RoadToRio!

Här är ett litet smakprov på vad som komma skall när det gäller den officiella kampsången, eller vad man ska säga, inför paralympics i Rio, som kommer att släppas i början av nästa år och som vi lade grunden för under kandidatcampen i Stockholm för några veckor sedan.

Det man ser i början är finalen av det hela kan man säga. Det var grymt häftigt. Alla ca 160 aktiva och ledare stod samlade i hotellets rulltrappor, iförda likadana kläder, sjöng och utropade kamporden "RoadToRio", "GoSweden" och "Willpower". Alla tre, i synnerhet RoadToRio och GoSweden, finns också som hashtags på Twitter och Facebook, så det är bara att söka så dyker alla som använt hashtagsen både i Sverige och utomlands upp i sökresultaten. Passa även på att, om ni inte redan gjort det, gilla min fanpage på Facebook här nedan, om ni vill ha stenkoll på mig och min väg mot paralympics i Rio 2016.


Laguttagningen till IBSA world games

Laguttagningen till IBSA world games i Korea nu i maj, dit vi som förstareserv blev uttagna för ett tag sedan, efter att Algeriet dragit sig ur av okänd anledning, är nu gjord. Laget är uttaget med hänsyn till utvecklingen rent individuellt sedan i höstas, men även med hänsyn till vilken roll man förväntas ha i det lag som tas ut.

Min utveckling har gått stadigt framåt nu under de senaste månaderna känner jag, Malmöträningarna varannan vecka ger verkligen resultat, inte minst nu senast, då jag gjorde det riktigt stabilt som center och fick beröm för det efteråt, och det noteras gång på gång att jag spelar bättre mot bättre motstånd, d.v.s. att jag kommer upp i min fulla kapacitet på ett helt annat sätt när det står bättre spelare på andra sidan planen. Det är något vi har noterat flertalet gånger nu när jag har varit nere i Malmö kontra våra hemmaträningar. De sistnämnda tycker jag dock också har nått en positiv kurva på senaste och rent defensivt känner jag nu att jag är det där defensiva ankaret som jag definitivt ska vara på den nivån.

Min utveckling räcker dock inte för att ta en plats till Korea.
"Det pågår ett positivt utvecklingsarbete, men det återstår fortsatt en bit innan en plats i en stor tävling kan bli aktuell."

Jag blir med andra ord hemma från Korea, men laget är uttaget med tanke på prestationen och med de spelarna som i dagsläget kan ge oss den där paralympicsbiljetten och där är inte jag i nuläget. det är ren fakta, men jag fortsätter kämpa och hoppas på att den här positiva utvecklingen fortsätter och att jag dels kan höja min högstanivå ytterligare några snäpp, men även att min lägstanivå kan bli bätre, för det måste den bli.

I stort känner jag annars att allt flyter på bättre än på väldigt länge just nu. Att både goalball, styrka och kondition känns och går bra samtidigt tillhör inte vanligheterna, men så har det varit under de två senaste veckorna och jag hoppas den trenden håller i sig.

Förra veckan blev det totalt sju pass, varav fyra goalballpass, vilket inte tillhör vanligheterna, men som är väldigt positivt, och nu i måndags slog jag äntligen pers på 4km. 19:00 och 18:45 har tiderna blivit de två gångerna innan det och det är inte heller några dåliga tider, 18:45 är, eller var, t.o.m. tangerat pers, men det nya rekordet är på 18:30 och bäst av allt var att jag efteråt kände att jag hade ännu mer att ge. så kanske blir det ännu en putsning av rekordet nu på måndag?

Utanför träningen har det varit en dålig dag idag. Eller, dålig ska jag väl inte säga, men jag kunde inte sova inatt, somnade inte förrän 04:00. Dock har jag varit piggare idag än vad jag trodde att jag skulle vara. Efter träningen gick jag dock på fel buss. Julian tittade bara på skylten, inte på bussen, så när första hållplatsen ropades ut och det var en helt annan än den det borde vara, då skickade jag snabbt iväg ett sms till Julian och frågade vilken buss han egentligen hade satt mig på. Sedan gick jag av och Julian fick springa dit, varefter vi passade på att hämta ut mitt pass och ta en promenad i det underbara vädret.

när jag slutligen kom hem var oturen dock tillbaka igen och jag lyckades spräcka skärmen på min mobil när jag gick in i trappräcket utanför porten. Inte alls hårt, men det måste ha tagit väldigt olyckligt. Habegäret efter en Iphone 6 växte därmed ännu mer i och med det...

Hockeylåtar!

Inte lika personligt och detaljerat som inlägget under, men här tänkte jag iaf ge er lite musik. Lite hockeymusik. Mina fyra bästa hockeylåtar. vad sägs om det?

Först och främst har vi så klart Mimikry med Lirarnas lag. En rockig låt där glöden, pasionen och känslan av att stå där på Norra, tillsammans med alla andra hängivna leksingar går rakt in i hjärtat. trots att den här låten har några år på nacken nu så ger den ändå rysningar, för det är så mycket hjärta och pasion i den. Lyssna och njut!

"Den stora dalamarschen har satt igång
Vi har vår hockey, vi har vår sång
Det är allt vi har
Jag är en superstar

Chalalalalalala vi kommer ifrån Dalarna
Chalalalalalala och vi älskar LIF
Chalalalalalala vi håller ju på lirarna
Chalalalalalala och vi älskar LIF

Ja alla masar i vårt avlånga land
Bär en fana i sin hand
Ge mig ett L
Ge mig ett I
Ge mig ett f
LIF!"

Sedan har vi Dirty pasion med deras relativt nya Redhawks. Tror den släpptes för bara två år sedan och den här låten har, trots att det för min del är fel lag och ett av de lag jag tycker allra minst om i hela hockeysverige just nu, efter vad som hände för snart tre veckor sedan, en melodi som sätter sig, den är trallvänlig, lite rockig även den, pasionen och hjärtat för klubbmärket förmedlas på ett föredömligt sätt och det är den enda av de här fyra låtarna som är på engelska.

Hovmästarna har en ännu nyare låt än Dirty pasion. När Djurgården hade tagit klivet upp i SHL igen inför den gångna säsongen skrevs den här låten, Bara kungar kan stå, och även här har man lyckats fånga hjärta och pasion i låten, precis som Mimikry gjorde tidigare. Även här är det lite rockiga inslag, även om det är lite lättare rock än i de båda tidigare. Melodin och inte minst texten sätter sig på hjärnan och när man drar igång "Sjung för Stockholms stolthet nu, Djurgårns IF vackrast i stan, sjung för mästa mästarna, slut upp på Hovet som bara vi kan", då ger den här låten också rysningar. Där har man verkligen fångat den där speciella gemenskapskänslan som vi leksingar mycket väl kan relatera till. Kanske är det inte ens en slump att det är just Djurgården som har lyckats fånga den känslan i sin låt, för Järnkaminerna och Superstars är, i min värld, helt klart två av Sveriges, för att inte säga Sveriges två, bästa klackar.

Linköpings bidrag hit bryter av ganska ordentligt mot de andra tre. Här är det mer Dance/pop, glada syntinslag, men även här en melodi och text som verkligen sätter sig. Jag hörde den första gången när LHC var i sin senaste SM-final, 2008, och jag tycker fortfarande den är ganska bra.

"Här kommer vi ja här är vi
Här kommer LHC på väg till toopen
Kväll efter kväll
Match efter match
Vi ska aldrig vika oss
Nu gör vi mål visst gör vi mål
Här kommer LHC på väg till toppen
Vi ska vinna vi ska ta dom
Här kommer LHC!"

Utöver de här fyra, som jag tycker sticker ut lite extra, har vi en rad hockeylåtar som är bra, men inte lika bra. HV71's Håve blå, Färjestads, eller Wolfpacks, Karlstads mästarlag och så givetvis Astral doors Hyllning till Leksand.


Hur är det att förlora synen?

Det är nog en fråga som ingen av er läsare har ett bra svar på, såvida ni själva inte har varit med om det så klart. Här tänkte jag dock ge er en kort sumering av hur jag påverkades av det. Alla är individer och reagerar olika, så det här går inte att generalisera på alla individer, men någonstans tror jag ändå att grunden är densamma för alla i det här fallet.

Min syn blev, som ni kunde läsa i det förra inlägget och som ni som har hängt med ett tag säkert redan vet, sämre när jag var fjorton.

För att ge er en liten bakgrund så är jag för tidigt född, vilket innebar att jag var väldigt liten och fick ligga i kuvös, där jag utsattes för höga syrgasnivåer, vilket inte är bra för ögonen när de håller på att utvecklas. Läkarna trodde från början att jag skulle bli helt blind, men man lyckades rädda en liten synrest, ungefär 10%.

10% låter säkert som i princip ingenting för er som ser fullt, men 10% är faktiskt ganska mycket. Man lär sig verkligen att utnytja den där lilla synresten man har till max, så jag kunde utan problem cykla omkring med mina kompisar oavsett tid på dygnet eller årstid, jag var med på alla bollsporter på idrotten i skolan och var t.o.m. bäst i bandymålet på lågstadiet. Jag läste vanliga tryckta böcker, dock med förstoring, och jag hade en apparat i skolan, en CCTV, som kunde filma och zooma in tavlan, så jag såg vad som skrevs där, men även zooma in min egen lärobok eller papper till önskad förstoring så att jag kunde läsa eller skriva.

Sedan blev synen som sagt sämre när jag var fjorton. Mycket sämre. På väldigt kort tid.

Mamma sa att hon redan under vintern hade märkt att jag började se sämre, något jag kan hålla med om såhär i efterhand, men som jag inte såg då. Ett exempel var då jag cyklade hem från en kompis en vinterkväll. Gatlampan utanför oss var trasig, som vanligt, men jag tittade efter lampan på vårt garage, så jag skulle se var jag skulle svänga. Jag såg lampan och svängde, men det var fel lampa. Det var grannens lampa och istället för att cykla in på vår gång krockade jag med grannens grannes staket. Att detta berodde på att jag hade börjat se sämre fanns dock inte på kartan här.

Senare framåt vårkanten ville mamma och pappa plötsligt inte att jag skulle cykla utan hjälm, något jag inte kunde förstå, för det hade jag ju fått under hela vintern utan att de hade sagt något speciellt, men nu plötsligt var jag tvungen att ha hjälm. Det gjorde mig skitförbannad, för ingen annan hade ju hjälm i den åldern, det var nästan "töntigt" att ha det.

I april kom sedan synraset. På bara några veckor blev synen kraftigt försämrad och livet var i mina ögon förstört, för nu kunde jag ju inte göra någonting längre. Jag kunde inte se på TV, inte köra TV eller dataspel, inte cykla och bada, nej, inte ens ha en katt, för "jag ser ju ändå ingenting".

Det gjordes operationer för gråstarr, men det hjälpte inte. Orsaken till synraset troddes vara ärrbildningar på näthinnan. Varför de uppkom vet man inte.

Livet var förstört och i samma veva ramlade jag ner från garagetaket och bröt handleden, som ni också kunde läsa i förra inlägget. Jag fick ha gips i sju veckor och hela den sommaren var förstörd. Jag kunde ju inte ens bada och när vi var på semester i Danmark var jag tvungen att hålla i pappa hela tiden, för jag såg ju inte att gå själv längre och det var naturligtvis världens katastrof, som att jorden skulle gå under ungefär. Vilken fjortonåring vill gå runt och tvingas hålla i sina föräldrar när man är ute någonstans liksom? Det var nästan så jag skämdes över det.

Inte nog med det. Sexan var precis avklarad och jag skulle byta skola till hösten och att vara gravt synskadad i högstadieåldern i allmänhet är inte det roligaste och i synnerhet inte om synen precis då har blivit sämre. då är självförtroendet kört i botten som det är. Sedan tillkommer alla de där vanliga tonårssvårigheterna med identitetssökande, att passa in i gruppen, att bli accepterad av alla andra osv.

I högstadieåldern är det mesta svart eller vitt. antingen ser man eller så ser man inte. att sticka ut som "annorlunda" på något sätt vill man helst inte göra, man vill gärna vara en i gänget, känna något slags tillhörighet. Går man runt med vit käpp, läser punktskrift och har en assistent i skolan är man dock definitivt annorlunda, vilket gjorde att jag tvärvägrade använda min vita käpp. Punktskrift lärde jag mig och jag kan läsa, men använder det så gott som aldrig. Min assistent och jag kom dock överens hur bra som helst, han blev helt klart en av mina bästa kompisar under högstadietiden och var ibland mer barnslig än de i klassen.

Klassen föresten... Det var väl inget fel på den, jag hade ett fåtal vänner, men många var nog osäkra på hur de skulle bete sig och vad de skulle göra. Som jag har varit inne på tidigare, är det något som är annorlunda, något man känner sig obekväm i, då avstår man helst från att göra något alls, håller sig inom sin safety zone.

Lite så tror jag det var i klassen. Många kvävda fnissningar om jag t.ex. råkade toucha till någon i korridoren eller rentav gå in i någon har jag hört. Sedan gjorde det inte saken bättre att jag hade enormt mycket finnar och då pratar vi inte små saker, utan det var stora finnar,i hela ansiktet. Det förbättrade inte direkt mitt självförtroende, som var helt kört i botten under den här tiden. På eftermiddagarna låste jag gärna in mig på mitt rum, låg i sängen och läste eller lyssnade på musik. Jag var inte ensam, jag hade som sagt ett fåtal vänner, men jag kände ett ständigt "varför just jag?"

När klasskamraterna i nian köpte moppe blev den frågan ännu större. motorer och racing var mitt stora intresse som liten och naturligtvis hade jag sett fram emot att en dag få köra moppe på gatorna och sladda på isen eller burna på gruset som alla andra, något som nu aldrig skulle ske. istället fick jag nöja mig med att gå.

Livet var skit och det var inte mycket som var bra...

...Tills jag började i Stockholm. Året på Ågesta folkhögskola är det utan tvekan bästa skolåret genom hela min skoltid, även fast jag till en början absolut inte skulle gå där. Kursen där är en kurs för personer med en synnedsättning, där man lär sig klara sig själv, laga mat, tvätta, städa osv. samtidigt som man läser de vanliga skolämnena också.
 
Skulle jag gå där skulle jag ju dock hamna ytterligare ett år efter i skolan och få gå gymnasiet med de som var två år yngre än mig själv. Det ville jag absolut inte och jag tänker ibland på vad som skulle ha hänt och var jag hade stått idag om jag faktiskt inte hade gått det där året.

Nu gjorde jag det och det ångrar jag inte en sekund. SÅ mycket som det året hjälpte mig. Jag såg det inte där och då, men såhär i efterhand ser jag hur otroligt mycket det året gav mig. Plötsligt kunde jag börja använda min vita käpp, för här var det inget konstigt med att göra det. Jag lärde mig att tvätta, laga mat osv. trots att jag inte såg. Vi var på skolresa till London, vi besökte en rad museer i Stockholm under året, vi var ute och paddlade och sov i tält, cyklade på smala stigar i skogen och så fick jag inte minst åka buss själv. Inte SL's stadsbussar, men väl Swebus, något jag absolut inte heller ville från början, för jag var osäker på hur jag skulle komma av bussen och hur jag sedan skulle ta mig ut till skolan. Därför åkte jag riksfärdtjänst både dit och hem till en början, men snart började jag åka buss hem på fredagarna och på våren åkte jag även buss dit på söndagkvällen, varefter jag tog taxi ut till skolan från fjärrbussterminalen.

Att flytta hemifrån, även om det inte var permanent, var otroligt viktigt och nyttigt för mig och när läsåret närmade sig sitt slut ville jag för första och enda gången i mitt liv inte att det skulle bli sommarlov. Jag ville gå kvar där, för jag trivdes så bra.

Sommarlov blev det hursomhelst och sedan väntade gymnasiet. En tid då jag gick tillbaka några steg i utvecklingen igen. Klassen var jättetrevlig och hjälpsam, men jag fick aldrig några riktiga vänner under den här tiden och alla vänner jag hade umgåtts med innan jag flyttade till Stockholm hade jag klippt alla band med. inte aktivt, men det blev så. Dessutom blev synen sämre en gång till under gymnasietiden...

Den lilla synrest jag hade haft sedan jag var fjorton, ungefär 3%, försvann nu helt.

Tycker ni att 10% låter lite så kan jag tänka mig att 3% ungefär är detsamma som helt blind för er som ser fullt.
3% gör dock en stor skillnad mot ingenting alls. Jag kunde se kontrasten mellan gräs och asfalt, jag såg konturer av hus och byggnader, jag såg gatlampor, lampor och fönster inomhus och jag såg färger. Allt detta utgör bättre orienteringspunkter än vad man kan tro. Det är oerhört nyttigt att kunna se en husfasad, några gatlampor eller en gräskant längs en gångväg. Det gör förflyttningen betydligt enklare än om man inte har den möjligheten.

Nu förssvann alltså synen helt.
Detta var i slutet av ettan på gymnasiet och jag förstod nog inte heller här, precis som när jag var fjorton, att det blev sämre till en början. Jag minns att jag en morgon vaknade och att det var helt svart runtomkring mig. Jag gick ner i köket och allt var fortfarande svart. När jag åkte till skolan ljusnade det dock och jag tyckte återigen att jag såg litegrann. såhär i efterhand har jag dock förstått att jag inte gjorde det. Då hade synen försvunnit helt.

Det där svarta försvann också med tiden och idag är det inte svart. Inte alls. Jag ser ljus, fast jag egentligen inte ser det.

När synen försvann blev jag återigen mer beroende av andra, men det var långt ifrån lika jobbigt som när jag var fjorton. Jag kämpade vidare med skolan, träffade min första flickvän, fick hjärtat krossat, träffade min andra flickvän drygt ett år senare, faktiskt här via bloggen, och var lyckligare och gladare än aldrig förr när det vankades studenttider.
 
Sedan blev det universitetsstudier och jag kom in i landslaget i goalball som en väldigt anonym och försynt prick. Jag är fortfarande inte den som gör myket väsen av mig i landslaget, men tiden där har gett mitt självförtroende en rejäl skjuts på vägen och idag, fem år senare, kan jag utan att juga säga att mitt självförtroende är ganska bra, att jag tror på mig själv och att det mesta går att klara av, bara man har vilja och motivation till det, vilket ni som känner mig privat nog med stor sannolikhet kan skriva under på. Många glömmer t.o.m. att jag inte ser, för det märks inte alls i vissa situationer.
 
Vad jag vill ha ut av det här är alltså att livet ibland kan kännas som och vara ett rent helvete, men ge aldrig upp. För allt i världen, ge aldrig upp! Fortsätt kämpa, ta hjälp och stöd av de runtomkring för att ta dig upp ur skiten, det behöver man, ja, det kan rentav vara nödvändigt att göra det, för ensam är inte alltid stark. Upp ur skiten kommer man, förr eller senare, bara man har viljan och motivationen till det. Det är oftast bara du själv som sätter gränserna för vad som är möjligt.
 
Att jag skulle stå här, snart tjugosex år gammal, med sambo och egen lägenhet, en kandidatexamen i sociologi inom räckhåll och ett paralympics att kriga för att nå, det hade jag aldrig i helvete kunnat föreställa mig för tolv år sedan, när synen blev sämre, men här står jag idag, just precis exakt där.
 
So, don't give up, keep fighting for yourself and your rights!

Det här visste ni inte om mig...

På väg hem från Malmö och en riktigt bra goalballträning igår har jag inget bättre för mig, efter att ha skrivit ett synopsis till den kommande uppsatsen, att göra än att ge er lite info om mig själv som de flesta av er nog inte visste, men som ni vet efter att ha läst detta inlägget...

  • Jag har aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv
  • Jag har aldrig, efter snart 26 år, varit sådär riktigt bakis
  • Jag har varit riktigt full en gång och spydde då ner hela sidan på vår vita bil...
  • Jag väljer så gott som alltid hemmakvällar framför krogen
  • Jag älskar kaffe och tackar nästan aldrig nej till en kopp
  • Jag började dricka kaffe när jag var nästan 18
  • Jag är väldigt, väldigt svag för fikabröd. Godis och snax kan jag klara mig utan, men fikabröd...
  • Jag har suttit i en Ferrari F430 och det har sedan dess varit min drömbil
  • Jag är för tidigt född, därav min synskada, ROP,som var väldigt vanlig back in the 80's
  • Jag såg 10% tills jag var 14. Då blev synen kraftigt försämrad på kort tid
  • Sista synen försvann när jag var 19 och idag ser jag ingenting
  • Svamp och kål kan jag inte äta. Får i princip kväljningar av det
  • Älskar att bara ligga och chilla i solen. kan utan problem ligga en hel ledig dag med lite bra musik eller en bra bok och inte göra någonting alls
  • Jag diskar hellre än att laga mat. tycker det är bland det tråkigaste som finns att laga mat
  • Musik ska kännas. Det ska vara högt och basgången ska kännas i kroppen. Då är musik som allra bäst
  • Min stereo är min materiella ögonsten
  • många säger att jag är väldigt bra på att lyssna och förstå andra och deras problem och känslor. Empati är med andra ord en stark egenskap hos mig
  • Jag tar starkt avstånd från dagens prestationsbaserade samhälle, där det gäller att hinna med allt och lite till. Jag prioriterar den egna hälsan framför att hinna med så mycket som möjligt
  • Sommaren är min solklara favoritårstid, men gillar även våren. All grönska, fågelkvitter, doften av nyklippt gräs, grus som sopas bort från gatorna, uteserveringarna som fylls på, då är det riktig vår
  • Jag kan tycka att cigarettrök luktar gott, särskilt sådär ute på stan vid en uteservering, som jag beskrev ovan
  • Jag tycker det är viktigt att uppskatta det man har, för man vet aldrig hur länge det finns kvar där, oavsett om det gäller vänner, familj, kärlek, tak över huvudet, vatten i kranen eller en säng att sova i
  • Jag älskar katter. Det finns inte mycket som slår att ha en liten spinnande pälsboll i famnen
  • I högstadiet sprang jag 5km på 38min och 2,5km på 14.27. Idag har jag pers på 22.49 på 5km och 9.30 på 2,5km
  • Jag klarade Matte B med ett G och har därefter hållt mig så långt från matte jag bara kan. Den och Historia B är de värsta kurser jag har läst
  • jag är på god väg mot en kandidatexamen i sociologi
  • Jag hade inga riktiga vänner under min gymnasietid
  • En av de bästa sakerna med att blogga är att lära känna nya människor och knyta nya vänskapsband
  • Jag har t.o.m. funnit kärleken här via bloggen
  • Jag har blivit intervjuad i både TV och radio
  • Jag tyckte inte alls om att vara i stugan när jag var mindre. Idag finns det knappt något finare och mer idylliskt ställe att vara på en fin sommardag. Älskar att vara där!
  • Jag vill gärna bo i en lägenhet högt upp
  • Jag har alltid tyckt om mormors lägenhet, som ligger just högt upp. Hela huset, trapphuset, hissen och själva lägenheten andas trygghet och jag skulle absolut kunna tänka mig att bo där
  • Jag ramlade ner från garagetaket och bröd handleden när jag var 14. Fick ha gips i 7 veckor och hela den sommaren blev förstörd
  • Efter att gipset var borta nådde jag runt min överarm med andra handens fingrar
  • Jag har alltid varit väldigt liten. Vägde 35kg när jag var 13, 55kg när jag var 16-17 och låg sedan fast på 59-60kg tills jag var 21 och började i landslaget. Efter flera års hårdträning börjar det nu likna något. Jag är fortfarande inte stor, men jämfört med förr är det en grymt stor skillnad
  • Jag tycker myrstackar är äckliga
  • En gång på dagis gjorde jag så en kille började blöda i huvudet
  • Jag var hämligt kär i en tjej i nästan sju års tid, men sa aldrig något. Jag vågade inte
  • Jag har aldrig varit utanför Europa, men skulle gärna åka till t.ex. tanzania och leva med dem där under några veckor
  • Jag tror på aatt det mesta går, bara man har vilja och motivation till det. Gillar folk som ser möjligheterna istället för hindren
  • I mina tonår trodde jag aldrig att jag skulle bli en sådan som går upp tidigt och går och lägger mig tidigt, men det är jag, oftast
  • Jag har aldrig varit en sådan som handlar bara för handlandets skull. Har alltid sparat mina pengar och köper hellre något jag verkligen vill ha
  • Jag gillar att gå i affärer på mellandagsrean, trängas bland allt folk och kanske ta en fika någonstans
  • Hockey är min stora pasion och det finns inte mycket som slår att trängas på Norra stå och bidra till en kokande Tegera arena
  • Under långa och mörka höstdagar är det många gånger hockeyn som får mig att se framåt
  • När vi var små brukade jag och mina kompisar cykla och sladda på isen om vintrarna
  • Jag, mina systrar och kusinerna på pappas sida hade en lek som hette dödligast, där en av oss hade en pistol, så skulle man skjuta alla andra och den som "dog" verkligast eller på snyggaste sättet fick vara den som sköt nästa gång
  • Jag satt i skolan, på en bildlekion, när jag fick höra att Anna Lind hade mördats
  • Jag hade disketter till min dator tills jag gick i åttan
  • Tillit och förtroende är bland det finaste man kan få av en annan människa
  • När jag fick min första vita käpp tog det drygt tre år innan jag började använda den
  • Jag läser ganska mycket böcker
  • Jag kollar nästan aldrig på film
  • På mellanstadiet var jag sämst i klassen när det vankades prov i Stormaktstiden
  • Jag kan äta en konservburk Kidneybönor rakt upp och ner, utan tillbehör
  • Jag har spelat in kassettband som en slags ljuddagbok under tio års tid, mellan åren 2002-2012. Banden är numera digitaliserade och säkerhetskopierade. 259 kassettband blev det

Har ni orkat läsa hela vägen hit är det bara att gratulera till att ni nu troligtvis känner mig lite bättre än vad ni gjorde innan ni började läsa det här inlägget...


Kandidatcamp till Rio

I helgen är det dags för paralympisk kandidatcamp inför Rio 2016.

Alla aktiva och ledare, däribland jag själv, som har chansen att ta en plats i den slutgiltiga truppen som åker till brasilien nästa år kommer att delta i helgen.

Det kommer bli fotografering, utprovande av klädkollektion, genomgång av hälsodeklaration och ovanpå det en rad föreläsningar.

Det blir med andra ord en intensiv helg, men det ska bli riktigt kul!

Över till lite goalballsnack...

...Tidigare i veckan genomförde jag det kanske bästa defensiva nötningspasset jag någonsin har gjort. Jag hade totalt fokus, kunde verkligen koppla bort allt annat och bara fokusera på julian och vad han skulle göra härnäst, vilket jag också lyckades med. Vid varje skott han sköt var jag på rätt plats, jag tog 13/15 skott på den första serien och av de 13 jag tog limmade jag 11, alltså 84,6%. Det är väldigt bra för att vara jag!

De efterföljande tre serierna om 15 skott gick aningen sämre, vilket gjorde att jag totalt tog 42/60 skott, 70%. Tycker dock inte den siffran motsvarade känslan under passet, för känslan var riktigt jävla bra! Formen är utan tvekan på gång!

Vi avslutar med lite tips på konditionsträning...

...Kanske lite mer relevant för er läsare än det ovan, nämligen de nya typer av intervaller jag har börjat med.

tidigare har intervallerna varit pulsbaserade. Mellan varje intervall ska pulsen ner till 120 pulsslag, för att sedan gå upp till ungefär 180 under själva intervallen.
Till en början blir vilan ganska kort, bara dryga minuten, men när man har kört tre-fyra-fem intervaller kan vilan bli uppåt fem-sex-sju minuter innan pulsen är nere på 120 slag igen. Det blir, som ni förstår, ganska segt och passen tar framförallt väldigt lång tid att genomföra.

Det nya och mer commersiella sättet att köra intervaller på är med tidsbestämd vila, vilket är det vanligaste när man kör intervall, istället för pulsbestämd.
Den första intervallen känns då kanske lite mesig, men när man har kört tre-fyra-fem intervaller i samma tempo, med lika kort vila mellan alla, då blir det grymt jobbigt, för då hinner inte pulsen ner i riktig vilopuls och du kör istället ganska högintensivt hela vägen.

tempot blir givetvis lite lägre, men vilan blir kortare och resultatet blir minst lika bra, så jag föredrar helt klart det här nya. I synnerhet som konditionsträning aldrig är rolig, passen är över snabbare med det här systemet, + att jag definitivt tycker att konditionsträningen helt klart har fått en rejäl skjuts framåt i och med det här!

Avslutningsvis...

...Glöm inte att gilla min fanpage på Facebook här nedan och följ min väg mot världseliten i goalball!

Nystart i Allsvenskan

Det är nu en vecka sedan den där sjunde och avgörande matchen hemma mot Malmö, matchen som innebar förlust och att vi nu, återigen, efter bara två säsonger i SHL, får spela Allsvenskan till hösten. Hjärtat var tungt i bröstet där efter matchen kan jag lova och större delen av helgen, trots påskfirande och annat, var jag väldigt nere.

Nu kan jag inte låta bli att vara bitter igen. många säger att "det är bara hockey", men det är det inte. Det är så mycket mer än en oval isyta där några gubbar åker runt på slipade stålskenor, med en kompositpinne i handen, jagandes en liten svart gummibit. Som ett hängivet fan blir hockeyn mer eller mindre en del av hela mitt liv. Under vinterhalvåret kretsar stora delar av mitt liv kring just hockeyn.

Varför jag nu är bitter är för att jag tror, utan att ha något facit till det, att vi hade fixat kontraktet till SHL om vi hade fått möta vilket annat allsvenskt lag som helst, möjligtvis bortsett från Rögle, som alltid har en förmåga att vara bäst när det gäller, så även i år. Hade vi exempelvis fått möta Vita hästen, som Modo nu istället fick göra, då hade vi spelat SHL nästa säsong. Jag kan inte tänka mig att vi, med det laget, hade förlorat fyra matcher mot Hästen. Ingen skugga över Hästen, som gjorde en ren succesäsong i Allsvenskan och tog sig så långt som till direktkval till SHL under sin första säsong i serien, men väl där hade man inget att sätta emot Modo. Leksand hade på pappret ett bättre lag än Modo och jag tror inte det hade varit några problem att segla hem det där kontraktet då.

Nu blev det inte så. Istället drog vi den störrsta nitlotten av Alla, Malmö. Ett Malmö, som redan innan säsongen hade som klart och tydligt mål att gå upp i SHL. Jämför det med Vita hästen, som mest hade inriktat sig på att hålla sig kvar i Allsvenskan och undvika kval neråt. Allt annat var en bonus och vilken bonus det blev. Malmö hade å andra sidan redan byggt för SHL och allt kuggade i när det gällde som mest. Troligtvis hade man klarat av att ta steget upp även om man hade fått möta Modo istället. Jag tror faktiskt att resan dit hade gått ännu lättare då, för som sagt, Leksand hade ett bättre lag än vad Modo hade. Ändå spelar Modo i SHL nästa säsong, Leksand gör det inte och det är bara att hoppas på att det inte tar sju år till innan vi är tillbaks igen...

Nu blir det som en ren nystart i Allsvenskan. I princip hela truppen från den gångna säsongen hade kontrakt med SHL-klausuler, vilket gör att i stort sätt alla spelares kontrakt nu rivs. Långtidskontrakt på nyckelspelare som vi hade kämpat för att signa, fem år med lagkaptenen Johan Ryno bara för att ta ett exempel, gäller inte längre och idag blev det nu istället klart att Ryno lämnar Leksand, troligtvis för HV71, som det spekulerades om redan i vintras.

Såhär ser läget i truppen ut:

Följande elva spelare är klara att lämna:

  • Mattias Guter, plockades in från Djurgården under säsongen och gjorde succe. Hade kontrakt, men det rivs och han är nu istället klar för två år i Karlskrona HK.
  • Johan Ryno, Har varit i klubben under fyra säsonger nu, hade ett signat och klart femårskontrakt, men det rivs och det är nu istället klart att han lämnar Leksand, troligen för HV71.
  • Jens Bergenström, är i princip synonymt med Leksands IF, har varit i klubben i elva säsonger, från 2003/04, men nu är det över. "Jensa" söker sig utomlands innan han blir för gammal och följer inte med ner i Allsvenskan igen.
  • Linus Hultström, värvades från lHC i höstas och har gjort succe. Nu är han klar för två år i Djurgården.
  • Tomi Sallinen, finnen som blev Tommy Salos tiopoängsvärvning inför säsongen. Sallinen har levererat med råge och av många t.o.m. ansetts som en av SHL' bästa spelare. Nu är också han klar för 1+1 år i Djurgården.
  • Daniel Josefsson, värvades in under säsongen, som Hultström, och har växt till en backgigant. var kanske t.o.m. bästa back i matchserien mot Malmö. Nu är han klar för tre år i Vita hästen.
  • Brian Connelly, var väl ett av de bästa nyvfrvärven inför säsongen, men blir inte kvar till nästa säsong. Ny klubb är inte klar.
  • Ryan Russell, har varit i Leksand i tre säsonger nu, var med och tog steget upp, men blir inte kvar till nästa säsong. Ny klubb är inte klar.
  • Joonas Rönnberg, har varit i klubben under fyra säsonger nu och bildade länge backpar tillsammans med Johan Svedberg, numera i Sundsvall, Har varit en uppskattad spelare , ingen poänggörare, men väldigt nyttig defensivt. Blir inte kvar till nästa säsong, men ny klubb är inte klar.
  • Kevin Kapstad, var också med i det lag som tog steget upp 2013. Den lille kanadensaren har varit omtyckt av de flesta i Leksand och jag kommer sakna honom. Han har tillfört mycket, men blir alltså inte kvar till nästa säsong. Ny klubb är inte klar.
  • Toni Kähkönen, finländaren skadades i höstas och var borta under en period, men har efter det växt något enormt och har helt klart varit en av lagets nyttigaste spelare nu mot slutet. Han blir dock inte kvar i klubben till nästa säsong. Ny klubb är inte klar.

Det är med andra ord inga lätta pjäser som försvinner bort. Ryno, Sallinen, Hultström, Guter och inte minst Bergenström har varit rena nyckelspelare under säsongen, några av dem under flera år och särsilt Jens Bergenström kommer föralltid att finnas långt där inne i våra hjärtan. jag blir mycket förvånad om hans #32 inte hissas i taket på Tegera arena i framtiden. #32 pryder redan nu ryggen på min matchtröja, för han är mr. Leksand, den gode Bergenström. Ett tungt tapp för klubben. Mycket hjärta försvinner där.

Förhandlingar med:

  • Oscar Alsenfelt, ryktas till Malmö, men skulle inte vara helt fel att behålla. Var stor hjälte när vi tog steget upp 2013. Har en väldigt hög högstanivå.
  • Joakim Lundström, har mestadels agerat backup till Alsenfelt, men har gjort det bra de matcher han har stått. Känns dock tveksamt om han blir kvar.
  • Jonas Frögren, tror "Fröga" har sett sina bästa dagar. Har inte stuckit ut alls på SHL-nivå, har haft svårt att hänga med. Hade nog inte blivit kvar i sHL, men nu kanske han kan fylla en större roll, lite mentor åt de yngre spelarna.
  • Patrik Cehlin, värvades i januari. Skulle kliva fram och producera. Gjorde det inte alls till en början, men Cehlin har växt och i kvalet mot Malmö var han riktigt bra. Tror dock inte han blir kvar. Är nog för dyr.
  • Mattias Ritola, vore guld om han stannade. Blev skadad i sämsta tänkbara tillfälle, mitt i avgörandets stund. Har varit en av lagets absolut bästa spelare under säsongen. Besitter en hög kvalitet och lär inte sakna anbud. Hade ritat på ett längre kontrakt, precis som Ryno, men det gäller inte längre. Blir han kvar nu? Det vore som sagt guld, men mycket talar väl för att han inte blir det, tyvärr.
  • Tobias Forsberg, fanns också med i laget som tog steget upp och har varit en riktig slitvarg. Många gånger har det skanderats "krigare krigare krigare" när han har varit i farten. Jag skulle inte tacka nej till en underskrift av "Tobbe".
  • Jon Knuts, Leksandskille som testade livet i Malmö i början av säsongen, men trivdes inte där och flyttade hem igen. Ja tack till en underskrift här också.
  • Viktor Mårtensson, skrällvärvades från Västerås inför säsongen. Är ingen poänggörare, men är väldigt jobbig att möta. Backar inte för en fight och smäller alltid på. En riktig karaktärspelare. Kan behövas, men tveksamt om han blir kvar.
  • David Åslin, återvände till Leksand efter lite äventyr i Troja och Växjö. Har en enorm puckkontroll och en underskrift här skulle jag inte heller tacka nej till. Han lär dock inte sakna anbud från övriga klubbar.

Nyförvärv:

  • Viktor Amnér, back från Vita hästen. Han hade redan signat med Leksand innan degraderingen och hade spelat med laget även i SHL. Han har gjort succe i Hästen och jag tror på honom.
  • Alexander Ytterell, högerfattad back från Bofors. Har öst in poäng i BIK och jag tror även på honom.

Spelare med kontrakt:

  • Robin Gartner, var tveksam till Gartner inför säsongen, men han har gjort det bra och blir kvar till nästa säsong.
  • Robin Jakobssson, kallas tillbaka från Västerås, där han har spelat under i stort sett hela säsongen. Var inte jätteglad över Leksands agerande när han fick flytta dit, så jag är tveksam till om det där kontraktet fullföljs...
  • Pontus Själin, en kille jag har noll koll på. Han är visst från Östersund och har spelat J20-hockey i Leksand nu under säsongen. Uttalar mig inte om honom, för det har jag för dålig koll för att göra.
  • Martin Grönberg, har spelat i Leksand sedan junioråren och blir kvar till nästa säsong.
  • Fredrik Händemark, har spelat i Leksand sedan junioråren och blir kvar till nästa säsong.
  • Simon Erlandsson, har spelat i Leksand sedan junioråren och blir kvar till nästa säsong.

Så ser läget ut just nu. Dessutom hade man ett signat och klart kontrakt med hela Allsvenskans poängkung från förra säsongen, Asplövens John Henryon, men det rivs också nu och Henryon är istället klar för Karlskrona. Många, många tunga tapp och de som finns kvar är väldigt unga spelare, dock spelare från de egna leden och det är helt rätt väg att gå tycker jag. Återstår att se om man lyckas signa någon av de kontraktslösa spelarna i nuläget...


Musik genom åren - 2009

Vi rullar vidare med min mysikhistoria, men ändrar lite på konceptet. Förut har jag ju bäddat in låtarna direkt i inläggen, men då bloggen har en tendens att sega ihop totalt om man gör det så kör vi nu istället länkar till låtarna.

Vi är framme vid 2009 och året började med att jag för första gången i mitt liv inte var singel längre. Jag fann kärleken nere i Göteborg och då var Baracuda - Where is the love (Club version edit) bäst musik just då. känner ni föresten igen melodin? Ja, det är samma melodi som i Nightwish Amaranth.

Kelly Clarkson hade en hyfsat stor hit med sin My life would suck without you, vilken särskilt väcker minnen från när vi tre syskon sov över hos mormor på sportlovet och Emma lyssnade på just den låten när hon var i badrummet och fixade sig. Varför jag minns just det vet jag inte, men så var det, och min lilla Hardstyleperiod fortsatte med Max B. Grant - Hardstyle champion.

Kärleken blev kortare än jag hade trott och efter drygt två månader var jag ett krossat hjärta och singel igen. Våren var på väg och med den en rad nya hits. 4 elements - I want you to hold me, Baby Alice - Hurricane, dock inte originalet, som ni hör här, utan en remix som inte finns på Youtube. ChaseR - Jag kommer ihåg påminde mig om kärleken som var och de fullständigt galna tyskarna bakom Bangbros hade en stor hit med sin Bangjoy the music. Bara lyssna på den, den är helt crazy och så är alla deras låtar.

När jag framåt sommaren satt på mattelektionerna i skolan, är himlen var blå och solen lyste, samtidigt som jag såg ljuset i tunneln och att den där j*vla matte B snart var över, då lyssnade jag mycket på Infinity - Take control och DJ Mangoo - Day dream.

När studenten närmade sig gick Niklas J - Studentlåt 09 varm, som årets givna studentlåt, samtidigt som jag visste att det bara var ett år kvar för mig själv innan jag skulle vara där, i studenttider. Oj så jag längtade!

Sommaren innehöll inga sådana där riktiga dunderhits, men Bangbros - Bangerland, ChaseR - Sommarmelodi och Headlinerz - Heat of the night var låtar jag lyssnade mycket på under sommaren. Dessutom var Discocrew tillbaka, nu med Husvagn. Lite rolig text på den får jag säga...

Framåt sensommaren och hösten fortsatte Hands up att dominera, precis som det hade gjort under i stort sett hela året och även under de föregående åren. Ka.ida - Ticket 2 heaven, Italobrothers - Stamp on the ground, Floorplayerz! - Can delight 08 och Sven RG vs. Bass T - Take my hand.

Hösten kom och med den nya musikinfluenser. både Asta kask, det gamla svenska punkbandet, och välkända The Offspring gjorde sina intåg i min musikvärld. Det var Albin som under ett träningsläger i Stockholm, då vi en kväll satt i flera timmar på en bänk i en idrottshall och lyssnade på musik, introduserade dem för mig. Asta kask hade sina största hits med TV'n, Det vill jag va och Psykiskt instabil.

Offsprings klart största hit under hösten var The kids aren't allright, så galet bra låt det där, helt klart en av deras bästa!

Astral doors släppte sin Hyllning till Leksand, och den blev givetvis en stor hit hos mig. Köpte den t.o.m. som singel i Starshop. tror det är den senaste CD'n jag köpte...

Som ni märker var det mycket punk och rock under hösten och vintern, men lite Hardstyle fanns också med i bilden. Tatanka - Borderline och Sylenth & Glitch - Music In You var två av de bästa låtarna på den fronten, men även Gostosa - Never say never och Brennan heart - Face the enemy gick varma i mina speakers.

Året avslutades med Boom - How do you do (Lucas one remix), som jag fortfarande tycker är en bra låt och som låg kvar en bra bit in på 2010, då mycket speciella saker hände under början av året, men mer om det i nästa inlägg.


Trötthetsdagbok

För ett tag sedan läste vi en kursbok om ett kvalitativt forskningsprojekt, där författarna gick igenom hela sitt projekt om trötthet och sömn. Man fick följa hela processen från grunden och det var väldigt intressant tycker jag. Senare blev den tråden den klart hetaste i våra efterföljande gruppdiskussioner.

En del av förstudien som forskarna gjorde i projektet var att skriva "trötthetsdagbok".
när känner du dig trött?
Varför känner du dig trött?
Vad gör du när du blir trött?
Är det olika typer av trötthet du upplever?
När på dagen blir du oftast trött?
Är det skillnad på när du jobbar eller är ledig?
Hur skiljer sig åtgärderna åt från när du blir trött på jobbet kontra på fritiden?

Det lät intressant tyckte jag, så jag bestände mig för att skriva en egen trötthetsdagbok under en vecka och här har ni den!

Veckan i fråga blev passande nog just den där veckan jag skrev om för ett tag sedan, då när det där stora och avgörande beslutet skulle fattas, varför sömnen just under den här veckan inte var vad den borde vara...

Måndag 16/2
Var inte trött natten till måndag. Hade sett på herrarnas slalom i VM och lade mig inte förrän 00:30, men somnade inte förrän 03:00. Låg och läste.
Hade satt klockan på 09:03, stängde av den och somnade om igen. Vaknade 10:15.
Träningen kändes tung och energilös, kom aldrig riktigt igång, vilket fortsatte när jag kom hem. Trots rejält med mat piggnade jag inte till, utan lade mig i soffan i 1,5 timme, läste kurslitteratur och somnade till litegrann.
Andra träningspasset för dagen kändes bättre, men väl hemma blev det mat och i säng redan 20:30, då jag somnade direkt.

Kände mig i stort alltså trött hela dagen, troligtvis beroende på alldeles för lite sömn, totalt drygt sju timmars sömn under natten, och rubbad dygnsrytm. Åtgärderna blev att ligga i soffan under eftermiddagen och lägga mig tidigt på kvällen.

Tisdag 17/2
Vaknade 01:05 och kunde inte somna om. Låg och tänkte på lite av varje, hockeyn, träningen, den kommande våren m.m. Somnade om runt 05:30, efter att ha läst både skönlitteratur och kurslitteratur.
Vaknade 10:30 och satt sedan större delen av dagen framför datorn, inte alls lika trött som dagen innan. Kunde t.o.m. fokuserrat ta mig igenom en del av kurslitteraturen.
Gick och lade mig 22:30, efter att ha pratat med FK för landslaget om ett väldigt viktigt kommande beslut. Kunde inte släppa de tankarna, vred och vände på mig, samtidigt som tankarna for runt i huvudet, vägde för och emot gällande beslutet.

Varför jag vaknade mitt i natten vet jag inte, men det är inget ovanligt. Vissa nätter blir det så och vaknar jag då till ordentligt, då brukar jag ha jättesvårt att somna om igen och det hade jag ju också här. Totalt nio timmars sömn, men återigen en sönderhackad dygnsrytm, vilket här dock inte verkade påverka mig nämnvärt under dagen.

Onsdag 18/2
Gick upp 01:20 och satte mig vid datorn. Lade mig 02:30 igen, somnade 03:30.
Hade satt klockan på 08:03, stängde av och halvsov till 09:30. Gick upp och kände mig inte alls lika trött som i måndags.
Träningen gick bra, men framåt eftermiddagen började jag känna mig trött. Tog då lite kaffe och satte mig i soffan och läste kurslitteratur.
Tröttheten satt dock i och trots mat på kvällen föll ögonen nästan igen av trötthet. Jag lyssnade klart på hockeyn och direkt efteråt gick jag och lade mig. Somnade på ca 10 minuter, strax efter kl. 22.

Precis som natten till måndag kunde jag inte somna, gick upp efter att ha försökt sova i tre timmar, somnade till slut ytterligare två timmar efter det. Sex timmars sömn, mindre än natten till måndag, men ändå inte alls lika trött som då, iaf inte till en början. Framåt eftermiddagen kom trötthetenn, vilken motverkades med kaffe, som dock inte hjälpte, så det blev en relativt tidig kväll igen, sommnade då direkt, precis som under måndagskvällen.

Torsdag 19/2
Vaknade 02:40 och tankekarusellen satte igång igen. Kunde inte somna om förrän 06:00.
Stängde av alarmet 08:03 och sov på nytt innan jag hade lagt huvudet på kudden.
Vaknade 10:20, gick upp på en gång, åt en snabb frukost, packade väskan och åkte in för att träna.
Träningen gick bra och jag kände inte av tröttheten alls under passet, inte alls på samma sätt som jag gjorde under måndagen.
När jag kom hem runt 14:00 blev det mat, medan tröttheten började smyga sig på. Lite kaffe under en filt i soffan, tittandes på skidorna fick det bli efter maten.
tröttheten gav sig dock inte, trots två koppar kaffe. Inte förrän sambon kom hem senare på kvällen, runt 17:45, släppte det litegrann och under kvällen var jag inte alls lika trött som under eftermiddagen. Inte heller var det lika mycket tankar kring det viktiga beslutet, vilket var väldigt skönt.
Lade mig kl. 22:00, somnade 23:30.

Precis som natten till tisdag vaknade jag här mitt i natten och kunde inte somna om. Då vaknade jag efter ungefär 4,5 timmars sömn, ganska exakt samma tid som här. Somnade då efter 4,5 timmar, nu efter 3,5. Totalt drygt åtta timmars sömn, dock på nytt sönderyckt. Precis som under onsdagen kom tröttheten smygandes framåt eftermiddagen. Jag försökte återigen motverka det med kaffe och att vila i soffan, men det hjälpte inte. Var jätetrött där ett tag, men framåt kvällen släppte tröttheten igen.

Fredag 20/2
Sov hela natten, vaknade 05:30.
Låg och läste i några timmar, gick upp 09:00. kände mig pigg och utvilad, trots bara 6 timmars sömn.
Åt frukost och fixade lite här hemma, innan jag lade mig i sängen kl. 10:20 för att läsa kurslitteratur.
tröttheten smög sig på och jag somnade då och då till, innan jag gick upp vid 12:40. Åt litegrann, drack lite kaffe och satt vid datorn, men kände mig fortfarande trött, seg och nästan lite hängig. Allmänt nere helt enkelt. Inte alls lika mycket tankar som tidigare under veckan, men de fanns hela tiden med där i bakhuvudet och lämnade mig ingen ro.
Åkte till mamma och pappa för att fira pappa, frös lite till en början, men efter rejält med mat och tända ljus i vardagsrummet kändes det bättre. Att jag frös och kände mig nere kan kanske ha berott på lågt blodsocker, men tycker att jag hade ätit bra innan jag åkte, närmre 2000 kcal.
Tröttheten försvann under kvällen, kanske delvis tack vare två koppae kaffe.
Kom hem 23:40, satte mig vid datorn en stund, utan att känna mig det minsta trött, ungefär som back in the days under mina tonår, när jag satt uppe halva nätterna om jag kunde.

Bästa natten hitills under veckan. Sov oavbrutet i sex timmar. Visserligen för lite för att vara jag, men ändå helt oavbrutet med en hyfsad dygnsrytm, vilket är positivt. Tröttheten smög sig dock på efter att jag varit vaken i drygt sex timmar och sedan kände jag mig seg hela dagen, trots att jag låg och vilade, åt och drack kaffe. Under kvällen släppte tröttheten på nytt och när jag var hemma från mamma och pappa var den som bortblåst.

Lördag 21/2
Lade mig 00:40, somnade relativt snabbt.
Sov hela natten, utan att vakna, vaknade först 09:03.
Gick upp 09:30, åt frukost, fixade här hemma och sedan slog tröttheten till.
Blev jättetrött, seg och energilös bara dryga timmen senare, så innan Julian kom och hämtade mig innan träningen lade jag mig en stund i soffan och somnade till litegrann.
kände mig fortsatt seg, trött och energilös på plats i hallen, hade inte alls lust att träna, men när jag väl kom igång kändes det bättre, som det brukar vara, och träningen gick relativt bra.
Efteråt blev det hem för att äta lite, innann Albin och Louise kom.
Det blev en trevlig kväll, utan något som helst trötthetssymtom.

Ännu bättre natt än natten innan. Nio timmars oavbruten sömn med bra dygnsrytm, fint! Konstigt var det dock att jag bara en timme efter att jag gått upp blev trött och seg igen, trots så mycket sömn och trots frukost precis innan. Tröttheten släppte dock och sedan fanns inga tecken på trötthet under resten av dagen.

Söndag 22/2
Albin och Louise åkte hem strax efter midnatt, vi lade oss och somnade ganska snabbt.
Vaknade 04:55 och kunde inte somna om. Var sugen på att träna, kände mig väldigt motiverad för det, men jag låg kvar i sängen, läste och somnade någon gång runt 7.
Vaknade 11 igen och all träningsmotivation var som bortblåst. Hade inte lust att göra någonting, bara ligga i soffan hela dagen och titta på skidor.
11:30 masade jag mig ändå upp, åt lite yoghurt och en banan, varefter jag faktiskt lade mig en stund i soffan innan Julian skulle komma, för han blev lite sen mot vad vi hade bestämt.
Somnade nästan där i soffan, men Julian var framme och det var bara att åka in för att träna.
Det blev överlägset det bästa passet den här veckan. Kändes riktigt bra, massor energi i benen och jag sänkte mitt pers på 4km med 39 sekunder. Supernöjd!
Hemma åt jag, lite av en brunch, ett ägg och en dubbel portion gröt, dels eftersom jag inte åt någon vidare frukost, dels för att vi bara någon dryg timme senare skulle äta hos Liselott och Mats. Inga tendenser till trötthet.
Tröttheten kom istället när vi var på väg till Liselott och Mats, men sedan släppte den lika fort igen och jag kände mig inte alls trött under tiden där.
Inte heller när vi var hemma runt 21:00 var jag trött, så jag satte mig vid datorn och lade mig inte förrän 23:30.

Återigen nio timmars sömn, dock sönderryckt av ett två timmar långt uppvaknande. Inga större trötthetstecken under dagen, förutom innan träningen och en kort stund under eftermiddagen.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att jag oftast blir trött på eftermiddagarna om jag blir trött någon gång under dagen. Ofta uppträder detta ju sämre eller mindre jag har sovit natten innan, men så gott som alltid sker det under eftermiddagen, om det sker. Eftersom att jag i nuläget har ett så flexibelt liv som jag har, så åtgärdas det oftast med att antingen lägga mig i soffan eller sängen en stund, men även med lite kaffe, som dock inte tycks ha någon uppiggande effekt på mig. Ofta släpper tröttheten framåt kvällen igen, men det är märkligt att jag, de gånger jag vaknar mitt i natten, vaknar efter ganska exakt lika lång tids sömn. Det är ingen särskild tid, mer hur länge jag har sovit. Spännande!

Här har jag mest fokuserat på den trötthet vi vanligen förknippar med trötthet, men sedan finns det ju andra typer av trötthet, trötthet som uppkommer i stora folkmassor, efter att ha tagit in mycket nya intryck, trötthet i musklerna efter hård fysisk ansträngning, ja, u name it.

Låter det här som en kul grej, testa och analysera dig själv litegrann!

Tomhet...

Det gic inte vägen igår.
Precis som så många gånger förut för oss blåvita.
Tycker vi har haft tillräcligt med motgångar under de senaste åren, men det tar visst aldrig slut...

Leksand gjorde 1-0 i första perioden och hade sedan läge att göra 2-0 på straff.
Den missade man.
Hade man gjort mål där hade matchen kanske fått en helt annan utveckling, men nu var det istället Malmö som gjorde 1-1 med fjorton sekunder kvar av perioden.
Sedan var bortalaget klart bättre i andra perioden och trots att Leksand jagade kvittering genom hela sista perioden räckte det inte och Malmö vann med 2-4, sista målet i öppen kasse.

Leksand åker därmed ur SHL, igen.
Det är fjärde gången under 2000-talet man inte lyckas hålla sig kvar när det finns risk att åka ur, senast var 2006.
Därefter väntade sju långa år av misslyckanden och besvikelser.

Tills den där vackra och lyckliga dagen i mars för två år sedan.
733 dagar sedan för att vara exakt.
Matchen mot Rögle hemma i Tegera arena.
En match då kontraktet upp till Elitserien äntligen säkrades, efter sju års längtan, kämpande och krigande.
äntligen var vi tillbaks igen och den glädjen som fanns där, den var rent euforisk. Jag satt med tårar i ögonen av ren lycka där hemma i TV-soffan och det var helt klart en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

när första säsongen i SHL sedan blev en ren succe, där vi motbevisade alla experter, vann match på match, hade en rad spelare som följde med klubben upp från kvalet, inte minst Oscar Alsenfelt, som stod på huvudet i flertalet matcher, Patrik Hersley, som bombade in mål från blå och Johan Ryno, som verkligen växte under säsongen med Jakob Blomqvist och Micke Johansson som lekkamrater.
Kort sagt, en ren bragd och SM-slutspelet var också ytterst nära.
Dit hade vi också nått om systemet inte hade gjorts om lagom till den här säsongen.
Istället för att de åtta främsta gick till slutspel skulle det spelas playin.
Vi slutade sjua i serien och åkte sedan ut mot tian HV71 i playin.
Typiskt.
Annars hade det varit Leksands första slutspel sedan 2003.
Trots det var det en säsong som avslutades med flaggan i topp. En säsong där jag och många med mig, för första gången på många år, kunde vara riktigt stolt över att vara leksing.

Sedan var det dags för nästa säsong.
Andra säsongen i högstaligen och målsättningarna hade därmed så klart skruvats upp ytterligare.
Detta i samband med och i vetskap om hur systemet skulle komma att förändras efter säsongen gjorde att största skräcken för lagen i SHL just den här säsongen var att åka ur.
Och just det hände så klart.
Det som absolut inte fick hända.
Det som aldrig får hända, men som var extra allvarligt i år, i och med det nya systemet för upp och nedflyttning.

Det började illa redan från start.
Sju raka förluster.
rejäla rokader i spelartruppen, nästan rekordartat mitt under en säsong.
Sportchef Tommy Salo, som hade varit med hela vägen från 2011, visade dock återigen sin fingertoppskänsla när han gav foten åt flertalet spelare som inte hade presterat och plockade in spelare som skulle komma att lyfta laget.
Det gjorde man också och skutan såg ut att vara på rätt kurs igen.
Då kom tvisten mellan Salo och nye VD'n, Kjell Kruse.
Salo menade att Kruse lade sig i hans arbete, att det inte gick att arbeta så och sade upp sig på stående fot.
Bara för att återvända några dagar senare.
I december kom dock det slutliga avskedet, när Salo återigen upprördes av Kruses sätt att lägga sig i. Han gav styrelsen ett ultimatum, han själv eller Kruse. Eftersom att Kruse var tillsatt av styrelsen gic de på hans väg och Salo lämnade Leksand.
På isen såg det doc fortsatt bra ut, laget vann och var faktiskt seriens mest formstarka lag där runt jul.
I omgång 41 slog man sedan Brynäs i Tegera arena och klättrade upp över sträcket för att undvika kval.
I omgång 42 slog man sedan Djurgården, samtidigt som Brynäs förlorade igen och det var nu sköna fem poäng ner till brynäs under sträcket.
allt såg ut att lösa sig till slut, trots en minst sagt turbulent säsong.
Men det gjorde det inte.
För sedan vann man inget mer.
Tretton raka förluster med totalt tre poäng avslutade grundserien och det blev därmed kval för att hålla sig kvar till nästa säsong.

Det var ett kval där det fortsatte att studsa stolpe ut.
Modo, som slutade sist i serien, drog vinstlotten och ställdes mot ett Vita hästen, som var nykomlingar i Allsvenskan, men som hade gjort ungefär som Leksand gjorde förra säsongen, motbevisat alla och nu nått enda hit.
Modo hade dock inga problem att slå ut Hästen i fyra raka matcher och kontraktet var därmed säkrat för Övikslaget.
Leksand, som slutade näst sist och rent teoretiskt skulle ha fått en lättare kvalmotståndare än Modo, drog istället nitlotten och ställdes mot ett hårdsatsande Malmö, vars resa tillbaka till SHL inte hade varit smärtfri under säsongens gång.
Man missade den Allsvenska finalen med minsta möjliga marginal.
istället blev det slutspelsserien, där man såg ut att spela bort sina chanser till avancemang genom tre raka förluster.
Man låg sist i serien med två omgångar kvar, men ändå lyckades man på något sätt krångla sig upp på tredjeplats i absolut sista omgången, vilket gav Leksand som motståndare.
Sedan vet ni vad som hände.
Det blev en kvalrysare hetare än något annat i hela hockeysverige, t.o.m. hetare än SM-slutspelet.
Malmö vann första matchen uppe i Leksand, efter att ett skälvmål avgjort med dryga minuten kvar.
Därmed var Leksands hemmaplansfördel borta, men den återtog man i andra matchen nere i Malmö, där också ett självmål avgjorde, fast åt rätt håll.
Leksand vann sedan tredje matchen hemma, Malmö fjärde och Leksand femte, vilket innebar 3-2 i matcher och nu var kontraktet trots allt nära att säkras, efter mycket om och men.
Men det gjorde det inte.
I Sjätte matchen nere i Malmö kunde leksingarna säkra kontraktet, men malmö hanterade pressen på ett ypperligt sätt, vann matchen och skakade fram en sjunde och direkt avgörande match uppe i Leksand.
Hur det gick där ser ni ovan...

Var 30 mars 2013 en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då är 2 april 2015 en av de tyngsta dagarna i mitt liv.
Jag har nog inte fattat hur enormt stora negativa konsekvenser det här kommer få än.
Föreningen går i runda slängar miste om 35 miljoner och spelarbudgeten stryps med 75%.
Så stor är skillnaden att spela i SHL kontra Allsvenskan rent ekonomiskt.
Man kommer dessutom att få börja om från början och bygga i stort sätt ett helt nytt lag.
Alla de kontrakt på nyckelspelare man kämpat för att signa under säsongen, som långtidskontrakt på Johan Ryno och Mattias Ritola, de gäller inte längre.
faktum är att man i nuläget bara har fem spelare på kontrakt till nästa säsong.
Alla från 2013 är borta, inkl. sportchef Tommy Salo och tränare Andreas Appelgren.

Frågan är hur man kommer hantera det här nu?
Kommer man satsa på ett snabbt återtågande redan till nästa säsong, ungefär som man gjorde 2002 och 2005, då man båda gångerna gick upp efter bara en säsong i Allsvenskan?
Eller kommer man sikta mer långsiktigt, vilket ju bar frukt till slut år 2013?

Jag tror någonstans på det senare, för det första har misslyckats så många gånger.
2007, 2008, 2009, 2010 och 2011.
alla säsonger byggde man relativt kortsiktigt med målet att gå upp.
Sedan tog satsningen som bar hela vägen form. Den pågick under två säsonger i Allsvenskan och stora delar av det laget följde sedan med upp i SHL också.
Frågan är bara om den nye sportchefen, Tore Jobs, har samma fingertoppskänsla för nyförvärv som Salo hade?
Om Jobs ens blir kvar, det vet vi inte heller.
Nej, det är mycket som ska byggas från grunden här igen och det är bara att hoppas på att några spelare från årets trupp är villiga att stanna kvar även i Allsvenskan.
Jag tänker då främst på leksingar med rötterna i byn, som Jens Bergenström och Jon Knuts.

Känslan är dock att det här kan ta både en och tio säsonger innan vi går upp igen, i synnerhet med tanke på det nya systemet för upp och nedflyttning, där ettan och tvåan i allsvenskan först möts i bäst av fem. Vinnaren där får kvala mot lag 14 i SHL. Förloraren måste slå vinnaren i slutspelsserien, som är samma som i år, lag 3-8 i serien, i bäst av tre matcher. Det lag som där vinner får möta lag 13 i SHL i bäst av sju.
Chanserna sjunker alltså drastiskt till nästa säsong.
Lagen från sHL behöver bara vinna fyra matcher i direktkvalet för att säkra kontraktet.
Fyra segrar i den gamla kvalserien räckte inte för avancemang, så det krävs mindre från SHL-klubbarnas sida numera.
Det var dock exakt samma förutsättningar i år för SHL-klubbarna. Fyra segrar i direktkvalet räckte.
Modo klarade det enkelt.
Leksand klarade det inte.

Det är också det som skrämmer mig litegran. att SHL-lagen är så överlägsna som Modo var Hästen. Modo var ett bottenlag i SHL, förlorade massor, men hade ändå inga problem att ta fyra raka segrar mot Hästen.
risken är att det går likadant för flera av de Allsvenska lagen, när man når hela vägen till kval.
Malmö hade egentligen en SHL-mässig trupp redan i år och därför kunde man bjuda upp till sådan kamp mot Leksand.
Som jag sa innan säsongen drog igång, det kommer bli en enorm kapprustning för att nå SHL den här säsongen, för det här är den stora chansen.
Nästa år lär det inte alls bli samma kapprustning, för nu är chanserna betydligt mindre att gå upp.
Kanske hade det t.o.m. varit bättre för Leksand att åka ur förra säsongen, för att därefter ha en jättechans att gå upp direkt igen?

Tror dock att Leksand hade klarat kontraktet om man hade fått möta vilket annat lag som helst i Allsvenskan, möjligtvis med undantag för Rögle, som alltid är som bäst när det gäller.
Tror inte heller att Leksand kommer ha en så konkurrenskraftig trupp nästa säsong som malmö hade nu. Då ska det till en oerhörd fingertoppskänsla och det är därför det här nybygget nu blir så extremt viktigt, hur man bygger laget och vilka man plockar in.
Känslan är att det går, men den är samtidigt att vägen tillbaka nu är ännu längre än den var 2006, då vi åkte ur senast och det tog sju år att gå upp...

Som sagt, jag tror inte riktigt jag har förstått hur stora negativa konsekvenser det här kan komma att få. Kan vara så att jag inte förstår det förrän nästa säsong sumeras.
känslan just nu är dock mest tomhet. Det går inte ens att gråta, det känns bara tomt och tungt just nu.
Efter alla dessa ångestfylda år, kunde vi inte vara värda en plats i SHL då? Efter alla år av slit och kämpande, kunde vi inte få etablera oss i SHL då?
Nej, tydligen inte. Motgångarna tycks aldrig ta slut.
nu är vi tillbaka på ruta ett igen, där vi får möta Almtuna, Asplöven, Sundsvall och Pantern nästa säsong. Bara det känns väldigt bittert just nu. Inget ont om dessa klubbar, men vad är de jämförelsevis med Frölunda, Färjestad, HV71, LHC och Skellefteå?
Nej, det känns åt helvete just nu och det här kommer sitta i väldigt länge nu, det kan jag tyvärr lova.
Samtidigt känner jag en revanschlust någonstans där inne, men som sagt, med det nya systemet för upp och nedflyttning känns den vägen i nuläget väldigt, väldigt lång.
Hur lång förstår jag nog som sagt inte förrän nästa säsong sumeras.
det återstår att se var vi står då, men en sak är klar, det här kommer slå oerhört tungt mot Leksand, både med verksamhet, arena och allting annat i hela föreningen.
Inte minst också för oss fans, som, utan att vara självgod på något sätt, är bland Sveriges bästa.
Vi står där oavsett divition, men jag kan väl känna att vi har haft nog med motgångar under de senaste åren och att vi kunde få etablera oss i SHL efter allt krigande och kämpande där nere på isen.
Alla vill ju ha oss där.
Leksand drar alltid publik och det var nog inte riktigt det här SHL tänkte när man gjorde om systemet.
Att ett av de mest folkkära lagen skulle försvinna, till förmån för Karlskrona och Rögle.
Återigen, inget ont om dessa klubbar, men man har inte i närheten av samma dragningskraft som Leksand.

Nej, motgångarna tycs aldrig ta slut...
Det enda som är positivt är väl att vi nog inte har det värst. Södertälje siktade mot SHL till nästa säsong. Ikväll blev man klara för Hockeyettan. Det är ett fjasko om något, men en väldigt klen tröst...

Imorgon avgörs allt

Game seven, en sjunde och direkt avgörande match, mellan Leksand och Malmö. Bland det roligaste man kan bevittna som neutral åskådare, men bland det värsta som finns om man är involverad i det. särskilt när det står så mycket på spel som det gör nu. Blir det en game seven i SM-slutspelet, som det blev mellan Frölunda och Luleå nu i kvartsfinalerna, där Luleå hade 3-1 i matcher, men där Frölunda vände till 4-3 i matcher, då står vidare avancemang till semifinal, final eller rentav guldet på spel, men det här är nästan värre. kort sagt spelar vinnaren av torsdagens match i SHL nästa säsong, förloraren spelar i Allsvenskan. Det finns ingen andra chans, det är under de här 60 minuterna det ska avgöras.

Det är alltså vara eller icke vara i Sveriges högstaliga som står på spel, miljonbelopp för klubbarna och framförallt, med det "nya" systemet för upp och nedflyttning, utan kvalserie, men med ett direktkval i bäst av sju istället, en betydligt svårare väg att ta sig tillbaka på än vad det har varit tidigare. Leksand kämpade i sju år för att till slut nå hela vägen upp i SHL, då via kvalserien. Chansen att gå upp nu efter den här säsongen kommer vara betydligt mindre och ingen vet om vi då någonsin kommer tillbaka igen. Åker vi ur nu, då vore det med andra ord inte alls bra, kanske t.o.m. värre än när vi åkte ur 2004 eller 2006, med tanke på systemets nuvarande utformning. Går inte Malmö upp är det inte bra för dem heller, så mycket som de har satsat och investerat i både laget och Malmö arena sedan 2008, så det är minst sagt mycket som står på spel...

Hittills har matchserien nästan varit skrämmande jämn.

Leksand har vunnit två hemma och förlorat en.
Malmö har vunnit två hemma och förlorat en.
Leksand har vunnit en borta och förlorat två.
Malmö har vunnit en borta och förlorat två.
Leksand har gjort 16 mål.
Malmö har gjort 19 mål.

Som ni ser, det är oerhört jämnt. Båda lagen har vunnit två matcher hemma och förlorat en. båda två har tagit en bortaseger. Det var i match 1 och 2. Efter det har det bara blivit hemmasegrar, vilket då borde tala för Leksand nu. Malmö är dock lite målfarligare, även om det är marginellt, + att man nu återigen lade över pressen på leksand, efter att de blåvita vunnit med 2-1 i match 5 och därmed skaffat sig matchboll till match 6 i malmö, som spelades i måndags. Malmö var då tvungna att vinna för att det inte skulle vara avgjort. Det gjorde man och man hanterade dessutom den mentala pressen på ett väldigt bra sätt. Nu är pressen tillbaka på Leksand igen.

En liten, liten fördel Leksand i och med hemmaplansfördelen kanske, men det är marginellt. Fansen kommer hursomhelst garanterat att ge 110% för att vara som en sjätte utespelare för de blåvita, det kan jag lova. Arenan blir knökfull, såldes slut på mindre än en dag.

Lite typiskt känns det dock att Leksand fick Malmö. Snacka om att man drog nitlotten. Jag tycker vi blåvita har haft tillräckligt med motgångar under de senaste åren och inte minst under 2015.

Först 13 raka förluster i grundserien och en slutlig elfteplats i tabellen.
Trean i slutspelsserien väntade alltså.
i den serien fanns Rögle och Malmö. Ett faorittippat malmö som redan innan säsongen hade som mål att gå upp i SHL.
Vägen dit har dock inte gåttt så rakt som Malmö hade väntat sig.
Först missade man den Allsvenska finalen med en poäng, till förmån för Karlskrona.
Varför man missade berodde på förluster mot just Karlskrona och Västerås bland de sista omgångarna. Annars hade man varit där.
Nu blev det istället slutspelserien, där man inledde uruselt. Tre raka förluster och man var nästan borträknade från topp 3, med två matcher kvar.
då tog man två poäng mot Bofors och tre poäng mot Mora och klättrade upp på den där tredjeplatsen i absolut sista omgången.
Hade man inte gjort det, då hade Leksand fått möta Björklöven istället.
hade Björklöven också vunnit hemma i T3 center i näst sista omgången, då vita hästen istället vann med 1-2, då hade Björklöven slutat tvåa och Leksand hade fått möta Hästen.

Ett Hästen som modo nu istället fick möta.
Det blev en riktig vinstlott, för Modo vann med 4-0 i matcher och totalt 13-2 i mål.
Hade Leksand fått möta Hästen hade kontraktet med största sannolikhet varit säkrat nu.
Frågan är då om Modo hade klarat en matchserie mot Björklöven eller Malmö?
Björklöven hade man nog kunnat ta, men malmö vetitusan.

Nu slapp man det och Leksand fick istället den nitlotten.
Nu är inget klart än, men åker Leksand ur nu, då går det verkligen att ifrågasätta det här systemet.
Det ska ju inte vara en fördel att komma sämre till i SHL, vilket det ju isf glasklart blev i år, om det visar sig att Modo enkelt slog ut ett Vita hästen med 4-0 i matcher och leksand förlorar med 3-4 i matcher mot Malmö.
Kanske vore det då mer rättvist om elvan, lag 13 i SHL nästa år, isf får välja vem av de tre främsta i direktkvalet man vill möta?

I sådant fall hade Leksand garanterat valt Vita hästen.
Dels för att bortaresorna då blir så korta och sköna som möjligt, bättre än både Umeå, Malmö eller Ängelholm.
Dels för att man hade haft klart bäst chans mot ett Hästen som har överpresterat hela säsongen, men som inte hade något att sätta emot lag från SHL.

Då hade som sagt kontraktet sannolikt redan varit fixat.
Nu står det 3-3 i matcher och det är vidöppet vilket lag som ska lägga vantarna på det där SHL-kontraktet.
Ska Leksand behålla det?
Eller ska Malmö efter mycket om och men lägga beslag på det?
Svaren får vi på torsdag kväll!

Jag hoppas, tror och önskar dock av hela mitt hjärta att vi blåvita krigare nu sluter upp i tegera imorgon och att vi går ut där på isen och släpper alla spärrrar, bara kör, för det är nu eller aldrig. Vad som än krävs gör vi det tillsammans. Dalarnas stolthet kommer att ta hem det här, för nu kör vi, Leksands IF

RSS 2.0