Tre kronor har inte alls imponerat i VM under gruppspelet. Förlust 1-3 mot Schweiz och 0-3 mot Kanada, seger med bara 2-0 mot Slovenien, 4-2 mot Danmark, 2-1 mot Vitryssland och Tjeckien och storseger med 5-1 mot Norge. Inte alls särskilt övertygande, men trots det slutade man trea i gruppen och fick därmed möta tvåan från samma grupp, Kanada, i en kvartsfinal.

Vad gör man då? Jo, man går in och gör turneringens i särklass bästa match och vinner med 3-2, trots att Alexander Edler åkte på ett matchstraff tidigt i matchen för en tveksam knätackling. Jag såg det inte själv, men jag är skeptisk till domslutet. Utvisning, visst, men matchstraff, tveksamt.

Sedan gör Kanada 1-0 på det och läget såg frustrerat ut i det svenska lägret, men så kom kvitteringen i inledningen av tredje perioden. Niklas Danielsson smällde in 1-1 från blå i spel fem mot fyra. Sedan gör samme Danielsson 2-1 till Sverige på exakt samma sätt. Tyvärr blev glädjen kortvarig, för Kanada kvitterade kort därefter och de sista minuterna blev en riktig nagelbitare.

Kanada pressade på ganska bra, men Johnas Enroht var kung i mål och såg till att matchen gick till förlängning. En förlängning där det kunde sluta hur som helst. Chanser åt båda håll, men två stabila målvakter och två stabila backuppsättningar gjorde att det blev straffavgörande. Där inledde Kanada med att missa. Enroht räddade. Sedan lurade Loui Eriksson Mike Smith i Kanadamålet upp på läktaren och lade in 1-0 för Sverige i mål. Sedan kvitterade Kanada i andra straffomgången och i tredje missade båda två. Det innebar golden shots och där var Sverige först ut. Fredrik Pettersson gjorde sig redo, tog pucken och smackade in den i nät bakom Smith, ett rappt slagskott som han inte hade en chans på. Jordan Eberle hade då pressen på sig, var tvungen att överlista Enroht, men Johnas Enroht gjorde precis som Tommy Salo gjorde under OS 1994, han räddade den avgörande straffen och Sverige stod därmed som segrare av matchen, vilket innebar respass för Kanada i kvarten, i år igen.

Det var en riktig rysare och jag satt som på nålar där hemma i soffan. För den oinsatte är det svårt att förstå hur en simpel hockeymatch, där två lag åker omkring på en isyta, jagandes en liten svart gummibit och försöker göra mål på varandra kan frambringa så enormt starka känslor, men ni som är insatta i hockeyns värld, sportens värld över huvud taget, ni vet nog vad jag pratar om. Man sitter där, på helspänn och håller nästan andan när motståndarna kommer i en kontring eller attack. Det svartnar nästan för ögonen och hjärtat slår mer än dubbelt så hårt som i vanliga fall. Handen är krampaktigt knuten om fjärrkontrollen eller soffans armstöd och när Sverige så gör mål, då sjunker man nästan ihop av lättnad, när anspänningen släpper och man kan slappna av igen. Ett leende sprider sig över ansiktet och känslan av att matchen är i hamn är enorm.

Egentligen frambringar klubblagshockeyn betydligt mer känslor än landslagshockeyn, men matchen mot Kanada var en riktig rysare, precis som en del JVM-matcher har förmågan att bli, och då är det riktigt kul.

Annars är kvalserien årets höjdpunkt när det gäller känslor. Detta ständiga räknande på tabeller och resultat, för att, i mitt fall, Leksand ska gynnas på bästa möjliga sätt. När matchen man har sett fram emot sedan den senaste matchens slutsignal ljöd äntligen är där sitter man klistrad framför TV:n eller datorn, med webbradion i öronen och Stats.swehockey.se flitigt uppdaterad för att hålla koll på, främst de övriga två matcherna i kvalserien, men även de tre matcherna i kvalserien upp till allsvenskan och SM-slutspelet, dit vi hoppas att Leksand kan ta sig om knappt ett år, efter elva år utanför detsamma, nu när vi äntligen är tillbaka i svensk hockeys finrum, i Elitserien, där vi verkligen hör hemma.

Känslan tidigare i våras, den 30 mars 2013, när Leksand gästades av Rögle i ett fullsatt och gungande Tegera arena och saken blev helt 100% klar, att vi äntligen är tillbaks i Elitserien, ja, den går inte att beskriva. Jag satt med tårrar i ögonen där i TV-soffan och kände mig helt salig. Att vi äntligen hade lyckats, äntligen nått vårt mål, efter alla år av misslyckanden, när det har varit så nära och rubriker i landets tidningar som "Sämst när det gäller" har lyst mot oss blåvita fans runtom i vårt avlånga land. Samma lycka som nu infann sig, samma känsla av tomhet har innfunnit sig de senaste sju åren, när vi har snubblat på mållinjen, varit så nära, men inte räckt hela vägen. När kvalseriens sista match har varit över och man sitter där framför datorn, utan att egentligen se någonting, kanske stirra rakt in i väggen medan tyngden i bröstet växer sig allt större. Känslan av att "jaha, det var det det. Ännu ett år i Allsvenskan då".

Det är svårt att beskriva hur hockey kan ha en så enorm känslomässig inverkan på en person. ni som inte bryr er ett dugg om hockey eller annan idrott kan nog inte förstå det, men ni som är insatta i hockeyns värd, ni vet precis vad jag pratar om. Känsloaspekten inrymmer allt från den mest fantastiska av euforiska lyckor till den mest deppiga stämning man kan tänka sig.

Går vi så tillbaka till VM så stannade Tre kronors succe inte vid kvartsfinalsegern mot Kanada. Nej, tidigare idag stod Finland för motståndet i semifinalen och Sverige gör ytterligare en bragdartad insats. Inte riktigt med samma känslomässiga inslag som matchen mot Kanada, men Johnas Enroht håller nollan och håller kvar Sverige i matchen, särskillt i andra perioden, när Finland trycker på som tusan. Istället går Loui Eriksson in och trycker in 2-0, mitt i all finsk press. Han var assisterad av Henrik Sedin, som slog en fullständigt briljant passning fram till Loui, som då bara hade att slå in pucken i nät bakom Ranta i det finska målet.

Nu väntar antingen USA eller Schweiz i finalen imorgon. Vilket av dem båda nationerna det blir avgörs nu ikväll. Schweiz, som har överraskat de flesta under detta VM och vunnit det mesta, och USA, som krossade storfavoriterna Ryssland i kvarten med hela 8-3!

Vädret idag har varit helt fantastiskt. Igår var det ännu bättre. Klarblå himmel och strålande sol, 26 grader, lite kaffe och några avsnitt Rederiet ute på altanen gjorde dagen fullbordad. Vilken härlig dag!

Träningen den här veckan har också den gått bra. I tisdags sprang jag 2x5min och i onsdags 2x4min, vilket är bra för att vara jag. Tempot är jag också nöjd med. Femminutersintervallerna startade jag i 13 resp. 12km/h och avslutade i 15,5km/h. Fyraminutarna startade jag i 13km/h och avslutade som bäst i 16,7km/h. Så jag är nöjd.

I tisdags fick jag också för mig att testa hur mycket bandet gick att höja rent lutningsmässigt. Det gick ännu mer än vad jag lutade det, men när det kom upp i 15,5% lutning, då fick det räcka tyckte jag. Sedan sprang jag i en minut i den oerhörda lutningen. Bara i 10km/h, men det räckte gott och väl. Det blev en helt annan löpning än i vanliga fall, men det var faktiskt skönt för vaderna.

Om ni har lika fint väder hos er som jag har, då tycker jag att ni ska droppa allt ni gör inomhus och gå ut i det fina vädret, för det är ju sommar!