag satt där i soffan, spred sig en känsla av lugn i hela kroppen. Vet inte var den kom ifrån, men allt kändes lugnt, som att allt kommer ordna sig, som att detta året kommer bli riktigt fint och bra. Samtidigt tänkte jag på exakt ett år tillbaka i tiden. Exakt 00:00 fick jag då världens finaste grattismess, det finaste jag någonsin har fått, av mitt hjärta. Det kändes tomt i år, utan det.

Först att säga grattis i år var dock Jocke, som tog fel på dag och önskade mig grattis redan igår. Därefter var det Oskars tur på FB, som följdes av drygt 50 grattisönskningar till på Fejjan och ett fåtal på mobilen. Där återfanns bara Jocke, Alex, Albin, Louise, Tess, Matilda och morbror, som tyvärr inte kunde komma hit idag p.g.a. sjukdom.

Sjukdom ja. Typiskt nog har även jag åkt på en förkylning. En rejäl sådan, vilken troligen gör att mitt aktiva deltagande i goalball-campen vi ska ha imorgon och på torsdag, med Fatmir som ledare, blir högst begränsat, tyvärr. Det känns riktigt surt, särskilt med tanke på att jag aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, brukar bli sjuk på sommaren. Whiskyn, tet med honung och allt annat jag har försökt med har alltså inte gett resultat. Skit.

Nåväl, åter till min stora dag.
Det blev ingen frukost på sängen, för andra gången i mitt liv. Första gången var för två år sedan, när jag fyllde 20 och vi befann oss ute på Östersjön, på kryssning mellan Stockholm och helsingfors.

Nu var ingen hemma, jag hade ingen lust att bli väckt 05:45, innan pappa åkte till jobbet, och det lite komiska var att den första som över huvud taget såg mig denna dag, såvida ingen tittade in genom fönstret så klart, var taxichauffören som skjutsade mig till Mjölby, där jag bytte taxi för att åka in till Linköping och kvitera ut och gå igenom projektet med surfplattorna lite närmre. Mötet var beräknat att ta ca två timmar, men efter drygt en timme var vi klara. Taxin gick inte att omboka så nära inpå, så det blev ytterligare en kopp kaffe och en mycket trevlig pratstund med Anna och Sona, två av de ansvariga för projektet. Vi pratade om hjälpmedel, jag fick förklara goalball, lite om mitt liv, skidåkning, studier, bild och ljud osv osv. Mycket trevligt!

Väl hemma var familjen hemma, utom Shep, som var och tränade. Pappa höll på med maten och strax därefter kom moster, morbror, mormor och kusinerna. I present fick jag en jättefin perkulator, som jag tycker är mycket bättre och smidigare än en "vanlig kaffebryggare".

Därefter blev det mat, fläskfilé, currysås, ris och banan. Riktigt gott och efter maten öppnade jag resterande presenter. Jag fick en ryggsäck, vilken var mycket välbehövlig, eftersom den gamla jag har haft till gymmet har gått sönder, en stekspade, ett par nya lurar och en RCA-telekabel, så att man kan koppla datorn till förstärkaren. Möjligen kan en spänningstransformator eller ett externt ljudkort behövas, men det återstår att se. Nu kan jag således få ut alla mina tusentals låtar i högtalarna, utan att hålla på med skivor och annat. Supersmidigt! Tror det funkar trådlöst om man har en förstärkare med blåtand, men det har inte jag, så jag måste köra med kabel. Precis som med nätverksanslutningar blir det troligen också bättre ljud med kabel än utan.

Bra saker alltihopa och nu de närmsta dagarna är det som sagt goalball-camp. Dessutom lär jag vara ganska sysselsatt med surfplattan, så det kan hända att uppdateringen här blir lite halvdålig de kommande dagarna.

För knappt en månad sedan körde vi några Roxette-låtar. Vi fortsätter på det spåret nu och slänger in Listen to your heart och Sleeping in my car!




Sorg i hjärtat...

Ja, det är så det känns just nu. Veckan som gått, där ingen har varit hemma och där andra jag gärna skulle vilja umgås med bor för långt bort, har det blivit alldeles för mycket tid över för tankar. Tankar om livet, var jag står idag, det som varit, framtiden och kärleken.

Kärleken ja. Jag är fortfarande precis lika säker på mina känslor, precis lika säker som jag har varit hela våren, hela vintern, hela hösten, hela förra sommaren och delar av förra våren. Jag älskar dig, så förtvivlat gränslöst mycket. Känslorna avtar inte, de försvinner inte och kommer troligen aldrig försvinna, vad som än händer i framtiden.

Framtiden vet vi inget om. Ingen vet vad framtiden har att erbjuda. Det är därför vi fortsätter att kämpa, stå upp och slåss för det vi tror på, för man vet aldrig. Visste vi att det vi håller på med just i detta nu inte kommer göra någon skillnad, inte kommer leda någonvart, då skulle vi troligen sluta med det och lägga energin på något annat. Nu vet vi inte. Därför fortsätter vi att kämpa för det vi tror på.

Någonstans där innom mig har jag dock insett att man inte kan hänga upp hela livet på en ända person, hur gärna man än vill. Jag tvivlar inte för en sekund på mina känslor och de kommer troligtvis alltid finnas där, längst in, i det djupaste av mitt hjärta, tillsammans med alla otroligt underbara, vackra minnen vi har haft tillsammans, men någon gång måste man gå vidare. Det går inte att hänga upp livet på en person efter drygt 20 år. Hjärtat vill dock fortfarande inget hellre än att föralltid vara i den famn jag alltid kommer sakna, den famn tillhörande den mest underbara och vackra person som finns, som ligger där inne, längst in i mitt hjärta, sovandes tryggt vaggande i takt med hjärtats slag, omlindad med så mycket kärlek mitt hjärta kan ge.

Livet blir dock inte som man vill alla gånger. Ibland går drömmar i kras, hjärtan likaså. Det viktigaste är då att låta det ta den tid det tar. Att inte stressa, att inte försöka sig på något nytt allt för snabbt. Att tillåta sig själv att må bokstavligen skit, att gräva ner sig och sörga, fråga sig själv varför, varför varför, med tusen frågetecken efter, att gråta tysta floder med ansiktet nerborrat i kudden, att känna sig apatisk och att ingenting spelar någon roll. För att förlora någon man älskar så innerligt djupt, det får världen att rasa samman totalt. Man famlar i ett becksvart mörker, isande kallt och mörkt som en novemberkväll. Allt är ett ända stort kaos och man vet ingenting. Man känner sig förvirrad, ensam och rädd. Vänner och närstående är otroligt viktiga stöttepelare i ett sådant läge, men det gäller även som vän/närstående att inte stressa, även om det råkar ta lite tid. Alla har vi olika bearbetningstid, vissa kommer över det tämligen snabbt, medan andra behöver lång tid på sig för att bearbeta och läka såren.

Jag tillhör den senare kategorin. Jag behöver väldigt lång tid på mig för att läka något sådant. Vintern var den värsta i mitt liv, vill knappt tänka på den, men under våren har jag succesivt börjat komma tillbaka och bli mitt "vanliga jag" igen. Fortfarande finns ångesten, saknaden och ensamheten kvar, men inte lika påtagligt som i vintras. Frågorna snurrar fortfarande i mitt huvud, vad hände egentligen? Hur kunde det bli såhär? Hur kunde det gå såhär fruktansvärt snett, vi som var så enormt lyckliga tillsammans?

Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, kanske finner jag dem där en vacker dag. Kanske blir allt bra, kanske ordnar allt upp sig, kanske inte. Framtiden är oerhört oviss och svår att utläsa, ingen vet egentligen, men jag känner i vilket fall att jag börjar bli redo för att gå vidare. För som sagt, det går inte att hänga upp hela livet på en ända person, hur gärna man än vill och hur mycket man än älskar. Chansen finns så klart att allt ordnar upp sig, och det hoppas jag fortfarande längst där inne, i det allra djupaste av mitt hjärta, att det kommer göra, men kanske gör det aldrig det. Jag ville inte höra talas om det alternativet tidigare i vintras, klart det skulle bli bra, och ja, klart jag fortfarande hoppas, mer än allt på jorden. Samtidigt vill jag inte hindra mig själv från att känna kärleken, från att få ligga i en famn hos den jag älskar, att första gången möta ett par helt nya läppar, att viska hur mycket man betyder för varandra, leka med någons hår, dra in någons doft, pussa, krama och smeka i det oändliga, för kärleken tar aldrig slut. Det vill jag uppleva på nytt. Därför börjar jag känna mig redo att gå vidare. Gå vidare, för att kanske en dag på nytt finna den gränslösa, underbara, vackra kärleken, som är det vackraste och mest dyrbara vi har här på jorden.

Känslorna för mitt hjärta kommer dock alltid finnas kvar, hur framtiden än utformar sig, vad som än händer och sker. Alla de minnen och stunder vi fått tillsammans, de lyckligaste och finaste stunderna i mitt liv, de kan ingen någonsin ta ifrån mig och de kommer alltid finnas där inne, längst in i mitt hjärta. Kanske sitter jag hemma i mitt kök om 20 år, med världens finaste sambo/fru, katt och kanske en liten bäbis. Fortfarande kommer jag då att tänka på och minnas allt vi haft tillsammans, för även om mitt hjärta då har funnit en annan, så kommer en del av detsamma ändå alltid tillhöra dig, vad som än händer, hur framtiden än ter sig, mitt älskade fina hjärta.

Perceptuella scheman och stereotyper

Del 8 i serien om vår kommunikation är ganska kort och tar lite ytligt upp våra perceptuella scheman, men också litegrann om stereotyper.

Ett perceptuellt schema är ett schema som innehåller övertygelser om vad det är som binder samman de egenskaper hos t.ex. en person som ingår i schemat. Schemat hjälper oss att plocka ut och arrangera den information om den andre personen som vi registrerar. Vi utvidgar våra scheman när vi drar slutsatser om den andre personen.

Ett schema hjälper oss också att göra det lättare att förutsäga beteenden. Därför försöker vi söka information som bekräftar detta beteende hos personen i fråga. schemat är som en plan över den andre personen, ett sätt att försöka förstå honom/henne. Det finns scheman för personer i allmänhet, för olika typer av personer och för speciella personer i vår närhet. Schemat är som ett påstående om en viss person, t.ex. om X är lika glad och sprudlande som vanligt. Man ser att X är det, bara ett stort leende och ett glatt "godmorgon". Schemats påstående stämmer. Ser X inte lika glad ut som vanligt vill vi ofta, trots det, försöka koppla ihop det med schemats påstådda beteende, t.ex. ”X log, men lät ganska dempad, men det var nog för att h*n redan har sagt "godmorgon" så många gånger idag...

Scheman för allmänna personer och särskilda grupper går att koppla ihop med det vi brukar kalla stereotyper. Stereotyper har ofta en negativ klang, men behöver inte alltid vara negativa. de fungerar även som referenspunkter man kan utgå från när man försöker att förstå olika människor. De ger en generalisering av gruppen i fråga, t.ex. poliser, bilmekaniker, folk på Försäkringskassan etc.

 Delar:
1, Intrapersonell kommunikation
2, Självbild
3, Bygga upp, bevara och förändra självbilden
4, Självkänsla
5, Den självuppfyllande profetian
6, Att öppna sig för någon
7, Första intrycket är viktigt!


En era har gått i graven

Idag gick så en 19 år lång era i graven. Ända sedan 1992 har vi på pappas sida firat skolavslutningar här i stan. Då gick kusin robin ut lekis, som det hette på den tiden. 4 år senare var det min tur och ytterligare 3 år senare ägde vår 1:a skolavslutning på Trojan, högstadieskolan i stan, rum, då Robin slutade 7:an. Ytterligare 2 år senare, 2001, slutade den 1:a av oss 9:an, samtidigt som kusin Emil slutade 7:an och jag och kusin Niclas var klara med det 5:e året i grundskolan. 2007 var vi med om den sista skolavslutningen på Bjälbotull, låg/mellanstadieskolan alla vi kusiner har gått på, förutom Robin, som även fick några år på Lindblad, den andra låg/mellanstadieskolan i stan, där alla klasser hade slöjd och idrott, både Lindbladseleverna och Bjälbotullseleverna, innan han flyttade över till Bjälbotull, när den var nybyggd någon gång i mitten av 90-talet.

Till sist var det 2011, då den allra sista av oss slutade 9:an. Det var Shep, som gick ut idag och därmed avslutade en 19 år lång era. De fick göra en lite kul grej innan de slutade, som varken jag, Emma, eller någon av kusinerna, har gjort. De skrev en hälsning till alla i klassen, innefattande något extra tydligt minne, något typiskt för personen i fråga och vad man trodde att de skulle bli i framtiden. Lite kul sådär, men det är vid sådana tillfällen jag påminns lite extra om hur få vänner jag faktiskt har. Shep fick massa fina vänskapliga hälsningar från många vänner i klassen, men jag hade inte fått en ända. Idag har jag ingen kontakt alls med någon från högstadiet, inte från gymnasiet heller. Tänker ibland på vad folk kan tänkas göra idag, samtidigt som jag inte känner något som helst behov av att träffa dem. På högstadiet hade jag visserligen några vänner, men det var då, inte nu. Många av dem har grenats ut åt rakt motsatt håll mot mig, om man säger så, de är inte alls lika mig idag, även om vi hängde ihop på den tiden, och från gymnasiet har jag inga riktiga vänner alls. Klassen var snäll och hjälpsam, men några riktiga vänner fick jag aldrig. De ända vänner jag har här i närheten är Albin, Jennifer och Louise. Alla 3 har jag lärt känna via goalballen.

Det är skillnad mot när jag var mindre. Då hade jag inga synskadade vänner alls i princip, nu omfattas mer eller mindre hela min bekantskapskrets av synskadade, förutom er här på bloggen, som faktiskt utgör en ganska stor del av min sociala tillvaro. Självklart bloggar man för att man tycker det är kul att skriva, men lite av grejen med en blogg är att få respons på det man skriver och utveckla personliga relationer med folk där ute. Därför är det också sådana bloggar jag mest fastnar för, folk som verkligen läser det jag skriver och kommenterar, inte bara skriver "SV:". Skriver man bara svar hela tiden blir det bara en monolog från ett håll och relationen utvecklas inte. Det är bloggaren bakom bloggen som gör själva bloggen. Är man därför en person som tar sig tid att läsa det andra skriver, samtidigt som man ger gensvar på det man har fått kommenterat hos sig själv utvecklas relationen mer och mer, allt eftersom man lär känna bloggaren bakom bloggen mer och mer. I grunden handlar det dock om behov. Vissa vill inte/behöver inte lära känna nytt folk via nätet, andra är mer benägna att göra det, för alla är vi i grunden individer.

Kort sagt kan man alltså säga att det är bloggaren bakom bloggen som gör densamma. Ger de respons på det jag skriver gör jag detsamma tillbaka och så utvecklas relationen, med hjälp av dialogen som uppstår. Det är också dessa bloggar jag följer allra mest, några av er som jag faktiskt räknar som mina vänner på ett sätt, även om vi inte bor så nära varandra och aldrig har träffats. För, som sagt, ni utgör faktiskt en stor del av mitt sociala nätverk. Dock ska jag inte klaga på min tillvaro, jag trivs med mitt liv, även om det ibland kan kännas lite ensamt, speciellt som nu i helgen, när Albin och Louise inte är hemma, Jennifer är i Spanien och Jocke i Berlin. Ingen är hemma och dagarna består av dator, dator och ännu mer dator. Finns tyvärr inte mycket annat att göra, även om jag gillar att sitta vid datorn. Har man i princip enbart suttit vid datorn i 3-4 dagar blir det liite tråkigt.

I vilket fall verkar det superfina vädret återigen vara tillbaka. Hela veckan har det känts som höst, det har blåst jättemycket och inte alls varit skönt. Igår gick dock mamma och jag en sväng, jag i shorts och T-shirt och mamma med jacka och halvlånga byxor. Kan nog ha sett lite komiskt ut, men det var inte kallt alls och vi gick i princip runt hela stan, innan vi slutligen kom hem. När vi gick över ängen på väg hem kunde mamma inte förstå hur jag kunde höra lyktstolparna. Det är svårt att förklara, men det blir ett annat eko, även om det bara är något så smalt som en lyktstolpe.

Idag såg det till en början inte ut att bli något vidare varmt, men när vi kom ut ur kyrkan, där det även där var sista gången vi var på bra länge, hade det slagit om och solen lyste från en klarblå himmel. Under eftermiddagen tilltog värmen mer och mer och det slutade med fika med moster, mormor, morbror, som nu är hemma från bröllopsresan till Malta, och småkusinerna, som inte heller de är så små längre. 14 resp. 12 blir de i år. Varmt och härligt var det och senare under kvällen satt jag med solbrillor och med datorn i knät ute på altanen. Framåt kvällen, när solen står lågt, är solbrillor faktiskt bättre än keps, även om jag i vanliga fall föredrar det senare, men när solen står så lågt har jag annars ganska lätt för att titta in lite för mycket i solen, något som kanske inte märks så mycket på en gång, men senare får jag lätt ont i huvudet då. Annars var det riktigt, riktigt skönt!

Ett litet förtydligande gällande föregående inlägg om Deathgame är att spelet alltså utspelas irl. Det är alltså inget dataspel där du sitter vid datorn och spelar. Sighten fungerar mer som kontrollzon, där du registrerar när och vem du dödat, eller när och av vem du blev dödad. Dödar någon gör du alltså irl, du letar upp spelaren någonstans i Sverige och skjuter denne med t.ex. en banan eller en gurka, kastar ett äpple mot personen i fråga eller petar lätt på denne med en morot. Då är han/hon död och du kan logga in på sighten och registrera ditt mord och på så sätt få en killpoint. Som jag skrev så är det flest killpoints efter en omgång som vinner.

Vi avslutar med lite Sabaton, med låten Ghost division, tillika Leksands introlåt. Så, för att stilla hockeyabstinensen en aning, tänk er denna låten dåna ut ur högtalarna i ett fullsatt Tegera arena, 7650 åskådare klappar takten och Superstars eldar på med "LIF, LIF, LIF!" borta på Norra. Då går det rysningar genom hela kroppen vill jag lova! Wow!


Deathgame

En tråkig dag som denna, då det för en gångs skull inte blåste när jag vaknade och jag trodde att det skulle bli en fin dag, men icke, det regnar, kom jag att tänka på det Therese, en av de jag gick i samma klass med i Stockholm för några år sedan, pratade om, nämligen Deathgame, eller DG. Jag minns vad hon berättade och tänkte kolla upp det lite närmre.

Deathgame är ett verklighetsbaserat rollspel kan man säga. Det spelas i omgångar, en månad i taget, varefter det är en månads uppehåll osv. Spelet fortgår 24/7 och går ut på att deltagarna, som registrerar sig på deathgame.se med bild, DG-alias, hemort och telefonnummer, ska döda varandra med div. vardagliga föremål. En lista över dessa kommer här nedan. När man dödat någon loggar man in och registrerar det och får en killpoint. Den spelare med flest killpoints efter en omgång vinner. Man kan även gå ihop i klaner och då samla ära åt klanen. Olika vapen ger nämligen olika mycket ära och den klan med mest ära efter en omgång vinner.

Självklart finns det vissa regler för spelet. Man ska så klart vara laglydig. Man är fortfarande ansvarig för sina handlingar och ombedes att respektera lagen.

Morden ska ändast utföras enligt spelets regler med spelens vapen. När man har mördat/blivit mördad ska man så fort som möjligt gå in på sighten och registrera det.

Man bör också visa hänsyn mot folk och undvika att utsätta dem för onödig fara. Det är t.ex. ingen bra idé att slå en cyklist med en purjolök, eller kasta ett äpple mot en ryttare, se vapenlistan nedan.

Erkänner man sig död vid mordtillfället är mordet giltigt, såvida det inte sker i en s.k. frizon, vilka är exempelvis skolor, arbeten och religiösa byggnader. Dessa frizoner finns för att man ska kunna sköta sin skolgång/arbete utan att vara allt för paranoid, men frizonerna gäller dock bara innanför byggnadens fyra väggar. Ute på skolgården eller på väg till jobbet är det fritt fram att döda, såvida det inte pågår någon form av skolaktivitet.

Allmänna frizoner kan också utropas, t.ex. restauranger/butiker. Då måste dock tydliga lappar finnas vid varje ingång som klargör att det är en frizon från Deathgame och med uppgifter om vem som utropat det hela. Det har jag faktiskt aldrig sett någonstans. Kanske beror det på att de flesta svenska medborgare inte känner till detta spel.

Dödar man någon på annat sätt än genom närstrid måste alltid namn och telefonnummer lämnas, t.ex. om man skickar mjältbrand till någon. Offret måste då ringa upp mördaren efteråt och berätta om han/hon dog vid atentatet eller inte.

Fusk är så klart otillåtet. Blir man påkommen med fusk är risken stor att man tvångsavlivas och kanske även spärras från sidan, beroende på vilka överträdelser man gjort. Med fusk avses att bryta mot reglerna, lämna falska personuppgifter eller ljuga om spelspecifika situationer, t.ex. huruvida man dött/tagit självmord.

Spelledarna för Deathgame är ett slags gud, som alltid har rätt, även om de har fel. Detta gäller t.ex. tvister kring huruvida någon dött eller inte.

Utomstående ombedes att försöka minimera sitt deltagande i spelmoment. Man får t.ex. inte flytta på en utplacerad mördarapa, vilket dock kan vara svårt om man inte är medveten om spelet. Man får inte heller posera med frukt, för att förvirra en annan spelare till fördel för en tredje. Detta kan dock också vara svårt om man inte är medveten om spelet, men drabbar bara den spelare som tjänar på det, då det räknas som fusk.

Här är så en lista över tillåtna vapen:


Banan = Pistol
Ära: 100
Beskrivning: Rikta bananen mot offret och säg, "Pang, du är död!".
Krav: Offret måste vara mindre än 5 meter från bananen. Skottet avlossas när du säger "Pang" men missar om du inte lägger till "du är död". Bananen måste vara såpass fräsch att den går att äta. Den mördade kan efter mordet kräva att mördaren ska äta upp bananen, vilket han/hon då måste göra. Skjuter båda spelarna samtidigt dör båda två, förutsatt att ingen av dem avslutat hela den obligatoriska frasen innan den andre skjuter. Likt pistoler kan man ha två bananer och det går även att gömma sig bakom fasta föremål för att undvika att bli träffad.

Morot = kniv
Ära: 150
Beskrivning: Hugg mot eller peta lätt på personen med moroten.
Krav: Hugg får ej göras mot huvud, skrev eller kvinnobröst. Moroten måste vara hel (trasig räknas inte), och någorlunda fräsch. Skalade morötter är inte tillåtna och man får inte heller kasta dem. Moroten måste gå att bryta av med ett knäckljud, den får alltså inte vara mjuk.

Purjolök = Svärd
Ära: 150
Beskrivning: Använd blasten som blad och roten som hjalt, och hugg mot personen. Personen dör ifall den blir träffad av blasten.
Krav: Hugg får ej göras mot huvud, skrev eller kvinnobröst. Till skillnad från morötter går purjolök att använda så länge de har blast kvar. Man kan även blockera hugg, genom att fånga purjolöken mellan händerna eller ta tag i roten. Träffar blasten din hand huggs den dock av och du dör. Klassiska dueller går självklart att utkämpa och då kan man själv bestämma reglerna för den, t.ex. att man måste träffa varandra tre gånger innan man dör.

Äpple = Handgranat
Ära: 125
Beskrivning: Du kastar äpplet mot ditt mål, och när det landar sprängs det och alla inom fem meter dör.
Krav: Du ska INTE kasta på motståndaren, utan på marken bredvid. Äpplen gör ont att få på sig, och det detonerar inte ifall det träffar en person. Man kan dock, som offer, fånga äpplet och kasta tillbaka det. Då detonerar det när det träffar marken. Äpplet måste inte vara färskt, men däremot måste det vara helt. Explossionen går inte genom väggar och fönster och skyddar man sig bakom ett fast föremål, något hårt som ingen bär på, klarar man sig. Kastar man äpplet mindre än fem meter ifrån sig själv måste man registrera det som självmord.

Kolarem = Strypsnöre
Ära: 300
Beskrivning: Lägg den om halsen på offret och dra lite.
Krav: Den måste hamna runt halsen på offret. Klantar du dig och den hamnar vid munnen blir den uppäten och du misslyckas. Om offret har fingrarna mellan halsen och snöret innan person drar åt så dör du inte. Ändast kolasnören är tillåtna, inte lakrits eller jordgubb.

Lök = Gasbomb
Ära: 150
Beskrivning: Kasta en skalad lök mot offret. Alla som befinner sig i samma rum som löken dör om de inte lämnar rummet inom 5 sekunder eller tar på sig en snorkel, gasmask, inom 10 sekunder.
Krav: Löken måste vara skalad och offret måste vara medvetet om löken. Gullök, rödlök och Schalottenlök fungerar. Löken fungerar inte utomhus, eftersom gasen sprids med vinden. Anses rummet vara stort som en sal blir gasen för tunn för att ge effekt. I trapphus räknas varje enskilt våningsplan som ett rum. Löken blir aktiv först när offret blir medveten om den.

Kvävningskudde
Ära: 200
Beskrivning: Väck ditt offer genom att slå den löst med en kudde i huvudet.
Krav: Offret måste sova, du kan inte kväva en vaken person. Du måste även säga till personen att den blivit dödad.

Väckarklocka/Äggklocka = Tidsinställd bomb
Ära: 200
Beskrivning: Ställ en äggklocka eller väckarklocka på ringning. När klockan ringer dör alla i samma rum eller alla inom en radie på fem meter, om rummet är väldigt stort.
Krav: På klockan måste det finnas information som säger att det är en bomb och vem den tillhör. Mobiltelefoner är inte tillåtna som bomber. Man kan vrida upp och kasta bomben direkt, men den måste ticka i minst tio sekunder. Man får inte fästa den på människor eller djur, men skateboardar, robotar etc. går bra.

Kamera = Snipergevär
Ära: 200
Beskrivning: Ta tre foton i snabb föjld på offret, som denna inte är medveten om. Detta görs på minst tio meters avstånd. Kontakta sedan offret och berätta att denne är död, samt visa bildbeviset. Alternativt kan du skicka bilderna till en SL för godkännande.
Krav: Bilderna ska tydligt visa personen och vara centrerad på denne. Offrets ansikte måste synas tydligt på minst en av bilderna. Snipergeväret skjuter inte genom glas och man måste underrätta offret innom en dag. Vill man inte konfrontera dene på plats måste man ringa/messa för att komma överens om hur bilderna ska visas. Får offret syn på dig medan du fortfarande tar bilderna är bara de bilder som togs innan upptäckten godkända.

Glitter = Mjältbrand
Ära: 200
Beskrivning: Du lägger ströglitter, eller glitterkorn av vanlig konfetti-typ i ett kuvert och skickar det till ditt offer. Om offret får glitter på händer, kläder eller dylikt när det öppnar brevet så har det fått mjältbrand och avlider. Detta blev Theres bror utsatt för minns jag, men sådan tur var öppnade deras mamma brevet, så han klarade sig.
Krav: Brevet måste postas eller läggas i mottagarens brevlåda. Lappen MÅSTE ha en text som idiotsäkert tydligt förklarar att det bara är en lek och där adressen "www.deathgame.se" hänvisas till. På lappen bör också ditt Deathgame-alias samt mobilnummer stå. Här skulle man kunna lura någon med något som är farligt på riktigt, genom att försäkra att det är från deathgame. Säkert inte tillåtet, men det skulle gå. Mjältbrand är ett mycket farligt vapen i spelet, det är aktivt i upp till en vecka och är dessutom ett undantag från frizonsreglerna, d.v.s. det går att döda med även i skolor, på arbetet eller i religiösa byggnader.

Kudde = Kassaskåp
Ära: 400
Beskrivning: Släpp en kudde på någons huvud, så dör denne omedelbart.
Krav: Kudden måste släppas från minst tre meter ovanför offrets huvud för att gillas som kassaskåp.

Telefon-trakasserier = Mordbrand
Ära: 100
Beskrivning: Ring ditt offer på dess mobiltelefonnummer och säg att "Koden är brandgul" när han/hon svarar. Huset står nu i lågor och ditt offer har 60 sekunder på sig att ta sig ut för att inte brinna inne. Bor offret i lägenhetsbyggnad så tillkommer 10 extra sekunder per våning ovanför markplan. Även detta blev Therese bror utsatt för. Resten av familjen satt på nedervåningen och såg på TV. Då hörde de en duns på utetaket utanför. Det var hennes bror som hade tagit sig ut från sitt rum på andra våningen.
Krav: Du måste befinna dig vid huset när du ringer. Mordbrand får ej heller göras mellan 00.00 och 07.00, för att folk ska kunna sova. När offret kommer ut så måste mordbrännaren försöka konfrontera offret. Offret måste även försöka konfrontera sin mordbrännare, eller bevisa att det kommit ut genom att t.ex. ropa högt och springa sin väg. Alla bostäder går att tända eld på, dock inte andra byggnader. Svarar inte offret när du ringer kan du lämna en lapp där du skriver att koden varit brandgul, klockslag, namn och mobilnummer. Offret ska sedan kontakta dig och meddela om han/hon dog eller inte. Känns dock ganska lätt att fejka att man inte var där. Är offrets telefon avstängd går det inte heller att tända eld på huset. Känns också som en grej att skydda sig med, att ha mobilen avstängd, men då blir man nog spärrad från sidan. Bilar går även de att antända, förutsatt att de är stillastående med motorn avstängd.

Tygapa = Mördarapa
Ära: 200
Beskrivning: Placera apan där ett offer kan se det. När en fiende ser apan dör denna person såvida inte han/hon matar den med en banan.
Uppdatering! Under decemberomgångarna kan apor även matas med pepparkakor. Mums!
Krav: Apan måste ha en lapp på sig, där det står "mördapa" samt ditt namn / mobilnummer. Inga andra apor får placeras så att offret rimligen kan se två apor samtidigt. Apan måste vara igenkännbar som just en apa och för att överleva måste du hålla i bananen innom fem sekunder efter att du fått syn på den. Dödar den dig får du behålla den, men klarar du dig måste du kontakta mördaren och lämna tillbaks apan.

Självmord
Ära: -100
Beskrivning: Döda dig själv med något av de existerande vapnen.
Krav: Ifall det inte bevittnas av någon annan spelare är det inte giltigt innan det registreras. Har du begått självmord och ingen vet om det kan du bli dödad innan du registrerar det. Du dör även om du råkar döda dig själv.

Knäckebröd = Trampmina
Ära: 300
Beskrivning: Du placerar ut en rund knäckebrödskaka tillsammans med en lapp med namn/telefonnummer. Om offret bryter knäckebrödet, t.ex. genom att kliva på det, så att det går sönder dör han/hon.
Krav: Knäckebrödet måste vara en rund knäckebrödskaka som ska ha en medföljande lapp med namn/telefonnummer. Knäckebröd spränger bara den som trampar på det, men du kan desarmera den genom att plocka bort lappen. Var dock försiktig, går det sönder medan du håller på dör du. Det går även att kasta knäckebrödet likt en frisbee, men den detonerar bara om någon trampar på den efteråt, förutsatt att den fortfarande är hel.

Klapp på axeln = Misshandel
Ära: 0
Beskrivning: Klappa ditt offer på axeln och säg, "Pow! Du är misshandlad!". Offret får därefter inte använda något vapen på en timme. Misshandel dödar inte ditt offer.
Krav: Endast klappar på axeln gills. Efter att du misshandlat någon kan du döda denne utan några problem.

Fingervirkad orm = Orm
Ära: 200
Beskrivning: Fingervirka en orm och placera den där ditt offer kan tänkas vidröra den.
Krav: Ormen måste ha en lapp på sig med ägarens Deathgame-alias och telefonnummer. Ormen neutraliseras genom att man klipper av lappen. Ormen får vara max 1 meter lång. Klipper du bort lappen utan att röra ormen klarar du dig och får behålla den, precis som med knäckebrödet.

Gurka = Maskingevär
Ära: 125
Beskrivning: Rikta gurkan mot ditt offer och säg "Ratata, du är död!". En gurka har ingen omladdningstid och du skjuta flera fiender på samma gång med den.
Krav: Offret eller offren måste vara inom 5 meter från gurkan när den avfyras. För att skjuta flera spelare på samma gång måste gurkan riktas mot varje person i tur och ordning medan man säger "ratata". Plasten på gurkan måste vara avdragen och flytväst, som agerar skyddsväst i spelet, skyddar inte mot maskingevär.

Utomstående = Ninja
Ära: 150
Beskrivning: Anställ en ninja för att döda någon.
Krav: Ninjan behöver ha en ninjamask på sig, vilken görs av en mörk t-shirt . Ninjan får bara använda purjolök, morot, strypsnöre, akrobatik och i decemberomgångar: pepparkaka! När ninjan har utfört sitt uppdrag så måste den berätta för offret vem som anställt den. Du kan anlita hur många ninjor du vill för att döda ett offer, men får bara döda 3 personer per omgång med hjälp av ninjor. Dör ninjan själv kan den inte anlitas fler gånger under omgången, men dör du själv kan den fortsätta utföra uppdrag, dock inte åt dig. En ninja kan även den, precis som du själv, mata en mördarapa, men du kan inte döda en ninja i förväg, även om du misstänker att han/hon ska bli ninja. Då är ju denne utomstående och inte med i spelet.

Post-it-lapp = Matförgiftning
Ära: 200
Beskrivning: Du sätter lappen med kontaktuppgifter och en döskalle på undersidan av offrets tallrik, glas, godispåse m.m. Äter/dricker offret av innehållet på tallriken o.s.v medan lappen sitter på så dör personen.

Så, har ni någon gång sett/hört talas om någon som är med i detta halvgalna verklighetsbaserade rollspel?

 Denna veckan önskar jag mest av allt var över. Alla är bortresta. Albin och Louise är nere i Göteborg/Kungsbacka, kommer hem på måndag, Jocke åker till Berlin på torsdag och Jennifer åker till Spanien samma dag. Det lär alltså, högst troligt, bli en ganska tråkig vecka framför datorn, där jag satt större delen av gårdagen, bortsett från då jag fick ett ryck och dammsög hela undervåningen, satte igång tvättmaskinen, rengjorde handfat och dass, samt vasken.

Vi avslutar med en låt, Italoklubberz - I wanna dance, riktigt, riktigt bra!


Mitt rum då vs nu

Som jag skrev för några inlägg sedan skulle jag göra en liten jämförelse av mitt rum då vs nu. Med "då" avses i detta fallet ca 9 år tillbaka i tiden, när jag började spela in alla de band jag nu håller på att digitalisera.

På den tiden hade jag dörren fylld av klistermärken av div. olika slag. Tapeterna var vita, med blå, gröna och röda sträck. Golvet var rött/orange, med en trasmatta borta vid skrivbordet.

Ser man rummet uppifrån är dörren i nedre högra hörnet. Direkt till vänster är en garderob. På andra sidan garderoben, inne i hörnet, hade jag då ett litet vitt bord, där jag tidigare hade haft en playmobil-borg, men där nu min nya, stora, 26-tums TV stod. Där satt jag i min sacosäck och spelade Playstation, Grand Turismo 2 för det mesta.

På högra långsidan vid dörren stod min Ivar-bokhylla från Ikea, som jag hade haft ända sedan jag var riktigt liten. De nedersta hyllorna i den var dock nu bortplockade, till förmån för min blå byrå, med en röd låda längst ner, en grön i mitten och två lite mindre lådor högst upp, en gul och en röd. I lådan längst ner hade jag massa spel, i mittenlådan kläder och i de två översta gubbar.

Längre in i rummet, längs samma vägg, stod min Magnylink/CCTV, ett hjälpmedel för synsvaga, som jag faktiskt var på den tiden. Man lägger boken/pappret, eller vad det nu är man vill kolla på, på en rullbar skiva med en kamera över. Kameran filmar och så visas boken/pappret på en vanlig, på den tiden, tjockskärm. Det finns många olika reglage, kontrast, ljus, zoom osv. beroende på hur avancerad aparaten är. I skolan hade jag en mer avancerad och lite nyare apparat, som också hade en filmkamera framåt, så att jag kunde filma och zoma in tavlan och se vad läraren skrev.

Denna CCTV använde jag hursomhelst mestadels när jag gjorde mina läxor.

Längst in i rummet, fortfarande vid samma vägg, stod mitt bruna skrivbord, där jag hade allt lego. På skrivbordet hade jag, förutom legot två mindre hyllor, där jag hade ännu mer lego, böcker och band, + min CD-spelare. Över skrivbordet hängde min anslagstavla och vid skrivbordet stod min skrivbordsstol, klädd i ett tyg med olika verktyg på.

Vid andra kortsidan, mitt emot dörren, är ett fönster och till vänster om detta, mitt emot skrivbordet, stod sängen. Under sängen hade jag en låda, fylld med bilar, som jag brukade leka race med. Serien sträckte sig över ett helt år och bilarna stod alltid i den ordning som den aktuella tabellen visade.

Nedanför sängen stod en bänk som man kunde vinkla upp. Detta var också ett hjälpmedel för synsvaga och underlättade när man läste med glasögon, så att man slapp sitta så böjd över bordet. Istället vinklade man upp bordet, så att man själv satt någorlunda rakt. Det gick även att justera höjden på bänken/bordet. Intill den hade jag en vanlig pinnstol och så är vi borta i hörnet vid TV:n.

Idag har radikala förändringar gjorts i rummet. Man kan milt sagt säga att det inte alls ser ut som då.

Dörren är så klart på samma plats, men klistermärkena är i stort sätt borta. Bara några Leksandsmärken sitter kvar. Tapeten är numera ljusblå, golvet i ljust trä och mattan är borta.

Garderoben är också den på samma plats, direkt till vänster innanför dörren. På den hänger en Leksandmatchtröja på en galje.

Där det vita bordet med TV:n stod förut är nu istället min dataplats. Ett databord i ganska ljust trä, som jag troligen ska göra mig av med så småningom. Det har plats för en stationär enhet under och har även en hylla undertill, som hindrar en från att åka in speciellt långt med stolen. Tidigare hade jag en stationär, bokstavligt talat, skitdålig dator, från Scyncentralen, men den försvann efter högstadiet, 2006. Eller ja, den stod kvar läsåret 06/07 också, men då var jag ju inte hemma mer än på helgerna, för då gick jag på en skola i Stockholm. Sommaren 07 försvann i alla fall den skitdåliga datorn och ersattes av vår gamla familjedator, en svart Dell från 2002, som jag även hade haft i Stockholm. Den stod kvar tills för bara några månader sedan. Då plockade jag bort den och gjorde i ordning min nuvarande dataplats. Laptop, två hårddiskar, en scanner och div. kablar och annat ligger där.

Där bokhyllan tidigare stod står nu först en av mina två golvhögtalare, B&W dm309. På den högra högtalaren, den vid dörren, ligger studentmössan och en modell av båten, Vision of the seas, som Jocke och jag åkte med förra året och även ska åka med senare i sommar.

Bokhyllan har ersatts av en TV-bänk, som även innehåller ett vitrinskåp till höger. Det agerar barskåp och modellbilsvisning. Tre glashyllor finns i skåpet, vilka är fyllda med modeller i skala 1:18. Längst ner i skåpet är det fullt med dricka av olika slag.

I mitten av TV-bänken står också TV:n. Under densamma är en hylla där en gammal box och VHS-spelare står. Precis intill TV:n, till vänster, står mina trådlösa lurar. TV:n är densamma som den jag hade för 9 år sedan, men den funkar inte längre. Ny TV får dock bli ett senare projekt, för jag kollar nästan aldrig på TV, och gör jag det så kollar jag på familjens TV.

TV:n agerar också kepsställ åt fyra av mina kepsar. Över TV:n är två hyllor, bredvid varandra. Till vänster står lite parfym och porslinsfigurer och till höger har vi förstärkaren, Yamaha RX-V459, och DVD:n, Yamaha S557, om jag inte minns helt fel.

Längst till vänster i TV-hyllan är ett CD-ställ. Det skulle befinna sig ungefär i början av skrivbordet om man jämför med "då".

Därefter står basen på golvet, en B&W ASW610, som ger ett rejält tryck i musiken och gör att motsatta väggen vibrerar härligt när man lyssnar på musik. Den följs av min nuvarande byrå, en ganska hög, ljus sak i trä, där allt från min kapsylsamling till kläder, godis och gamla album finns. Ovanpå byrån är en salig blandning av tutan och champagneflaskan från studenten, en jätteful fruktskål jag har gjort, med gipsfrukter i, en modell av flygplanet vi flög till Kanariöarna med för drygt 7 år sedan, ytterligare en keps och lite annat.

Längst intill väggen, vid fönstret, står den andra högtalaren, med en blomkruka på om sommaren, en hopvikt Sverigeflagga och en termos jag och Jocke fick på båten förra året, en termos man fick om man hade dryckespaketet, vilket innebar att man fick fylla på hur mycket dricka man ville under hela resan, fyra dygn.

Sängen står på samma plats och lådan är kvar. Nu är den dock överfull med flytta hemifrån-saker.

Där benken tidigare stod står nu istället en fåtölj, som dock är fylld med allt möjligt, allt från tröjor till min chinsstång, som jag dock har satt upp igen, och min dataväska och en tredje hårddisk, som jag inte längre använder.

Där har ni en bild av mitt rum då vs nu. Vad tycks? Det låter nästan som jag har det lite stökigt när jag själv läser det här, men det har jag verkligen inte. Åtminstone tycker inte jag det.

Apropå 9 år sedan så går vi över till snus under läppen, träskor, hängselbyxor och keps med rak skärm och avslutar med en låt jag tyckte var bra då, Mora Nisse med låten Volvo 142, haha! Mer bonnigt än så får man leta efter! :)
Vi kör även en riktig gammal klassiker, som också var då, för 9 år sedan, Hallo aus Berlin! Ni som har läst tyska, minns ni detta? Såg ni ens det? Här har vi temat och en sång från Rolli und Rita, där alla i gänget säger hejdå på slutet och där Daniel ramlar i poolen, något jag minns att vi pratade en hel del om då när vi såg det i skolan, i 6:an-7:an. Det ser inte alls äkta ut.






Systers student!

Då har då även syster gått igenom det där känslosamma och underbara tillfälle i livet som förkunnar att studierna är avklarade och friheten/arbetslösheten, beroende på hur man ser det, väntar, något jag själv gick igenom förra året, nämligen studenten.

Jag vaknade strax efter 6 av att Emma gormade om något nere i hallen, strax innan hon skulle åka, med pappa när han åkte till jobbet. Jag har inte exakt koll på deras dagsschema, men antar att det var champagnefrukost som först väntade. Dock sa några av Emmas lärare senare, när de hade sprungit ut, att det hade varit väldigt lugnt och att lärarna hade varit med under större delen av morgonen och dagen. Därmed tycker jag det var tur att jag gick ut förra året, för champagnefrukost måste man ju ha! Egentligen hade inte vi heller fått ha det, men vi hade det ändå.

Jag låg och läste en stund, innan vi packade in oss i bilen för att åka till Mjölby och kolla på kortegen från kyrkan och tillbaks till Dacke. Vädret var tyvärr lite otursamt, det har varit kanonväder, strålande sol och tropisk fuktighet i över en vecka, men idag var det betydligt svalare. 15 grader och mulet var det, men det regnade i vilket fall inte.

Kortegen var väldigt kort. På någon minut hade alla passerat. Förra året, när vi gick, var den jättelång, men Kungshögaeleverna måste nu ha svängt av tidigare, för de var inte med i den här kortegen, på det ställe där vi stod. Några kort blev det i alla fall och mamma filmade det hela.

När vi stod där dök minnena och flashbacksen från förra året upp i huvudet på mig, hur vi gick där, på väg tillbaka till skolan, i strålande solsken, efter att ha varit i kyrkan. Jag minns känslan, hur underbart det kändes, något som skulle bli ännu mer påtagligt senare under dagen.

Detta nämligen efter utspringet, när de skulle upp på vagnarna och åka iväg. Utspringet, som dock inte var förrän 13:00. Innan dess hann vi därför ta lite kaffe och kaka innan de började springa ut.

På Dacke är det lite annorlunda jämt mot Kungshöga. Här ropas man ut, klassvis, på en slags balkong, varefter alla elever ropas upp, en efter en, och så får man gå nerför en trapp, ner till alla väntande släktingar. På Kungshöga springer man ut klassvis, under sång och skrik, springer upp på kullen, där man sjunger några ramsor/sånger för full hals, innan man splittras och letar upp sitt plakat, något som Spike och jag trots allt missade förra året. Spike såg inte plakatet, så pappa fick komma fram till oss istället, alltjämt under strålande sol. Nej, vi kunde inte ha haft bättre väder förra året.

Några regndroppar föll dock nu, paraplyen åkte upp, men åkte strax ner igen, när det slutade regna.

Emmas klass sprang ut nästan sist och när Emma ropades upp utbröt ett enormt jubel bland oss i släkten, varefter Emma tog sig fram till oss, kramades om, fick blommor runt halsen och fotograferades intensivt.

Därefter var det så dags för flakåkning och det var här mina ordentliga flashbacks infann sig. Jag hade skaplig lust att åka flak igen, där jag stod bredvid alla flak med sjungande, visslande och tutande studenter, kan jag säga. Oj, oj, oj. Det var nästan det roligaste under hela studentdagen, som jag minns det, att åka runt i stan där på flaket, sjungande och visslande för fulla muggar. Vilka minnen!

Medan vi väntade på att de skulle åka klart gick vi andra och handlade lite, innan vi återvände till skolan, där vi, med perfekt timing, mötte upp Emma och åkte hem, där maten och presenterna väntade. Jag hade beställt ett jättefint och unikt kort av ingen mindre än Tess, som scrappar och tillverkar alla kort helt själv. Jättefint och som sagt unikt!

Mamma hade varit uppe ända sedan kl 6 och fixat och donat med maten. Det var både rökt och ickerökt fläskfilé, kyckling, både fransk och vanlig potatissallad, tre olika sorters melon, fysalis, vindruvor, ananas, oliver m.m.

Det blev två portioner mat, två glas dricka och två folköl, inget vidare, innan det lite senare var dags för fika. Tre sorters tårtor och kaffe. Kladdkaka, någon tårta med chokladmousse och italienska maränger och en jättegod citronaktig glasstårta som var jätteläskande. Gott värre, men efter det var man skapligt mätt.

Jag själv hade avslutning i torsdags. Det var visserligen examination för två veckor sedan, men igår var det utvärdering och så skulle vi gå och äta efteråt. Innan utvärderingen hade jag och Albin dock varit på gymmet och kört ett riktigt mördarpass. Det var grymt jobbigt, kände mig helt slut efter drygt halva, men till slut var hela passet avklarat och en utvärdering där vi diskuterade kursupplägg, innehåll, teori, praktik osv. väntade, + att vi också skulle framställa, i grupper, tre fotografier med bestående intryck från hösten resp. våren.

Från hösten valde jag, Manda och Karin att visa gemenskap, då vi stod och höll om varandra, galenskap, där Manda låg på golvet, jag stod med armarna rakt upp och gjorde någon konstig min och Karin vet jag inte vad hon gjorde, och slutligen förvirring, då vi stod med ryggarna mot varandra och kliade oss i huvudet.

Det sistnämnda syftade till slutet av terminen, då det rådde ganska stor förvirring när vi inte helt klart visste vad som gällde. Vi skulle leda varandra i drama, men det hela var ganska svävande och till råga på allt var ledningstillfället lärarlöst.

Galenskapen syftade lite till hur det var i gruppen. Det var lite galet sådär, särskillt under Imres improvisationslektioner. Oj vad kul vi hade!

Gemenskapen syftade även den till gruppen. Jag ska inte säga att vi svetsades samman, för vi hade ju bara lektionstillfällen en gång i veckan, men alla tyckte verkligen det var kul. Det var nya grejer varje vecka och alla var glada och upplevde stimulans.

Vårens bilder föreställde först en bild där vi alla tre satt på varsin stol och låtsades skriva på ett tangentbord, en bild där två av oss stod och vinkade och den tredje var på väg bort och slutligen en bild där alla stod och kollade på klockan och hade mobilen i andra handen.

Den sistnämnda bilden syftade till den urusla kommunikation gruppmedlemarna emellan under grupparbetet vi hade om myter och sagor, då vi skulle sätta ihop en pjäs. Det var inte alls bra och det rådde visst tvivel om huruvida slutresultatet skulle bli bra eller inte, men det blev faktiskt riktigt bra, trots allt.

Bilden med två som vinkade åt den tredje syftade till alla de som har hoppat av kursen under våren. Från början var vi ca 20 elever. Nu på slutet var vi 7. Illa. Riktigt illa.

Den sista bilden, med datorerna, syftade så klart till den individuella, ganska tråkiga, fältstudien vi har gjort nu på slutet och som troligen har varit en bidragande faktor till att många har hoppat av. Många hade ju nämligen denna kursen som en bisyssla vid sidan av sitt ordinarie jobb/program och då hade man inte tid att lägga ner just den tid och energi som krävdes för den här fältstudien. Dessutom var det inte alls så mycket teori under hösten, även om vi skulle läsa en hel del litteratur, men inte heller det var så strikt och kontrollerat. Det hela kontrollerades i stort sätt av tentan i januari, där portfolion vi hade skrivit hela hösten, fick användas som underlag. I den skulle både reflektioner från lektioner och litteratur finnas med. Efter detta följde arbetet om myter och drama och därefter bara 7,5HP individuell fältstudie. Det avskräckte nog ganska många.

Efter det hela gick vi i alla fall och åt på Gingis, där Rasmus hade bokat bord åt oss. Maten var god, Vietnamesiskt, inget jag brukar äta direkt, men helt okej och därefter skiljdes vi åt och fan vet om vi ses någon mer gång. Det får tiden utvisa, för inte heller här har jag fått några riktiga vänner, även om jag har trivts jättebra i gruppen. Tror det kan ha att göra med att vi bara har haft lektionstillfällen en gång i veckan och inte ens det nu på slutet. Man kommer inte varandra sådär överdrivet nära då, men jag överlever.

Dagens låt blir Crystal lake - Party doesn't stop, med en melodi som sätter sig på hjärnan.


Bröllop och dop

Helgen blev, med mina mått mett, ganska händelserik. Först ett ganska hemlighetsfullt bröllop under lördagen och sedan dop under söndagen.

Bröllopet gällde min morbror och hans sambo. De hade för flera veckor sedan bjudit in oss den 4:e juni, men utan egentlig anledning, mer än att fira förlovningen, som ägde rum förra året i Venedig. Vi i släkten har spekulerat och diskuterat fram och tillbaka vad det kunde röra sig om och de flesta har varit överens om att det troligen skulle bli bröllop. Ja, vi hade siktat in oss så mycket på det att vi hade blivit besvikna om det inte hade blivit något.

Nu blev det dock av, men det visste vi inte när vi åkte hemifrån och svängde förbi Tornby på väg ut till dem i Linghem. Ute i Tornby blev det en svalkande Poweraid, den blå, som jag fullkomligt avgudar numera, medan jag och pappa väntade på att de andra skulle gå klart i affärerna.

Väl ute i Linghem visade det sig att Mikael och Sofia, morbror och sambo, hade åkt iväg en sväng. Det var bara Clara och Isac hemma.

När alla var samlade, vilket inte var så många, det var vi, Liselotte och Mats, mormor och Sofias föräldrar, så tog Isac och Clara till orda. Det var oerhört varmt inne i huset och som en förskoning från ovan meddelade dem att vi skulle gå ut till jordkällaren. Det innebar att vi skulle gå igenom kohagen, så pappa hade fullt upp att ledsaga mig och sig själv, så att vi inte trampade i någon skit.

Ute var det dock ännu varmare än inomhus, 28 grader och strålande sol, men inne i jordkällaren var det betydligt svalare. Där, på ett långt bord, låg div. snittar, jordgubbar, kakor och dricka, + en lapp där det stod att vi skulle ta för oss, för 16:10 skulle vi sedan åka vidare och följa efter den bil som Isac och Clara åkte i. Clara, som var den ända som visste vad som väntade. Inte ens lillebror hade fått reda på det av Sofia.

Vi åt snittar med rökt lax, andra gången denna veckan jag åt det, ost och vindruvor, Cupcakes och Strassburgare, som farmor alltid brukade göra. Tror inte jag har ätit det sedan hon bakade det senast, vilket minst måste ha varit 10 år sedan. Till det blev det hursomhelst cider, innan vi 16:10 begav oss genom kohagen igen, satte oss i bilarna och åkte iväg.

Först svängde vi in vid en kyrka där det stod massa annat folk utanför. Vi undrade vilka Mikael och Sofia nu hade bjudit, men vi parkerade och klev ut, innan vi såg att det var fel kyrka. Snabbt in i bilen och iväg igen. Bröllopsgästerna, eller vad det var, undrade säkerligen vad vi var för folk, svänger in på kyrkbacken, hoppar ur bilen, hoppar lika snabbt in igen och är borta efter mindre än 2 minuter.

Slutligen kom vi i alla fall fram till kyrkan. Vi klev ur bilarna och entrade vigsellokalen.

Alla hade fått varsin ros med en namnetikett på, som stod på bänkkanterna längs mittgången.
Vi satte oss och Bröllopsmarschen började spelas. Mikael och Sofia skred genom mittgången, fotoblixtarna haglade, speciellt från Claras systemkamera.

Det blev lite psalmer, solosång i form av Det vackraste och Av längtan till dig, 2 riktigt fina och bra låtar, mycket bra låtval måste jag säga. Det vackraste är nog faktiskt en kandidat till mitt bröllop någon gång i framtiden. Sång till friheten och Ännu doftar kärlek är 2 andra kandidater.

Jättefint var det hursomhelst och Shep kunde inte hålla tillbaka tårarna, så fint var det. Det är något med kyrkor och Shep. Hon gråter nästan alltid i kyrkan. Det är fint, det håller jag med om, men här grät jag inte. Kände mig mest salig. Ett giftermål är så stort, så vackert och så fyllt av känslor och kärlek. Magiskt.

Efter själva ceremonin kramades både Mikael och Sofia om, varefter det blev mängder av kort ute på kyrkbacken, i det fantastiska junivädret. Bättre tur med vädret kunde de inte haft. 4:e juni förra året var min student. Då var det kanonväder. I år gifte Mikael och Sofia sig. Då var det kanonväder. Kanske ett mönster och ett pålitligt datum där? Vi får väl se nästa år.

Mikael och Sofia hade färdats i Mikaels nya, silverfärgade Mercedes SL500, som han har importerat från USA, eller "Over there", som man kan uttrycka det. Nu tog de täten från kyrkan, nedcabbat så klart, följt av alla oss andra.

Det blev en kringelkrokig väg förbi Roxen och längs lummiga skogsområden, smala skogsvägar osv. innan vi slutligen kom fram till Linköping och Scandic, där trerätters bröllopsmiddag väntade. Det var så tråkigt att bara åka raka E4:n tyckte dem, så därför åkte vi dessa kringelkrokiga vägar.

Vi parkerade nere i det underjordiska garaget, varefter vi hälsades välkomna av en kypare, som Emma kände igen. Han hade nämligen gått på Dacke tidigare.

Det blev champagne, jordgubbar, marshmallows och choklad, innan vi satte oss till bords i de stora fåtöljerna kring långbordet de hade dukat upp med linneduk och servetter, tre olika glas, två set bestick och en sked.

Maten presenterades och till förrätt blev det ännu en gång handskalade räkor, för andra gången denna veckan, bröd, smörsås och något annat. Till det serverades ett Argentinskt vitt vin, om jag inte minns fel. Det kan annars ha varit rödvinet som var Argentinskt.

Rödvin blev det nämligen till huvudrätten, som annars bestod av entrecote, pommes och bea. Köttet var utsökt gott, det bara smälte i munnen, men såsen var inte den godaste jag har smakat.

Inte heller efterrätten var den godaste. Creme de bruleé med smak av ingefära. Sofia är riktigt svag för just detta, så därför blev det det. Jag tyckte dock den smakade lite mycket ingefära, men gott var det hursomhelst.

Efter denna utsökta måltid gick vi ut och gick en sväng runt Stångån, tog lite kort och pratade. Vädret var fortsatt medelhavslikt, även om klockan närmade sig 23:00.

Vi traskade tillbaka till hotellet, där bröllopstårta väntade. En riktigt god marsipantårta, dock inte i flera våningar.

Kort sagt en jättetrevlig och fin kväll och dag.

Dagen efter var det återigen dags för kyrkan. Kyrkan två dagar på rad har nog aldrig hänt tidigare, bortsett från konfirmationen då så klart. Kanske håller jag på att bli kyrklig?

Nu var det hursomhelst dop, för Sofias, inte samma Sofia, lilla Anton. Sofia, som är två år äldre än mig och därmed den första i "min generation" som döper sitt barn som jag är med på. Senaste dopet för min del måste ha varit lillkusin Elins dop, som nu är 12 år sedan.

Jag vet inte vad kyrkan som vi var i heter, men fint var det i alla fall och efteråt blev det smörgåstårta, där jag, för tredje gången den veckan, åt räkor. Riktigt gott var det dock och efteråt blev det kaffe och jättegoda hallonmuffins.

Under fredagen, när vi var hos Jonas, hade Patrik och Jonas pratat om att se på film under lördagen, men Jonas X-box, som de skulle titta ifrån, funkade inte, så det blev film under söndagen istället. Lägligt nog hade de precis börjat titta när dopet var slut, så jag svängde förbi och anslöt till Jennifer, Jonas, Patrik och Kristin, som redan var hemma hos Patrik, där vi befann oss. Det blev Beckfilmer i form av de gamla från 97, Lockpojken, Ikonerna och Vita nätter.

Nationaldagen och gårdagen tillbringades här hemma, till största delen ute på altanen, i detta otroligt vackra och varma vädret. Det var 27 grader i mitt rum både igår och i måndags, men det är inte toppnoteringen. Det är 31 grader, förra sommaren.

Det blåser fortfarande, men trots vindarna så är det ruskigt varmt. Fuktigt som i tropikerna och ett rejält åskväder blev det igår. Så mycket tror jag inte det har åskat på flera år, golvet och väggarna vibrerade och det lät som att Tor åkte precis här ovanför. Jag fruktade för mitt liv där ett tag, han var ute efter mig, men icke. Jag övervann de onda krafterna och står alltjämt med båda fötterna på jorden.

Åskvädret hindrade dock inte värmen. Det är fortfarande lika fuktigt och varmt, men det är bara skönt tycker jag. Det är så sommaren ska vara! Igår luktade det dessutom riktigt sommaregn när jag gick ut. Trots regnet som föll var det jättevarmt och man behövde inte ens T-shirt. Så härligt! Hoppas nu detta vädret kan hålla i sig och ge oss en ännu finare sommar, vädermässigt, än förra året. Det vore guld! :)

Igårkväll, när jag skrev det här, kunde jag inte skriva klart. En enorm ensamhetskänsla kom över mig, likt hur jag kände i vintras. Kände mig ledsen och ensam, tankarna tog över totalt och jag hade inte lust att göra något alls. Så jag stängde ner bloggen, stängde av datorn och gick och la mig. Det är jobbigt när det blir sådär, men det bevisar att känslorna fortfarande finns kvar där inne på något sätt, även om de mestadels är begravda innom mig numera.

Just i detta nu har jag börjat med sommarens stora projekt, digitalisera alla mina kassettband. Det är ca 250st, så det lär ta sin tid. 15,6 dygn räknade jag ut, om man spelar in oavbrutet. Jag har nämligen införskaffat en Kassett till mp3, från Coolstuff. Eller, rättare sagt, jag gav den till mig själv i julklapp i vintras. Det är alltså en vanlig liten bandspelare, som en gammal hederlig bandfreestyle, men med en USB-kontakt. Simpelt och enkelt. Mjukvaran som är till är Audacity, en programvara som även ska fungera för Jawsanvändare. Det var dock svårare än jag trodde. Versionen som var med till bandspelaren, 2.6, fungerade högst begränsat med Jaws. Jaws läste i princip ingenting. Så jag letade lite på nätet och hittade version 3.1.9, som jag laddade ner och installerade, för det skulle ha betydligt bättre stöd för Jaws. Det har det också, men så överdrivet simpelt är det inte. Mycket att hålla reda på, mängder av kortkommandon och mängder med inställningar. Dessutom fick jag ladda ner ett tillägg för att kunna spara i mp3.

Slutligen fick jag det i alla fall att funka, hittade rätt inspelnings och ljudkanaler, + kryssade i checkboxen för inspelning med medhörning, så nu kan jag lyssna på det jag digitaliserar samtidigt som processen fortgår. Kul att lyssna på dessa gamla band kan jag säga!

Det hela började i mars 2002, då jag började spela in när jag lekte med lego, det s.k. Lego-värld. I början var det enbart Lego-värld, men så småningom tillkom lite dagboksanteckningsliknande saker och annat. Lego-värld hängde kvar till 2006, då det sista Lego-världet spelades in. Därefter har det enbart varit ljuddagbok kan man säga. Det är så mycket som har hänt under åren och hela min tonårstid finns dokumenterad, från det att jag var 12, nästan 13, tills idag. Kul! Nostalgi så det skriker om det och oerhört kul att lyssna på. Jag låter som en tjej där i början. I början, då jag förövrigt såg. Det var över 1 år till den första synförsämringen skulle träda i kraft. Här såg jag vilken legogubbe som var vilken, jag hade mitt gamla bruna skrivbord, tapeterna var vita med gröna, röda och blå sträck, golvet var oranget och på golvet låg en trasmatta. Numera har jag inte kvar någon av de möbler jag då hade, mer än sängen och nattduksbordet. Det ger mig inspiration till nästa inlägg. Då tänkte jag göra en liten jämförelse av mitt rum då och nu.

The music for today is Celine Dion and Maria McKee, The power of love och Show me heaven. Två riktigt fina låtar!




Träningen börjar ta fart igen

Ja, min fot/ben börjar sakteliga bättra sig. Numera känns det nästan ingenting, till skillnad mot för några veckor sedan, då jag inte ens kunde luta ena benet mot det andra utan att det gjorde svinont.

Träningen efter SM har varierat en del.

Löpningen har jag inte kommit igång med ännu och ska nog vänta ytterligare några veckor. Det är nog annars ett vanligt misstag, tror jag, att man tror att det är bra för att det inte känns något i den skadade kroppsdelen längre, men egentligen är det inte helt bra och så drar man upp skadan igen, när man börjar träna för tidigt. Bättre då att vänta ett tag till.

Under tiden har det istället blivit cykelintervaller. Eller ja, i varje fall nu denna veckan och förra. Veckan efter SM blev det nästan ingen träning alls. Det blev mest återhämtning här hemma, efter helgens spel med salvor och tabletter som hjälp. Jag tror inte på det där med att spela trots skada. Det är bara en temporär lösning och gör det knappast bättre i längden. Självklart beror det på vad det är för typ av skada, vissa skador hjälper inte vila för heller. De måste ha behandling och då kan man, i vissa fall, välja att spela klart säsongen, med salvor och tabletter som hjälp, för att sedan påbörja behandlingen, så man inte missar några matcher. Detta gäller nog dock främst lagidrotter/säsongsidrotter, t.ex. handboll, fotboll, hockey, basket, friidrott etc. Goalball, som inte riktigt har något säsongssystem på det sättet omfattas inte lika kraftigt av detta. Här är det mestadels träning på hemmaplan som gäller, såväl individuellt som i lag. Det man tränar för är främst de årliga turneringarna i Sverige, Malmö open, SM och Stockholm games. Utöver dessa finns så klart internationella tävlingar, men poängen är hursomhelst att det inte finns någon riktig tävlingssäsong.

I mitt fall tror jag i vilket fall på vila och det har, som sagt, hjälpt. Det är mycket bättre nu, även om träningen inte har kommit igång helt och fullt ännu. Cykelintervaller är fruktansvärt tråkigt och ger inte alls lika mycket som löpning, tycker jag. Jag tycker mest det känns i benen och man får inte upp lika hög puls som vid löpning. Dessutom får jag försöka mäta pulsen manuelt, eftersom Albin kör löpintervaller och jag inte ser displayen på cykeln. Dock är jag ganska säker på att jag inte kommer upp i 180, även om jag, speciellt denna veckan, har kört relativt hårt. Benen känns som spagetti efteråt, men det är bra, det är som det ska vara.

Styrketräningen har inte alls gått bra på senaste. I torsdags körde jag och Albin ett styrkepass, styrka 2,. Det var det första för min del på 4 veckor. Inte alls bra. Trots det höjde jag mig på nästan alla övningar.
Enbens frivändningar gick jag upp från 25 till 30kg. Kände att jag möjligen kunde ha höjt lite till, men den är 4 varv och de 2 sista varven kändes rejält.
Sidlyft bellybacks höjde jag mig från 15 till 25kg. Jag trodde det var 15, för Albin sa inget, inte förrän efteråt, när jag sa att det var satans tungt. Höger sida var inga problem, vänster var betydligt jobbigare, men man har ofta en sida som är starkare än den andra.
Statisk mage med en hantel höjde jag mig från 17,5 till 22,5kg. Man ligger alltså på en bänk med en hantel över huvudet. Sedan för man ner den bakom huvudet, på raka armar, och spänner magen och sedan upp igen.
Framsida drag, den gamla klassikern när man drar ner en stång framför bröstet, låg jag kvar på 64kg.
Jag låg även kvar på Enarms hantelryck med rotation. Tror jag ligger på 11, kanske 12,5kg, där.
Slutligen Enbens stående sidvrid med drag höjde jag mig från 32 till 37kg.

Ett styrkepass jag var riktigt nöjd med, speciellt med tanke på att det var så länge sedan jag körde innan. Dock har jag satt upp min chinsstång här hemma igen och ska ha som mål att göra minst 100st/veckan nu i sommar. Förra veckan blev det 150 och denna veckan är jag hittills uppe i 75, så jag har lite kvar där. Dock känns det som att det ger, det märkte jag inte minst på frivändningarna i torsdags. Dock tycker jag inte att jag blir mer uthållig, klarar fortfarande bara 15st åt gången.

Goalballträningen har också den störts av foten/benet. Jag har fått anpassa uppvärmningarna och försökt värma upp utan att springa och tekniken har framförallt störts av foten. Förra lördagen sköt jag fler "High ball" än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Fick inte alls till skotten, men de få jag trots allt fick till blev riktigt bra. Så även nu i lördags, då vi hade den sista lagträningen innan sommaren. Det var jag, Albin, Louise och jennifer och som vanligt blev det mycket fokus på skott, precision och straffar. Jag släppte en riktigt billig straff, Jennifer sköt i princip rakt mot mig och jag slängde mig åt sidan, men annars gick det bra och räddningsprocenten skrevs till 66 resp. 84%. 63 resp. 75% helgen innan.

I tisdags var vi, hela familjen, annars hos Emma i skolan på trerättersmiddag, riktigt gott! Till förrätt var det rullad rökt lax, som jag har så svårt för, senapspannacotta och en cremefraichesås som var supergod. Laxen var faktiskt också god och senapspannacottan smakade ingenting. Tror jag lyckades blanda ihop den med såsen. Shep trodde innan att man skulle få ett glas med senapsfärgad pannacotta, som det brukar vara till efterrätt, men så var det inte riktigt.

Till huvudrätt var det oxfilé, potatiskaka, som egentligen hette något annat, rödvinssky, svarta bönor och något annat. Riktigt gott!

Efterrätten bestod av jordgubbssorbé, något som liknade vaniljpannacotta men inte var det, grädde och vit choklad var det sa Emma, chokladmoss, jordgubbar och passionsfruktsgelé. Även det riktigt gott!

Det hela avslutades med kaffe och kaka, varefter Emma och de andra skulle plocka undan, diska och göra i ordning allting. Det var nämligen deras sista dag i köket och just i detta nu är studentfirandet i full gång. Dessa ljuva tider av lycka och glädje. Jag minns vår student som om det vore igår. Faktum är att det faktiskt är exakt 1 år sedan idag.

Under tiden som Emma och de fixade i ordning allting var mamma och pappa på ett infomöte om studenten och så. Shep och jag satte oss i bilen och lyssnade på musik. Vi trodde inte det skulle ta så lång tid, kanske 20 minuter. Drygt en timme senare var de tillbaka. Vad vi inte hade tänkt på var att bilbatteriet laddade ur mer och mer medan vi satt där och lyssnade på musik. Så när pappa satte sig bakom ratten stod det "varning! Låg batterinivå!" Han stängde av bilen och försökte starta, men inte ett ljud. Så där stod vi, utan att kunna starta bilen.

Pappa lät irriterad, men jag tyckte mest det var kul.
Vi stod där tills folket på parkeringen hade försvunnit, innan vi gick ut och började putta bilen. Pappa försökte starta, men fortfarande inte ett ljud.
Till slut fick vi hjälp av några andra, som lyckligtvis hade startkablar med sig, vilket jag inte fattar varför inte vi hade. Så det hela slutade lyckligt, men det var lite kul, ett äventyr sådär på kvällskvisten.

Mer äventyr blev det igår när Albin och jag skulle åka till Motala för att grilla hos Jonas. Vi var först på gymmet och körde ett intervallpass. Sedan fick vi stressa som dårar till station, där Albin först skulle köpa en dygnsbiljett hos Östgötatrafiken. När han hade lämnat fram kortet, Louise, som tyvärr inte kunde följa med p.g.a. en tenta på onsdag, men som ändå var där med Albins grejer, hade betalat, sa tjejen i kassan att det ju var ett färdtjänstkort. Det gick inte att tanka på med en dygnsbiljett. Det var man tvungen att ha ett speciellt kort för, men Jakob, som också skulle till Jonas, sa senare på kvällen att han hade laddat på med en dygnsbiljett på kortet. Konstigt. I vilket fall fixade det sig, men tiden gick och vi missade bussen, den buss Jakob åkte med.

Så Albin och jag skulle få åka själva.
Nästa buss skulle inte gå förrän om 20 minuter, så vi traskade tillbaka till Östgötatrafiken och laddade på mitt månadskort. Det var på tiden kan jag säga...

Väl ombord på bussen förflöt resan som den skulle, men när vi var framme lyckades vi missa hållplatsen vi skulle av på. Vi tänkte gå av vid mittendörrarna, men de öppnades inte och när vi var på väg fram åkte han iväg. Han såg dock att vi skulle av och stannade lite längre fram. Han verkade dock tro att Albin såg mer än han gör, för han frågade om vi skulle till busscentralen. Ja, svarade vi och så började han förklara var vi skulle gå. Det var dock inte lätt för oss, men vi gick en bit, efter att ha ringt Jennifer, som skulle komma och möta oss, snäll som hon är. Då hade vi inte hunnit gå så långt, så det ordnade sig, men ett litet äventyr sådär på fredagseftermiddagen blev det allt. Dessutom hade det skett en trafikolycka på vägen, så vi blev stående i ca 20 minuter till, vilket gjorde att vi missade anslutningsbussen till Jonas och fick ta nästa istället. Lite intressant sådär. :)

Kvällen blev annars trevlig och bra, även fast man var skapligt hungrig efter att bara ha ätit frukost och druckit lite kaffe. 6 korvar drog jag i mig, vilket är nytt rekord tror jag. Dessutom hade jag med mig 2 cider jag fick av Emma, eftersom hon fick cider av mig när jag hade och inte hon, 0,5l vodkajuice och 0,5l Bacardi rasp-Sprite. Det sistnämnda är ruskigt gott.

Nu ska vi strax iväg till morbror och hans sambo, som , kanske, ska gifta sig. Det vet vi inte. Det är lite hemligt sådär, så vi vet inte riktigt vad det är vi ska på, men släkten har spekulerat i detta. Imorgon blir det dop, så det är fullt upp denna helgen.

Just nu spelas DI.FM's Classic eurokanal i mina öron, men det är inte det vi ska avsluta med, utan faktiskt något så uppseendeväckande som schlager! Det är verkligen värt att notera i mitt fall, för det händer inte varje dag, men det här är faktiskt bra. Det är Jessy Matador med Frankrikes bidrag från förra året, Allez ola olé, och dessutom en betydligt äldre eurovisionhit, nämligen Katerina and the waves, från 1997, med låten Love shine a light!



RSS 2.0