Oroande...

Blogglusten har inte infunnit sig igen, man kan säga att den är out of function för tillfället. Det var samma sak förra året vid den här tidpunkten, september/oktober förra året var riktigt dåliga bloggmånader, så kanske finns ett mönster där? Kanske är det höstens mörker och kyla som undermedvetet påverkar blogglusten?

I vilket fall så är mitt minne lite oroande. Mitt minne, som förr har varit mer än bra, särskilt när det gäller siffror och resultat, men nu på senaste har jag börjat glömma div. saker. Mamma säger också att jag glömmer väldigt mycket numera, typ att hänga upp tvätten, plocka ur tvättmaskinen, att det finns mat i kylskåpet, att jag ska dammsuga osv. men priset går nog ändå till måndagens bedrift. Jag åt, som vanligt innan träningen, pasta och köttbullar. Sedan packade jag väskan, för det började bli lite stressigt. Jag hann dock klart och gick ut för att vänta på taxin, pratade en stund med Albin, innan jag kom på att "just det, jag har ju inte beställt någon taxi"!

Visst att man kan glömma lite saker sådär, men att glömma att man inte har bestält taxi, det känns lite sådär. Kanske skulle jag göra en eeg-undersökning? Så drastiska metoder kanske man inte behöver ta till, men hursomhelst känns det lite oroande att jag plötsligt har börjat glömma så mycket. Det låter kanske mer drastiskt än vad det är, för så illa är det egentligen inte, men jämför man med tidigare så glömmer jag mer nu än vad jag gjorde då.

En annan sak som är oroande är var Sverige är på väg? För några veckor sedan gick det att läsa om Jill, 22, i tidningen, som ringde SOS för att hon hade svårt att andas. Mottagaren av samtalet vägrade ge henne en ambulans. Jill försökte förtvivlat få människan att förstå, men icke. Senare hittades Jill död av sin familj. Orsaken visade sig vara två läkemedel, som i kombination kunde ge andningssvårigheter. Jag tycker läkarna borde ha bättre koll på vilka läkemedel en patient har och inte har, för sådant ska ju inte få ske.

Anledningen till att hon inte fick någon ambulans sades vara för att hon var verbal när hon ringde. Ja, det tro fan det, hur annars skulle hon kunnat ringa?

Jill är inte det ända omdiskuterade fallet det senaste året. Här har vi ytterligare fall:
Ann-Christin, 60, ringde SOS. Hennes man kunde inte sluta hosta. Hon blev ombedd att köpa hostmedicin. What??
Lisa, 83, ramlade där hemma. Hennes väninna rinhgde SOS 7! gånger innan hjälpen kom, men då var det för sent. Lisa dog.
Johan, 20, får svårt att andas i det militära. Han slutar andas och sköterskorna ringer SOS. De får rådet att själva köra in honom. Okej?
Hans, 68, blir kraftigt sjuk. Hans fru ringer SOS, men blir hänvisad till akuten. Där viftas hon bort. Några dagar senare svimmar Hans. Då skickas en ambulans, men då är det redan för sent, Hans dör av vatten i lungorna...
Lennart, 67, blir svårt hjärtsjuk. Hans fru ringer SOS, men de vill inte skicka någon ambulans...
Maj-Britt, 84, ligger hemma på golvet i flera timmar, likt tidigare nämnda Lisa. Hon nekas ambulans, men erbjuds sjuktransport, några timmar senare. Man blir ju rädd...
Emil, 23, har svårt att andas och kan inte stå upp. Han lyckas ringa SOS, men nekas ambulans. Sköterskan påstår att han springer omkring i lägenheten. Några timmar senare hittas han död med brusten mjälte.

Vad ska man säga? Visserligen vinklar media alltid saker och ting som man själva vill, man belyser bara ena sidan av myntet, men sådant där ska inte få inträffa. Samtidigt ringer troligen väldigt många dit för att enbart busringa. Personalen som jobbar på SOS jobbar troligen under ganska hög press och ska samtidigt fatta livsavgörande beslut. Det är ingen lätt situation och man är inte mer än människa. Alla gör misstag. Även om denna typen av misstag inte får förekomma. Det är samma sak som med kirurger. Man får inte göra misstag. Ändå händer det att misstag sker. Det borde hursomhelst inte vara helt omöjligt att skilja de verkliga fallen från busringarna. Det borde exempelvis vara lättare att utläsa äkta panik, vilken man troligen får om man är allvarligt, äkta, sjuk, mot den falska paniken, som mer troligt visar sig hos busringare. Det är skillnader i paraspråk, tonläge osv. men det är inte lätt att urskilja i en sådan, troligen, tidspressad situation...

Efter den senaste månadens flyt när det gäller träningen går det nu bra mycket trögare även på den fronten. Man kan metaforisera det hela genom att likna det vid att man har gått från att simma genom vatten, till att simma genom olja. Det går trögt. Styrkepassen avklaras ett efter ett, men det är tungt, jobbigt och energin finns inte riktigt där. Jag har dock provat på löpintervaller nu igen, istället för cykelintervaller, som jag har fått köra på senaste, och det funkade relativt bra. Ska ge det något tillfälle till och sedan stämma av med Fredrik, för det känns trots allt litegrann efteråt.

I helgen var Jocke här och det var, som alltid, mycket trevligt. Det blev mycket Fiaspelande, en del snack och lite annat, bl.a. ett besök på Espressohouse under fredagen, då vi egentligen skulle ha haft skotträning. Vi håller numera till på Fontänen, men nyckeltaggen vi hade fungerade inte och det är inte lätt att få tag i någon som kan öppna en fredagkväll, så det blev ett besök på standardstället istället, vilket dock inte var helt fel. :)

Jag har nu också börjat komma igång med skolan, efter allt strul som varit med It's learning och mitt användarkonto. Förrförra veckan hämtade jag ut en ny registreringsnyckel, som jag själv var tvungen att hämra ut eftersom den är personlig. Kändes lite onödigt att åka in till campus bara för det, men Elias och jag planerade ihop det med ett träningspass och beställande av nytt id-kort, så det var ingen fara.

Förra veckan fick jag kontot att fungera och har nu börjat lära mig hur hela sidan är uppbyggd. Det är ingen liten webbplats det där, så det tar lite tid att lära sig var allt ligger osv. + att jag redan ligger ca tre uppgifter efter alla andra. I början var det visserligen mest basic om It's learning, för att komma in i det hela, så det har jag fixat nu, liksom att ladda upp två andra uppgifter. Visserligen för sent, men bättre sent än aldrig. Nu är det bara en uppgift, som är gruppuppgift och som de andra redan verkar ha gjort, samt examinationsuppgiften, som de andra också redan verkar ha gjort, kvar på delkurs 1. Så det är trots allt kanske inte så jättemycket kvar, men igår när jag upptäckte mina över 50 olästa meddelanden i inkorgen samt alla uppgifter jag ligger efter med, då fick jag viss ångest och hade god lust att strunta i allt, hoppa av kursen och göra något annat. För ärligt talat har jag ingen vidare lust att plugga. Känns mest som att jag bara gör det för pengarna. Pengarna, som jag inte får ännu, eftersom jag inte har lyckats fixa CSN. Numera ska man ansöka om studiebidrag via nätet, men det funkar inte som jag vill. Att logga in och få vissa uppgifter ifyllda går inte och när man fyller i dem själv står det att de inte stämmer överens med de uppgifter som universitetet har lämnat in till CSN, men ska försöka få ordning på det där snart...

Apropå pengar och annat så tog jag mig friheten att kolla på alla lediga lägenheter hos Stångåstaden för några dagar sedan, inte bara ettor och tvåor. Jag hittade en fyra i Berga, inte jättecentralt, men relativt nära centrum, på 98 kvm och en hyra på bara 6600kr! Det är ett kvm-pris på ca 67kr. Hur billigt som helst, men det bästa av allt var att det bara krävdes ca 510 poäng för att vara bland de fem främsta i kön! Det fattas alltså bara ca 10 poäng för min del. Med andra ord ligger det betydligt närmre att få tag i en sådan lägenhet jämt mot en etta eller tvåa, där så gott som alla kräver över 1000 poäng. En sak jag dock inte förstår är varför i hela friden man intresseanmäler sig för en tvåa i Abisko, så gott som inne i stan, på 58 kvm med en hyra på 4400, men på rivningskontrakt? Vem vill ha en lägenhet på rivningskontrakt? För den krävdes drygt 1700 poäng för att vara bland de fem främsta i kön. Det är alltså ca fem år i kö. Inte en chans att jag skulle lägga alla de poängen på en lägenhet som snart ska rivas/renoveras, så man inte får bo kvar och måste börja om på 0 poäng hos Stångåstaden igen.

Slutligen måste vi ju nämna att hockeysäsongen nu äntligen är igång på allvar! Både Elitserien, Allsvenskan och Div. 1 har dragit igång ordentligt. I Elitserien imponerar Frölunda såhär långt, där Frederik Andersen har hållit nollan i 2/4 matcher. Även nykomligen Växjö har gjort det bra och står på två poäng efter tre matcher, efter att man hämtat upp 2-0 till 2-2 mot Luleå och sedan avgått med segern.

Åt andra hållet har vi HV, som inte imponerar alls. 0 poäng efter tre matcher, det är inte okej.

I Allsvenskan har vi fyra lag på full poäng efter två spelade matcher. Malmö, Västerås, Södertälje och Örebro. Leksand hittar vi först på 10:e plats med två poäng, vilka man snodde med sig nerifrån Ängelholm i premiären. I hemmapremiären igår gick det dock sänre, men det var nära på att bli ett kryss. Tyvärr lyckades Örebro få in 2-3 med mindre än minuten kvar att spela. Surt och kanske inte fullt rättvist, men vem har sagt att hockey är rättvist? Ibland har man turen med sig, ibland inte. Det är bara att bryta ihop och komma igen på lördag, för då är det säsongens första Daladerby, uppe i Mora! Superstars gör något så ovanligt som att åka båt istället för buss upp dit, från Leksand, vid Siljans södra strand, till Mora i norr. Det kommer bli grymt!

Hockeybloggen är mycket, mycket, mer aktiv än den här bloggen för tillfället. Den uppdateras så gott som varje dag, så vill ni läsa hockeyresultat och notiser ska ni gå in här!

Vi avslutar med lite Classic euro från Ice MC's, med låten It's a rainy day och Impulse, med låten Avantgarde.




Groove Coverage - Angeline

Blogglusten är det lite si och så med för tillfället, så vi slänger upp en låt istället.

Denna låten har jag redan haft i ett inlägg tidigare, men den är riktigt bra och trots genren så är texten faktiskt ganska fin och sorglig på något sätt.

Detta är det nyaste med tyska Groove Coverage på ett bra tag, om man bortser från Innocent från i höstas/vintras. Annars hade de ju en rad hits för några år sedan med bl.a. 7 years and 50 days och Little June.

Här har vi i alla fall denna riktigt bra låten!

"She never cried for love
She never knew
how to deal with her broken heart
She was so blue
only sweet seventeen
when she left on a midnight train
just to be free
to feel so free

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

She never cried a tear
She felt no pain
when she cut her life in pieces
such a shame
eyes of blue -- wonderland
In the arms of a little girl
so innocent
too innocent

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

No you`re never gonna fade away
No you`re never gonna fade away
but it`s a lonely world
for a lonely girl...

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be

Angeline there is more than you know
listen to your heart when there`s nowhere to go
Angeline dry your tears in the rain
life is just a trip and it`s calling your name

Angeline life is not what it seems
open up your eyes runaway from your dreams
Angeline life is more than you see
Paradise is not what you want it to be"

Källan hittar ni här, och här nedan kan ni lyssna på låten, här i en CC.K remix, som, i mina öron, är mycket bättre än originalet.


Träningen flyter på bättre än på länge

Ja, nu flyter träningen på riktigt, riktigt bra. Bättre än den gjort på väldigt länge. Tack vare Elias så kan träningsdosen hållas på den nivå den ska ligga på varje vecka. Som jag skrev i senaste goalballinlägget så har det där flowet infunnit sig och det känns riktigt bra!

Viktökningarna fortsätter och det är i vissa övningar rejäla höjningar. På enbens frivändningar har jag exempelvis lyft mig från 25kg, som jag hade innan sommaren, till 35kg. Också drag fram har genomgått en rejäl höjning med 9kg, från 64 till 73kg. Även enbens marklyft har, precis som frivändningarna, höjts 10kg, från 40 till 50kg. Stående sidvrid, där man håller i en skivstångs ena ende och gör nästan en halvcirkelformad rörelse, så man vrider bålen, och där jag har stått still på 35kg ett längre tag, har nu äntligen höjts till 40kg. Även enbens hantelryck med rotation, som jag har ogillat starkt tidigare, har släppt ordentligt och jag är numera uppe på 16kg, från de 11 som jag hade innan sommaren. Till sist har vi ett gäng övningar med små höjningar som exempelvis baksida lår ett ben, från 13 till 14kg, enarms bänkpress från 20 till 22,5kg, statisk mage med hantel över huvudet, från 22,5 till 25kg och överstöt fram, från 27,5 till 28,5kg.

Noterbart är att jag står kvar på 65kg på enbens benböj, men är uppe på 73kg på drag fram, d.v.s. när man drar ner en stång mot bröstet. Lårmuskeln är kroppens starkaste muskel om jag inte misstar mig, men här ligger drag fram 8kg högre. Dock är det med två armar, benböjen är bara med ett ben.

Med andra ord flyter det på bra och jag är grymt laddad inför så gott som varje träningspass. Övningarna rullar på bra, ja, det går lätt helt enkelt. Vissa pass klarar vi t.o.m. av på en timme nu, vilket innebär att jag sparar en timme varje dag, eftersom jag slipper vänta på taxin nästan en hel timme efter träningspassets slut.

De ända problemen jag har haft med styrke/konditionsdelen på senaste är att övningen med enbens vader i Styrka 1 har gjort att jag har känt av benet/foten igen. Inte bra. Frågan är om man ska sänka belastningen för att träna upp muskeln istället för att maxa och stärka den så? Den klarar ju av belastningen och vi ska egentligen inte sänka, men kanske får man göra så ändå. Ska rådgöra lite med Fredrik och Kennet, som har hand om fysdelen. Kennet, som jag och Albin ska kontakta ang. en annan övning som har varit problem ett längre tag. Det är höften upp, där man har ena foten på en bänk, ligger på golvet och ska skjuta upp höften, stödjandes på foten på bänken. Det tränar baksida lår och nedre delen av ryggen, men grejen är att vi får ta så mycket vikter där, så det kan inte vara bra för bröstkorgen, något även Anders, Lindas sambo höll med om. Han jobbar själv på Actic, så han borde ju veta. Frågan är då vad vi ska göra istället? Det är kennet som har utformat de här träningsprogrammen, så han borde ju ha en alternativ övning till den där, eller om man gör på ett annat sätt. Senast vi körde den fick jag t.o.m. ont i högra sidan av bröstkorgen. Det gör ont när man hostar. Kan inte alls vara bra...

Nåja, tillbaks till det positiva igen.
Lagträningen har ju nu äntligen dragit igång efter sommaren, men målen är inte på plats, som de skulle vara. Kommunen sa att de skulle vara på plats när vi startade nu i höst, men icke. Tydligen har det blivit komplikationer med några bomar som sitter uppe i taket. De sitter i vägen och troligen får de inte flytta på dem. Det innebär att vi troligen måste byta hall, igen. Då kan det bli Tokarpshallen ute i Malmslet, vid Albin och Louise. Tills dess får vi spela utan mål, för det finns inga förrådsutrymmen i Kungsbergshallen, där vi nu är, och att frakta de gamla målen från punkt A till punkt B både före och efter varje träning, sätta ihop och ta isär dem, det går inte. Så vi får spela med provisoriska mål i form av innebandymål med snören emellan, två mål på varje sida.
Det är nästintill oacceptabelt att det ska behöva vara så. Att vi, dessutom med två landslagsspelare i truppen, ska tvingas att spela utan riktiga mål, bara för att kommunen har klantat sig.
Vi hoppas i alla fall att det ordnar sig så snart som möjligt.

En annan dålig grej är att vi inte längre kommer kunna delta i Stockholmsserien, den serie Hammarby, IFAS och Brukarhuset spelar tillsammans med oss ca en gång i månaden. De har nämligen fått mindre tid för det nu, så det finns helt enkelt inte tid för fyra lag längre. Det är vad vi behöver minst av allt i dagsläget, för vi behöver så mycket matchspel som möjligt. Kan vi inte vara med där, då är det ända matchspelandet vi får de tre tävlingarna varje år, Stockholm games, Malmö open och SM, + Albins och mina landslagsläger. Inte alls bra, tyvärr. Ända chansen är väl att vi försöker trassla till oss en plats i något av de andra tre lagen varje gång det är Stockholmsserien. Då lär vi dock få åka upp dit själva varje gång...

Nåja, återigen över till det positiva. Känns som att jag lätt spårar ur åt det lite mer negativa i det här inlägget, men inte nu!

Den första lagträningen ägde rum förra helgen. Det var jag, Albin, Jennifer, Patrik, som hade bestämt sig för att komma och prova på litegrann, och Robin, en seende kille som spelar innebandy i vanliga fall, men som tyckte att det här verkade kul. Han fick upp ögonen för sporten under Stångåloppet, när jag, Albin, Oskar och Terje var i Holland. Louise var också med på träningen, men spelade inte.

Klart att det kändes lite ringrostigt i början, efter ca tre månaders uppehåll, med ett landslagsläger i juli som ända goalballspelande under den tiden för min del, men jag tycker ändå det var en relativt bra träning.

Vi gick grundligt igenom försvarstekniken som Fatmir gick igenom med oss under campen i juni. Jag har tidigare tyckt att den har känts jättekonstig när jag har provat den och det gjorde den nu med, men ju längre träningen gick, ju mer rätt kändes det. Mot slutet kändes det förhållandevis riktigt bra.

Vi sköt även en hel del och avslutade med lite matchspel, där jag faktiskt tror att jag inte gjorde ett ända mål. Det där med att vrida in knäet och därmed få med hela kroppen i skottrörelsen är också lättare sagt än gjort. Jag försökte med det, men det är inte lätt. Det är dock bara att träna på så kommer det sitta så småningom. Ett bra bidrag till det är att det trots allt ser ut att bli fortsatta skotträningar. Det var ju högst tveksamt, eftersom att Albin slutar så sent och inte hinner till Terje innan klockan 16:00. Efter kl. 18 måste man boka hallen där, så det går inte. Nu har vi dock hittat en tid på Fontänen, fredagar mellan 18-20, då vi kan träna. Därefter känns det väldigt onödigt att åka hem känner jag, eftersom vi dagen efter tränar mellan 10-12. Så det är i princip bara att åka hem, sova, gå upp vid 8 och åka igen. Därför tänker jag nog försöka sova hos Albin eller Jennifer de flesta av alla fredagar, så slipper jag det.

Då kommer träningsschemat se ut såhär:
Måndag: Styrkepass
Tisdag: Intervaller
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: Vila
Fredag: Skotträning
Lördag: Lagträning
Söndag: Vila.

I övrigt har It's learning inte fungerat felfritt. Faktum är att det inte har fungerat alls. När man registrerade sig sa de att det skulle ta ca en vecka innan kontot var aktiverat. Efter drygt en vecka fungerade det fortfarande inte att logga in. Så jag kontaktade it-supporten och de trodde, likt mig själv, att jag måste ha fel lösen på något vänster. Jag skickades vidare till registreringen, där de sa att jag var tvungen att hämta ut en ny registreringsnyckel på campus. Jag mailade vidare och frågade Åsa, hjälpmedelsansvarig på universitetet, om hon kunde hämta ut den åt mig, så skulle jag slippa åka dit bara för det och sedan åka hem igen. Tyvärr fick hon inte hämta ut den sa de på registreringen, det måste jag göra själv. Så på tisdag ska jag dit och fixa det. Därefter kan Elias och jag förhoppningsvis fixa nytt id-kort åt mig innan vi kör intervallpasset.

Så jag har inte satt mig in i alls hur It's learning fungerar. Dock har jag skrivit en minirapport på ca 700 ord, om ett tydligt avgränsat handikappvetenskapligt ämne. Det stod dock att man skulle ha tre vetenskapliga källor till det. Det har inte jag, så får se vad jag får på den. Det finns säkert uppe på It's learning, men det hjälper ju inte i dagsläget.

Datasäkerheten blev det inte heller något med. Infon kring den kursen har varit riktigt usel. Jag mailade för flera veckor sedan och hörde mig för om hur det fungerar osv. eftersom jag aldrig tidigare har läst en distanskurs på det sättet, men jag fick inget svar. Jag hittade heller ingen info om hur uppropet gick till på nätet. Det stod bara "krav på svar via nätet", men jag fattar inte vad för svar, eller var man ska svara på det. Uppropet var någon gång nu under veckan som var, men det missade jag ju då, så det blir inget med det.

Av inlägget att dömma låter det som att det är mycket som inte flyter på som det ska, mycket som inte fungerar just nu, men grejen är ändå att jag tycker det flyter på ganska bra ändå. I onsdags slapp jag t.o.m. åka förbi Skänninge och byta i Mjölby på vägen hem från träningen, som jag annars alltid får göra. Det var nog första gången jag slapp det, så det kändes bra.

Igår blev det dock ingen träning. Nyckeltaggen till hallen var spårlöst försvunnen. Vi hällde ut allting ur väskan, letade igenom varje liten vrå av den flera gånger, ja, Linda åkte t.o.m. hem och letade, men ingen tagg. Istället blev det fika på ett kafé, varefter jag, Jennifer, Albin, Louise och Patrik åkte in till stan och kollade/provade ut nya skydd, vilka vi har fått bidrag för. Benskydd, knäskydd, susp och höftskydd ser ut att lösa sig. Däremot är armbågsskydd svårare. Vi hittade några, som egentligen var juniorbenskydd, men som kanske kan fungera för armarna, som var ganska bra, Jennifer har några hyfsat bra armbågsskydd och så hittade vi några Salming. Så det kanske blir till att prova igen där...

Vi måste ju också notera att det idag är exakt 10 år sedan terrordåden i New York. Jag minns faktiskt inte så mycket av det, men tror jag var i skolan när jag fick reda på det. Av vad jag har hört blev det dock inget attentat någonstans idag, vilket de sa att det skulle vara överhängande risk för, tidigare under veckan.

Noterbart åt andra hållet är att Emma nu är hemma igen, efter knappt tre månader i Smögen. Det känns bra. Shep och jag bakade kladdkaka tills hon kom hem, men Jennifer, som har sagt att hon ska göra mig till kock, har nog väldigt, väldigt lång bit kvar tills dess, för det är ju inte alls kul att laga mat/baka...

Till sist kan vi också notera att Västerbotten är vinnare av årets TV-pucken. Det var första gången sedan 1980 och man slog nu Dalarna i finalen. Dalarna, med de flesta av sina spelare från Leksand. Det känns bra att vår ungdomsverksamhet fortsätter att skörda och ge nya talanger för framtiden. Två exempel på det är backen Erik Flood, som fick massvis av beröm av både Chris och Micke Renberg, och Fredrik Forsberg, lillebror till Filip i A-laget.

Avslutningsvis kör vi den låt som redan har blivit en superhit, killen som gick fel när han skulle till Skansen och hamnade på Idol-audition istället. Jag pratar så klart om Oleg Nejlik med sin låt, Electropop! Haha, killen är kung! :)


Ofattbart tragiskt...

Här hade jag egentligen tänkt att skriva ett annat inlägg och publisera, men det får vänta. Det som hände tidigare idag är av betydligt mer vikt än det jag hade tänkt skriva.

Tragiskt är bara förnamnet. Det finns inga ord för vad som skedde tidigare under dagen, det är för hemskt, för ofattbart.

Planet med det ryska KHL-laget, Lokomotiv Yaroslavl, skulle precis påbörja flygningen mot Minsk, där säsongens första match väntade.

Planet hann knappt upp i luften, innan det körde in i några ledningar, fattade eld och kraschade.

Ombord på planet fanns så gott som hela truppen:

Målvakter
Stefan Liv - 30 år, Sverige (Passed away)
Olexander Viyukhin - 38 år, Ryssland (Passed away)

Backar
Artur Amirov - 19 år, Ryssland
Vitali Anikeyenko - 24 år, Ukraina (Passed away)
Mikhail Balandin - 30 år, Ryssland (Passed away)
Robert Dietrich - 25 år, Kazakstan (Passed away)
Marat Kalimulin - 23 år, Ryssland (Passed away)
Karel Rachunek - 32 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Ruslan Salei - 36 år, Vitryssland (Passed away)
Maxim Shuvalov - 18 år, Ryssland (Passed away)
Karlis Skrastins - 37 år, Lettland (Passed away)
Pavel Trakhanov - 33 år, Ryssland (Passed away)
Yuri Urychev - 20 år, Ryssland (Passed away)

Forwards
Gennadi Churilov - 24 år, Ryssland (Passed away)
Pavol Demitra - 36 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Alexander Galimov - 26 år, Ryssland
Alexander Kalyanin - 23 år, Ryssland (Passed away)
Andrei Kiryukhin - 24 år, Ryssland (Passed away)
Nikita Klyukin - 21 år, Ryssland (Passed away)
Jan Marek - 31 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Sergei Ostapchuk - 21 år, Vitryssland (Passed away)
Daniil Sobchenko - 20 år, Ukraina (Passed away)
Ivan Tkachenko - 31 år, Ryssland (Passed away)
Josef Vasicek - 30 år, Tjeckoslovakien (Passed away)
Alexander Vasyunov - 23 år, Ryssland (Passed away)
Artem Yarchuk - 21 år, Ryssland (Passed away)
Danil Yerdakov - 22 år, Ryssland

Se hela lagets sida på EP här.

Det är alltså bara tre spelare som överlever denna ofattbara katastrof. Spelare som Jan Marek, Pavol Demitra och Alexander Kalyanin, för att inte tala om vår egen Stefan Liv, som alla har representerat och varit stora namn under större delen av 2000-talet i resp. landslag, går alla ur tiden, alldeles, alldeles för tidigt. Det handlar om spelare som är yngre än mig själv, människor som har hela livet framför sig, människor som mycket tragiskt rycks ifrån familj, släkt och vänner där hemma, människor som var på toppen av sin kariär, ja, helt enkelt oerhört bra hockeyspelare.

Det går inte att förstå, går inte att ta in. Det är för stort, för tragiskt och hemskt. Vi här hemma kan bara föreställa oss hur det måste kännas för familj, släkt och vänner till de förolyckade, för spelare som tidigare spelat med de drabbade, för staden Yaroslavl, vars hockeylag nu plötsligt är borta och inte existerar mer. Det går inte att förstå.

Vi här i Sverige tänker naturligtvis främst på Stefan Livs nära och kära, alla våra tankar går till dem och vi minns alla hur varm och ärlig Stefan var, "en riktig entertainer", som någon på Viasat hockey skrev på Facebook. En målvakt som kanske inte var så teknisk, men som ändå alltid var där och plockade de mest galna puckarna, som egentligen borde varit solklara mål.

7:e september 2011 kommer alltid kommas ihåg som en mörk dag innom hockeyn och idrotten, en dag vi aldrig, aldrig kommer glömma, för det som har hänt, det är helt ofattbart. Tragiskt är bara förnamnet. Det finns inte ord för det

R.I.P Stefan Liv, and all of the other players in Lokomotiv Yaroslavl who passed away at this tragical day! We all pray for you.

Vi avslutar med några klipp med Stefan. Här först i SM-final 6 mot LHC 2008, gissar jag, med alla Stefans räddningar.



Sedan med lite försnack inför LG-hockeygames.



Och så just från LG-hockeygames...



Slutligen ett tribute till honom, en av vår tids största svenska hockeymålvakter.


En omskakande historia

Ja, eller kanske inte. Humorrik är den i vilket fall, och en smula galen.
Jag skrev den för några år sedan, med målet att den skulle bli lite annorlunda, något utöver det vanliga, något att skratta åt. So, ladies and gentlemen, I present for you, *trumvirvel* Mannen som dog!

"Mannen satt på parkbänken på torget. Det vill säga, han satt inte på parkbänken, utan i blomrabatten bredvid den.
Han tittade på alla godispapper som hade blåst hela 5 meter från papperskorgen.
Han tittade också på de många plastpåsar och matkartonger som hade flugit ända från Motala 2 mil längre bort.

Plötsligt fick han syn på en man som spatserade högst upp på Rådhusets tak. Mannen iakttog den andre mannen intresserat, tills denne helt plötsligt bara försvann. Mannen blinkade till och gnuggade sig i ögonen med barken från en lyktstolpe. Sedan tänkte han att han bara hade inbillat sig det hela. Han reste sig upp för att gå över den hårt trafikerade enfiliga gatan, som enbart trafikerades av lådbilar, trampbilar och små barn på cyklar. Mannen var dock en smula nervös för att gå över gatan, då han en gång tidigare hade blivit överkörd på ena stortån av en lådbil. Det hade gjort fruktansvärt ont och han hade fått ha gips i 5 veckor.

Nu fanns dock ingen återvändo för det ohyggliga. Han stod vid vägen, våndades och tittade åt båda håll. Han rev sig på nagelbanden, lyssnade med båda ögonen och tittade med båda öronen. Sedan tog han det stora steget och gick över.

När han kom över de 3 metrarna drog han en suck av lättnad och skrapade högra fotknölen mot stentrappan till Rådhuset.

På väg hem passerade han en skola, där han fick se en liggande bokhylla ute på skolgården, med en skolbänk på. På skolbänken stod en stol, på stolen en trave böcker, på böckerna en vimpel och högst upp på vimpelns topp stod en ung pojke, kanske 7-8 år, och flaxade med armarna, samtidigt som blodet sprutade ur hans armbågar.

Mannen stannade till och iakttog den lille pojken fascinerat, då plötsligt en man stod bredvid honom. Det var en liten skallig man med krokig näsa och hängslebyxor. Han sa:
- Där ser man. Dagens ungdom är inte som vi. Han skrockade till och viftade samtidigt till med käppen han höll i högerhanden, så att den träffade mannen rakt på näsan så att det började blöda ur öronen. Blodet forsade ut och dränkte den lille mannen, som plötsligt simmade i en blodpöl, som snabbt växte. Det lustiga var bara det att den bredde inte ut sig på marken, som blod brukar göra. Nej, den begränsade sig till en cirkel på 2 meter. Även blodet som sprutade ur det andra örat flög, av någon outgrundlig, ännu icke teoretiskt bevisad, anledning, runt mannen och fyllde på cirkeln. Nu var den lika hög som mannen och den lille mannen syntes inte mer.

Plötsligt slutade det att blöda och mannen som hade stirrat på blodet såg nu att pojken på vimpeln var på väg att ladda en pistol. Mannen skyndade då iväg och krockade med en dam med rullator, som då tappade kontrollen över den körkortskrävande rullatorn och sladdade ut i vägen, där det kom en lådbil i hög fart från den 2 meter höga backen västerut och rammade henne. Kvinnan flög iväg 10 meter och landade på en tomt där en hund oskyldigt nosade på henne och slickade henne i ansiktet, tills rullatorn kom flygande och slog ner rakt i deras huvuden. Lådbilen exploderade i ett moln av saft, som tydligen var bränslet. Hur de hade lyckats få den att driva på saft är en annan, ännu icke teoretiskt bevisad företeelse, men så var det.

Mannen ojade sig över vad han hade ställt till med, när en poliscykel plötsligt kom cyklande och stannade intill honom. Av cykeln klev en kraftig man som säkert var 1.95m lång och vägde 110kg, gissade den olycksalige mannen, innan polismannen tog tag i mannens hår och kastade upp honom i luften. Sedan såg han till att träffa honom med sin batong, som en tennisserve. Mannen flög iväg i en vid båge och landade i Mocambique, där en mörkhyad kvinna hjälpte honom upp ur det 20cm höga vattenkar som han hade landat i. Han såg direkt att hon var en vacker kvinna, med sitt långa svarta hår, uppsatt med gröna ormar, sitt ansikte som var målat med växtsaft och hennes kropp med alla dess former. Han drog därför ner henne i karet och kysste henne grötigt. det ledde dock tyvärr till att hon råkade drunkna. Han märkte det inte först, men när hon hade legat still i 5 minuter utan att röra en fena, ja, bokstavligt talat "en fena", började han ana ugglor i den moss som inte fanns på den här delen av jordklotet. Kvinnan hade nämligen 4 fenor på ryggen. Det var en aning mystiskt tyckte mannen, men brydde sig inte mer om det. Han reste sig istället värdigt upp ur karet, bara för att finna sig omringad av ett gäng soldater beväpnade till tänderna med leksaksspjut och plastknivar. Mannen blev så rädd att han började gråta nyponsoppa. Soldaterna böjde sig då ner och ställde sina muggar, som de hade fått fram ur ingen stans, under strömmen av nyponsoppa och fyllde muggarna och drack. De var inte vana vid drycken, så de började hoppa och dansa omkring, för att sedan plötsligt ramla omkull i en enda hög. Mannen klev då över kropparna, rädd för att råka trampa på någons örsnibb.

Han klarade det galant och sprang vidare ut ur byn, där inte en skäl syntes till, och vidare mot en skog några meter längre fram.

Plötsligt sprang han rakt igenom den uppmålade bakgrunden och befann sig på en motorväg. Han blinkade förvånat och vände sig om, bara för att få se ett hål i en vit vägg där han hade sprungit ut. Han ryckte på axlarna och begav sig rakt ut i vägen, kraftigt övermodig efter att ha klarat av den enfiliga vägen där hemma, och blev naturligtvis överkörd av en av de många bilarna som körde förbi för att försöka slå hastighetsrekord. Mannen flög då, något chockad av vad som just hänt, över i en annan fil av vägen och blev överkörd en gång till, innan han slutligen flög tillbaka till den gamla filen, för att bli överkörd 2 gånger till. Sedan upphörde plötsligt alla bilar, för då var klockan 9 och alla var hemma och såg på nyheterna. Det ända som fanns kvar på den öde motorvägen var mannen som låg där i en hög.

Några timmar senare, närmare bestämt 2 timmar, 16 minuter, 22 sekunder, 88 tiondelar och 5 hundradelar senare, kom en man i en rullstol förbi och stannade för att storögt betrakta högen som låg mitt i vägen, för detta var något revolutionerande, gissade rullstolsmannen och rullade ut till högen, samtidigt som han bolmade rök ur ena näsborren. Då plötsligt blev han påkörd av en bil, som egentligen inte borde vara där, eftersom att alla var hemma och såg på nyheterna, men bilen var likväl där och mannen i rullstolen blev påkörd, medan han tänkte att det där ju måste vara fel, för ingen skulle ju vara ute och köra bil vid den tiden på dygnet.

Han flög ett antal meter innan han landade på framhjulen, snurrade runt 2 varv och landade så hårt att bakhjulen lossnade. Där stod han mitt i vägen utan bakhjul. Bilen som hade kört på honom var redan borta, trots att den hade voltat 5 varv och fällt en gran.

Mannen stod där enda tills på morgonen följande dag, då den första bilen som pacerade körde rakt på honom så att han flög baklänges in i ett träd och fick en drös kastanjer över sig. Där fick han stå tills han till slut dog av hunger och törst, vilket gick ovanligt snabbt, då värmen som rådde just där och då var omänskligt kall. Rullstolen hade då redan rostat sönder av den oerhört syrerika luften, så att mannen satt på marken.

Mannen som först blev överkörd blev överkörd om och om igen hela dagen, tills det ända som återstod av honom var lite vitt pulver på vägen, efter hans skelett.

Epilog

Uppe i himlen kom mannen som först blev överkörd till 2 dörrar där det stod en vakt framför varje dörr. De sa åt honom att välja en dörr, men innan dess fick han ställa dem en fråga, men bara en. På en skylt över dem båda vakterna stod det att en talade sanning och den andra ljög. Man uppmanades att ställa en avgörande fråga för sin framtid. Mannen tänkte efter ett tag och frågade sedan:
- Vilken dörr leder vart? Vakterna såg på varandra och tänkte efter om det var en fråga eller inte. De kom fram till att det mycket riktigt var en fråga och svarade:
- Det säger vi inte. Då öppnades en lucka under mannen och han föll ner i en stor ugn, där Djävulen själv väntade på honom vid ett dukat bord, med vit duk, fina glas och en flaska vin. De satte sig och åt, innan Djävulen sa åt mannen att bokstavligen slänga sig i elden. Mannen gjorde som han blev tillsagd, men ryckte först av sig ett hårstrå, som han slängde på golvet. Sedan kastade han sig in i elden och dog på nytt. Hans hårstrå växte dock blixsnabbt upp och blev en ny man, som hastigt och långsamt försvann ur Djävulens synfält, för att sedan, en natt när Djävulen låg och sov, ta en eldgaffel och mycket varsamt stöta den i Djävulen, som gav ifrån sig ett illtjut, vilket fick mannen att bli döv. Sedan dog han och elden runt omkring honom slocknade.

Mannen visste inte vad han nu skulle göra, så han gick omkring i mörkret, tills han hittade en röd knapp i golvet, omgärdad av plastflöjter och små blad från olika växter.

Rullstolsmannen kom även han till vakterna vid dörrarna. De sa samma sak till honom. Han tänkte efter ett tag innan han sa vänd till den ene av vakterna:
- Om du vore han, var skulle du då säga att den här dörren ledde till? Vakten tänkte efter och svarade sedan himlen. Då frågade han den andre vakten samma sak, och han svarade "Helvetet". Rullstolsmannen sa då att han ville gå genom den dörren, så vakterna öppnade den för honom och han steg in i Himlen, där Gud hälsade honom välkommen med en nerblodad diskhandduk i välkomstgåva. Sedan satte de sig vid ett bord med st. Per och grabbarna, åt och drack och hade det bra ända tills alarmet ljöd, vilket innebar att Helvetet gjorde uppror.

Alla slutade genast att äta och klädde sig i stridsmundering, som bestod av knäskydd, ridhjälmar, tennisrack och kors.

De väntade på det fruktansvärda slaget, men det ända som skedde var att mannen nere i Helvetet dök upp på den stora monitorn i taket och förkunnade att Djävulen var död. Då jublade alla himmelska och sände ner ett sändebud för att hämta upp mannen till Himlen och hylla honom för den eviga segern.

När han kom upp till himlen, buren upp och ner i fötterna, sattes han på en stol och bands fast innan han brändes med cigaretter. När det var klart kastades han upp 5 gånger och hyllades och blev slutligen slängt till den lilla jungfrun Sannie, som hade lovat att gifta sig med den som avgjorde kriget mot Helvetet. När hon fick se sin blivande make kastade hon en stekpanna i huvudet på honom så att det klang, innan hon kysste honom, medan St. Per stod beredd med digitalkameran för att dokumentera det hela och snabbare än en 100/100-lina ladda upp allt på den himmelska versionen av Youtube, Heavenisdashit.gv. GV stod för "Guds vilja" och var den ända adressendelsen som existerade, eftersom Gud själv hade monopol på den varan.

Det blev ett lyckat bröllop med många felsägelser och utspilld mat.


Efter bröllopet levde de lyckliga i alla sina dagar och mannen och rullstolsmannen, som nu kunde gå, blev bästa vänner och var ofta ute och fightades med vesslorna och renarna på ängarna.

Sannie satt ofta hemma och tänkte på att hennes make kanske skulle bli spetsad av en ren och att hon då aldrig mer skulle få ha en man nära sig, eftersom att hon då redan hade gift sig en gång och man fick inte gifta sig fler gånger. Det hade Gud i egen hög person talat om för dem alla, från sitt palats, som låg i Himmel 1 av totalt 258 himmelriken, som existerade i himlen. Gud var kung över dem alla. Han satt nu tillsammans med St. Per och drack whisky ur 2 höga glas gjorda av plast och bark. De skrattade och hade trevligt och boxades lite då och då med varandra över bordet, som till slut välte av deras boxande och gick sönder. Det gjorde inget alls tyckte Gud och fightades vidare med Per, som blev knockad av Guds högra hand. Gud rätade upp honom och gav honom en rejäl omgång tills han vaknade. Gud skrockade nöjt och sedan gick de med några barkbåtar och sandkakor till Sannie, som höll på att laga mat åt hela himlen. Det tog lite tid, men hon grejade det genom att koka 50 grytor samtidigt och steka i 45 stekpannor samtidigt. Hur hon klarade det är en bra fråga, men himmelska krafter var säkert involverade i det hela. Det går bara att spekulera i. Vad tror ni läsare?"

Så, har jag lyckats med mitt konstverk? :)


RSS 2.0