30 mars 2013 var en väldigt speciell dag.
Dels fylde sambon, som inte var sambo då, år, det var påskafton och en väldigt solig och fin vårdag,
men dels så blev äntligen Leksand klart för Elitserien, efter sju års längtan, hopp och förtvivlan.

Leksand hade vunnit första matchen i kvalserien, förlorat andra, men sedan vunnit mot Rögle, Timrå, dubbla möten mot Västerås och när man sedan slog Timrå med 8-3 uppe i Timrå i omgång sju, ja, då var saken i princip klar.

Än fanns det dock en teoretisk chans att missa avancemang, men känslan var milt sagt ganska bra där innan Rögle kom upp till Leksand i omgång åtta den där soliga påskaftonen för tre år sedan.
Fanns det några tvivel innan så tystades dem när Leksand vann matchen med 3-1 och sju års längtan, hopp och förtvivlan var därmed över.
Vi var tillbaks!

Jag minns hur jag satt i soffan hemma hos svärföräldrarna, solen lyste in genom vardagsrumsfönstret, kaffekoppen stod på bordet och ögonen svämmade nästan över av tårar när det stod 3-1, hela arenan skanderade "vi är tillbaks, chalalalalalala" där mot slutet och jag faktiskt insåg att vi äntligen hade gjort det, efter alla dessa misslyckanden i år efter år. Nu var vi äntligen framme och glädjen visste knappt några gränser.
Ja, det är milt sagt en speciell dag, en dag jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin.

Här nedan har ni hela Viasats sändning med Jide och grabbarna, uppsnack, matchen, intervjuer och firande inifrån omklädningsrummet efteråt.

Lyssna särskilt på ljudkulissen där inne i arenan under matchens sista minuter, det är magiskt och publiken bär verkligen fram spelarna där mot slutet. Det är mäktigt och ger gåshud.

Medan jag är i stugan och kramar ur det sista av sommaren under de här jättefina och varma dagarna så får ni hålla tillgodo med en låt och de gör det på nytt!
Nya låten som de släppte på Spotify för någon månad sedan och som nu också finns på Youtube är en riktig sommarhit tycker jag.
Både gunget, texten och hela feelingen i den, riktigt bra tycker jag!
Helt klart en av de bästa låtarna just nu!

Här har ni en lite kul grej som jag spelade in för några år sedan.
Det är en improviserad monolog på engelska, där Harold och David får testa den nya Statements whisky på den fiktiva nätradiostationen whiskytesting.com.

Ni får ursäkta min halvtaskia engelska, men till mitt försvar får jag ändå säga att jag sköter det helt okej med tanke på att jag improviserar allt eftersom jag spelar in.
Jag älskar improvisation och jag har gjort många sketcher likt den här i mina dagar, det ska gudarna veta.

Så, lyssna gärna och berätta vad ni tycker!

Säsongen 2016/17 är inte långt bort nu, men jag vill och kan ändå inte riktigt släppa taget om säsongen som var. Det var så häftigt, så mäktigt, ett rent "miracle on ice".

Här är vi framme i match 4:7 mot Modo, hemma i ett kokande Tegera arena, på påskafton i våras.
Modo hade vunnit de två första matcherna tämligen enkelt, 5-0 och 0-4, men så fick Alexander Ytterell hål på Adam Reideborn i match 3 och Martin Grönberg avgjorde i sudden, vilket innebar att det inför den här matchen stod 2-1 i matcher för Modo.
Ett Modo som fortfarande var i kraftit överläge, trots 2-1 i matcher. Man hade totalt 10-2 i målskillnad och det skulle till något enormt för att Leksand skulle kvittera matcserien till 2-2.

något enormt inträffade också, för Broc Montpetit fick arenan att explodera redan efter 59 sekunder, när han gav Leksand ledningen, en ledning som man sedan var nära på att utöka, men det var fortsatt 1-0 och i andra perioden var det mer eller mindre ett under att Modo inte både kvitterade och vände matchen, för det var i princip spel mot ett mål och ett gigantiskt tryck nere mot Haukeland i kassen. Han stod dock emot, växte till en ren vägg och det var fortfarande 1-0 efter två spelade perioder.
När Jon Knuts då istället gjorde 2-0 i tredje perioden, då lyfte nästan taket i arenan, oj, oj, oj!
Det var ett vrål som löste upp måånga knutar i tusentals magar där inne i arenan och säkert ute i vårt avlånga land också, för plötsligt hade vi lite marginal, en marginal som dock krympte igen när Modo reducerade till 2-1 och de sista minuterna där, jäklar så de sniglade sig fram, men vi höll undan och "the miracle on ice" fortsatte, Leksand hade kvitterat till 2-2 i matcher, trots 4-11 i målskillnad på 4 matcher.

Jag var på plats i arenan under den här matchen, andra gången i mitt liv som jag klev ut på Norra och det var nog den häftigaste match jag har sett live!!!

Det var länge sedan nu och det är många av er som inte var med när det begav sig senast, men här fortsätter vi hursomhelst min musikhistoria genom åren. Gräver ni i mitt arkiv hittar ni vad jag lyssnade på från 2003 och framåt, enda fram till 2010, där vi befinner oss nu.

2010 var ett väldigt speciellt år och därför delades det året upp i två inlägg och det här är då andra delen av det året.

Varför det var ett speciellt år behöver ni nog läsa del 1 för att förstå, men jag kan kort berätta att det var då jag lärde känna mit ex här via bloggen. En kommentar på min blog efter att jag hade kommenterat ett annat inlägg på en annans blogg gällande kroppsideal etc. som hon tyckte var väldigt bra skrivet av mig. Det ville hon tala om för mig, så hon kikade in på min blogg och sedan var bloggkonverserandet igång.

Det pågick i några veckor, innan vi bytte msn och fortsatte chatta där så gott som dagligen. Jag kände redan tidigt att det var något speciellt med henne och efter ytterligare några veckor bytte vi mobilnummer och fortsatte att messa som galningar under hela våren, allt medan känsloena växte sig allt större, banden mellan oss växte sig allt starkare och studenten närmade sig samtidigt med stormsteg.

Jag mådde med andra ord bättre än jag någonsin hade gjort och min insida speglade bokstavligen utsidan när sommaren närmade sig och världen stod i blom. Då ska ändå påpekas att vi ännu inte varken hade träffat varandra eller pratat med varandra i telefon. Alla känslor uppkom enbart ur text genom bloggen, msn och sms, är inte det häftigt?

Jocke och jag åkte på lyxkryssning med Vision of the seas i månadsskiftet juni/juli och när vi kom hem pratade vi med varandra för allra första gången. Ja, inte jag och Jocke då, utan jag och mitt ex.

Allt detta kan ni läsa om i del 1, men nu fortsätter vi med min musikhistoria och vad jag lyssnade på under sommaren och efter studenten.

Förutom en hel del UK hardcore lyssnade jag mycket på gammal hederlig Classic euro och de främsta hitsen där under sommaren var Plazma's Getting married och New system's Let me take your heart. Den sistnämnda förknippar jag starkt med långa telefonsamtal under varma och ljusa sommarkvällar i stugan. Minns särskilt en kväll, när vi i vanlig ordning pratade med varandra. Hon var ute och gick i någon park och jag låg uppe i mormors rum i stugan, med fönstret på glänt och den ljumma sommarbrisen letade sig in mellan tunna vita gardiner. Det var en fin kväll. En mycket fin kväll.

Juli övergick i augusti och äntligen, äntligen skulle vi träffas, på riktigt, för allra första gången, efter flera misslyckade försök. Mamma var måttligt road till att jag åkte iväg och träffade någon jag aldrig hade träffat irl, bara pratat med på internet, men det spelade ingen roll vad hon sa, vi hyrde en stuga på en camping utanför Alingsås och 11 augusti, för ganska exakt sex år sedan alltså, var det dags.

Emmas dåvarande pojkvän skjutsade in mig till Mjölby tidigt på morgonen, varifrån jag sedan tog bussen ner mot Göteborg.

11:05 var jag framme och den första kramen där, åh, jag minns det som om det vore igår. Jag hann knappt av bussen innan vi omfamnade varandra och det var så galet mycket längtan som släpptes lös bara i den kramen och vi trodde knappt det var sant, att vi äntligen, efter alla månaders längtan, var hos varandra. Det förstod vi knappt senare när vi satt på tåget ut mot Alingsås heller, vi satt mest och log ut i luften och jag gissar att det mer eller mindre stod nyförälskade i pannan på oss.

På vägen ut till campingen, dit vi sedan promenerade, var vi bara tvungna att ställa ner alla grejer och krama varandra igen, mitt på trotoaren, och väl framme på campingen väntade det bästa och finaste dygnet i mitt liv. Vi lämnade knappt ens stugan vi hade förrän nästa dag när vi skulle åka därifrån.

Min buss gick dock inte förrän senare på kvällen, så innan dess satt/låg vi på en filt i en grässlänt intill en motorväg. bilarna som körde förbi tutade på oss och allt var bara sådär fantastiskt fint och vackert. så vackert att jag bara grät av ren lycka och saknad på bussresan hem. Tårarna bara rann och det bara fortsatte hemma vid köksbordet, över en tallrik gröt, som då fick bli min kvällsmat. Jag var så glad och lycklig över att ha den finaste flickvännen i världen, livet lekte och ingenting kändes omöjligt.

Det var också när mamma eller pappa, minns inte vem det var, hämtade mig vid bussen och vi var på väg hem som jag hörde Offspring's You're gonna go far, kid för första gången, en låt som skulle bli en stor hit under sensommaren och hösten. Det blev även Clubbazz Loveletter, Amaze's Sommar, svenskduon Elov & Benys Eurotrip, Mellonys Sluta blogga och Nivaras båda låtar Is this really true och No one can stop us now.

Då hade vi kommit en bra bit in i september, jag hade börjat plugga på universitetet efter studenten, dramakommunikation läste jag, jag hade varit med på mitt allra första landslagsläger någonsin och jag och mitt hjärta hade hunnit träffas en gång till, på samma camping, också nu över en natt. Dagen då vi kom dit var det jättefint höstväder och trots att det var i slutet av september kunde man nästan gå i T-shirt. Dagen efter var det raka motsatsen. Grått, trist, kallt och det var nästan dags för jacka istället. Det var med andra ord inte tal om att ligga på en filt intill en väg efter att vi lämnat stugan. Nej, istället satt vi inne på Alingsås station, åt bröd som hon hade haft med från sin praktik och försökte mysa så mycket det bara gick vid ett bord, på varsin stol.

Oktober kom och då släppte Sandra Gee äntligen nytt. Turn up the volume, som jag än idag tycker är en av de bästa HandsUp-låtar som har jorts. Den är grym och oj så jag hade gått och väntat på att den skulle släppas och när den väl gjorde det satt jag i timmar och försökte få ner den. Det blev en riktig dunderhit och jag gillar den som sagt fortfarande.

Det var också i oktober som vi hade ännu ett landslagsläger och där hjärtat inte minst skulle komma hem till mig för allra första gången. Resten av familjen var i Rom under några dagar, men jag valde att inte följa med, för att istället kunna umgås och vara med den jag älskade mest av allt, dessutom med huset för oss själva.

Hennes buss kom till Mjölby och vi tog sedan bussen tillsammans hem till Skänninge, varpå jag visade henne runt där hemma. Vi fastnade sedan i mitt rum och lämnade det nästan inte förrän nästa dag, då hon redan var tvungen att åka hem. Vi tog färdtjänst tillsammans och efter att jag vinkat av henne i ett soligt Mjölby kändes det nästan overkligt att hon hade varit där, samtidigt som det kändes väldigt tomt direkt när jag klev innanför dörren igen där hemma, men en sak var jag säker på och det var att jag hade upplevt det vackraste och finaste dygnet någonsin innanför de fyra väggarna.

Sedan hände det som inte fick hända.
Det som ingen av oss egentligen förstod.
Det som raserade hela min tillvaro.

Två dagar senare sa hon plötsligt att hon ville ta ett uppehåll, för att hon inte var någon bra flickvän. Hon tyckte att jag förtjänade något bättre. Jag skulle vara lycklig och hon kunde inte göra mig lycklig just då, tyckte hon. Det tyckte jag att hon kunde, jag älskade henne mer än något annat och ville inte ha någon annan än henne, även om det stundtals var jobbigt att inte kunna träffas som vi ville. Jag älskade henne på ett sätt som jag aldrig älskat någon tidigare, hon hade satt djupare spår i mig än vad någon annan hade gjort och hon hade format mig som person väldigt mycket, inte minst lärt mig enormt mycket om psykisk ohälsa och att tackla sådant. Hon var ljuset i mitt liv, mitt allt och min värld rasade bokstavligen ihop där och då, den 26 oktober 2010.

Jag låg i sängen i flera dagar och bara grät, ville mer än något annat bara klippa ut de senaste dagarna, knöla ihop dem och slänga i en papperskorg. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, vi hade det ju så bra och vi såg en framtid tillsammans. Det kom som en total chock, en chock som fullständigt lamslog mig.

Vi fortsatte dock att messa, även om det inte var i närheten av lika mycket som tidigare, och det fanns känslor kvar, men ändå funkade det inte. Min värld vändes fullständigt uppochner, jag visste varken ut eller in, allt var bara som ett kompakt mörker utan slut.

Så dåligt som jag mådde i november och december det året, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare.

Jag fann ingen glädje i någonting, julen närmade sig, men jag hade inte det minsta julkänslor och ingenting var roligt.

Från att ha varit som en blomstrande vacker våräng med kvittrande fåglar, blommande blommor, en klarblå himmel och en strålande värmande sol hade mitt liv nu övergått till något slags kall och kal tundra, utan växtlighet eller liv, bara mörker och kyla.

Det var med andra ord ingen rolig avslutning av år 2010, trots att det började så bra och såg så bra ut och nyårsafton, som jag, hjärtat och Jocke skulle ha firat tillsammans på ett spahotell i Tallinn, fick jag nu istället fira med mamma och pappa hos några av deras vänner.

Träningen och musiken var dock det som fick mig att fly litegran från verkligheten under den här tiden. I träningen kunde jag för en stund släppa alla jobbiga och mörka tankar och fokusera på något annat och i musikens värld kunde jag fly in i och stanna kvar i flera timmar ibland. Det var Kindervater's cover på Fragmas gamla hit Everytime you need me, Kompulsor's Calling your name, Loveline's version av Shape of my heart, Marko van Basken's Please don't go, Paradisio's gamla Bailando och inte minst Lesley Roy's Thinking out loud, som jag också fortfarande tycker är bra och som där och då stämde så grymt bra in på hur jag kände mig, som dånade ur mina högtalare och hörlurar. Thinking out loud hittade jag på en blogg och fastnade direkt, både för soundet, hennes lite hesa röst och texten. En grym låt helt enkelt och den får avsluta det här inlägget, som dessvärre då avslutas i moll, men jag lovar, det kommer ljusare tider igen, håll tillgodo...

Här är något slags matlista som jag hittade hos Heléna. Mat är inte min starka sida, som ni kanske vet, eller ja, maten jag lagar blir oftast god, det är inte det, men jag tycker inte det är kul att stå i köket, but here we go...

Tre ord som beskriver mig i köket?

Rutinmässig, långvarig och ordningsam.

Jag svävar sällan ut i ovisshetens land, utan håller mig oftast till det jag vet blir gott och fungerar. Sedan kan jag finslipa detaljerna i en maträtt, men jag byter sällan ut råvaror, mixtrar och trixar sällan med recepten, kör safety things med andra ord.

Långvarig är jag eftersom att jag äter långsamt. Har jag tid på mig kan jag dessutom sitta kvar vid köksbordet när jag är klar, lyssna på en bra pod eller liknande, kanske ta en kopp kaffe. Tycker om att sitta vid köksbordet, särskilt soliga förmiddagar, när solen lyser in genom fönstret och P4 står på i bakgrunden. Älskar den där mysighets och hemtrevnadskänslan som nybryggt kaffe och P4 ger.

Ordningssam är jag dels för att jag vill ha rent och snyggt i köket, ingen disk som står på bänken eller i hon, spisen avtorkad, diskhoarna rengjorda osv. men dels för att det är synnerligen viktigt med ordning och reda i köket när man inte ser, att mjölken står till höger på andra hyllan i kylen och att kvargen står högst upp till höger, eller att havregrynet står till höger på nedersta hyllan i det övre vänstra skaferiskåpet och kaffet två hyllor över det. Att ha ordning och reda på sakerna i köket underlättar väldigt mycket för att hitta det man ska ha, därför är det viktigt för mig.

Vad äter jag helst till frukost?

Här är jag också rutinmässig och gör sällan några utsvävningar. Standardfrukosten består av en dubbel portion havregrynsgröt med pumpakärnor/solrosfrön i, ett glas mjölk och ett eller två kokta ägg. Sedan kan toppingen på gröten variera mellan något slags sylt, frysta bär, banan, äpplemos med kanel eller banan med kokosflingor. Min alternativa frukost är en smoothie och ett eller två kokta ägg, så man kan väl sammanfatta det som så att äggen i princip är det som alltid finns med, utan undantag.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan?

Svårt att välja bara tre, men perkulatorn, mikron och mixerstaven är tre heta kandidater, med durkslaget och lökmixern som heta utmanare. Särskilt den senare, den kan jag verkligen rekomendera. Det är som en behållare med knivar i. Man skär bara löken i exempelvis fjärdedelar, lägger de i behållaren, sätter på locket, kör igång mixerhandtaget och vips så är löken hackad och klar! Inget småplock med lökbitar för att få dem mindre, inga knivar och inga tårrar. Skitbra och jag tror nog, vid närmre eftertanke, att den tar tredjeplatsen från själva mixerstaven. Mikron och perkulatorn rår den dock inte på, för kaffe bara måste man ha och mikron är himla bra att ha.

Två köksredskap jag skulle vilja ha?

Det är nog faktiskt inget speciellt jag saknar i köket...

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?

Det finns inget sådär jättekonstigt direkt, men en sådan där gammal våg med två vågskålar som står på fönsterbrädet är väl en het kandidat, eller ramen som av någon outgrundlig anledning sitter runt den ena lysknappen. Den satt där när vi flyttade in, men vi har fortfarande inte förstått varför den sitter där. Min främsta förklaring är att det har stått något där och för att det inte ska trycka på lysknappen har man satt en ram runt den som föremålet har tryckt på istället.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza?

Tomat, ost, banan och ananas.

Jag äter väldigt sällan pizza, men även här är jag en rutinmänniska och tar oftast samma pizza. Nu på senare år har det blivit Honolulu, men desförinnan åt jag en hederlig Margarita med banan i över tio år, varje gång vi åt pizza. Inga utsvävningar här inte...

Favoritdessert:

Åh, det är svårt att välja bara en här med, men någon form av chokladmousse/chokladpudding eller pannacotta av något slag, helst vanilj eller espresso, är nog de utstickande favoriterna, men cheesecake är ju också väldigt gott...

Något jag skulle kunna äta varje dag:

till frukost äter jag ju redan ägg varje dag, så de är väl heta kandidater där.
Annars är det svårt att ta någon specifik maträtt, men jag älskar sås, hela familjen är såsomaner, så mycket sås, t.ex. brunsås, skulle jag lätt kunna äta varje dag.

Det lagar jag helst nu för tiden?

Det blir mycket köttfärslimpa och fiskgratäng. Köttfärslimpan är nog min paradrätt, gärna med fetaost i, blir så jäkla gott om jag får säga det själv!

Något jag tycker om men inte lagar så ofta?

Det är mycket, men lassagne är ju alltid gott, knaperstekt fläsk, sås och potatis likaså, precis som hel kyckling med sås och potatis, dillkött och pepparrotskött med sås och potatis. Det är maträtter som mamma och pappa gör grymt gott och som jag gärna blir bjuden på när jag hälsar på, men som jag ytterst sällan, för att inte säga aldrig, gör själv.

Där har du en bild av vem jag i köket. Gör gärna listan du också!

Det här är kanske inte så aktuellt längre och de flesta av er, i varje fall ni som använder Apple, har nog koll på Siri och vad man kan be henne om, men jag gjorde i vilket fall en video om det i höstas som jag såg att jag inte hade lagt upp här på bloggen ännu, so, here we go!

Apple har, som ni vet, länge haft Siri på engelska i sina operativsystem, men det har begränsat användningen en del för oss i t.ex. Sverige,
men i och med IOS 8.3, som lanserades förra sommaren någon gång, kom dock äntligen Siri på svenska, vilket har underlättat väldigt mycket för oss svensktalande. Nu kan Siri kommunicera på svenska, med svenska komandon, känna igen svenska städer, hitta vägbeskrivningar i Sverige osv.

Har du inte använt Siri så mycket eller har dålig koll på hur hon fungerar, titta nedan, för Siri kan hjälpa till med väldigt mycket och underlätta vardagen en hel del.

När ni ändå är igång får ni mer än gärna gå in och följa mig på Youtube.

Saknar du motivation så gör du det garanterat inte efter det här brandtalet av karaktären Tony D'Amato i filmen Any given sunday från 1999.
Jag har själv inte sett filmen, men D'Amato är tränare för det amerikanska fotbollslaget Miami Sharks och håller nedanstående inspirationstal för sina spelare inför en viktig match.

I don't know what to say really.
Three minutes to the biggest battle of our professional lives.
All comes down to today.
Either we heal as a team,
or we are going to crumble.
Inch by inch,
play by play,
till we're finished.
We are in hell right now, gentlemen, believe me,
and,
we can stay here and get the shit kicked out of us,
or,
we can fight our way back into the light.
We can climb out of hell.
One inch, at a time.

Now I can't do it for you.
I'm too old.
I look around and I see these young faces and I think, I mean,
I made every wrong choice a middle age man could make.
I uh....
I pissed away all my money, believe it or not,
I chased off anyone who has ever loved me,
And lately, I can't even stand the face I see in the mirror.

You know when you get old in life, things get taken from you.
That's, that's part of life.
But,
you only learn that when you start losing stuff,
you find out that life is just a game of inches.
So is football.
Because in either game, life or football, the margin for error is so small.
I mean,
one half step too late or to early,
you don't quite make it,
one half second too slow or too fast,
and you don't quite catch it.
The inches we need are everywhere around us.
They are in ever break of the game,
every minute, every second.

On this team, we fight for that inch,
On this team, we tear ourselves, and everyone around us, to pieces for that inch.
We CLAW with our finger nails for that inch.
Cause we know,
when we add up all those inches, that's going to make the fucking difference between WINNING and LOSING, between LIVING and DYING!

I'll tell you this, in any fight, it is the guy who is willing to die who is going to win that inch,
and I know, if I am going to have any life anymore,
it is because, I am still willing to fight, and die for that inch, because that is what LIVING is,
the six inches in front of your face.

Now I can't make you do it.
You gotta look at the guy next to you.
Look into his eyes.
Now I think you are going to see a guy who will go that inch with you.
You are going to see a guy, who will sacrifice himself for this team, because he knows when it comes down to it, you are gonna do the same thing for him.

That's a team, gentlemen,
and either we heal now, as a team,
or we will die as individuals.
That's football guys.
That's all it is.
Now, whattaya gonna do?

Blir du inte nog inspirerad av att läsa det så tycker jag att du ska lyssna på det här nedan.
Jag lovar att du kommer vara motiverad och inspirerad till det just du vill göra efter att ha lyssnat på det!

får tacka Blondina för denna.
Den är riktigt bra och sätter sig på hjärnan, en av sommarens största hits för min del.
Så, it's the new thing, shadez inomhus!