Första helgen i januari. Där har vi haft landslagsläger de senaste åren och så även i år. 2013 års första landslagsläger. Platsen var Stockholm och Beckis. Där har jag inte varit sedan sommaren 2011, men nu var det dags igen.

Julian hjälpte mig till tåget i fredags och väl framme i huvudstaden blev det några cheese på Donken innan det var dags att sova.

Tyvärr sov jag riktigt illa natten till lördag. Jag somnade direkt, men vaknade igen. Sedan kunde jag inte somna om igen på flera timmar.

Därför var jag inte världens piggaste framåt morgonkvisten, när frukosten väntade strax efter sju, varefter tunnelbanan tog oss ut till Beckis.

Där blev det ett infomöte med information kring budget, nya regler, turneringen i Pajulahti om knappt två veckor, upplägg framöver o.d.

Nya regler ska nu i år börja testas, för att sedan tas i bruk under 2014 om det faller väl ut. Vissa regler är bättre än andra. Man har bl.a. tagit bort 3rd time throw, d.v.s. att en spelare bara får skjuta två skott i rad. Även short ball, alltså när bollen inte når fram till andra sidan, ska tas bort, även om det är en mindre väsentlig regel. När det blir line out har man nu automatiskt fem sekunder på sig att skjuta iväg bollen. Förut har tidtagningen där stoppats när bollen lämnar spelarens hand, men nu mäts det från mittlinjen, vilket gör det lättare för domarna som har hand om tidtagningen, då de nu har en fast punkt att stoppa tiden på.

I övrigt har vi lärlingar, som nu inte längre är lärlingar, utan som nu fightas i högsta grad om att ta en plats till tävlingar och turneringar, fått varsin fadder i laget. Det är tre av de mer erfarna killarna som ska stötta, hjälpa, tipsa och finnas där lite extra för oss yngre framöver. Min fadder är Fatmir Seremeti, som under flera år har varit en ledande spelare i det svenska landslaget. Det är numera bara han, Stefan, Åke och Piotr som är kvar från truppen som var i London förra året. Niklas och Magnus har slutat. Niklas var väl ganska väntat, men Magnus var lite mer oväntat. Han är yngre än mig, men prioriterar studierna just nu. Tråkigt, för han är en grym talang, den gode Magnus.

Efter all info blev det uppvärmning, lite spel och en hel del teknikgenomgång innan det var dags för lunch. Teknikgenomgången innebar att jag nu återigen har ändrat min utgångsposition radikalt för andra gången på lika många år. Från början satt jag på huk. Det ger en alldeles för hög tyngdpunkt i försvaret, men jag har ju aldrig sett någon annan spela och ingen har sagt något om det, så jag trodde ju att det var bra så. Inte förrän jag och Albin kom med i landslaget 2010 uppmärksammades det, men jag förstod inte hur jag skulle få ner tyngdpunkten. Florim försökte visa mig hur jag skulle sitta, men jag lyckades inte riktigt ta till mig det hela då. Förra hösten, 2011, ändrades min utgångsposition dock rejält, när Linda introduserade oss till "sittande grundposition". Tyvärr har Linda inte riktigt den erfarenhet och kunskap som Jörgen och Florim har, så det som hon tyckte såg bra ut och som jag sedan dess har kört med och utvecklat allt eftersom fram till nu, var inte alls bra. Som jag satt då var tyngdpunkten väldigt låg, men det var för många moment för att hinna ut i sträckt läge när man räddar bollen. På breddnivå funkar det relativt bra, men när man kommer upp på internationell nivå går det inte. Man hinner inte med. Jag har haft vänsterbenet nästan under mig och haft en väldigt låg tyngdpunkt. Låg tyngdpunkt är iofs bra, men att benet har legat nästan under mig har inneburit att jag måste lyfte överkroppen lite för att kunna veckla ut benen och även när jag ska ut med armarna har jag tvingats gå upp en aning. Trots det har det gått relativt snabbt och mitt försvar har utvecklats rejält sedan tiden då jag satt på huk, men det kan gå ännu snabbare. Den nya utgångspositionen är mer vilande på höften, med händerna och fötterna i golvet. Hoptryckt som en fjäder. När bollen kommer exploderar man ut. Det ger färre moment än tidigare och redan i utgångspositionen täcker jag mer än jag gjort tidigare. Så det känns positivt tycker jag.

Det blir också lite nytänk när det gäller kommunikationen. Hemma i klubblaget har vi fokuserat mycket på just kommunikationen och byggt upp spelet mycket kring den. Syftet har varit att trygga upp spelet, så att alla tre på planen har stenkoll på de andra två. På landslagsnivå behövs inte det. Här är man så skicklig så man har koll på varandra ändå, även fast man inte pratar så mycket med varandra. Kommunikationen är här mer kort och kärnfull, samtidigt som mer fokus ligger på att lokalisera bollen på andra sidan för mig som center. Det är lite annorlunda mot hemma i klubblaget, men jag tycker det gick bättre och bättre ju längre helgen gick. Samma sak gällde spelet med den nya utgångspositionen. Jag hittade mer och mer rätt i det nya och det kändes naturligt att sitta så förvånansvärt snabbt.

Under lördagseftermiddagen blev det mycket matchspel och det märks att det nu ställs högre krav på oss ungdomar och att vi nu på allvar är med och slåss om platserna till tävlingar och turneringar, men jag tycker det känns bra och positivt. Det är kul.

Under söndagen blev det ännu mer teknik och detaljgenomgångar, där jag och Fatmir gick in lite närmre på moment som att tima bollen när den kommer, så man möter den och inte hinner ut för sent, så det blir mål, eller för tidigt, så man väntar in bollen. Det handlar om hundradelar, men är man ute för tidigt är risken större att man inte orkar hålla emot en boll som kommer i 85km/h med yttersta delen av fingrarna. Därför gäller det att tima bollen rätt, något som kommer att komma med tiden. I helgen slarvade jag ibland med att spänna alla lämmar och tima bollen rätt, vilket gjorde att det blev mål. På breddnivå, där vi oftast brukar spela, kan man ha råd med det, även om tekniken är viktig där med, men skotten är inte alls lika hårda. På världselitnivå funkar det inte. Slarvar man det minsta eller tappar fokus, ja, då är det mål. Så det gäller verkligen att vara på tå hela tiden.

Vi avslutade lägret med en tiominutersmatch mellan oss ungdomar och de äldre. De äldre gick inte helt oväntat segrande ur det hela, men bara med 5-1. När jag, Albin och David spelade SM i våras mötte vi flera av dessa killar och då blev vi gamade med 10-0 några minuter in i andra halvlek som bäst. Det känns som vi har ett bättre försvar nu. Det känns att det har gått framåt rejält det senaste året och den här helgen gav väldigt mycket kände jag, där jag också fick ett nytt nickname. Jonny har jag ju kallats tidigare i landslagskretsar, men så ville jag ha juice till frukost i lördags och då blev det "Jonny Juice", med amerikansk accent. Ett mycket lyckat läger!

Innan lägret passade jag också på att slå mitt rekord på rodd under ett intervallpass på 6x2min. Förra gången jag körde det stannade jag på runt 3100m på 12 minuter. Nu stannade jag på 3370m. Sista tvåan var riktigt bra och var den intervall jag hann längst på av alla, t.o.m. längre än jag hann på den första. Pulsen hamnade också högt. 186 slag/min. Ett riktigt bra intervallpass!

Åter till helgen, men nu till Daladerbyt i Globen, årets event för oss leksingar. Ett fullsatt Globen, 13 850 åskådare, ett hav av blått och vitt på läktarna, en enorm stämning och Morakross med 0-5, där Jakob Blomqvist gjorde ett äkta hattrick. Häftigt! Hade vi inte haft landslagsläger i helgen hade jag varit där. Klippet här nedan visar hur det kan se ut och låta när stämningen är som bäst i ett fullsatt och gungande Globen!