19 september 2003. Då fick vi en ny familjemedlem. En svart och vit liten kisse. Så liten var han föresten inte, inte ens då. Vi trodde han var äldre än han i själva verket var.
När vi någon månad senare åkte till veterinären med honom för att väga honom och kolla så att han var frisk bedömde veterinären hans ålder till ca 10 månader till 1 år. Detta att dömma av den smala nacken. Trots det hade han varit så lugn och fin under hela sommaren, som ni kan läsa om här.

Lugn och fin var han även när vi ytterligare någon månad senare kastrerade och öronmärkte honom. Då fick han bli sövd. När han efteråt vaknade upp här hemma ville han orka mer än han gjorde. Han skulle bl.a. hoppa ner från min säng, men hade inte riktigt kontroll, så han gled ända bort till garderoben, ca 2m. Så skulle han gå ut i köket, men orkade inte riktigt dit. Det såg ut som han stod upp och sov i dörrhålet, lilla Ford.

Under våren 2004 skulle vi i familjen till Kanarieöarna. Ford skulle då vara hos våra kusiner. En tid innan vi åkte tog vi med Ford dit för att se hur deras katt, Selma, reagerade på att en annan katt kom in på hennes revir. Hon blev jättearg. Hon var så arg att hon skakade. Hon fräste och morrade. Lilla Ford kröp in under deras soffa och gömde sig, så det gick inte så bra. I vilket fall fick Ford ändå vara där under tiden vi var på Kanarieöarna och förövrigt firade pappa som fyllde 50. Vår kusins mamma messade med mamma och berättade hur det gick. I början var Selma lika arg och aggressiv mot Ford som hon hade varit när vi testade att ha honom där, men mot slutet av veckan kom de så bra överens att de var framme och nosade på varandra. Såg ut som de pussades.

Sommaren 2004 var det dags för honom att följa med till stugan för 1:a gången. Det gick bra, men efter bara 2 dagar, den 7:e juli 2004, en solig dag, satt han plötsligt vid trappan på baksidan. Mamma såg att han inte kunde gå och när vi lyfte upp honom jamade han med långt U, vilket innebär att de har ont eller inte trivs. Vi såg att höger bakben var fel. Han kunde inte stödja på det, så vi åkte in till Linköping med honom. Där fick han ligga kvar i 3 dagar medan de såg till honom.
Först trodde vi att han hade blivit biten av något, men så kom vi fram till att han troligen hade blivit påkörd. Det konstiga var bara att vi inte hade hört någon bil, så det måste ha varit ganska långt bort.

När vi hämtade tillbaks honom till stugan haltade han in och satte sig längst in i en buske. När vi kom hem låg han på några dynor i köket den mesta av tiden i flera veckor, dock gömde han sig inte hemma.

Så småningom blev det bra igen och vi trodde han var frisk.

Sommaren efter, 2005, tog vi med honom till stugan igen. Då fick han i det närmaste panik. Han har aldrig gillat att åka bil, men efter händelsen i stugan 2004 blev det ännu värre. Antagligen trodde han varje gång han skulle åka bil att något skulle hända, eftersom att det gjorde det den gången.
Varje gång vi var i stugan den sommaren sprang han och gömde sig. Mestadels var det under huset, för det är en grund med ett mellanrum upp till själva huset. Låg han inte där under låg han längst in under någon säng eller t.o.m. under ett täcke ibland. Han var livrädd. Jag minns att jag en gång försökte bära ut honom. Jag fick fram honom under sängen, men så fort jag klev utanför ytterdörren fick han panik, vred sig ur mitt grepp och sprang in och gömde sig.

På kvällarna, när det hade blivit mörkt kom han dock fram. På nätterna låg han helt öppet i någons säng, men så fort det var morgon sprang han och gömde sig, men även det gick över så småningom. Sommaren efter, 2006, började han sakta men säkert våga sig fram, mer och mer, och mot slutet av sommaren sprang han ute och lekte som vanligt även där.
På senare år har han inte haft något alls mot att vara där, men dock gillade han fortfarande inte att åka bil. Ibland fick man ställa buren på högkant och släppa ner honom för att få in honom i buren. När han väl var i bilen såg han jätterädd ut. Ögonen helt uppspärrade, munnen halvt öppen och i det närmaste hyperväntilerade. Oftast gick det dock bra.

Backar man tillbaka bandet lite, till strax innan sommaren 06, fick han den 1:a i raden av förstoppningar, som till slut skulle leda till hans bortgång. Vi märkte det på att han inte åt något. Någon stans hade jag läst att det var farligt om katter inte åt på 3-4 dagar. Ford åt inte på ca 1 vecka. Så vi åkte in till veterinären med honom och där konstaterades det att det var förstoppning. Veterinären trodde han hade ätit något gift av något slag som han sedan hade spytt upp och tappat aptiten av det och således inte ätit eller druckit något och torkat ut av det. Dock var det ändå konstigt med förstoppning i så unga år tyckte de. De frågade om han hade brutit något någon gång, men det hade han inte. Inte enligt vad de sa efter händelsen i stugan 2004 , men vi tror ändå att något slags benbrott var involverat där, för veterinärer som har tittat på honom senare har sagt att bäckenet har växt ihop lite tightare än det egentligen ska vara. Antagligen till följd av olyckan 2004.

Vi fick instruktioner om att ge honom Parafinolja om vi märkte något mer, + att han skulle ha mindre mat än vad vi hade gett honom.

Turen verkade dock vara på vår sida, för inget mer märktes. Han levde som vanligt och trivdes i huset. Han åt som han skulle, även om han numera inte åt lika mycket på en gång som han gjorde i början.

Drygt 3 år hade nu gått sedan han kom till oss och under den tiden hade han skaffat sig vissa vanor och favoritplatser att ligga på.
Om vintrarna, när värmepumpen var igång, brukade han nästan alltid ligga i trappen, precis under värmepumpen, på en filt som Shep hade gjort åt honom i syslöjden. Findus stod det på den. Annars låg han ofta på stora bordet i vardagsrummet, på vita duken, som blev väldigt hårig, där. På nätterna låg han antingen hos Shep eller inne hos mig. Han låg aldrig uppe vid huvudet, bara nere vid fötterna eller en bit upp på benen. Så spann han så man hörde det ända upp till kudden. Konstigt nog gick han alltid in till mamma och pappa när han ville ut tidigt på morgnarna, vid 4-5-tiden, aldrig in till mig, om jag inte var ensam hemma. Det var nog för att han visste att mamma skulle gå upp och släppa ut honom. När man kom ner och skulle äta frukost brukade han sitta i fönsteret eller på bordet i vardagsrummet. Man hörde bjällran i halsbandet när han hoppade ner från bordet och sprang ut i hallen för att möta en. Då ville han ha mat. Ofta hoppade han upp på bordet, jämte min yoghurttallrik, och satt där och tittade på den. Han försökte även gå fram och börja äta, men det gick inte. Dock skulle man passa sig för att resa sig och vända ryggen mot bordet, för då var han där direkt och började slicka i sig yoghurten. Inte allt för sällan fick han det sista i tallriken när jag var klar. Några gånger fick han t.o.m. grädde i en liten skål, på golvet vid sina skålar, eller uppe på bordet. När mamma åt frukost brukade han lägga sig mitt på tidningen, eller sitta på densamma. Då gick det inte att flytta honom. Då satt han där han satt.

De sista åren tar vi i ett separat inlägg, läs det här så länge och tänk er världens finaste och mysigaste kisse :)