Det där med statistik är ju lite min grej och nu i fredags, efter Björklöven borta, hade Leksand spelat 1/4 av grundserien 2015/16, 13 matcher.

Inledningen av den här säsongen har varit allt annat än bra, men det var inte helt oväntat, med tanke på att i stort sett hela laget är nytt till den här säsongen. Så, att det skulle gå trög till en början hade jag räknat med, men det har fortsatt att gå trögt, med vissa ljusglimtar, som exempelvis 6-1 hemma mot Asplöven, 5-4 efter straffar borta mot Västerås och 1-2 efter straffar i just den där Björklövenmatchen. Innan Västeråsmatchen hade man spelat fem bortamatcher och inte tagit en enda poäng, så de här båda på varandra följande matcherna mot Västerås och björklöven var ett klart fall framåt, men trots det hade man bara skrapat ihop 16 poäng på den första fjärdedelen av serien.

Räknar man på det lite snabbt så innebär ett sådant snitt alltså att man i slutänden skulle landa på 64 poäng, 16*4, vid grundseriens slut.

64 poäng hade förra säsongen inneburit en fjortondeplats i tabellen, alltså sist. AIK hade då 65 poäng på trettonde plats och Södertälje hade 55 poäng. Man hade alltså slutat 1 poäng bakom AIK och tvingats kvala sig kvar i serien. Vann grundserien då gjorde Västerås med 98 poäng.

2013/14 hade det räckt till en trettondeplats. Troja hade då 51 poäng och Björklöven 50. Södertälje över sträcket hade då 66 poäng. Leksand hade då alltså hamnat precis under sträcket och även då tvingats kvala sig kvar i serien. Vann serien det året gjorde Malmö med 105 poäng.

2012/13 hade 64 poäng räckt till en elfteplats i tabellen. Troja på tionde plats hade då 69 poäng och där bakom hade Asplöven 63 poäng, Almtuna 56, samma som Tingsryd, och Karlskrona hade 39 poäng. Leksand hade alltså klarat sig undan kval neråt det året, men det hade inte räckt till slutspelsserien, alltså topp 8. Seriesegrare det året var Leksand med 109 poäng. Det var ju också året då man till slut gick hela vägen upp i SHL, efter alla års slit. Ni ser kontrasten? Leksand då slutade på 109 poäng, Leksand idag skulle sluta på 64 poäng.

2011/12 hade det också räckt till en elfteplats, ev. tolfte, beroende på målskillnad, för Almtuna slutade nämligen elva med just 64 poäng och en målskillnad på -24. Tingsryd var tolva med 58 poäng, Borås trettonde med 51 och Sundsvall slutade sist med sina 50 poäng. Vann serien gjorde Örebro med 102 poäng.

2010/11 hade 64 poäng räckt till en tolfteplats, 2 poäng bakom Borås. Bakom sig hade man då haft Sundsvall på 50 poäng, Troja med samma poäng och Tingsryd med 49. Seriesegrare var Växjö med 107 poäng.

2009/10 hade det räckt till en tiondeplats. Borås slutade då nia med 72 poäng. Örebro hade 63 poäng där bakom, samma som Troja, Björklöven hade 58, Sundsvall 55 och Oskarshamn 36 poäng. Ingen slutspelsserie där heller alltså, men den högsta placeringen hittills. Vann serien gjorde Leksand det året också, med 107 poäng.

2008/09 spelades det bara 45 omgånhar, eftersom att det då var 16 lag i serien och man alltså mötte varandra 3 gånger, men det är i vilket fall svårt att räkna och jämföra med. Vi får räkna om Leksands poäng nu efter 13 omgångar och omvandla dem till poängen efter 45 omgångar. det blir alltså 16/13*45. då hade man hamnat på 55 poäng. 55 poäng den säsongen hade räckt till en fjortondeplats. Oskarshamn hade 56 poäng på trettonde plats och där bakom slutade Huddinge på 44 poäng, Nybro 42 och mariestad 30 poäng. Man hade alltså precis klarat sig undan kval, men inte mycket mer än så. Etta det året var återigen Leksand, då med 101 poäng.

2007/08 hade 55 poäng räckt till en elfteplats. AIK hade 60 poäng på tionde plats. Neråt i tabellen hade Nybro 54 poäng, Almtuna 52, Nyköping 51, Sundsvall 49, Huddinge 42 och stackars Hammarby slutade tvärsist med 19 poäng, vilket bara ger ett snitt på 0,42 poäng/match, vilket hade blivit 22 poäng på 52 matcher, som man spelar idag. Etta det året var också då Leksand, nu med 108 poäng.

2006/07, första säsongen i Allsvenskan efter året i Elitserien för Leksands del, hade då 55 poäng räckt till en tolfteplats. Bofors på elfte hade då 58 poäng och där bakom hade Sundsvall 44 poäng, Nybro 42, Hammarby 40, Arboga 36 poäng och Huddinge var sist på 34. Vann serien det året gjorde Södertälje med 109 poäng, ett snitt på 2,42 poäng/match, vilket på 52 matcher hade blivit hela 126 poäng.

Inte en enda gång under de tio senaste åren hade 64 resp. 55 poäng, eller 1,23 poäng/match,, räckt till topp 8. Som bäst hade det räckt till en tiondeplats, 2009/10. En gång hade man slutat som jumbo i tabellen och det var förra säsongen och totalt hade man tvingats kvala sig kvar två gånger och det är de 2 senaste åren. Någonstans mellan plats 10-14 kan vi alltså rent statistiskt säga att Leksand kommer hamna på om snittet efter 1/4 av grundserien 2015/16 består. Det finns alltså en risk att man får kvala sig kvar i Allsvenskan för att inte ramla ner i Hockeyettan då, samtidigt som ingenting talar för att man ens når slutspelsserien, alltså topp 8, varifrån vägen till SHL sedan är väldigt lång.

Prognosen ser alltså ganska dyster ut i nuläget.

Tittar man på seriesegraren så kan vi först och främst konstatera att Leksand har vunnit Hockeyallsvenskan inte mindre än fyra gånger, 2012/13, 2009/10, 2008/09 och 2007/08.

När man har spelat 52 omgångar, d.v.s. sedan säsongen 2009/10, har seriesegraren som mest haft 109 poäng, Leksand 2012/13. Det ger ett snitt på 2,09 poäng/match, precis över det snitt som Västerås, som toppar Hockeyallsvenskan, just nu har, 2,07 poäng/match.

Dessförinnan, när man spelade 45 omgångar, hade seriesegraren också där som mest 109 poäng, Södertälje 2006/07, vilket då som sagt gav ett snitt på hela 2,42 poäng/match, att jämföra med Leksands snitt nu i år, 1,23 poäng/match.

Minst poäng för serieseger hade Västerås förra säsongen, 98 poäng, 1,88 poäng/match. Det är enda gången under alla dessa år som seriesegraren inte har haft över 100 poäng.

Minst poäng av alla lag under tiden då det spelats 52 omgångar har Oskarshamn haft, säsongen 2009/10, 36 poäng, alltså 0,69 poäng/match.

Minst poäng under tiden då det spelades 45 omgångar hade Hammarby, säsongen 2007/08, då med 19 poäng, vilket alltså är 0,42 poäng/match.

Differansen mellan seriesegraren och jumbon när det har spelats 52 omgångar har varit som minst förra säsongen, då Västerås vann på 98 poäng och Södertälje kom sist på 55 poäng, alltså 43 poäng bakom. Störst differans har det varit säsongen 2009/10, då Leksand vann med 107 poäng och Oskarshamn kom sist med 36, 71 poäng bakom.

När det spelades 45 omgångar var differansen som minst säsongen 2008/09, då Leksand vann på 101 poäng och Mariestad kom sist på 30 poäng, också där 71 poäng bakom. Störst differans var det året innan, då Leksand vann serien på 108 poäng och Hammarby kom sist på 19, alltså 89 poäng bakom.

Vad vi kan utläsa av det här är alltså att Hockeyallsvenskan har blivit betydligt jämnare sedan man bantade serien med 2 lag och att den aldrig har varit så jämn som den faktiskt var förra säsongen, vilken också kallades säsongernas säsong, där alla slog alla och där ett lag som siktade mot SHL till slut istället åkte ner i Hockeyettan.

Som det ser ut nu och som jag också varit inne på hela tiden, men där det här blir svart på vitt, ser den här säsongen mycket riktigt ut att bli en betydligt ojämnare säsong. Håller Västerås och Sundsvall snitten i toppen resp. botten kommer VIK att stanna på 107 poäng och Sundssvall på 45, alltså 62 poäng bakom. det skulle isf vara den största diferansen sedan säsongen 2009/10, borträknat säsongen 2012/13, då Karlskrona kom tvärsist med 39 poäng.

Så, där har ni lite att bita i...

Jag har haft den här bloggen sedan i maj 2008, men ni som läser och följer mig nu har nästan garanterat inte varit med sedan dess och ni går troligen inte in och gräver i mitt arkiv, så därför tänkte jag här damma av lite gamla minnen från en period av mitt liv som har kommit att betyda väldigt, väldigt mycket för mig och som till stor del har format mig till den jag är idag.

På den tiden hade jag gått från att skriva opersonliga tråkiga inlägg om vad som hade hänt dag ut och dag in, som jag gjorde i början, till att nu skriva djupt, målande och med mycket känsla. Kanske var det just det här året som bidrog till och formade mig och mitt skrivande till just en sådan där betydligt djupare och mer allvarlig nivå? Det är mycket troligt att det var just så...

Året var 2010 och jag gick sista året på gymnasiet. Studenten närmade sig, jag tränade goalball och hade någonstans en dröm om att komma med i det svenska landslaget och få spela paralympics, jag tillbringade mycket tid vid datorn och det var också där jag först träffade henne, tjejen med stort H.

En kommentar jag hade lämnat på någon annans blogg i ett inlägg gällande utseende, vilket jag blev väldigt upprörd över och skrev ett eget inlägg om, som ni hittar här. Hon tyckte min kommentar gällande den andra bloggarens inlägg var så bra, så hon ville uppmärksamma mig på det och gick därför in på min blogg och lämnade ett avtryck. Det blev början på något väldigt stort...

För med sin empati och förståelse tog hon sig in i mitt hjärtta väldigt snabbt och jag kände redan tidigt att det var något speciellt med den tjejen och i maj, efter några månader av intensivt konverserande, både via msn och sms, blev vi också ett par. Förvisso inofficiellt, för vi hade ju aldrig träffats irl, nej, aldrig ens hört varandras röst.

Låter det knäppt?
Kanske, men klart var i vilket fall att jag fick revidera mina teorier om att det inte gick att få så starka känslor för någon enbart över nätet och via text. Det går, det fick jag väldigt klart för mig och första gången vi träffades var det vackraste och finaste dygnet i mitt liv. Känsloena växte sig ännu större och starkare och hade det funnits minsta tvivel om att det inte var rätt innan, ja, då försvann det tvivlet nu. Det kändes så rätt som det bara kan göra. Jag var lycklig och den strålande sommaren speglade bokstavligen min insida. Hon fick mitt hjärta att dansa, längtan efter varandra var enorm när vi inte var hos varandra och senare samma månad stod det plötsligt klart för mig. Insikten om att jag var redo att lämna barndomens trygga famn, testa mina egna vingar och flyga bort från boet, skapa min egen framtid, en framtid tillsammans med henne, mitt livs stora kärlek, mitt hjärta, min skäl, mitt allt. För kärlekens skull kunde jag utan vidare tänka mig att flytta ner till henne i Göteborg, jag som tidigare knappt ens ville flytta utanför den egna kommunen. Så, att detta var ett stort steg, det rådde det inget som helst tvivel om, samtidigt som det kändes helt rätt. Helt rätt.

Jag var kort sagt kär på ett sätt jag aldrig varit kär tidigare. Det var kärlek i dess renaste form och med ord om äkta kärlek kände jag det ungefär som att "Du är det finaste som har hänt mig och någonsin kommer hända mig. Den dyraste gåva jag någonsin kan få. Som ett guldkorn i sanden. Ett guldkorn jag har funnit och aldrig, aldrig någonsin kommer släppa. Det är du och jag, nu och föralltid" och när jag fann en dikt om den finaste av kärlek, då träffade den mitt i prick, mitt hjärta smälte, ögonen svämmade över av tårar och den skulle definitivt kunna publiceras igen, bara för att den är så fin.

Yeah, I think that you've got the point...

För sedan hände något. Något varken hon eller jag riktigt förstod och som kom helt oannonserat, för vi hade ju haft det så bra. Vi älskade varandra och såg en framtid tillsammans, men plötsligt kände hon att hon var en dålig flickvän, mycket troligt p.g.a. det psykiska mående som präglade hennes vardag, att jag förtjänade något bättre och att det kanske var bäst att ha lite distans just där och då.

Jag blev förvirrad och rädd, det var de värsta dagarna i mitt liv, men bara någon vecka senare kännde jag mig lugn. Jag hade intalat mig själv att det skulle bli bra trots allt. Jag kände att "Det är ett lugn som säger att detta kommer bli bra. Just nu är det väldigt jobbigt, men det kommer bli bra, jag känner det på mig."

Det blev inte bra.

November och december det året var de värsta månaderna i mitt liv. Allt var ett bäcksvart mörker utan slut. Jag famlade runt och visste ingenting, mitt liv hade vänts upp och ner, för det enda jag hade varit säker på att jag verkligen ville, det höll på att glida ifrån mig.

Jag ville inte, kunde inte, acceptera och förstå. Jag klammrade mig fast vid hoppet och vägrade släppa taget. Jag skulle kämpa för oss två, för vår gemensamma framtid, för kärleken, tills det inte fanns något att kämpa för. Jag ville göra så mycket, ville göra allt för henne, ge hela mitt liv, för jag älskade henne något så gränslöst så det fanns inga ord som räckte till för att beskriva det. Behövde hon tid, då skulle hon få tid. jag skulle stå där vid hennes sida, hålla hennes hand, alltid finnas där, oavsett mörkaste och kallaste novemberkväll eller varmaste och finaste jlikväll.

Hon var trettio mil från mig, jag kände mig både maktlös, rädd och ensam där hemma, kände att jag behövde någon att krama, någon att prata med, men det hade jag inte. Inte på det sättet. Familjen visste en del, men det var svårt att riktigt få dem att förstå. Jag var tvungen att klara allt själv och på egen hand ta mig ur det där mörkret.

Där och då kändes det smått hopplöst, för hur i helvete skulle jag kunna gå vidare efter det här, när jag inte ens ville gå vidare och där det enda jag egentligen ville var att vara tillsammans med och leva hela mitt liv med den finaste och mest underbara människa jag någonsin hade träffat?

Ovissheten var det värsta. Kanske skulle vi gå skilda vägar ut ur det där mörkret, kanske skulle vi förenas på nytt, ännu starkare än innan. Ingen visste och det var just den där ovissheten som var så hemsk. Man vet precis vad man själv vill, precis vad man vill med sin framtid, men man vet inte hur det kommer bli, man kan inte styra över det på egen hand. Kanske skulle det bli lättare för mig själv om jag gav upp, gick vidare och lade allt bakom mig, men det kunde jag inte, för det vore detsamma som att ge upp det jag verkligen kämpade för, det jag verkligen ville.

Jag hatade att det var sådär. Innombords slets jag mellan hopp och förtvivlan, hjärtat blödde, skrek efter henne, samtidigt som jag kände att det här behövdes just då, hur jobbigt det än var.

Dagarna, veckorna och månaderna förflöt i något slags töcken. Jag gjorde alla dagliga sysslor jag skulle göra i något slags mekaniskt tillstånd, jag registrerade allt som hände runtomkring mig, men på något sätt kändes det långt bort, ungefär som att det inte angick mig.
Livet gick kort sagt vidare, även om jag helst ville backa bandet, inte att det skulle fortsätta framåt, men plötsligt var det april och då hade den annalkande våren, solen, mycket och hård träning, oräknerliga timmar med musik på öronbedövande volym, långa och djupa samtal med Albin och Louise, hundratals sms med jennifer och flertalet kryssningar med Jocke hjälpt mig till en punkt där jag trots allt, mot alla odds, hade begravt alla känslor inom mig. De fanns kvar där, precis lika starka som tidigare och jag var fortfarande precis lika säker på vad jag ville, jag älskade henne inte ett dugg mindre, men i något slags självbevarelsedrift, som en försvarsmekanism, hade jag begravt allt inom mig, rest murar mot allt det jobbiga, skjutit allt åt sidan. Jag gick därmed rakt emot mig själv och vad jag förespråkar, att tillåta sig själv att må dåligt och inte skjuta undan problemen, för då byggs de bara på ännu mer och slår förr eller senare tillbaka ännu hårdare, men efter ett halvår av mörker, ovisshet, ångest och tårar orkade jag inte mer.

I maj hade de där murarna runt allting växt sig ännu större och mer stabila. Nu pratade vi aldrig i telefon längre och det kunde gå flera dagar mellan smsen. Jag drömde mig ofta tillbaka till alla fantastiska minnen, ville fortfarande att det skulle bli vi två igen, mer än något annat, men samtidigt mådde jag bättre än jag gjort på länge och i juni insåg jag till slut att man vid tjugo års ålder inte kunde hänga upp livet på en enda person. Murarna revs succesivt och jag lyssnade på mig själv och min kropp igen, tillät mig själv att må dåligt. Det gjorde jag också, men inte i närheten av så dåligt som jag mådde tidigare under vintern. Jag tyckte tvärtom att jag mådde bättre än på länge, men allt är relativt. En sak var dock klar, jag var på rätt väg igen, men påminde mig väldigt tydligt om att inte hasta in i något nytt för snabbt...

Idag har det gått nästan fem år sedan allt rasade och egentligen är det först nu jag på riktigt har släppt allting. Tidigare under åren har jag ofta tänkt tillbaka på alla fantastiska minnen vi skapade tillsammans, saknaden har blommat upp och det har hugit till i hjärtat litegrann, för det är trots allt några av de absolut finaste minnena jag bär inom mig. Givetvis kan jag än idag blicka tillbaka på allt fint vi hade, men numera är det enbart med ett leende på läpparna. Kanske sitter jag t.o.m. hemma i mitt kök om tjugo år, med världens finaste sambo/fru, katt och ev. barn, men fortfarande kommer jag då att tänka på och minnas allt hon och jag hade tillsammans, för även om mitt hjärta då, nu med för den delen, har funnit en annan, så kommer en del av detsamma ändå alltid tillhöra henne, på ett fint och minnesvärt sätt.

Fjärde och sista delen med konstiga lagar. Nihittar de andra tre delarna under kategorin "Värdelöst vetande".

• I Florida kan en ogift kvinna som hoppar fallskärm en söndag hamna i fängelse.
• I Miami, Florida, är det även olagligt att åka skateboard inne på polisstationen.
• I Kalifornien är det olagligt att hindra barn från att leka i vattenpölar.
• I Chico, Kalifornien, måste den som detonerar ett kärnvapen inom stadsgränsen också betala böter på $500.
• I Pennsylvania är det olagligt att sova på toppen av en frys utomhus.
• I Chicago är det olagligt att äta där det brinner.
• I Kentucky är det olagligt att bära ett vapen dolt som är längre än två meter.
• I Ames, Iowa, är det olagligt för män att sippa tre gånger på sin öl medan de ligger i sängen med sin fru.
• I Oklahoma är det olagligt att antasta en bil.
• I Alabama är det olagligt för en bilförare att köra med bindel för ögonen.
• I Eureka, Nevada, är det olagligt för en man med mustasch att kyssa en kvinna.
• I Texas är det olagligt att sälja ett av sina ögon.
• I Texas är det också olagligt att skjuta en buffel från andra våningen på ett hotell.
• I Boulder, Colorado, är det olagligt att skjuta en fågel som befinner sig inom stadsgränsen.
• I Ohio är det emot den statliga lagen att supa en fisk full.
• I Tremonton, Utah, är det olagligt för en kvinna att ha sex med en man medan hon åker ambulans.
• I brittisch Columbia är det olagligt att döda en snöman eller bigfoot.
• I Minnesota är det mot lagen att hänga manliga och kvinnliga underkläder på samma tvättlina samtidigt.
• I Thailand är det olagligt att gå hemifrån utan underkläder på sig.
• I Tyskland är det olagligt att stanna på en autobahn. Det är även olagligt att få bensinstopp på en autobahn.
• I Israel kan du bli åtalad om du petar näsan på en söndag.
• I Turkiet är det olagligt för en man i 80-årsåldern att bli pilot.
• I Libanon straffas en man med döden om han har sex med ett djur som är av manligt kön, men att ha sex med ett djur av kvinnligt kön är helt ok.
• I Sverige är det olagligt att köpa sex av en prostituerad, men prostitution är lagligt.

hoppas att ni har gillat de här lite smått galna, men förhoppningsvis underhållande, inläggen!

I somras pratade jag ju om att börja videoblogga lite mer och nu är det verklighet. Då fick jag ingen vidare feedback på vad ni ville se och höra, så jag körde på mitt favoritämne, hockey.

Här nedan går jag igenom de fjorton Allsvenska lagens publiksiffror i samtliga hemmapremiärer, samt gissar var resp. lags publiksnitt kommer landa på i slutänden.

Bildkvaliteten är kanske inte den bästa, men ljudet är bra, så, ägna knappt en kvart åt att lyssna på nedanstående!