Det är lördagskväll och många befinner sig ute på krogen. Så dock inte jag. Det var vääldigt länge sedan jag var ute, kroglivet har aldrig varit min grej, men fest kan man ha ändå och den här sätter sig verkligen på hjärnan. Bra är den egentligen inte, totalt meningslös text, men likväl ett måste på festen och som sagt, den sätter sig nästan garanterat på hjärnan...

E d fest,
får man komma?
får man ta me sig nån,
hur många?
E d fest,
ska vi hångla?
Släpp till nu då,
sluta krångla!

I våras skrev jag min B-uppsats i sociologi. Temat för uppsatsen var tiden och då särskilt det faktum att få tiden att räcka till i dagens prestationsbaserade samhälle, där man gärna ska hinna med så mycket som möjligt. Hemet ska vara rent och fint, gärna topprenoverat, man ska äta bra och näringsriktig mat, barnen ska hämtas och lämnas på olika aktiviteter, den egna kroppen ska se bra ut och ett par pass i veckan på gymmet är nästan ett måste och en bra utbildning och därefter ett bra och gärna välbetalt jobb ger respekt.

Det här kallas "tidens tyranni" och med tanke på ovanstående är det inte konstigt att utmattningsdeprition och psykisk ohälsa ökar lavinartat i vårt samhälle. Varningsklockorna ringer för fullt, men trots det är det lättare än man tror att falla i fällan i att prioritera bort sig själv för att istället hinna med så mycket som möjligt, tills det en dag inte går längre. Då har tiden vunnit, tiden styr oss, vi styr inte tiden.

En del i detta kan grunda sig i industrialiseringen under 1800-talet. Här började nämligen många bönder arbeta i industrierna istället för där hemma på gården. Många av de gamla bönderna hade svårt med tidsuppfattningen, det var inte helt ovanligt att man inte ens hade koll på när man var född och arbetsmoralen var det si och så med. Det var inte ovanligt att man stannade hemma på gården istället för att gå till arbetet om det var något som skulle göras där hemma. Därför infördes ångvisslan och fabriksreglementet. Ångvisslan ljöd tre gånger varje morgon, för att väcka arbetarna, för att påminna dem om att de skulle gå till arbetet och för att markera arbetsdagens start. Fabriksreglementet innehöll, paragraf för paragraf, vad som förväntades av arbetarna. Bröt man mot någon av paragraferna fick man antingen böta en viss summa, eller så förlorade man en del av sin dagslön.

 

Noggrannhet, flit och regelmässighet blev nyckelord för arbetet under den här tiden och där uttrycket "din framtid skapar du själv" blev ett måto att leva efter. Detta prentades in i barnen redan i unga år och det var rentav en grundstomme i barnuppfostran, särskilt för pojkarna. Man ville helt enkelt skapa en inbyggd klocka hos folk och det lyckades man med. Man lyckades med det så bra att det än idag kan vara en anledning till varför vi många gånger jagar tid som vi gör. Mycket grundar sig givetvis i självbild och självkänsla, men tiden har hela tiden ett finger med i spelet.

Tillbaka till tiden.
Om nu industrialismen satte så djupa spår i vår syn på tiden, hur kan vi då få makt över tiden och styra den, istället för att tiden styr oss? Hur får vi "gott om tid", inte "ont om tid"? Hur vinner vi över "tidens tyranni"?

Först och främst måste man skilja på två typer av tid, klocktid och upplevd tid. Klocktiden är den faktiska tiden, den vi jagar efter och den vi använder för att t.ex. bestämma möte med någon annan. Den upplevda tiden går bara att stämma av med sig själv, men är i högsta grad lika sann som klocktiden. Det är klocktiden vi jagar efter, men den upplevda tiden vi vill ha lång. Det gäller någonstans att medvetandegöra den upplevda tiden i sig, att inse och förstå att klocktiden inte är den enda tidmätaren och inte heller den enda tiden. När man lyckats med det kan man börja arbeta för att få den upplevda tiden att kännas längre.

Ett sätt för att få den upplevda tiden att kännas längre är genom att medvetandegöra sin ställtid. Ställtid är den tid vi tar på oss för att komma igång med en viss uppgift. Man kan jämföra det med kocken som ställer fram alla ingredienser innan han sätter igång, eller maskinerna på fabriken som ställs in inför vad de ska göra här näst. På samma sätt arbetar vi människor och det finns i huvudsak fyra olika uppgifter vi kan åta oss. Lätta och roliga uppgifter, lätta och tråkiga, svåra och roliga och svåra och tråkiga uppgifter. De lätta uppgifterna, t.ex. att hänga jackan på kroken eller slänga ett bananskal, kräver nästan ingen ställtid alls, man bara gör det och så är det gjort. De svåra uppgifterna kräver betydligt längre ställtid. det kan handla om dagar, veckor, ja, t.o.m. månader för att komma igång med något som t.ex. en svår skoluppgift.

 

När man får uppgiften tycker man att man har lång tid på sig, men dagarna och veckorna går och vips så är det bara några dagar kvar till deadline. Då skriver man uppgiften och hinner in med den i tid, den här gången också. Det är dock många gånger inget hastigt hoprafsat man lämnar in, för i själva verket har man bearbetat uppgiften i huvudet under en längre tid och när man väl ska få ner den på paper, då går det av sig själv, just därför att processen redan har fortskridit under en längre period där inne i huvudet.

Det gäller dock att vara medveten om att det är just ställtid som pågår där inne i huvudet. Ofta kan ett tecken på det vara att man i övrigt bara klarar av att göra "lätta" uppgifter som knappt kräver någon ställtid alls. Dessa "lätta" uppgifter tar inte energi från den "svåra" uppgiften, vars ställtid pågår parallellt med alla de lätta uppgifter man genomför.

Ett annat sätt att få den upplevda tiden att kännas längre är att inte stycka tiden i för små delar. Det handlar om styckad vs ostyckad tid och det var därför ett sommarlov kändes så långt som barn. Nio veckors ostyckad härlig ledighet, där man inte har något särskilt inplanerat, känns alla dagar i veckan som längre tid än nio veckors ledighet, men där man varje vecka har något, ja, kanske t.o.m. flera, aktiviteter inplanerade. I mindre skala är det samma sak med tre timmars tågresa vs tre timmars flygning. Flygningen i sig går snabbare, men i anslutning till den ska man checka in och ut bagage, gå igenom säkerhetskontroll osv. medan man under tågresan bara kan slappna av i tre timmar. Tågresans tre timmar kommer därför att kännas längre. Det är tre timmar där man kan göra vad man vill. Under flygresan är det kanske bara knappt en timme av de där tre där man tillåts göra vad man nu vill göra.

Styckad och ostyckad tid existerar överallt och det är här som det där med att bara ta det lugnt och inte göra något särskilt kommer in i bilden. en dag utan några särskilda krav känns garanterat längre än en dag där almanackan är överfull av möten, tvättid, fikadejt, matlagning, hämtningar och lämningar osv. men det är långt ifrån alla som klarar av att bara vara och inte ha något inplanerat över huvud taget. Man måste ha något att göra hela tiden och istället för att slappna av och bara vara när man sjunker ner i soffan blir man ännu mer stressad, för att det är så mycket man ska hinna med och "då har jag ju inte tid att sitta här".

Att ta en timeout från allt kan då vara en lössning. Givetvis kan det vara svårt med arbete osv. men egentligen, i en optimal värld, borde det inte vara svårt över huvud taget, för det är något som många, väldigt många, skulle behöva och något som rentav kanske skulle kunna förhindra många sjukskrivningar p.g.a. utmattningssymtom.

 

Att bara vara, sitta hemma och inte göra någonting. Till en början skulle det vara jättesvårt att inte starta massa projekt där hemma, tapetsera, lägga nytt golv, fixa i trädgården, tvätta och stryka undan all tvätt och paniken och ångesten över att kanske ha glömt något man skulle göra lär få bearbetas på ett aktivt sätt, men ju fler dagar som går, ju mer avslappnad skulle man bli och ju mer "gott om tid" skulle man uppleva att man har och till slut se tiden som en guldgruva istället för en ständigt sinande rännil.

Det här är givetvis inget man gör i en handvändning. det tar tid, men när man har lyckats med att bryta vanan i att känna panik över tidens fortskridande, när man är medveten om de olika tidstyperna, när man är medveten om sin ställtid och när man är observant på styckad resp. ostyckad tid i sin omgivning, ja, då finns det mängder med tid att vinna, trots allt man så gärna vill hinna med i sin vardag. För, det är trots allt så att tanke och handling tar längre och längre tid, ju fler småsaker, eller bollar, man har i luften.

För att ens kunna börja med allt vi gått igenom här är det dock en fördel att vara uppe i den s.k. tidstrappan, vilken består av fyra steg. Första steget består kort och gott i att man når andra tankar än bara "usch, jag har så ont om tid" och att man har fler förhållanden till tiden än bara förträngningen. Andra steget består i att man börjat hitta metoder för att hantera den egna tiden och man känner igen tankarna hos sig själv och kan strukturera upp dem. Tredje steget innebär att man lärt sig beskriva sina egna tankar om tid och sitt sätt att leva fullt ut i nuet. Fjärde och översta trappsteget innebär slutligen att man kan jämföra sina egna metoder med andras, som ev. också skulle kunnat vara möjliga i sammanhanget.

So, there you go, sätt dig in i och ta ovanstående på allvar så ska du se att tidsrymden återvänder så småningom...

Ja, ni har säkert redan sett det här klippet, men jag slänger upp det här ändå.

Det har blivit världens grej av det här klippet och jag har taggats två gånger på Facebook i samband med det. Kan det ha någon underförstådd mening tro...???

Jag kan hursomhelst bara hoppas att jag inte pratar såhär fult som killen i klippet, men en sak är definitivt säker, östgötska är helt klart en av Sveriges absolut fulaste dialekter...

Denna fantastiskt fina röda sommarstuga med vita knutar och ett underbart läge, precis vid vattnet, med egen brygga, grusgång, utedass, öppen spis och pump på tomten för att få upp vattnet. Att jag inte alls tyckte om att vara här när jag var mindre är idag en ren gåta. Numera finns det inget finare och mer underbart ställe att vara på en ledig sommardag, när solen strålar från en klarblå himmel. det är som ett eget paradis, en egen diamant, ett eget smultronställe.

Precis en sådan dag var det igår.

Jag åkte dit med mamma och pappa i fredags kväll, varefter vi åt räkmackor och spelade kort.

En tidig sänggång blev det och så vaknade vi upp till en strålande fin sommardag. Att bara vakna upp där i det där gamla huset, känna dofterna och solens strålar leta sig in genom fönstret, det är speciellt bara det. Frukost på verandan, strålande sol, sommar i P1 och förmiddagsfika nere på bryggan gjorde knappast starten på dagen sämre. Mer solande, lunch och mer kortspelande utomhus och så dagens andra obligatoriska fika spedde på det ytterligare, allt medan solen lyste från en klarblå himmel och vinden susade svagt i träden runtomkring.

Kvällen bjöd på grillat och sällskapsspel i form av "När då då?", där man har en tidsaxel och ett årtal någon gång genom historien, varefter man slår en tärning och det andra laget läser upp en fråga i den färg som tärningen visar. Det kan vara en händelse, en uppfinning eller något annat som har hänt genom historien och så ska man passa in det före eller efter det där årtalet man fick från början. Man får ett kort för varje rätt svar och om man svarar rätt får man antingen slå igen eller ge spelet till det andra laget. Ger man spelet till det andra laget säkrar man det kort man nyss vann. Slår man igen riskerar man att förlora det kort man nyss vann, om man svarar fel på den fråga man nu får. Det går ut på att få tio kort med årtal på och givetvis blir det svårare och svårare, ju fler årtal man har, för då ska ju frågan man får passas in i allt mindre tidsspann.

Vi spelade fem gånger och "killarna", som bestod av mig själv, pappa och Mats vann med 3-2 över "tjejerna", som var mamma, mormor och Liselott. Detta trots att vi en gång ledde med nio kort mot "tjejernas" sju. Jag tyckte vi skulle säkra de kort vi nyss hade vunnit och ta sista kortet gången efter, men då svarade tjejerna rätt på tre frågor i rad och vann. En annan gång hade vi chansen att avgöra, men jag gissade fel på när Hotmail patenterades, mellan 1991-2001, senare än 2001 eller innan 91. Jag var inne på mellan 91-01, men satsade slutligen på efter 2001. det var fel. 1996 var det, så nu vet ni alla det. Trots det lyckades vi slutligen vinna och det där är ett riktigt kul sällskapsspel som jag verkligen kan rekomendera.

Idag vaknade vi upp till en lika fin dag och jag hade absolut inte lust att åka hem. Inte nu när det äntligwn är fint väder, när man kan ligga och sola i timmar nere på bryggan, lyssna på vattnets kluckande, småfiskarna som då och då hoppar upp ur vattnet, vindens sus i trädkronorna, någon enstaka bil som då och då åker förbi på vägen eller när grannen eller någon annan uppe i skogen sågar ved. När mamma, mormor och Liselott fixar inne i köket, bakar, fixar fika eller lagar mat. När pappa och Mats håller på och sågar, hammrar, fixar något annat eller med ett pysande öppnar ännu en öl. när det fikas minst två gånger om dagen, alltid med kakor och annat till. När mormor sitter i hammocken och löser korsord. När jag t.o.m. bryter vår relativt stereotypa könsindelade tillvaro och tycker att det är ganska kul att diska. När livet helt enkelt är sådär underbart bra som det nästan bara kan vara i mitt älskade Sjösäter.

Ändå kallar vardagen på en. Träning, mer träning, ännu mer träning och studierna står för dörren och tyvärr finns det ingen återvändo. Jag trivs absolut med mitt liv, men det ges verkligen en extra dimension av livskvalitet när man tillbringar flera dagar, i synnerhet om de är sådär soliga och somrigt fina, i stugan. Jag älskar det!

Smoothies är både ett bra och gott mellanmål. Det är inte heller svårt att göra och det finns mängder med olika varianter. Alternativen är i det närmaste obegränsade, bara fantasin sätter gränser.

Jag brukar oftast köra på någon av följande varianter:

En näve frysta hallon (ta någon typ av bär du själv gillar)
Ca 3-4dl vaniljyoghurt
Ev. någon annan frukt, t.ex. persika

Häll yoghurten i en mixerbägare eller annat lämpligt
Lägg i hallonen
Skär ev. persikan i mindre bitar och lägg i bägaren
Mixa med stavmixer.

Kommentar: Blir riktigt kall och god, passar perfekt en varm sommardag.

En banan
En persika/kiwi
3-4dl vaniljyoghurt

Skiva/mosa i bananen i en mixerbägare eller annat lämpligt
Skär persikan/gröp ur kiwin och lägg i den i bägaren
Häll på yoghurten
Mixa med stavmixer.

Kommentar: Är den jag oftast brukar göra. Bananen ger väldigt mycket smak och den blir lite mer krämig i konsistensen. går så klart också att ha i frysta bär även här, om man vill ha den lite kallare.

En banan
En persika/kiwi
En morot
3-4dl vaniljyoghurt

Riv moroten och lägg i en mixerbägare eller annat lämpligt
Skiva/mosa i bananen i bägaren
Skär persikan/gröp ur kiwin i bägaren
Häll på yogghurten
Mixa med stavmixer

Kommentar: Morot i smoothien är faktiskt gott. Jag var skeptisk till en början, men testade och det blev en klar flipp för min del.

Man kan också testa att ha i lite kaffe i någon av ovanstående, eller varför inte lite kokos?

Över till något annat.
Vill du ha bättre koll på vad du stoppar i dig?
Då är kostbevakningen.se ett väldigt bra alternativ.

Du skriver bara in de livsmedel du har stoppat i dig under en dag eller en måltid, t.ex. 1st banan, 3dl mjölk eller 200g köttfärs, och vips så får du upp värdena på kolhydrater, fett och protein i en tabell, både i E% och i gram. Enkelt, smidigt och lätt. Nu använder dem dessutom cookies, så så länge du inte stänger ner eller rensar din historik kommer den ihåg vad du har skrivit in. Smidigt!

Han har lykats utomordentligt med sin uppföljare på Are you with me, den gode belgaren, Lost Frequencies, eller Felix De Laet, som han egentligen hheter. Samma stuk på låten som Are you with me, lite sådär soft, men ändå med en melodi som verkligen sätter sig. Jag tycker kort sagt den är grymt bra just nu. Vad tycker ni?

Har ni varit inne på min träningsblogg har ni nog redan läst det här, men jag publicerar det här också.

Det är sannerligen inte lätt att vara parasportidrottare alla gånger, inte ens på elitnivå. Man får nästan ingenting gratis och man får hela tiden kämpa för sina förutsättningar.

Bara en sådan sak som att få halltider är ingen självklarhet.

Vi har i fyra år kämpat för att få andra och bättre halltider än de vi har, utan att lyckas. Det enda vi har lyckats med är att få bort våra lördagstider vi har haft genom alla år. Lördagar är inte bra, eftersom att det är många helger som går bort p.g.a. tävlingar, landslagsläger etc. + att man låser hela helgen och inte kan åka iväg eller göra något större.

Tiden vi fick istället för lördagarna var torsdagar kl. 20:00-22:00. Det är visserligen inte lördagar, men om man tittar på att vissa har lång restid och att man kan få vänta på färdtjänst efteråt så är vissa av oss inte hemma förrän 23:30. Därefter ska man äta och varva ner innan man kan sova. Då blir det alldeles för lite sömn om man ska upp och jobba runt 06:00 dagen efter.

Utöver torsdagarna har vi haft måndagar kl. 17:00-19:00, en ganska bra tid, men kruxet är att vissa inte hinner dit efter jobbet,ja, vissa har inte ens slutat jobba kl. 17:00. när man är så få som vi faktiskt är, då blir skillnaden när en-två spelare saknas väldigt tydlig. Nu till hösten blir det t.o.m. så illa att bara max två spelare kan närvara under måndagsträningarna och med två spelare är det ganska svårt att bedriva en lagsport...

Vi har i flera år haft önskemål om att få halltid mellan kl. 18:00-20:00 eller 19:00-21:00. De som jobbar hade då hunnit dit och det hade inte blivit allt för sent efteråt, även om man ska upp tidigt dagen efter. Det har dock inte gett resultat.

Trots önskemålen har vi fortfarande tilldelats samma halltider, måndagar kl. 17:00-19:00 och torsdagar kl. 20:00-22:00.

Det är aningen frustrerande, i synnerhet som vi har fått fina och dyra mål av kommunen, mål som är stationära och alltså inte går att flytta. Vi kan alltså inte vara i någon annan hall och med tanke på att kommunen har bistått med mål och därmed stöttat parasporten i Östergötland så kan man tycka att det borde ligga i deras intresse att vi kan använda dem. Det kan vi knappt göra med de här halltiderna.

Det handlar inte bara om oss, det är jag medveten om. Det är många andra idrotter det ska tas hänsyn till och det kan inte vara lätt att knåpa ihop scheman för att få alla föreningar nöjda, men återigen, det faktum att vi inte kan vara i någon annan hall väger ganska tungt tycker jag. Att ha ett rullande schema på några år skulle också vara en idé, så att vi ena året får en optimal tid, nästa år är det t.ex. handbollens tur att få den perfekta tiden, men så verkar det inte fungera.

Det som tar upp alla andra halltider är främst just handboll. Sådan tur är så är en av ledarna där väldigt sammarbetsvillig och har nu erbjudit oss en timme på onsdagar, kl. 20:00-21:00, en timme som jag då kan utnytja för min defensiva nötning. Det passet har jag tidigare haft timmen efter, kl. 21:00-22:00. Det är alltså väldigt positivt, men mest positivt av allt är att vi också har kunnat byta tid med dem på måndagar, vilket innebär att vi nu får tid kl. 18:30-20:30. Det innebär en enorm skillnad jämt mot kl. 17:00-19:00. Alla kommer nu att kunna delta, även de som jobbar. Detta är vi givetvis väldigt tacksamma för! Utan den sammarbetsviljan från handbollen hade vi i princip fått lägga ner verksamheten, alternativt flytta målen till en annan hall, där vi hade kunnat fått bättre halltider, vilket hade inneburit enormt arbete för kommunen, då målen måste svetsas isär, flyttas och svetsas ihop igen, + att motorn som hissar upp/ner målen i taket hade behövts flyttas. Med andra ord, ganska mycket krångligare än att ge oss halltider som fungerar.

Ett problem som fortfarande återstår är dock det faktum att med tanke på paralympics nästa år kommer det från september nu i höst till september nästa höst inte finnas utrymme för minsta lilla semester, i synnerhet inte från goalballen.

Problemet? Kommunen håller alla hallar stängda under sommaren. Varför är jag inte helt säker på, men klart är i vilket fall att det inte fungerar nästa sommar. Har jag inte tillgång till en hall då, då ryker jag illa kvickt från Riosatsningen. Ett paralympicshopp från Östergötland kan alltså förlora chansen till att nå Rio p.g.a. stängda hallar under sommaren. Nu är inget hugget i sten, men det har varit så alla sommrar hittills, så risken finns. Jag ska dock prata med lokalbokningen och försöka finna en lösning på problemet. I värsta fall får jag helt enkelt ta mitt pick och pack och flytta ner till någon av landslagskollegorna i Malmö hela nästa sommar, för ska jag nå Rio, då finns det inte utrymme för att dåliga förutsättningar ska sätta käppar i hjulen. Jag själv, coachen och föreningen måste göra allt för att optimera förutsättningarna. De måste vara klockrena, annars kommer det aldrig att gå. För en sak är säker, det krävs definitivt inte mindre för att nå ett paralympics än ett OS, snarare ännu mer...