Den gångna veckan har gått väldigt mycket upp och ner. Det började med ett riktigt bra styrkepass i tisdags där jag höjde från 82 till 87kg på enbens benböj, från 57 till 62kg på enbens vader och från 75 till 80kg på enbens marklyft. Det var ett roligt pass, ett sådant där pass där allt bara flyter på och det är riktigt kul att träna.

I onsdags blev det dubbla träningspass. Först ett intervallpass där jag har snott idén från Leksands sommarträning förra året. Passet är väldigt intensivt, men tar bara 15 minuter att genomföra. Ett tips om ni vill ha ut mycket på kort tid. Man cyklar allt man har i 20 sekunder, vilar i 10 sekunder, kör allt man har i 20 sekunder, vilar 10 osv. Detta upprepas 30 gånger.

Till skillnad från ett vanligt intervallpass, där det är mycket fokus på hjärtats återhämntning och kapacitet, så blir det här ett mer intensivt och jobbigt pass rent orkesmässigt. Pulsen stegras hela tiden. Den går upp rejält under de 20 sekunder man cyklar, går ner litegrann under 10 sekunder och går sedan upp ännu högre nästa 20 sekunder. Att cykla i 20 sekunder låter kanske inte mycket, men efter några gånger är man ganska trött och mot slutet är det grymt jobbigt. Testa!

Onsdagens andra pass blev ett skott/teknikpass som var helt okej. Jag fortsatte att försöka slipa detaljer i min skotteknik. Att ta alla tre stegen, komma ner tillräckligt djupt när jag släpper bollen, så att det inte blir hög boll, och få med vridningen på bålen varje gång. Det är många bitar som ska stämma och det är mycket teknik bakom det hela. Det gäller att bara nöta, nöta och nöta ännu lite mer, för till slut kommer rörelsen sitta där, precis som den ska.

Efter dessa tre relativt bra pass kom så den stora dippen. Det var ingen liten dipp heller. Fredagens intervallpass var det sämsta på länge. Jag sprang 2x3min på löpband och körde de resterande 3x3+3x2min på cykel. Jag startade i 15km/h och redan där kändes det som det gick väldigt fort. Jag avslutade trots det på 16,5km/h på den första löpintervallen och 17km/h på den andra. Med tanke på att jag kom upp i 16,7km/h senast jag sprang en fyraminutersintervall så var resultatet inte jättebra, men det var fruktansvärt jobbigt och mot slutet på den andra intervallen stod det "error" på skärmen. Tekniken i löpningen fallerade totalt och jag hade ett väldigt tungt nerslag när jag sprang. Inte alls bra med tanke på mina tidigare benhinneproblem etc.

Ett dåligt pass följdes upp av en nästan ännu sämre lagträning igår. Linda jobbade, Tobbe var på någon träningshelg inför Haninge open i showdown och Albin var helt enkelt inte där. Så jag, Jennifer och Louise tränade själva.

Känslan innan passet var inte bra, men uppvärmningen kändes bra och ett litet ljus tändes och med det en förhoppning om att träningen kanske trots allt kunde bli bra, men icke. Vi började med att spela match, 2 mot 1. Louise sköt och Jennifer släppte in 3-4 skott på rad. Jag vet inte vad hon höll på med. Även jag gjorde några riktiga grodor. Jag släppte bl.a. ett skott mellan smalbenen. Där ska det bara inte gå in några bollar och då skjuter inte ens Louise särskilt hårt. Fokus var inte alls där och vi avbröt övningen för att istället köra lite precision. Det började bra. Jag satte 3/4 skott, men sedan gick det utför även där och det slutliga resultatet stannade precis under godkänt, 12/26 skott. 50% har jag sagt till mig själv är minimum för godkänt.

Därefter blev det lite explosivitetsövningar, vilka var de övningar som kändes klart bäst under passet och jag tog hela 9/10 skott när vi körde ytterkanter.

Vi avslutade passet med ännu lite match. Den här gången fick jag vara själv på ena sidan och det gick bokstavligen skitdåligt. Jag försökte pressa på Jennifers ytterkanter, men träffade inte alls där jag ville. Jag tänkte även utnytja tillfället när jag var själv på den sidan att rädda lite straffar, men jag tror inte att jag tog ett enda av alla de skott som Jennifer sköt. Det gick för snabbt. Jämför man med elitnivå så skjuter hon inte ens hälften så hårt som vissa av de killarna kan göra, även om hon har börjat få till sina skott riktigt ordentligt nu på senaste. Det är alltså skott jag i normala fall ska ta, men inte denna dagen.

Veckan avslutades dock bra med ett styrkepass idag. Till en början kändes det lite segt och jobbigt även denna dag, men efter att jag hade ätit lunch fick jag världens energi och den satt i hela passet, som gick riktigt bra även det. Inga höjningar dock, men ändå skönt att vända en så negativ trend som de senaste dagarnas träningspass ändå har varit.

Det är under och efter sådana pass i fredags och igår som man får sätta sig ner och tänka igenom allt lite extra, helt enkelt påminna sig själv om varför man gör det här. Att elitidrotta är nämligen ingen lek. För att nå världseliten går det inte att glassa igenom allt och tro att man ska nå dit ändå. Nej, det krävs många, många timmar på gymmet och på planen, många timmars nötande av detaljer i såväl skott som försvar och varje pass är viktigt för att nå det slutgiltiga målet.

Tränar man "som vanligt" kan man en dag känna att det känns tungt och man har absolut ingen lust att träna. Då gör man inte det. Den valmöjligheten finns så klart här med, men väljer man den vägen når man inte toppen, det kan jag nästan lova. Det finns anledningar till att skippa ett träningspass här med, men det ska vara fullgoda anledningar, inte att man har lite ont i huvudet, att det har varit en lång jobb/skoldag eller att det är motorträff på Mantorp park ikväll. Som elitidrottare måste man offra vissa saker. Träning och tävling tar upp en himla massa tid och det är något man måste vara medveten om när man ger sig in i det. Man kanske inte alltid kan träffa kompisarna eller åka på en weekend någonstans, för då är det träningsläger eller tävling någon annanstans. Idrottandet blir som en livsstil. Det handlar inte bara om att träna, utan det är kost, återhämtning och det sociala livet som ska in i pusslet också, vilket kanske inte alltid är det lättaste, men då får man som sagt offra något som man egentligen skulle velat ha gjort, för, som sagt, att nå världseliten är ingen lek och det går inte att glassa sig dit.

Som elitidrottare har du också vissa förväntningar och krav på dig och det gäller att kunna hantera de på ett bra sätt, att ha ett starkt psyke och att klara av den mentala press som ställs på dig. Det är en stor skillnad jämt mot om man tränar "som vanligt". Då gör man det bara för att man tycker det är kul, kanske för att se bra ut och få större muskler eller att orka springa längre. På elitnivå gör man det också för att man tycker det är kul i grunden, men elitvägen är betydligt hårdare och mer strikt än den vanliga vägen, det går som sagt inte att skippa ett pass bara för att man känner sig lite nere, som man kanske kan göra på den vanliga vägen. Alla pass går självklart inte bra, men som jag skrev så gäller det då att påminna sig själv om varför man gör detta.

För min del är Paralympics i Rio om drygt tre år mitt stora mål. Bilden jag har framför mig är jag själv, tillsammans med de övriga fem som får åka dit, iförda blågula tröjor, precis innan en match, inför fullsatta läktare med x antal tusen på de samma. Det är den bilden jag frammanar i mitt huvud när det går lite tyngre under ett pass. Jag vet vad som krävs för att nå dit, jag vill verkligen nå dit och därför biter jag ihop och kör vidare, istället för att avbryta och skita i passet för att det gick så dåligt.

Slutmålet är det primära målet, men det är inte det som är det viktiga. Hur mycket man än vill någonting så är det vägen dit som räknas. Det gäller egentligen allting här i livet. Sitter jag bara hemma framför datorn spelar det ingen roll hur mycket jag vill komma till Rio, jag kommer garanterat inte att nå dit. Nej, det är vägen fram till det slutgiltiga målet som räknas och här återkommer vi till det där med att varje träningspass är viktigt. Varje lyft under styrkepassen, varje avklarad kilometer under intervallpassen, varje räddad boll under en match eller träning, allt ingår i vägen mot det primära målet. Lägger jag inte ner de där timmarna på gymmet och på planen som krävs, då kommer jag inte nå det primära målet. Svårare än så är det inte.

Det låter kanske enkelt och självklart, men det krävs mer av dig som person än man kanske kan tro. Främst mentalt. Att orka och framförallt vilja lägga ner den tid och energi som krävs för att nå toppen. För det är trots allt det mest grundläggande av allt. Att man har viljan och motivationen till att verkligen kämpa och ge allt man har för att nå det där slutgiltiga målet, även när det känns hopplöst och ett pass precis har gått käpprätt åt helvete. Då gäller det att ladda om, släppa det och se framåt mot nästa pass i raden av nödvändiga pass för att nå målet.

Där har ni lite att fundera över!