Här är en lista som jag kopierade och sparade ner för länge sedan, så minns inte ens var jag hittade den, men tänkte att den iaf kan vara lite rolig att läsa, så får ni lära känna mig lite bättre och hur jag är i olika situationer.

Here we go!

Vem är jag...

...vid matbordet?

Hur jag har ätit har förändrats en hel del under åren. När jag var liten kunde jag inte sitta still när jag åt. Jag tog en tugga, gick ett varv i köket och satte mig igen, tog en ny tugga osv.

Sedan kom en lång period där jag istället åt väldigt snabbt, kastade i mig maten. Exempelvis brukade jag gå upp 07:05 under högstadiet, åt frukost bestående av ett glas juice och en tallrik slät yoghurt, utan något i, fixade i ordning mig och lämnade hemet tjugo minuter efter att jag vaknat, 07:25.

nu äter jag istället väldigt långsamt. Jag äter ganska mycket, vilket behövs när man elitidrottar, och det där glaset apelsinjuice och släta tallriken yoghurt har bytts ut mot en dubbel portion havregrynsgröt, två kokta ägg och ett glas mjölk.

Kosten har med andra ord förändrats väldigt mycket sedan mina tonår, men blir jag inte klar sist när man äter, då är det en smärre sensation, vilket är något det skämtas om med jämna mellanrum.

Rekordet jag har suttit med en och samma portion tror jag är 1,5 timmar. Då var det dock inte frukost och till mitt försvar får jag ändå säga att vi då samtidigt pratade och planerade för en kommande lägenhetsförsäljning.

Normalt är annars 20-45min för en måltid och när jag äter är jag oftast ganska tyst. I varje fall om det rör sig om ett större sällskap. Där är jag i stort mer den som iakttar och reflekterar över andra än den som pratar själv, men är man bara två kan jag prata dessto mer, kan sitta i flera timmar vid köksbordet eller ute på balkongen och bara snacka skit, medan man äter och dricker kaffe. är jag dessutom ensam hemma, då sjunger jag inte helt sällan för mig själv, så även vid matbordet, men kanske inte ute på balkongen. Då skulle grannarna nog få hjärtslag, men jag vill alltså gärna ha lite musik på i bakrunden sådär, vilken jag då inte sällan sjunger med i, men jag gillar även att ha P4 på i bakgrunden. Det är hemtrevligt tycker jag, särskilt när man sitter där med en kopp kaffe. Spotify eller radion är med andra ord så gott som alltid igång där hemma.

...På café?

Tar jag alltid en kopp svart kaffe utan mjölk eller socker. Ska jag ha något till så blir det oftast någon form av vaniljbulle eller wienerbröd, älskar vaniljkräm! Chokladboll, bisquier eller katalaner går ju också hem för det mesta. Ja, ni som har hängt med ett tag vet att fikabröd är min svaghet, godis och snax kan jag vara utan, men jag äälskar fikabröd! Det som däremot inte går hem så väl är bakelser och "moderna bakverk", typ macarons eller cupcakes. Nej, jag är nog mer för gamla klassiska bakverk och så som sagt en kopp starkt svart kaffe till det, alltid kaffe!

...På restaurangen?

Här är jag oftast den som beställer pasta bolognaise och ett glas vatten, alternativt någon form av kött och ett glas rödvin, beroende på vilken typ av restaurang det handlar om och vem/vilka jag går ut och äter med. En god plankstek och ett glas rött på en uteservering en varm sommarkväll, eller en lunch på ett träningsläger, båda två är restaurang, men det är två helt olika situationer, så något generellt är svårt att svara här tycker jag...

...på stranden?

Åh, jag älska att vara på stranden! Kan utan problem ligga och sola en hel dag, möjligtvis gå ner och doppa mig lite snabbt om det är riktigt varmt i luften och om vattentemperaturen tillåter det, vilket alltså är ungefär detsamma som 25+. När jag var liten älskade jag att bada, men på senare år har jag blivit världens badkruka och det ska till mycket för att jag ska hoppa i det blå.

Sola kan jag docck som sagt göra i flera timmar utan problem. Har man bara lite bra musik eller en bra bok så håller jag mig lätt sysselsatt hela dagen. Att bara ligga på stranden, gräva ner fötterna i sanden, lyssna på alla strandlljuden runtomkring, samtidigt som man läser en bra bok och solen steker från en klarblå himmel, det är bland det bästa som finns!

...på krogen?

Oj, krogen är verkligen inte min grej. Trots snart trettio fylda, nåja, det är två år kvar, men ändå relativt snart, kan man nog räkna antalet gånger jag har varit ute på krogen sedan jag fyllde arton på båda händernas fingrar. Det händer med andra ord väldigt, väldigt sällan. Tycker oftast inte det är bra musik, drickan är dyr och det är svårt att prata med varandra.

Nej, ska jag gå ut, då väljer jag ett lugnare hak där man kan sitta och prata vid ett bord med en drink eller ett glas vin 99/100 gånger. Nu har jag inte ens varit ute så många gånger under mitt liv, men jag känner ändå mig själv så bra att jag nog kan slå fast att om jag mot alla odds skulle gå ut, då skulle jag mestadels sitta vid ett bord och försöka prata med mitt sällskap och helst skulle vi då välja ett lugnare ställe. Delvis kan det nog hänga ihop med min synnedsättning, för att vara på en traditionell nattklubb med ashög musik, det gör det väldigt svårorienterat när man inte ser, dansa är inte riktigt min grej, det går knappt att prata där inne och man blir helt enkelt ganska lost när både syn och hörsel i princip försvinner. Så nej, jag väljer solklart hemmamys framför krogen, typ alla dagar i veckan, men någon enstaka gång då och då kan det ändå, trots allt, vara kul att komma ut lite sådär, för man vet aldrig vem man träffar där ute i natten. Kanske är det livets stora kärlek, en av de som med tiden blir en av ens närmsta vänner, eller kanske bara en tillfällig bekant.

...På ett flygplan?

Här är nog ungefär samma som på stranden. Ja, jag älskar inte att flyga då, men jag kan utan problem fördriva tiden i några timmar om jag har en bra bok och lite bra musik att tillgå. Då åker lurarna på och sedan kan jag vara i min värld ett bra tag utan att det blir långtråkigt. Vet dock inte hur jag skulle reagera på en riktig långflygning, för det längsta jag har flugit är fyra timmar, så vi lämnar den delen av självreflektionen utanför och låter den vara obesvarad tills jag någon gång har testat det empiriskt, men ska jag ändå ge mig på något slags gissning så skulle jag tro att jag efter sisådär fyra-fem-sex timmar skulle börja bli rastlös, så det där med långflygningar är jag väl kanske lite skeptisk till, men skulle ändå vara kul att testa någon gång.

...i klädaffären?

Är jag den som kan gå runt och känna på och prova tröjor hur länge som helst, iaf om det är jag som ska ha något och om jag får välja butik själv. Annars tycker jag det är ganska tråkigt och sitter mest på en stol eller väntar utanför på att den jag är på stan med ska bli klar. Nu händer det förvisso väldigt sällan att jag ens är i fysiska butiker i stan, vilket iofs är lite konstigt, för jag kan ändå tycka att det är lite mysigt att gå runt i affärer sådär, särskilt på vintern av någon anledning, titta runt lite, klämma och känna på kläderna och sedan ta en fika på något kafé, men ändå blir det inte ofta att jag gör det. Nej, jag brukar handla det mesta på nätet numera, men får jag välja klädbutik så väljer jag Klädhuset i Falerum, där de har märkeskläder till minst 20% rea. Där kan jag gå runt bland tröjor, pikéer, skor och annat ett bra tag innan jag tröttnar.

...I matbutiken?

Har Julian och jag jobbat upp en väldigt bra effektivitet. Det är oftast vi som handlar och han vet ungefär vad jag ska ha och jag har i stort lärt mig i vilken ordning saker och ting kommer i den affär där vi oftast handlar, så allteftersom rabblar jag upp vad som ska handlas och så hämtar vi det, blippar det och går vidare. Vi brukar klara av en storhandling på knappt en timme. Det att jämföra med min f.d. sambo, som jag inte alls handlar lika effektivt med. Där blev det mer hon som handlade och jag som hängde med, om ni förstår skillnaden? När jag och Julian handlar så vet han ungefär vad jag ska ha, jag vet ungefär vilka vägar vi brukar gå i affären och vad som kommer efter varandra när man går så. Det räckte med att sambon gick på något annat sätt i affären för att jag skulle bli helt lost och inte ha någon koll längre, men allt handlar ju om vana. Skulle jag handla mer med någon annan skulle det säkert gå lättare med tiden, men i nuläget handlar jag mest effektivt med Julian, eftersom att det i huvudsak är vi som handlar tillsammans.

...På bussen?

Beror det väldigt mycket på vilken buss det är och hur ofta jag har åkt den. Åker jag en stadsbuss för första gången sitter jag väldigt uppmärksam på hur bussen åker, hur den svänger och lyssnar noga efter utropen, som är superviktiga! Fungerar inte de, då har jag ingen aning om var jag är någonstans och då blir jag väldit osäker.

Har ja å andra sidan åkt en linje flertalet gånger, som exempelvis linje 11 till det område vi bodde i tidigare, eller linje 17 hem hit, då sitter jag gärna med musik i öronen, slappnar av och njuter av några minuters musiklyssnande. Jag har åkt de linjerna så många gånger att jag inte behöver utropen längre. Oftast fungerar de, men skulle de inte göra det gör det inget, för jag har ändå stenkoll på var bussen är och var jag ska gå av, för jag har lärt mig hur och var den svänger.

...hemma hos någon?

Den här är väldigt svår att svara på tycker jag. Det skulle kunna bli världens längsta uppsats om jag tog upp alla aspekter och företeelser som kan inverka på det, det går egentligen inte att generalisera tycker jag. Det beror väldigt mycket på vem jag är hemma hos, hur många som är där, hur mycket jag har varit där osv. men man kan väl säga som så att om jag kommer hem till någon för första gången rör jag mig nog till en början ganska försiktigt, eftersom att jag inte vet hur det ser ut och inte kan se det. är det dessutom mycket folk på plats, födelsedagsfirande eller liknande, då blir jag nog ganska passiv, säger inte så mycket och sitter mest på en stol vid bordet eller i någon soffa och småpratar litegrann med de runtomkring mig. Jag blir alltså ganska statisk, går inte runt särskilt mycket och minglar.

Är det å andra sidan hemma hos någon som jag har varit hos väldigt mycket så rör jag mig helt fritt och tar för mig på ett helt annat sätt. Då vet jag var det kan stå saker i vägen, var man kan välta ner föremål om man inte är försiktig, var hunden brukar ligga eller bara en så enkel sak som hur möblerna står. Hemma eller hos mamma och pappa skulle nog exempelvis de som inte vet inte ens notera att jag inte ser något alls, för jag rör mig så naturligt och obehindrat, och även de som vet glömmer bort det, för det märks helt enkelt inte.

En sak är dock gemensam oavsett. Jag känner av stämningen ganska väl, både hur den är i själva rummet och hur den är hos den jag är där för att hälsa på. Jag kan nog vara ganska avvaktande till en början, särskilt hos nya personer, för att läsa av situatione och alla sociala koder som gäller där, men tar för mig mer och mer, ju oftare jag är där och ju bättre jag känner personen i fråga. Till slut behövs inget inkänande, allt bara går av sig själv, men trots det tycker jag nog att det även då är viktigt att faktiskt ta sig tid, kanske ta ett steg tillbaka och reflektera på nytt, även om man har varit hemma hos personen i fråga hundra gånger, så att man inte bara kör på, för något kan ju trots allt ha förändrats under de där hundra gångerna man har varit där.

...I ett förhållande?

Är jag nog väldigt omtänksam och lyhörd, men har samtidigt ett ganska stort behov av att vara själv. Jag trivs med att vara själv och har inga problem alls att vara själv hemma en hel dag utan att göra något speciellt. Jag är dåli på att ge presenter, men jag är desto bättre på att visa ömhet, trygghet och kärlek genom beröring och ord. Jag är svag för smicker och uppskattar det lilla i vardagen väldigt mycket, både att ge och få, att fixa maten tills sambon har kommit hem, att ha städat lägenheten eller diskat undan all disk. Det är vardagsgrejer, men det kan göra så mycket om man har haft en lång och jobbig dag. då är det guldvärt och sådana små gester är så fint tycker jag.

...I skolan?

Var jag oftast den tysta och tillbakadragna typen. Har aldrig varit den som hörs i klassrummet, alltid observerat och lyssnat mer på vad andra säger och diskuterar än pratat själv, har alltid varit ganska blyg och har sällan räckt upp handen för att svara på frågor. En gång fick jag t.o.m. höra av en lärare att om jag räckte upp handen lite mer skulle jag få VG. Mamma blev lite irriterad på det, för så kan man inte bedöma en elev, alla tar inte för sig i klassrummet, alla har sin roll och alla kan inte ta för sig på samma sätt, för så funkar inte gruppsammansättningar. Hur det slutade? Jag fick VG där ändå, även om jag inte räckte upp handen mer efter det.

...I sängen?

Wow, ja, den som det visste... men frasen går att tolka, så jag sover oftast på sidan eller på rygg, ofta med ena armen under kuden. Jag läser alltid innan jag somnar och tycker det är jätteskönt att gå och lägga mig tidigt på kvällarna. det kunde man inte tro för tio år sedan, när jag, likt de flesta tonåringar, var världens nattuggla, men den tiden är förbi och nu lägger jag mig snarare halv tio än halv ett. Det är så rofyllt att gå och lägga sig och vissa dagar är det t.o.m. något jag ser fram emot. Bra eller dålit, det går väl att diskutera hur länge som helst, men att bara krypa ner i sängen, läsa litegrann och somnar man så somnar man, annars är det inte hela världen, för klockan är ändå inte så mycket. Det mina vänner, det är så jävla skönt tycker jag!

...På morgonen?

Har jag faktiskt gått och blivit ganska morgonpigg nuförtiden. det kunde man inte tro under mina tonår, men så är det väl med de flesta. Jag vaknar ofta runt sex-sju någon gång och har sedan haft lyxen att kunna ligga kvar i sängen under ganska många år nu, i och med mina distansstudier. Det har jag ofta också gjort. Lyssnar ofta på någa poddar innan jag går upp och sedan blir det oftast frukosten ni läste om i början av inlägget. Gillar en lugn start på dagen, där jag kan äta min frukost i fred och dricka mitt kaffe i lugn och ro, men inom kort kommer det bli nya rutiner när jag börjar jobba i september...

...På kvällen?

Har jag å andra sidan gått och blivit ganska kvällstrött och som ni läste innan så kan jag rentav se fram emot att gå och lägga mig vissa dagar. Tycker det är superskönt att gå och lägga mig tidigt, lyssna på några poddar där med och somnar jag så somnar jag. Sitter definitivt inte uppe halva nätterna längre, utan jag prioriterar min sömn, vet att jag behöver sova ganska mycket, gärna åtta-nio timmar, och kan nästan bli lite stressad om jag vet att jag ska upp tidigt dagen efter och inte har kommit i säng vid typ 22:30. Därför brukar ja oftast se till att jag har kommit i säng då och när jag väl har lagt mig brukar jag inte ha några problem att somna. Däremot kan jag ha perioder där jag vaknar mitt i natten, blir klarvaken och kan inte somna om på fyra-fem timmar. Det är lite småjobbigt och hela dagarna blir ju negativt påverkade om man sover dålit. Någon natt då och då kklarar alla, men när det blir flera nätter på rad, då börjar det bli jobbigt...

Där har ni mig!
Hoppas att ni har orkat läsa hela vägen hit, trots att det visst blev ganska långt.
Ta hand om er så hörs vi någon annan gång!

Klockan är bara drygt åtta och jag är redan uppe. Det är näst sista dagen här i stugan, imorgon åker jag hem för några dagars träning och sedan åker jag tillbaka hit på fredag igen. Det har varit en fin och väldigt lugn vecka här, en hel del sol, inte lika varmt och skönt som det var förra året när jag var här min semestervecka, men helt okej ändå. Vi har varit i Falerum och jag har köpt ett par jensshorts. Vi har ätit, fikat och fikat ännu mer, spelat kort och bara umgåtts tillsammans, precis som det ska vara. Det enda negativa är att jag har sovit dåligt nästan varje natt. Först var det fullmåne och då kunde jag inte somna förrän 03:30-05:00. Sedan har jag kunnat somna, men ändå vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Det är av den anledningen jag sitter uppe såhär dags. Jag vaknade 03:30 och har inte kunnat sova mer efter det. Visserligen somnade jag redan 22:00 igår, var jättetrött och allt gick som i en dimma större delen av dagen, så nog var jag trött alltid, särskilt med tanke på att jag i snitt har sovit ungefär fem timmar, vilket är alldeles för lite för att vara jag och det är dessutom anmärkningsvärt med tanke på att jag alltid brukar sova väldigt bra här ute.

Nu var det dock inte det som det här inlägget i huvudsak skulle handla om. Nej, jag tänkte berätta om anledningen till varför jag nyligen har flyttat.

Jag och Jennifer är inte tillsammans längre.

Det är ett gemensamt beslut och därför en förhållandevis mild separation, eller vad vi ska kalla det. Båda två är inne på samma linje och det här blir nog bäst för alla parter ur ett längre perspektiv, det är vi helt överrens om.

Jag har tänkt på det från och till under en tid, men har väl inte velat dra upp det till ytan, kanske lite av bekvämlighetsskäl, ni vet, man bara lever vidare i samma gamla vanliga mönster, för att det är mest bekvämt och för att det tar för mycket kraft, tid och energi att förändra någonting, men när vi började prata om det tillsammans så stod det ganska klart att vi inte gör så mycket saker tillsammans längre, vi har inte samma intressen, bortsätt från goalballen, och vi har inte samma långsiktiga mål i livet. Hon älskar barn, vill gärna bli mamma och bo i villa eller radhus. Jag har lite svårt för barn, vet inte om jag någonsin vill bli pappa, inte som det känns nu iaf, och jag är definitivten lägenhetsmänniska och vill gärna bo högt upp.

Man skulle väl kunna säga att vi väl helt enkelt har levt under samma tak, men med två olika liv nu på slutet.

Den främsta anledningen till varför vi väljer att gå åt varsitt håll nu är dock att känslorna inte finns där längre. Allt det andra går kanske att rätta till om båda verkligen vill det och ger sig fan på det, men finns inte känslorna och en eller båda inte vill ordna det, då kommer det inte att funka.

Ibland kan det dock vara svårt att avgöra vilka känslor som är kärlek och vilka som är trygghet när man har varit tillsammans så länge som vi ändå har varit, men återigen, när vi började prata om det på riktigt så stod det ganska klart, från bådas håll, att det mest har handlat om vänskaplia känslor och trygghet i att ha varandra där, inte så mycket kärlek här mot slutet, vilket på sätt och vis känns skönt, att båda är inne på samma spår och att det inte bara är en av oss som känner så. Det har gjort att allt ändå har gått relativt smärtfritt.

Med tanke på alla parametrar här ovan så skulle man kort sagt kunna säga att vi har glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Jag var 22 när vi blev tillsammans, Jennifer var 17. Båda två var alltså ganska unga och mycket kan hännda i livet efter det. Självklart finns det de som håller ihop hela livet även om de träffas så unga, men att man inte gör det är egentligen inte så konstigt. Allra minst i dagens samhälle, där typ 50% av alla hushåll är ensamhushåll.

Nu låter det väldigt kantigt och hårt här märker jag, som att jag ser på det helt objektivt och inte har några känslor alls i relation till det här. Så är det givetvis inte, det känns väldigt konstigt att det inte är vi längre, efter 5,5 år. Det kändes väldigt konstigt när jag och Julian packade det sista och lämnade lägenheten för drygt en vecka sedan, konstigt att jag inte kommer bo där mer, konstigt att vi inte kommer bo tillsammans mer, konstigt och vemodigt att göra allt för sista gången där i lägenheten, minnas tillbaka och tänka på allt vi gjort och varit med om innanför de där fyra väggarna, konstigt att helt enkelt avsluta ett kapitel i livet och börja på ett nytt.

Jag tänker tillbaka på alla fina och fantastiska minnen vi har haft tillsammans. Jag tänker på de båda semestrarna i Spanien med långa och många dagar på stranden, besök vid saltsjön, promenader, restaurangbesök, shoppingrundor och midagar och kortspelande på takterassen i hennes mormors hus. Jag tänker på när vi åkte långfärdsskridskor en kall januaridag 2016. Det var första gången i mitt liv och det var väldigt svårt till en början, helt annorlunda jämfört med hockeyrör, men till slut fick jag ordning på det också och det gick riktigt bra och isen var jättefin. Jag tänker på paddlingsutflykten ett nästan tropiskt varmt dygn där somaren 2014, där vi paddlade, grillade och badade från några klippor. Jag tänker på skidresorna till Idre, som alltid är lika roliga. Jag tänker på hennes student en regnig junidag för fyra år sedan. Jag tänker på när jag blev bjuden på trerätters på en uteservering i stan och hur vi sedan gick hela vägen hem i vad som blev en av den sommarens absolut finaste och varmaste kvällar. Jag tänker på alla helger ute hos henes föräldrar, både varma sommardagar och kalla vinterdagar, då brasan ofta var tänd i köket och där jag alltid, från första början, har varit välkommen, där det har bjuditss på god mat och kaffe, både i köket, framför TV'n och på altanen. jag tänker på alla promenader, nyårsafnar, födlsedagar, parmiddagar och inte minst köpet av vår allra första gemensamma lägenhet, som vi sedan har byggt upp och inrett tillsammans.

Det jag framförallt tänker på är dock den trygghet och tillit till varandra som vi succesivt har bygt upp genom åren, från den där jobbiga perioden hon hade innan vi blev ett par och nästan ett år framåt i tiden, inan det till slut blev vi, och alla år efter det, när vi har lärt känna varandras styrkor och svagheter, hur den andre reagerar och agerar i olika situationer, hur den andre tänker, ja, hur vi kort sagt har lärt känna varandra på djupet. Det är väldigt fint och bland det mest värdefulla man kan ha, trygheten i att veta att den andre hela tiden finns där, det finns alltid någon att luta sig mot, man är aldrig ensam. Det är mer värdefullt än man ofta tror och tänker på, förrän det inte finns där längre. Då först blir det påtagligt hur tomt det känns och hur mycket den där trygheten faktiskt betyder. Därför tror jag att jag kommer känna en tomhet då och då nu framöver, saknaden kommer slå till då och då, men samtidigt så skiljs vi som vänner nu och det betyder enormt mycket.

Det är något som är och känns viktigt för båda två, att vi fortfarande kan vara vänner. Med tanke på det så känns det också helt rätt att vi går åt varsitt håll nu och inte senare, när vi kanske, högst troligt eftersom vi inte har samma mål i livet eller samma intressen, har gått varandra på nerverna och kanske inte kan vara vänner heller. det vill ingen av oss, så därför blir det här nog bäst för alla i längden, men allt vi har upplevt och varit med om tillsammans, det kommer jag aldrig att glömma och det kommer alltid bevaras långt in i mitt hjärtta. Det är 5,5 väldigt fina år vi har haft tillsammans och det är inte utan att jag nästan fäller några tårar här nu när jag tänker på alla minnen och allt fint vi har haft tillsammans. Jag hoppas dock som sagt att vi kommer ha många och långa fina vänskapsår framför oss. Bara det känns faktiskt som en seger, för det är långt ifrån alla som kan vara vänner efter en separation, men att vi kan det, det känns väldigt bra, om än lite sorgligt just nu. det kommer dock att lägga sig och då kommer jag mest bara vara glad för att vi fortfarande har varandra.

I helgen var jag en sväng i stugan, innan jag på kvällen packade och fixade det sista innan själva flytten i måndags. Jag tyckte inte att jag hade så mycket kvar, men det är mer än man tror att fixa sådär innan man ska flytta, så 00:30 var jag till slut klar med allt, utom städningen, för dammsugarmunstycket gick sönder när jag höll på att dammsuga, så det blev inget av med det.

i måndags vankades det då som sagt flytt för hela slanten.

Jag kände mig lite förkyld och jävlig på morgonkvisten, så Julian och jag tränade ingenting då. Vi hämtade bara nycklarna till lägenheten och sedan fick mormor dem när jag var på väg hem, för hon skulle dit lite innan oss och börja diska lite osv.

Mamma och pappa kom förbi med bilen och så körde vi några kartonger, så att mormor och mamma skulle ha något att göra när jag, pappa och Shep åkte till Ikea och köpte säng och soffa.

Jag hade tre presentkort där som jag fick när jag fyllde, plus att jag fick 20% på bäddmadrassen om jag var Ikea familymedlem, så det blev lite billigare än vad jag hade räknat med och det är ju alltid positivt.

Sedan drog vi tillbaka till nya lägenheten, mötte upp Julian och sedan fick han och jag kämpa och slita med att få upp både sängen och soffan för alla trappor, men efter mycket blod, svett och tårar var dem äntligen uppe och då åkte vi tillbaka till gamla lägenheten för att bära flyttlådor. Hela vardagsrummet var typ fullt med lådor, väskor och möbler som skulle flyttas med. Ett rent kaos var det, men till slut var allt instuvat och klart i kärran och sedan var det bara en etapp kvar, att bära upp allt till nya lägenheten.

Det var inga problem, men nu började dock folk bli hungriga, så när pappa åkte och lämnade tillbaka kärran köpte han med sig pizza. Vi tog alltså ett litet matbreak innan vi fortsatte skruva säng, soffa och hylla. Sängen och soffan gick bra, men hyllan ville inte sammarbeta, så när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen. En väldigt lång, men bra dag och jag blir så glad över att jag har den släkt och familj som jag har. De ställer upp, hjälper till, finns där och är bara allmänt bäst. Alla hjälper till och gör vad de kan på sitt sätt och det är så fint. Jag blir alldeles varm i kroppen.

Igår mådde jag ännu sämre än i måndags. Den långa flyttdagen tog nog ordentligt på min redan inte helt friska kropp. Egentligen skulle jag ha åkt till Norrköping och pratat goalball och parasport, men jag kände mig inte alls bra där på morgonen, så det blev inget. Istället sov jag till nästan 11:30 och efter det kändes det lite bättre, men jag var fortfarande väldigt låg och var på dåligt humör. Lite mat och kaffe fick dock skutan på rätt körl igen, med andra ord kändes det lite bättre efteråt och jag, mamma, pappa och Emma tog ytterligare en vända till nya lägenheten, där vi packade upp lite mer, satte ihop det sista på hyllan, satte upp lampor och gardiner och så fikade vi så klart i solen på balkongen.

Jag tror det kommer bli skitbra på lite längre sikt, men just nu känns det mest konstigt. Vi har ju ändå nästan bott här i tre år, men nu är det över. Jagg ska dock vara kvar här den här veckan också, för att vara kattvakt när Jennifer är i Spanien. Sedan ska jag vara i stugan hela nästa vecka och då får Linda vara kattvakt tills Jennifer kommer hem och sedan är jag done i den här lägenheten, vilket som sagt känns väldigt konstigt, men jag tror ändå att det kommer bli skitbra och det är nog det bästa för alla parter ur ett längre perspektiv, även om det just nu känns väldigt vemodigt. Det känns liksom inte verkligt, det har inte sjunkit in än, att jag faktiskt inte kommer bo här mer, det här är inte mitt hem längre, även om jag så klart kommer vara välkommen att hälsa på. Well, jag tror som sagt att det kommer bli jättebra på sikt, nya lägenheten känns bra och jag tror att jag kommer trivas bra där!

Jag avslutar med att bli lite centimental och nostalgisk, för det här var nog det sista inlägget skrivet i den här lägenheten. Det första inlägget minns jag också. Det var ganska tidig morgon, vi hade inte hunnit packa upp allt, TV-hyllan låg i delar på vardagsrumsgolvet, jag satt i soffan och tittade ut i köket och funderade på hur vi skulle ha soffan och TV-hyllan, om det skulle stå som det gjorde då, eller om vi skulle vända på det. Det blev som det stod då kan jag nu avslöja, såhär nästan tre år senare. Det är många minnen härifrån och jag kommer att sakna den här lägenheten, men nu vänder vi sida i livets bok och ett nytt kapitel ska precis ta sin början... häng med mig på det!