Lilla älskade Tissen, i fredags, den 28/11, somnade du in förgått, bara drygt ett år gammal.

Jag minns då du för knappt ett år sedan kom hem. När jag en kall och snöig vintersöndag fick med dig hem. Du jamade hela vägen hem, ville inte åka bil. När vi kom hem kilade du ut ur buren och gömde dig, kom knappt fram över huvud taget det första dygnet, förutom när du fick mat. Då jamade du högt och gällt. När du för första gången åt fick jag klappa dig och jag fick nästan en chock över hur liten du var. Det gick att hålla runt din lilla kropp med ena handen. Jag blev nästan fascinerad över hur liten du var.

Efter att du hade ätit kilade du iväg igen, men så plötsligt, andra kvällen där hemma, kom du fram och var social till tusen, ville ligga i knät, strök dig runt benen och ville ligga hos oss i sängen när vi skulle sova.

På den vägen fortsatte det. En mer social och hängiven kisse får man leta efter. varje gång när jag kom hem satt du innanför dörren och jamade. Till en början bara för att du saknade mig och inte ville vara ensam, men så småningom fick du nys på hur intressant trapphuset var. Dit ut ville du gärna och undersöka och springa omkring, alltid uppåt, aldrig neråt, för ja, nyfiken var du. Så fort skåp och lådor öppnades i köket skulle du dit och undersöka. Någon gång råkade jag t.o.m. stänga in dig i kylskåpet, när du hade gått in där för att undersöka. När balkongdörren öppnades kom du som ett skott för att undersöka världen där ute och du skrämde flera gånger slag på både grannarna och Jennifer när du gick ute på balkongräcket, utanför inglasningen. En gång ramlade du t.o.m. ner. Då trodde jag aldrig att du skulle komma tillbaka, men två dygn senare satt du på gräset utanför entren. Du ville inte gå in igen, men till slut fick vi in dig och du fortsatte att älska att vara på balkongen och du tycktes inte ha lärt dig någonting av ditt fall, för du fortsatte att gå på räcket.

Klädkammaren och trapphuset var andra intressanta platser och när du inte fick ge dig ut i trapphuset kunde du sitta vid ytterdörren och jama i flera minuter innan du gav upp och gick och la dig istället.

Du ville gärna ligga i knät, spann och kelade med huvudet, ville t.o.m. klättra upp på axlarna ibland, gick gärna omkring på en om nätterna och lade dig gärna rakt på ansiktet eller halsen. Det gick bra till en början, men när du blev större var det lite jobbigt, för då gick det knappt att andas, men det struntade du i, för du ville ju kela och då skulle vi dansa efter din pipa. Katten bestämmer där hemma och då är det bara för människorna att rätta sig efter det. Ville du kela, då skulle vi kela, ville du leka, då skulle vi leka. vi skulle inte tro att du tänkte leka bara för att vi ville det. Passade det inte så passade det inte. En beständ liten herre var du.

Lika ofta som du kelade, lika ofta hade du dina lekryck, då du kunde fara omkring i hela lägenheten, upp i sängen, vidare upp på TV-hyllan, ner på golvet, vidare upp på skrivbordsstolen, ner på golvet igen, upp i soffan och ut i hallen. Med dina instinkter låg du gärna på lur och attackerade våra ben när vi kom gående in i vardagsrummet från hallen, vilket inte var särskilt uppskattat. Särskilt inte när du hängde dig fast i benen eller attackerade händer och armar när vi skulle bädda eller när du bet oss i fötter, tår och händer på nätterna, väckte oss flera gånger varje natt, ungefär som att ha ett litet barn. Där och då stod du inte jättehögt i kurs, men du var likväl min älskade fina tisse, världens finaste och du tog dig längre och längre in i mitt hjärta.

Så var det flyttdags och vi tvekade på om du skulle få följa med eller inte, för under sommaren hade du sett så lycklig ut när du fick vara ute i det fria i stugan och hos mamma och pappa, springa omkring, jaga grodor och möss, även om du till en början var rädd för svalorna som flög lågt. Även här skulle vi dansa efter din pipa. Du kunde gå in, för att två minuter senare gå ut igen. Var dörren stängd gav du dig inte förrän vi hade släppt ut dig på nytt. Regnet hade du inte heller någon respekt för. Trots ösregn skulle du ut, men två minuter senare jamade du högre än någonsin och ville in igen.

Till slut fick du ändå följa med flyttlasset till Linköping, jag hade inte hjärta att skiljas från dig, och det visade sig gå bättre än i Mjölby. Fick du vara ute på balkongen några gånger om dagen och om vi lekte med dig så höll du dig relativt lugn. Du jamade markerande när du ville ut eller leka och vi förstod varandra väldigt bra. Du attackerade inte längre våra ben och fötter och nätterna blev lugnare, men så fort du hörde att vi var vakna, då ville du in och morgonkela litegrann, jamade utanför dörren tills du blev insläppt.

Handfatet blev din nya favoritplats och du kunde vara ute på balkongen i timmar och titta och lyssna på allt här utanför. Trapphuset var du dock rädd för. Du kunde ju inte springa uppåt här, som du hade kunnat i Mjölby, och alla ljud blev betydligt mer förstärkta här jämt mot i Mjölby, så ut i trapphuset ville du absolut inte. Du trivdes här inne i lägenheten, även om du kunde bli rädd för dig själv och burra upp dig när du fick se dig själv i spegeln i hallen.

Så blev du sjuk. Förra måndagen var du plötsligt jättenere, låg bara still hela dagen, ville inte leka, åt mindre än vanligt, drack mindre än vanligt och gick på lådan mindre än vanligt. Detta fortsatte hela veckan och när du inte hade blivit bättre i tisdags gick vi ner till veterinären här nere i centrum. Han konstaterade lunginflamation och du fick antibiotika mot det, så nu skulle du förhoppningsvis bli bättre igen.

Det blev du inte. Tvärtom blev du bara sämre. Du slutade äta helt, drack ingenting, ville inte bli buren och drog dig undan, låg gärna under sängen. Veterinären kontaktades igen och vi fick en jourtid redan samma dag. När vi kom in såg veterinären genast att dett var väldigt illa ställt. Det var inte lunginflamation, för då hade du blivit bättre av antibiotikan under de här dagarna. Nej, nu rörde det sig troligen om FIP.

FIP (felin infektiös peritonit), eller "smittsam bukhinneinflammation", orsakas av felint coronavirus. Det är en av kattens allvarligaste virussjukdomar och leder ofta till döden inom två månader efter att symtomen börjat uppträda, iaf när det gäller s.k. våt FIP, som ofta drabbar yngre katter mellan tre månader och tre år, alltså katter som inte längre har immuniteten och de antikroppar katten får från moderns mjölk, men som änu inte själva har utvecklat något fullt fungerande imunflrsvar. Katten själv börjar inte utveckla egna antikroppar förrän vid tre månaders ålder, vilket gör att mellan två och tre månaders ålder är katten helt försvarslös mot viruset, för då har antikropparna från moderns mjölk också försvunnit. Troligtvis drabbas de flesta katter alltså av viruset där, mellan två och tre månader.

Huruvida FIP ska bryta ut beror till stor del på hur aggressiv virusstammen är och hur bra imunförsvar katten har. När våt FIP utbryter billdas komplex av virus och antikroppar samlas då runt blodkärl och orsakar inflamation. Kärlens inflamation leder till att dem utsöndrar vätska till buk och brösthåla, vilket är det mest typiska symtomet på FIP. Buken sväller av all vätska, medan katten i övrigt magrar. Vätska i brösthålan kan göra att katten får svårt att andas, vilket kan noteras i och med att den andas snabbt och ytligt. Katten får minskad aptit, blir tröttare än vanligt och får feber. Någon bot för FIP finns i dagsläget inte. Behandling som bromsar förloppet kan sättas in, men sjukdomen leder så gott som alltid till döden.

Alla sumtom stämde in på min lilla tisse, Du hade fått minskad aptit, blev tröttare än vanligt, låg bara, utan att göra någonting, dag ut och dag in, och hade svårt att andas. Man riktigt hörde hur du fick kämpa med andningen. Du andades precis så snabbt och ytligt som beskrivs. Veterinären sa att du verkligen fick kämpa med hela din kropp för att få i dig syre. Inte konstigt då att du inte ville bli buren. Som ses ovan finns ingen riktig bot mot FIP, så det var inte mycket annat att göra än att låta min älskade lilla tisse somna in. Hade han inte fått göra det där och då, hade vi inte åkt in när vi gjorde, ja, då hade han troligtvis själv gett upp här hemma senare samma dag eller natten till lördag. Så nära var det. Det var riktigt illa stält med min lilla finis. Stackarn. Som han fick kämpa och lida där under de sista dagarna. Det önskar jag att han hade fått slippa. Lilla gubben. Att det skulle sluta så. Du var ju så ung. Min älskade fina lilla tisse.

13-08-17 - 14-11-28, R.I.P. älskade fina Tissen. Du var världens finaste och snällaste tisse. Sov gott gubben, jag älskar dig!

I helgen var det så återigen dags för landslagsläger, som vanligt numera nere i Malmö.

Lägret innehöll mycket teori, men även lite matchspel och ett konditionstest.

Vi utvärderade både EM och stakade ut vägen fram mot den viktigaste turneringen ett svenskt goalballamdslag har genomfört på många år, EM i Litauen i sommar.

Vi konstaterade att nivån vi höll i Ungern räckte för att nå vårt mål, att ta oss upp från B-EM till A-EM, men inte mycket mer än så. Vi förlorade finalen mot Slovenien med 8-5 och släppte totalt in 13 mål mot just Slovenien under turneringen. Slovenien kommer gå in i EM i sommar rankade precis framför oss. Vi går in som rankade #9. Det kommer alltså vara 7 nationer som på pappret är rankade högre upp än oss och Slovenien då. För att ta platsen till Rio måste vi vinna hela turneringen eller spela final mot Finland, som redan är kvalificerade till rio.

Det kommer med andra ord att krävas väldigt mycket och vi måste höja nivån flera snäpp för att klara av detta. Därför är det kommande halvåret bland de viktigaste i svensk goalballs historia...

Vi utvärderade även hur och vad vi har tränat under de senaste 18 veckorna. Minimum för oss är 2 goalballpass i veckan, 2 styrkepass och 1 konditionspass, alltså 32 goalball och styrkepass och 17 konditionspass på 18 veckor. då är tävlingar och läger o.d. borträknade, därför stämmer inte siffrorna. Annars hade det ju varit 36 goalball och styrkepass och 18 konditionspass.

Jag låg i vilket fall ganska bra till där får jag säga. 27 styrkepass, 22 konditionspass och 23 goalballpass, totalt 71 pass och 87,7% av passen som borde genomföras. Det är klart godkänt får jag säga. 100% kommer man aldrig upp i, för då och då försvinner något pass av en eller anan anledning, men nästan 88% genomförda pass tycker jag är bra.

Spelmässigt gick det riktigt bra i lördags. Jag kände mig snabb och explosiv i kroppen, tekniken satt perfekt och jag limmade många bollar, d.v.s. att de inte studsade iväg från mig när jag tog dem. Gjorde dessutom ett mål, vilket inte hör till vanligheterna, och släppte bara in 2 eller 3 bollar, på 3x15min. Jag spelade inte hela tiden, men då jag fick spela tycker jag att jag gjorde det riktigt, riktigt bra. Var grymt nöjd med det spelpasset och det var länge sedan jag presterade så bra på en så hög nivå.

Även med konditionstestet efteråt, goalballidioten i 4 minuter, var jag nöjd med, även om jag på förhand trodde att jag skulle slå mitt pers. Kroppen kändes relativt fräsch efter 3x15min spel, men jag gick nog ut lite för hårt, för sista minuten var benen helt slut och jag tangerade "bara" mitt pers, 27 gånger fram och tillbaka.

I söndags gick spelet totalt motsatt mot i lördags. Skitdåligt rent utsagt. Det är svårt att säga riktigt varför det gick så dåligt, men jag var inte alls med från start och släppte flera bollar som jag definitivt inte hade släppt under lördagen. Vi låg under med 7-4 i halvtid, men vände till 9-8 i andra halvlek. Det är förvisso starkt, men det är inte okej någonstans. Särskilt inte med tanke på vad jag skrev ovan, att den viktigaste turneringen på många år närmar sig, där vi måste prestera på en ruskigt hög nivå för att lyckas. Det gjorde vi inte här. Att släppa 7 mål bara i första halvlek är bara det 4-5 mål fler än vad vi ska släppa på en hel match för att ligga i världstoppen.

Defensiven var alltså helt klart under all kritik, men jag försökte ändå ta med mig de positiva bitarna från matchen, andra halvlek, men självklart var det ingen godkänd insats. Hade vi spelat på en sådan nivå i Ungern hade det aldrig räckt för att ta steget upp i A-EM, inte en chans, och då var det ändå inte europas bästa nationer, som det kommer vara i sommar. Tiden går fort och det finns inte utrymme till att göra sådana urdåliga insatser som vi faktiskt gjorde där. då har vi inget i Rio att göra. Hårt, men sant...

Förra veckan blev annars lite stressig. Tentan skulle ju in förra måndagen och det hann jag gott och väl med, trots att jag började med den så sent, knappt en vecka innan. då hade vi redan haft instruktionen ute i två veckor. Jag blev hursomhelst nöjd med den. Tyvärr märkte jag sedan att delkurs 2 hade börjat parallellt med tentan. Det hade jag missat, men nu var det gruppdiskussioner som skulle vara klara två dagar senare, så det blev lite stressigt där ett tag, men jag hann och sedan var jag välförtjänt helt ledig i torsdags. då var jag en sväng hos mormor, bjöds på både mat och fika, mycket trevligt. Jag försöker vara hos mormor så mycket jag kan nu, för jag trivs som sagt jättebra i hennes lägenhet och nu när det är så nära är det bara att traska dit, det tar knappt tio minuter.

Imorgon blir det första gången sedan Leksand gick upp i SHL som jag inte finns på plats när vi gästar Saab arena här i Linköping. Tror vi har ganska goda chanser att plocka med oss tre poäng då, för nu på slutet har den blåvita skutan verkligen vänt. Tommy Salo och Andreas Appelgren har verkligen vänt katastrofstarten vi fick på denna säsongen. Vi är fortfarande sist i tabellen, ja, men vi är just nu ett av seriens mest formstarka lag med poäng i de 4 senaste matcherna och jag tror bara det är en tidsfråga innan vi klättrrar förbi Modo i tabellen, särskilt nu när de fick William Nylander skadad. Det lär bli ett stort avbräck för dem. Brynäs tycks tyvärr ha vänt sin negativa trend, men de, Färjestad och nu också Luleå är bara sex poäng framför oss. det är bara två segrar. det kan gå fort i hockey...

Trots en mycket, mycket bra helg och ett spel som jag definitivt tycker hade förtjänat medalj.

Det var sju lag i den öppna klassen i år och således väntade sex matcher under helgen.

Först ut var RGC Hansa från Tyskland, ett lag som vi inte visste någonting om och som vi inte hade en aning om vilka det var. Scoutingen hade varit obefintlig innan helgen och vi hade ju inte heller möjlighet att se dem på plats, eftersom att vi mötte dem i helgens första match.

Med tanke på det gjorde vi det riktigt bra, även om det personligen var den enda match under helgen jag inte var nöjd med. Jag fick inte alls mitt centerspel att stämma, precis som i torsdags, då vi hade genrepet inför helgen. Det var sämsta goalballträningen på länge. Tre mål släppte jag in under träningens gång, en boll mellan smalbenen, en boll som jag styrde in mål med händerna och en boll där jag var för långsam. Den förstnämnda är ett misstag som jag aldrig någonsin får göra. det är slarv i tekniken och det måste bort. Det andra beror på att jag är aningen sen till bollen och inte lyckas hålla den, utan styr den istället. Egentligen ska den då styras, eller blockas, rakt ut åt sidan, men här blockade jag snett bakåt och in i mål.

samma misstag gjorde jag nu mot Hansa. En boll släppte jag mellan smalbenen, så att den studsade över Claudio som var högerback, och minns jag inte fel styrde jag en boll över Albin, som då var vänsterback, också. Så nej, den matchen var jag inte jättenöjd med och vi förlorade med 6-7. Kort sagt föll vi på individuella misstag. Hade jag t.ex. inte slarvat med benen hade det blivit 6-6. Det är ett tydligt exempel på att individuella misstag drabbar hela laget, inte bara en själv.

Den knappa förlusten följdes upp med en seger mot Brukarhuset. Nu hade de inte med Anna eller Sofia, som de har haft under Sverigeserien, eftersom att de nu spelade med ett separat Hammarbylag. Det var således bara de "ordinarie" gubbarna i Brukarhuset. Deras offensiv är inte lika stark som Hansas och det behövde jag kanske där i mitten som center, för här gjorde jag en helgjuten insats under matchens gån, inte ett misstag och vi kontrollerade spelet genom hela matchenn och vann till slut med 7-2.

Dagens tredje och sista match spelades mot IFAS. vi gick in med samma plan som tidigare matcher, att trygga och stabilicera defensiven och sedan se vad vi kunde bygga upp offensivt med sekvenser och liknannde, för, ett spel byggs bakifrån, precis som i hockey eller fotboll. Med en trygg målvakt och stabila backar kommer också offensiven. Det gjorde den även här.

Jag gjorde mål på matchens första skott, precis som jag gjorde mot Brukarhuset, på en snabb retur. IFAS kvitterade dock, men vi återtog ledningen med 2-1. Sedan vände IFAS till 2-3, men vi kvitterade till 3-3, vilket var resultatet i halvtid. I andra halvlek fick vi igång spelet ordentligt. Defensiven satt perfekt, vi överlappade varandra jättebra, det fanns inga luckor och vi eliminerade inte minst de individuella misstagen, samtidigt som Albin och Claudio gjorde sitt offensivt. Vi vann andra halvlek med 10-2 och matchen med 13-5. En kanoninsats kort och gott.

De två segrarna och den knappa förlusten gjorde att vi låg trea efter tre matcher, på 6 poäng och en målskillnad på 26-14 (+12). Med det var vi bästa svenska lag, bakom de två tyska lagen, Hansa och Blau weithe. Medalj var således en klart rimlig målsättning inför andra speldagen, med helgens tre avslutande matcher...

...Där vi först ställdes mot FSBU, som nu hade ett ganska svagt lag, eftersom att både David och Nils spelade i elitklassen med Leicester. Nu hade de Lisa, Olof, Erik, Nibar och Oskar. Det var ingen match för oss och vi knockade dem med 11-1, strax före halvtid. Jag gjorde återigen mål på en snabb retur och Jennifer och Claudio utnytjade Eriks, Olofs och Nibars svagheter, ytterkanter, vinklar och bollmöte, vilka är vanliga problem när man inte har spelat så länge och som t.o.m. jag har problem med på elitnivå.

Andra matchen för dagen skulle således bli avgörande för om vi skulle ta medalj eller inte. Chansen fanns så klart även om vi skulle förlora, men skulle vi vinna hade vi allt i egna händer. Hammarby hade dessutom förlorat sin första match för dagen och vi låg därför 3 poäng före dem inför matchen.

Det blev en väldigt jämn match, ganska tråkig sådan. Hammarby hade ett väldigt bra försvar med Anna, Sofia, Åsa, Kongo och Rebeccah. De kunde också ta ledningen på straff, efter att vi dragit på oss en tiosekundare. Vi kunde dock vända matchen till 2-1 på bara några få skott och det var också resultatet i halvtid. Med det resultatet hade bronset så gott som varit i hamn, men i andra halvlek kunde bajen kvittera, en fyra som gick mellan mig och Claudio. 2-2 hade också gett goda förutsättningar för att ta bronset, eftersom vi då fortfarande skulle vara 3 poäng före Hammarby och för att vi hade en mycket bättre målskillnad med en match kvar att spela.

med dryga minuten kvar av matchen drog vi dock på oss en hög boll, vilken Hammarby utnytjade och satte 2-3 på straffen och vann matchen.

Det kändes väldigt tungt och fruktansvärt onödigt. Vi vinner i spelmål, 2-1, men de vinner totalt, för att vi drar på oss två onödiga straffar. Förutom de två straffarna var det en kanonmatch. vi släpper bara in ett spelmål, vilket är ruskigt bra för att vara vi, särskillt med tanke på att vi för tre-fyra år sedan var nöjda med om vi klarade oss en hel match utan att bli knockade. Att vi släppte in tio mål eller fler på en match var ingen ovanlighet. Det händer fortfarande, men den här helgen hade vi en grym defensiv och släpper man bara in ett spelåmål, då har man mycket goda chanser att vinna. Ändå gjorde vi inte det.

Bronset var dock fortfarande inom räckhåll. Vi stod nu på samma poäng, vi och hammarby, men vi var fortfarande trea i kraft av bättre målskillnad. Vi hade dock en beetydligt tuffare match kvar. Hammarby hade FSBU och vi hade Blau weithe, det andra tyska laget, som vi iaf hade hunnit scouta litegrann under helgen och kunnat konstatera att de hade en riktigt bra skytt, som också visade sig vara elitkille. Han gjorde majoriteten av deras mål och vann också skytteligan i den öppna klassen.

När vi väl var inne på banan tyckte jag dock inte att han sköt så hårt som det hade verkat utifrån. Han gjorde visserligen de flesta av deras mål här också, men vi hängde med bra och hade 3-6 i halvtid. I andra kröp vi sedan närmre med både 4-6 och 5-6, innan de ryckte till 5-8 igen. Vi lyckades dock, efter stort tålamod och noggrannhet komma ikapp till 8-8. Närmre än så kom vi dock aldrig, för strax därefter gjorde de 8-9 och kunde till slut vinna matchen med 10-12.

Hammarby slog planenligt FSBU och tog därmed bronset och vi slutade fyra.

Jag var väldigt delad efteråt. Trots att vi gör en grym insats, gör 49 mål och släpper in 30, vilket ger ett snitt på ungefär 8 mål framåt och 5 bakåt/match. Bortser man dessutom från sista matchen, där det rann iväg litegrann, hade vi bara släppt in 18 mål på fem matcher. Det ger alltså ett snitt på 3,6 mål bakåt/match, vilket är ruskigt bra för att vara vi. Vi har ärligt talat aldrig varit i närheten av de snitten. Oftast brukar vi snitta runt 7-8 mål bakåt/match. Det här är inte ens hälften. Därför tycker jag vi gör en mer än godkänd insats, t.o.m. riktigt jävla bra, men ändå blir vi BARA fyra. Det känns nästan lite konstigt, att vi spelar så bra, men ändå räcker det inte till medalj. Faktum är att jag inte tror att vi någonsin har spelat såhär bra i någon turnering tidigare. Ändå räcker det inte till medalj, vilket jag så klart är väldigt besviken för efter den insatsen, men så är det, det är tätt och jämnt och alla poäng är viktiga. Hade vi bara hållt 2-2 mot Hammarby och inte dragit på oss den där straffen med dryga minuten kvar att spela, då hade vi tagit brons. Hade vi inte gjort så många individuella misstag mot Hansa i första matchen, då hade vi haft mycket goda chanser att ta brons. Jämför man med för några år sedan drar vi inte ens på oss en fjärdedel av så många straffar som vi kunde dra på oss då och de individuella misstagen är också kraftigt reducerade. De kommer dock i fel lägen, både misstagen och straffarna och därför missar vi medalj. så nja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka efter helgen. Jag är som sagt jättenöjd med lagets insats, men att det bara räcker till en fjärdeplats känns inte alls bra. Inte efter det fantastiiska spelet som vi visade upp.

Här är också en stor skillnad mot förr. Hade vi slutat fyra av sju lag för tre-fyra år sedan, då hade vi varit supernöjda. då var vi nöjda bara vi inte kom sist och bara vi inte blev knockade i varje match. så ja, tiderna har förändrats radikalt sedan dess, vår lägstanivå har höjts avsevärt och riban för vad vi anser som godkänt har inte minst höjts flera snäpp.