vägen till Paralympics i Riio 2016 blev just betydligt mycket svårare än innan. Detta efter EM i Turkiet nu i början av november. Jag var som bekant inte uttagen i truppen dit, men det som hände där drabbar ändå mig i högsta grad. EM blev nämligen en stor besvikelse och ett rent fjasko för svensk del.

Turneringen inleddes med match mot Spanien. Spanien, som vi har spelat jämnt mot under de senaste åren och vunnit och förlorat om vartannat. Under EM i Danmark 2011 var det just Spanien vi mötte i en ren fight om den sista paralympicsbiljetten till London. Det var kvartsfinal och vi hade trygga 5-1 på tavlan. Då drog vi på oss några straffar och vips så var Spanien nästan ikapp. De nådde 6-7 med dryga minuten kvar att spela. Då gjorde vi självmål och det var 7-7 på tavlan. Slutligen lyckades vi ändå vinna, i sudden, och tog den där sista biljetten till London. Glädjen var då total, helt euforisk.

Nu blev det inte lika glada miner. Jag var som sagt inte där, så jag kan inte riktigt analysera vad som hände, men Spanien vann tryggt med 6-1.

Därefter ställdes vi mot de regerande världsmästarna, Litauen. De har varit tunga favoriter under större delen av 2000-talet, men har tappat lite på slutet och i London blev det "bara" en fjärdeplats, efter att Turkiet slagit dem i bronsmatchen. Här var det dock inget snack om saken och de kunde vinna enkelt med 11-3.

Tyskland stod för motståndet i turneringens tredje match. Det var en match som efteråt kom att diskuteras flitigt, tyvärr p.g.a. domarinsatsen. Sverige drog på sig inte mindre än 14 straffar, där många av dem egentligen inte var straffar, under matchen. Tyskland utnytjade många av dem och vann därför matchen med 11-7. Tar man bort alla straffmål hade matchen slutat 5-5. Den tyska coachen kom t.o.m. fram till våra coacher efter matchen och sa att om reglerna hade följts så skulle Sverige ha vunnit den matchen.

Nu gjorde vi inte det och för att gå vidare till kvartsfinal krävdes nu vinst mot Ukraina, som är nya i A-gruppen, men som ändå hade gjort det riktigt bra under tidigare matcher och bl.a. slagit Litauen. Samtidigt var Spanien tvungna att slå Tyskland. Vi gjorde vad vi kunde och slog Ukraina med 12-9. Tyvärr räckte det inte ändå. Tyskland slog spanien med 8-7 och det innebar att vi slutade sist i vår grupp och fick spela placeringsmatch mot Slovenien, som slutade sist i andra gruppen. Inte bara det. värst av allt är att vi nu flyttas ner till B-EM nästa år.

Det är samma sak som i hockey-VM. Det finns en A-grup, en B-grupp osv. B-gruppen är alltså gruppen under den högsta gruppen och jag vet inte när Sverige var nere där senast. Inte så långt tillbaka i tiden som jag är medveten om iaf.

Det innebär också att vi missar VM i Finland nästa sommar, som är en kvalturnering för att nå paralympics i Rio. Sista chansen är sedan EM 2015 gissar jag. Har inte stenkoll på det, men så var det innan London.

För att nå Rio måste vi nu alltså först och främst kvala oss upp till A-gruppen nästa år. Det gör man genom att slutta etta eller tvåa i B-EM. Gör vi inte det är chansen borta. Gör vi det gäller det sedan att ta sista chansen under EM 2015, precis som vi gjorde 2011, och ta sista biljetten till Rio.

Det är alltså en vääldigt lång väg att vandra för att nå dit. Rio, som hela tiden har varit mitt stora mål. Nu är vi på väg att missa att ens ta oss dit. Just nu känns det inte så jobbigt, men den dagen, om den kommer, då det är definitivt kört, då kommer det kännas jobbigt, för det är ju det jag har siktat mot hela tiden, det jag har drömt om och det jag kämpar, tränar och ger allt för att nå. Så ja, time will tell, men i nuläget ser det jobbigt ut för Sverige att ta sig dit...

EM vanns förövrigt av, just det, Litauen. De slog Spanien i finalen med 4-2. Bronset tog Turkiet hand om, när man slog Tyskland med 4-3. På damsidan vann Ryssland, efter att ha slagit Turkiet i finalen med 4-2. Bronset tog Israel, som slog Finland med 5-3.

De svenska damerna hade också ett jobbigt mästerskap. Förluster med 8-2 mot Finland, 13-3 mot Ryssland, 7-1 mot Ukraina och 9-4 mot England. Det är väldigt mycket mål bakåt för att vara på damsidan, men å andra sidan är det ett helt nytt damlandslag för i år, som faktiskt har visat att de kan, både under Lady intercup i Malmö och i Madrid tidigare i år. Här funkade det dock inte alls och det blev en femteplats i gruppen äve för de svenska damerna och man degraderas därmed också, precis som herrarna, ner till B-EM nästa år.

Noteras kan göras att flera damlag frågade var Jennifer var under EM. Hon är, enligt dem, Sveriges bästa spelare. Tyvärr ser hon ju för bra och får därför inte vara med på stora mästerskap, egentligen inte internationellt med landslaget heller, men där har hon fått dispans och gör det väldigt bra. Jag ska inte heller förneka att hon har utvecklats enormt mycket under året som gått, men jag gillar definitivt inte att de svenska coacherna lägger så mycket press på henne, ställer precis lika höga krav på henne som på alla de andra ordinarie i landslaget när det gäller träning och annat, trots att hon egentligen ska vara en backup för de övriga och inte är med i laget på samma sätt som de övriga.

Nog om det. EM blev kort sagt en stor besvikelse för svensk del.

Här hemma har jag tränat på som vanligt. Sex pass i veckan har det legat på under de senaste veckorna och igår blev det två riktigt, riktigt bra pass, trots dålig sömn natten till igår. Först ett kanonbra styrkepass med höjningar på 2/7 övningar, till 80 kg på utfallssteg och till 82,5kg på marklyft. Styrkepasset följdes sedan upp av det bästa goalballpasset här hemma på jag vet inte hur länge. Det var visserligwn bara jag, Albin och Jennifer där, + Martin, som kom lite senare, så jag var lite skeptisk i början, men när vi kom igång efter uppvärmningen och inskjutningen, som kändes lite sega, så var det fokus på tempo, rörerlse och så klart också skott och försvar. Det gick riktigt bra. Högt tempo, där Julian och Linda sköt på oss andra. Vi gjorde både snabba returer, gick runt en himla massa och gjorde det ovanligt bra. Ett mål fick Julian och Linda in på oss. Det var jag som hamnade lite för långt in när jag hade gått runt, från min vänsterback till höger, skjutit och sedan gått tillbaka igen. Jag hamnade lite nära centern och bollen tog på mina händer och in i mål. Det var dock det enda spelmålet jag släppte in under hela träningen. Jag gjorde dessutom bara två höga bollar och räddade båda strafarna, + att jag gjorde fler mål än jag gjort på väldigt länge. Äntligen börjar det kanske sätta sig lite med min offensiv, som jag har haft jätteproblem med i höst, efter att Florim sa åt mig att inte snurra armen när jag skjuter, som han lärde mig i våras. När jag gjorde det såg det onaturligt ut och det gick dessutom för långsamt, så vi droppade det. Sedan dess har jag haft stora problem med att mina skott blir höga. Som mest hade jag 13 eller 14 höga bollar på en träning för ett tag sedan. Jag får inte alla delar i skottet att gå ihop. Tänker jag på armen så missar jag benen, går inte ner tillräckligt djupt. Tänker jag på benen är armen inte bra. går jag ner för djupt tappar jag kraften i mitt hårda stopp på sista steget, det som jag tränade bort för drygt två år sedan, men som jag har försökt införa igen esedan i somras. Det har varit jättesvårt, men nu har det börjat lossna, så det känns bra.

Hösten har annars varit väldigt lugn rent tävlingsmässigt. Eller ja, delar av den iaf. De senaste fem helgerna har jag varit hemma. Jag vet inte när jag var hemma fem helger i rad senast. Det är ett bra tag sedan sist. Nu bär det dock av till Malmö i helgen. Då ska vi nämligen ha träningsläger där, tillsammans med FIFH och några spelare från England. därefter stannar jag kvar hos Fatmir några dagar, för att träna lite extra med bättre motstånd än här hemma. Sedan kommer Jocke och Sofie hit och sedan är det redan december. Tiden bara springer iväg och om en dryg månad är det jul...

Podcasten som jag nämnde i förra inlägget förbereds mer och mer. Vi hade ytterligare ett möte kring den nu i söndags, ett möte där vi skulle ses på Espressohouse. Albin och Rena var där. Jag och Julian kom dit. Ida kom dit och så väntade vi bara på Zimon. Efter ett tag fick jag mail från honom där han undrade var vi var. Jag svarade att vi stod utanför och väntade. Då visade det sig att han hade stått ca två meter ifrån oss hela tiden, men inte vetat att det var vi. Så kan det gå när ett gäng synskadade ska vänta på varandra. Mötet gick hursomhelst bra och vi har fastslagit ett namn för poden. Syncast var det först, men det var redan upptaget, så nu blir det Synpoden. Första avsnittet planeras att spelas in någon gång i mitten av december och efter det lovar jag att länka det till er här på bloggen, så att de som vill får lyssna på det.

Det är ett projekt vi håller på med. Ett annat, som jag ska delta i, är en undersökning om hur SF:s hemsida fungerar för gravt synskadade personer. På fredag ska jag därför träffa en gubbe och surfa runt lite där och berätta vad jag tycker och tänker. Dessförinnan ska jag också föreläsa om tillgänglighet på webben. Detta sker på torsdag, på Jennifers gamla skola, så ja, det händer en del i mit liv, även såhär års, även om det inte riktigt är lika intensivt som där i juni, för då var det helt galet.

Hoppas iaf att ni alla har haft det bra i denna mörka och dystra årstid, som vi snart hoppas övergår i vinter...

Det var ett tag sedan nu, närmare bestämt 22 dagar, sedan den 15 oktober. Vad är det för speciellt med den dagen då? Jo, det är vita käppens dag. Jag klandrar ingen som inte hade koll på det, faktum är att jag själv totalt hade glömt bort det. Det finns så många dagar som ska firas på ett eller annat sätt numera, så det är inte lätt att hålla reda på allting.

Varför jag nämner detta nu, såhär långt efteråt, är för att jag vill belysa den vita käppens syfte och mening. Jag läste nämligen att vetskapen och kunskapen om vad den vita käppen faktiskt står för har minskat under senare år. Man blir irriterad ibland när man är ute och går och folk inte flyttar på sig, trots att de ser att man kommer med en vit käpp, särskilt på centralstationer e.d. när man följer ledstråken, ni vet, de räffliga plattorna som ofta finns längs peronger, fram till trappor etc. Folk flyttar inte på sig, utan står kvar. Ett exempel var i somras när jag tränade orientering, alltså att lära sig hitta, på stationen i Mjölby. Jag följde ledstråket och plötsligy stod en kvinna där, mitt i vägen. Visst, man kan titta åt ett annat håll eller helt vara vänd bort så att man inte ser att jag kommer där med min käpp, men nu såg hon det, men flyttade ändå inte på sig. Inte förrän vi sade till henne att man bör flytta på sig när man ser att det kommer någon med vit käpp. Då flyttade hon på sig.

Vi synskadade som använder den vita käppen dagligen tycker det är en självklarhet vad den står för och vad den betyder, men för den breda allmänheten är det inte så lätt, särskilt inte när man som barn blir nedtystad av sina föräldrar när man pekar och undrar vad den där konstiga pinnen är för något. Som en liten kille utbrast när jag var på väg till frisören en gång, "kolla, ett svärd!". Han visste inte vad det var för något och ett sådant uttalande skrattar man bara åt, men när ingen berättar för honom vad det där svärdet faktiskt är och vad man använder det till, då lär han sig ju inte. Samma sak med barn som undrar och pekar. Istället för att tysta ner borde föräldrarna då förklara för barnet vad det är för något och vad "pinnen" används till.

Så, vad använder man då käppen till?
Kort sagt kan man säga att käppen är som mina ögon. Käppen är en trygghet när jag är ute och går, en trygghet som man kan upptäcka hinder och annat som kommer i min väg med. "Hinder" kan vara allt från trotoarkanter, gräskanter och trappor till bänkar, lyktstolparr, skyltar, buskar och inte minst ting som inte brukar vara där, t.ex. sandhögar, snöhögar och byggarbetsplatser, temporära hinder helt enkelt. Käppen utgör dock inte bara mina ögon, den hjälper mig också att höra saker och ting runtomkring mig. När käppen slår mot underlaget studsar ljudet mot kringliggande byggnader, bilar etc. så att man lätt kan orientera sig med hjälp av s.k. ekolokalisering. Man kan jämföra det med fladdermöss. Med hjälp av de ljud som de sänder ut orienterar de sig i omgivningen. Det är samma sak här. Med hjälp av ljuden från käppen kan jag höra byggnader, en stillastående bil framför mig,, ja, t.o.m. lyktstolpar i vissa fall. Utamför mitt hus är det t.ex. en trapp under tak som man ska gå ner för innan man kan nå entrén. När jag går och följer trotoarkanten med käppen längs vägen studsar ljudet mot staket och allt vad det nu är på insidan av trotoaren, så också mot taket över trappen. Det hörs jättetydligt när taket och således också trappen kommer.

Käppen utgör med andra ord ett väldigt nyttigt hjälpmedel för oss som inte ser, men är också en varningssignal för omgivningen att här kommer en som inte ser och att man därför bör vara lite extra vaksam och försiktig, kanske inte svänger in precis framför med cykel, springer precis framför och korsar den synskadades väg, inte tuta vid ett övergångsställe när det tar lite längre tid för den synskadade att gå över och självklart också att man i möjligaste mån lämnar plats åt den synskadade på gångbanan eller trotoaren. Det behöver inte betyda att man går i vida halvcirklar runt den synskadade eller som bilist kör över i motsatta filen, det räcker med att flytta på sig litegran så att den synskadade obehindrat kan passera. Självklart kan den synskadade också flytta på sig, men det är lättare för seende att flytta på sig, eftersom att man upptäcker den synskadade innan denne upptäcker den seende.

Den vita käppen är alltså ett hjälpmedel för den synskadade och en varningssignal till omgivningen att vara lite mer vaksam och uppmärksam.

Vi fortsätter på detta tema. Jag och några anra synskadade planerar att starta upp en podcast som kommer att behandla just hur det är att leva med en synnedsättning. Hur skolgången har sett ut för oss, hur man löser vardagliga bestyr som att laga mat, tvätta och städa, hur man använder en dator som synskadad, hur man kan använda en Iphone eller Ipad utan att se något alls osv. Poden kommer att vända sig främst till seende, men även till andra synskadade. Tanken är att vi kommer ut med ett avsnitt varje eller varannan vecka. Avsnitten kommer att finnas på Itunes, Youtube och på en enkel hemsida som jag har fått i uppgift att bygga. Avsnitten kommer att vara mellan 20-40 minuter. Vad tror ni om detta? Är det en bra eller dålig idé? Kommer ni att lyssna? ;)