Så var min landslagsdebut avklarad. På förhand var jag dock mest nervös och osäker på själva resandet. Det var som sagt första gången jag reste helt själv med ledsagning, men det gick förvånansvärt bra, även om jag blev lite sen till resecentrum i torsdags p.g.a. samåkning i färdtjänsten, men det var ingen fara. Ledsagaren var där och väntade på mig och väl på tåget fick jag hjälp av en tågvärd som hjälpte mig till min plats. Även på Stockholm C var ledsagaren på plats och vi mötte upp Åke och Piotr vid Arlanda express, varifrån vi sedan åkte tillsammans.

Det blev en lång dag med först färdtjänst, sedan tåg, flyg och drygt 1,5 timme med buss innan vi var framme vid anläggningen, i ett ruskigt kallt Finland.

Det blev en tidig kväll, för dagen efter väntade fyra gruppspelsmatcher.

Först ut var Tjeckien, som vann turneringen förra året och som brukar vara relativt starka. Det visade de dock inte här och vi kunde vinna stort meed 19-9. Jag skulle ha fått göra mitt första inhopp i landslagströjan här, men jag hann aldrig bytas in, för då blev det game, d.v.s. att matchen avbryts när det skiljer tio mål mellan lagen.

Debuten skedde istället i matchen efter, mot Finland 1. Ca 30 sekunder fick jag spela i slutet, då vi ledde med 12-8. Slutresultatet skrevs till 12-10. Jag släppte in de två första skotten jag fick på mig och jag kände verkligen att "wow, det är en bra bit kvar till toppen". Jag hann knappt reagera innan bollen var i nät.

Nästa inhopp skulle dock bli betydligt mer lyckosamt. Det var i tredje matchen mot Ryssland, som inte hade en chans mot oss. Piotr gav oss ledningen redan på matchens första skott, men ryssarna kvitterade strax därefter. Sedan var det roliga slut och drygt tre minuter från pausvila gjorde Dzenan sitt andra landslagsmål och fastställde därmed slutresultatet 11-1. Också jag gjorde ett stabilt inhopp de sista minuterna och det kändes betydligt bättre än mot finnarna. Det var inte i närheten av samma motstånd, men det kändes ändå bättre. Delvis hade det säkerligen att göra med nerver och annat. Första inhoppet är alltid speciellt och det är mycket nerver där, samtidigt som jag inte hade hållt mig tillräckligt varm under tiden jag satt på bänken. Här, i andra inhoppet, hade nerverhna lagt sig litegrann och självförtroendet hade också fått en boost.

Dagens sista match spelades mot världsmästarna från Litauen, som tidigare under dagen hade spelat en riktig rysarmatch mot Finland 2, som vi skulle möta dagen efter. Litauen drog ifrån till säkra 7-0, men finnarna gav sig inte och hämtade upp till 8-8, varefter Litauen slutligen kunde gå segrande ur det hela med 10-8.

Litauerna skulle också gå segrande ur vår match, nu med 13-7.

Efter ännu en dag med mycket nya intryck och flera matcher blev det en tidig kväll även här, innan det var dags för sista gruppspelsmatchen, mot just Finland 2, under lördagen.

Det var en tät och jämn match som slutligen slutade 4-4 och därmed väntade samma lag även i semifinalen. Där var det Finland som öppnade bäst och ledde både med 1-0 och 2-1. Sedan vände vi och ledde med 4-2 i halvtid, något som dock finnarna vände tillbaka i andra halvlek. 5-4 till Finland stod det efter några minuters spel, men sedan visade vi upp ett grymt lagspel, en oerhörd täthet i försvaret och en enorm krigarinställning, samtidiht som Åke gjorde ett grymt inhopp mot slutet av matchen och bl.a. gjorde en grym straffräddning. Trots att vi inte hade alla domslut med oss kunde vi vända tillbaka matchen på nytt och var slutligen finalklara, efter slutresultatet 10-5 på tavlan.

Finalen spelades igår och inte helt oväntat var det Litauen som stod för motståndet. Vi öppnade dock matchen riktigt bra och visade upp samma trygga och täta försvarsspel som i semin. Vi kunde också ta ledningen med både 1-0 och 2-0.

3-1 var siffrorna i halvtid, något som vi drygade ut ännu mer i inledningen av andra halvlek. 5-1 stod det på tavlan, när Litauen lade i en högre växel och vi inte riktigt orkade stå emot. De kunde vända matchen och vinne med 9-7. Det var dock en grym laginsats och vi kämpade hela matchen igenom. Lagspelet var också det som utmärkte helgen allra mest. Under de inledande matcherna hade vi lite problem med att hitta rätt i försvaret, men ju längre turneringen gick, ju mer stabilt och tryggt såg försvaret ut. Alla jobbar för varandra och vi krigar tillsammans, även i underlägen, när vi tidigare har haft en tendens att, likt ryssarna i hockey, spela som individualister på banan och det håller inte.

Så, trots en finalförlust tycker jag ändå att vi ska vara nöjda med helgen och jag själv är mer än nöjd. Detta var min första internationella landslagsturnering och jag åkte dit med förhoppningen att kanske få spela någon eller några minuter i någon match, om vi ledde komfortabelt eller liknande. Att jag skulle få spela i en tight matchsituation, i ett avgörande läge eller i ett underläge hade jag definitivt inte väntat mig, så mina förväntningar uppfylldes, även om jag inte hade varit ett dugg besviken om jag inte hade fått spela något alls. Det är inte alla som får chansen att spela i sin första landslagsturnering, så jag är nöjd med helgen.

Det som annars gjorde mest intryck på mig var allt runtomkring. Det skiljer sig avsevärt från vad jag är van vid hemifrtån klubblaget. Allt från scouting av andra lag till coachsnack före matchen, uppvärmning och inte minst den aktiva coachningen från Florim under matcherna. Nästan vid varje avblåsning är han där och ger instruktioner om vad spelarna på planen ska göra, var de ska skjuta och var bollen är på andra sidan. I goalball är det ju nämligen så att så länge spelet är igång får de på bänken, såväl spelare som ledare, inte säga någonting. Då blir det straff. När det är avblåst är det dock numera tillåtet, vilket Florim utnytjar till fullo. Det är något vi skulle behöva mer av även i klubblaget, att åtminstone få veta vem som har bollen och var den är på andra sidan. Linda är ju dock inte i närheten av så kunnig eller erfaren som varken Jörgen eller Florim, så det är lite svårt, men sådana enkla saker borde vi kunna få igenom.

Betydligt värre är det i så fall med scoutingen av andra lag. Inför varje match nu i helgen hade vi två coachsnack där Florim gick igenom motståndet, deras styrkor och svagheter, förutsättningarna inför matchen osv. Sådant har vi ingenting av hemma i klubblaget. Scoutingen är i princip noll, förutom mot de lag som vi har mött väldigt många gånger nu och som vi kan relativt bra, men när det kommer nya lag har vi noll koll på dem när vi går in på planen för att starta matchen. Det är naturligtvis inte optimalt. Det är en viktig del i det hela, som Florim sa, att kunna motståndarlaget, för att på så sätt kunna dirigera och styra sina egna spelare under matchens gång om de kör fast ute på planen.

Också uppvärmningen är betydligt mer strikt här än hemma i klubblaget. Hemma värmer vi upp ca 40 minuter före match och tar den tid vi behöver på oss för det. På landslagsnivå är det inrutat till x antal minuter och det går inte att börja ta på sig löparskorna eller plocka fram hopprepet efter coachsnacket. Det ska redan vara klart. Annars försvinner tid från uppvärmningen och då blir det stressigt. Så det gäller verkligen att planera allting noga inför match, något som troligen kommer gå automatiskt om ett tag, men såhär i början är det ganska mycket nytt, särskilt med tanke på att det är väldigt olikt hur vi har det hemma i klubblaget. Jag tyckte dock jag sög åt mig mycket information under helgen och jag såg en klar förändring i mina förberedelser i första matchen jämt mot sista.

Kort sagt var det en mycket bra och lärorik helg.

Veckan nu kommer bli fylld med träning, men förhoppningsvis också en jobbintervju. Min livs första jobbintervju i sådant fall. Christer på LHIF's kansli ska sluta nu i februari, så jag har sökt hans tjänst. Förhoppningsvis kan jag ha sådan tur att jag får det jobbet och då slipper alla studier, som jag egentligen är grymt trött på och helst vill slippa. Att dessutom få ett jobb utan utbildning idag är inte det lättaste, so, wish me luck!