I helgen som var spelades tredje omgången av Sverigeserien 2016.

Innan helgen ledde vi serien, elva poäng före tvåan FIFH Malmö.

Efter fem vinster och en förlust i helgen leder vi nu serien nitton poäng före tvåan.

Med en omgång, sex matcher, arton poäng, kvar att spela om är det alltså redan nu klart att vi vinner Sverigeserien för första gången någonsin!!!

Vi inledde helgen minst sagt darrigt mot FSBU från Göteborg.
FSBU har Olof, som har börjat skjuta riktigt, riktigt bra, bäst i serien skulle jag säga, plus att vi spelade i deras hemmahall som de tränar i tillsammans varje vecka. Det innebär att de kan precis hur golvet är, hur mycket/lite man ska ta i för olika skott osv. samtidigt som det för min del var första gången jag spelade med Boris. Faktum var att det var första gången jag spelade på breddnivå på ganska exakt ett år. Annars har det varit elit för hela slanten under det senaste året.

Matchen vann hursomhelst FSBU med 9-6. Jag släppte in tre mål, en straff, en stolpe när jag var vänsterback och en boll som studsade över mina knän och in i mål. Rent slarv med andra ord och jag var inte helt nöjd efter matchen.

Det blev som sagt dock helgens enda förlust, för sedan studsade vi tillbaka och knockade Bruham med 10-0, slog FIFH Malmö med 6-4, IFAS med 7-6, FIFH Malmö igen med 9-4 och slutligen IFAS igen med 6-5.

Flera jämna matcher alltså, men då fick alla våra spelare träna på att spela under press och vi klarade av det. Det hade vi inte gjort för några år sedan kan jag nästan garantera. I synnerhet inte i sista matchen mot IFAS, för där hade vi 5-2, men tappade till 5-5. Då hade vi vikt ner oss för några år sedan. Det gör vi inte längre, så även på den psykiska och mentala delen har hela laget gått frarmåt och det finns ett helt annat självförtroende än vad det gjorde för några år sedan. För fem-sex år sedan var det vi som blev knockade med 10-0, nu är det vi som knockar motståndarna med 10-0, så någonting rätt måste vi ju göra och jag tror att en stor del i det är all defensiv nötning, som jag har tagit med mig från landslaget och appliserat på hemmaträningarna också. Det är inte världens roligaste träning, men jävlar så nyttigt och givande det är!

Så, för första gången någonsin går guldet i Sverigeserien alltså till Linköping!
Jag var med och spelade den här omgången och har givetvis varit med och bidragit jag med, men Albin, Linda och Boris har varit med på alla tre omgångarna och Tobbe, Jonas, som har slutat nu, och Jennifer har varit med på två omgångar.

Det känns så bra att äntligen, efter alla års slit, ha börjat vinna litegrann, först enstaka matcher, men nu även turneringar och serier. Linköping har till slut etablerat sig i breddtoppen i Sverige. Resan dit har varit långt ifrån spikrak, vi blev knockade i nästan varje match under tre års tid, förlorade vi bara med 8-2 så var det grymt bra, vi hade en coach som inte kunde goalball alls, en ass. coach som varken kunde goalball eller hade något fokus eller blick för vad som skulle göras och varför. Kort sagt var det mer eller mindre en lekskola på våra träningar, fastän att vi trodde att vi tränade och gjorde rätt. Såhär med facit i hand ser jag tydligt att vi gjorde allt annat än rätt. 2011 blev lite av en nystart för laget, Linda kom in och tog över och började om med allt from scratch. Därifrån har vi sedan tagit oss upp, pinnhål för pinnhål, nu står vi som segrare av Sverigeserien 2016 och jag är faktiskt stolt över att en gång i tiden, för nio år sedan, ha varit med och startat upp det här laget. Grymt!

I torsdags var det då äntligen dags för premiär av SHL 2016/17. Kändes nästan lite konstigt med tanke på hur fint vädret har varit nu i september. Hockeyfeelingsen har inte riktigt kommit än, för det känns nästan mer som sensommar än som höst och det känns fortfarande lite som träningsmatcher.

Upp till Leksand skulle vi i vilket fall och minibussarna avgick från Norrköping 11:30 och större delen av resan upp tillbringade jag med att läsa kurslitteratur inläst med talsyntes. Sådär halvkul kan jag väl lite diplomatiskt säga. Även resan hem tillbringade jag med detta, innan vi var framme i Norrpan igen strax innan tre natten mot fredag.

Väl framme i Leksand skulle Superstars ha en marsch till arenan, men tyvärr får jag säga att det var en flopp. Väldigt oorganiserat, ingen som riktigt tog tag i det och inte särskilt mycket folk. Flera av de som var med upp nu, som också var med i premiären mot Timrå förra hösten, sa att det var mycket bättre förra året. Mer organiserat och betydligt mer folk, vilket är lite konstigt med tanke på att vi då spelade i Allsvenskan, men att vi nu, mot alla odds, är tillbaka i SHL igen.

Matchen då?
Ja, den vann Djurgården med 5-2, men jag blev ändå positivt överraskad. Det var en dipp där i andra perioden, där Djurgården gick från 1-1 till 1-4 på knappt fem minuter, men annars såg det bättre ut än vad jag hade förväntat mig att det skulle göra.

Vi ska komma ihåg att det är första gången många av de här spelarna spelar på en såhär hög nivå, ta Daniel bertov som exempel. Han lirade i Hockeyettan förra säsongen, plockades in till Leksand innan transferdeadline, gjorde det riktigt bra och spelar nu i SHL med laget. En väldigt, väldit snabb resa, så klart det kommer ta ett tag innan killarna kommer in i det högre tempot och det lite annorlunda spelet som är i SHL jämfört med i Allsvenskan. Vi måste ha tålamod, men samtidigt ska vi inte inbilla någon att det kommer bli en lätt säsong. Vi kommer få kriga för varje poäng och undviker vi kval till våren, då är det en jäkla bonus. Nej, fokus den här säsongen är i huvudsak att kvala sig kvar i ligan till nästa säsong och det tror jag att vi har goda chanser till att göra, i synnerhet med det här laget, som var med förra säsongen när vi gjorde "the miracle on ice" och med Perra i båset. Han kanske inte är vad man behöver i båset på sikt, men för att etablera sig i SHL och få laget att kriga tillsammans och mala ner motståndet i kvalet när det verkligen gäller, då tror jag knappast att man kan ha en bättre coach, så i nuläget är Perra perfekt, det tror jag.

Trots förlust med 2-5 i torsdags var stämningen ändå på topp, precis som alltid i Leksand. Det spelar ingen roll vad det står på tavlan, vi håller igång hela matchen ändå, hoppar, klappar och sjunger. Det är jag stolt över, för det är det inte många klubbar i Sverige som gör. Jag lyssnade exempelvis på LHC's första hemmamatch för säsongen, derby mot HV71, men det var inte ens 6000 åskådare på plats, 5620 för att vara exakt, och det var helt knäpptyst i hallen.
Jag menar, vafan, kom igen! Det är premiär och dessutom derby, ändå gapar nästan 3000 stolar tomma i arenan och det gick nästan att höra vad spelarna skrek till varandra nere på isen. Tyst som i en kyrka. Nej, där har White lions en hel del att lära av exempelvis Superstars och Järnkaminerna, som, i mina ögon, är Sveriges två klart främsta supporters när det gäller att hålla igång på läktarna.

Såhär lät och såg det ut i torsdags.

Jag sitter just nu med enn katt i knät och en kopp kaffe bredvid mig, nyligen hemkommen från England, där vi hade träningsläger med deras landslag i helgen, för att ge dem extra sparringmotstånd inför deras stora mål nu under hösten, B-EM om två veckor.

England är ingen stornation i goalball, men i våras/vintras tog man sig upp från C-EM till B-EM, vilket nu alltså stundar om bara några veckor.

Det var ungdoms/utvecklingslandslaget som var där, A-truppen har ju varit i Rio och är i detta nu på väg hem därifrån, och laget bestod den här gången av mig själv, david, Olof, oscar och Oscar.

Jag var sjuk under i stort sett hela förra veckan, något slags förkylning som gjorde att jag kände mig tung i kroppen, orkes och energilös, orkade inte göra någonting, tränade ingenting och sov mycket. Kände mig inte helt bra varken i torsdags när jag åkte buss till Göteborg eller i fredags, när vi flög till England heller, men trots allt gick det bra under helgen.

Vi hade först ett eget pass på förmiddagen i lördags, där vi kunde känna in golvet och akustiken i hallen ordentligt, spela litegrann och det kändes faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig.

Vi spelade sedan fyra matcher under lördagen och först ut var mot deras tänkta förstaline på EM och vi gjorde det riktigt bra. De gjorde visserligen 1-0, men sedan vände vi till 2-1, varefter det stod 2-2 ganska länge, innan de gjorde två snabba mål i slutet av första halvlek och ledde där med 4-2. Vi bet oss dock fast och hade 5-4 ungefär halvvägs in i andra halvlek. Sedan dippade vi ordentligt under andra halvan av andra halvlek. Många enkla misstag och de kunde till slut vinna enkelt med typ 11-4. Jag kände själv att förkylningen började göra sig påmind, jag blev väldigt trött och fokuset sjönk. Därför stod jag också över dagens andra match, mot deras andraline, en match som vi dock vann gansska enkelt.

Med lite lunch i magen kändes det dock bättre igen och eftermiddagens båda matcher var riktigt bra för min del. Vi spelade mot deras förstaline igen, men den här gången vann vi med 8-7. Det blev dock lite väl onödigt spännande där mot slutet, tror vi slappnade av lite väl mycket när vi gjorde 8-5 eller 8-6, så det blev spännande in i det sista, men då fick vi träna på den mentala biten också, att spela under press och det klarade vi av.

Sista matchen för dagen var också jämn till en början, men sedan dippade vi och de drog iväg till 9-4 och det såg avgjort ut, men under de sista fem-sex minuterna av matchen gjorde vi en grym upphämtning, kröp närmre och närmre och med knappa minuten kvar att spela gjorde vi 11-12 och med tre sekunder kvar satte david 12-12. En grym moral oc krigarvilja får jag säga!

I Förlängningen var vi sedan nära att avgöra direkt på första skottet, men vi fick vänta två skott till innan 13-12 satt där och vi vann matchen.

En riktigt bra dag och jag var överraskad över mitt eget spel, att jag hängde med så bra som jag gjorde, med tanke på att jag bara hade tre-fyra pass goalball i kroppen sedan i juni. England är som sagt ingen toppnation, men det är betydligt bättre motstånd än här hemma, allting gick väldigt långsamt igår på lagträningen här hemma tyckte jag, kändes som att jag hade oceaner av tid på mig på varje boll ungefär, och vi matchar ändå ett lag som ska spela B-EM om bara några veckor. Det var ju inte direkt någon walk in the park för dem, särskilt inte som vi vann 3/4 matcher under dagen. Det enda jag inte var nöjd med var straffläggningen vi hade efter sista matchen där. På en straffläggning skjuter man skälv en straff och får en straff mot sig. Man kör sex omgångar, eller så många omgångar som minsta antalet spelare i de båda lagen. Jag gick in som tredjeskytt, men sköt en hög boll och släppte in min straff jag fick mot mig. Oscar och Oscar räddade dock upp det under de två sista omgångarna, så det blev suddenstraffar och i omgång åtta klev jag då in och sköt ut och släppte in min straff igen, så England kunde vinna straffläggningen. Jag som annars brukar vara ganska vass på straffar här hemma. Nu fick jag inte alls till det, men offensivt har jag iofs inte fått till det alls efter sommaren över huvud taget, det är väldigt många höga bollar, jag kommer inte ner ordentligt och får inte alls till det.

I söndags väntade två nya matcher innan det var dags att flyga hemåt. Första matchen där spelade jag ingenting och där blev vi knockade med 14-4. inte bra alls, men vi var inte alls med på banan.

Andra matchen var betydligt bättre och vi var nära på att göra en grym upphämtning igen, men det räckte inte hela vägen den gången. England vann med ett mål, men det var ändå en stabil insats tycker jag och vi matchar dem definitivt på vår högstanivå, där skulle jag nästan säga att vi är bättre än dem, men deras lägstanivå är högre än vår, men då ska vi komma ihåg att vi i utvecklingslandslaget bara har spelat en internationell tävling på seniornivå tidigare och det var den i Tyskland i maj. Flera av spelarna är dock de samma som jag brukar spela med i Göteborg, så klart att vi känner varandra, men för att höja lägstanivån krävs träning och att spela mot bra motstånd, så den här helgen var väldigt givande även för oss, då vi får spela mot ett motstånd som vi i högsta grad kan matcha och utmana, samtidigt som de får spela mot ett motstånd som de inte är vana vid och möta andra spelare som de inte kan riktigt lika bra som de kan varandra. En winwinsituation helt enkelt.

För egen del är jag som sagt positivt överraskad hur bra jag hängde med i tempot, men två detaljer är det som sticker ut och som jag behöver träna på. Dels är det när skytten rör sig snabbt på andra sidan, från den ena sidan till den andra, t.ex. om bollen först är höger, skytten springer snabbt över till vänster och skjuter antingen en rak tvåa, mellan mig och vänsterbacken, eller ännu värre, en övergående fyra, tillbaka på mina fötter. Där hinner jag inte riktigt med och behöver bli snabbare i förflyttningarna. Dels handlar det också om mina fötter, där jag ibland går för långt och flippar över bollen över högerbacken så att det blir mål. Det var säkert fem-sex bollar jag släppte in på det sättet i helgen. det är helt enkelt för att jag går för långt. Jag behöver inte gå så långt, för backen finns där bakom och täcker den ytan.

Utöver de båda detaljerna var det en väldigt bra och framförallt rolig helg!

Nu är jag hemma i några dagar innan det är dags för hockeypremiär på torsdag och sedan är det Sverigeserien i Göteborg i helgen. Så på söndag när vi åker hem kommer det att vara sjunde dagen på de senaste elva som jag reser någonstanns. I torsdags åkte jag buss till göteborg, i fredags flög vi till England, i söndags flög vi hem från England, igår åkte jag tåg hem från Stockholm, på torsdag åker vi bil upp till Leksand, hem natten mot fredag, buss till Göteborg på fredag och hem från Göteborg på söndag. Det blir mycket resande och mitt i allt detta ska jag hinna med hela veckans studier, helst idag och imorgon, eftersom att det är då jag är hemma, men typiskt nog missade jag treveckorskontrollen förra veckan, så jag blev avregistrerad från båda kurserna. Väntar med andra ord på att bli omregistrerad igen, vilket tyvärr gör mig lite stressad just nu, eftersom att jag måste hinna med det nu...

Jag får också passa på att tacka för alla era frågor under min frågestund förra veckan. Svaren kommer att komma upp så småningom, men som ni märker är det ganska mycket att göra nu, så jag kan inte säga när det blir, men håll utkik så missar ni det definitivt inte!

Lite känslosam rubrik kanske, men ni kan vara lugna, det är ingen som har dött, jag har inte sagt eller gjort något ja ångrar fruktansvärt mycket, nej, rubriken syftar helt enkelt till det faktum att jag tänkte fel gällande mina studier nu i höst.

Jag skrev ju min C-uppsats i våras, men hade 7,5 poäng kvar till att kunna plocka ut en kandidat.
då tänkte jag att jag skulle läsa lite juridik nu under hösten, för det är något jag inte har läst alls, men som kan vara ganska bra att ha om man ska jobba med människor eller liknande.

Tyvärr var jag typ trehundrade reserv på socialrättskursen som jag sökte, så det gick åt helvete.

Istället tänkte jag om och kom in på både Rättspsykologi, Familjepsykologi, Idrott utifrån ett folkhälsovetenskapligt perspektiv och så var jag ganska låg reserv på Folkhälsa och folkhälsoarbete.

Den sistnämnda hoppades jag att komma in på och mycket riktigt, det gjorde jag, så då valde jag bort rättspsykologin och familjepsykologin, men idrottskursen tänkte jag att jag kunde läsa parallellt med folkhälsokursen och det är där som min miss i tankesystemet kom.

Varför då då undrar ni kanske?
Jo, folkhälsokursen är nämligen på 15 poäng och ligger över hela hösten. Den är alltså på 50%.
idrottskursen är 7,5 poäng och ligger över halva hösten. Den är alltså också 50%.

Jag har läst en liten kurs på 7,5 poäng tidigare, men då låg den över hela hösten och gick alltså bara på 25%.

Så tänkte jag att det var nu också, men det är det alltså inte och den som kan sin matte ser alltså direkt att 50 + 50 är 100. Jag pluggar alltså inte 75% halva hösten, som jag räknade med och som jag ville testa om det funkade, utan 100%.

Varför är då det ett problem?
Jo, det är nämligen väldigt få gravt synskadade personer som läser 100%, i synnerhet med en elitsatsning vid sidan om det som tar väldigt mycket tid och energi, och det finns anledningar till varför.
När man inte ser tar allting nämligen lite längre tid och det mesta kräver ännu mer energi i form av fokus etc. jämfört med en seende som utför samma uppgift. När man inte ser går det exempelvis inte att skumma i böcker, utan man måste läsa allting, även om det numera, tack och lov, går att hoppa mellan kapitel och liknannde. Det gjorde det inte förr. då var all litteratur inläst på kassett, så då fick man spola fram och tillbaka om det var något speciellt man ville ha tag i.

I faktiska tal är 100% givetvis 100% oavsett, procentuellt är det inte mer att göra, men realistiskt sett blir det mer än 100%, eftersom att allt tar mycket längre tid och framförallt kräver mycket mer av en som person. Tänk er själva, ni som pluggar på 100%, om ni skulle göra samma sak, fast utan att se något alls. Skulle det fungera tror ni? vilka skulle de största svårigheterna vara tror ni?

Vad rubriken syftar till är alltså helt enkelt hur fan jag tänkte där och hur jag ska klara av detta, att både plugga 100%, vilket troligtvis kommer ta mer än åtta timmar varje dag, + elitsatsa och vissa dagar träna två pass på sammanlagt ungefär fyra timmar???

Det blir en riktig utmaning må jag säga! Utmaningen hade från början varit att jag skulle testa att plugga 75%, men nu blir den alltså ännu större och det lär inte bli tid över till något annat än att plugga, träna, äta, skita och sova, så är jag inaktiv här på bloggen eller bara publicerar opersonliga inlägg här en tid framöver så vet ni varför. Jag hoppas dock att ni alla har överseende med det och önskar er samtidigt en fortsatt bra dag, vecka och helg!

PS
Vill ni ändå ha tag i mig så finns jag ju alltid på Messenger, JonnyJuice13 heter jag där.

Det här har jag lagt upp en gång tidigare, men ni är många nya läsare här inne, så vi kör det en gång till.

Fladdermöss använder sig ju av ekolokalisering när de flyger.
De skickar ut små pip som studsar mot omgivningen och skickar tillbaka ekot på olika sätt, beroende på vad som finns runtomkring dem.
Precis på samma sätt fungerar det när man inte ser och orienterar sig ute i samhället.

Ni kanske någon gång har noterat någon med vit käpp som går och knackar den lite i trotoaren eller gångvägen, eller som klickar med tungan?
Det är just därför, för att "höra" omgivningen.
Ljudet från käppen eller tungan studsar ju exempelvis olika beroende på om det är en husvägg man går förbi eller om det är helt öppet där man går.
En stillastående bil får ju ljudet att studsa på ett annat sätt än om det inte står någon bil där, precis som ett rum med högt till tak får ljudet att studsa annorlunda än ett rum med "normal" takhöjd och mycket möblemang.

Här nedan går jag längs en trotoar, slår käppen mot kanten och kan på så sätt höra när trappen kommer.

OS är över och nu väntar paralympics, där SVT återigen kommer att storsatsa på mästerskapen och sända massvis med direktsänd parasport, tyvärr dock ingen goalball.

Jämfört med för tolv-sexton år sedan, i Aten och Sidney, är det jätteskillnad på mediabevakningen och även live på de olika arenorna, där det numera är lika mycket folk som det var under OS, vilket är superkul, samtidigt som media också rapporterar kring vad som händer och hur det går, vilket det väl var lite si och så med förr om åren.

På onsdag invigs tävlingarna och på torsdag spelar Sverige första matchen mot hemmanationen Brasilien. Goalballtävlingen kommer att avgöras i samma arena som handbollen spelades i under OS, en arena med nytt plast/gummigolv, varför killarna också har tränat på sådant underlag innan avresan, för att få matchspelet så likt det som kommer att vara nu i Rio som möjligt, för i goalball spelar golvet väldigt stor roll. Skotten blir inte alls likadana på ett trägolv som på ett plastgolv och det kan rentav skilja ganska mycket på nytt resp. gammalt plastgolv, så att träna på rätt typ av golv jämfört med vad som kommer att spelas på under kommande stortävling är väldigt viktigt.

Killarna är redan nu i Brasilien, dels för att aklimatisera sig inför de stora tävlingarna, men dels för att ha ett lättare träningsläger med just Brasilien, på deras toppmoderna träningsanläggning i Sau Paulo. Där kommer de att vara tills på söndag, då det är inflyttning i OS/Paralympicsbyn.

Det här är en resa som för Sveriges del har varit allt annat än spikrak och som började redan efter paralympics i London för fyra år sedan. Därefter åkte vi ur A-EM 2013, missade därmed VM i Finland 2014 och samtidigt en chans att kvala in till Rio, men genom att ta oss upp i A-EM igen, genom en andraplats i B-EM 2014 fick vi ändå en sista chans till kvalificering under A-EM i Litauen förra året. Den behövdes dock inte skulle det visa sig, för efter att Algeriet dragit sig ur IBSA world games i Sydkorea förra året så fick vi deras plats. Vi kom in som lägst rankade lag i hela tävlingen, men tog oss ändå till en bronsmatch mot Turkiet, vilken vi vann med 2-0 och därmed var paralympicsbiljetten säkrad.

Ni ser med andra ord att det har varit en lång och krokig resa, men nu är killarna där och vill ni följa händelserna inför och under paralympics så gör ni det allra bäst genom att gå in på Facebook och gilla Sweden men's goalball team. Där kommer man spelare, ledare och andra runtomkring väldigt nära, inte minst genom de videobloggar som de lägger upp dagligen, där Fatmir och jimmy i huvudsak berättar om vad som händer, hur dagarna ser ut osv.

Det har även varit en hel del uppmärksamhet i media inför avresan mot Rio. Fatmir har både varit med via telefon i P4 Extra och live i P3 Din gata, NT hade ett videoreportage från en av de allra sista träningarna inför avresan och SVT har sammanställt en guide för er som inte har koll på hur de olika paraidrotterna fungerar och går till. Introduktionen för goalball är två minuter lång och hittas här. Har du inte helt koll på vad goalball är eller hur det går till så rekomenderas den länken varmt.

Utöver radio och TV har det skrivits en rad olika artiklar i olika tidningar och det är alltid kul med lite mediauppmärksamhet. Det är vi inte direkt bortskämda med inom paraidrotten.

När vi ändå är inne och länkar till saker och ting så tycker jag att ni kan passa på att följa mig och min väg mot värdseliten i goalball. Det gör ni bäst genom att antingen gå in på Facebook och gilla min fanpage, Goalballjonny, eller klicka "gilla" direkt i Facebookframen här under inlägget. Ni kan också följa min Youtubekanal, där jag nu senast pratade om stress och vikten av att ta upp det redan i skolan, en video jag inte har hunnit lägga upp här ännu, men den kommer.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en fin fredag och en bra helg, för det tänker iaf jag ha. Lugnt blir det, efter att jag och Jocke var på kryssning till Tallinn nu i veckan, så det blir skönt att bara vara hemma och inte göra så mycket. Har ni några helgplaner?