Den gångna veckan har gått väldigt mycket upp och ner. Det började med ett riktigt bra styrkepass i tisdags där jag höjde från 82 till 87kg på enbens benböj, från 57 till 62kg på enbens vader och från 75 till 80kg på enbens marklyft. Det var ett roligt pass, ett sådant där pass där allt bara flyter på och det är riktigt kul att träna.

I onsdags blev det dubbla träningspass. Först ett intervallpass där jag har snott idén från Leksands sommarträning förra året. Passet är väldigt intensivt, men tar bara 15 minuter att genomföra. Ett tips om ni vill ha ut mycket på kort tid. Man cyklar allt man har i 20 sekunder, vilar i 10 sekunder, kör allt man har i 20 sekunder, vilar 10 osv. Detta upprepas 30 gånger.

Till skillnad från ett vanligt intervallpass, där det är mycket fokus på hjärtats återhämntning och kapacitet, så blir det här ett mer intensivt och jobbigt pass rent orkesmässigt. Pulsen stegras hela tiden. Den går upp rejält under de 20 sekunder man cyklar, går ner litegrann under 10 sekunder och går sedan upp ännu högre nästa 20 sekunder. Att cykla i 20 sekunder låter kanske inte mycket, men efter några gånger är man ganska trött och mot slutet är det grymt jobbigt. Testa!

Onsdagens andra pass blev ett skott/teknikpass som var helt okej. Jag fortsatte att försöka slipa detaljer i min skotteknik. Att ta alla tre stegen, komma ner tillräckligt djupt när jag släpper bollen, så att det inte blir hög boll, och få med vridningen på bålen varje gång. Det är många bitar som ska stämma och det är mycket teknik bakom det hela. Det gäller att bara nöta, nöta och nöta ännu lite mer, för till slut kommer rörelsen sitta där, precis som den ska.

Efter dessa tre relativt bra pass kom så den stora dippen. Det var ingen liten dipp heller. Fredagens intervallpass var det sämsta på länge. Jag sprang 2x3min på löpband och körde de resterande 3x3+3x2min på cykel. Jag startade i 15km/h och redan där kändes det som det gick väldigt fort. Jag avslutade trots det på 16,5km/h på den första löpintervallen och 17km/h på den andra. Med tanke på att jag kom upp i 16,7km/h senast jag sprang en fyraminutersintervall så var resultatet inte jättebra, men det var fruktansvärt jobbigt och mot slutet på den andra intervallen stod det "error" på skärmen. Tekniken i löpningen fallerade totalt och jag hade ett väldigt tungt nerslag när jag sprang. Inte alls bra med tanke på mina tidigare benhinneproblem etc.

Ett dåligt pass följdes upp av en nästan ännu sämre lagträning igår. Linda jobbade, Tobbe var på någon träningshelg inför Haninge open i showdown och Albin var helt enkelt inte där. Så jag, Jennifer och Louise tränade själva.

Känslan innan passet var inte bra, men uppvärmningen kändes bra och ett litet ljus tändes och med det en förhoppning om att träningen kanske trots allt kunde bli bra, men icke. Vi började med att spela match, 2 mot 1. Louise sköt och Jennifer släppte in 3-4 skott på rad. Jag vet inte vad hon höll på med. Även jag gjorde några riktiga grodor. Jag släppte bl.a. ett skott mellan smalbenen. Där ska det bara inte gå in några bollar och då skjuter inte ens Louise särskilt hårt. Fokus var inte alls där och vi avbröt övningen för att istället köra lite precision. Det började bra. Jag satte 3/4 skott, men sedan gick det utför även där och det slutliga resultatet stannade precis under godkänt, 12/26 skott. 50% har jag sagt till mig själv är minimum för godkänt.

Därefter blev det lite explosivitetsövningar, vilka var de övningar som kändes klart bäst under passet och jag tog hela 9/10 skott när vi körde ytterkanter.

Vi avslutade passet med ännu lite match. Den här gången fick jag vara själv på ena sidan och det gick bokstavligen skitdåligt. Jag försökte pressa på Jennifers ytterkanter, men träffade inte alls där jag ville. Jag tänkte även utnytja tillfället när jag var själv på den sidan att rädda lite straffar, men jag tror inte att jag tog ett enda av alla de skott som Jennifer sköt. Det gick för snabbt. Jämför man med elitnivå så skjuter hon inte ens hälften så hårt som vissa av de killarna kan göra, även om hon har börjat få till sina skott riktigt ordentligt nu på senaste. Det är alltså skott jag i normala fall ska ta, men inte denna dagen.

Veckan avslutades dock bra med ett styrkepass idag. Till en början kändes det lite segt och jobbigt även denna dag, men efter att jag hade ätit lunch fick jag världens energi och den satt i hela passet, som gick riktigt bra även det. Inga höjningar dock, men ändå skönt att vända en så negativ trend som de senaste dagarnas träningspass ändå har varit.

Det är under och efter sådana pass i fredags och igår som man får sätta sig ner och tänka igenom allt lite extra, helt enkelt påminna sig själv om varför man gör det här. Att elitidrotta är nämligen ingen lek. För att nå världseliten går det inte att glassa igenom allt och tro att man ska nå dit ändå. Nej, det krävs många, många timmar på gymmet och på planen, många timmars nötande av detaljer i såväl skott som försvar och varje pass är viktigt för att nå det slutgiltiga målet.

Tränar man "som vanligt" kan man en dag känna att det känns tungt och man har absolut ingen lust att träna. Då gör man inte det. Den valmöjligheten finns så klart här med, men väljer man den vägen når man inte toppen, det kan jag nästan lova. Det finns anledningar till att skippa ett träningspass här med, men det ska vara fullgoda anledningar, inte att man har lite ont i huvudet, att det har varit en lång jobb/skoldag eller att det är motorträff på Mantorp park ikväll. Som elitidrottare måste man offra vissa saker. Träning och tävling tar upp en himla massa tid och det är något man måste vara medveten om när man ger sig in i det. Man kanske inte alltid kan träffa kompisarna eller åka på en weekend någonstans, för då är det träningsläger eller tävling någon annanstans. Idrottandet blir som en livsstil. Det handlar inte bara om att träna, utan det är kost, återhämtning och det sociala livet som ska in i pusslet också, vilket kanske inte alltid är det lättaste, men då får man som sagt offra något som man egentligen skulle velat ha gjort, för, som sagt, att nå världseliten är ingen lek och det går inte att glassa sig dit.

Som elitidrottare har du också vissa förväntningar och krav på dig och det gäller att kunna hantera de på ett bra sätt, att ha ett starkt psyke och att klara av den mentala press som ställs på dig. Det är en stor skillnad jämt mot om man tränar "som vanligt". Då gör man det bara för att man tycker det är kul, kanske för att se bra ut och få större muskler eller att orka springa längre. På elitnivå gör man det också för att man tycker det är kul i grunden, men elitvägen är betydligt hårdare och mer strikt än den vanliga vägen, det går som sagt inte att skippa ett pass bara för att man känner sig lite nere, som man kanske kan göra på den vanliga vägen. Alla pass går självklart inte bra, men som jag skrev så gäller det då att påminna sig själv om varför man gör detta.

För min del är Paralympics i Rio om drygt tre år mitt stora mål. Bilden jag har framför mig är jag själv, tillsammans med de övriga fem som får åka dit, iförda blågula tröjor, precis innan en match, inför fullsatta läktare med x antal tusen på de samma. Det är den bilden jag frammanar i mitt huvud när det går lite tyngre under ett pass. Jag vet vad som krävs för att nå dit, jag vill verkligen nå dit och därför biter jag ihop och kör vidare, istället för att avbryta och skita i passet för att det gick så dåligt.

Slutmålet är det primära målet, men det är inte det som är det viktiga. Hur mycket man än vill någonting så är det vägen dit som räknas. Det gäller egentligen allting här i livet. Sitter jag bara hemma framför datorn spelar det ingen roll hur mycket jag vill komma till Rio, jag kommer garanterat inte att nå dit. Nej, det är vägen fram till det slutgiltiga målet som räknas och här återkommer vi till det där med att varje träningspass är viktigt. Varje lyft under styrkepassen, varje avklarad kilometer under intervallpassen, varje räddad boll under en match eller träning, allt ingår i vägen mot det primära målet. Lägger jag inte ner de där timmarna på gymmet och på planen som krävs, då kommer jag inte nå det primära målet. Svårare än så är det inte.

Det låter kanske enkelt och självklart, men det krävs mer av dig som person än man kanske kan tro. Främst mentalt. Att orka och framförallt vilja lägga ner den tid och energi som krävs för att nå toppen. För det är trots allt det mest grundläggande av allt. Att man har viljan och motivationen till att verkligen kämpa och ge allt man har för att nå det där slutgiltiga målet, även när det känns hopplöst och ett pass precis har gått käpprätt åt helvete. Då gäller det att ladda om, släppa det och se framåt mot nästa pass i raden av nödvändiga pass för att nå målet.

Där har ni lite att fundera över!

Tre kronor har inte alls imponerat i VM under gruppspelet. Förlust 1-3 mot Schweiz och 0-3 mot Kanada, seger med bara 2-0 mot Slovenien, 4-2 mot Danmark, 2-1 mot Vitryssland och Tjeckien och storseger med 5-1 mot Norge. Inte alls särskilt övertygande, men trots det slutade man trea i gruppen och fick därmed möta tvåan från samma grupp, Kanada, i en kvartsfinal.

Vad gör man då? Jo, man går in och gör turneringens i särklass bästa match och vinner med 3-2, trots att Alexander Edler åkte på ett matchstraff tidigt i matchen för en tveksam knätackling. Jag såg det inte själv, men jag är skeptisk till domslutet. Utvisning, visst, men matchstraff, tveksamt.

Sedan gör Kanada 1-0 på det och läget såg frustrerat ut i det svenska lägret, men så kom kvitteringen i inledningen av tredje perioden. Niklas Danielsson smällde in 1-1 från blå i spel fem mot fyra. Sedan gör samme Danielsson 2-1 till Sverige på exakt samma sätt. Tyvärr blev glädjen kortvarig, för Kanada kvitterade kort därefter och de sista minuterna blev en riktig nagelbitare.

Kanada pressade på ganska bra, men Johnas Enroht var kung i mål och såg till att matchen gick till förlängning. En förlängning där det kunde sluta hur som helst. Chanser åt båda håll, men två stabila målvakter och två stabila backuppsättningar gjorde att det blev straffavgörande. Där inledde Kanada med att missa. Enroht räddade. Sedan lurade Loui Eriksson Mike Smith i Kanadamålet upp på läktaren och lade in 1-0 för Sverige i mål. Sedan kvitterade Kanada i andra straffomgången och i tredje missade båda två. Det innebar golden shots och där var Sverige först ut. Fredrik Pettersson gjorde sig redo, tog pucken och smackade in den i nät bakom Smith, ett rappt slagskott som han inte hade en chans på. Jordan Eberle hade då pressen på sig, var tvungen att överlista Enroht, men Johnas Enroht gjorde precis som Tommy Salo gjorde under OS 1994, han räddade den avgörande straffen och Sverige stod därmed som segrare av matchen, vilket innebar respass för Kanada i kvarten, i år igen.

Det var en riktig rysare och jag satt som på nålar där hemma i soffan. För den oinsatte är det svårt att förstå hur en simpel hockeymatch, där två lag åker omkring på en isyta, jagandes en liten svart gummibit och försöker göra mål på varandra kan frambringa så enormt starka känslor, men ni som är insatta i hockeyns värld, sportens värld över huvud taget, ni vet nog vad jag pratar om. Man sitter där, på helspänn och håller nästan andan när motståndarna kommer i en kontring eller attack. Det svartnar nästan för ögonen och hjärtat slår mer än dubbelt så hårt som i vanliga fall. Handen är krampaktigt knuten om fjärrkontrollen eller soffans armstöd och när Sverige så gör mål, då sjunker man nästan ihop av lättnad, när anspänningen släpper och man kan slappna av igen. Ett leende sprider sig över ansiktet och känslan av att matchen är i hamn är enorm.

Egentligen frambringar klubblagshockeyn betydligt mer känslor än landslagshockeyn, men matchen mot Kanada var en riktig rysare, precis som en del JVM-matcher har förmågan att bli, och då är det riktigt kul.

Annars är kvalserien årets höjdpunkt när det gäller känslor. Detta ständiga räknande på tabeller och resultat, för att, i mitt fall, Leksand ska gynnas på bästa möjliga sätt. När matchen man har sett fram emot sedan den senaste matchens slutsignal ljöd äntligen är där sitter man klistrad framför TV:n eller datorn, med webbradion i öronen och Stats.swehockey.se flitigt uppdaterad för att hålla koll på, främst de övriga två matcherna i kvalserien, men även de tre matcherna i kvalserien upp till allsvenskan och SM-slutspelet, dit vi hoppas att Leksand kan ta sig om knappt ett år, efter elva år utanför detsamma, nu när vi äntligen är tillbaka i svensk hockeys finrum, i Elitserien, där vi verkligen hör hemma.

Känslan tidigare i våras, den 30 mars 2013, när Leksand gästades av Rögle i ett fullsatt och gungande Tegera arena och saken blev helt 100% klar, att vi äntligen är tillbaks i Elitserien, ja, den går inte att beskriva. Jag satt med tårrar i ögonen där i TV-soffan och kände mig helt salig. Att vi äntligen hade lyckats, äntligen nått vårt mål, efter alla år av misslyckanden, när det har varit så nära och rubriker i landets tidningar som "Sämst när det gäller" har lyst mot oss blåvita fans runtom i vårt avlånga land. Samma lycka som nu infann sig, samma känsla av tomhet har innfunnit sig de senaste sju åren, när vi har snubblat på mållinjen, varit så nära, men inte räckt hela vägen. När kvalseriens sista match har varit över och man sitter där framför datorn, utan att egentligen se någonting, kanske stirra rakt in i väggen medan tyngden i bröstet växer sig allt större. Känslan av att "jaha, det var det det. Ännu ett år i Allsvenskan då".

Det är svårt att beskriva hur hockey kan ha en så enorm känslomässig inverkan på en person. ni som inte bryr er ett dugg om hockey eller annan idrott kan nog inte förstå det, men ni som är insatta i hockeyns värd, ni vet precis vad jag pratar om. Känsloaspekten inrymmer allt från den mest fantastiska av euforiska lyckor till den mest deppiga stämning man kan tänka sig.

Går vi så tillbaka till VM så stannade Tre kronors succe inte vid kvartsfinalsegern mot Kanada. Nej, tidigare idag stod Finland för motståndet i semifinalen och Sverige gör ytterligare en bragdartad insats. Inte riktigt med samma känslomässiga inslag som matchen mot Kanada, men Johnas Enroht håller nollan och håller kvar Sverige i matchen, särskillt i andra perioden, när Finland trycker på som tusan. Istället går Loui Eriksson in och trycker in 2-0, mitt i all finsk press. Han var assisterad av Henrik Sedin, som slog en fullständigt briljant passning fram till Loui, som då bara hade att slå in pucken i nät bakom Ranta i det finska målet.

Nu väntar antingen USA eller Schweiz i finalen imorgon. Vilket av dem båda nationerna det blir avgörs nu ikväll. Schweiz, som har överraskat de flesta under detta VM och vunnit det mesta, och USA, som krossade storfavoriterna Ryssland i kvarten med hela 8-3!

Vädret idag har varit helt fantastiskt. Igår var det ännu bättre. Klarblå himmel och strålande sol, 26 grader, lite kaffe och några avsnitt Rederiet ute på altanen gjorde dagen fullbordad. Vilken härlig dag!

Träningen den här veckan har också den gått bra. I tisdags sprang jag 2x5min och i onsdags 2x4min, vilket är bra för att vara jag. Tempot är jag också nöjd med. Femminutersintervallerna startade jag i 13 resp. 12km/h och avslutade i 15,5km/h. Fyraminutarna startade jag i 13km/h och avslutade som bäst i 16,7km/h. Så jag är nöjd.

I tisdags fick jag också för mig att testa hur mycket bandet gick att höja rent lutningsmässigt. Det gick ännu mer än vad jag lutade det, men när det kom upp i 15,5% lutning, då fick det räcka tyckte jag. Sedan sprang jag i en minut i den oerhörda lutningen. Bara i 10km/h, men det räckte gott och väl. Det blev en helt annan löpning än i vanliga fall, men det var faktiskt skönt för vaderna.

Om ni har lika fint väder hos er som jag har, då tycker jag att ni ska droppa allt ni gör inomhus och gå ut i det fina vädret, för det är ju sommar!

Yes, äntligen, äntligen är det klart! Efter alla lägenhetsvisningar, radar upp dem nedan, så är det slutligen klart och jag fick precis som jag ville.

Det är en stor etta, 42 kvm, i samma område där jag har kollat på flertalet av de tidigare lägenheterna och där jag var snubblande nära ett kontrakt för någon månad sedan, men där Lisa, min gamla gymnasiekompis, budade över mig och tog det kontraktet ur min hand. Hon blev riktigt förälskad i den lägenheten, enligt Carro, hennes bästa vän, men ser man det såhär i efterhand så gick jag ändå med vinstlotten, för den här lägenheten, som ligger i grannhuset till den som Lisa fick, är betydligt fräschare än den hon fick. Dessutom blev slutpriset billigare på den här än vad Lisa fick ge för sin.

Slutpriset ja. Direkt när den här lägenheten dök upp på Hemnet tänkte jag på ettan i samma hus som Lisa som togs bort innan visning tidigare i vintras. Senare såg jag att den såldes för 150 000kr. Utgångspriset var endast 95 000kr. På den här var utgångspriset 125 000kr, men jag tänkte att man ju alltid kan chansa, så jag mailade mäklaren, som jag också har träffat tidigare på en rad visningar, och frågade om säljaren var öppen för en snabb affär. Det hade de inte diskuterat, men mäklaren frågade säljaren och han var inte helt emot det. Han bad mig lägga ett bud, så skulle han överväga det. Jag gav då 180 000kr. Säljaren replikerade med att om han fick 190 000kr, då fick jag lägenheten.

Jag ville dock titta på den först, så i tisdags åkte pappa och jag dit för att titta på den. Som jag har skrivit flera gånger tidigare så är de här ettorna riktigt stora och har en bra och väldisponerad planlösning. Det är ett stort och rejält kök, ett stort vardagsrum, badrum med plats för tvättmaskin, klädkammare och en inglasad balkong. Det enda som inte var så fint var en bänkskiva i köket som man möjligen får lacka om eller byta ut. Spisen var också väldigt gammal, såg nästan ut som 60-tal, så en ny spis, kanske ny kyl och frys och en tvättmaskin är det som först ska göras. Golven och ytskikten var annars fräscha och i betydligt bättre skick än i lägenheten som Lisa ritade på för.

Så ja, jag accepterade säljarens motbud på 190 000kr och lägenheten var därmed min.

Visningarna skulle egentligen ha varit imorgon och på måndag, men de ställs nu in, för igår var jag och pappa och skrev på alla papper och grejer. Jag slogs av hur galet mycket det är som ska skrivas under. Det var fyra kontrakt, ett tuill mig, ett till säljaren, ett till mäklaren och ett till bostadsrättsföreningen. Utöver det var det tre kopior av allting som skulle signas. Det var energideklarationer, ansökan om att gå med i/gå ut ur föreningen och gud vet allt. Vi gick också igenom när allt ska betalas och första steget på vägen är där handpenningen, som ska vara inne senast nästa fredag. Därefter träffas vi och säljaren på Swedbanks kontor, där det bokas en tid, så överför vi resten av pengarna där och då. Utöver själva köpet av lägenheten tillkommer en avgift på 500kr för att gå med i föreningen och en avgift på drygt 1000kr för lite småfix, såsom byte av namn på dörr etc. Så det är väldigt mycket pappersgrejer som ska fyllas i och ordnas med innan allt är klart. Mer än jag trodde. Jag fick med mig en hel pärm hem.

14 juni får jag tillträde till lägenheten och helgen efter, 15-16:e, flyttar jag troligen, bort från detta hem som har varit mitt hem under ganska exakt 24 år av mitt liv, där jag har växt upp och trivts jättebra. Det har verkligen varit precis som ett hem ska vara, Varmt, hemtrevligt, tryggt oh med en familj som alltid har funnits där och ställt upp.

Som jag skrev i början tänkte jag lista alla lägenheter jag har varit och tittat på här nedan, so, here we go:

Oktober 2011
Adress: Atlasgatan 14, Linköping
Storlek: 30 kvm
Hyra: 3220kr/mån
Kommentar: Lägenheten var inte så fräsch, hade ingen balkong och var svårmöblerad. Dessutom var vägen till och från bussen inte den lättaste. Så efter mycket övervägande blev det ett nej där, trots att jag redan då ville flytta hemifrån.

Oktober 2012:
Adress: Munkhagsgatan 130, Linköping
Storlek: 38 kvm
Pris: 395 000kr
Slutpris: 760 000kr
Hyra: 1850kr/mån
Kommentar: Lägenheten var fin och hade det mesta jag ville ha. Ett högt läge, sjätte våningen, stora fönsterpartier, balkong och helkaklat badrum med tvättmaskin. Priset blev dock alldeles, alldeles för högt...

December 2012
Adress: Svartåliden 8, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 100 000kr
Slutpris: -
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Den första i en rad lägenheter i det området som jag var och tittade på. 100 000kr var överkomligt tyckte jag, men när priserna började gå upp mot 170 000kr, då backade jag ur. Tyvärr hade jag då ingen vidare koll på bostadspriserna i Mjölby. Hade det varit nu så hade 170 000kr varit billigt för den lägenheten. Jag levde dock kvar i det gamla, då priserna för ettor i Mjölby låg runt 35-45 000kr, vilket bara är några år sedan. Vad slutpriset blev vet jag inte, för den såldes privat.

Januari 2013
Adress: Svartåliden 8, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 115 000kr
Slutpris: 260 000kr
Hyra: 2159kr/mån
Kommentar: En exakt likadan etta som den föregående, men betydligt finare och fräschare, dessutom högre upp i huset. Den hade nya ytskikt överallt, ny kyl och frys och tvättmaskin. Priset rusade dock iväg, hela vägen upp till sanslösa 260 000kr...

Januari 2013
Adress: Bondegatan 15A, Mjölby
Storlek: 50 kvm
Pris: 150 000kr
Slutpris: 280 000kr
Hyra: 2550kr/mån
Kommentar: En jättestor etta, där det fanns gott om plats för både dubbelsäng och soffa. Köket var nyrenoverat, liksom golv och toalett. Tyvärr sprang ju priset iväg även här...

Mars 2013
Adress: Industrigatan 13, Mjölby
Storlek: 26 kvm
Pris: 75 000kr
Slutpris: 125 000kr
Hyra: 1859kr/mån
Kommentar: En liten etta med billig hyra. Rummet var faktiskt större än jag trodde att det skulle vara, men kokvrån var minimal. Stod jag med båda armarna utsträckta nådde jag lätt till vardera sida av den. Jag tvekade dock ändå, tänkte ge ett bud en bra bit under utgångspriset, men då hade någon redan gett 70 000kr, så jag tackade nej även till denna. Så mycket pengar var den inte värd, för renoverad var den definitivt inte.

Mars 2013
Adress: Industrigatan 11, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 125 000kr
Slutpris: 205 000kr
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Lägenheten som Lisa fick, men som jag var snubblande nära att få. Det var jag, Lisa och en till som budade. Den tredje gubben stannade redan vid 150 000kr. Sedan var det bara Lisa och jag kvar. Lisa skulle titta på en annan lägenhet och hade hon gått över på den, ja, då hade jag fått den här. Nu gjorde hon inte det. Hon budade över mig igen och tog lägenheten, som var ett dödsbo och inte alls var renoverad. Gamla plastgolv från 70-talet, en gammal spis och även gammal kyl och frys.

April 2013
Adress: Industrigatan 13, Mjölby
Storlek: 42 kvm
Pris: 125 000kr
Slutpris: 190 000kr
Hyra: 2341kr/mån
Kommentar: Min lägenhet. Storyn kring den har ni här ovan. Jämför man den med den som Lisa slutligen lade beslag på så tycker jag ändå att jag drog en vinstlott. Den här är inte heller jätterenoverad, men ytskikten är åtminstone fräschare och finare. så ja, jag är jättenöjd!

På den vägen är det och jag är som sagt jättenöjd. Det känns stort, men fortfarande lite overkligt. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Det kommer bli ett stort steg att flytta, men jag tror det kommer bli kanonbra!

Från något jättekul till något jättetråkigt. Igår var det nämligen exakt tio år sedan som jag ramlade ner från garagetaket och bröt handleden. Tiden går så snabbt. Att det redan är tio år sedan kan jag knappt fatta. jag minns det fortfarande lika tydligt som om det vore igår. Handleden var helt av, det var en av de värsta frakturerna läkaren hade sett i sin karriär och det blev gips i sju veckor, varefter jag fick ha stödskena och knapt inte bada alls under hela sommaren. Usch, vilka minnen...