Dags för ännu en låt. Tror aldrig jag har lagt upp två låtar på rad, men plötsligt händer det.

Det här är en stor hit från förra hösten, 2011. Dansksvenska Amaranthe, med samma gruppnamn som Nightwish gamla hit, brukar vanligen göra lite snabbare melodisk death metal, men det här är mer åt rockbaladshållet och den är riktigt grym tycker jag. Mäktig på något sätt.

"Time, is a reason why we fight to stay alive, until the morning comes.
It's aStrive but a shimmer in your eyes just makes me know.
That you and I belong, And you can light the dark up by your own.
So let us show the world that the Love is strong.

Like a sign, like a dream.
You're my Amaranthine.
You are all I needed, believe Me.
Like a drift, in a stream.
Your beauty is so real, there nothing else in Life I ever need.
My dream of Amaranthine.

Time goes by as days and nights are turning in tilt, but I'm lying in your Arms.
It's the place were I know I'm closest to your heart, when the darkest Hours are upon.
I know you feel the same as I inside, it's feels like in a Dream were we can fly.

Like a sign, like a dream.
You're my Amaranthine.
You are all I needed, believe Me.
Like a drift, in a stream.
Your beauty is so real, there nothing else in Life I ever need.
My dream of Amaranthine.

It's a sign, but the shadows in your eyes just lets me know.
You are my Amaranthine.

Like a sign, like a dream.
You're my Amaranthine.
You are all I needed, believe Me.
Like a sign, like a dream. You're my Amaranthine.
You are all I needed, believe Me.
Like a drift, in a stream.
Your beauty is so real, there nothing else in Life I ever need.
My dream of Amaranthine."

Låttexten är hittad på lyricsfreak.com och här nedan kan ni så klart också lyssna på låten!

Det här är en sådan låt som jag inte alls tyckte var bra från början, men sedan tog elden fyr och den blev riktigt bra. Tycker fortfarande den är bra, en låt man kan gå och nynna på och som sätter sig på hjärnan.

"I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

I don't care, I love it. I don't care.

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

I don't care, I love it. I don't care.

You're on a different road, I'm in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You're so damn hard to please, we gotta kill this switch
You're from the 70's, but I'm a 90's bitch

I love it!
I love it!

I got this feeling on the summer day when you were gone.
I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.
I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs.
I crashed my car into the bridge.

I don't care, I love it.
I don't care, I love it, I love it.
I don't care, I love it. I don't care.

You're on a different road, I'm in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You're so damn hard to please, we gotta kill this switch
You're from the 70's, but I'm a 90's bitch

I don't care, I love it.
I don't care, I love it, I love it.
I don't care, I love it.
I don't care, I love it, I love it.
I don't care.
I love it."

Texten är hittad på lyricsmode.com och nedan kan ni, as usual, lyssna på låten.

Den gångna veckan har varit en grymt bra träningsvecka, förutom idag.

Det började med ett intervallpass på cykel i tisdags. Det var ett pass med mycket energi och power i benen och där jag höll en hastighet av ca 46,5-52,5km/h, om mph-mätaren på cykeln stämde. Stämde det innebar det samtidigt att jag hann 17,3km på hela passet, något som får anses som bra.

Intervallpasset följdes upp av ett styrkepass i onsdags, som också det gick riktigt bra. Det blev höjningar på stående sidvrid, d.v.s. när man står med sidan mot en dragmaskin och sedan drar handtaget, som sitter i axelhöjd, med raka armar, i en halvcirkel framför sig, från 64 till 68kg, och på enarms bänkpress, där man kör som vanlig bänkpress, fast enbart med en hantel i ena handen, från 32,5 till 35kg. Jag fick också köra benpress istället för benböj i schmittmaskinen, eftersom att den var upptagen. 158kg blev det där i benpressen, vilket är en rejäl ökning om man jämför med för några år sedan, då jag körde benpress senast. Då tog jag 80kg. Det är alltså nästan en fördubbling jämt mot då. Det ska också poängteras att det är benpress med fria vikter, alltså när man lägger på viktplattor, och inte maskin, där man sätter i en sprint i ett hål.

Lite mat och några timmars vila blev det efter styrkepasset, innan det var dags för dagens andra pass. Ett intervallpass på rodd. Återhämtningen efter styrkepasset hade dock uppenbarligen inte varit den bästa, för det kändes tungt redan från början och jag var flera gånger under passet nära på att ge upp. Det fanns liksom inget att ta av, ingen energi eller krafter någonstans. Jag körde på för allt jag kunde, men kände inte riktigt att jag fick ut max av mig själv, även om pulsvärdena var riktigt bra. Ändå hann jag drygt 5,5km under passet, som effektiv tid var 22 minuter. Det är inget jättetempo, ca 250m/min, men ändå helt okej. Jag hörde dock på radio att rodd-SM innomhus hade avgjorts nu i helgen, med Lassi Karonen som segrare. Bara för att jämföra skulle det vara kul att veta hur snabbt han ror...

En dags vila i torsdags väntade som belöning för onsdagens hårda slit, varefter det var dags för ett skott/teknikpass under fredagskvällen. Kroppen hade återhämtat sig ganska bra nu och passet, som blev väldigt inriktat på just skott, kändes bra. Jag fick till tekniken bra och fick hyfsat bra tryck bakom skotten. Några höga bollar blev det, men inte lika många som för två veckor sedan, då det blev någon form av rekord på den fronten. 11 high ball under en och samma träning blev det då.

Igår fortsatte de riktigt bra passen. Linda sa efteråt att det var den bästa lagträningen på väldigt länge och det passar ju bra, nu när Malmö open närmar sig. Det är knappt två veckor kvar dit nu och därför blev det mycket matchspel under träningens gång. Vi var fem spelare på plats, vilket innebar att vi fick spela tre mot två, med mig och Albin i ena laget och Jennifer, Louise och Tobbe i det andra. Jag var inte riktigt med i matchen från början, under den första lilla uppvärmningsmatchen vi spelade, och släppte in ett skott som tog på mina händer och in i mål. Det var det enda jag släppte in under hela träningen, som försvarsmässigt kändes riktigt bra. Med den nya tekniken, som Fatmir visade mig vid senaste landslagslägret och som jag har kört med sedan dess, känns det som att jag limmar bollarna betydligt bättre än innan. De studsar inte lika mycket, varken framåt eller åt sidorna och det är positivt. Jag täcker även min zon bra. Det jag fortsatt behöver träna på är explosiviteten, vilket jag inte minst fick klart för mig i Finland förra helgen. Det är där min stora brist är just nu, men trots det lyckades jag och Albin hålla ihop det riktigt bra och vann den första riktiga matchen vi spelade, efter uppvärmningsmatchen, med 8-0.

Resten av träningen gick också den bra. Kanske med undantag för precisionsskyttet, som under inskjutningen var riktigt bra, enligt Albin, men som när vi väl tränade på den biten inte alls gick lika bra. Bollarna är där i närheten, men de träffar inte klockrent där de ska träffa. Annars var det en mycket bra träning måste jag säga.

Veckans sista träningspass var ännu ett styrkepass, men denna gången kändes det inte alls lika bra som tidigare under veckan. Det kändes segt, tungt och orkeslöst redan från start. Benen, som jag inte tränade aktivt under styrkepasset, även om de passivt sätt kommer med i en del övningar, kändes som spagetti efteråt och det var t.o.m. så illa att jag inte orkade min ordinarie vikt på enarms hantelryck med rotation, när man har en hantel i ena handen, går ner till motsatta knäet och svingar upp hanteln över huvudet. Det är främst bålträning. 22,5kg brukar jag ha där, men det gick inte idag.

Jag sov ganska dåligt natten till idag, + att jag har kört ganska hårt hela veckan, + att jag kanske inte åt superbra igår. Det kan alla vara faktorer till att det inte gick så bra idag.

Efter passet var det hursomhelst riktigt skönt att sätta sig i taxin och åka hem och äta en rejäl portion mat.

Imorgon är det vila, men jag ska ändå ut och åka, för det är min livs första arbetsintervju imorgon...

Off the record, så att säga, så var jag, Jennifer och hennes familj på teater igår. Vi såg Fullt frisk och den var riktigt bra. Det var många lösa trådar som vävdes ihop till en helhet, men kort sagt kan man säga att det handlade om Olle, som hade lurat Försäkringskassan på flera miljoner. Han hade råkat ut för en olycka för tre år sedan och satt sedan dess i rullstol. Eller, rättare sagt, Försäkringskassan trodde att han satt i rullstol. Olle och en läkare hade nämligen kommit överens om att han skulle lura Försäkringskassan. Läkaren var med på det, mot att hon fick 20% av hans vinst.

Nu hade Olle i vilket fall bestämt sig för att åka till Thailand. Strax innan han skulle åka dök dock hans gamla vän, Ragnar, upp. Han hade förlorat allt, hus, barn och fru, men då kom Olle med den brilianta idén att Ragnar skulle bo i hans lägenhet, medan han var i Thailand, och hålla ställningarna, om Försäkringskassan dök upp. Det hade de dock inte gjort på tre år, så det skulle inte vara någon fara, enligt Olle.

Olle gick ut en stund för att göraett ärende och då dök självklart en dam från Försäkringskassan upp. Hon trodde givetvis att Ragnar var Olle och frågade ut honom om div. saker. Plötsligt kom den riktige Olle tillbaka och tvingades då in i rollen som Ragnar, som nu var en av Olles assistenter.

Det hela blev mer och mer invecklat och plötsligt dök en färdtjänstchaufför upp i allt. Han var där för att skjutsa Olle till Arlanda. Olle hade dock sagt till damen från Försäkringskassan att han skulle till tandläkaren. Olles faster, Sonja, dök också hon upp och ville ha tårta. Damen från Försäkringskassan blev då itutad att också Sonja var en av Olles assistenter, trots att hon var så gammal.

Senare bar det sig inte bättre än att färdtjänstgubben också fick vara Olle som satt i rullstol. Detta när en polis kom till lägenheten. Hans ärende var egentligen att nysta lite i Olles granne, Jörgens, canabisaffärer, vilka Olle också var inblandad i skulle det visa sig. Olle trodde dock att det var hans fifflande med Försäkringskassan som var polisens ärende och därför fick färdtjänstchauffören spela Olle inför polisen. Den riktige Olle var på banken för att fixa fram pengar åt Ragnar, som Försäkringskassedamen trodde var den riktige Olle. Plötsligt var den riktige Olle, Ragnar och färdtjänstchauffören bröder och när polisen och damen från Försäkringskassan slutligen konfronterades uppstod allmän förvirring kring vem som var vem av Olle, Ragnar och färdtjänstchauffören.

Som sagt, många trådar som slutligen bands ihop på ett snyggt sätt. En riktigt bra teater!

Nu ska jag ta lite kvällskaffe. Det är gott såhär på kvällskvisten. Kaffe är kort sagt nästan aldrig fel.

Idag är en sådan dag när jag vill skriva något, lusten finns där, men idéerna uteblir. Det nästan kliar i fingrarna efter att få skriva något, men vad? Det har inte hänt så mycket sedan jag kom hem från Finland i söndags, inte mer än ytterligare några träningspass. Förvisso tre grymt bra sådana, där jag höll en hastighet av ca 46,5-52,5km/h under intervallpasset på cykel i tisdags, om mph-mätaren på cykeln stämmer. Det innebar att jag hann ca 17,3km på hela passet. Kroppen sprudlade av energi och efteråt var jag helt slut.

Därför blev det en tidig kväll, redan runt 21 gick vi och lade oss, för att dagen efter köra dubbla gympass. Först ett grymt bra styrkepass där det blev flera höjningar, upp till 69kg på stående sidvrid och upp till 35kg på enarms bänkpress, + att jag fick köra benpress istället för benböj i schmitten. 158kg blev det där.

Senare under dagen blev det ännu ett intervallpass, nu på rodd. Det blev ett tungt pass där det kändes som om jag skulle spy några gånger, men jag tog verkligen ut max av mig själv där och hann drygt 5,5km under passets gång. Bra!

Mycket mer har faktiskt inte hänt, så nu, äntligen, tänkte jag att ni skulle få ta en titt på min hemsida jag gjorde under kursen i webbdesign i höstas. Jag ger er härmed Adam och Daniel!

Klicka er in, läs, lyssna och lämna sedan era synpunkter i kommentarsfältet till det här inlägget. Vad tycker ni om innehållet? Designen? Färgval? Typsnitt och textstorlek? Navigeringen? Fungerar Flashspelaren som den ska? Finns det något jag kunde ha gjort annorlunda för att få sidan att fungera ännu bättre? Kort sagt, ge mig feedback!

Så var min landslagsdebut avklarad. På förhand var jag dock mest nervös och osäker på själva resandet. Det var som sagt första gången jag reste helt själv med ledsagning, men det gick förvånansvärt bra, även om jag blev lite sen till resecentrum i torsdags p.g.a. samåkning i färdtjänsten, men det var ingen fara. Ledsagaren var där och väntade på mig och väl på tåget fick jag hjälp av en tågvärd som hjälpte mig till min plats. Även på Stockholm C var ledsagaren på plats och vi mötte upp Åke och Piotr vid Arlanda express, varifrån vi sedan åkte tillsammans.

Det blev en lång dag med först färdtjänst, sedan tåg, flyg och drygt 1,5 timme med buss innan vi var framme vid anläggningen, i ett ruskigt kallt Finland.

Det blev en tidig kväll, för dagen efter väntade fyra gruppspelsmatcher.

Först ut var Tjeckien, som vann turneringen förra året och som brukar vara relativt starka. Det visade de dock inte här och vi kunde vinna stort meed 19-9. Jag skulle ha fått göra mitt första inhopp i landslagströjan här, men jag hann aldrig bytas in, för då blev det game, d.v.s. att matchen avbryts när det skiljer tio mål mellan lagen.

Debuten skedde istället i matchen efter, mot Finland 1. Ca 30 sekunder fick jag spela i slutet, då vi ledde med 12-8. Slutresultatet skrevs till 12-10. Jag släppte in de två första skotten jag fick på mig och jag kände verkligen att "wow, det är en bra bit kvar till toppen". Jag hann knappt reagera innan bollen var i nät.

Nästa inhopp skulle dock bli betydligt mer lyckosamt. Det var i tredje matchen mot Ryssland, som inte hade en chans mot oss. Piotr gav oss ledningen redan på matchens första skott, men ryssarna kvitterade strax därefter. Sedan var det roliga slut och drygt tre minuter från pausvila gjorde Dzenan sitt andra landslagsmål och fastställde därmed slutresultatet 11-1. Också jag gjorde ett stabilt inhopp de sista minuterna och det kändes betydligt bättre än mot finnarna. Det var inte i närheten av samma motstånd, men det kändes ändå bättre. Delvis hade det säkerligen att göra med nerver och annat. Första inhoppet är alltid speciellt och det är mycket nerver där, samtidigt som jag inte hade hållt mig tillräckligt varm under tiden jag satt på bänken. Här, i andra inhoppet, hade nerverhna lagt sig litegrann och självförtroendet hade också fått en boost.

Dagens sista match spelades mot världsmästarna från Litauen, som tidigare under dagen hade spelat en riktig rysarmatch mot Finland 2, som vi skulle möta dagen efter. Litauen drog ifrån till säkra 7-0, men finnarna gav sig inte och hämtade upp till 8-8, varefter Litauen slutligen kunde gå segrande ur det hela med 10-8.

Litauerna skulle också gå segrande ur vår match, nu med 13-7.

Efter ännu en dag med mycket nya intryck och flera matcher blev det en tidig kväll även här, innan det var dags för sista gruppspelsmatchen, mot just Finland 2, under lördagen.

Det var en tät och jämn match som slutligen slutade 4-4 och därmed väntade samma lag även i semifinalen. Där var det Finland som öppnade bäst och ledde både med 1-0 och 2-1. Sedan vände vi och ledde med 4-2 i halvtid, något som dock finnarna vände tillbaka i andra halvlek. 5-4 till Finland stod det efter några minuters spel, men sedan visade vi upp ett grymt lagspel, en oerhörd täthet i försvaret och en enorm krigarinställning, samtidiht som Åke gjorde ett grymt inhopp mot slutet av matchen och bl.a. gjorde en grym straffräddning. Trots att vi inte hade alla domslut med oss kunde vi vända tillbaka matchen på nytt och var slutligen finalklara, efter slutresultatet 10-5 på tavlan.

Finalen spelades igår och inte helt oväntat var det Litauen som stod för motståndet. Vi öppnade dock matchen riktigt bra och visade upp samma trygga och täta försvarsspel som i semin. Vi kunde också ta ledningen med både 1-0 och 2-0.

3-1 var siffrorna i halvtid, något som vi drygade ut ännu mer i inledningen av andra halvlek. 5-1 stod det på tavlan, när Litauen lade i en högre växel och vi inte riktigt orkade stå emot. De kunde vända matchen och vinne med 9-7. Det var dock en grym laginsats och vi kämpade hela matchen igenom. Lagspelet var också det som utmärkte helgen allra mest. Under de inledande matcherna hade vi lite problem med att hitta rätt i försvaret, men ju längre turneringen gick, ju mer stabilt och tryggt såg försvaret ut. Alla jobbar för varandra och vi krigar tillsammans, även i underlägen, när vi tidigare har haft en tendens att, likt ryssarna i hockey, spela som individualister på banan och det håller inte.

Så, trots en finalförlust tycker jag ändå att vi ska vara nöjda med helgen och jag själv är mer än nöjd. Detta var min första internationella landslagsturnering och jag åkte dit med förhoppningen att kanske få spela någon eller några minuter i någon match, om vi ledde komfortabelt eller liknande. Att jag skulle få spela i en tight matchsituation, i ett avgörande läge eller i ett underläge hade jag definitivt inte väntat mig, så mina förväntningar uppfylldes, även om jag inte hade varit ett dugg besviken om jag inte hade fått spela något alls. Det är inte alla som får chansen att spela i sin första landslagsturnering, så jag är nöjd med helgen.

Det som annars gjorde mest intryck på mig var allt runtomkring. Det skiljer sig avsevärt från vad jag är van vid hemifrtån klubblaget. Allt från scouting av andra lag till coachsnack före matchen, uppvärmning och inte minst den aktiva coachningen från Florim under matcherna. Nästan vid varje avblåsning är han där och ger instruktioner om vad spelarna på planen ska göra, var de ska skjuta och var bollen är på andra sidan. I goalball är det ju nämligen så att så länge spelet är igång får de på bänken, såväl spelare som ledare, inte säga någonting. Då blir det straff. När det är avblåst är det dock numera tillåtet, vilket Florim utnytjar till fullo. Det är något vi skulle behöva mer av även i klubblaget, att åtminstone få veta vem som har bollen och var den är på andra sidan. Linda är ju dock inte i närheten av så kunnig eller erfaren som varken Jörgen eller Florim, så det är lite svårt, men sådana enkla saker borde vi kunna få igenom.

Betydligt värre är det i så fall med scoutingen av andra lag. Inför varje match nu i helgen hade vi två coachsnack där Florim gick igenom motståndet, deras styrkor och svagheter, förutsättningarna inför matchen osv. Sådant har vi ingenting av hemma i klubblaget. Scoutingen är i princip noll, förutom mot de lag som vi har mött väldigt många gånger nu och som vi kan relativt bra, men när det kommer nya lag har vi noll koll på dem när vi går in på planen för att starta matchen. Det är naturligtvis inte optimalt. Det är en viktig del i det hela, som Florim sa, att kunna motståndarlaget, för att på så sätt kunna dirigera och styra sina egna spelare under matchens gång om de kör fast ute på planen.

Också uppvärmningen är betydligt mer strikt här än hemma i klubblaget. Hemma värmer vi upp ca 40 minuter före match och tar den tid vi behöver på oss för det. På landslagsnivå är det inrutat till x antal minuter och det går inte att börja ta på sig löparskorna eller plocka fram hopprepet efter coachsnacket. Det ska redan vara klart. Annars försvinner tid från uppvärmningen och då blir det stressigt. Så det gäller verkligen att planera allting noga inför match, något som troligen kommer gå automatiskt om ett tag, men såhär i början är det ganska mycket nytt, särskilt med tanke på att det är väldigt olikt hur vi har det hemma i klubblaget. Jag tyckte dock jag sög åt mig mycket information under helgen och jag såg en klar förändring i mina förberedelser i första matchen jämt mot sista.

Kort sagt var det en mycket bra och lärorik helg.

Veckan nu kommer bli fylld med träning, men förhoppningsvis också en jobbintervju. Min livs första jobbintervju i sådant fall. Christer på LHIF's kansli ska sluta nu i februari, så jag har sökt hans tjänst. Förhoppningsvis kan jag ha sådan tur att jag får det jobbet och då slipper alla studier, som jag egentligen är grymt trött på och helst vill slippa. Att dessutom få ett jobb utan utbildning idag är inte det lättaste, so, wish me luck!

Imorgon åker vi i svenska landslaget till Finland för den tredje upplagan av Pajulahti games, vilket också är den turnering vi för tredje året i rad startar året med.

Detta är första gången jag åker med dit och det blir också min internationella debut i landslagssammanhang. Det känns riktigt kul att på allvar vara med och kandidera om platserna till tävlingar och turneringar. Hur mycket speltid jag får under helgens sju matcher återstår att se, men bara att vara där ska bli kul och en upplevelse värd att minnas. På den här nivån är det helt annorlunda mot vad jag är van vid från klubblagsnivån, inte bara spelmässigt, utan också med allt runtomkring, såsom uppvärmning, scouting av andra lag, mediabevakning etc.

Lagen vi ställs mot under helgen är Finland, som vann paralympics i London i somras, Litauen, som under många år har varit en toppnation, men som fick nöja sig med en fjärdeplats i London, Tjeckien, som vann Pajulahtiturneringen förra året och så Ryssland, som är ett lag på stark frammarch.

I fredags publicerades en artikel om landslaget, läget just nu, Pajulahti och framtiden på SHIF's (Svenska handikappidrottsförbundet) hemsida där min landslagsdebut nämns lite smått. Artikeln hittar ni här.

Jag åker tåg upp till Stockholm imorgon, där jag, Åke och Piotr flyger tillsammans. Att åka tåg helt på egen hand är inget jag är van vid och detta är första gången jag har beställt ledsagning i samband med resan. Förhoppningsvis kommer det fungera bra även med den biten.

Innan jul var jag ju och kollade på en lägenhet i Mjölby. Den hade ett perfekt läge, ca 5min från pendeln, låg på fjärde våningen och hade inglasad balkong. Utgångspriset var 100 000kr, men när priset gick upp mot 170 000 stannade jag. Då blev det för dyrt. Jag vet, jämför man med storstäder som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping är det ingenting, men i Mjölby är det ganska mycket. Det har i alla fall varit det tidigare. Nu var det ju nämligen en lägenhet till ledig i samma hus, fast två trappor högre upp, på sjätte våningen. Den här var något fräschare än den andra, hade parkettgolv och tvättmaskin. Utgångspriset var 115 000kr. Vi åkte så klart dit och tittade på den under visningen i söndags. Därefter drog budgivningen igång och det senaste budet var sanslösa 260 000kr! Den har alltså gått upp 145 000kr från utgångspriset och med andra ord hade den första lägenheten jag var och kollade på där varit relativt billig.

Tyvärr är det så otimat att det är de senaste månaderna priserna har skjutit i höjden i Mjölby. För ett år sedan fanns lägenheter i samma område, övernattningslägenheter som de då hade gjort om till bostadsrätter, som såldes för ungefär 20 000kr. Nu är priserna närmre 1300% dyrare. Visserligen var 20 000kr billigt även då, men normalpriserna låg kanske på 50 000kr. Med de priserna har det gått upp ca 400%. På ett år! Hade jag kunnat tänka mig att flytta till Mjölby för ett år sedan och inte varit helt insnöad på Linköping då, ja, då hade jag med andra ord kunnat komma undan riktigt billigt. Det känns sådär lagom surt, men det är lätt att vara efterklok...

Den här låten har spelats en hel del på gymmet och jag tycker faktiskt den är riktigt bra. Lite Icona pop och Avril Lavigne bakom det hela, ett riktigt bra sound och en melodi som sätter sig på hjärnan.

"I'm riding in my car and I'm going out, out, out...
feels like I'm 16 again, nothing can stop me now, now, now...
Yeah, tonight I don't care, cause I'll be working a week yeah.
Yeah, tonight I'm just gonna, Have fun, have fun, have fun...

I'll bet you never wanna see me groove like this
Wanna move like this, dancing till the sun comes up,
nothing in this world can stop me now
I'ma stay in this moment

I bet you never wanna see me groove like this
wanna move like this, dancing till the sun comes up
nothing in this world can stop me now
I'ma stay in this moment
stay in this moment now....

Yeah, I don't give a fuck, what the people say
I'm gonna do me tonight
I'm good anyway
you can stay If you like, I'm gonna shake it a night shift
because I'm just living my life, my life, my life...

I bet you never wanna see me wanna groove like this
Wanna move like this, dancing till the sun comes up
nothing in this world can stop me now
I'ma stay in this moment

I bet you never wanna see me groove like this
wanna move like this, dancing till the sun comes up
nothing in this world can stop me now
I'ma stay in this moment now...Stay in this moment
I'ma stay in this moment now...

I don't care what time it is
just wanna stay like this, hope this night never ends, no
I'm so unstoppable, cause this not is magical
yeah, on my natural high, on natural high

I bet you never wanna see me groove like this
wanna move like this, dancing till the sun comes up
nothing in this world can never stop me now
I'ma stay in this moment now...Stay in this moment
I'ma stay in this moment now...Stay in this moment
I'ma stay in this moment now..."

En riktigt bra låt. Texten är hittad
här och här nedan kan ni som vanligt lyssna på låten. Listen and enjoy!

Första helgen i januari. Där har vi haft landslagsläger de senaste åren och så även i år. 2013 års första landslagsläger. Platsen var Stockholm och Beckis. Där har jag inte varit sedan sommaren 2011, men nu var det dags igen.

Julian hjälpte mig till tåget i fredags och väl framme i huvudstaden blev det några cheese på Donken innan det var dags att sova.

Tyvärr sov jag riktigt illa natten till lördag. Jag somnade direkt, men vaknade igen. Sedan kunde jag inte somna om igen på flera timmar.

Därför var jag inte världens piggaste framåt morgonkvisten, när frukosten väntade strax efter sju, varefter tunnelbanan tog oss ut till Beckis.

Där blev det ett infomöte med information kring budget, nya regler, turneringen i Pajulahti om knappt två veckor, upplägg framöver o.d.

Nya regler ska nu i år börja testas, för att sedan tas i bruk under 2014 om det faller väl ut. Vissa regler är bättre än andra. Man har bl.a. tagit bort 3rd time throw, d.v.s. att en spelare bara får skjuta två skott i rad. Även short ball, alltså när bollen inte når fram till andra sidan, ska tas bort, även om det är en mindre väsentlig regel. När det blir line out har man nu automatiskt fem sekunder på sig att skjuta iväg bollen. Förut har tidtagningen där stoppats när bollen lämnar spelarens hand, men nu mäts det från mittlinjen, vilket gör det lättare för domarna som har hand om tidtagningen, då de nu har en fast punkt att stoppa tiden på.

I övrigt har vi lärlingar, som nu inte längre är lärlingar, utan som nu fightas i högsta grad om att ta en plats till tävlingar och turneringar, fått varsin fadder i laget. Det är tre av de mer erfarna killarna som ska stötta, hjälpa, tipsa och finnas där lite extra för oss yngre framöver. Min fadder är Fatmir Seremeti, som under flera år har varit en ledande spelare i det svenska landslaget. Det är numera bara han, Stefan, Åke och Piotr som är kvar från truppen som var i London förra året. Niklas och Magnus har slutat. Niklas var väl ganska väntat, men Magnus var lite mer oväntat. Han är yngre än mig, men prioriterar studierna just nu. Tråkigt, för han är en grym talang, den gode Magnus.

Efter all info blev det uppvärmning, lite spel och en hel del teknikgenomgång innan det var dags för lunch. Teknikgenomgången innebar att jag nu återigen har ändrat min utgångsposition radikalt för andra gången på lika många år. Från början satt jag på huk. Det ger en alldeles för hög tyngdpunkt i försvaret, men jag har ju aldrig sett någon annan spela och ingen har sagt något om det, så jag trodde ju att det var bra så. Inte förrän jag och Albin kom med i landslaget 2010 uppmärksammades det, men jag förstod inte hur jag skulle få ner tyngdpunkten. Florim försökte visa mig hur jag skulle sitta, men jag lyckades inte riktigt ta till mig det hela då. Förra hösten, 2011, ändrades min utgångsposition dock rejält, när Linda introduserade oss till "sittande grundposition". Tyvärr har Linda inte riktigt den erfarenhet och kunskap som Jörgen och Florim har, så det som hon tyckte såg bra ut och som jag sedan dess har kört med och utvecklat allt eftersom fram till nu, var inte alls bra. Som jag satt då var tyngdpunkten väldigt låg, men det var för många moment för att hinna ut i sträckt läge när man räddar bollen. På breddnivå funkar det relativt bra, men när man kommer upp på internationell nivå går det inte. Man hinner inte med. Jag har haft vänsterbenet nästan under mig och haft en väldigt låg tyngdpunkt. Låg tyngdpunkt är iofs bra, men att benet har legat nästan under mig har inneburit att jag måste lyfte överkroppen lite för att kunna veckla ut benen och även när jag ska ut med armarna har jag tvingats gå upp en aning. Trots det har det gått relativt snabbt och mitt försvar har utvecklats rejält sedan tiden då jag satt på huk, men det kan gå ännu snabbare. Den nya utgångspositionen är mer vilande på höften, med händerna och fötterna i golvet. Hoptryckt som en fjäder. När bollen kommer exploderar man ut. Det ger färre moment än tidigare och redan i utgångspositionen täcker jag mer än jag gjort tidigare. Så det känns positivt tycker jag.

Det blir också lite nytänk när det gäller kommunikationen. Hemma i klubblaget har vi fokuserat mycket på just kommunikationen och byggt upp spelet mycket kring den. Syftet har varit att trygga upp spelet, så att alla tre på planen har stenkoll på de andra två. På landslagsnivå behövs inte det. Här är man så skicklig så man har koll på varandra ändå, även fast man inte pratar så mycket med varandra. Kommunikationen är här mer kort och kärnfull, samtidigt som mer fokus ligger på att lokalisera bollen på andra sidan för mig som center. Det är lite annorlunda mot hemma i klubblaget, men jag tycker det gick bättre och bättre ju längre helgen gick. Samma sak gällde spelet med den nya utgångspositionen. Jag hittade mer och mer rätt i det nya och det kändes naturligt att sitta så förvånansvärt snabbt.

Under lördagseftermiddagen blev det mycket matchspel och det märks att det nu ställs högre krav på oss ungdomar och att vi nu på allvar är med och slåss om platserna till tävlingar och turneringar, men jag tycker det känns bra och positivt. Det är kul.

Under söndagen blev det ännu mer teknik och detaljgenomgångar, där jag och Fatmir gick in lite närmre på moment som att tima bollen när den kommer, så man möter den och inte hinner ut för sent, så det blir mål, eller för tidigt, så man väntar in bollen. Det handlar om hundradelar, men är man ute för tidigt är risken större att man inte orkar hålla emot en boll som kommer i 85km/h med yttersta delen av fingrarna. Därför gäller det att tima bollen rätt, något som kommer att komma med tiden. I helgen slarvade jag ibland med att spänna alla lämmar och tima bollen rätt, vilket gjorde att det blev mål. På breddnivå, där vi oftast brukar spela, kan man ha råd med det, även om tekniken är viktig där med, men skotten är inte alls lika hårda. På världselitnivå funkar det inte. Slarvar man det minsta eller tappar fokus, ja, då är det mål. Så det gäller verkligen att vara på tå hela tiden.

Vi avslutade lägret med en tiominutersmatch mellan oss ungdomar och de äldre. De äldre gick inte helt oväntat segrande ur det hela, men bara med 5-1. När jag, Albin och David spelade SM i våras mötte vi flera av dessa killar och då blev vi gamade med 10-0 några minuter in i andra halvlek som bäst. Det känns som vi har ett bättre försvar nu. Det känns att det har gått framåt rejält det senaste året och den här helgen gav väldigt mycket kände jag, där jag också fick ett nytt nickname. Jonny har jag ju kallats tidigare i landslagskretsar, men så ville jag ha juice till frukost i lördags och då blev det "Jonny Juice", med amerikansk accent. Ett mycket lyckat läger!

Innan lägret passade jag också på att slå mitt rekord på rodd under ett intervallpass på 6x2min. Förra gången jag körde det stannade jag på runt 3100m på 12 minuter. Nu stannade jag på 3370m. Sista tvåan var riktigt bra och var den intervall jag hann längst på av alla, t.o.m. längre än jag hann på den första. Pulsen hamnade också högt. 186 slag/min. Ett riktigt bra intervallpass!

Åter till helgen, men nu till Daladerbyt i Globen, årets event för oss leksingar. Ett fullsatt Globen, 13 850 åskådare, ett hav av blått och vitt på läktarna, en enorm stämning och Morakross med 0-5, där Jakob Blomqvist gjorde ett äkta hattrick. Häftigt! Hade vi inte haft landslagsläger i helgen hade jag varit där. Klippet här nedan visar hur det kan se ut och låta när stämningen är som bäst i ett fullsatt och gungande Globen!

År 2012 är slut och år 2013 har tagit sin början. Det kommer bli ett år med mycket träning, vidare blod, svett och tårar för att kriga mig in i den ordinarie landslagstruppen, oräknerliga timmar på gymmet, bortprioriterade saker jag egentligen hade velat göra och en fortsatt brinnande motivation och vilja för sporten jag utövar, nämligen goalball. Året kommer dock inte bara bli träning. Jag ska läsa något annat nu till våren och till hösten hoppas jag komma in på socionomprogrammet. Jag hoppas dessutom att jag har en alldeles egen lägenhet om en inte allt för lång framtid. Kort sagt, jag ser ljust på året som komma skall.

Hur avslutades då år 2012?
Jo, jag och älsklingen var här hemma, tillsammans med mamma och pappa. Förra året var vi hos henne, så i år blev det till att fira här hemma, i min gamla barndomsstad, i huset jag har växt upp i, men som nog inte kommer tillhöra familjen Pettersson så många år till. När alla vi "barn" har flugit ut är risken nämligen stor att mamma och pappa också flyttar. Det kommer kännas konstigt, men så är det väl. Det blir lite onödigt att ha ett helt stort hus på två personer, där flera rum bara står tomma och där boendekostnaden skulle kunna bli väsentligt mycket lägre.

Hursomhelst kom också Mats, Tina, Daniel och Johanna hit och det börjades med lite glögg, baconinlindade dadlar och lite annat smått och gott. Sedan blev det trerätters middag bestående av pepparrotssoppa till förrätt, oxfilé, potatisgratäng och koniakssås till huvudrätt och glassaufaur till efterrätt. En mycket lyckad och god nyårsmiddag, med lite vin och annan dricka till det.

Mycket mat blev det alltså, men utöver det spelade vi en hel del spel, både kortspel och vanliga familjespel. Pappa och Mats pratade som vanligt om gamla Skänningebor och tröttade ut oss andra något enormt, inte minst då Mats, mitt under ett spel, asosierade någonting i spelet till någon som hade bott i Skänninge och började prata om denne. När den gode Mats sedan skulle nynna till en låt i "Så det kan låta" kunde ingen hålla sig för skratt, för det finns inte mycket musikaliskt i den mannen, men det bjöd han på.

Vid tolvslaget skålade vi i vin på offentlig plats och utstötte unisona "oh" och "ah" när fyrverkeriergna exploderade mot den nattsvartta himlen. Därefter fortsatte vi in och fikade med kaffe och tårta, varefter det blev mer spel, innan det hela slutligen avrundades. Ingen fest att tala om där inte, för varken jag eller älsklingen är någon festmänniska, men en mycket fin och trevlig kväll var det allt, det måste jag säga.