I helgen som var åkte jag på supporterresa till Dalarna och Leksand.

Superstars sydöst ska ha en eloge för att de verkligen vill ha med alla och försöker ordna så att alla kan följa med, oavsett förutsättningar. Den här gången fick jag nämligen inte med mig någon på resan och jag hade således ingen ledsagare. Då ordnade de så att de själva ställde upp som ledsagare och hjälpte mig under resans gång, vilket möjliggjorde för mig att kunna följa med. Är inte det värmande så vet jag inte vad som är det!

Resan då?
Ja, jag sov skitdåligt natten till llördag, vi var på AW med 18-30-gruppen i SRF på fredagen, plus att jag hade sovit tretton timmar natten till fredag, så jag var givetvis inte trött när jag kom hem från AW'n och somnade inte förrän 03:00. Klockan ringde sedan 05:03. Jag var med andra ord så trött att om jag hade sett så hade jag nog sett i kors...

Bussen anlände i vilket fall till rece 07:00 och resan upp med inkluderat matstopp gick bra och när vi var framme i Leksand med dess underbart friska och härliga luft så chillade vi lite i stugorna innan vi åkte till arenan, där vi sedan åt och därefter var det dags att gå ut på Norra.

Norra stå har blivit lite som ett andra hem för mig. Det är helt galet vad jag trivs att stå där. Det är mäktigt och ger rysningar när spelarna presenteras, hela "Vita väggen" där på Norra tar i och sjunger upp med Bröder innan nedsläpp och sedan när alla klappar, sjunger och håller igång hela matchen, oavsett vad det står på tavlan. Det är häftigt, mäktigt och svårt att beskriva eller förklara.

Matchen i sig var kanske inte så välspelad, ineffektiviteten är fortsatt stor, vi missade flera jättelägen och brände en straff, men till slut kunde Leksand ändå vinna matchen med 2-0 och det var en sådan där lättnadsseger, ni vet, när det kanske inte ser så snyggt eller bra ut, men där det ändå blir tre poäng.

Vi firade sedan med en öl i stugorna och sedan var det läggdags, iaf för min del, och sedan väntade brunch på Siljans konditori innan vi rullade hemåt igen och jäklar vilken brunch säger jag bara! För 129kr fick man både rökt och gravad lax, smörgåstårta, vanlig tårta, pannkakor med sylt och grädde, korv, köttbullar, äggröra, mackor, juice, kaffe och mycket mer. Behöver jag ens säga att det var prisvärt?

Det var hursomhelst en väldigt lyckad resa och här nedan har ni en ramsa som verkligen sätter sig på hjärnan. Melodin är Feliz Navidad och det går typ inte att sluta nynna på den.

Då kör vi andra halvan av år 2017.

I juni hade det flyttpackats för fullt, hela vardagsrummet var fullt med kartonger, väskor och möbler som jag skulle ha med mig och den 1 juli fick jag officiellt tillgång till min nya lägenhet, men eftersom att det var en lördag så blev det i realiteten inte flytt förrän 3 juli.

Det blev en lång flyttdag, där mamma, pappa, mormor, systrar och Julian hjälpte till. Mormor och mamma diskade porslin och packade upp några kartonger vi först hade varit och hämtat, pappa, Shep och jag åkte till Ikea och köpte både säng och soffa, Julian och jag bar upp det till tredje våningen och sedan skruvades det både säng, soffa och vitrinskåp som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde.

Så klart blev det också den klassiska flyttpizzan mitt i allting, men när klockan närmade sig 22:30 gav vi upp för dagen, men oj så otroligt glad och lycklig jag är över att ha den familj och släkt omkring mig som jag ändå har, alla hjälper till på sitt sätt och de är så fina!

Dagen efter fortsatte mamma, pappa och jag att fixa och dona lite i nya lägenheten, men själv bodde jag kvar i min och Jennifers lägenhet ett tag till, eftersom att hon var i Spanien och jjag var kattvakt åt Samson.

När Jennifer kom hem från Spanien tillbringade jag istället tio dagar i stugan, tio helt fantastiska ddagar, som även om de inte var fullt så varma som året innan, ändå var fylda med slappa dagar på bryggan eller i hammocken, lyssnades på poddar eller spelande kort med alla andra. Det är så fint att vara där och jag älskar det verkligen. Det är på riktigt vårt alldeles egna smultronställe.

Så även om jag hade fått tillgång till nya lägenheten i början av juli, så flyttade jag inte in "på riktigt" förrän i slutet av juli.

Sedan blev det augusti och den månaden började allt annat än bra. Jag var på nytt kattvakt åt Samson och plötsligt när jag var där hos honom kom alla minnen över mig, allt fint vi hade haft tillsammans och allt vi hade upplevt och gjort tillsammans. Ja, inte jag och Samson då, utan jag och Jennifer. Det blev väldigt sentimentalt och mitt i det fick jag också sms:et från Julian där han berättade att han hade blivit reservantagen till en designutbildning i Karlstad. Vi hade många gånger pratat om att han ville vidare, börja plugga och göra annat, men det hade ändå alltid slutat med att vi fortsatte hänga med varandra och han hade t.o.m. tackat nej till utbildningar bara för min skull, för att han visste hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann.

Nu var det dock ändå dags kände han och det var då jag skrev ett av mina bästa inlägg jag någonsin har skrivit, där jag förklarar vår relation till varandra och hur speciell den är/var. Mi minns kanske inlägget, men har ni inte läst det eller glömt bort det, klicka på länken och läs det, för det är riktigt bra om jag får säga det själv.

Julian och jag träffades dagen efter, bara fikade och pratade igenom allt. Det kändes fortfarande overkligt och jag kunde knappt förstå att han snart skulle flytta. Vi bestämde ändå att under de avslutande veckorna skulle vi fortsätta att träna på som vanligt och inte göra någon stor grej av det, men när det ändå var dags för honom att flytta så var det ändå separationsångest deluxe. Det kändes så konstigt, att fem år tillsammans där vi hade träffats i snitt kanske fyra dagar/veckan och gjort allt från att träna tillsammans till att visa goalball för kidsen i Mjölby, åka på supporteresa till Jönköping, besöka naprapaten, ta nytt id-kort och pass, handla hundratals gånger, vara med i radio, föreläsa och inte minst flytta. Både när jag flyttade från Skänninge till Mjölby, från Mjölby till Linköping och här då, bara en månad tidigare, hade han hjälpt till, men nu var det alltså över.

Ungefär samtidigt skulle jag också börjat jobba, men arbetsförmedlingen gjorde inte vad de skulle när det gällde mitt lönebidrag, så jag kunde inte bli anställd 1 september som det var tänkt, utan tidigast 1 oktober.

Det var så klart en stor missräkning för mig, eftersom att jag hade räknat med att leva på sparpengar i ett par månader när jag flyttade, men inte mycket mer än så. Nu blev det en månad till och det var givetvis inte bra för min ekonomi och allt bara för att arbetsförmedlingen inte hade gjort sitt jobb.

Det var därför nära att jag inte skulle få någon inkomst alls under september heller, men chefen i Stockholm kan det där med att trycka på rätt knappar, så det ordnades så att jag åtminstone kunde börja arbetsträna på mitt nya jobb. Dock hade jag varken någon dator, telefon eller hjälpmedel, så jag kunde i princip inte göra någonting, men dator fixade vi under september, jag var dessutom på utbildning för nyanstälda ombudsmän, plus att jag var med på några ytterligare möten, så nog var det mycket intryck och erfarenheter ändå.

På riktigt kom jag dock inte igång med jobbet förrän någon gång i mitten av oktober. Då hade jag, efter att vi jagat och tryckt på arbetsförmedlingen en hel del, blivit anställd på riktigt och tro det eller ej så hade mina hjälpmedel också kommit. Det kan annars ta flera månader ibland, men nu gick det relativt fort.

Jobbet som ombudsman är dock ganska stort och fritt, så det var svårt för mig att riktigt veta vad jag skulle ta tag i och göra. Någon tyckte jag skulle göra det, någon annan att jag skulle göra något annat, så till slut hade chefen och jag ett möte där vi strukturerade upp mitt arbete litegrann med vad jag skulle ta tag i först osv.

Under tiden som jobbet tog väldigt mycket tid och energi så hade jag återigen missat att bli uttagen till ett mästerskap, den här gången EM i Finland, som avgjordes i september. Jag hade höjt både min högsta och lägstanivå i spelet ganska ordentligt jämfört med tidigare och gjort kanske tre av mina bästa läger någonsin innan uttagningen, men det räckte ändå inte och nu har jag varit med i landslaget i sju år och fortfarande inte spelat ett enda mästerskap och bara blivit uttagen till en träningsturnering. Utdelningen för allt mitt slit har alltså varit väldigt skral, men förhoppningsvis kommer den snart, om jag bara orkar fortsätta kämpa och slita...

Julian hade som sagt flyttat och det hade inte löst sig med någon ny ledsagare. Faktum var att det inte var förrän nu i december som det löste sig. Innan dess hade Julians syster hjälpt mig i ungefär två månader. Sedan fick hon ett heltidsjobb, men hon hade en kompis som precis kom hem från England och behövde ett jobb, så hon hjälpte mig i ett par veckor, innan hon också fick ett heltidsjobb. Efter det var jag utan ledsagare i drygt en månad och fick sköta träningen så gott jag kunde.

Konditionsträningen har jag kunnat sköta någorlunda under hösten, men styrkan har nästan varit obefintlig och jag märker att jag har tappat en hel del styrka nu när jag har börjat komma igång med den igen.

Tiden har gått oerhört fort under hösten tycker jag, jobbet är roligt och jag kommer in mer och mer i det, även om det fortfarande kan vara lite svårt att veta hur och vad jag ska prioritera. Vissa arbetsdagar är roligare än andra, som exempelvis när vi tre från kansliet var med på Motalaföreningens luciafirande nu innan jul, eller när vi överraskade Linköpingsföreningen på deras luciafirande. Sådana dagar går det sannerligen inte att klaga på mitt jobb.

Året avslutades med en precis lika fin jul som alltid, hemma hos mormor med mammas sida av släkten, massa mat, värme, kärlek och ännu mer mat, precis som det brukar vara.

Jag hade dessutom ett långt "jullov", 2,5 veckor var jag ledig och då hann jag både åka ner till en kommpis i Skåne och fira nyår tillsammans med en annan kompis från Stockholm. Däremellan hann jag dygna för första gången på säkert tio år, handla lite på mellandagsrean, fira mamma som fyllde år och äta kalkon och spela spel hos mamma och pappa, tillsammans med mormor och syster. Dessutom fick Samson till slut ett nytt hem.

Han bodde kvar hos Jennifer ett par månader efter att jag hade fllyttat, men hon tyckte inte att det kändes bra när han fick vara själv så mycket när hon jobbar långa dagar, så han fick komma till mig, egentligen bara som ett test för att se hur han trivdes här och hur jag tyckte att det kändes nu när jag hade börjat jobba och allt, men han blev kvar hos mig och mysigare och mer social katt får man verkligen leta efter. Han ska alltid vara nära, ligga i knät, kommer och hälsar när man kommer hem, ligger på en när man ska sova och klättrar gärna upp på axlarna och kelar. Dock tyckte jag, precis som Jennifer, att det inte kändes särskilt bra när han fick vara hemma själv så mycket. Visst, de klarar det, men det kändes inte bra och därför tjatade jag på Anders, som egentligen har Samson tillsammans med sitt ex, Maria, men där hon av olika anledningar inte ville ha kvar honom då för 1,5 år sedan, varför han fick flytta till oss, eftersom att Linda är allergisk, så att hon och Anders inte kunde ta honom. Nu fick han dock flytta tillbaka till Maria strax innan nyår, men bara några dagar senare fick jag sms från henne att hon hade varit hos veterinären med Samson. Då hade han haft svårt att tugga torrfodret och njurarna såg inte så bra ut, så de beslutade att han skulle få somna. Så nu är han i himlen, lilla Tamton...

Totalt sett har det varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror nog aldrig att jag har haft ett år där så många grundläggande faktorer har ändrats. Jag avslutade mina studier efter sju år, sökte jobb och fick tjänsten, blev singel efter 5,5 år och flyttade till egen lägenhet och så flyttade Julian till Karlstad efter fem år som bästa teamet ever.

Så nog har det hänt saker alltid.
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan och därför hoppas jag på ett lite lugnare 2018 där allt får falla på plats och där jag känner att jag kommer ännu mer till ro i min tillvaro. Jag trivs helt klart med mitt liv så som det är nu, trivs kanon på jobbet, nya lägenheten är super och träningen har börjat komma igång på riktigt nu igen, så det känns bra, men allt måste liksom få landa ordentligt och det hoppas jag verkligen att det kommer att göra under år 2018.

Då är det dags igen. Ett år har passerat och det är dags att göra en sammanfattning av år 2017.

Det var ett år där väldigt många grundläggande pelare och faktorer ändrades i mitt liv. För ett år sedan bodde jag och sambon tillsammans i vår egna lägenhet och jag var inte klar med mina studier. Nu, ett år senare, har sambon, som numera är mitt ex, och jag gått skilda vägar, jag har flyttat till egen lägenhet, äntligen fått mitt examensbevis efter sju års studier, varit på anställningsintervju och fått jobb som ombudsman för Synskadades riksförbund i Östergötland, plus att min högra hand under ganska exakt fem år, Julian, har flyttat till Karlstad för att börja plugga.

Det har alltså varit ett år med både toppar och dalar och där mitt liv ser helt annorlunda ut nu jämfört med när vi stod här för ett år sedan och blickade framåt mot 2017.

Året började dock relativt lugnt. Under januari hade vi årets första landslagsläger, vilket var det första på över ett år för min del, efter mitt uppehåll där innan Rio, men månadens största händelse var nog att jag var med i direktsänd radio, där vi pratade allt från hockey och goalball, till att förlora synen och vara med och starta upp en mörkerrestaurang i Norrköping. Programmet så som det lät i radio går inte att lyssna på nu längre, men versionen utan musik finns i arkivet och den kan ni lyssna på här.

I februari hände inte så mycket alls, men i mars började det ta fart på allvar. Jag var och åkte skidor i Yxbacken en kväll, firade födelsedagar, var hos naprapaten för första gången med mina ben, stannade hemma från en skidresa till Idre för att vi hade landslagsläger den ena av helgerna, ett läger där jag till slut ändå inte deltog, vilket så klart kändes väldigt surt med tanke på att det var enbart därför som jag inte hade åkt med till Idre, tog emot ett stipendium ur Felix minnesfond, var nominerad till årets LHIF'are, spelade första omgången av Sverigeserien 2017 och skrev inte minst min allra sista uppgift på universitetet.

I april slutade ännu en hockeysäsong i moll, ironiskt nog exakt på dagen ett år efter Leksands miracle on ice uppe i Övik, när Mora nu istället vann direktkvalet med 4-2 i matcher. Det var glödhett i hockeysverige, allas blickar var riktade mot Dalarna, som mer eller mindre stod still under de här veckorna när kvalet avgjordes. Jag läste t.o.m. att familjer tillfälligt hade delat på sig, eftersom att vissa var leksingar, andra moringar. Det låter kanske töntigt, men det går nog inte riktigt att förstå det där om man inte bor i antingen Leksand eller Mora, det är något alldeles speciellt och en hetare drabbning får du leta efter. Det skulle möjligtvis vara Djurgården mot AIK eller Luleå mot Skellefteå i ett liknande kval, men inte ens möten i SM-slutspelet mellan dessa lag kommer i närheten av det här, för ett direktkval i stort, och mellan Leksand och Mora i synnerhet, handlar om så ofantligt mycket mer än en kvartsfinal eller semifinalserie i SM-slutspelet. Det handlar om miljontals kronor, sponsorer, supportrar, invånare och två bygder där hockey är allt och då menar jag verkligen allt.

Tyvärr gick det åt helvete den här gången. Var 1 april 2016 det årets kanske lyckligaste dag, så var 1 april 2017 en av årets sämsta...

Jag var väldigt nere dagarna efter avgörandet, vilket t.o.m. hörs i min Youtubevideo som jag spelade in någon vecka efter att allt avgjorts och där jag sammanfattade det hela. Videon har i skrivande stund nästan 3000 visningar och är överlägsen bland mina videos. Självklart är det många skadeglada moringar som har lämnat avtryck och glädjts åt vårt nederlag, men jag hoppas att det inte bara är moringar som har tittat och jag lovar att de kommer få äta upp det där någon gång i framtiden, för så är det mellan Leksand och Mora. Rivaliteten är enorm. Ni ser skadeglädjen bara i kommentarsfältet på videon, men jag säger inget om det, för jag förstår dem fullt ut. Som leksing finns det inget bättre än ett misslyckande för Mora, särskilt om det är vi som har sett till att det blev ett misslyckande. Samma sak är det för dem. Så jag förstår deras reaktioner.

Min egen träning gick åtminstone bra under april och jag persade både i benpress och bänkpress när jag inledde en ny maxstyrkefas.

Annars var april lugnare än vad mars var, men i maj hände det grejer. Väldigt mycket grejer.

Vi spelade både SM och andra omgången i Sverigeserien 2017, den senare en tävlingh som vi i sedvanlig ordning anordnade här på hemmaplan, jag var för första gången i mitt liv fotomodell, när Studentbostäder skulle ta nya fotografier för sina mediekanaler, vi hade ett landslagsläger där jag presterade på en defensiv nivå som jag aldrig har gjort tidigare, men frammförallt hade jag och Jennifer slutligen bestämt att vi skulle gå skilda vägar.

Det var ett gemensamt beslut, så det var en förhållandevis mild separation, båda två var inne på samma linje. Vi levde under samma tak, men två separata liv. Vi hade inte samma långsiktiga mål i livet, hade inte så många gemensamma intressen och när vi väl började prata om det så stod det ganska klart att de där riktiga kärlekskänslorna inte heller fanns där längre. Det var mer vänskap, men klart att det ändå kändes konstigt att efter 5,5 år tillsammans inte vara just tillsammans längre och jag ska inte neka till att jag fortfarande kan sakna allt fint vi hade och alla minnen, för det var 5,5 väldigt fina år vi hade tillsammans.

Med anledning av detta började jag även kolla lägenheter och tackade gud för att jag ställde mig i bostadskö när jag gjorde, för mina poäng räckte för att ganska snabbt få tag i en lägenhet här i stan. Den valde jag docck, efter mycket funderande och flera nätters orolig/obefintlig sömn, att tacka nej till, eftersom att jag inte visste hur det skulle bli med min ekonomi. Studierna var klara, men jag hade inget jobb.

Passande nog hade jag dock hört ryktas om att Synskadades riksföebund i Östergötland skulle söka en ombudsman och nu i maj kom annonsen ut. Jag sökte tjänsten och fick komma på intervju i månadsskiftet maj/juni.

Intervjun gick väldigt bra och trots att det var sagt att det kunde ta upp till två veckor innan besked skulle lämnas så tog det bara någon dag innan chefen ringde upp mig och berättade att jag hade fått tjänsten.

Den glädjen och lättnaden var enorm, för plötsligt skulle jag ha en inkomst och en stor börda lättade från mina axlar, inte minst som jag bara några dagar tidigare hade tackat ja till en annan lägenhet, i samma uppgång som den första jag var och tittade på, men som jag tackade nej till p.g.a. min ekonomiska status. Den statusen var förvisso samma när jag blundade och tryckte på "ja" för den här lägenheten, men jag hade varit på intervjun och magkänslan sa att jag skulle ta lägenheten och det var rätt beslut och ett beslut som bidrog till att lättnadskänslorna när jag också fick jobbet blev ännu större. Bitarna föll liksom på plats och plötsligt hade jag både fixat jobb, således också en inkomst och en egen lägenhet, allt detta inom loppet av bara några dagar.

Med vetskapen om att jag skulle börja jobba i september var Julian och jag inne och signade lägenhetskontrakt i juni, han och jag var även en vecka i Mjölby och visade goalball för kidsen på Sportis camp för typ femte året i rad, jag fyllde år, en födelsedag som tillbringades i en idrottshall i Mjölby, midsommar var extremt lugn och bortsätt från att jag var med mamma och pappa en sväng till deras kompisar och åt midsommarlunch så satt jag själv här hemma.

Julian och jag var även ute i området där jag bor nu och tränade vägar, så att jag skulle hitta från bussen till lägenheten och omvänt redan från början när jag flyttade. Då passade vi även på att köpa varsin glass och ta en promenad tillbaka till Johannelund, där jag bodde tidigare.

Där klipper vi, mina damer och herrar. Andra halvan av året får ni i ett annat inlägg, håll tillgodo tills dess och sist men inte minst, gott nytt år på er alla!