Sommaren 2k19

Tid: 21:26:57
Datum: 2019-11-04
Kategori: Allmänt

Nu när hösten bara har svischat förbi och vi redan är en bit in i november så passar det väl utmärkt att ta en tillbakablick på sommaren 2019.

Jag_sitter_pa_en_uteservering_med_en_Miami_vice

Vädermässigt var det inte en lika varm och härlig sommar som 2018, men den hade sina toppar, som på bilden ovan, när jag och mina systrar hade en syskondag i stan, drack drinkar på en uteservering mitt på dagen, åt gott, köpte glass och strosade omkring.

På tal om drinkar så gjorde jag även mina egna drinkar här hemma och njöt av dem under varma sommarkvällar på balkongen. Ett exempel var en Brandy Alexander, som på bilden nedan. Visst ser det gott ut?

En_Brandy_Alexander_i_ett_vinglas_pa_balkongbordet

Sommaren hade dock även sina ordentliga dalar. Ena veckan var det 12 grader och regn, nästa vecka var det 30 grader och strålande sol, så kontrastrik var den, minst sagt.

Första veckan på min semester kände jag exempelvis att jag lika gärna kunde ha jobbat, för då var det riktigt dåligt väder och jag var ändå bara hemma i stan och tränade.

Därefter slog vädret om och blev jättefint, men innan dess fyllde jag år och hade min trettioårsfest.

Jag prickade in min trettioårsdag på självaste midsommarafton och för en gångs skull var det faktiskt ganska fint väder då.

Släkt och familj var bjudna hit på klassisk midsommarlunch med sill, färskpotatis, gräslök, sallad, skinka, snapps och dricka. Vi fikade så klart också, inte en gång, utan två gånger. Fika är en viktig del i min släkt och först bjöds det på kaffe, mormors drömrulltårta och min egen banansockerkaka och efter lunchen blev det traditionell jordgubbstårta, som jag också hade gjort själv, och det obligatoriska kaffet.

Orreforsljusstakarna

Lopsedel_over_Leksands_SHL-avancemanng_2019

En hel del mat blev det alltså och i present fick jag bl.a. Orreforsljusstakarna och den inramade löpsedeln på Leksands SHL-avancemang ovan, satinlakan, en fin vattenkaraff, förstärkning och förstoring av min id-bricka och kedja i guld och inte minst, ett par varv i en Ariel Atom runt Linköpings motorstadion, tillsammans med en proffessionell förare.

En Ariel Atom är en öppen sportbil som utan registreringsskyltar väger 490kg, har en toppfart på 230km/h och gör 0-100 på 2,9 sekunder.

En upplevelse utöver det vanliga och jag måste ju bara berätta om den, när vi ändå är inne på den, för nu för ett par veckor sedan var det äntligen dags för det hela och här nedan ser ni mig med racingoverall, handskar, huva, hjälm och nackkrage bredvid bilen efter att åkturen var färdig.

Jag_star_bredvid_en_orange_och_svart_Ariel_Atom

Det var jag och en annan kille som hade tid samtidigt, så han fick åka först och var ganska nervös innan, men log från öra till öra när han var tillbaka igen. Jag tyckte bara det skulle bli urkul och jag blev inte besviken!

Känslan var ungefär som att åka bergochdalbana, fast utan backar och med hårda inbromssningar och enorm acceleration istället.

Jag hade gärna åkt betydligt längre än vad jag nu gjorde och det kommer definitivt bli fler gånger i framtiden, för även om det kostar en del så är det helt klart värt det!

Det enda jag kan sakna är att visuellt kunna se hur nära kurvorna man faktiskt bromsar och att se accelerationen när man bara swishar förbi andra bilar, för det gjorde vi. Även om toppfarten inte är extremt hög på den här bilen så är accelerationen bland de bättre i världen, så ut ur kurvor är det inte många bilar av den här storleken som kan mäta sig med den.

Det var helt klart bland det roligare jag har gjort och upplevt och med de orden går vi återigen tillbaka till sommaren och min födelsedag, för på kvällen vankades det ju trettioårsfest.

Jag är väldigt glad för de få vänner jag har, men i sådana här lägen hade jag önskat att jag hade ett lite större umgänge, för nu blev vi bara sju personer.

Jag bjöd hursomhelst på välkomstbål, Gin Russchan med jordgubbar och is, riktigt enkelt och gott!

Därefter chillade vi lite innan vi åt rökt fläskfilé med potatissallad och "vanlig sallad". I den hade jag tomat, gurka, salladsmix, melon, paprika och granatäpplekärnor.

Efter maten blev det snax, mer chill, dricka och så hade jag bestämt mig för att röka en cigarr. Jag har aldrig tidigare rökt, inte ens cigaretter och jag måste säga att det inte var så illa som jag trodde att det skulle vara, men gott var det inte. Jag, Louise, Sofie och Thaer delade på den ute på balkongen, mitt i natten, medan musiken strömmade ur högtalarna inne i vardagsrummet.

En lyckad fest måste jag säga och någon vecka senare vankades det då en efterlängtad semester!

Det blev många dagar vid vårt alldeles egna smultronställe, förhållandevis mycket bad och sol på bryggan, långa promenader längs sjön och landsvägen, med musiken som enda sällskap, fina grillkvällar med mängder av tillbehör, vin och nostalgimusik. Det gick inte att sitta ute riktigt så frekvent som förra sommaren, då vi knappt satt inne en enda kväll, men utsikten över sjön en av de fina och varma kvällarna nu i somras kan ni se på bilden här nedan.

Vy_over_en_spegelblank_sjo_fran_verandan_en_kvall_i_juli

Syster hade "bokat" stugan för en helg för att ha fest med sina vänner. Då fick vi andra inte vara där, så jag passade istället på att åka ner till Louise i Kalmar.

Vi hade väldigt tur med vädret även under den helgen, gick långa promenader, solade på en brygga nere vid vattnet, fikade i solen och åt riktigt god mat på Slipkajen, också ett väldigt fint minne från sommaren.

Helgen efter hade min andra syster och hennes sambo inflyttningsfest i deras nybygda hus och även här hade vi extremt tur med vädret! Det var en av de kvällar och nätter i somras som nästan var tropiska och tur var väl det, för vi tillbringade mycket tid utomhus under kvällen och natten.

Kontrasten mot min trettioårsfest var stor, för här var det ca. 40 personer som var där, vänner och bekanta från både Emmas och Matsas sida och vi syskon hade sagt att vi nu skulle bli fulla tillsammans för första gången. Vi har typ aldrig festat tillsammans, jag har inte festat mycket alls under mina dagar, men nu jäklar blev det ordentlig fest!

Vi började med lite mingel för att folk skulle lära känna varandra lite bättre. Man skulle gå runt och hitta någon som passade in på olika påståenden som man hade på ett papper. Lite svårt när man inte ser, men jag och Emma gick runt tillsammans och pratade med folk, samtidigt som vi drack bål och njöt av det fina vädret.

Därefter spelade vi kubb. Jag och Sofie har jobbat fram ett samarbete under de senaste åren där hon hjälper mig att sikta och sedan kastar jag och jo, det brukar gå ganska bra, eller, det går iaf inte sämre än för någon annan.

Jag, Sofie och Emmas kompisar Elin och Karin tog även kort i en uppställd fotoram innan det var dags att äta. Då hade Emma och Matsa ställt upp långbord inne i deras stora garage och strategiskt nog placerade vi oss nära kylarna där all dricka fanns. Jag hade redan druckit några glas bål, en burk Grapetonic och någon shot innan maten och nu blev det några cider, ett par shots till, lite Prosecco och ett stort glas Redbullvodka. Ett tag hade jag fyra eller fem enheter framför mig.

Efter maten blev det musikquiz som Matsa höll i och därefter var det dansgolv. Jag dansade med Elin och Karin, sjöng med i partykungarna, 2 blyga läppars, låtar, drack någon mer cider, öl, jelloshots, klassikern Fantavodka och några andra shots. Vi spelade även mer kubb och nu var jag och Sofie i varsitt lag och visst blev det lite hetsigt, lite som julklappsspelet, vinnarskallarna kommer fram lite sådär extra.

Resten av kvällen/natten är mest en dimma och fragment av minnen, men oj så roligt jag hade!

Dagen efter mådde jag inte bra. Jag har aldrig haft några problem med baksmälla, men herregud så dåligt jag mådde, men det var det värt, för det var helt klart en av sommarens absolut roligaste kvällar/nätter!

En annan höjdpunkt var när hela släkten på mammas sida tog båten över från Västervik till Visby över dagen. Också här hade vi tur med vädret och vi strosade omkring i ett soligt Visby, upplevde Stockholmsveckan med alla feta båtar nere i hamnen på håll, åt fantastisk god vattenmelonssorbet och mat på uteserveringar, drack kaffe på en jättemysig bakgård till ett kafé, drack Aperol Spritz på en uteservering, gick genom Botaniska trädgården, tittade lite i affärer och hade det allmänt bra. En riktigt fin och minnesvärd sommardag och allra roligast var det att mormor orkade och ville följa med oss dit. Här nedan ser ni mig, Sofie, Elin och mormor i ett valv i muren med havet i bakgrunden.

Jag_Sofie_Elin_och_mormor_i_ett_valv_i_Visby_med_havet_i_bakgrunden

Det sista lite extra starka sommarminnet är från i början av augusti, när Emil Assergård kom till Mjölby på sin Leva livet-turné.

Jag lyssnar ganska mycket på Emil och ville gärna se honom. Problemet var att jag inte hade någon att gå med. Jag slängde ut en fråga på Facebook, men utan resultat, så jag hade mer eller mindre ställt in mig på att det inte skulle bli något. Då skrev Emma att hennes plannerade tjejkväll blev inställd, att hon och Matsa skulle se Emil ändå och att jag kunde hänga med dem.

Då var jag helt inställd på att åka till stugan istället och det där med att hastigt ändra planer är inte min starkaste sida, så jag tvekade om jag skulle åka eller inte, men gjorde det till slut och det ångrar jag inte, för det var riktigt roligt och för andra gången den här sommaren fick jag dansa/hoppa på ett dansgolv och skriksjunga med i bra musik. Jag fastnade totalt!

Med de orden avslutar vi den här nostalgitrippen från sommaren 2019 med några ordentliga sommarhits, både officiella sådana och låtar som gick varma hos mig. Först har vi Marez jättehit, Sunnanvind, Veronica Maggios Tillfälligheter och Hov1's Ma Cherie. Därefter har vi Sebastian Ingrossos lillebror, Enzo Ingrosso, Sofie Svensson & Dom där, Armin van buuren's några år gamla låt som spelats mycket på gymmet, och så givetvis ett par av låtarna som Emil Assergård framförde på sin turné i Mjölby, All in och låten som satte titeln på hela turnén, Leva livet.

Med dessa musikbidrag sliter vi blicken från backspegeln och blickar istället framåt, för snart är det faktiskt redan försvarbart att lyssna på julmusik och börja pynta så smått. Den här hösten har bara sprungit förbi och det känns smått absurt att det inte ens är en månad kvar till första advent.

Jag hoppas att ni alla har det bra där ute, att ni tar hand om er själva och varandra och inte sörjer allt för mycket att jag nästan aldrig kikar in här längre!


Vi är tillbaks!!!

Tid: 16:54:00
Datum: 2019-07-01
Kategori: Leksand

Sådär lät det när August Berg Ä N T L I G E N sköt Leksand till SHL för snart tre månader sedan!

Vägen dit har dock varit krokig och det finns stora likheter med säsongen 2015/16, som också mirakulöst nog slutade i ett SHL-avancemang till slut.

Den säsongen inleddes minst sagt knackigt och Leksand låg sist i tabellen i slutet av november. Då fick Sjur Robert Nielsen kliva åt sidan och Perra kom in i båset. Det gav effekt direkt, Leksand började vinna, klättra i tabellen och slutade till sist fyra i grundserien.

Den här säsongen låg man visserligen inte sist, men väl på nionde plats vid jul, efter nio raka nollpoängare. Då fick Leffe C foten och Roger Melin klev in i båset. Leksand började vinna, klättrade sakta men säkert uppåt i tabellen och slutade fyra i serien.

Likheterna stannar dock inte där.

2016 kokades allt i den korta och intensiva Slutspelsserien, som spelas efter avslutad grundserie mellan lag 3-8 från grundserien och där vinnaren från den korta serien fortsatt har chansen att nå SHL, ner till att avgöras i absolut sista omgången, då Leksand och Mora möttes. Mora var tre poäng före Leksand och sju plusmål, vilket alltså innebar att Leksand var tvunget att vinna i ordinarie matchtid och dessutom göra det med minst fyra mål för att vinna serien.
Vad gjorde man då? Gick in och krossade Mora med 6-0!

I år kokades också allt ner till att avgöras i sista omgången av Slutspelsserien. Det stod mellan Leksand och Västerås. Västerås gjorde vad man skulle och krossade ett avsågat Karlskrona med 7-2.

Leksand var då alltså tvunget att göra sitt med Modo, ett lag man hade haft svårt för under säsongen och bara tagit 3/12 poäng mot. Här var det dock inget snack, Leksand hade 5-0 redan efter första perioden och vann till slut med, just det, 6-0.

Nästa steg mot SHL är sedan att vinnaren från den här Slutspelsserien får möta förloraren i den Hockeyallsvenska finalen, vilken avgörs i bäst av fem.

2016 förlorade Tingsryd den femte och avgörande matchen i förlängning mot AIK. Tingsryd fick då möta Leksand i bäst av tre, Leksand vann två raka och var klart för Direktkval mot Modo.

I år förlorade AIK den femte och avgörande matchen mot Oskarshamn. AIK fick då möta Leksand i bäst av tre, Leksand vann två raka och var klart för Direktkval mot Mora, för tredje året i rad.

När lagen möttes i "Slaget om Siljan" för ett par år sedan håsades det hela upp som det hetaste i hela hockeysverige och det var inte obefogat. Rivaliteten mellan lagen är enorm, vissa familjer där uppe går t.o.m. isär under de här veckorna, för de kan inte vara nära varandra. Överdrivet kan tyckas, men det här är två mindre städer som i stort sätt inte har något annat än sin hockey, hockeyn ÄR Leksand och Mora.

Mora vann detta första Slaget om Siljan med 4-2 i matcher.

Året efter var det dags igen. Slaget om Siljan 2.0. inte riktigt lika upphåsat som året innan, men flertalet av Sveriges hockeyblickar var ändå riktade mot Dalarna. Leksand vann första matchen i Mora med 5-2, men sedan var det roliga slut, Mora vann fyra raka och vann serien med 4-1 i matcher.

Sedan var det då dags i år igen, för tredje året i rad! Bara den grejen är helt sjuk, för det ska till en hel del för att lagen ska få möta varandra i bäst av sju i ett sådant här direktkval.

Nu blev det dock så och äntligen fick vi blåvita jubla!

Leksand var helt utspelat i första matchen, Mora vann skotten med 20-4 i första perioden, men det var leksand som ledde med 2-0. Det var en ledning som dubblades i andra perioden, men trots det blev det till slut ändå spännande när Mora reducerade en gång i andra och två gånger till i tredje perioden. Leksand höll dock undan och gjorde 5-3 i öppen kasse!

Där var det många pesimister som sa att Leksand ju vann första matchen förra året också, och då vet vi ju hur det gick...

Så gick det inte nu, för Leksand vann även andra matchen, efter stor dramatik. Moras stjärna Andrew Rowe drog på sig ett matchstraff redan efter knappt en minuts spel, Leksand fick powerplay och Mattias Ritola passade på att göra 1-0. Snacka om kanonstart och det spedde man sedan på med 2-0 och 3-0 i andra perioden. Precis som i första matchen blev det dock spännande, för Mora reducerade två gånger innan Anton Karlsson gjorde 4-2 för Leksand. Mora reducerade på nytt, men Leksand höll undan och vann med uddamålet!

Inför match 3 uppe i Mora hade jag en dålig känsla i kroppen, den enda match i den här matchserien som jag hade det, och den känslan var befogad, för här fick Mora plötsligt utdelning och gjorde fyra mål på fem minuter i andra perioden och vann till slut ganska enkelt med 5-2, inget snack om saken.

Match 4 nere i Leksand var jämn, Leksand tog ledningen, mora kvitterade och matchen såg ut att gå mot förlängning, men med tre minuter kvar att spela gjorde Johan Porsberger 2-1 för Leksand och Tegera arena fullständigt exploderade, vilket jäkla tryck det var där inne då och på rent adrenalin och vilja gjorde killarna allt för att hålla undan när Mora pressade på för en kvittering mot slutet. Jon Knuts tog en "bra utvisning" när en moring höll på att komma fri mot Axel Brage och Linus Persson vann tekning i defensiv zon med bara sekunder kvar och Leksand kunde vinna matchen med 2-1 och var då bara en enda seger från SHL!

Dagen när det skulle avgöras var en perfekt dag. Det var varmt och soligt ute, jag satt på balkongen och åt glass, strosade omkring här hemma, städade och fixade lite och var inte orolig alls, inte förrän matchen började, då slog oron till med full kraft och den blev inte mindre ju längre matchen gick och ställningen fortfarande var 0-0.

Sedan gjorde Leksand 1-0, Mora kvitterade, men Leksand gjorde 2-1 med halva tredje perioden kvar. Man orkade dock inte hålla undan, utan Mora kvitterade med fem minuter kvar, matchen gick till förlängning och där ser ni ju högst upp i inlägget hur det gick. Jeppe Ollas serverade August Berg, som bara hade att raka in 3-2-pucken i nät bakom Christian Engstrand, hans första mål i A-laget!

Leksand är därmed tillbaka i SHL igen och det på en alldeles speciell dag, nämligen 5 april. 5 april är Tobias Forsbergs födelsedag.

Ingen har väl missat det som hände Tobbe den 26 december?
I Roger Melins första martch som huvudtränare flög Tobbe med huvudet före rakt in i sargen. Han blev liggande och fördes till slut av isen på bår, flögs till Akademiska i Uppsala, där han genomgick en nackoperation, som enligt uppgift gick som planerat. Därefter var det tyst om Tobbe och hans status, tills för en dryg månad sedan. Då skrev han själv ett känslosamt inlägg på instagram, där han berättade att han numera är förlamad från bröstet och neråt, har viss rörlighet i armarna, men ingen i händerna.

Det är så hemskt, så tragiskt, men samtidigt så jäkla fint, allt det som har skett på arenor runtom i Sverige den här vintern. Klackar på olika håll har kört växelramsor med varandra, som ni exempelvis kan se här nedan, där Superstars och Hästenklacken kör växelramsa mellan varandra i Norrköping. Supportergrupper har gjort tifon med budskap till Tobbe, fans från andra föreningar har startat insamlingar och samlat in pengar till hans rehabilitering och Leksands IF själva håller på att starta upp en fond där alla medel oavkortat kommer gå till Tobbes rehabilitering.

Nu när August Berg då hade skjutit det där avgörande målet i Mora stod hela klacken och spelarna på isen och sjöng "Ja må han leva" till Tobbe, så sjuukt fint, ett sådant enormt stöd och jag får nästan tårar i ögonen för att det är så tragiskt och hemskt, men samtidigt så fint!

En säsong som slutade i lycka för föreningen, en lycka som till stor del byggts upp genom en grupp som gått samman och verkligen gjort allt och lite till för varandra och för #19. Tobbe har funnits med i det här hela tiden och det är så mäktigt att se, hur någonting som inträffar utanför isen eller planen får en grupp att gå samman på ett sätt som är svårt att beskriva. Niklas Lidström pratade om det i sitt sommarprat igår också. Då var det en lagkamrat vars karriär tog abrupt slut efter Stanley cup-guldet 1998, när en limousine som han färdades i kraschade mot ett träd.

Vi avslutar med att konstatera att SHL-premuären spelas lördagen den 14 september, den gör det på hemmaplan och den gör det mot Malmö Redhawks.

Här nedan har ni en video jag spelade in efter säsongen där jag sammanfattar säsongen som gått och ger lite tankar och reflektioner.


Blytung tävlingsvår

Tid: 15:48:17
Datum: 2019-05-24
Kategori: Goalball

I helgen som var spelades andra omgången av Sverigeserien och det var sjunde året i rad som vi i Linköping parasport goalball stod som arrangörer.

Det är väldigt mycket att fixa med inför en tävling sådär och i år var det på håret att vi fick ihop det med funktionärer och annat, många av de funktionärer vi tidigare har haft med kunde inte vara med i år, folk har annat för sig och det är helt enkelt väldigt svårt att få tag i folk som kan och vill hjälpa till, men efter ett antal annonser på Facebook, frågor både irl, via messenger och mail så fick vi till slut ihop det.

Linköping är trippel mästare av Sverigeserien, 2016, 2017 och 2018 vann vi hela serien, men det här året är det blytungt.

Första omgången i Stockholm tidigare i mars resulterade i 0 poäng och en målskillnad på 25-74 (-49).

Det är inga smickrande siffror.

På 6 matcher ger det alltså ett snitt på 4,1 mål framåt/match och 12,3 mål bakåt/match.

Man kan alltså säga att vårt snittresultat där var förlust med 4-12.

Anledningen till varför det såg så illa ut var dels för att både Christer Engman och Boris Samuelsson, som har spelat med oss de tidigare åren och som har stått för de flesta målen, nu inte spelar med oss längre. Boris spelar med Hammarby/Brukarhuset, som återigen är på banan, och Christer spelar med IFAS.

Det gör kort sagt att en stor del av vår offensiv försvinner. Christer gjorde 47 mål förra året och Boris gjorde 32. 79 mål försvinner alltså där och när Albin dessutom inte tränar för tillfället så har vi ingen offensiv kvar.

Dessutom bestod det här laget av Jennifer Flisborg, Jimmy Danielsson, Martin Andersson och så fick vi låna in Stig Eriksson från Stockholm.

Det är ett väldigt svagt lag. Jennifer är egentligen den enda som håller bra kvalitet. Jimmy är egentligen domare, men valde att spela med oss här för att vi ens skulle få ihop ett lag. Martin har varit med och tränat ett tag, gör så gott han kan, men har mycket att jobba på. Stig har erfarenhet och rutin, men killen är drygt 70 år, så att han fortfarande ens håller på är en bedrift i sig.

Som ni såg ovan krackilerade dock försvaret rejält, vilket också siffrorna visar. 74 mål bakåt är bara 36 mål färre än vad vi släppte in på hela serien förra året.

Inför andra omgången här i Linköping kunde det således knappast gå sämre och det gjorde det inte heller. Vi lyckades vinna en match och ta seriens första trepoängare, men förlorade å andra sidan fem matcher.

Laget var starkare än senast, men ändå inte särskilt starkt. Det var jag själv, Jennifer, Martin, "Broman", som bara har tränat fem träningar, och så fick Jörgen Andersson hoppa in i några matcher när han inte satt som matchtimer.

Den här gången stannade vi alltså på 3 poäng och en målskillnad på 35-58 (-23).

Det är betydligt bättre än förra gången, men inte bra. Faktiskt inte bra alls.

Snittet blir 5,8 mål framåt/match och 9,6 mål bakåt/match.

Snittresultatet blev alltså förlust med 6-10 om man avrundar.
Det att jämföra med 4-12 senast.

Så det är klart bättre siffror nu jämfört med första omgången i Stockholm, men det är som sagt inte bra och det är alldeles för många enkla mål vi släpper in. Jag och Jennifer är stabila, men ett lag är aldrig starkare än den svagaste länken och just nu är den svagaste länken väldigt svag...

För egen del är jag dock relativt nöjd, särskilt med min offensiv.
Av våra totalt 35 mål gjorde jag 23.
Jag tror aldrig jag har gjort över 20 mål i en och samma turnering tidigare, så att all offensiv nötning som jag har kört i min ensamhet, när jag har varit själv på träningarna, har gett resultat fick jag iaf kvitto på här och det känns bra!

Linköping ligger fortfarande tvärsist i tabellen med 9 poäng upp till närmsta lag och till Göteborg, Hammarby/Brukarhuset och FIFH Malmö, som alla har 27 poäng, är det alltså 24 poäng.

Det lär med största sannolikhet alltså inte bli någon medalj i år och det blev det inte heller under Malmö open tidigare i år.

Malmö open är en av världens största paratävlingar med massor av olika idrotter, däribland goalball, simning, kälkhockey, rullstolsbasket, boccia och bordtennis.

Förra året krigade vi oss till ett guld, när vi slog brittiska Fen tigers i finalen med 6-1.

I år hade vi även här ett betydligt svagare lag än förra året. Christer och Boris spelade med Hammarby, som till slut slutade fyra, efter en snöplig förlust i bronsmatchen med 0-1 mot finska Old power.

Vårt lag bestod därför kort och gott av mig själv, Jennifer, Jimmy, Albin och Lisa Ly från Göteborg. Albin ramlade dock i badrummet och fick åka och sy på fredagen, så han spelade nästan ingenting. Jimmy hoppade in vid några tillfällen, men i stort var det jag, Jennifer och Lisa som spelade konstant och vi gjorde det riktigt bra under fredagen, vann 3/4 matcher och förlorade den fjärde med uddamålet.

Det var långt över förväntan innan helgen, för med tanke på det lag vi förfogade över visste vi att vi skulle få det väldigt tufft och det fick vi sedan också på lördagen, då vi förlorade båda de avslutande gruppspelsmatcherna, slutade fyra i gruppen och fick då möta Fen Tigers, som vvann den andra gruppen, i kvartsfinal.

Där visste vi att vi var tvungna att hitta tillbaka till det trygga och stabila defensiva spelet vi hade under fredagen, men det gick inte alls. Efter bara några minuter hade Fen Tigers gått ifrån till 5-0 och redan där var matchen mer eller mindre avgjord, för vi hade inte den offensiva kraft som vi hade behövt för att kunna hota britternas defensiv.

Så tävlingen tog slut i kvartsfinal, men kvartsfinal var ändå klart godkänt med tanke på det lag vi hade och faktum var att många utomstånde var mäkta imponerade av vår defensiv under fredagen, då vi hade en målskillnad på 25-10 sett över fyra matcher. Sedan orkade vi helt enkelt inte under lördagen och söndagen. Där var siffrorna i stort de omvända, 5-12 i målskillnad på två matcher under lördagen, alltså 10-24 på fyra matcher, om vi ska jämföra med fredagens kanoninsats.

Så 2019 har inneburit stora steg tillbaka rent resultatmässigt, men samtidigt visste vi att det här året skulle bli tufft. Vi får knappt ihop lag till tävlingarna och  de lag vi faktiskt får ihop är svaga, då flera spelare som tidigare har varit med för att se och lära under vissa tävlingar nu får bära ett huvudansvar och som sagt, ett lag är aldrig starkare än dess svagaste länk och det är extremt tydligt just nu.

För mig, som satsar mot paralympics i Tokyo nästa år, blir det ännu tuffare mentala utmaningar jämfört med vad det har varit tidigare och då har det inte varit små utmaningar tidigare heller, då vi inte har den kvalitet på träningarna jag egentligen behöver, att kunskapsnivån från tränarhåll inte heller har varit den bästa alla gånger och att jag måånga gånger får åka in och träna själv.

De senaste åren har ju klubblaget ändå skördat framgångar, även om jag har haft förtvivlat svårt att ta plats i landslagstruppen. Nu när klubblaget också förlorar nästan alla matcher och jag fortfarande inte räcker till för att bli uttagen i landslagstruppen, då blir det väldigt lätt negativa spiraler, för det rimmar illa att vilja bli bäst, men befinna sig i en förlorande miljö. Jag hamnar som mittemellan kan man säga, jag dominerar på våra träningar här hemma och gör överlägset flest mål i våra matcher, men det räcker ändå inte för att slå mig in i landslagstruppen. Nu är jag dessutom inte aktuell för paralympicskvalet i USA om en dryg månad och motivationen är inte på topp just nu, så vi kan väl sammanfatta det hela med att det är väldigt kämpigt rent träningsmässigt just nu.

Ska jag ändå avsluta i positiva tongångar så är det roligaste jag har gjort rent goalballmässigt det här året att spela Super european goalball league (SEGL) med Göteborg. Det är ungefär som fotbollens Champions league, så de bästa klubblagen i Europa möts och gör upp om vem som är bäst i Europa.

Göteborg har kanske en bit kvar till att vara absolut topp i Europa, men det sammarbete jag på egen hand har byggt upp och etablerat med dem är guldvärt för att jag ska få matchspel på den nivån jag behöver och som jag inte får med Linköping. Det är dessutom alltid lika jäkla roligt att spela med de killarna, jag trivs bra med dem och vad det verkar så trivs de bra med att spela med mig också, så det är verkligen en win-win.

Helgen i Malmö blev dock tung rent resultatmässigt för oss, vi förlorade alla fem matcher, men det var fruktansvärt roligt, både att spela match på den nivån och att spela med Göteborg igen. Jag gjorde dessutom mål i en av våra matcher, mot Saltinis från Litauen. Mitt skott är ganska dåligt på den nivån, men det blir dynamik med de andras skott, som är betydligt hårdare och med mer finess än vad mina skott har, så killen mittemot mig gick på släpp, alltså när bollen går i marken, för att han trodde den skulle komma snabbare än vad den gjorde, så när bollen passerade honom hade han ju redan slängt sig inåt och bollen var snyggt placerad ute vid stolpen. Kul! Synd bara att jag inte fick det målet i statistiken. Såg sen efteråt att Oscar fick det målet istället för mig, men alla som var där såg att det var jag som gjorde mål, så det kändes bra!

Nu är det snart sommar och som vanligt har vi inte tillgång till någon hall då, så det blir gym i sommar. Först ska toppningen till USA göras, även om jag inte ska med dit, därefter har jag ett par veckors semester med enbart lättare träning och så kör vi igång med hypertrofin i mitten/slutet av juli. Det blir en kort periodicering, för nästa toppning är redan i början av oktober, då det är EM i Tyskland.

Hoppas ni alla har haft en bra vår och att ni får det bra tills vi hörs nästa gång!



Så var mitt 2018

Tid: 18:10:00
Datum: 2019-02-01
Kategori: Allmänt

Nu när 2018 har övergått i 2019 för över en månad sedan så är det väl på tiden att sammanfatta året som gått.

2018 blev, precis som jag önskade och hoppades, ett betydligt lugnare år än 2017, som ju var kanske mitt mest händelserika år någonsin sett till grundläggande förändringar. Jennifer och jag flyttade isär och ett 5,5 år långt förhållande var över, jag fick mitt examensbevis efter över sju års studier, var på anställningsintervju och fick jobbet som ombudsman för Synskadades riksförbund Östergötland, och Julian flyttade till Karlstad och våra fem år som team var därmed över. Mitt liv såg kort saght helt och fullständigt annorlunda ut i slutet av 2017 jämfört med början av detsamma.

Sådana grundläggandr förändringar blev det sådan tur var inte under 2018.

Jag hoppades på att 2018 skulle bli ett betydligt lugnare år där jag skulle komma till ro och i ordning med min relativt nya tillvaro med jobb och som singel.

Så blev det också, även om året inte bara blev en lugn tillvaro i en grön oas av lummiga träd och växter.

Ledsagningen var ett sådant smolk i bägaren, förlorade vänner ett ännu större smolk i samma bägare.

Ledsagningen blev kanske inte lika upp och ner som hösten 2017, efter att Julian flyttade, då jag hade tre olika personer som hjälpte till under knappt fyra månader, inkl. Nalin, som också hängde med en bit in på 2018. Sedan tog hon nästa steg i livet och påbörjade en utbildning. Då hanns inte ledsagningen med och rekrytterandet efter nya ledsagare startade på nytt.

Den här gången gick det dock tack och lov relativt snabbt. Jag blev bara utan ledsagare i ett par veckor innan Jonna, Jenny och Maya rekryterades. Plötsligt kunde jag alltså ha flera ledsagare anstälda, vilket min handläggare på kommunen tidigare sagt att jag inte kunde ha, eftersom jag har ledsagning genom SoL, inte genom LSS.

Tre ledsagare var perfekt, men såhär tio månader senare är det bara en kvar och det ska rekryteras nya ledsagare igen. Jonna droppade av innan sommaren p.g.a. studierna och Maya ska sluta nu också, av samma anledning.

Tråkigt för min del, som då måste börja om från början med nya personer en gång till, men så är det tyvärr med ledsagare. Julian, som hängde kvar i fem år, är lite av ett undantag, för annars är det ofta så att man har ledsagningen som en bisyssla till något annat. Det fungerar ett tag, men inte i det långa loppet. Gemene man har i regel tillräckligt med att få ihop sitt eget liv med allt man där vill hinna med och att då lyckas passa in det med någon annans liv som man ska hjälpa för att dennes vardag ska fungera är inte det lättaste. Det är nästan omöjligt och då blir det sådär att man får nya ledsagare lite nu och då och då blir det ju att man får börja om från början med att lära känna varandra igen.

Det andra smolket i bägaren handlar om förlorade vänner. Julian och jag har tyvärr tappat i stort sätt all kontakt under året. Jag har inte hört något alls från honom på över ett halvår och han har inte svarat på mina meddelanden. Tråkigt när det blir så, för jag hade gärna fortsatt hålla kontakten, särskilt som jag inte har så många vänner här i närheten alls. Ännu färre har det blivit nu också, när Linda och jag i stort sätt inte heller har någon kontakt längre. Anledningen till detta är invecklad, så den storryn tänker jag inte ta här, men i grunden handlar det om roller och att hon tog personligt väldigt illa upp när hon i höstas blev åsidosatt som tränare. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt privat heller och det är givetvis väldigt tråkigt, för henne som person har jag absolut inget emot, tvärtom, jag saknar henne väldigt mycket...

Utöver dessa båda smolker i bägarna så har år 2018 varit ett bra år med stora framgångar med klubblaget, guld i Malmö open, totalseger i Sverigeserien för tredje året i rad och brons i Stockholm paragames, silver för min del, då jag spelade med Göteborg i elitklassen, en fullständigt magiskt fin och underbar sommar, ett VM på hemmaplan och en skidresa till Idre.

Skidor är alltid lika roligt och den här gången fick jag dessutom åka med riktiga proffs. Jonte, som jag har åkt med tidigare år, kunde inte följa med det här året. Att hitta ledsagare som kan och vågar åka med mig är inte heller det lättaste, eftersom att jag håller relativt hög klass, om jag får säga det själv utan att skryta. Därför fick vi "låna" ledsagare uppe i Idre. Jag fick åka med Molly, Petter och Lisa. Lisa hade praktik där uppe och det blev inte så bra när hon ledsagade. Hon hade aldrig gjort det innan och vi sniglade oss ner för en ganska snäll blå backe. Till hennes försvar ska dock sägas att det var veckans sämsta dag rent vädermässigt den dagen, men hon tyckte det kändes obehagligt och lämnade över ledsagningen till bara Petter och Molly. Molly hade ledsagat tidigare och det fungerade kanon. Vi gav oss utan problem ner för bland systemets brantaste svarta backar. Petter hade jobbat heltid uppe i Idre i nästan tjugo år och hade åkt skidor betydligt längre än så, så han lärde ut en hel del små tekniska detaljer under veckan och efteråt måste jag ju säga att jag blev väldigt sugen på att satsa alpint för att försöka nå paralympics i framtiden. Vägen dit är dock lång. Först och främst handlar det om att hitta någon att åka med, sedan ska det sponsras på något sätt och det blir dessutom väldigt mycket resande, eftersom att det här i närheten inte direkt finns några alpina möjligheter. Dessutom har jag ju goalballen också, så vi får se, men det är helt klart något som lockar för framtiden!

När vi då är inne och snuddar vid goalballen och landslaget så blev jag till slut inte uttagen till att spela själva VM i sommras heller, vilket hade varit grymt häftigt och få förunnat att få göra under sin idrottskarriär, men numera är jag van vid att inte nå hela vägen fram och bli uttagen till mästerskap och liknande, det här var åttonde mästerskapet i rad som jag inte blev uttagen till sedan jag kom in i landslaget för snart nii år sedan.

Bara att ha fått vara med på vägen fram till VM var dock häftigt och den sammanhållningen vi hade i gruppen innan VM, en så stark gemenskap och sammanhållning har iaf jag inte kännt i landslaget tidigare. Vi jobbade väldigt mycket med teambuilding av olika slag och det tyckte jag gav stora resultat. Att Sverige sedan slutade åtta i VM är också en stor framgång, särskilt med tanke på vilka förutsättningar vi har jämfört med de flesta andra stora nationer, där spelarna är heltidsproffs. Det är vi inte i Sverige. Här har vi vanliga jobb eller studier vid sidan av all träning och all tid som vi över huvudtaget lägger ner på elitsatsningen.

Trots att jag själv då inte blev uttagen till VM-truppen var jag, Albin och Louise nere i Malmö under finaldagen och såg både semifinalerna, bronsmatcherna och finalerna för både damer och herrar. En väldigt häftig upplevelse! Varmt var det också när vi var där nere och dagen efter hängde vi i Mallmö, solade och köpte den godaste hallonsorbeten jag någonsin har ätit, på Lilla glassfabriken. Kan varmt rekomendera den om ni hänger i Malmö i sommar!

Sommaren ja, den var ju heelt insane! 25-35 grader i tre månader, från i början av maj till början av augusti. Det blev knappt ens någon vår, för det var snö här i början av april, tre veckor senare var det 20 grader och sedan fortsatte det bara, så hela maj och juni innehöll mängder av soltimmar på balkongen efter jobbet och på jobbet satt vi ute och åt lunch nästan varje dag.

I juli och mitt livs första "riktiga" semester blev det mestadels tid i stugan, vilket måste vara bland de finaste minnena från året. Kanonfint väder varje dag, kaffe och frukost på verandan, långa promenader för mig själv, lyssnandes på musik, och därefter ett dopp i sjön, där termometern till slut visade 30 grader! Till och med jag, som i vuxen ålder har blivit världens badkruka, kunde bada i över en timme. Det var varmt som i Medelhavet och vi simmade runt ön ett antal gånger

Sommaren innehöll också ett besök i Västervik med mamma och pappa, räkmackor på Valö, syskon och kusinbio i stan och middag tillsamans med mormor och alla syskon och kusiner, så ja, sommaren var fullständigt awesome!

På jobbet har jag under året kommit in mer och mer i mitt arbete, breddat kontaktnätet med både politiker, skolor och annat folk, fortsatt jobba för att införa fler syninstruktörer i kommunerna runtom i länet, hållt i en politisk paneldebatt med samtliga åtta riksdagspartier, plus ett ytterligare parti, där fysisk och digital tillgänglighet, färdtjänst och kollektivtrafik, ögonvård och syncentraler, habilitering/rehabilitering och arbetsmarknad diskuterades, skrev ihop och skickade ut en enkät till riksdagspartierna innan valet, åkte runt och undersökte tillgängligheten i valstugorna innan valet, ordnade träffar med politiker i frågan kring handikappersättningen, vilken var en väldigt stor fråga för hela organisationen i början av året, var på en rad olika utbildningar för ombudsmän från hela Sverige, både fysiska och webbaserade, fortsatt jobba med vår Facebooksida, föreläst i skolor, haft möten med både ledningen för ögonkliniken och med syncentralen, läst in mig på olika rapporter och undersökningar och en mängd annat.

Ja, ni ser, mitt jobb är väldigt brett, men jag trivs kanon och hoppas jag blir kvar i många år fframöver, för det är väldigt roligt!

Kärlekslivet är dock tvärdött, men det är inget jag lider över i nuläget. Jag trivs oftast med att vara singel och att bo själv, även om det ibland känns lite tomt och ensamt. Min lägenhet börjar dessutom bli väldigt hemtrevlig nu om jag får säga det själv. Emma och jag var ju på Ikea i höstas och införskaffade både blommor och blomkrukor, en pidestal att ha dem på, en tavla till vardagsrummet, kuddar och kuddfodral till soffan, en lampa till sideboardet, nya gardiner till sovrummet och lite annat, så nu jäklar börjar det bli riktigt nice!

Julen blev precis lika mysig och underbar som den brukar vara, tillsammans med mammas sida av släkten hemma hos mormor, precis som det "ska vara". Nästa år kan det dock bli så att vi är hos Emma och Matsa istället, för nu är det nära inflytt i deras nya hus. Det blir häftigt, att flytta in i ett hus som man själv varit med och bestämt materialval, färger och ytskikt, det måste vara stort, men är inget jag direkt saknar, för jag är en lägenhetsmänniska och längtar inte alls efter att bo i hus i framtiden.

På tal om hus så har mamma och pappa också flyttat under året som gått och därmed är mitt barndomshem ett minne blott. De bodde där i 31 år och det var mitt hem under mina 24 första år av mitt liv. Lite konstigt känns det att aldrig mer komma tillbaka dit, alla minnen och allt vi gjort innanför det husets fyra väggar, men mamma och pappa trivs bra i nya lägenheten och de har fått det väldigt fint, mysigt och hemtrevligt där också.

De orden får avsluta årets första inlägg och det inlägg som också får sätta punkt för år 2018.

Hoppas ni alla hade ett bra och lugnt nyårsfirande och att ni har haft en bra start på 2019, för det får jag nog säga att jag har haft!

Älskade fina juletid!

Tid: 15:10:45
Datum: 2018-12-25
Kategori: Allmänt

Kanske firar majoriteten av alla läsare jul även idag, men inte jag, inte i år.

 

Förr brukade vi variera mellan att fira med mammas sida av släkten på julafton, pappas sida på juldagen och tvärtom. Vi var hos oss ibland, hos mormor ibland, hos kusinerna ibland och hos farmor och farfar någon gång ibland.

 

Så är det inte längre. Sedan farmor gick bort för snart nio år sedan har vi sakta men säkert firat mindre och mindre med pappas sida av släkten. Mamma och pappa träffas och umgås med pappas bror och hans fru ganska ofta, men själv har jag nästan ingen kontakt med dem längre och kusinerna på den sidan är dessutom väldigt utspridda i landet, så kontakten har blivit mindre och mindre. Som barn lekte vi väldigt mycket, men i vuxen ålder har vi växt åt olika håll och där finns inte så mycket gemensamt längre.

 

Därför är det mer eller mindre uteslutande mammas sida av släkten som jag numera träffar och har kontakt med, men den kontakten är å andra sidan betydligt tätare och starkare.

 

Sjösäter, stugan som vi har tillsammans, har nog bidragit mycket till den starka sammanhållningen, men det finns fler aspekter i det och jag är i vilket fall helt säker på att även när mormor inte finns längre kommer vi fortsätta ha lika tät och nära kontakt som vi har nu.

 

Tillbaka till julen, denna underbara tid med värme och gemenskap i fokus.

 

De senaste åren har jag firat med mammas sida av släkten på julafton och med Jennifers familj på juldagen, men eftersom det inte är hon och jag längre så är det givetvis inte så längre och därför blir det väldigt, väldigt lugnt idag.

 

Julafton firades dock, precis som de typ tio senaste åren, hos mormor med mammas sida av släkten.

 

Julen för mig är att släppa vardagen med alla krav och måsten, att bara umgås med nära och kära, att bara vara här och nu och njuta av värme, kärlek och gemenskap. Jag älskar verkligen min släkt och julafton är helig. Jag vet att en dag kommer det inte vara som det är nu och som det brukar vara alla år, men det vill jag inte tänka på nu, inte i dessa underbart härliga juletider, där vi äter, pratar, umgås, äter ännu mer och äter ytterligare ännu lite mer.

 

Igår inledde jag då dagen med en riktig julfrukost, risgrynsgröt, ett glas mjölk, ett par ägg, en clementin, kaffe och pepparkakor, varefter jag fixade mig, lyssnade på julmusik och improviserade en monolog om "julhockey", med grund i julmusiken. Det var Tomteluvorna som mötte Granarna i Iffehallen i Kalmar. Det var fullsatta läktare och Tommy Körberg vaktade kassen i Tomteluvorna. Han storspelade och höll nollan efter första perioden, då han dessvärre skadade sig när han, efter en intervju i den mixade zonen, halkade i omklädningsrummet när han sjöng "Jul, jul, strålande jul". Det föranledde att den lilla killen i Busungarna fick kliva in mellan stolparna i andra perioden. Han hade det tufft och Granarna vände från 0-2 till 7-2, vilket även fick Tomteluvornas stora stjärna, Peter Jöback, att ilskna till. Frustrationen lyste om honom, ingenting stämde längre och istället kunde Carola, Ariana Grande, Bin Crosby och de andra vända på steken. I tredje perioden var dock Tommy Körberg mirakulöst nog tillbaka i kassen, klev upp som en matchhjälte när han räddade Granarnas samtliga skott, medan Peter Jöback släppte loss allt och utklassade alla andra. Särskilt snyggt var det när pucken gick som på ett snöre. Tommy Körberg räddade ett skott från Carola, passade direkt ut pucken till Loa Falkman, som drog den direkt vidare till Sten Nilssom, som i sin tur friställde Peter Jöback, som kom fri från halva plan med målvakten i Granarna, Jan Malmsjö, gjorde inga misstag när han hängde pucken i nät bakom Malmsjö, som inte hade något att sätta emot Peter Jöbacks enorma skills och Iffehallen exploderade i ett ordentligt måljubel. Tomteluvorna vände till slut också matchen och vann med 8-7.

 

Om ni inte redan har förstått det gillar jag att sjunga och hitta på monologer när jag är hemma i min ensamhet. Det liksom bara rullar på, men jag måste vara i mode för det, annars går det inte. Hade dock varit kul om jag hade spelat in det där, för det var riktigt kul att göra kan jag lova!

 

Hursomhelst kom mamma, pappa och Sofie och hämtade mig runt 11 igår. Jag fick en julklapp direkt där och då, eftersom att den var så tung att släpa på till mormor. Det var ett vitt nattduksbord.

 

Efter att ha lastat ur bilen, släpat in allt i hissen, tryckt upp allt till mormors våning och lastat in allt i hallen fikade vi först, helt enligt traditionen, med kaffe, lussebullar, pepparkakor och andra kakor, innan vi började förbereda julmaten och lägga upp alla paket i vardagsrummet under granen.

 

Julbord blev det, tyvärr utan elins eftertraktade räkbakelser och den rökta laxen. Elin ville variera sig och hade gjort räkcocktail istället, också den riktigt god. Utöver den blev det ägghalvor, grönkålssallad, Jansson, köttbullar, prinskorv, julkorv och en del annat. Fortfarande är det en del jag inte äter på julbordet, sill, gravad lax och rödkål är några exempel på det, men mätt blev jag utan problem ändå.

 

Efter maten vankades det Kalle, alla sjöng med i Tomteverkstan och påpekade hur häftigt det vore att ha den rutiga färgen, hur ofattbart stark matadoren måste vara som bryter sönder sitt svärd så enkelt, hur Kalles badkar kan vara fullt med vatten, att vi när vi var små lånade majoriteten av alla klassiska Disneyfilmer av våra grannar och hur vi i skolan varje fredag kl. 10:10 sjöng "Var nöjd med, allt som livet ger, och allting som du kring dig ser", för då hade hela skolan "Träffen". Då samlades alla klasser, både låg och mellanstadie, i "lekhallen" och så höll rektorn i trådarna, spelade gitarr och sjöng. Minns inte helt vad vi mer pratade om, men det var en gemenskap för hela skolan och ett återkommande inslag varje vecka. Freddy hette rektorn på den tiden.

 

Efter Kalle fikade vi igen, nu med kaffe och biskvier, medan vi väntade på Emma och Matsa, som hade varit och firakt med Matsas sida av släkten tidigare på dagen.

 

När de kom vankades det paketutdelning och precis som vanligt så var det Elin och Sofie som var tomtar och delade ut julklapparna.

 

När allt var utdelat gick vi varvet runt i fallande åldersordning, d.v.s. att mormor började med att öppna ett paket, därefter pappa osv. Då blir allas uppmärksamhet riktad mot en person och det blir inte bara att alla river upp allting. Det blir det dock efter det där varvet, för om vi skulle gå varvet runt hela vägen tills alla hade öppnat allting, då hade det tagit flera timmar. Så, ett paket i fallande åldersordning, därefter fri öppning är det som gäller.

 

Jag blev väldigt nöjd med mina klappar i år. Tror jag fick allt jag hade skrivit upp innan, en sittpuff, en stavmixer, för min har gått sönder, en ryggsäck, necesär, nattduksbordet, brandsläckare, brandfilt, Levis-T-shirtar, presentkort på hela innerstaden, bananlikör, fotset med fotkräm, fil och fotsalt och en deo.

 

Själv gav jag, Emma och Sofie mamma och pappa både vanliga dricksglas och vinglas, mamma fick en lite finare lotion, pappa fick Hjort och Rosenfeldts nya bok, Emma fick en ansiktsmask, Sofie en presentask med Armani Si och Stora löparboken för kvinnor och mormor fick biljetter till Peter, Bruno och Matilda nästa höst.

 

Väldigt nöjda började det sedan förberedas för "Det stora slaget", nämligen julklappsspelet, då det brukar bli väldigt hetsigt i vår släkt, men där det faktiskt blev förhållandevis lugnt i år måste jag säga.

 

Vi har tre paket var, något nytt, något ätbart och något begagnat, alltså något hemifrån som man själv kanske inte använder eller vill ha. Allt som allt blir det inte mindre än 39 paket och de ska delas ut genom att man slår två tärningar och ska få två lika.

 

När alla paket är tagna öppnas det och sedan går vi en runda där alla får berätta vad de har framför sig, bra för alla, men i synnerhet för mig, så att jag ska ha koll på vad som finns, vad jag kan fokusera på och vad jag kan sortera bort, typ böcker eller annat som jag inte har någon nytta av.

 

Sedan är det dags. Någon sätter en timer och så fortsätter man att slå tärningarna. Får man två lika får man ta något från någon annan. Tiden är ställd på ca. 20min. När den timern ringer sätter man en kortare timer och det är nu det brukar bli hetsigt på riktigt. Alla vet att det inte är lång tid kvar och alla vill ha två lika för att riva åt sig det de verkligen vill ha.

 

För egen del var jag relativt nöjd. Jag hade en påse Twist, en flaska vin, en trätomte och ett par ljuslyktor med tulpaner på. Vinet var det väldigt riv efter och när jag slog tärningarna för vad som skulle bli sista gången hade jag vinet och påsen med Twist. Två personer till vänster om mig satt Mikael. Han slog två lika och tog påsen med Twist. Sex personer senare ringde timern och tiden var slut. Precis då hade Sofia slagit två lika, men hade inte hunnit ta något. Vi bestämde att hon fick ta något då och vad tog hon då tror ni? Vinet så klart! Så på sista halva varvet blev jag av med både vinet och påsen med Twist.

 

Resultatet av det hela blev alltså en trätomte och ljuslyktor med tulpaner, som jag hade hela vägen från början till slut...

 

När röken hade lagt sig efter "Det stora slaget" åt vi risgrynsgröt och rester från julbordet, ännu mer julkorv, prinskorv, köttbullar, Jansson, mormors ostpaj, grönkålssallad, Emmas laxtårta som hon hade med sig och så då risgrynsgröt.

 

Väldigt mätta avslutade den yngre generationen sedan dagen med att se på Tomten är far till alla barnen, där vi återigen blev mörkrädda av vilken jargong det är mellan karlarna där, medelålders män i grupp, ni vet, medan den äldre generationen satt och pratade i vardagsrummet.

 

Jag har inte haft några vidare julkänslor i år, året i stort har gått så fort, i synnerhet hösten, och plötsligt var det advent och juletider. Trots massor pepparkakor, glögg, lussebullar och julmusik under de senaste veckorna, trots att vi hade "julmys" med 18-30 gruppen på jobbet, alltså för medlemmar som är mellan 18-30 år, här hemma hos mig där vi åt ännu mer lussebullar, pepparkakor, skumtomtar och drack glögg och kaffe, lyssnade på julmusik och bara umgicks, har det liksom inte infunnit sig någon större julkänsla på djupet, men trots det blev det en precis lika varm, underbar och lyckad jul som det alltid brukar vara. Jag älskar julen och känner verkligen hur lyckligt lottad jag är som har den släkt jag har, att vi har den gemenskap som vi har och att jag får uppleva de här jularna år efter år. Jag kan inte tänka mig en jul som toppar de här jularna. Jag försöker att vara mer öppen för att testa nya saker i livet i stort, men just när det gäller julen, då är jag väldigt konservativ och vill "ha det som det alltid brukar vara".

 

Tack min älskade släkt och familj för att ni finns, tack för att jag har er och för att vi alla tillsammans bidrar till jul efter jul med en otrolig värme, gemenskap och kärlek!

 

Med de orden signar jag ut för idag och för vad som kan vara sista gången för i år och önskar er alla därmed en riktigt god jul och ett gott nytt 2019, ta hand om varandra, släpp vardagen och bara var här och nu under de här dagarna, det är ni alla värda!


SM utom tävlan och silver i Stockholm paragames 2018

Tid: 15:11:13
Datum: 2018-11-13
Kategori: Goalball

När jag skrev senast, för drygt en månad sedan, var det inte mycket som gick min väg. En ordentlig förkylning som höll i sig i fyra veckor, en mindre bra omgång av Sverigeserien i Göteborg och ett missat landslagsläger p.g.a. förkylningen hade jag i bagaget från de föregående veckorna. SM stundade bara någon vecka efter att jag skrev det inlägget och jag övervägde ett tag att uppdatera det inlägget med det som hände kring SM, men valde till slut att inte göra det, utan vi tar det nu isrtället.

 

Kort efter att jag publicerat inlägget fick vi nämligen veta att vi inte skulle kunna ställa upp under de svenska mästerskapen heller. Jag trodde inte det var sant när Linda och Jennifer först droppade det. Att spela de matcherna på den nivån för första gången någonsin var ju liksom något jag hade sett fram emot att göra sedan i våras och nu skulle vi högst troligt inte kunna ställa upp alls.

 

Vad var anledningen till det då?

Jo, från början var vi fyra spelare, men Boris fick inte ihop sitt livspussel och Christer drog sitt lår knappt två veckor innan mästerskapet. Det innebar att det bara var jag och Albin kvar och således inget lag..

 

Vi hade då att välja på att antingen ställa upp utom tävlan eller att inte spela alls.

 

Först var jag inne på att inte spela alls, av den enkla anledningen att på ett SM handlar det om att vinna. Även om vi på pappret hade den klart lättaste laguppställningen så går du alltid in för att vinna på den nivån. När det inte ens går att vinna på förhand, då är det svårt att tagga till det där lilla extra. Jag kände helt enkelt inte att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Jennifer menade att jag ju brukar vara motiverad på landslagslägren, men det är skillnad, för då är det träning som är fokus, det är det inte på ett mästerskap, där är det återigen vinna som gäller.

 

Till slut valde vi ändå att ställa upp utom tävlan, både för att det var det lättaste med tanke på spelschema och andra förberedelser, men även för att vi trots allt skulle få bra träning och boll i kroppen på en helt annan nivå än vad vi normalt får här hemma på våra träningar.

 

Laget bestod då av mig, Albin, Jennifer, Jörgen och Rebeckah från Stockholm.

 

Varför kunde vi då inte ställa upp med det laget i tävlingen?

Eftersom att SM klassas som ett mästerskap gäller vissa andra licensregler jämfört med exempelvis Sverigeserien. Samtliga spelare måste ha licens och får således inte se mer än 10%. Dessutom ska spelaren i fråga tillhöra den klubb han/hon spelar för. Då ska det fyllas i övergångsanmälningar och grejer mellan de berörda klubbarna, så det går inte att låna spelare hursomhelst, som det gör i mer öppna tävlingar, exempelvis Sverigeserien.

 

I det här laget ser Jennifer klart över 10% och både hon och Rebeckah är tjejer och under mästerskap är det separerade herr och damklasser. Jag, Albin och Jörgen skulle potentiellt dock kunnat bilda ett lag, men Jörgen har ingen licens längre, eftersom att han och Monica egentligen mest tränar för att hålla igång och för att ge oss andra bättre träningsförutsättningar.

 

Hursomhelst så gällde ju då matcherna mot oss ingenting för de andra lagen rent resultatmässigt, vilket gjorde att de inte heller toppade mot oss. Trots det blev det tre förluster för oss, 9-14 mot FSBU Göteborg, 13-14 mot FIFH Malmö och 2-12 mot IFAS Stockholm.

 

Jag är trots 40 insläppta mål på tre matcher nöjd med vårt spel. Så många mål har vi aldrig någonsin gjort på ett SM tidigare, 24 mål är t.o.m. i klass med Sverigeserien i Göteborg några veckor tidigare och då var det här bra mycket bättre motstånd, trots att de andra lagen inte toppade.

 

För egen del är jag också betydligt mer nöjd med min insats jämfört med Sverigeserien. Kroppen kändes mycket piggare och fräschare än under Sverigeserien, förkylningen var verkligen helt borta nu och det var så klart väldigt skönt!

 

Med facit i hand var det så klart skittråkigt att vi inte kunde ställa upp och på riktigt tävla mot de andra lagen, men det vi presterade med tanke på förutsättningarna och hur lite boll jag/vi hade i kroppen under de senaste månaderna så är jag väldigt nöjd med vad och hur vi presterade!

 

Hela arrangemanget blev också bra. Lite småmissar och en del som skulle göras innan tävlingen, men som inte blev gjort av olika anledningar, men i det stora hela var det ändå ett lyckat arrangemang tycker jag, särskilt för att vara första gången med ett så stort arrangemang. Sverigeserien har vi ju arrangerat nu i sex år, men ett svenskt mästerskap har vi aldrig tidigare arrangerat själva och det är en del som skiljer och som vi inte alls hade koll på förrän ganska nära inpå, bl.a. ska det fyllas i och skrivas på ett kontrakt där man förbinder sig till en rad olika punkter, vilket vi inte kände till förrän knappt en månad innan mästerskapet, men som sagt, i det stora hela blev det ett lyckat arrangemang.

 

Medaljceremonin fick vi dock ta nästan en månad senare, i samband med Stockholm paragames, eftersom att medaljerna beställdes för sent för att hinna komma till själva mästerskapet.

 

Stockholm paragames ja, där är jag ännu mer nöjd med min/lagets insats jämfört med SM. Jag spelade där med FSBU Göteborg i elitklassen och det slutade med ett silver.

 

Linköping, som precis som vanligt spelade i den öppna klassen, lånade istället in Ludvig Nilsson från FIFH Malmö, plus Sixten och "Ockelbo" från Stockholm. Det var första gången någonsin större delar av det laget spelade tillsammans och med tanke på det tycker jag de ska vara nöjda med resultatet, ett brons, efter en riktig rysare i bronsmatchen mot IFAS, vilken gick till förlängning. Där Jennifer kunde avgöra fram till 5-4 för Linköping.

 

Ännu sjukare var dock finalen i den öppna klassen. Den spelades mellan FSBU Göteborg, som hade lag med i alla tre klasser, elite, open och youth, och BSI från Danmark, som också hade lag med i alla tre klasser. Danskarna ledde med 8-6 med någon minut kvar av matchen. Då reducerade FSBU, men BSI såg fortfarande ut att ro hem det där. FSBU kvitterade dock med tio sekunder kvar av matchen, men BSI behövde ju då bara hålla i bollen och invänta förlängning, men de satsade framåt och drog på sig en straff för "long ball" med någon sekund kvar. FSBU gjorde 9-8 på straffen och det var det sista som hände i hela matchen, snacka om dramatik!

 

För vår del slutade det som sagt med ett silver i elitklassen. Detta efter att vi först gjort en riktigt dålig match mot BSI, där vi förlorade med 13-8. Det var många skitmål vi släppte in, bollar som vi normalt inte släpper in och vi spelade väldigt mycket som tre individer ute på planen, inte tillsammans. Nej, det var inte mycket som stämde där och vi blickade istället framåt mot nästa match som spelades mot IFAS Stockholm.

 

Där blev det också en klar förlust, 3-11, men resultatet speglar inte alls hur matchbilden såg ut. Tvärtom var det vi som hade övertaget i första halvlek och jag vet inte hur många bollar de blockade upp i ribban, ut eller som tog i stolpen och ut. Samtidigt spelade vi väldigt tryggt defensivt, på en helt annan nivå än i första matchen mot BSI. IFAS ledde ändå med en eller ett par bollar i halvtid, men i början av andra halvlek hade vi en dipp där vi släppte in några bollar på relativt kort tid och det orkade vi sedan aldrig hämta upp igen, vilket alltså innebar att det blev en ganska komfortabel seger för IFAS.

 

Sista gruppspelsmatchen vann vi iaf mot Hammarby, som ställde upp med ett lag för första gången på flera år. Det bestod av flera gamla landslagsspelare från 90-talet, men vi vägde till slut tyngre och vann med 8-4.

 

Det innebar att vi slutade trea i gruppen och fick chans till revansch mot BSI i semifinalen och den chansen tog vi.

 

Vi styrde matchen direkt från start och tog ledningen gång på gång. Danskarna kvitterade dock lika snabbt, tills det var deras tur att både göra 5-4 och 6-5. Här visade vi dock prov på lugn och tro på oss själva, för metodiskt jobbade vi tillsammans ner dem och vände matchen till 8-6, vilket innebar chans till revansch även i finalen, där vi återigen ställdes mot IFAS.

 

Nu vet ni ju redan hur det slutade eftersom att jag tidigare skrev att det blev ett silver för oss, men guldet var inte långt bort ska jag säga. Tvärtom. Vi spelade ruskigt tight och defensivt stabilt, samtidigt som Nisse och olof producerade framåt. Särskilt Olof hade en studs som var i världsklass. Den gick in en bra bit över killarna på andra sidan och vi ledde med 5-3 i halvtid, en ledning som vi utökade till 6-3. Det stod sig en bra bit in i andra halvlek, men till slut orkade vi inte riktigt hålla ihop det hela vägen, utan IFAS kunde vända till 8-6 under matchens sista fem minuter.

 

Klart det var tungt att förlora finalen, men när det hade lagt sig litegrann var jag ändå väldigt nöjd med vår insats. Ett silver i elitklassen är ändå ett silver i elitklassen och framförallt är det så otroligt kul att spela tillsammans med de där killarna! Det känns tryggt att ha de bakom mig som backar när jag spelar center och både Nisse och Olof sa samma sak om mig som center också, att det känns väldigt lätt och tryggt att spela med mig som center.

 

Jag känner att min högstanivå är hög, där håller jag definitivt på elitnivå, men när jag har spelat runt en halvlek börjar jag svikta och det märks främst på mitt fokus. Jag får svårare att hålla fokus här och nu, tankarna flyger lättare iväg till ett moment senare eller till något helt annat och då är det givetvis lättare att göra misstag. Jag blir självklart trött rent fysiskt också, men framförallt märker jag det mentalt. Ett exempel är var en boll jag styrde över Olof, som var vänsterback, för att jag var för långsam och inte hann ut med armarna. Det var ganska sent i halvleken och om det hade varit tidigare i densamma hade jag garanterat tagit den bollen, men nu var jag aningen långsammare i reaktionerna, både fysiskt och mentalt, och det räcker för att styra in en boll på den nivån.

 

Slår vi slutligen ett öga på träningarna här hemma så är det väldigt kul att konstatera att vi nu under större delen av hösten har varit så många att vi har kunnat spela match med två fulla lag, även på träningarna. Det har sannerligen inte varit vardagsmat för oss tidigare, men nu när både Jörgen och Monica är med, plus Christian så blir vi så många och vid något tillfälle har vi t.o.m. fått spela med avbytare. Wow säger jag bara! Tidigare har vi i bästa fall kunnat spela typ två mot en, två mot två eller tre mot en. Minst sex spelare har varit väldigt sällsynt, men nu är vi nästan det på varje träning, iaf måndagar och det är galet roligt!

 

Torsdagar är det dock betydligt sämre med den saken, nu i torsdags var jag inne och körde själv igen, men det var ändå helt okej, för det är faktiskt inte jättemånga träningar jag har varit inne och kört själv nu under hösten jämfört med vad det har varit tidigare.

 

Varför torsdagarnas närvaro är klart mycket sämre beror nog fortfarande mycket på tiden, 20:00-21:30. För mig som är ledig fredagar är det ju ingen big deal, men ska man upp och öppna 06:00 är det inte så roligt och det inbjuder ju verkligen inte till att locka till oss spelare utifrån, eftersom att det då blir ännu längre resor och senare hemkomst. Så återigen skulle vi vilja ha en tidigare tid på torsdagar, precis som vi har önskat i flera år, men fortfarande inte blivit tillgodosedda med. Nu ska det snart sökas tider för hösten 2019 och våren 2020, japp, här i Linköping måste man vara ute i extremt god tid med att boka halltider för att ens få några, så vi får väl se om vi blir lyssnade på den här gången eller inte...

 

Hoppas allt är bra med er läsare! Jag är tyvärr förkyld igen, det är bara drygt en månad sedan jag blev frisk från min andra långdragna förkylning, men jag hoppas iaf att den släpper nu till helgen, då vi har årets sista landslagsläger, som jag inte gärna vill missa, eftersom jag missade det senaste lägret i början av oktober just p.g.a. den där långdragna förkylningen...


Nattsvart

Tid: 17:07:45
Datum: 2018-10-05
Kategori: Goalball

Lite överdrivet dramatisk rubrik kanske, men just nu är det tungt på flera plan, men framförallt träningsmässigt.

Det går inte alls som jag vill och önskar just nu.

Enligt min träningsplanering hade jag lagt in en toppning nu till SM, som spelas här i Linköping om en vecka. Den toppningen började jag träna för redan i början av juni, när VM gick av stapeln i Malmö, men någon toppning är det inte tal om. Det är inte ens nära...

Anledningarna till det är i huvudsak tre som jag ser det:

1, Jag har ådragit mig en ännu mer envis förkylning än den jag hade för ganska exakt ett år sedan och som höll i sig i nästan tre veckor. Nu har den hållit i sig i snart fyra veckor. Med andra ord är det snart fyra veckor helt utan träning.

2, Det var extremt strul med hallen tidigare i sommar, vilket gjorde att vårsäsongen hastigt och lustigt tog slut och att vi inte kunde börja träna igen förrän nu i september.

3, Kommunikationen mellan mig och mina ledsagare brast lite i somras, vilket gjorde att semestern blev förlängd med ett par veckor och viktig träning därmed försvann.

Den sista punkten är kanske mer av akademisk betydelse, men självklart påverkar det ändå.

Jag hade planerat för två helt lediga veckor, både från jobb och träning. Därefter hade jag tänkt köra igång med gymträningen igen. Så blev det inte, för Maya var hemma i Sölvesborg hela sommaren, men det visste jag redan, så det var ingen big deal. Jonna jobbade hela sommaren och hade inte tid att ledsaga. Jenny var i Grekland den veckan jag tänkte börja träna och i stockholm veckan efter. Det gjorde att jag inte hade några ledsagare och fick vackert vila två veckor till. Förvisso skönt med den sommaren vi hade, men inte enligt min planering.

När jag och Julian hängde var det här aldrig något problem. Ville jag köra så körde vi, även om han gjorde något annat. då fick vi kanske ta det senare på kvällen eller så, men vi löste det alltid och det där med när vi skulle ha semester var inte ens något vi pratade om. Därför tänkte jag inte på det nu i somras heller, men det är definitivt något vi får ta med oss till nässta år, att vara mer tydliga med när vi ska vara lediga.

De andra två punkterna har haft betydligt större inverkan på min toppning.

I våras nämnde Agneta på vårt kansli att lokalbokningen hade sagt något om att hallen där vi tränar skulle renoveras någon gång under sommaren/hösten, men de kunde inte säga när eller hur lång tid det skulle ta. Agneta poängterade dock att om vi inte skulle kunna träna där fick de se till att ordna en annan hall åt oss och få dit våra mål, som är fastmonterade i hallen där vi är nu.

Sedan hörde vi inget mer om det, inte förrän tisdag 29 maj.

Då kontaktade Mats på kansliet Linda och sa att renoveringen startade redan dagen efter, onsdagen den 30 maj. Den skulle sedan hålla på hela sommaren, så hastigt, lustigt och väldigt snöpligt tog vårsäsongen alltså slut.

Då var det bara tu att vårt landslagsmässiga huvudmål det här året låg innan sommaren och inte efter, som det oftast brukar vara. Hade det legat på höstkanten hade jag plötsligt fått stora problem med min träning.

Efter detta fick vi inte någon information alls gratis, utan vi fick själva jaga lokalbokningen för att reda i hur lång renoveringen skulle vara och hur de hade tänkt lösa det om den drog över och in på vår höstsäsong.

Till slut fick vi iaf tag på lokalbokningen och fick veta att renoveringen planerades hålla på tills i september. Fram tills dess fick vi träna i en annan hall i vallastaden, men vi hade ingen adress dit, visste inte hur vi skulle få tillgång till hallen eller om vi ens kunde få dit alla våra bollar och annan utrustning, för den var ju kvar i vår ordinarie hall.

Vi fick så småningom tag i vaktmästaren på Vallastaden, men han hade inte fått någon information alls om att vi skulle träna där, så han kunde inte hjälpa oss med taggar och nycklar och annat. Dessutom var detta mitt i semestertider, så inte förrän i augusti lyckades vi lösa de bitarna. Då hade jag redan hunnit vara i kontakt med lokalbokningen och frågat kring rutinerna för vems ansvar det är att meddela berörd hall/arena att en klubb ska träna där, om det är lokalbokningen som ska göra det eller om det är vårt ansvar som klubb att göra det.

Sent om sider fick jag svar på detta och då är det numera tydligen så att de har ett nytt bokningssystem och då är det upp till vaktmästaren på aktuell hall/arena att uppdatera sig på vem/vilka som ska vara där, men lokalbokningen erkände att det ditills hade fungerat lite si och så med det.

Hursomhelst så visade det sig till slut dock att trots alla ansträngningar med att försöka få till en tillfällig hall att träna i medan Tokarp renoverades så blev det bara en energitjuv, för det blev inga träningar alls i den hallen.

När det till slut hade löst sig med tillgång till hallen var någon tvungen att hämta nycklar och taggar mellan 07:30-15:00. Problemet är bara att alla vi jobbar, så ingen hade tid att hämta dem. Så till slut fick Agneta på kansliet fixa det och när vi väl fick nyckeln var det bara en vecka kvar innan vår ordinarie hall skulle öppna igen efter renoveringen.

I början av september kom vi iaf igång med träningarna i en helt nyrenoverad hall, nya fräscha omklädningsrum och duschar och dessutom nytt golv i hallen. Ett helt annorlunda golv jämfört med det gamla. Det här är väldigt mycket mer stumt och inte alls lika glatt som det gamla. Det gör att både bollen och en själv beter sig annorlunda jämfört med det gamla golvet.

Skönt var det i vilket fall att komma igång med träningarna igen, första träningen på drygt tre månader och med tanke på det var det en helt okej träning.

Därefter har det dock inte heller gått som jag önskar och vill. Tre bollpass har det blivit för min del. Tre bollpass på drygt fyra månader. Det är inte direkt optimalt för att toppa inför ett svenskt mässterskap.

Förkylningen har satt ännu fler käppar i hjulen.

Det började med att jag var och föreläste för snart en månad sedan. Det kändes lite jobbigt att prata så högt och så länge, men det gick bra. Senare på eftermiddagen försvann dock bara rösten. Jag kunde knappt prata alls och dagen efter var det ännu värre. Jag har aldrig tappat rösten helt, men det här är nog det närmsta jag har varit att göra det. Jag blev helt däckad, hade feber, ont i halsen, snorade och kunde inte prata. Jag var hemma från jobbet torsdagen 13 september, var sjuk hela helgen och var även hemma måndagen och tisdagen veckan efter. Därefter kände jag mig tillräckligt pigg för att kunna jobba, men träna var det fortfarande inte tal om.

Jag fick vackert vila drygt en vecka till, innan jag förra torsdagen äntligen kände mig frisk igen. Jag och Christian körde ett bollpass själva, ett förhållandervis bra bollpass måste jag ändå säga, men framförallt var det skönt att få lite boll i kroppen inför tredje omgången av Sverigeserien, som spelades i Göteborg i helgen som var.

Den här gången spelades alla matcher under lördagen, eftersom att IFAS tyvärr inte fick ihop något lag den här gången. Majoriteten av IFAS består av landslagsspelare på damsidan och just då var de i Polen för att spela B-EM. Det gick bra och de tog brons och därmed en plats i A-EM till nästa år. Grattis tjejer!

Det gjorde i vilket fall att det bara var tre lag med och dubbelmötena med både FIFH Malmö och Göteborg under lördagen gav två vinster och två förluster för oss. Vi vann 10-2 och 11-3 mot FIFH Malmö, men förlorade 2-7 och 3-4 mot Göteborg.

Innan helgen visste vi att vi var tvungna att få stopp på Oscar Alverstedt, som Göteborg just nu lever väldigt mycket på rent offensivt. Han gjorde 24 mål på fyra matcher i helgen och har gjort totalt 81 av Göteborgs alla 132 mål. Tyvärr lyckades vi inte alls med detta. Även jag hade stora problem med hans skott och släppte in minst två spelmål. Dessutom gjorde jag sex-sju höga bollar och släppte in alla utom en sttraff, så av de 16 mål vi totalt släppte in på fyra matcher var jag inne på minst sju av dem. Det är inte bra. Inte bra alls.

Visst, Oscar skjuter bra numera, ur ett landslagsperspektiv har han ett helt okej skott, men vi har ju skyttar som skjuter betydligt bättre och om jag hade problem med Oscars skott här skulle jag få enorma problem med skotten på landslagslägret nu i helgen och SM nästa helg...

Nu blir det inte ens något landslagsläger för min del i helgen, för med facit i hand skulle jag nog inte ha spelat alls förra helgen. Jag blev betydligt tröttare än vanligt, orkade inte lika mycket som vanligt och någonstans där i bakgrunden fanns nog förkylningen kvar, för efter helgen blev det värre igen, vilket har gjort att jag inte har tränat något alls den här veckan heller. Landslagsledningens bedömning var då, helt korrekt, att jag skulle vara hemma nu i helgen och vila.

Det är som sagt helt rätt beslut, men det är väldigt frustrerande att jag inte alls är där jag vill vara just nu och det känns inte alls bra inför SM nästa helg...

Utöver träningen går det inte särskilt bra i hockeyn heller. Det är visserligen underbart att det äntligen är igång igen och precis som alltid var det obeskrivligt att kliva ut på Norra i premiären mot Tingsryd för ett par veckor sedan.

Det var med andra ord supporterresa upp till Leksand då, en väldigt rolig resa. Vi vann också med 2-1, utan att imponera, men därefter har det gått knackigt. 3-4-förlust i sudden borta mot Karlskoga, efter att BIK haft 2-0 efter 2 minuuters spel, 2-1-seger hemma mot Västervik, 1-4-förlust i Övik mot Modo och 1-2-förlust i sudden mot Vita hästen nu i onsdags. Spelet ser väldigt energilöst ut, det finns ingen plan och matchen mot Hästen var, enligt Pelle Marklund på Radiosporten, en av de sämsta matcher han hade sett under de senaste säsongerna. Sämsta publiksiffran i Tegera sedan 2012 var det också, 3 092 åskådare.

Nej, det går inte alls just nu och redan nu, efter fem omgångar, har AIK nästan dubbelt så mycket poäng som Leksand.

Nu ikväll möter vi Södertälje borta och på söndag är det just AIK på Hovet. Vi måste upp flera snäpp för att ha chans på poäng där, så vi får väl se hur det går...

Nu blev det här ett väldigt negativt inlägg känner jag, men som jag skrev i början så känns det tungt på många plan just nu. Det går inte alls som jag vill, men ska jag ändå avsluta positivt så är jag väldigt glad för det jobb jag ändå har, även om det "bara" är 50%. Just nu passar det mig dock utmärkt och enligt en rapport som Sifo gjorde på uppdrag av Synskadades riksförbund i våras så framkom det att det bara är 47% av alla som har en grav synnedsättning i arbetsför ålder som har ett arbete. Det är anmärkningsvärt och att det var så illa trodde jag kanske inte på förhand, men ju mer jag har jobbat i den här organisationen under det senaste året, ju mer har jag förstått och inssett vilken tur jag har haft. Att den här tjänsten dök upp precis när jag var klar med mina studier och att jag gjorde så bra ifrån mig på intervjun att samtliga i styrelsen var överens om att det var mig de ville anställa. Jag har förvisso ett ganska bra självförtroende och alla de bitarna, så även om det här jobbet inte hade dykt upp så lämpligt hade det nog löst sig på något sätt ändå, men att det är över 50% av alla med en grav synnedsättning som inte har något jobb gör att jag ändå är väldigt tacksam för det jobb och den tillvaro jag ändå har i nuläget. Jag trivs kanon på jobbet, jag har en egen lägenhet, en fast inkomst och en helt underbar och fantastisk släkt och familj som alltid finns där och ställer upp i alla väder!

Så, nu blev det väldigt långt här, men jag hoppas ni har orkat läsa hela vägen hit och så hörs vi när vi hörs igen. Ha det fint tills dess alla där ute!


Friheten i att kunna gå en promenad och lyssna på musik

Tid: 13:12:00
Datum: 2018-09-07
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Något jag alltid har saknat att kunna göra är att gå ut och gå en promenad och lyssna på musik.

När du inte ser blir det ju tyvärr mer eller mindre omöjligt, eftersom att du hela tiden måste fokusera hörseln på vad som finns och händer runtomkring dig, ifall du exempelvis möter någon, cykel eller gående, för att lyssna efter hur ljudet studsar mot omgivningen, för att på så vis kunna höra var byggnader, busskurer, träd eller parkerade bilar står och utifrån det dels veta var du är, dels kunna veja för och undvika hinder som du antingen vet ska finnas någonstans där i närheten, eller ännu värre, hinder som inte brukar vara där, exempelvis ett vägarbete, en parkerad cykel eller en nyss utställd trottoarpratare.

Att gå med ett par lurar i öronen då skulle i stort sätt kunna likställas med att för en seende ge sig ut på vägarna i mjölkvit dimma, det kan vara livsfarligt, för du ser i princip ingenting.

Nu är det dock möjligt att med teknikens hjälp kunna gå ut och gå en promenad och samtidigt lyssna på musik, även om du inte ser!

Appen Blindsquare talar nämligen om för dig vad som finns i din omgivning. Det finns mängder av inställningar för att ställa in vad appen ska förmedla för information och vad den ska hoppa över, men allt från adresser, korsningar och gatunamn till affärer, restauranger, skolor, idrottsplatser och torg kan den förmedla. Dessutom går det att lägga in egna platser i appen, om det är något som inte finns i den, men som man själv vill ha som ett landmärke.

Jag har inte vågat använda den i stan än så länge, för där är det så mycket att hålla koll på ändå när man är ute och går, men i somras använde jag den väldigt mycket i stugan och det mina damer och herrar, det ska jag säga var en enorm frihetskänsla, att bara kunna gå ut och gå helt själv, lyssna på musik och hitta hem igen. Det är kanske inget som ni som ser ens tänker eller reflekterar över, men wow säger jag bara!

Fortfarande är det dock så att jag inte heller där vågar mig ut med ett par hörlurar med musik i på huvudet, men min bärbara högtalare gör sitt jobb där och på omvägar hörde jag t.o.m. att jag visst råkade väcka några som sov i en husvagn längs vägen när jag gick förbi. Det var absolut inte tidigt på något sätt, då hade jag dämpat musiken lite, men nu var klockan utan tvekan förmiddag och jag hade ganska hög volym på.

I stugan finns det i vilket fall inte så mycket som kan hända längs vägen, en kringelkrokig landsväg som förvisso trafikeras en del, men det finns inga andra vägar att "råka" svänga in på eller så, så mitt största problem tidigare har varit att jag inte vet när jag är tillbaka igen, eftersom att huset ligger precis vid vägen och jag lika gärna skulle kunna gå förbi det om jag inte hör någon av de andra på tomten.

Med Blindsquare är det dock inget problem längre, för nu säger appen till när jag är tillbaka igen.

Den säger även till när jag närmar mig sjöns slut ungefär 2km bort, för "sjöns slut" har jag lagt in som en egen plats, eftersom det är dit vi oftast har gått tidigare när jag inte har varit ute och gått själv.

Nu när jag är ute själv har jag ibland vänt vid sjöns slut, men oftast gått en bra bit längre ändå, så att promenaderna oftast blir runt 7km.

Återigen måste jag bara belysa vilken frihet det är att ge sig ut sådär! Att bara dra på sig skorna efter frukosten och ge sig ut längs landsvägen, med sjön på höger sida, skog och vegitation på vänster, känna solens strålar värma, feel good-musik ur högtalaren, vara borta drygt en timme och direkt efteråt gå ner till bryggan och bara slänga sig i sjön, där vattnet nådde upp mot 30 grader nu i somras, det är nästan helt oslagbart, helt klart några av den här även i övrigt helt galet fantastiskt fina sommars absoluta höjdpunkter och mest minnesvärda ögonblick!

Nu återstår det bara att börja använda appen även på hemmaplan, men här går det ju inte riktigt att gå runt med en högtalare som det pumpar musik ur och jag vill som sagt inte ha slutna hörlurar heller, så i det fallet får det nnog bli någon form av öppna lurar, som även släpper in omgivande ljud. I stan finns det ju dock betydligt fler ställen att gå fel på än vad det gör längs en landsväg, men appen kan nog kanske åtminstone hjälpa mig att veta ungefär var jag är någonstans...


Nocco Hallon/citron vs Nocco Persika och en stekhet sommar!

Tid: 21:18:03
Datum: 2018-08-01
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen länge sedan jag skrev och det böjar bli tjatigt att jag börjar nästan varje inlägg med de orden, men nu är snart mitt livs första "riktiga" semester över och vilken semester det har varit!

Jag var ju orolig för att sommaren skulle ha passerat när det var så extremt varmt redan i maj, men så blev det inte. Istället har värmen bara fortsatt och med undantag för några dagar där runt midsommar så har det varit 25-30 grader i nästan tre månader, vissa dagar t.o.m. ännu varmare än så, för någon vecka sedan hade vi flera dagar i rad när termometern visade 32-33 grader. Någon dag var det helt galna 36! Det är helt sanslöst, men jag tror bara det här är början på hur det kommer bli i framtiden. Varje sommar kanske inte kommer bli såhär varm, men jag tror definitivt att det kommer bli vanligare och då ligger Sverige inte så bra till. Vi är inte rustade för detta och alla bränder som härgar runtom i landet är väldigt otäcka, samtidigt som regn behövs för både bönderna och deras jordbruk, men även för alla stackars djur som går ute i den här hettan.

I stugan har vi som ni vet egen brygga och i den sjön brukar det kunna bli upp mot 25 grader om det är en varm sommar. Nu är det 30 grader, alltså rena Medelhavet! Jag har nog aldrig badat såhär mycket som jag har gjort nu i sommar, det går att ligga i hur länge som helst och det är bara skönt. Då ska ni dessutom veta att jag normalt sett är en riktig badkruka nuförtiden, så att jag säger det är verkligen något utöver det vanliga.

Så även om jag är en ren soldyrkare, älskar sol och värme, så tycker t.o.m. jag att det kan få regna ordentligt nu och även bli lite svalare. Det är nästan outhärdligt när man inte har någon ac inomhus och det varken finns någon svalka utomhus eller inomhus, det är liksom lika varmt oavsett var man befinner sig och temperaturen går ju knappt ens under 20 grader någon gång på hela dygnet. Har sovit med öppen balkongdörr flera nätter nu på slutet, men det gör ju knapt någon skillnad. Så läs noga nu, jag ber till vädergudarna om rejäla mängder regn nu snart!

På måndag börjar jag jobba efter fem veckors ledighet och på jobbet har vi åtminstone väldigt svalt inomhus, så det ska bli skönt och det ska faktiskt också bli kul att komma tillbaka till jobbet. Den här semestern lär jag dock aldrig glömma, den varmaste sommaren någonsin och nu till helgen läste jag att det kunde bli upp mot livsfarliga 50 grader i södra Europa. Då smälter nästan asfalten, klimatanläggningar slås ut, infrastrukturen slutar fungera och människor kommer att dö. Tänk er bara om det här är början på någon slags dystopi, där värmen inte försvinner, utan bara fortsätter och fortsätter. Då kommer vi alla gå under förr eller senare, för Sverige är inte byggt för de här höga temperaturerna...

Nu tror jag kanske inte att det kommer bli så den här gången, vi kommer nog att behålla våra årstider, det kommer bli kallt även denna vintern, men jag tror som sagt inte det är någon omöjlighet att det här blir normalt i framtiden...

När det är såhär varmt är det ju hursomhelst väldigt gott att ha något riktigt kallt att dricka, allra helst isvatten eller liknande. Det är dock inte det jag tänkte presentera nedan, utan något som visserligen kan vara kallt och väldigt gott ibland, men som absolut inte ersätter vatten på något sätt! Jag ger er nämligen en liten jämförelse av de båda Noccosorterna Hallon/citron och Persika som jag spelade in för ett tag sedan.

Gymgrossisten hade "bars mania" med upp till 50% på vissa sorrter, så det blev en rejäl beställning därifrån med flera olika sorters bars, Propud shakes, Gainomax och Nocco.

Jag var väldigt glad att mamma och pappa hjälpte mig att hämta ut paketen när de kom, så att jag slapp konka hem dem hela vägen från affären, för att det skulle bli tungt kunde jag gissa, men 19 resp. 12kg var mer än jag trodde att de skulle väga!

Nåväl, se videon nedan och berätta gärna vad ni tycker om de båda Noccosmakerna om ni har testat dem!


Semester!

Tid: 05:46:00
Datum: 2018-07-05
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen nästan en månad sedan jag bloggade igen, men det är nog lika bra att konstatera att det är såhär mitt bloggande ser ut just nu. Det är inte särskilt frekvent, inte särskilt glammoröst eller särskilt tilldragande, but that's how I am. Vill ni stanna kvar och läsa så gör ni det, annars gör ni det inte. Bloggen kommer iaf garanterat att finnas kvar, men vill ni av någon outgrundlig anledning ha ett mer frekvent flöde av mitt liv så rekomenderar jag Facebook.

Hursomhelst, det har hänt en hel del sedan jag skrev senast, jag har fylt år, varit på mörklagd promenad med politiker i stan, varit ute och ätit med mormor, ett VM har avslutats och ett annat VM har tagit sin början, midsommar har firats, jag har badat, tillbringat massa tid både i stugan och ute på balkongen, just nu har jag mitt livs första "riktiga" semester och sommaren har fortsatt att leverera.

Först måste vi ju dock bara nämna den helt ofattbart fina och underbara maj som vi hade i år! Det var 25-30 grader i nästan en hel månad, sol mer eller mindre varje dag, vi satt ute på jobbet, drack kaffe och åt lunch, för att inte tala om den eftermiddagen när vi tyckte att vi behövde lite personalvård, så vi gick helt enkelt till Bosses glassbar och satte oss där och åt glass i solen, jag schtekte timme efter timme på balkongen, drack islatte eller iste , badade i 25-gradigt vatten här i stugan och gick många fina och långa promenader med Maya. Bättre promenadväder går inte att få!

Hela månaden förflöt i något slags högsommar-mood och det gick knappt att förstå. Normalt sätt har vi kanske två-tre sådana dagar varje sommar, om ens det. Nu var det så i nästan en hel månad och dessutom redan i maj. Inte ens kvällarna blev kalla. Det gick utan problem att sitta ute tills runt midnatt. Det var som utlandet och jag är inte alls avundssjuk på de som åkte utomlands där och då, för när Sverige visar sig från den sidan, då finns det inget som slår vårt magiskt vackra och fina avlånga land!

Nåväl, nedräkningen på jobbet inför semestern började så smått ta fart, alt började saktas ner redan i början av juni, så sista månaden på jobbet kan jag inte direkt säga var särskilt hektisk, men det var skönt och nu är den då här, mitt livs första "riktiga" semester. Jag började ju jobba i höstas och aldrig tidigare har jag haft ett jobb som har gjort att jag har haft regelrätt semester. Visst har jag varit ledig, men då har det varit sommarlov från studierna. Så även om det inte blir lika lång ledighet nu, så är det ändå betald ledighet och det känns stort på något sätt.

Jag kommer tillbringa två av mina fem veckor här i stugan och sedan har jag inte så mycket mer planerat. Vi får se vad som händer, men troligtvis händer det inte så mycket alls, eftersom att jag inte har så många vänner i närheten att göra spontana saker med. Det är något jag saknar och ibland känns det t.o.m. lite ensamt, som när syster messade till en kompis på kusins student tidigare i juni och frågade om de skulle ut och ta ett glas vin efteråt. Bara sådär. Sådant vill jag också kunna göra, men det har jag ingen att göra med. Mer om det tar vi dock i ett annat inlägg.

Här vill jag ha en mer positiv känsla, för det är ju trots allt sommar och vilken sommar vi har! Det var ett par veckor där runt midsommar, så klart, då det var lite sämre väder, men nu har värmen återvänt och den kommande veckan ska det bli mycket sol och runt 25 grader. Perfekt för att vara i stugan, så räkna med mycket tid på bryggan och kanske ett och annat dopp för att svalka kroppren litegrann!

Midsommar ja. Den firades i år nere i Skåne hos en av mina bästa vänner. Ett väldigt lugnt firande tillsammans med hennes familj och grannar, men tågresan ner dit blev desto mer händelserik. Utanför Hesleholm blev vi nämligen stående i nästan två timmar. Det var bara ett spår öppet där och ett annat tåg skulle passera norrut. Det tåget fick dock problem, så där stod vi. Till slut bestämdes det att vårt tåg inte skulle rulla vidare och att det blev ersättningsbussar från Hesleholm och vidare söderut, men när resten av passagerarna fick reda på det hade jag redan fått VIP-information av en väldigt snäll tågvärd, som fixade taxi åt mig och sedan följde mig dit. Ingen av oss hade tidigare varit i Hesleholm, så det var spännande, men ibland ska man ha fördel av att ha ledsagning.

Strax innan midsommar fyllde jag också år och det firades hemma hos mamma och pappa. Egentligen skulle vi ha varit här i stugan då också, ,men nu ska mamma och pappa flytta till hösten och därför ville jag ha ett sista födelsedagsfirande i mitt barndomshem. Det kändes nästan lite sorgligt, men det blev ett bra och fint firande med god mat, grillat kött och majs, bönsallad, några kalla såser och andra tillbehör. Väldigt fräscht och gott. Sedan blev det så klart också hederlig klassisk jordgubstårta och kaffe. Ett väldigt fint och lyckat firande och jag vill bara tacka min underbara familj och släkt som delar dessa fina minnen med mig. Tack för att ni finns!

min_mat_nar_vi_var_ute_och_at_med_mormor

Veckan efter midsommar, min sista arbetsvecka innan semestern, innehöll både grillning med gamla poddgänget hemma hos Ida, grillning med tillhörande kubbspelande och bubbelpool med delar av laget hos Jennifers föräldrar och restaurangbesök tillsammans med mormor, alla syskon och kusiner. Hon fick det i födelsedagspresent av oss, mormor, och hon uppskattade det. God mat, som ni ser på bilden ovan, gott vin och efteråt blev det glass på Bosses igen. Deras legendariska och omtalade marängswissglass är ju nämligen helt fantastisk!

Den blir dock slagen på fingrarna av den glass jag åt i Malmö när jag, Albin och Louise var där för att se finaldagen av goalball-VM i början av juni, jäklar vilken god glass det var!

Jag är inte mycket för sorbeter annars, men här tog jag hallonsorbet, för det var ju så hiskeligt varmt ute, 29 grader den dagen, och jävlar så god den var! Godaste sorbeten jag har ätit och t.o.m. godaste glassen jag har ätit i sverige. Den avnjöt vi utanför den lilla glassboden, på en bänk i skuggan. Lilla glassfabriken heter stället om ni har vägarna förbi och det rekomenderas å det varmaste!

Goalball-VM nämde jag också. Det var ju egentligen därför vi var i Malmö. Vi hade alltså ett VM på hemmaplan, i Sverige, och nu när fotbolls-VM är i full gång kan jag inte låta bli att jämföra de båda idrotterna. Det är orättvist och går egentligen inte att göra, men jag gör det ändå. Det Janne Andersons mannar är på väg att göra borta i Ryssland är ofantligt stort, häftigt och mäktigt, det förtjänar all uppmärksamhet som det får, men ett annat VM, som t.o.m. gick på hemmaplan, fick knappt någon uppmärksamhet alls. Jag gissar att ingen av er som läser, bortsät från er i Skåneregionen, ens visste att vi hade ett VM i Sverige för knappt en månad sedan?

I Skåne uppmärksammades det relativt mycket och vår lagkapten, Fatmir Seremeti, stod t.o.m. som ansikte utåt för mästerskapet och sågs både på affischer och på medaljerna som senare delades ut, det fanns flertalet artiklar i lokala media, SVT gjorde någott reportage och Radiosporten hade ett par inslag, men det var ju inte ens i närheten av fotbolls-VM just nu och det är som sagt inte alls konstigt. Vi håller nämligen på att få ett nytt historiskt idrottsinslag i Sverige, likt VM-bronset 94. Sverige har alltså, om någon nu skulle ha missat det, vunnit sin grupp före Mexiko, de regerande världsmästarna, Tyskland, är utslagna och bara det är en sensation. Vem hade trott att Sverige skulle vinna gruppen och att Tyskland skulle bli utslaget? Inte jag åtminstone!

Sedan får Sverige Schweiz i åttondelsfinal, vinner med 1-0 och nu är man i kvartsfinal mot England på lördag. Ett England som tog sig vidare på straffar mot Colombia. Det är många straffavgöranden vi har haft och det är många skrällar vi har sett. Holland och Italien missade t.o.m. VM, Tyskland försvann i gruppen och såväl Argentina och Portugal som Spanien försvann nu i åttondelen. Stornation efter stornation försvinner och det råder fotbollsfeber i hela landet. Det är så kul att se. Dagen då Sverige slog Mexiko med 3-0 var samma dag som vi var ute och åt med mormor och det var fotboll och gula tröjor överallt. Folk hälsade på varandra, pratade om matchen med allt och alla, log mot varandra och liksom öppnade upp sig. Det var en så varm och härlig stämning och känsla över hela stan. Idrotten skapade en gemenskap och det är faktiskt både häftigt och kul att se och ta del av den här fotbolllsfesten här på hemmaplan. Utan att jinksa så tror jag dessutom att det finns goda chanser till att det räcker ännu längre än till kvartsfinal...

Vid kvartsfinal tog det dock stopp för Sverige i goalball-VM, om vi återgår till det, så vi fick inte se Sverige när vi var nere för att se matcherna under finaldagen, då semifinaler och medaljmatcher spelades.

Vi hade goda förhoppningar om att få se Sverige, men efter att vi spelat 8-8 mot Argentina, slagit Australien med 13-5, Turkiet med 4-2, Algeriet med 9-1 och förlorat 9-2 mot Belgien, 15-6 mot Litauen och 5-6 i den avslutande gruppspelsmatchen mot Kina, så slutade vi trea i gruppen och fick möta de regerande världsmästarna, Brasilien, i kvartsfinal.

En kvartsfinal som vi tyvärr förlorade med 9-3. Det var dock jämnt väldigt länge och rann inte iväg förrän under de sista minuterna. Så vi pressade dem väldigt bra och Brasilien gick sedan och vann hela mästerskapet, efter en rysare mot Litauen i semin, som Brasilien vann med 7-6 efter förlängning, vilket ni kan se i videon längst ner i inlägget, och sedan övertygande 8-3 mot Tyskland i finalen.

Det var väldigt kul att se goalball på så hög nivå på så nära håll, för det kommer vi troligtvis aldrig få göra igen. T.o.m. mamma och pappa var nere en dag för att titta, trots att jag inte blev uttagen att spela, för det här var lite av en once in a lifetime-chans.

En väldigt fin och minnesvärd resa till Malmö var det hursomhelst och vädret gick som sagt inte att klaga på!

jag_och_centerpartisten_julie_Tran_utanfor_rece

det gjorde det inte heller den dag då jag var ute och gick en mörklagd promenad i stan med en ledamot från Centerpartiet, Julie Tran. Hon var med under paneldebatten vi hade i maj och var väldigt entusiastisk och positiv efteråt, så jag tänkte att det var bäst att smida medan järnet var varmt. Det ledde till att hon kom upp till vårt kansli en av mina sista dagar innan semestern och vi begav oss ut i stan för att både åka buss och försöka orientera oss nere på resecentrum, båda två med vit käpp och hon med en svart ögonbindel, som ni ser på bilden.

Syftet med det hela var att hon skulle få en större inblick i och förståelse för vad det innebär att orientera sig utomhus när man inte ser, vilka svårigheter man dagligen stöter på och vad som är viktigt att tänka på när man bygger om eller bygger nytt. Hur extremt viktiga hållplatsutropen är på bussarna, hur fantastiskt mycket det skulle underlätta om vi fick in linjeutrop på bussarna också, att sinusplattor, ni vet, de refflade plattorna som finns på tågstationer eller i andra utomhusmiljöer och som man ska kunna orientera sig efter med hjälp av käppen, kan utgöra ett komplement, men absolut inte är en fullgod tillgänglighetsanpassning, hur svårt det är att veta var man ska gå när bussarna inte alltid stannar på samma ställe, hur svåra sinusplattorna är att känna även under optimala förhållanden, d.v.s. när det inte är snö, fallna löv, grus eller annat som täcker dem, hur viktiga ticksignalerna är vid övergångsställen och varför s.k. gångfartsområden, där alla typer av trafik ska samspela med varandra, är en så dålig lösning.

Julie var nöjd med dagen och fick många aha-upplevelser och min förhoppning är också att hon tog med sig både ny kunskap och erfarenhet från vår lilla promenad, som avslutades med kaffe och lite tankar och reflektioner på vårt kansli.

Avslutningsvis har ni här nedan alltså videon från semifinalen i VM mellan Brasilien och Litauen. Det var en häftig match att se och det här är i förllängningen och när Brasilien avgör. Njut av goalball på riktigt hög nivå!


En ny materiell ögonsten!

Tid: 00:00:00
Datum: 2018-06-06
Kategori: Leksand

Jag_star_med_Alex_Friesens_matchanvända_troja_fran_säsongen_2017-18

Mitt senaste inköp kan nog mycket väl bli en ny materiell ögonsten!

För ett tag sedan auktionerade Leksand ut matchanvända tröjor från säsongen som var.
Auktionerna startade på 500kr och givetvis höll jag koll på dem och när upploppet väl närmade sig lade jag in en stöt.

Innan dess hade jag rangordnat alla tröjor i den ordning jag helst ville ha dem.
Vissa drog iväg som tusan i pris och givetvis var det flertalet av de tröjor även jag helst ville ha, typ mattias Ritola, Jon Knuts och Tobbe Fopp, men till slut lyckades jag ändå klicka hem en tröja som låg ganska högt på min lista, nämligen vår interna poängligavinnare, #23 Alex Friesen!

Tröjan ni ser på bilden är alltså matchanvänd av Friesen under slutdelen av säsongen som var.

Jag tänker inte avslöja vad jag fick betala för den, för det är inte relevant, men jag kan väl säga som så att en en replika med tryckt nummer och namn på kostar 899kr och med tanke på det så var det här klart värt, även om mamma och pappa höll på att få slag när jag berättade priset.

När vi ändå är inne på Leksand och hockey så tänkte jag att vi går igenom säsongen som var, från början till slut, men vi gör det inte i text, utan vi gör det med hjälp av de videos i ämnet jag har spelat in under säsongens gång. Då kanske det åtminstone blir lite mer attraktivt för er läsare än att bara se massa tråkig text om hockey som typ ingen av er ändå läser, alternativt så hoppar ni bara över allt.

Innan säsongen tyckte jag truppen såg intressant ut. Vi hade gjort oss av med "rätt" spelare och värvat intressant.

Trots ett väldigt intressant lagbygge och mängder av tyngd och erfarenhet inledde vi säsongen väldigt knackigt. 9 poäng på 9 matcher, tränarrokad och allmänt kaos gjorde att ledningen till slut agerade och man lyckades vända skutan. Segrarna och poängen började rulla in och runt jul hade vi klättrat hela vägen upp i serieledning. Trots det fanns det visst fog för oro när det återigen börjades få grus i maskineriet.

Vi lyckades dock återigen vända skutan och slutade till slut på en andraplats i grundserien, bakom suveränen Timrå. En Hockeyallsvensk final mellan just båda dessa väntade alltså och såhär snackade jag upp den.

När den Hockeyallsvenska finalen väl drog igång var det dock inget snack om saken. Timrå och kanske framförallt #54 jonathan Dahlén blev för bra för Leksand, som föll med 3-0 i matcher och därmed var det dags för repris på förra årets kkokande höjdpunkt i direktkvalet, nämnligen Daladerby i bäst av 7 mellan Leksand och Mora.

Tyvärr gick det inte som vi ville den här gången heller, även om det rent spelmässigt var betydligt jämnare i år jämfört med förra året och med lite mer marginaler och tur på vår sida hade det kunnat gå på ett helt annat sätt eller åtminstone gått till sex eller sju matcher. Nu vann Mora med 4-1 i matcher och Leksand spelar därmed kvar i Hockeyallsvenskan även nästa säsong.

Det har nu gått drygt två månader sedan kvalet avgjordes och det har hänt en hel del i truppen efter det. Vissa tunga tapp, typ Daniel Bertov till Rögle, Patrik Norén till Skellefteå, Anton Öhman till Malmö, Emil Bemström till Djurgården och Matt Carey till Karlskrona. Ändå är det betydligt fler glädjeämnen måste jag säga, för både Mattias Ritola, Oskar Lang och Johan Porsberger, plus hela fjärdekedjan med Martin Karlsson, Jon Knuts och tobbe Forsberg stannar i klubben. Dessutom har man värvat poängmaskiner från förra säsongen, exempelvis Trojas poängkung Tor Immo och Thomas Walkvae-Olsen som öste in poäng i Södertälje. Dessutom har vi fått in ordentlig tyngd och rutin på backsidan med Daniel Gunnarsson och Mattias Karlsson, båda från Karlskrona. Så jag tycker det ser intressant ut inför nästa säsong, men innan dess ska vi njuta av en förhoppningsvis fantastisk sommar med lika fint och underbart väder som det har varit nu under den senaste månaden!


Bloggen firar tio år!

Tid: 12:24:00
Datum: 2018-05-18
Kategori: Allmänt

Nu var det återigen ganska länge sedan jag skrev, men det är nog helt enkelt något ni får stå ut med nuförtiden, för även om det har varit mindre att göra på jobbet nu jämfört med i mars, så har jag ändå jobbat och känt mig aningen stressad över den politiska paneldebatt för regionala riksdagspartier som vi ska ha nu på torsdag och som jag har huvudansvaret för och som jag kommer att styra och vara lite moderator under.

Det är mycket som ligger bakom kullisserna sådär, saker som man kanske inte tänker på när man är på en aktivitet, men som tar tid. Det ska letas mailadresser till politiker, det ska skrivas inbjudningar, både till politikerna och våra medlemmar, det ska skrivas och skickas påminnelser till de som inte anmält sig, det ska struktureras ramar och formuleras frågeställningar för själva debatten, som ska bollas med den intressepolitiska grupp som vi har skapat, lokal ska bokas, anmälningar ska tas emot och skrivas upp, frågeställningarna ska skriivas ut, både på svartskrift (vanlig tryckt text) och punktskrift, letas ledsagare/funktionärer som kan hjälpa till att servera fika, springa med mikrofoner etc. till dem som har begärt ordet osv. Så det är många småsaker sådär som tar tid och det har det varit väldigt mycket med under de senaste veckorna, samtidigt som det har varit mycket ledigt.

Först var det Valborgshelgen, där jag var ledig sex dagar i rad, eftersom att jag hade jobbat lördagen innan, då vi hade distriktets årsmöte, och då bytte jag plats med torsdagen, så att jag blev ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag.

Det blev väldigt lugna dagar, nästan lite för lugna, så att jag ville att det skulle hända mer än vad det faktiskt gjorde, men jag var iaf en sväng hos mamma och pappa och vi i poddgänget var en kväll hos Albin och Louise.

Sedan jobbade jag onsdag och torsdag den veckan, var ledig fredag, lördag och söndag, då vi hade landslagsläger, jobbade måndag, tisdag och halva onsdag innan Kristi himmelsfärd, då jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Då var jag i stugan för första gången i år och det var en helt perfekt helg! Eon har hjälpt oss att såga ner träd som stod lite i vägen, så lördagen tillbringade vi med att släpa, dra och bära grenar som vi elldade upp, men söndagen blev väldigt chill. Strålande sol och 26 grader. Helt perfekt och det blev frukost på verandan, mat och fika ute i solen och så diskade jag så klart lite också, för det är ju lite min lott i stugan. Övervägde t.o.m. om jag skulle premiärbada, men så blev det inte.

Sedan hade vi möte hela måndagen kring arbetsmiljö och arbetsfördelning med vår personalchef från Stockholm, och så var jag själv i Stockholm på fortbilldning för alla oss ombudsmän i onsdags och igår.

Så nog har det varit mycket att göra alltid, samtidigt som det har varit mycket ledigt och perfekt högsommarväder med 27 grader som varmast och mestadels strålande sol i över en vecka. Wow! Jag bara älskar det och det har blivit mycket tid ute på balkongen, luncher utomhus och så har jag och maya varit ute och gått, hamnade på en klipphäll någonstans och satt där och pratade i över två timmar. Underbart och det är fachinerande hur lätt det är att prata med och umgås med den tjejen!

Nu var det dock egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om, för nu är det ju så att den här bloggen har firat tio år för några veckor sedan! Tio år, fattar ni!

Det var en dag i början av maj 2008 som jag blev inspirerad av en tjej i skolan, en av våra treor som alltså skulle ta studenten då om någon månad, som hade sin bloggadress uppskriven på msn, åh, gamla underbara msn!

Jag klickade mig hursomhelst in hos henne och efter att ha läst lite där så blev jag inspirerad till att starta en egen blogg, så det gjorde jag.

I början var det mest vardagliga och tråkiga inlägg utan något egentligt innehåll, korta och täta inlägg var det, men med tiden blev det mer genomtänkta inlägg med långa målande texter om känslor och händelser.

Den här bloggen har fått vara med om både det ena och det andra under alla de 121 månaderna som den har sett dagens ljus. Jag har skrivit 905 inlägg, det här blir det 906:e, och går man tillbaka i arkivet, som jag kan göra ibland och begrava mig i gamla minnen, så kan man läsa om mitt livs första förhållande, min student och allt studentfirande innan den, när jag träffade mitt ex just här via bloggen, målande och euforiska beskrivningar av de känslor som där och då fanns inom mig, det totala mörkret och förvirringen när det sedan tog slut med henne, lite som en blixt från klar himmel, hela min goalballkarriär, alla tävlingar och turneringar, när Jennifer kom in på allvar i mitt liv, när vi knappt ett år senare blev ett par som sedan höll i 5,5 år, semestrar i Spanien och lyxkryssningar med Royal Caribbean, när jag började kolla lägenheter och slutligen flyttade till Mjölby, när jag och jennifer drygt ett år senare flyttade till Linköping, alla jular och nyårsfiranden under ett helt decennium, när Tissen kom hem till mig och sedan gick bort drygt ett år senare, när jag och Jennifer tog hand om Samson, när vi efter 5,5 år beslutade att gå skilda vägar, när Julian efter 5 år som min ledsagare flyttade till Karlstad, alla mina studier, både gymnasie, alla träffar med Elitidrottsskolan och universitetsstudier med allt från dramakommunikation och handikappvetenskap till sociologi och folkhälsovetenskap, min examen och hur jag sedan vågade hoppa för att få lägenheten jag nu befinner mig i innan jobbet och således min ekonomiska status var säkrad, men där jag gjorde rätt, för jag fick jobbet och trivs kanonbra!

Som ni ser, det har hänt enormt myckert på tio år, men jag är oerhört glad över att ha den här bloggen och det här arkivet att kunna gå tillbaka och återuppleva gamla minnen och händelser genom, det är bl.a. därför jag har stannat kvar på samma ställe under alla de här åren, för att allt då finns samlat på ett och samma ställe. Visst, det går att flytta över inlägg till nya bloggar osv. men det här har ändå på något sätt blivit "hemma" på den virtuella scenen för mig och som det ser ut nu har jag heller inga planer på att sluta blogga, även om inläggen kanske inte kommer lika frekvänt nuförtiden jämfört med tidigare.
 
För tio år sedan bodde jag i vilket fall hemma hos mamma och pappa, skulle snart fylla 19 och gick fortfarande på gymnasiet, var liten och tanig, hade knappt startat upp min goalballkarriär, hade aldrig stått på Norra stå, hade inte börjat äta gröt till frukost, hade aldrig haft ett förhållande och var egentligen en helt annan människa än vad jag är nu.

Nu fyller jag snart 29, har pluggat klart och har både ett jobb och en egen lägenhet som jag trivs väldigt bra i, har varit kandidat till två paralympics och har varit med i det svenska landslaget i snart åtta år, har biffat på mig rejält jämfört med back in the days, älskar att stå på Norra stå, har samlat på mig enormt med kunskap och erfarenheter,  är som sagt egentligen en helt annan person nu jämfört med när jag startade bloggen för tio år sedan och inte minst, tänk så många nya kontakter man knyter till sig, både djupa vänskapsrelationer och mer ytliga kontaktnät, under tio års tid, det är nästan hissnande när man tänker efter.

Drar man det ett steg längre så blir det ju väldigt intressant att se var jag står om tio år till, vad som har hänt då, var jag bor, om jag bor själv eller tillsammans med någon, vad jag sysslar med, om jag fortfarande har kvar blogggen då och vilka kunskaper och erfarenheter jag då kommer att ha samlat på mig som snart 40-åring. 40! Alltså, det låter heelt orimligt känner jag, känns märkligt att jag blir 30 nästa år också måste jag säga, för så "gammal" känner jag mig inte alls...

Så, med det sagt riktar vi ett stort grattis till min ständiga följeslagare under alla de här åren, min plattform där jag alltid har kunnat skriva av mig och där det snarare är kvalitet som går före kvantitet när det gäller inlägg, 905 inlägg på tio år är kanske inte så imponerande, men kvaliteten på iaf de flesta av inläggen är väldigt hög, tycker jag.

Grattis bloggen!

En ny stjärna har tänts

Tid: 15:36:00
Datum: 2018-05-01
Kategori: Musik

Det har nu gått drygt en vecka sedan vi nåddes av det oerhört tragiska beskedet att Tim Bergling, aka. Avicii, bara 28 år gammal, lämnat oss.

Många välkända ansikten har lämnat oss under de senaste åren och det är alltid lika hemskt och sorgligt, men när en ung person gör det, oavsett känd eller inte, då blir det extra chockartat, för det är liksom inget man förväntar sig och jag tror aldrig jag kommer glömma när jag fick veta att Avicii hittats död. Vi var hela familjen hemma hos mamma och pappa, satt runt köksbordet och hade precis ätit årets första grillade kött. Det är lite samma sak som de som levde när Olof Palme blev skjuten, 28 februari 1986. De glömmer aldrig vad de gjorde då. Eller 11 september 2001, det glömmer vi heller aldrig och jag tror det blir samma sak nu.

Det är så ofattbart och hela världen är i sorg. Det går knappt att förstå hur enormt stor han var, vilka avtryck han har lämnat och vilket geni han var. Både han, Otto Knows och Oliver Ingrosso växte upp tillsammans, levde för housemusiken och alla tre blev mer eller mindre kända världsartister. Att Avicii hade låg närvaro i skolan, men ändå fick MVG när han tog dit sin dator och visade vad han gick för, att han redan innan en låt var satt visste hur den skulle låta och hur han skulle göra för att nå dit, att han hela tiden låg både ett och fyra steg före i processen, att han helt enkelt var ett musikaliskt geni, det råder det ingen som helst tvekan om.

Nuförtiden finns det de som tycker att vem som helst kan göra musik, för det är "bara att ladda ner ett program och fixa och trixa lite". Visst, det ligger väl viss sanning i det, det är lättare att skapa och producera musik nu jämfört med tidigare, men steget därifrån till att göra elektronisk musik som går hem hos folket och därifrån ytterligare till att nå den nivå som Avicii gjorde, det är något helt annat och det gör inte vem som helst. Det finns nog få, om ens någon, DJ i världen som gör EDM på samma briljanta sätt som Avicii och när en sådan världsartist går ur tiden alldeles för tidigt, då sörger hela världen. Kyrkor runtom i världen har hyllat hans musik, bl.a. Oscarskyrkan i hans hemförsamling, Domtornet i Utrecht och De Domtoren (kan vara samma kyrka som ovan).

För min del blir det också lite extra känslosamt jämfört med andra kända namn som lämnat oss, kanske för att Avicii var lika gammal som jag och att det därför liksom blir närmre och mer påtagligt. Jag önskar även att jag hade kunnat delta i minnesstunden. Nu hade jag inte möjlighet till det, men Avicii, med sin bakvända keps och laptop, kommer alltid finnas i mitt hjärta, för han är en av de artister jag har lyssnat allra mest på under de senaste åren och en av de artister där man så gott som alltid var säker på en ny superhit vid ett nytt släpp.

Därför vill jag avslutningsvis lyfta fram några, i mitt tycke, av hans främsta låtar, The days, Wake me up, Levels, Without you, The nights, Waiting for love, Seek bromance, Fade into darkness och Silhouettes.


Musiktips för vårpromenaderna

Tid: 20:34:00
Datum: 2018-04-22
Kategori: Musik

Såhär på söndagskvisten och efter en helg med underbart väder, vi hade rena sommaren i fredags, 24 grader och strålande sol, så tänkte jag ge er lite musiktips som ni kan ladda lurarna med under alla vårpromenader som är så underbara just den här tiden av året.

Nuförtiden lyssnar jag på mycket svensk musik, oavsett om det handlar om tropical house, edm, svensk elektronisk hiphop eller annat.

Här är i vilket fall några av mina favoriter just nu, 2 blyga läppars senaste singel som släpptes nu i fredags, Du är så jävla fin, låten som just nu toppar topplistorna, Hov1's Hon dansar vidare i livet, Ninjaneers Skillnaden och Mahalo, en liten skräll när det gäller mig med Ida Redigs Allting som vi sa från Melodifestivalen, och Stina Velocettes Ska det va såhär, en låt med en väldigt tänkbar och sann text.

Egentligen hade jag tänkt bädda in låtarna direkt här i inlägget, men jag lyckas inte. Spotify har gjort om det på något sätt, så jag kommer inte åt bädda in-funktionen längre. Är det någon av er andra som vet hur man gör nuförtiden?

I vilket fall så får ni därför nöja er med länkarna till låtarna, en liten missräkning måste jag säga...

Den förstnämnda är hursomhelst väldigt glad och trallvänlig och sådant brukar offtast gå hem hos mig.

Den andra är lite dystrare i tonen, men ändå väldigt melodisk, går i stil med Norlie & KKV, som jag tycker gör väldigt bra musik, och sätter sig verkligen på hjärnan.

Den tredje är ganska tung House, men ändå på svenska, en riktig träningslåt som, iaf på mig, får adrenalinet att pumpa lite extra.

Den fjärde är också Ninjaneers och också det är ganska tung House, men kanske mer "party" än "träning" om vi jämför med Skillnaden.

Ida Redig gick inte ens vidare från sin deltävling i Melodifestivalen, men jag tycker det är den bästa låten i hela tävlingen, precis sådär glad och trallvänlig som jag gillar. Man blir glad av den.

Stina Velocette har en grym bas i sin låt som får väggar och annat att vibrera om man har de resurserna i sin anläggning, men det primära i den låten är ändå texten, som är väldigt tänkvärd. Den handlar om kvinnors utsatthet, skuld och skamkänslor och belyser det sneda i samhället när det gäller det faktum att kvinnor inte känner sig trygga när de vistas i offentliga miljöer, särskilt då kvälls och nattetid, och att samhället allt som oftast tar mannens parti.

2 blyga läppar - Du är så jävla fin Hov1 - Hon dansar vidare i livet Ninjaneers - Skillnaden Ninjaneers - Mahalo Ida Redig - Allting som vi sa Stina Velocette - Ska det va såhär


En händelserik mars med en skidresa som höjdpunkt

Tid: 17:10:00
Datum: 2018-04-06
Kategori: Att leva med en synnedsättning

Nu är jag äntligen tillbaka igen, efter nästan en månads uppehåll.

Förklaringen är kort och gott att det har varit väldigt mycket att göra i mars och då har bloggen helt enkelt fått stå tillbaka för annat som har hänt i mitt liv.

Om vi tar det i korta drag så har alla våra lokalföreningar haft sina årsmöten, vilka jag har varit med på, jag har varit en vecka i Idre och åkt skidor, vi har haft webbseminarie om hur vi kan använda FN-konventionen i vårt påverkansarbete, jag har varit på kurs i Stockholm, föreläst på min gamla gymnasieskola, vi har haft landslagsläger, det har varit påsk, jag har varit på supporterresa till Leksand och den roligaste tiden på året rent hockeymässigt har varit och pågår fortfarande. Därför har hockeybloggen prioriterats framför den här bloggen när det väl har funnits tid för att blogga, men nu är det i stort bara kvalserien upp till Allsvenskan och SM-slutspelet som är kvar, så framöver blir det nog mer tid för den här bloggen skulle jag tro.

Nåväl, det huvudsakliga temat för det här inlägget är skidresan till Idre.

SRF östergötland har anordnat skidresor till Idre sedan 1989 och det här var sjunde gången jag var med själv. Förra året blev det inget för att vi hade landslagsläger en av helgerna, ett läger som jag sedan ändå inte fick vara med på, så med facit i hand så hade jag alltså kunnat åkt med till Idre även då.

I år åkte jag dock med, men tyvärr blev det lite strul med ledsagningen, eftersom att majoriteten av de ledsagare som vi normalt sätt brukar ha med inte kunde följa med av personliga skäl. Det är en och samma familj i tre generationer, en väldigt tight familj som har funnits med enda sedan starten och som mer eller mindre är synonym med våra skidläger.

Det slutade iaf med att vi fick låna/hyra personal där uppe och att jag fick åka med totalt fyra olika ledsagare under veckan.

Det är givetvis inte optimalt, i synnerhet som att två av dem, Lisa och Petter, aldrig hade ledsagat tidigare, så de fick gå en snabbkurs med Gustav och Ida i hur man ledsagar någon som inte ser i backarna och därefter tycker jag faktiskt ändå att det gick väldigt bra.

Nackdelen är att jag fick börja om från början varje gång, eftersom det tar ett tag att "åka in sig" med en ny ledsagare. Då får man börja lite lätt i blå backar och sedan trappa upp det. Blå backar är inte det jag helst åker, men viktigast av allt är att man känner sig tryggg med den man åker med, så då måste man börja så.

Första dagen åkte jag med Molly. Hon jobbar där uppe och var den enda som hade utbildning i att ledsaga, men eftersom att jag aldrig hade åkt med henne innan så fick även vi börja lite lätt i blåa backar, men redan samma eftermiddag var vi uppe och körde ganska snälla svarta backar, så det gick med andra ord ganska snabbt att komma in i det.

Dagen efter åkte jag med Lisa. Hon hade praktik där uppe och gick sista året på gymnasiet. Stackarn fick inte de bästa förutsättningarna direkt, för inte nog med att hon aldrig hade ledsagat tidigare, backarna var urdåliga just den här dagen. Det hade snöat massor under natten och fortsatte under förmiddagen också. Det gjorde att det blev så jäkla uppkört att det knappt ens gick att köra fram till lunch. Det kändes mer som offpist och skidorna flög hit och dit. Som seende kan man ändå någorlunda parera vallarna som kommer, men när man inte ser kommer de helt utan förvarning, det kräver extremt mycket för att ens kunna åka då och både kropp och knopp blir väldigt trötta, så vid lunch gav vi upp.

Tanken från början var att jag sedan skulle åka med Lisa resten av veckan, men samma kväll hade hon ringt chefen och kastat in handduken. Hon tyckte det kändes lite obehagligt att ledsaga och det kan jag på sätt och vis förstå, så dagen efter fick jag istället åka med Petter. Han är chef för hela skidlärarkåren där uppe och erkände, efter att han hade åkt lite med mig, att han på förhand inte hade trott att vi åkte så bra som vi gör och att det var därför han hade skickat Lisa dagen innan.

det gick hursomhelst väldigt bra att åka med honom också, trots att han aldrig hade ledsagat på det här sättet innan. Skidor kunde han dock, för han hade jobbat uppe i Idre sedan 1993 och heltid där uppe sedan 2000, så nog kunde han åka alltid, något jag skulle få nytta av senare under veckan.

För på onsdagen åkte jag sedan inga skidor, för då var jag tvungen att jobba, eftersom att vi hade det där seminariet med FN-konventionen då, men på torsdagen var det dags igen och då åkte jag på nytt med Petter. Han sa uttryckligen, när chefen ringde ner dit för att höra vem som skulle komma upp och ledsaga den här dagen, att han ville åka med mig, för han hade lite tips att ge mig i min åkning och tips fick jag verkligen. Vi jobbade på tekniska detaljer, som att knipa med stortån, trycka ner axeln och få lite bättre flyt i åkningen. Flyt fick vi verkligen också, det gick väldigt rytmiskt och fint ner för de svarta pisterna och det var en väldig skillnad mot eftermiddagen samma dag, då jag åkte med Nisse-bräda, en av våra egna ledsagare, som genom åren mest har åkt med de lite mindre barnen.

När man ledsagar någon på skidor sådär är röst och tonläget mer eller mindre helt avgörande. Både Petter och Molly var väldigt lugna båda två, oavsett fart och det gör att även jag blir lugn i min åkning. Nisse är också lugn när det inte går så snabbt, men när det drar iväg lite, då går han upp några oktaver och det låter ungefär som att det är något väldigt nära och att jag måste gira tvärt för att inte krocka och då tror jag ju att det är så, trots att backen kanske egentligen är helt tom. Jag pratade med honom om det och han var med på noterna, men erkände att han ju inte är så van vid att åka med någon som åker så bra, så det blir lite annorlunda även för honom.

På fredagen, sista dagen i backarna, åkte jag återigen med Molly. Det var perfekta backar, typ -15 grader ute och strålande sol. Således ganska hårda och snabba backar, men perfekt underlag. Så det blev en hel del brantare svarta backar där och allt bara flöt på. En helt enkelt perfekt dag och efteråt sa vi att nästa år, då tar vi Chocken också. Det är den enda backen i systemet jag inte har åkt, men tids nog ska även den bockas av...

Sist men inte minst så måste jag ju även erkänna att jag blir väldigt sugen på att satsa alpint sådär. Folk har sagt till mig länge att jag borde satsa på det, men hittills har jag valt goalballen, men vem vet, jag kanske byter bana så småningom. Det gäller bara att hitta någon/några som är villiga att ledsaga på den nivån och sedan blir det extremt mycket tid i bil/på resande fot, eftersom att det inte finns några jättebra alpina möjligheter här i närheten. Kanske skulle jag bli tvungen att flytta, men det får jag tänka på senare. Nu först ska det satsas goalball fram till VM om ett par månader.

Apropå VM och träning så har jag återigen fått nya ledsagare. Nalin har också slutat, eftersom att hon ska plugga till typ tågvärd eller något liknande, men sådan tur är så tog det bara två veckor den här gången innan jag fick en ny. Eller en ny är det inte, det är tre nya, Jenny, Jonna och Maya.

Jag trodde inte jag kunde ha fler än en anställd ledsagare, för det är det svaret jag tidigare har fått när jag har efterfrågat det, då när Julian hade sin hjärnhinneinflamation och var borta i nästan tre veckor. Då kände jag att det blev väldigt sårbart och att jag gärna hade haft en backup, eller vad man ska säga, om något skulle hända. Svaret jag fick då var att eftersom att jag hade ett SoL-beslut så kunde man inte det. Då är det en ledsagare som gäller, alternativt hemtjänst, och då kan det ju bli olika varje gång, så det ville jag absolut inte ha. Nu visar det sig dock att det visst går att ha fler än en ledsagare anställd, så nu har jag tre och förhoppningsvis blir det bra. Det blir åtminstone inte lika sårbart. Om en inte kan eller skulle droppa av så finns ju ändå två till. Nackdelen är väl att det tar längre tid att lära känna varandra, eftersom att det inte är samma person med på alla pass, men då kan det vara bra att göra som jag och Maya gjorde idag, gick en lång promenad innan jag skulle handla, pratade och bara lärde känna varandra bättre.

Så, nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag måste avslutningsvis bara nämna föreläsningen jag höll på min gamla gymnasieskola. Det är typ det roligaste med mitt jobb, att komma ut och informera/föreläsa sådär, sprida så mycket kunskap det bara går. Roligast av allt är att det uppskattas och de ville gärna att jag skulle komma tillbaka även i framtiden och sådant är alltid kul. Dessutom var det kul att träffa några gamla lärare som jag inte har sett sedan studenten för snart åtta år sedan. Åtta år! Fattar ni! Jag börjar fasen bli gammal...

Nåväl, ha det bäst tills nästa gång vi hörs och förhoppningsvis dröjer det inte en månad tills dess!