Detta kan nog bli det kortaste inlägget på väldigt länge. Jag har inte så mycket att säga, rubriken säger det mesta.

Det finaste dygnet innom dessa 4 väggar, som jag har bott innom i drygt 21 år, hade vi tillsammans när du var här. Mys med hela huset för oss själva och världens mysigaste dusch. <3

Nu är jag mest förvirrad och rädd. Mest det sistnämda.
Förlorar jag dig på ett eller annat sätt, då... då vet jag inte vad jag gör. Ett liv utan dig finns inte, det är inget liv. För du är mitt hjärta, mitt eviga hjärta, utan dig är jag inte hel. Du betyder allt för mig och då menar jag verkligen allt. Jag ser en framtid tillsammans med dig, en framtid med boende, barn och vänner. Allt annat är bara ett svart hål, det finns inte. Det är dig jag vill dela hela mitt liv med, det är det ända jag är helt säker på när det gäller framtiden.

Ångesten ligger som en klump i bröstet och jag känner mig så ensam. Jag har ingen här i närheten att prata med. Faktum är att jag bara har dig och Jocke, båda ca 25-30 mil bort. Det är för er jag lever, på 2 olika sätt.
Jocke, min bästa och närmsta vän som alltid finns där, vad som än händer. Vi behöver inte höras av precis varje dag, men vi vet precis var vi har varandra. En äkta vän jag kan prata med om allt, precis allt.
Du, mitt livs stora kärlek, den finaste av gåvor, som ett guldkorn i sanden, som en ängel utan vingar. Med världens vackraste leende, en röst som får mig att smälta totalt, en doft, så magiskt underbar, en famn, tryggare än allt på jorden och läppar, som får mitt hjärta att dansa och fylla mig med en sagolik värme och trygghet.

Jag vill aldrig någonsin förlora dig, aldrig aldrig, inte på något sätt. Händer det, då vill jag inte tänka på vad som kan hända...

Du säger att det här är för vår framtid, att det behövs för att den ska bli så lycklig och bra som vi vill. Jag hoppas du har rätt. För en framtid utan dig är ingen framtid.

Älskling, jag älskar dig! Nu och föralltid, från det djupaste av mitt hjärta, min mest dyrbara gåva jag någonsin kan få. <3

Sedan kommer älskling hit och stannar i flera dagar medan resten av familjen är i Rom. Jag valde att inte följa med dit, för att vara med dig är mycket, mycket bättre än att åka till Rom några dagar. Så det blir mys mys mys i flera dagar med hela huset för oss själva, kan det bli bättre? :) <3

Byter vi istället perspektiv och form, från futurum och framtiden, till perfekt och dåtiden, så ser vi att det har hänt en hel del sedan senast. Blogglusten har inte återkommit, men kanske ändå är på väg att vakna till liv en aning igen. Just idag har jag riktigt lust att skriva, men ännu mer lust att träna, så ikväll blir det fullt ös på gymmet tillsammans med laget. Bäckskolan har alltså räknat sina dagar när det gäller vår fysträning på onsdagar, för från och med idag tränar vi på Actic inne i Linköping. Lindas kille känner någon där som vi har förhandlat med och förhandlingarna har gått bra. Vi får träna där gratis, när vi vill. Vi kommer dit och säger vem vi är och att vi kommer från goalballsektionen, sedan är det bara att träna. Dock har Albin hört att deras utbud på fria vikter inte är det bästa. Hela vårt styrkeprogram bygger i princip på fria vikter, men vi får väl se. Kul ska det bli i alla fall!

Mera träning. I helgen var det återigen landslagsläger nere i Malmö. Det var Albins och mitt 2:a läger, men förutom oss så var Dzenan med för 1:a gången, kul! Trots sin ringa ålder är han grymt duktig och har bra chans att ta den där 6:e och sista platsen i landslagstruppen. Det är han, jag och Albin som just nu slåss om den. Fatmir, Stefan, Micke, Magnus och Pjotr är givna. Givna ska man föresten aldrig säga. Vi hade nämligen individuella samtal i helgen med Jörgen och Florim. De värderar inställning och vilja långt före klass. Skulle t.ex. Stefan visa att han inte är motiverad för att göra det som krävs för att hålla sig på landslagsnivå, då har han inget där att göra, trots att han är så bra som han är. Både Jörgen och Florim har blivit positivt överraskade av både mig och Albin än så länge sa de.

Under helgen blev det mest matchspel. Vi åkte ner i fredags kväll, precis som förra gången, bodde på Ibis igen och gick upp lika tidigt på lördagen, kl. 7. Därefter blev det frukost och så iväg till hallen för att värma upp mellan 9-9:30. Sedan var det matchspel i ca 2h. För egen del tycker jag det började lite knackigt, men det gick bättre och bättre.

Lunchen åt vi på Mobilia den här gången också och efter densamma väntade ännu mer matchsspel. Där tycker jag det gick riktigt bra för egen del. Jag fick 2 stenhårda skott rakt på högerhanden, men annars var det ingen fara.

Vi avslutade med att spela 2 matcher på 2x7 minuter, istället för 2x15, som vi hade kört innan. Där fick jag nästan spela hela sista matchen och det gick riktigt bra tyckte jag. Innan dess hade jag, Albin och Dzenan fått turas om att spela lite, ungefär lika mycket, men nu fick jag spela ganska mycket och Albin fick sitta på bänken. Eftersom att vi var 8 spelare med på lägret så fick 2 agera avbytare hela tiden och just där var det Albin.

Efter matchsspelet var det bara att duscha och vila lite innan vi skulle äta. Då sjönk blodsockret rejält och sockersuget blev ruskigt starkt, så det blev en negerboll och en Cola. Till middag blev det sedan Thaimat den här gången också.

Senare på kvällen hade vi som sagt individuella snack. När jag inte var inne och pratade låg jag i princip och sov i en soffa. Jag var jättetrött, ett bra tecken på att jag hade gjort vad jag skulle under dagen.

Väl tillbaka på hotellet tvärsomnade jag i princip och fick sova 30 minuter längre än dagen innan. Sedan var det upp igen, käka frukost, checka ut och åka bort till Baltiska hallen, där vi skulle ha lite fysgenomgång med Kennet igen. Vi berättade lite hur det hade gått med träningen, fick ställa frågor om vi hade några och så körde vi igenom ett styrkepass, Styrka 1 tog vi. Det gick bra. Både Niklas, Jörgen och Kennet tyckte min balans hade blivit bättre sedan senast och det håller jag med om. Den är fortfarande inte så bra, men mycket bättre än senast. Jag provade faktiskt t.o.m. att ha vikter på enbens marklyft. Innan har jag bara kört med 2 hantlar, men Niklas sa att det kunde bli lite lättare om man hade lite vikt istället för bara ett kvastskaft eller hantlar, som jag körde med först, enbart för att förbättra och fokusera på balansen. Det blev faktiskt lättare. Inga tyngre vikter, 10kg tror jag det var, men det gick i vilket fall lättare. Även enbens knäböj gick bra, liksom vadplattan och baksida lår på Flowinmattan. Enarms bänkpress körde jag 8kg på gymmet, men det såg för lätt ut tyckte Niklas, så jag gick upp till 12.

Efter styrketräningen var det lunch och så avslutades det hela med matchspel igen. Då tyckte både Florim och Kennet att det såg mycket bättre ut än under lördagen. Det var mer go i alla, mer attack och action. För egen del tycker jag dock inte alls det gick bra då. Jag fick ont i vänsterarmen och släppte några skott jag borde ha tagit. För att väga upp det gjorde jag faktiskt mål. Jag tror det var Magnus jag gjorde det på. Han är inte jättemycket bättre än Albin och mig, även om det skiljer en del, men ändå, mål är mål och det var kul att få göra ett mål i alla fall!

Innan vi åkte hem visade Florim mig hur jag skulle försvara. Min försvarsteknik är inte bra. Den har för hög tyngdpunkt. Den måste ner lägre ner mot golvet, men igår på träningen hos Terie provade jag den och det kändes inte alls bra. Albin kör med en annan teknik där han sitter på ena knäet och ut med andra benet, det ben man trycker ifrån med när man slänger sig med huvudet före. Jag provade det med, men det kändes lika konstigt det också. Skillnaden mot vad Florim visade mig var den att istället för, som Albin, sitta på ena knäet, sitter man på ena foten, om jag förstod rätt. Jag ska maila och fråga om det. Kanske är det en vanesak, men igår kändes det inte alls bra.

På tal om träning så missade jag förra veckans tisdagsträning hos Terie. Jag var nämligen i Mjölby och höll en föreläsning om kommunikationssvårigheter som synskadad. Inte bara jag, men jag deltog i en dag där folk som håller på att utbilda sig innom omvårdnad, div. lärare, elever etc. deltog i. De fick lyssna på 2 längre föreläsningar på 45 minuter var och så på mig, en tjej med svår dysleksi och en mamma med en dotter som var autistisk i ca 15 minuter var. Jag hade inte förberett mig nämnvärt, hade bara tänkt lite svagt på vad jag skulle prata om, men det gick riktigt bra och folk ställde massa frågor efteråt och tyckte det var jätteintressant. Programledaren, eller vad man ska säga, fick t.o.m. avbryta till slut för att det inte skulle dra över allt för mycket på tiden, så jag fick svara ganska kort på de sista frågorna. Riktigt kul var det hur som helst och programledaren där tyckte det var ovärderligt att få höra allting ur ett sådant perspektiv som jag kan ge. Jag ställer gärna upp och föreläser någon mer gång, för det där är bara kul tycker jag och 200 pers är ju liksom ingenting. För min del kunde det lika gärna varit 500, för jag hade ju inte märkt någon skillnad ändå. :)

En lite tråkigare grej var att jag missade seminariet vi hade om boken Spela roll, den som jag hade tragglat med så mycket, den som var inläst med talsyntes. Det hela berodde på en kommunikationsmiss. Jag hade inte hört att vi hade pratat om det lektionen innan, men det hade vi tydligen gjort. Vi hade sagt att Norrköpingsgruppen skulle vara i en seminariegrupp och Linköpingsgruppen i en. Detta hade jag totalt missat. Jag tog förgivet att vi skulle samlas på universitetet och därefter dela upp oss, men så var det ju inte. Jag kom dit och så var det ingen där. Ingen mötte upp mig, så till slut fick jag åka hem igen. Det kändes lite surt med tanke på hur mycket tid och kraft jag hade lagt ner på den där jävla boken som nog var den sämsta jag har läst. Nu läser jag Nonverbal behavior and interpersonal relationship. Den är också inläst med talsyntes, men faktiskt mycket bättre och lättare att förstå än den andra boken. Tyvärr så har vi seminarium om den nästa torsdag. Det är i princip kört att hinna läsa ut boken tills dess. Eftersom att älskling kommer hit på söndag så har jag bara 4 dagar på mig, inkl. idag och boken är ca 320 sidor. Jag har läst 100 nu. Jag får väl läsa så långt jag hinner så får vi väl se hur det går.

Annars har det faktiskt inte hänt så mycket mer. Dagarna ser ganska likadana ut, det är träning, dator, äta, prata i telefon med världens finaste och plugga lite, tyvärr mindre än vad jag borde göra, men det får gå ändå.

Vi skulle ha avslutat med 2 låtar, men av någon anledning muckar Youtube jyst nu. Det är någon Flash som är i vägen, så Jaws vill inte skriva i sökfältet. Det var inte så för 10 minuter sedan, men nu är det så, så vi får strunta i det. Sorry, men ni får vänta med det tills nästa inlägg...

Fakta.
Känslan av att älska någon gränslöst går inte att beskriva. Alla världens ord räcker inte till för att beskriva hur otroligt underbart det är. Kroppen fylls av en värme, utifrån det yttersta av fingrarna till det innersta av hjärtat. Tankarna kretsar bara kring personen i fråga. Vad helst man än tänker på så finns den man älskar ändå alltid med i tanken på ett eller annat sätt. Det går inte att sluta tänka på varandra och man vill det inte heller. För att älska någon, det är det finaste som finns.

Att känna någons armar, dina armar, runt mig, det värmer mer än alla världens filtar kan göra. Dina händer, så mjuka  längs min rygg, din andedrekt, så varm  mot min kind, dina läppar, så omsorgsfullt mot mina. Kroppen fylls av en värme, trygghet och kärlek så obeskrivligt stor och vacker. Jag vill krama dig ännu mer, hålla dig ännu närmre. Jag kan aldrig få nog av dig, för du är så underbart fin och vacker. Hela du, varje mm av dig, allting som är du. Så underbart sagolikt vackert och fint, som en saga utan slut. Du och jag, hand i hand, i början av evighetens långa gata. Solen lyser från en klarblå himmel och längs vägen växer gröna växter och buskar, som här och var möts mitt över vägen. Där står du och jag, i början av evighetens gata. Hand i hand. Vi börjar gå och ingenting kan någonsin få oss att släppa varandras händer, för då är vi inte hela längre. Vi hör ihop, du och jag, nu och föralltid. Du är mitt livs stora kärlek, jag vill dela hela mitt liv tillsammans med dig, allting som någonsin går att dela.

Jag vill känna din kropp mot min, dina armar runt mig, dina läppar mot mina och låta all din värme och kärlek strömma genom hela min kropp, för att slutligen lägga sig till ro, längst in, i det djupaste av mitt hjärta, för att där  omlindas av så mycket kärlek det någonsin går. Där inne ligger den, som ett litet paket, eller ett foster i mammas mage, så varmt, säkert och tryggt.

Du är det finaste som har hänt mig och någonsin kommer hända mig. Den dyraste gåva jag någonsin kan få. Som ett guldkorn i sanden. Ett guldkorn jag har funnit och aldrig, aldrig någonsin kommer släppa. Det är du och jag, nu och föralltid. Utan dig finns jag inte mer, för du är mitt hjärta. En människa lever inte utan hjärta. Slutsatsen är alltså glasklar. Jag behöver dig för att överleva. Du är mitt liv. Du är mitt allt, mitt hjärta, min själ, mina andetag, mitt liv, ja, mitt allt.

Bara att vara nära dig ger mig så otroligt mycket energi och glädje. Att röra vid dig, att krama dig, att kyssa dig, det är helt magiskt. För att älska någon och känna att man är lika mycket älskad tillbaka, det är det vackraste och finaste som finns.

Älskling, jag älskar dig, mer än allt annat i hela världen! <3