Det är det här man går och väntar på hela säsongen. Februari-mars, när grundserierna ska sumeras, när SM-slutspelet drar igång, när kvalserier upp och ner från de olika serierna ska spelas och det ska bli klart vilka lag som spelar var till nästa säsong. Det räknas hit och dit på tabeller och resultat och det är helt enkelt ett paradis för alla hockeyälskare.

I synnerhet den här säsongen är det intressant, eftersom att SHL ska utökas till fjorton lag nästa säsong. Det innebär att lagen från Hockeyallsvenskan har en jättemöjlighet att nu ta steget upp till SHL.

Skulle lagen i SHL åka ur serien i år är det inget roligt alls. Nytt för i år är nämligen att jumbon och nästjumbon i SHL kommer att få kvala sig kvar genom en playoffserie mot ett Allsvenskt lag i bäst av sju matcher. Det innebär alltså att laget från Hockeyallsvenskan måste vinna 4/7 matcher mot SHL-motstånd för att ta steget upp. Det innebär också att SHL-lagen måste förlora 4/7 matcher mot Hockeyallsvenskt motstånd för att åka ur. Det kändes inte särskilt troligt att det skulle ske innan och i början av säsongen, men hos de klubbar som nu ligger i botten av SHL, Djurgården, Brynäs, Leksand och Modo, finns det garanterat ångestkänslor inför detta. För att möta t.ex. Rögle, Bofors eller Björklöven i bäst av sju är ingen barnlek och skulle man åka ur i år, ja, då är steget tillbaka väldigt långt...

Leksand såg ju ut att säkra sitt kontrakt tidigare i januari, när man först slog Brynäs i en ren nyckelmatch hemma i Tegera arena med 3-2. Det var den matchen pappa och jag var uppe och såg och Guters avgörande med 26 sekunder kvar, det är nästan obeskrivligt. Den segern följdes upp med ännu en nyckelseger på hemmaplan, mot Djurgården, och plötsligt var det fem poäng ner till Brynäs under sträcket, en skapligt skön känsla.

Sedan har det gått rejält utför. Förlust mot HV med 4-1, förlust mot Växjö med 4-1, förlust mot färjestad med 4-1, förlust mot brynäs med 4-1, förlust mot Luleå med 4-1, förlust mot Modo med 4-1 och förlust mot Örebro med 5-3. Sju raka förluster. Mot HV, Växjö och Färjestad var en sak, men mot Brynäs, när man hade chans att återigen rycka åt sig fyra poängs försprång. Då vände Brynäs 0-1 till 4-1 och passerade Leksand i tabellen. Sedan sköt Leksand 49 skott mot Daniel Larsson när man mötte Luleå på hemmais, men Larsson storspelade och Leksand gjorde ändå bara ett mål och förlorade med 4-1. Väldigt ineffektivt. Det var det även mot Modo, när man fick in 0-1 i en grötig situation framför mål, men där Modo sedan kunde kvittera i tredje perioden och sedan göra 2-1 bara minuter senare, varefter Leksand pressade på ordentligt för en kvittering, men där Modo istället, från ingenstans, fick in 3-1, vilket var ett rent turmål, en puck som gick på Leksandsskridsko och in bakom Alsenfelt. Det var också precis efter att Leksand missat helt öppet mål och kvittering fram till 2-2. Nu blev det istället 3-1 och Modo kunde vinna matchen. Tursamt för Leksand hade även Brynäs och Djurgården förlorat de här två senaste matcherna och det var således fortfarande två poäng upp till Brynäs över sträcket. När man får sådana här gratischanser, när Brynäs förlorar och det är så viktiga matcher som mot Modo, som man fightas med i tabellen, då måste man ta chansen. Det gjorde man inte.

I fredags var turen sedan slut. Då vann Brynäs lite överraskande uppe i Luleå med 0-3, efter att matchen stått och vägt vid 0-1, men där Brynäs fick det så viktiga målet och efter 0-2 kunde man avgöra. Samtidigt hade Leksand gjort det bra hemma mot Örebro, som man har slagit åtta av de nio senaste mötena lagen emellan. Ett lag som man alltså har haft väldigt lätt för, men istället för 1-0 fick Örebro tre relativt snabba enkla mål i mitten av första perioden och den uppförsbacken orkade leksingarna aldrig resa sig ifrån, trots att man fick 1-3 på ett riktigt höstlöv som signade in bakom Johannes Jönsson i Örebrokassen i slutet av den första perioden och att man reducerade på nytt i början av den andra, varefter man öste på för 3-3, men trots att man fick fyra minuters powerplay lyckades man inte få in pucken. Istället gjorde Örebro 2-4. Leksand reducerade visserligen på nytt i den tredje perioden, men Örebro kunde gå vinnande ur striden och nu var det fem poäng upp till Brynäs, med arton poäng kvar att spela om. Tungt, väldigt tungt.

I lördags blev man dock äntligen vinnare där nere i bottenstriden. Borta mot Växjö hade jag på förhand tippat noll poäng, men man fic in 0-1, en ledning man såg ut att hålla hela matchen igenom, samtidigt som Brynäs, Djurgården och Modo förlorade. Då hade det varit två poäng upp till brynäs igen, fyra upp till Djurgården och sju ner till Modo. I slutet av matchen missade man också att göra 0-2 och definitivt stänga matchen, men missade och istället kunde Växjö göra 1-1, en puck som fastnade på spelare framför mål och på något sätt hittade in bakom Jocke lundström i mål. Sedan kunde Växjö också ta bonuspoängen i sudden, så det blev bara en poäng för Leksand. Hade jag sagt en poäng borta mot Växjö på förhand hade det varit skitbra, men nu, när man hade tre poäng, tills det återstod två minuter av matchen, men bara fick med sig en, då känns det lite surt och nu är det istället fyra poäng upp till Brynäs, sex till Djurgården och fem ner till Modo, med fem matcher kvar att spela.

På tisdag gästar Örebro Brynäs och Modo tar emot HV. Där hoppas vi på bortasegrar. Sedan gästar djurgården Luleå och Leksand tar emot Skellefteå på onsdag. Där hoppas vi på hemmasegrar. Skellefteå är definitivt inget lätt motstånd, man leder serien, elva poäng före Växjö, och har nästan tagit dubbelt så mycket poäng som Leksand, men här på slutet tycker jag ändå inte att man har övertygat sådär jättemycket, så fortsätter leksand på samma inslagna bana som mot Växjö, då kan det räcka till poäng om vi har tur.

Tabellmässigt är annars det mest intressanta om färjestad ska krångla sig förbi något av lagen där framför och upp på en topp 6-plats, vilket gör att man slipper playin och går direkt till slutspel. Man är en poäng bakom HV, som just nu ligger sexa, efter en katastrofvecka förra veckan, när man tog 0 poäng på fyra matcher och hade en målskillnad på 3-24! Färjestad har varit en poäng bakom nu ett tag, men jag står fast vid vad jag har sagt innan, jag tror FBK tar en plats bland de 6.

Sedan är frågan om LHC kommer klara en plats bland de 4 främsta, vilket ger hemmaplansfördel i slutspelet, vilket i högsta grad är intressant i LHC's fall, eftersom att man är ruskigt starka hemma i Saab arena, men har betydligt sämre statistik på bortais.

I Hockeyallsvenskan återstår det bara tre omgångar nu. Om en vecka vet vi svaren på alla frågor där och det kommer bli ett race in i det sista. De två främsta lagen i den serien går ju nämligen till en ren Allsvensk final, där man spelar bäst av fem matcher. Vinnaren där kommer att spela i SHL nästa säsong. tar man sig dit är det alltså 50% chans att man spelar i SHL nästa säsong, man behöver ta tre segrar mot tuffaste konkurenten i serien, sedan är man ett SHL-lag.

Efter att Västerås vänt 0-2 till 3-2 mot Bofors i fredags, när först Jan Urbas reducerade sent i andra perioden, där dustin Johner satte kvitteringen med fem minuter kvar av matchen och där Jeremy Williams fullbordade vändningen minuten senare, stod både Malmö, Karlskrona och Västerås på 89 poäng uppe i toppen av tabellen. Två av dessa kommer alltså att få spela Allsvensk final med 50% chans att spela i SHL nästa säsong, och det tredje laget kommer få spela slutspelsserien, som är en enkelserie mellan lag tre-åtta i serien.

Sedan var det dags för seriefinal i Malmö arena i lördags, när karlskrona kom på besök. KHK gick också segrande ur den matchen med 3-5 och är nu tre poäng före både Malmö och Västerås, som möts imorgon. Det lag som där vinner hakar på Karlskrona i toppen, som, om man slår Asplöven hemma imorgon, är väldigt, väldigt nära den där Allsvenska finalen. Då kommer man ha sex poäng ner till trean Malmö/Västerås med sex poäng kvar att spela om. I praktiken kan Karlskrona alltså säkra en plats i den Allsvenska finalen redan imorgon.

Asplöven, som i sin tur figjtas för att nå den sista slutspelsserieplatsen, alltså åttondeplatsen i serien, som just nu innehas av Vita hästen. Hästen, som har övertygat ordentligt den här säsongen, särskilt till en början, då man länge låg topp 2, men där man nu har fallit tillbaka. Man har dock hela tiden varit topp 8, men jag tror inte man grejar det i slutänden. Timrå, som har gjort en resa åt andra hållet, då man innan jul var avsågade i botten av tabellen, fem-sex poäng bakom nästjumbon, är nu bara en poäng bakom Hästen och sedan följer Almtuna ytterligare en poäng bakom och Asplöven ytterligare en poäng bakom. 68, 67, 66 och 65 poäng är poängfördelningen där. Timrå hade chansen att gå om hästen redan nu i lördags, när Hästen förlorade med 1-2 mot Mora, men då föll Timrå i Haparanda mot Aspllöven med 3-0, vilket alltså gör att Hästen fortfarande är över sträcket. Almtuna, som då också vann, och Asplöven passerade däremot Oskarshamn, som nu ligger närmst ovanför det negativa kvalsträcket, där AIK och Södertälje befinner sig under. AIK, som tog en riktigt fin skalp i lördags, när man slog Björklöven med klara 4-1. Björklöven har varit seriens bästa lag nu efter nyår, man i princip bara vinner och vinner, men mot AIK blev det noll poäng. Tråkigt nog för AIK så vann ju både Asplöven och Almtuna, som var närmst över sträcket då, så det är fortfarande tre poäng upp till Oskarshamn över sträcket. för Södertäljes del är det nu helt klart att man kommer få kvala sig kvar i Hockeyallsvenskan. Detta efter nionde raka förlusten, 3-4 mot Rögle, samtidigt som Asplöven tog poäng mot Timrå. Det gör att det är tolv poäng upp till Oskarshamn för SSK, med nio poäng kvar att spela om.

Snacka om floppsäsong för Södertälje, som uttalat hade som mål att ta steget upp till SHL till nästa säsong. Man hårdsatsade med 50% högre spelarbudget än tidigare år, men allr har verkligen gått snett där och nu är man fast förankrade i botten av tabellen och med tre omgångar kvar av serien är det bara att rikta in sig på den kommande kvalserien...

Kvalserien, dit redan Sundsvall och Pantern är klara. Pantern, som alltid har varit ett utfyllnadslag i Div. 1, alltid hållt till på den nedre halvan av sin grupp, nästan fått kvala sig kvar, tills den här säsongen. Nu har man exploderat och slutade tvåa i Hockeyettans grupp F i höstas, bakom Kristianstad, tog sig till Allettan Södra, där man har övertygat ännu mer. Man vann hela Allettan, två poäng före Troja. Ett tag var det nästan tio poängs gap ner till tvåan i serien och man blev tidigt klara för kvalserien.

Nu ska bara två ytterligare lag från Hockeyettan ta sig till kvalserien och det har lag två-fem i Allettan Norra och Södra gjort tillsammans med ettan och tvåan i resp. fortsättningsserie i ett playoffspel i tre steg, där playoff 1 avgjordes i åtta bataljer i bäst av tre matcher. Där slog Troja ut Kumla, Tingsryd slog ut Kallinge, Västervik slog ut Mariestad, Kristianstad slog ut Helsingborg, Piteå slog ut Örnsköldsvik, Östersund slog ut Kovland, Huddinge slog ut Haninge och Hudiksvall slog ut Åker/Strängnäs.

Nu stundar alltså playoff 2, som startar på torsddag, där dessa åtta vinnare lottas in i bataljer i bäst av tre, där vinnarna går till playoff 3, där man ställs mot varandra i bäst av tre. vinnarna där spelar sedan kvalserien, som består av sex lag, där fyra av dessa spelar i Hockeyallsvenskan nästa säsong. Södertälje har alltså 66% chans att spela i Allsvenskan nästa säsong och det tror jag definitivt att man kommer göra. Det ska till väldigt, väldigt mycket för att man ska sluta femma eller sexa i den serien, tror jag.

I helgen som var avgjordes Malmö open 2015 och det måste ha varit min sämsta turnering på flera år. Som ni minns så var jag ganska missnöjd efter Sverigeserien i december, men det här var ännu sämre. Mycket sämre...

Ändå tycker jag att det har känts bra hemma. Tycker den defensiva nötningen har gett resultat och jag hade förväntat mig att spela betydligt bättre i helgen än senast under Sverigeserien i Malmö. Ja, skötte vi våra kort rätt hade jag t.o.m. goda medaljförhoppningar.

Det slutade med en niondeplats och en totalhavererad defensiv. Utan att gå in på speldetaljer som ingen av er läsare ändå kommer att förstå och för att istället göra det enkelt för er att förstå vidden av det så kan vi säga såhär.

57 insläppta mål på 5 matcher. Det att jämföra med 29 insläpta mål på 6 matcher under Stockholm paragames i höstas, som nog var den bästa turnering vi någonsin har spelat. då snittade vi totalt 4,83 mål bakåt/match och bara 2,75 mål bakåt/match mot de övriga fyra svenska lagen vi mötte. Det är riktigt, riktigt bra för att vara vi. Nu snittade vi 11,4 mål bakåt/match. Då förstår ni hur illa det var.

Det var inte många bollar som gick rakt in under helgen, alltså där vi var för långsamma eller gick åt fel håll, nej, majoriteten av alla bollar var vi på, men det var slarv i teknik, bristande timing i bollmötet och inte minst bristande speluppfattning.

Att snitta över 11 mål bakåt/match är aldrig, aldrig någonsin okej. Det är rentav skitdåligt.
Tyvärr kan jag inte säga att jag var bättre än någon annan i laget, alla gjorde misstag och jag var inte ett dugg bättre än någon annan.

Eftersom att känslan innan helgen var så bra så blev besvikelsen därmed ännu större. Besviken, förbannad och frustrerad var känslorna jag kände efter helgen och efter densamma har jag inte orkat ta tag i bloggen. Det har varit mycket, mycket tankar och stundtals har det t.o.m. varit så illa att jag har funderat på vad jag ens har i landslaget att göra.

I en breddklass ska jag vara dominant, men det var jag definitivt inte i helgen. Jag blev bara trea i vår interna skytteliga med mina tio mål, både Albin och Claudio gjorde fler mål än mig, och jag var inte alls ett defensivt ankare och trygghet bakåt, som jag helt klart ska vara på den här nivån. Landslagsledningen måste hela tiden motivera, både för sig själva, för övriga truppen och inte minst för förbundet varför de spelare som är med i landslaget är det, men i nuläget är det ganska svårt att motivera min plats i laget, vilken funktion jag där fyller över huvud taget, eftersom att jag inte ens sticker ut på breddnivå. så ja, just nu är det tungt. Väldigt tungt. Det här var nog min första riktiga motgång under min karriär.

Resultaten då?

Linköpings HIF - Kosova 20-13
Linköpings HIF - Sergiev posad 2-9
Linköpings HIF - Brukarhusets IF 10-15

Första matchen vann vi, men inte för att vi spelade bra, utan för att Kosova gjorde fler misstag än vi. Hade vi spelat som vi kan hade vi knockat dem i första halvlek, för då ledde vi med stil 8-3 eller liknande, men där någonstans tappade iaf jag fokus, när ledningen var så stor, och sedan hade jag jättesvårt att ta tillbaka det under resten av matchen.

Sergiev posad är det ryska damlandslaget och man tillhör den absoluta eliten på damsidan. Hade vi spelat som under Stockholm paragames hade vi kanske, kanske kunnat rubba dem, men det gjorde vi definitivt inte nu. stundtals spelade vi ganska bra, men svackorna var för många, för djupa och vi lyckades inte ta oss ur dem tillräcligt snabbt.

Mot Brukarhuset, som vi förövrigt slog med 7-2 under Stockholm paragames, satt jag på bänken i första halvlek. När jag kom in i andra åt vi nästan ikapp deras försprång, låg bara under med ett mål, men så tappade vi det igen, släppte in tre raka mål och matchen var körd. Vi hade haft råd att förlora med tre mål och ändå sluta tvåa i gruppen och därmed få spela om plats 4-6, men så blev det inte. Med två måls sämre målskillnad än Brukarhuset slutade vi trea i gruppen och därmed blev det spel om plats 7-9 under söndagen.

Linköpings HIF - RGC Hansa 2 10-10
linköpings HIF - Belgrade 9-10

Matchen mot Hansa förde vi hela vägen och gjorde det faktiskt riktigt bra i första halvlek, den enda halvlek under helgen jag är nöjd med, då vi ledde med klara 7-2, till sista skottet i halvleken, då de gjorde 7-3. Det såg ändå stabilt ut, men jag hade jätteont i vänsterarmen och tvingades vila hela andra halvlek. Det var inte alls planerat, men nu fick Jennifer, som inte alls var motiverad för att spela, hoppa in. Vi såg ändå ut att reda ut det, för med drygt en minut kvar av matchen ledde vi med 10-7. Trots det blev det bara 10-10. Behöver jag säga att det kändes mer som en förlust än som en vunnen poäng?

Belgrade hade vi sett under lördagen och nästan skämtat om att "de där kommer vi i alla fall inte få möta imorgon". De såg ut som rena nybörjare, gjorde massor misstag, drog på sig massor straffar och när de skulle ta straffarna satt de bara kvar vid centerlinjen. Det var bara att skjuta stolpar så blev det garanterat mål. Ändå förlorade vi mot dem. Nästan pinsamt, inte minst med tanke på att de bara gjorde tolv mål under sina tre matcher på lördagen, medan vi gjorde näst flest mål av alla i hela bredden, trettiotvå. Ändå vann de med 10-9 och jag missade dessutom en straff. Den enda straffen under hela helgen som jag sköt. Jag som brukar vara stensäker på straffar här hemma. Nu sköt jag rakt på centern, som mycket riktigt bara satt kvar i mitten.

De resultaten gjorde att vi slutade nia i turneringen, vilket som sagt inte alls var vad vi hade räknat med inan densamma. Klart är att det vi tränar på här hemma inte fungerar och att vi måste ändra på något i vårt upplägg, men i nuläget vet jag faktiskt inte riktigt vad, för jag har varit helt säker på att den här defensiva nötningen vi har kämpat med skulle vara nyckeln till en ännu bättre defensiv från vårt håll. Det har än så länge gått käpprätt åt helvete, det är en jättestor negativ förändring sedan Stockholm paragames i höstas. Nej, vi får ta allvarliga diskussioner kring det här och lämna den här turneringen bakom oss, för den får ett stort fett underkänt betyg, inget snack om saken!

När jag tidigare idag var själv på gymmet, Julian var sjuk, reflekterade jag över en sak.

När jag är själv där, då är det få som hälsar eller börjar prata.
När jag och Julian är där tillsammans är det betydligt fler som hälsar och börjar prata.

Exakt samma sak var det under min gymnasietid.
Gick jag själv i en koridor, gick förbi några som satt på några bänkar eller vid några bord i kaffis eller liknande var det sällan någon som hälsade eller började prata med mig.
Gick jag å andra sidan tillsammans med Spike, min assistent jag hade back in the days, då var det många som hälsade eller började prata med oss.

Varför?
Ja, antingen är det så enkelt som att ingen vill hälsa eller prata med mig. Det är Julian/Spike folk vill åt. Kan vara så iblannd, men långt ifrån alla gånger.

Nej, jag tror tyvärr att det fortfarande handlar mycket om osäkerhet hos folk. När jag kommer där med min vita käpp är det något som avviker från det "normala". Allt som är "avvikande", spelar ingen roll om det är ett beteende, en funktionsnedsättning, politiska åsikter, ja, u name it, gör folk osäkra och obekväma. Man vet inte riktigt hur man ska tackla det, hur man ska beté sig eller vad man ska göra. Så man gör oftast ingenting. Man tittar bort och fortsätter gå, ignorerar beteendet eller han i rullstol som man passerar på bara någon meters håll. Hamnar man i en debatt med någon som visar sig ha radikalt olika åsikter gällande politik eller religion försöker man på ett smidigt sätt krångla sig ur den situationen, för att slippa det obekväma.

Det är den stora massan bland oss svenskar.

Sedan finns det minoriteten. De som ser beteendet, går fram och frågar hur det är eller om man kan hjälpa till på något sätt. De som står rakryggade i en politisk debatt. De som ser han i rullstol och hälsar på honom som vem som helst annars man möter.

Den där minoriteten blir fler och fler, jag har själv märkt en positiv förändring hos allmänheten i stort under de senaste åren, att folk vågar sig fram mer, vågar fråga om man behöver hjälp, vågar hälsa, ja, rentav vågar börja prata med en, trots att det är så osvenskt.

Det är en jättebra och positiv utveckling, men fortfarande är majoriteten de som tittar bort, slingrar sig och inte hälsar, vilket i min värld till stor del bygger på okunskap och osäkerhet. Med kunskap kommer säkerheten i hur man ska/bör tackla en viss företeelse. Kunskapen nås genom föreläsningar och informationsspridande. Det är därför jag tror att det är så extremt viktigt för oss som lever med t.ex. en funktionsnedsättning, att vi kommer ut och föreläser och informerar allmänheten om hur vardagen ser ut, hur man löser olika problem, hur samhället är anpassat och vad man som privatperson kan göra. Det minskar osäkerheten i och med att kunskapen ökar, vilket är en nyckel till att våga mer. När det där som inte är "normalt" inte längre upplevs som annorlunda, att då våga hälsa, att våga fråga, att våga börja prata med en.

Det är inte lösningen på hela problemet, men jag tror definitivt att det är en stor del i det.
Vad tror ni? Vad hade ni läsare gjort om ni hade mött mig ute på stan eller på gymmet? Hur hade ni agerat? Ta er en funderare och tänk efter ordentligt. Berätta sedan gärna vad ni kommer fram till, hur ni tänker och resonerar!