Då är det dags igen. Ett år har passerat och det är dags att göra en sammanfattning av år 2017.

Det var ett år där väldigt många grundläggande pelare och faktorer ändrades i mitt liv. För ett år sedan bodde jag och sambon tillsammans i vår egna lägenhet och jag var inte klar med mina studier. Nu, ett år senare, har sambon, som numera är mitt ex, och jag gått skilda vägar, jag har flyttat till egen lägenhet, äntligen fått mitt examensbevis efter sju års studier, varit på anställningsintervju och fått jobb som ombudsman för Synskadades riksförbund i Östergötland, plus att min högra hand under ganska exakt fem år, Julian, har flyttat till Karlstad för att börja plugga.

Det har alltså varit ett år med både toppar och dalar och där mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med när vi stod här för ett år sedan och blickade framåt mot 2017.

Året började dock relativt lugnt. Under januari hade vi årets första landslagsläger, vilket var det första på över ett år för min del, efter mitt uppehåll där innan Rio, men månadens största händelse var nog att jag var med i direktsänd radio, där vi pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med och starta upp en mörkerrestaurang i Norrköping. Programmet så som det lät i radio går inte att lyssna på nu längre, men versionen utan musik finns i arkivet och den kan ni lyssna på här.

I februari hände inte så mycket alls, men i mars började det ta fart på allvar. Jag var och åkte skidor i Yxbacken en kväll, firade födelsedagar, var hos naprapaten för första gången med mina ben, stannade hemma från en skidresa till Idre för att vi hade landslagsläger den ena av helgerna, ett läger där jag till slut ändå inte deltog, vilket så klart kändes väldigt surt med tanke på att det var enbart därför som jag inte hade åkt med till Idre, tog emot ett stipendium ur Felix minnesfond, var nominerad till årets LHIF'are, spelade första omgången av Sverigeserien 2017 och skrev inte minst min allra sista uppgift på universitetet.

I april slutade ännu en hockeysäsong i moll, ironiskt nog exakt på dagen ett år efter Leksands miracle on ice uppe i Övik, när Mora nu istället vann direktkvalet med 4-2 i matcher. Det var glödhett i hockeysverige, allas blickar var riktade mot Dalarna, som mer eller mindre stod still under de här veckorna när kvalet avgjordes. Jag läste t.o.m. att familjer tillfälligt hade delat på sig, eftersom att vissa var leksingar, andra moringar. Det låter kanske töntigt, men det går nog inte riktigt att förstå det där om man inte bor i antingen Leksand eller Mora, det är något alldeles speciellt och en hetare drabbning får du leta efter. Det skulle möjligtvis vara Djurgården mot AIK eller Luleå mot Skellefteå i ett liknande kval, men inte ens möten i SM-slutspelet mellan dessa lag kommer i närheten av det här, för ett direktkval i stort, och mellan Leksand och Mora i synnerhet, handlar om så ofantligt mycket mer än en kvartsfinal eller semifinalserie i SM-slutspelet. Det handlar om miljontals kronor, sponsorer, supportrar, invånare och två bygder där hockey är allt och då menar jag verkligen allt.

Tyvärr gick det åt helvete den här gången. Var 1 april 2016 det årets kanske lyckligaste dag, så var 1 april 2017 en av årets sämsta...

Jag var väldigt nere dagarna efter avgörandet, vilket t.o.m. hörs i min Youtubevideo som jag spelade in någon vecka efter att allt avgjorts och där jag sammanfattade det hela. Videon har i skrivande stund nästan 3000 visningar och är överlägsen bland mina videos. Självklart är det många skadeglada moringar som har lämnat avtryck och glädjts åt vårt nederlag, men jag hoppas att det inte bara är moringar som har tittat och jag lovar att de kommer få äta upp det där någon gång i framtiden, för så är det mellan Leksand och Mora. Rivaliteten är enorm. Ni ser skadeglädjen bara i kommentarsfältet på videon, men jag säger inget om det, för jag förstår dem fullt ut. Som leksing finns det inget bättre än ett misslyckande för Mora, särskilt om det är vi som har sett till att det blev ett misslyckande. Samma sak är det för dem. Så jag förstår deras reaktioner.

Min egen träning gick åtminstone bra under april och jag persade både i benpress och bänkpress när jag inledde en ny maxstyrkefas.

Annars var april lugnare än vad mars var, men i maj hände det grejer. Väldigt mycket grejer.

Vi spelade både SM och andra omgången i Sverigeserien 2017, den senare en tävlingh som vi i sedvanlig ordning anordnade här på hemmaplan, jag var för första gången i mitt liv fotomodell, när Studentbostäder skulle ta nya fotografier för sina mediekanaler, vi hade ett landslagsläger där jag presterade på en defensiv nivå som jag aldrig har gjort tidigare, men frammförallt hade jag och Jennifer slutligen bestämt att vi skulle gå skilda vägar.

Det var ett gemensamt beslut, så det var en förhållandevis mild separation, båda två var inne på samma linje. Vi levde under samma tak, men två separata liv. Vi hade inte samma långsiktiga mål i livet, hade inte så många gemensamma intressen och när vi väl började prata om det så stod det ganska klart att de där riktiga kärlekskänslorna inte heller fanns där längre. Det var mer vänskap, men klart att det ändå kändes konstigt att efter 5,5 år tillsammans inte vara just tillsammans längre och jag ska inte neka till att jag fortfarande kan sakna allt fint vi hade och alla minnen, för det var 5,5 väldigt fina år vi hade tillsammans.

Med anledning av detta började jag även kolla lägenheter och tackade gud för att jag ställde mig i bostadskö när jag gjorde, för mina poäng räckte för att ganska snabbt få tag i en lägenhet här i stan. Den valde jag docck, efter mycket funderande och flera nätters orolig/obefintlig sömn, att tacka nej till, eftersom att jag inte visste hur det skulle bli med min ekonomi. Studierna var klara, men jag hade inget jobb.

Passande nog hade jag dock hört ryktas om att Synskadades riksföebund i Östergötland skulle söka en ombudsman och nu i maj kom annonsen ut. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju i månadsskiftet maj/juni.

Intervjun gick väldigt bra och trots att det var sagt att det kunde ta upp till två veckor innan besked skulle lämnas så tog det bara någon dag innan chefen ringde upp mig och berättade att jag hade fått tjänsten.

Den glädjen och lättnaden var enorm, för plötsligt skulle jag ha en inkomst och en stor börda lättade från mina axlar, inte minst som jag bara några dagar tidigare hade tackat ja till en annan lägenhet, i samma uppgång som den första jag var och tittade på, men som jag tackade nej till p.g.a. min ekonomiska status. Den statusen var förvisso samma när jag blundade och tryckte på "ja" för den här lägenheten, men jag hade varit på intervjun och magkänslan sa att jag skulle ta lägenheten och det var rätt beslut och ett beslut som bidrog till att lättnadskänslorna när jag också fick jobbet blev ännu större. Bitarna föll liksom på plats och plötsligt hade jag både fixat jobb, således också en inkomst och en egen lägenhet, allt detta inom loppet av bara några dagar.

Med vetskapen om att jag skulle börja jobba i september var Julian och jag inne och signade lägenhetskontrakt i juni, han och jag var även en vecka i Mjölby och visade goalball för kidsen på Sportis camp för typ femte året i rad, jag fyllde år, en födelsedag som tillbringades i en idrottshall i Mjölby, midsommar var extremt lugn och bortsätt från att jag var med mamma och pappa en sväng till deras kompisar och åt midsommarlunch så satt jag själv här hemma.

Julian och jag var även ute i området där jag bor nu och tränade vägar, så att jag skulle hitta från bussen till lägenheten och omvänt redan från början när jag flyttade. Då passade vi även på att köpa varsin glass och ta en promenad tillbaka till Johannelund, där jag bodde tidigare.

Där klipper vi, mina damer och herrar. Andra halvan av året får ni i ett annat inlägg, håll tillgodo tills dess och sist men inte minst, gott nytt år på er alla!