Om att bemöta det som är "annorlunda"
Tid: 18:11:54 Datum: 2015-02-05 Kategori: Att leva med en synnedsättning
När jag är själv där, då är det få som hälsar eller börjar prata.
När jag och Julian är där tillsammans är det betydligt fler som hälsar och börjar prata.
Exakt samma sak var det under min gymnasietid.
Gick jag själv i en koridor, gick förbi några som satt på några bänkar eller vid några bord i kaffis eller liknande var det sällan någon som hälsade eller började prata med mig.
Gick jag å andra sidan tillsammans med Spike, min assistent jag hade back in the days, då var det många som hälsade eller började prata med oss.
Varför?
Ja, antingen är det så enkelt som att ingen vill hälsa eller prata med mig. Det är Julian/Spike folk vill åt. Kan vara så iblannd, men långt ifrån alla gånger.
Nej, jag tror tyvärr att det fortfarande handlar mycket om osäkerhet hos folk. När jag kommer där med min vita käpp är det något som avviker från det "normala". Allt som är "avvikande", spelar ingen roll om det är ett beteende, en funktionsnedsättning, politiska åsikter, ja, u name it, gör folk osäkra och obekväma. Man vet inte riktigt hur man ska tackla det, hur man ska beté sig eller vad man ska göra. Så man gör oftast ingenting. Man tittar bort och fortsätter gå, ignorerar beteendet eller han i rullstol som man passerar på bara någon meters håll. Hamnar man i en debatt med någon som visar sig ha radikalt olika åsikter gällande politik eller religion försöker man på ett smidigt sätt krångla sig ur den situationen, för att slippa det obekväma.
Det är den stora massan bland oss svenskar.
Sedan finns det minoriteten. De som ser beteendet, går fram och frågar hur det är eller om man kan hjälpa till på något sätt. De som står rakryggade i en politisk debatt. De som ser han i rullstol och hälsar på honom som vem som helst annars man möter.
Den där minoriteten blir fler och fler, jag har själv märkt en positiv förändring hos allmänheten i stort under de senaste åren, att folk vågar sig fram mer, vågar fråga om man behöver hjälp, vågar hälsa, ja, rentav vågar börja prata med en, trots att det är så osvenskt.
Det är en jättebra och positiv utveckling, men fortfarande är majoriteten de som tittar bort, slingrar sig och inte hälsar, vilket i min värld till stor del bygger på okunskap och osäkerhet. Med kunskap kommer säkerheten i hur man ska/bör tackla en viss företeelse. Kunskapen nås genom föreläsningar och informationsspridande. Det är därför jag tror att det är så extremt viktigt för oss som lever med t.ex. en funktionsnedsättning, att vi kommer ut och föreläser och informerar allmänheten om hur vardagen ser ut, hur man löser olika problem, hur samhället är anpassat och vad man som privatperson kan göra. Det minskar osäkerheten i och med att kunskapen ökar, vilket är en nyckel till att våga mer. När det där som inte är "normalt" inte längre upplevs som annorlunda, att då våga hälsa, att våga fråga, att våga börja prata med en.
Det är inte lösningen på hela problemet, men jag tror definitivt att det är en stor del i det.
Vad tror ni? Vad hade ni läsare gjort om ni hade mött mig ute på stan eller på gymmet? Hur hade ni agerat? Ta er en funderare och tänk efter ordentligt. Berätta sedan gärna vad ni kommer fram till, hur ni tänker och resonerar!
SV; Där ser man :D Ja men detsamma och en trevlig helg! :D
Jag kan säga att jag hälsar inte på random människor, som jag inte känner =)
Det är ju av naturen.
Jag känner inte att man måste hälsa på allt och alla?
Eller måste man det? :(
Händer till helgen då?
Fredag idag och allt :D
Ja men det är intressant att läsa ur andras synvinklar och om andras liv ;)
Jag vill ju att mina klipp ska nå ut, så laddar upp dem här ;) och överallt :P
det är så typiskt svenskt att undvika det som inte tillhör det normala. Så synd, om man en gång har börjat hälsa på en tycker jag att man kan fortsätta med det, både när den är själv eller har med sig någon.
sv: ja jag med :) så härligt och en stor fördel för ridsporten också.
tack desamma Johan :D
Det är absolut inte dig det är fel på, utan på de som inte hälsar. Tror precis som dig att det handlar om okunskap.. tråkigt nog!
sv. Tack så mycket :)
Intressant :) Har ju delat med mig lite av mina tankar om detta innan :) Och jag håller med att det är få som frågar, de vill kanske men något hindrar dem. Sen kan man ju säga "jag skulle inte ha gjort så" men det vet man ju inte i praktiken men skulle någon behöva hjälp skulle jag självklart hjälpa :)
SV: Tack! Gick bra :)
Jadu lite olika men kvarg/kokosmjölk, massa bär och frukter och så lite frön :)
Morötter lät gott, det är bra att ha i sådant :)
Haha skojade bara med dig :) Ha en fin fredag du med!
Intressant att läsa, jag är en sån person som inte vågar hälsa eller så :/
Intressant inlägg! Jag gillar tänkande själar ^^
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra. Jag brukar inte hälsa på folk, för det känns som att jag går in i deras space då. Liksom när jag går förbi ngn på stan och vi har ögonkontakt och man ser i ögonen att personen inte flackar med blicken, då säger jag hej. Men med en som ser dåligt eller så, vet faktiskt inte. Känns lite som att jag skulle förvirra personen. Det är även samma sak när jag ser att en blind person försöker sätta sig, jag vill gärna ta tag i personen och sätta den på bänken, men jag vet liksom inte hur man gör. För alltså man kan inte bara gå fram och ta på ngn. Sedan känns det lite som att personen kanske tar illa upp om jag erbjuder mig att hjälpa.
Det har inte så mkt med att jag tkr att det avvikande är ngt dåligt/läskigt/eller whatever. Det är enbart att jag inte vet hur personen kommer reagera på hjälp eller ett hej. Det samma när ngn kommer med rullstol, och den kanske vill komma upp från en trottoar. Det har aldrig hänt, men om jag tänker mig situationen så vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Kan man bara ta tag i rullstolen och ba hjälpa till? Nej, det går inte. Jag vet inte heller hur man ska fråga "Hej, behöver du hjälp?". Tänk om personen tror att jag ömkar personen eller ngt.
Jag tror mkt handlar om att man inte vet hur personen kommer att reagera, och därför säger och gör man inget :o Alltså skulle jag bli handikappad imorgon så skulle jag känna att jag inte vill ha hjälp från vem som helst ute på gatan. Bara för att jag skulle vara handikappad så betyder det inte att jag inte har ett eget space.
svar: Joo, men alltså man har alltid ett val. Jag säger inte att alla ska bli överläkare eller VD på Ericsson. Det jag menar är att alla har ett val om de vill börja droga, om de vill supa hjärncellerna ur sig. Man skapar sig själv och sitt liv. Alla har vi svårigheter i livet. Vissa har matteproblem, andra har varit mobbade, och så finns det de som blivit utsatta för barnvåldtäkt osv. Alla har svårigheter, men man har valet att ta tag i livet. Förstår du hur jag menar? Alltså gymnasievalet är inte så seriöst. Det finns basår och man kan byta program, komvux finns osv. Så valet ligger inte då man är 15. Man kan alltid ändra livet.
Just det, gällande klumparna :o Det stod iaf klumpfri på kudden jag köpte. En kudde som jag hade ett tag hade klumpar :o
sv: jajamen, brukar vara så i mitt liv :)
full rulle hela tiden.
ja precis, men tycker ändå att det är konstigt att man ibland "duger" och ibland inte liksom ;)
Sv: hahah vad roligt att vi är så lika! Jag måste säga att du ställde riktigt bra frågor i min frågestund! De var roligt att svara på de!:) jag vet inte varför jag inte tyckte om Grynet,men hon var så otroligt jobbig och störande!:) haha!:)
Gud vilken berättelse! Men vadå så du ser inget över huvudtaget nu då? :( usch vad hemskt, du har varit med om mycket!:(
Vad underbart, tre år tillsammans! Man får gratulera! Vad pluggar du till för något kul då? Vad jobbar din tjej som för något då?:)
Har du några planer nu inför helgen?:)
Hoppas du får en toppen helg!:)
Grymt bra inlägg! Jag håller dock med om det som The Revolt skriver i sin kommentar. :)
Fast jag hälsar ju inte på alla jag möter direkt heller. Däremot säger jag oftast hej till de man ser på gymmet, i alla fall om jag vet att jag sett dem där innan. Du får helt enkelt börja ropa hej när du hör att det är någon där, och hoppas att de svarar tillbaka.
Sen håller jag med om det som The Revolt har skrivit i sin kommentar.
Är allt väl i övrigt med dig? Har du blivit helt frisk ännu?
kram
tyvärr handlar det många gånger om ikunskap, rädsla och ibland om fördomar. Och det minskar man genom folk får föreläsningar, att det blir avdramatiserat!
Haha ja det står 3-0 till mig mot murgrönan nu :) Förhoppningsvis 4-0 på lördag, vi skall till tippen med massa buskar som sambon och brossan mejat ner med motorsågen ( de fuskar, jag kör med häcksax och sekatär) och vill gärna skicka med hela murgrönan dit då. Men den är envis då den växt länge och jag jag är gravid med stor mage, foglossning och svullna fötter, så jag har lite emot mig med, men jag ger mig inte i första taget :)
Själv är jag rätt blyg så jag är inte gärna den som hälsar först i vilket fall som helst om det inte är en av mina BÄSTA kompisar typ. Men ja jag förstår, tror att det kan bero mycket på att folk inte vill göra något fel så då gör de inget alls istället vilket kan kännas ännu värre :/
sv: Haha nä körkortsboken var ju inte riktigt min favoritbok på semestern kan man ju säga!
Ja det känns bara meningslöst att blogga om man vet att man kommer inleda VARENDA inlägg med "förlåt att jag inte bloggat" eller liknande haha :) Bättre att hoppa över några dagar istället!
Känner igen mig lite i det där. jag hälsar inte på folk jag inte känner :P
Svar: min drömvikt är det jag ska väga egentligen med tanke på min längd men har aldrig vägt så lite eftersom jag haft så mycket muskler från simningen men aa det är en utmaning att komma ner till min idealvikt ;)
Soffan kom igår redan, typ 2 veckor för tidigt :)
Om jag hade mött dig hade jag självklart hälsat och börjat prata med dig om jag visste att du var Johan från bloggen. Annars hade jag nog inte gjort det. Eller, om jag trott att du behövt hjälp eller såg vilse ut så hade det väl varit en annan sak, men jag hade nog inte sagt hej eller börjat prata bara för att säga något. Anledningen hade inte varit för att du inte ser, utan för att jag inte brukar hälsa på människor som jag inte känner. Inte utan en anledning i alla fall. Delvis för att det är så jag är uppväxt och för att det ligger så starkt i den svenska kulturen och delvis för att ingen nog egentligen går omkring och hälsar på precis alla man ser bara för att hälsa. För mig skulle inte det kännas naturligt. Sen att hälsa på någon enbart för att personen inte ser skulle nästan kännas som diskriminering. Liksom, visst behöver du hjälp med något är det en annan ska, men att liksom titta och hälsa och börja fråga massa enbart för att du är annorlunda då du inte ser kan för mig kännas lite som en typ av diskriminering. Sen är det säkert olika hur det uppfattas då vissa kanske tycker det är skitkul när folk hälsar och kommer fram och frågar saker medan andra kanske verkligen blir obekväma med det.
Frågestund hos mig, blir glad om du tittar in och ställer någon/några frågor! :) http://ragdollie.blogg.se/2015/march/fragestund.html#comment
